Carmen var sig likt, inklusive den inglasade rökkammaren där vi till exempel överhörde en diskussion om hur man undviker inkasso. Fast det var påfallande få som bar ring i näsan eller tandställning. Och av ängeln såg vi inte ett spår.
När vi började diskutera Israel och Palestina och samtidigt feminismen och skolor som drivs som aktiebolag och vars målsättning är att gå med vinst, och jag menar allvar med samtidigt, var det dags att runda av eftersom ingen lyckades hänga med ens i sina egna tankegångar.
Långt innan dess fick jycken och jag en kort försmak av sommaren. I stället för snö regn.
I dag har vi vandrat i sol och snöstorm ungefär samtidigt. Vilket får oss såhär ett par timmar innan det är dags för årets eventuellt första av tre tunga guld fundera på hur vädret kan påverka spelet på Studenternas. I ärlighetens namn: vi har ingen aning. Men vi håller tummarna och lutar oss bland annat mot rättvisan och mannen i buren och att det helt enkelt är dags.
Vi tippar att någon slänger in en fotboll på planen när domaren blåser av matchen. Av pur glädje. Nån av Bergwallarna tar hand om det röda nystanet som ett minne.
söndag, mars 19, 2006
lördag, mars 18, 2006
Uppföljningen
Nyförvärv? Well, förlängningsvalsen till 2008 pågår i Bajen – och det är något vi stöder. Först Johansson, nu Stoor, vars förmåga att slå en macka emellanåt varit... häpnadsväckande.
Hur som helst. Vi är glada. Vi ser potentialen. Och tanken tycks vara att säkra ytterbacksplatserna och sen… tja, varför inte yttermittfältarna.
Där finns ju en hel hoper att välja på. Men en av dem lämnar oss ingen ro eftersom grönvita pekat på en del mysko tecken som vi inte riktigt orkar tyda.
Och besöker man mannens i fråga hemsida får man intrycket av att han fortfarande inte tycks ha kommit över jänkarnas överkörning i januari.
Jycken och jag har delat upp morgonpromenaden i tre bitar eftersom det ska köras ungar till träningar, fåraherdekurser och kalas med ojämna men hopplösa mellanrum.
Nu är det dags för part II, the sequel.
Hur som helst. Vi är glada. Vi ser potentialen. Och tanken tycks vara att säkra ytterbacksplatserna och sen… tja, varför inte yttermittfältarna.
Där finns ju en hel hoper att välja på. Men en av dem lämnar oss ingen ro eftersom grönvita pekat på en del mysko tecken som vi inte riktigt orkar tyda.
Och besöker man mannens i fråga hemsida får man intrycket av att han fortfarande inte tycks ha kommit över jänkarnas överkörning i januari.
Jycken och jag har delat upp morgonpromenaden i tre bitar eftersom det ska köras ungar till träningar, fåraherdekurser och kalas med ojämna men hopplösa mellanrum.
Nu är det dags för part II, the sequel.
fredag, mars 17, 2006
Vi håller in hakan
Vi har gått runt och sniffat i huset – och thinner-, lacknafta eller terpentinångorna har, och vi är av den sorten som säger tack och lov, i det närmaste försvunnit.
Frågan är bara: vart?
Jyckens morgonpromenad gick planlöst hit och dit. Vi saknade bägge en bärande idé för vad ville.
Det hela slutade med ett besök på bolaget.
Familjen har efter hand trillat in från diverse håll för att återta initiativet på hemmaplan. Valda delar av en kravmärkt ko står på menyn. (Jag kan tänka mig spistjänst eftersom det innebär ett visst utrymme för att provsmaka både det ena och det andra.) Vegetarianen får förstås också biff fast av annat, hemkört slag. För övrigt får vegetarianer mer än alla andra utstå -biffar, -korvar och -burgare. Tror ni mig inte? Glo en stund i frysdisken på konsum.
Vi har haft allvarliga funderingar på att tippa hur årets allsvenska slutar, en originell originalidé den här tiden på året. Men vi vågar inte säga vilka som i så fall kommer att trona högst upp på en sådan, högst sannolikt möjlig lista. Risken är att vi tippar fel (det finns som alltid två alternativ: Rätt lag vann eller Fel lag vann). Och hur det går i de nedre räjongerna känns av mindre intresse, även om vi inser att dem vi vill se dväljas där troligen hamnar en bit högre upp i tabellen.
Sen finns det naturligtvis ett skräckscenario.
I morgon kommer vi eventuellt att ägna kvällen åt att till och från glo på konsten i den inglasade rökkammaren på Carmen.
En anledning är förstås att slippa Carola. En annan är att vi är intresserade av konst.
Frågan är bara: vart?
Jyckens morgonpromenad gick planlöst hit och dit. Vi saknade bägge en bärande idé för vad ville.
Det hela slutade med ett besök på bolaget.
Familjen har efter hand trillat in från diverse håll för att återta initiativet på hemmaplan. Valda delar av en kravmärkt ko står på menyn. (Jag kan tänka mig spistjänst eftersom det innebär ett visst utrymme för att provsmaka både det ena och det andra.) Vegetarianen får förstås också biff fast av annat, hemkört slag. För övrigt får vegetarianer mer än alla andra utstå -biffar, -korvar och -burgare. Tror ni mig inte? Glo en stund i frysdisken på konsum.
Vi har haft allvarliga funderingar på att tippa hur årets allsvenska slutar, en originell originalidé den här tiden på året. Men vi vågar inte säga vilka som i så fall kommer att trona högst upp på en sådan, högst sannolikt möjlig lista. Risken är att vi tippar fel (det finns som alltid två alternativ: Rätt lag vann eller Fel lag vann). Och hur det går i de nedre räjongerna känns av mindre intresse, även om vi inser att dem vi vill se dväljas där troligen hamnar en bit högre upp i tabellen.
Sen finns det naturligtvis ett skräckscenario.
I morgon kommer vi eventuellt att ägna kvällen åt att till och från glo på konsten i den inglasade rökkammaren på Carmen.
