Om sju timmar vet vi hur det gick

Vi laddar på vårt eget oefterhärmligt skitsiga sätt. Man lär sig helt enkelt aldrig. Tankarna yr okontrollerat: Hur ska det gå?

Dagen tycks bli lång.

Okristligt tidig morgonpromenad för jycken, enligt hörsägen. Det var matten som enligt egen utsago ombesörjde det hela inklusive en halvtimmes full careta med boxern Boxarn, som med andra ord också var uttvingad i älvdansen på ängen av sin matte för att springa av sig och få dagen att gå ihop. Möjligen är det sant, för när det var dags för morgondoppet låg jycken utslagen på köksgolvet. Det krävdes en frolic tio centimeter ovanför nosen för att hon skulle lyfta på huvudet. Det säger en hel del.

Har det hänt nåt? Tja, Guld-Sanna gråter på kvinnors vis av glädje och Beckham fäller en tår efter petningen.

Annars undrar man lite till mans mellan första och andra kaffebaljan på den gistna träbänken om Pablo spelar från start och på topp i dagens batalj med Örgryte. Och, förstås, om Louay kommer in i andra halvlek för att lufta steget och känna på atmosfären. Förra matchen mot de lite finare sillstryparna, åtminstone i kanten, bestod som bekant av två halvlekar med diametralt olika ansikten. Lustigt nog har jag aldrig sett Hammarby spela två hela halvlekar med samma ansikte, jo, möjligen mot Enköping för några år sen när Pablo dunkade in den i steget från tjugofem meter, men får man tro förhandssurret ska det bli så denna gång. Alltså: man tar med sig senaste halvleken till dagens två.

Att två halvlekar har olika ansikten kan förstås ha att göra med det faktum att det faktiskt finns ett lag på andra sidan planen med i värsta fall egna idéer om hur det hela ska gestalta sig. Till skillnad från Enköping när det begav sig.

Fast å andra sidan bör det ha mindre betydelse i dagens match.

Eller inte.

Så nu sitter man här och är nervös igen.