En anledning är förstås att slippa Carola. En annan är att vi är intresserade av konst.
torsdag, mars 16, 2006
Vi blickar framåt
Vi borde inte sitta här – och vi har inte tid att sitta här. Ändå gör vi det. Men det är inte bara vi som gör saker vi inte borde. Om man nu ser sig om i världen.
Jänkarna har uppdaterat sin hotbild, det vill säga talat om vem som hotar att anfalla dem allra mest. Senast var det Irak som allra mest av alla ville gå till attack mot USA. Numera är det Iran som är först i tur att anfalla. Det militärindustriella komplexet over there (komplex kan ha olika karaktär) behöver helt klart näring för att fylla sin funktion, är i alla fall min teori, och med den här takten skulle jag tro att när hotbilden för vilken gång i ordningen uppdateras om ungefär 60 år så är det Sverige som står på tur att vilja invadera. Det finns helt enkelt inte så många fler att välja på.
Bara så ni vet ni som är kvar då.
Att vi inte borde sitta här? För att vi lärt oss ett nytt ord. Målaren har nämligen haft vägarna förbi. Vi har fått ett rum patenterat för att det inte ska lukta rök, och då talar vi inte om den väldoft som vi sprider omkring oss till exempel på jyckens morgonpromenad. Lukten av rök har nu ersatts av stanken av olja och terpentin och möjligen lacknafta som ska kapsla in eller om man så vill med modernt språkbruk bädda in lukten av rök. Hänger ni med? Vi har hur som helst sovit på annan ort och gör det ännu en natt och tror stenhårt på målarens målande beskrivningar av alkydförgiftning. Men en timme vid datorn utan gasmask ska väl en riktig karl klara av? Särskilt om man har öppet fönster och mössa och snygg grönvit halsduk.
Sen har vi noterat att David Johansson satt sin kråka på ett nytt treårskontrakt med Hammarby – och det gläder oss något alldeles enormt. Vi tror nämligen även vi att David kommer att bli riktigt riktigt bra med tiden. Och vi är vän av goda nyheter.
Inte nog med det, vi förstår poängen med att åka till varmare länder: ”Då man kan stå still och prata en del vid genomgångar, det är lite svårt att göra det när det är tio minusgrader.” Den som säger det är Thom Åhlund. Landet han talar om vann för övrigt den svenska schlagerfestivalen -73. Bröst som häckar och allt det där. Hammarby ska som ni säkert vet åka dit för att finslipa på allt.
Vi är också glada över faktumet att Ante Covic bara har lite ont i ryggen eftersom det först (ja, ja, vi vet att det stod i någon av kvällsdrakarna) lät som han var på väg att lämna över till Benny för gott.
Och det är nog lite för tidigt.
Innan vi packade ihop inför patenteringen njöt vi häromkvällen av en av Sveriges roligaste filmer och det på en reklamfri tevekanal. Nämligen Giliap, signerad Roy Andersson samma år som den enda melodifestivalen värd namnet, nämligen den alternativa, blev av, mannen som med denna film körde i filmdiket och fick kravla sig upp på egen hand för att få fortsätta göra film och gjorde det genom att till exempel i en tagning få Lars Amble att trycka i sig fazerchoklad och därmed göra reklamfilmerna före biofilmen till ett måste (numera gör jag vad som helst för att slippa dem). Hur som helst, det finns säkert de som påstår att Giliap är en av Sveriges tråkigaste rullar. De har fel och ingen humor. Varenda scen är kul (”Hovmästarn? Kan man få en snaps?”). De flesta är kul för att de helt enkelt är förbannat bra och för att man tror att Thommy Berggren gick på fel tåg i slutscenen i Widerbergs Kvarteret Korpen och nu plötsligt dykt upp igen och ordentligt vilse. Inte nog med det. Några scener är kul för att skådespeleriet och det som sägs är så otroligt fånigt. Och då menar vi verkligen otroligt fånigt.
Allt är en balansgång. Och det gäller även Giliap.
För att inte tala om den suveräna musiken av Björn Isfält. Som Kanalen lade beslag på under en herrans massa år. (Det var väl Kanalen?) Och som vi nu återigen nynnar på så fort vi börjar gå åt något håll.
Att vi inte har tid att sitta här? Det är mycket enkelt. Vi har annat som vi borde göra.
Jänkarna har uppdaterat sin hotbild, det vill säga talat om vem som hotar att anfalla dem allra mest. Senast var det Irak som allra mest av alla ville gå till attack mot USA. Numera är det Iran som är först i tur att anfalla. Det militärindustriella komplexet over there (komplex kan ha olika karaktär) behöver helt klart näring för att fylla sin funktion, är i alla fall min teori, och med den här takten skulle jag tro att när hotbilden för vilken gång i ordningen uppdateras om ungefär 60 år så är det Sverige som står på tur att vilja invadera. Det finns helt enkelt inte så många fler att välja på.
Bara så ni vet ni som är kvar då.
Att vi inte borde sitta här? För att vi lärt oss ett nytt ord. Målaren har nämligen haft vägarna förbi. Vi har fått ett rum patenterat för att det inte ska lukta rök, och då talar vi inte om den väldoft som vi sprider omkring oss till exempel på jyckens morgonpromenad. Lukten av rök har nu ersatts av stanken av olja och terpentin och möjligen lacknafta som ska kapsla in eller om man så vill med modernt språkbruk bädda in lukten av rök. Hänger ni med? Vi har hur som helst sovit på annan ort och gör det ännu en natt och tror stenhårt på målarens målande beskrivningar av alkydförgiftning. Men en timme vid datorn utan gasmask ska väl en riktig karl klara av? Särskilt om man har öppet fönster och mössa och snygg grönvit halsduk.
Sen har vi noterat att David Johansson satt sin kråka på ett nytt treårskontrakt med Hammarby – och det gläder oss något alldeles enormt. Vi tror nämligen även vi att David kommer att bli riktigt riktigt bra med tiden. Och vi är vän av goda nyheter.
Inte nog med det, vi förstår poängen med att åka till varmare länder: ”Då man kan stå still och prata en del vid genomgångar, det är lite svårt att göra det när det är tio minusgrader.” Den som säger det är Thom Åhlund. Landet han talar om vann för övrigt den svenska schlagerfestivalen -73. Bröst som häckar och allt det där. Hammarby ska som ni säkert vet åka dit för att finslipa på allt.
Vi är också glada över faktumet att Ante Covic bara har lite ont i ryggen eftersom det först (ja, ja, vi vet att det stod i någon av kvällsdrakarna) lät som han var på väg att lämna över till Benny för gott.
Och det är nog lite för tidigt.
Innan vi packade ihop inför patenteringen njöt vi häromkvällen av en av Sveriges roligaste filmer och det på en reklamfri tevekanal. Nämligen Giliap, signerad Roy Andersson samma år som den enda melodifestivalen värd namnet, nämligen den alternativa, blev av, mannen som med denna film körde i filmdiket och fick kravla sig upp på egen hand för att få fortsätta göra film och gjorde det genom att till exempel i en tagning få Lars Amble att trycka i sig fazerchoklad och därmed göra reklamfilmerna före biofilmen till ett måste (numera gör jag vad som helst för att slippa dem). Hur som helst, det finns säkert de som påstår att Giliap är en av Sveriges tråkigaste rullar. De har fel och ingen humor. Varenda scen är kul (”Hovmästarn? Kan man få en snaps?”). De flesta är kul för att de helt enkelt är förbannat bra och för att man tror att Thommy Berggren gick på fel tåg i slutscenen i Widerbergs Kvarteret Korpen och nu plötsligt dykt upp igen och ordentligt vilse. Inte nog med det. Några scener är kul för att skådespeleriet och det som sägs är så otroligt fånigt. Och då menar vi verkligen otroligt fånigt.
Allt är en balansgång. Och det gäller även Giliap.
För att inte tala om den suveräna musiken av Björn Isfält. Som Kanalen lade beslag på under en herrans massa år. (Det var väl Kanalen?) Och som vi nu återigen nynnar på så fort vi börjar gå åt något håll.
Att vi inte har tid att sitta här? Det är mycket enkelt. Vi har annat som vi borde göra.
tisdag, mars 14, 2006
Äh, det är ju för fan Bajen
Är det verkligen sant att årets premiärmatch i allsvenskan går av stapeln om tre veckor?
Ja, det är det.
I dag sög vi en stund på jyckens morgonpromenad, som till slut föll på matten. Kommando saneringspatrullen har lämnat oss och dagen är dessutom hantverkarefri och mokaputtraren behövde med andra ord bara puttra ett par gånger för att göra jobbet. Och det behövdes trots den uppnådda ron. För till råga på allt har jyckens matte släpat hem en tempuramadrass på prov från naprapaten som jag fick äran att testa under natten – vi är inne på nya madrasser eftersom vi tror oss känna en viss brandlukt när näsan är begravd i lakanen, men det är svårt att veta ur det är med den saken eftersom snoken tappat en del av sin förmåga att urskilja finliret i luften de senaste veckorna – och sämre har jag nog aldrig sovit.
Det är snart fullmåne, det är därför, säger matten som tror stenhårt på madrassvalet och tycks ha bestämt att det är det vi ska ha.
Det är naturligtvis så att Hammarbys trupp är kompetent nog att göra stordåd, men vi skulle gärna ha sett åtminstone ett nyförvärv som kunde röra om i grytan eftersom vi börjat tro på det där tillskottet i truppen som vi hört vankas om sen, ja vilken dag slutade förra säsongen? Och då talar vi precis som alla andra såklart om någon som går direkt in i truppen och helst i startelvan. Sen att Hammarby Fotboll AB:s resultat visar att omsättningen förra året var den största i bolagskoncernens historia är ju ingen tröst förutom för en vd eftersom vi talar om pengar, kulor, stålar, deg, flis, kalla det vad ni vill. Just i detta fall betyder största omsättningen bara att stålarna försvinner snabbare än de kommer in och att man måste ”fortsätta pressa kostnaderna”. Jag vet själv hur det är när jag glor i min egen plånka, men nu är jag inte vd för ett fotbolls-AB så jag har inget för det. Men att ett litet minus troligen döljer ett större minus är ett privatekonomiskt axiom, är min ringa erfarenhet. Som när man eventuellt anser sig ha råd att köpa nya madrasser.
Äh, vi har sovit för illa. Vi förstår arenafrågans betydelse för framtiden och att det kanske är där som framtiden avgörs, men vi har trott på det där nyförvärvet, precis som vi har trott på talet om de goda siffrorna. Vi har trott på nästa säsong. Vi tror fortfarande.
Men vi känner ingen riktig ro.
Sen kom vi på en sak: varför skulle vi göra det?
Ja, det är det.
I dag sög vi en stund på jyckens morgonpromenad, som till slut föll på matten. Kommando saneringspatrullen har lämnat oss och dagen är dessutom hantverkarefri och mokaputtraren behövde med andra ord bara puttra ett par gånger för att göra jobbet. Och det behövdes trots den uppnådda ron. För till råga på allt har jyckens matte släpat hem en tempuramadrass på prov från naprapaten som jag fick äran att testa under natten – vi är inne på nya madrasser eftersom vi tror oss känna en viss brandlukt när näsan är begravd i lakanen, men det är svårt att veta ur det är med den saken eftersom snoken tappat en del av sin förmåga att urskilja finliret i luften de senaste veckorna – och sämre har jag nog aldrig sovit.
Det är snart fullmåne, det är därför, säger matten som tror stenhårt på madrassvalet och tycks ha bestämt att det är det vi ska ha.
Det är naturligtvis så att Hammarbys trupp är kompetent nog att göra stordåd, men vi skulle gärna ha sett åtminstone ett nyförvärv som kunde röra om i grytan eftersom vi börjat tro på det där tillskottet i truppen som vi hört vankas om sen, ja vilken dag slutade förra säsongen? Och då talar vi precis som alla andra såklart om någon som går direkt in i truppen och helst i startelvan. Sen att Hammarby Fotboll AB:s resultat visar att omsättningen förra året var den största i bolagskoncernens historia är ju ingen tröst förutom för en vd eftersom vi talar om pengar, kulor, stålar, deg, flis, kalla det vad ni vill. Just i detta fall betyder största omsättningen bara att stålarna försvinner snabbare än de kommer in och att man måste ”fortsätta pressa kostnaderna”. Jag vet själv hur det är när jag glor i min egen plånka, men nu är jag inte vd för ett fotbolls-AB så jag har inget för det. Men att ett litet minus troligen döljer ett större minus är ett privatekonomiskt axiom, är min ringa erfarenhet. Som när man eventuellt anser sig ha råd att köpa nya madrasser.
Äh, vi har sovit för illa. Vi förstår arenafrågans betydelse för framtiden och att det kanske är där som framtiden avgörs, men vi har trott på det där nyförvärvet, precis som vi har trott på talet om de goda siffrorna. Vi har trott på nästa säsong. Vi tror fortfarande.
Men vi känner ingen riktig ro.
Sen kom vi på en sak: varför skulle vi göra det?
måndag, mars 13, 2006
Ett rykande färskt slag för saken
Visst är det kul när gamla polare gör sköna prylar!Vi fann den i brevlådan jycken och jag när vi kom hem från en tur över isen. Den kan också bli din. Den handlar förstås om fotboll. Ann, Pia, "Pelea", Doris, Cornelis, "Silen", Carola, Kicki innan hon hamnade på sne och Salina och alla dom andra finns med. Färgerna är naturligtvis dom rätta. Författaren vet vad han talar om eftersom han håller på rätt lag. Det finns inget att begrunda. Slå till!
Hur då? Jo, sätt in 115 spänn för bok och porto på Nordeakonto 18432750301 och glöm inte namn och fullständig postadress så har du inom tre veckor en stunds skön läsning. Och en massa bilder att glo på.
Författaren heter Peter Jansson. Bara så ni vet.
Fan, nu har vi gjort reklam också. Men tjejerna är värda det.
söndag, mars 12, 2006
Vi citerar friskt
Vi börjar med att sno rakt av: ”Varför visar Petter upp målvaktströjan också?” undrar grönvita…, och sen undrar vi förstås vad som hänt med den tigerrandiga. Är den död? Historia? Färgar av sig i tvätten? Att två randiga gäng inte får göra upp på planen, okej, regler har man för att krångla till vissa saker och det finns kanske nån som fortfarande har svartvit teve, och att tigerrandigt inte funkar på Rambergsvallen behöver man inte vara medlem i den där självöverskattningsklubben Mensa för att begripa, men det finns väl ändå lag i allsvenskan som inte är randiga. Eller är det så illa att alla numera är det..?
Och får man numera bara se den om man följer med till en eventuell Royal League-match i Tromsø?
Annars har vi mest gått omkring och svurit över årstiden. Nåja, jycken verkar på känt maner ta det med en klackspark. Det räcker gott att spåra harar och leka med polarna, som Ada vars husse inte bara visat sig vara av rätt stam och grönvit rot utan också tillbringat nio år i samma gamla närförortsplugg som en annan fast ett decennium tidigare men med samma stofiler i katedern redan då och samma kritstoftsdamm, snusar i taket, sönderbrutna pekpinnar och sura doft av spritstenciler. Men hur som helst och jag vet att det inte är en tröst men det blir bara värre med åren. Kylan alltså.
I lördags fortsatte vi att svära. Sol och isdropp lurar oss inte: I kväll är kylan här likt förbannat, tänkte vi. Och vi fick rätt.
I dag fortsätter vi på samma gamla visa.
Och Hammarbys ekonomi? Vad ska man tro om den?
Dagens morgonpromenad gick för omväxlings skull längs andra sidan vattnet, men innehöll trots det en och annan ramsa med piip i när sidvinden tog fart. Och nya bekantskaper. Som Bullen, en kastrerad rackare som gjorde skäl för namnet.
Vilket fick oss att styra stegen mot favoritfiket.
Sen har vi fått en fin present av P, "Hammarbys damfotboll från 1970 till 2005 – en resa!" Frejdigt personligt berättat om hela vägen till nu och till exempel om guldåret -85 när ”Marie Vargas for över gräset som en hypersnabb jordfräs” i finalen mot Gais som ”sprattlade alltmer som en övergiven makrill uppslängd på en brygga”. Vi återkommer i ämnet men kan inget annat än rekommendera verket varmt.
Och förresten, om vi nu återvänder till cirka -70 när P och polarna "stannade till och fluktade in på idrottsplatsen" där "det var stendött, bara tystnaden stod lutad mot ena målstolpen och det såg ut som om han tog igen sig", i går kväll var det finlir på burken på den där kanalen som inte visade Carola och alla andra tondöva när Mad-klassikern En kylskåpshistoria visades. "Vilka är det som sover i tältet? är det dom där med tröjorna?" är en bra replik. Fan, när det begav sig var man rätt avundsjuk på unge Rolf Sohlman som fick vänslas med Ann-Sofi Kylin, och snygg moppe hade han också för att inte tala om affischen med Hendrix, men numera ska man väl identifiera sig med kylskåpsförsäljaren eller "bilskojaren". Fäderna.
Fast det gör jag inte.
Hur som helst, En kärlekshistoria är en underskön film från tiden när man fortfarande kunde berätta en historia genom att våga lita på och vila i vad bilderna berättade. Numera litar Roy Andersson så till den grad på bilden att det nästan blir parodiskt, men hellre det än klippens tyranni. Ju fler snabba klipp, ju mindre har filmen att berätta och ju mer är den bara ute efter att sno dig på dina stålar.
Glöm inte det.
Och får man numera bara se den om man följer med till en eventuell Royal League-match i Tromsø?
Annars har vi mest gått omkring och svurit över årstiden. Nåja, jycken verkar på känt maner ta det med en klackspark. Det räcker gott att spåra harar och leka med polarna, som Ada vars husse inte bara visat sig vara av rätt stam och grönvit rot utan också tillbringat nio år i samma gamla närförortsplugg som en annan fast ett decennium tidigare men med samma stofiler i katedern redan då och samma kritstoftsdamm, snusar i taket, sönderbrutna pekpinnar och sura doft av spritstenciler. Men hur som helst och jag vet att det inte är en tröst men det blir bara värre med åren. Kylan alltså.
I lördags fortsatte vi att svära. Sol och isdropp lurar oss inte: I kväll är kylan här likt förbannat, tänkte vi. Och vi fick rätt.
I dag fortsätter vi på samma gamla visa.
Och Hammarbys ekonomi? Vad ska man tro om den?
Dagens morgonpromenad gick för omväxlings skull längs andra sidan vattnet, men innehöll trots det en och annan ramsa med piip i när sidvinden tog fart. Och nya bekantskaper. Som Bullen, en kastrerad rackare som gjorde skäl för namnet.
Vilket fick oss att styra stegen mot favoritfiket.
Sen har vi fått en fin present av P, "Hammarbys damfotboll från 1970 till 2005 – en resa!" Frejdigt personligt berättat om hela vägen till nu och till exempel om guldåret -85 när ”Marie Vargas for över gräset som en hypersnabb jordfräs” i finalen mot Gais som ”sprattlade alltmer som en övergiven makrill uppslängd på en brygga”. Vi återkommer i ämnet men kan inget annat än rekommendera verket varmt.
Och förresten, om vi nu återvänder till cirka -70 när P och polarna "stannade till och fluktade in på idrottsplatsen" där "det var stendött, bara tystnaden stod lutad mot ena målstolpen och det såg ut som om han tog igen sig", i går kväll var det finlir på burken på den där kanalen som inte visade Carola och alla andra tondöva när Mad-klassikern En kylskåpshistoria visades. "Vilka är det som sover i tältet? är det dom där med tröjorna?" är en bra replik. Fan, när det begav sig var man rätt avundsjuk på unge Rolf Sohlman som fick vänslas med Ann-Sofi Kylin, och snygg moppe hade han också för att inte tala om affischen med Hendrix, men numera ska man väl identifiera sig med kylskåpsförsäljaren eller "bilskojaren". Fäderna.
Fast det gör jag inte.
Hur som helst, En kärlekshistoria är en underskön film från tiden när man fortfarande kunde berätta en historia genom att våga lita på och vila i vad bilderna berättade. Numera litar Roy Andersson så till den grad på bilden att det nästan blir parodiskt, men hellre det än klippens tyranni. Ju fler snabba klipp, ju mindre har filmen att berätta och ju mer är den bara ute efter att sno dig på dina stålar.
Glöm inte det.
fredag, mars 10, 2006
Klacken och tvåkronorna
Äldste sonen har fått skurlov för egetrumssanering och följer med ut på isen på morgonpromenad medan kommando saneringspatrullen går loss och befriar böcker i vardagsrummet från pulver (”Texte: RAF” är till exempel ordentligt dammig). Solen är uppe, bajenbrillorna är på plats, men varmt är det inte. Det är trevligt med sällskap i kylan eftersom jycken numera så fort kopplet lossas försvinner i ett snömoln uppför kullen och bortom den för att jaga runt som besatt i har- och rådjursspår stendöv för husses förmaningar, lockrop, skrik och utbrott. Och eftersom jycken ger fullkomligt fan i oss gör vi detsamma fast åt motsatt håll och vi trampar på i ett led i ett skidspår och hoppas på det bästa och konstaterar att Bajen i vinterkylan tycks ha gjort en fullgod insats mot ett visserligen inte helt ordinarie Köpenhamn, men det var ju för den delen inte Bajen heller även om vi ärliga som vi är inte har några direkta synpunkter på startelvan, åtminstone som den presenterades på Hammarbys hemsida. Den var snudd på den vi vill se på riktigt.
Fast vi hade ju förstås valt andra straffläggare.
Att Royal League är över betyder hur som helst en sak, och som är värd att påpeka med en dåres envishet: Våren är på väg. Och därmed den allsvenska premiären. Sonen håller med.
Vad jycken tycker har jag ingen aning om.
Till slut kommer hon lycklig farande som skjuten ur en kanon när vi åter är på torra land där sjöscouternas lokal en gång i tiden låg (för övrigt nedbrunnen). Tungan hänger vid tassarna och hon förväntar sig helt klart en godis, och varför inte. Vi är varken långsinta eller snåla med godis eller beröm. Även om vi gillar att gnälla.
Sonen är med på noterna. Som sagt, vi var inte på plats, men ”är man så dum att man står och sparkar sönder staket har man inte på en fotbollsarena att göra” är värt att hålla med om. Om det nu var det som pågick vid sidan av planen.
Vi gör det enkelt för oss och skyller även det på den uteblivna växthuseffekten.
Sen finns det bara en sak att tillägga: Vi har Pétur, vi har Petter – och vi har Petter. Namn som berättar om nordiskt samarbete på högsta nivå. Men elaksinnade rykten om vår norrman förmörkar promenaden. Typ svært ivrige. Vi bestämmer oss för att inte tro på dem.
Med jycken kopplad pulsar vi hem till värmen. Mokabryggaren puttrar. Sonen som tänkt till konstaterar att om man står med bägge fötterna på jorden kommer man ingenstans.
Jag är böjd att hålla med. I Hammarby är man fena på att använda bägge fötterna. Sen om den ena foten alltid vet vad den andra gör i alla lägen, är en annan historia. Och då talar vi inte om hur man behandlar bollen. Förr kunde en lirare klacka tvåkronor rätt ner i bröstfickan. Hur hanterar man stålarna nu för tiden?
Fast vi hade ju förstås valt andra straffläggare.
Att Royal League är över betyder hur som helst en sak, och som är värd att påpeka med en dåres envishet: Våren är på väg. Och därmed den allsvenska premiären. Sonen håller med.
Vad jycken tycker har jag ingen aning om.
Till slut kommer hon lycklig farande som skjuten ur en kanon när vi åter är på torra land där sjöscouternas lokal en gång i tiden låg (för övrigt nedbrunnen). Tungan hänger vid tassarna och hon förväntar sig helt klart en godis, och varför inte. Vi är varken långsinta eller snåla med godis eller beröm. Även om vi gillar att gnälla.
Sonen är med på noterna. Som sagt, vi var inte på plats, men ”är man så dum att man står och sparkar sönder staket har man inte på en fotbollsarena att göra” är värt att hålla med om. Om det nu var det som pågick vid sidan av planen.
Vi gör det enkelt för oss och skyller även det på den uteblivna växthuseffekten.
Sen finns det bara en sak att tillägga: Vi har Pétur, vi har Petter – och vi har Petter. Namn som berättar om nordiskt samarbete på högsta nivå. Men elaksinnade rykten om vår norrman förmörkar promenaden. Typ svært ivrige. Vi bestämmer oss för att inte tro på dem.
Med jycken kopplad pulsar vi hem till värmen. Mokabryggaren puttrar. Sonen som tänkt till konstaterar att om man står med bägge fötterna på jorden kommer man ingenstans.
Jag är böjd att hålla med. I Hammarby är man fena på att använda bägge fötterna. Sen om den ena foten alltid vet vad den andra gör i alla lägen, är en annan historia. Och då talar vi inte om hur man behandlar bollen. Förr kunde en lirare klacka tvåkronor rätt ner i bröstfickan. Hur hanterar man stålarna nu för tiden?
tisdag, mars 07, 2006
God morgon
Vi bryter tystnaden.
Man kan ha skäl att misstänka att Bajen på nya sköna värvarstråt till slut skulle lyckas täppa till truten på mig för gott. Men icke. Just den historien är trots allt i det stora hela en petitess och nästan skrattretande löjlig. Ungefär som att tappa hakan i stället för att knall och fall lägga sig platt för gott. Eller som diskussionen om vilket lag som till slut skulle få bli kvartsfinalmotståndare i Royal League när FC Köpenhamn sagt sitt. För så är det: när det brinner har man annat att tänka på.
Äldste sonen väckte oss halv två, och jag ska aldrig mer tjata om att han ska sova i stället för att chatta eller spela onlinespel eller göra snygga Bajenbakgrunder till datorskärmen fel tid på dygnet. Det tog en halv minut innan vi hann lokalisera var brandlukten kom ifrån. Resten är historia av mer privat dagboksnatur än denna men så mycket går att säga att det kunde ha gått åt helvete men det slutade lyckligt och väl.
Sportlov, jo jag tackar. Och jag som skulle vara hemma och gotta mig på egen hand och därför laddat mobiltelefonboken med diverse utlurningsbara gamla skojare från förr, men se det blev ett liv helt utan ungkarlsfasoner. Som att vada i snö och brandsläckarpulver i stället för öl och pizzakartonger.
Vad är en vinterdepp att orda om! Egentligen?
För övrigt fyller Bajen 109 bast just i dag. Det får mungiporna att peka lätt uppåt. Och i morgon är det dags att slå ett slag för feminismen.
Just det sistnämnda återstår att se om det finns ork kvar för när jag tagit av mig städhandskarna, stängt av dammsugaren och kramat om ungarna. Och kvinnan.
Och jycken.
Man kan ha skäl att misstänka att Bajen på nya sköna värvarstråt till slut skulle lyckas täppa till truten på mig för gott. Men icke. Just den historien är trots allt i det stora hela en petitess och nästan skrattretande löjlig. Ungefär som att tappa hakan i stället för att knall och fall lägga sig platt för gott. Eller som diskussionen om vilket lag som till slut skulle få bli kvartsfinalmotståndare i Royal League när FC Köpenhamn sagt sitt. För så är det: när det brinner har man annat att tänka på.
Äldste sonen väckte oss halv två, och jag ska aldrig mer tjata om att han ska sova i stället för att chatta eller spela onlinespel eller göra snygga Bajenbakgrunder till datorskärmen fel tid på dygnet. Det tog en halv minut innan vi hann lokalisera var brandlukten kom ifrån. Resten är historia av mer privat dagboksnatur än denna men så mycket går att säga att det kunde ha gått åt helvete men det slutade lyckligt och väl.
Sportlov, jo jag tackar. Och jag som skulle vara hemma och gotta mig på egen hand och därför laddat mobiltelefonboken med diverse utlurningsbara gamla skojare från förr, men se det blev ett liv helt utan ungkarlsfasoner. Som att vada i snö och brandsläckarpulver i stället för öl och pizzakartonger.
Vad är en vinterdepp att orda om! Egentligen?
För övrigt fyller Bajen 109 bast just i dag. Det får mungiporna att peka lätt uppåt. Och i morgon är det dags att slå ett slag för feminismen.
Just det sistnämnda återstår att se om det finns ork kvar för när jag tagit av mig städhandskarna, stängt av dammsugaren och kramat om ungarna. Och kvinnan.
Och jycken.
torsdag, februari 23, 2006
Slutsopat?
Video-uruguayaner, finns såna?
Allvarligt talat, namnen på Bajens två senaste tillskott till truppen låter som två spelare som man kan hitta i Football Manager när man ger sig ut i Sydamerika för att leta fynd. Om ni nu har spelat det. Dom kan vara hur bra som helst...
Nu kommer dom här två förstås från Norge. Varför dom är sugna på att lämna Rosenborg är vi inte riktigt förmögna att fundera ut den här tiden på dygnet. Det kräver minst kaffe och en tagg. Är Rosenborg också suget på att dom ska lämna Rosenborg? Men vi antar att sportchefen med flera vet vad dom gör. Bajens, alltså.
Dom ser i alla fall tuffa ut om man beglor dom på Rosenborgs webbplats.
Det var ju också ett sätt av Bajens hemsida och sportchef att få matchen i Köpenhamn att bli något som vi lägger bakom oss. Dessutom är som sagt kvällen sen, så vi nöjer oss med att hälsa backen Alejandro Lago och mittfältaren Sebastian Eguren välkomna.
Buenas noches.
Allvarligt talat, namnen på Bajens två senaste tillskott till truppen låter som två spelare som man kan hitta i Football Manager när man ger sig ut i Sydamerika för att leta fynd. Om ni nu har spelat det. Dom kan vara hur bra som helst...
Nu kommer dom här två förstås från Norge. Varför dom är sugna på att lämna Rosenborg är vi inte riktigt förmögna att fundera ut den här tiden på dygnet. Det kräver minst kaffe och en tagg. Är Rosenborg också suget på att dom ska lämna Rosenborg? Men vi antar att sportchefen med flera vet vad dom gör. Bajens, alltså.
Dom ser i alla fall tuffa ut om man beglor dom på Rosenborgs webbplats.
Det var ju också ett sätt av Bajens hemsida och sportchef att få matchen i Köpenhamn att bli något som vi lägger bakom oss. Dessutom är som sagt kvällen sen, så vi nöjer oss med att hälsa backen Alejandro Lago och mittfältaren Sebastian Eguren välkomna.
Buenas noches.
2. Sopa, idiot…
…för att inte tala om fjanten och hans Elitgäng (tänk att vara den som gav fjanten ett ansikte. Fast det är förstås ingen nyhet. Inget nytt under solen, alltså).
Sopa, idiot…
Vi är fortfarande inte på det klara med om det har varit fråga om en normal depression eller en vinterdito som färgat av sig på tillvaron ett tag men sen kom vi på att vi glott alldeles för mycket på curling senaste tiden, och sånt kan ju sätta sina spår. Särskilt när man upptäcker att solen skiner och snön smälter och erinrar sig att det är match i Byn i kväll. Vi tror på 2–2. Det känns lagom. Sulan gör en av baljorna.
Jycken har haft ett gäng holmgångar under morgonpromenaden, bland annat med Nico vars husse bar en snygg grå smula med fint märke i pannan som matchade min Hellahalsduk. Stilig jycke hade han också.
Mycket mer finns inte att tillägga.
Jycken har haft ett gäng holmgångar under morgonpromenaden, bland annat med Nico vars husse bar en snygg grå smula med fint märke i pannan som matchade min Hellahalsduk. Stilig jycke hade han också.
Mycket mer finns inte att tillägga.
tisdag, februari 21, 2006
Tänkbara utgångar
En av Bajens kommande landslagsman, om man får tro Linderoth och det gör vi ju så gärna, och naturligtvis en back som, och det skriver vi under på, gått från klarhet till klarhet, går och gör sig illa och är troligen borta till efter VM-uppehållet. Nånting säger oss att Hammarby behöver bästa tänkbara trupp de första omgångarna av allsvenskan, så David Johanssons skada är sämsta tänkbara. Och sen är det ju förstås och inte minst helt värdo även för den skadade att gå omkring skadad. Vi håller tummarna för snabbast tänkbara återkomst.
Ingenting blir som man tänkt sig. Jyckens morgonpromenad blev delad i två eftersom vi var nödda och tvungna att börja dagen på jakt efter rökverk och sen skynda hem till kaffet för att få nån styrsel på det hela. Vi är i alla fall uppe; övriga familjen ligger mest och stånkar framför OS eftersom alla är hemma och påverkade av nåt slags halvinfluensa – varav ett par tycks vilja suga ut mesta tänkbara ur möjligheten att vara hemma ännu en dag från plugg och annat otyg för att kurera sig.
Och jag säger inget om det. Det är den tiden på året.
Jyckens andra halva morgonpromenad har heller inte blivit av. Och mokaputtraren puttrar för fulla muggar, men inte heller den låter riktigt glad.
Pest och kolera, men ett vet vi, och inte bara vi. Det är ju som alla vet en fröjd att se Bajen spela, men i Köpenhamn i veckan är det om möjligt ännu mer stil över det hela. Jag säger bara: Tigerrandigt.
Johnson gick för övrigt av Stockholmståget i Sundbyberg.
Och tjejerna är ishockeyns, och feminismens, framtid.
Annars vet vi inte riktigt vad vi ska vara glada över.
Han eller hon som satte den här rubben är troligen också påverkad av årstiden: 80-årig dam i motorsågsmassaker
Dags att slå igen butiken. Åtminstone för i dag.
Ingenting blir som man tänkt sig. Jyckens morgonpromenad blev delad i två eftersom vi var nödda och tvungna att börja dagen på jakt efter rökverk och sen skynda hem till kaffet för att få nån styrsel på det hela. Vi är i alla fall uppe; övriga familjen ligger mest och stånkar framför OS eftersom alla är hemma och påverkade av nåt slags halvinfluensa – varav ett par tycks vilja suga ut mesta tänkbara ur möjligheten att vara hemma ännu en dag från plugg och annat otyg för att kurera sig.
Och jag säger inget om det. Det är den tiden på året.
Jyckens andra halva morgonpromenad har heller inte blivit av. Och mokaputtraren puttrar för fulla muggar, men inte heller den låter riktigt glad.
Pest och kolera, men ett vet vi, och inte bara vi. Det är ju som alla vet en fröjd att se Bajen spela, men i Köpenhamn i veckan är det om möjligt ännu mer stil över det hela. Jag säger bara: Tigerrandigt.
Johnson gick för övrigt av Stockholmståget i Sundbyberg.
Och tjejerna är ishockeyns, och feminismens, framtid.
Annars vet vi inte riktigt vad vi ska vara glada över.
Han eller hon som satte den här rubben är troligen också påverkad av årstiden: 80-årig dam i motorsågsmassaker
Dags att slå igen butiken. Åtminstone för i dag.
fredag, februari 17, 2006
Med Hof i kikaren
Vi hade sånär bestämt oss för att käka två ton granbarr och gå i ide, och det på obestämd tid, men så dök meddelandet upp om att Bajens nästa RL-motståndare är FC København, och då blev vi plötsligt lite gladare. Om någon kanske undrar varför så har vi all förståelse för det.
Det verkar nämligen som om vi är en smula instabila just nu. En anledning kan vara att vi inte gått på kvällspressens lösnummerförsäljningstricks om alla sjukdomar den presumtiva läsekretsen kan tänkas ha och följaktligen lade vi aldrig åtta spänn på favorithökarens disk för att kunna läsa på om skillnaden mellan vanlig vintertrötthet och allvarlig depression eftersom vi inte går på såna löpsedelsmanövrer.
Men det är ju så dags nu att fundera på det.
Hur som helst, det finns säkert lättare motståndare att springa på i kvarten för de grönvita heroerna, men en sak är säker: det finns en hel drös trista och ointressanta lag att möta (Tänk bara tanken på att få glo på IFK Göteborg i februari eller ett länsderby såhär års i Södertälje... fast det kanske var omöjligt att få möta svenska lag i en kvartsfinal, vad vet vi, men ändå. Och så en sak till, och som får oss att tro att nån där uppe kanske ändå lysnar på en allvarligt menad bön: tack och lov är Kalmar ute ur leken.) Visst kunde vi klämma åt alla möjliga lillebrorslag med flera på vägen fram till finalen, där vi gärna sett köpenhamnarna på andra sidan planen, men vi är som sagt en smula lättpåverkade och svajiga i vårt omdöme (förhoppningsvis hänger det ihop med årstiden) och gläds över alla ljusglimtar i mörkret oavsett kalibern på uppgiften. Ska vi ta dem kan vi lika gärna göra det nu.
Eller nåt sånt.
Hur som helst är motståndet namnkunnigt nog för att vi ska hämta andan innan vi säger det vi tänkt säga. Klanen Linderoth går ju också en egen holmgång (ett tips: dra in sonens veckopeng för att markera). Allbäck och en drös landsflyktiga allsvenskar som tror att dom är nåt finns också att sätta på plats.
Det blir inte lätt, men vi säger som vår förra halva förbundskapten: Härligt!
Bolaget nästa!
Det verkar nämligen som om vi är en smula instabila just nu. En anledning kan vara att vi inte gått på kvällspressens lösnummerförsäljningstricks om alla sjukdomar den presumtiva läsekretsen kan tänkas ha och följaktligen lade vi aldrig åtta spänn på favorithökarens disk för att kunna läsa på om skillnaden mellan vanlig vintertrötthet och allvarlig depression eftersom vi inte går på såna löpsedelsmanövrer.
Men det är ju så dags nu att fundera på det.
Hur som helst, det finns säkert lättare motståndare att springa på i kvarten för de grönvita heroerna, men en sak är säker: det finns en hel drös trista och ointressanta lag att möta (Tänk bara tanken på att få glo på IFK Göteborg i februari eller ett länsderby såhär års i Södertälje... fast det kanske var omöjligt att få möta svenska lag i en kvartsfinal, vad vet vi, men ändå. Och så en sak till, och som får oss att tro att nån där uppe kanske ändå lysnar på en allvarligt menad bön: tack och lov är Kalmar ute ur leken.) Visst kunde vi klämma åt alla möjliga lillebrorslag med flera på vägen fram till finalen, där vi gärna sett köpenhamnarna på andra sidan planen, men vi är som sagt en smula lättpåverkade och svajiga i vårt omdöme (förhoppningsvis hänger det ihop med årstiden) och gläds över alla ljusglimtar i mörkret oavsett kalibern på uppgiften. Ska vi ta dem kan vi lika gärna göra det nu.
Eller nåt sånt.
Hur som helst är motståndet namnkunnigt nog för att vi ska hämta andan innan vi säger det vi tänkt säga. Klanen Linderoth går ju också en egen holmgång (ett tips: dra in sonens veckopeng för att markera). Allbäck och en drös landsflyktiga allsvenskar som tror att dom är nåt finns också att sätta på plats.
Det blir inte lätt, men vi säger som vår förra halva förbundskapten: Härligt!
Bolaget nästa!
Renons och inget annat
Ännu en morgonpromenad för jycken utan vi är på plats. Vi vet alltså absolut ingenting om vad som än händer.
Men ett vet vi: ett sjukt barn har blivit två. Så det blir väl ännu en dag framför burken med saft och kaffe och snytpapper och diverse skojarsporter på is och snö. Hur som helst relativt hygglig teveunderhållning – till skillnad från annan, riktig teveunderhållning.
Och sen vet vi förstås att mostern med benet lämnat oss för att halta omkring på hemmaplan. Längsmedgående sprickor i isen ska man undvika om man åker grillor, bara så ni vet.
En sak har vi i alla fall uppsnappat och som vi dessutom anser vara av vikt: Henke är tillbaka. Hur det påverkar kommande och möjligen nästkommande allsvenska säsong vet vi inte förrän efteråt. Men i alla fall: Henke är tillbaka.
För övrigt blev vi inte bönhörda i går heller. Just i detta fall gjorde det absolut ingenting. Det finns viktigare matcher där Sulan kan göra mål och helst två. Resultatet mellan Vålerenga och Hammarby i RL var precis så nollställt och betydelselöst som 2–1 kan vara oavsett vem som ståtar med tvåan. Pengar (Royal Leagues motor) och böner är som bekant inte allt.
I dag blir till råga på allt Bajens RL-kvartsfinalmotståndare framlottad. Att inte ens detta faktum lyckas göra det till ett måste att dricka kaffe ur Bajenmuggen (jag är inte skrockfull men man kan ju aldrig veta vad som har betydelse för det som man vill ska ske, och eftersom böner inte tycks hjälpa får man ta hjälp av bönor*) kan ju bero på att all den snö vi trampar ned under till exempel morgonpromenaderna obönhörligt för oss ett steg närmare allsvenskan. Och helt plötsligt längtar vi dit något alldeles oerhört.
Dags att fylla på saftkannan.
* Det var inte jag. Det var liksom nån annan (Han där uppe?) som tvingade mig att skriva denna usla "lustighet".
Men ett vet vi: ett sjukt barn har blivit två. Så det blir väl ännu en dag framför burken med saft och kaffe och snytpapper och diverse skojarsporter på is och snö. Hur som helst relativt hygglig teveunderhållning – till skillnad från annan, riktig teveunderhållning.
Och sen vet vi förstås att mostern med benet lämnat oss för att halta omkring på hemmaplan. Längsmedgående sprickor i isen ska man undvika om man åker grillor, bara så ni vet.
En sak har vi i alla fall uppsnappat och som vi dessutom anser vara av vikt: Henke är tillbaka. Hur det påverkar kommande och möjligen nästkommande allsvenska säsong vet vi inte förrän efteråt. Men i alla fall: Henke är tillbaka.
För övrigt blev vi inte bönhörda i går heller. Just i detta fall gjorde det absolut ingenting. Det finns viktigare matcher där Sulan kan göra mål och helst två. Resultatet mellan Vålerenga och Hammarby i RL var precis så nollställt och betydelselöst som 2–1 kan vara oavsett vem som ståtar med tvåan. Pengar (Royal Leagues motor) och böner är som bekant inte allt.
I dag blir till råga på allt Bajens RL-kvartsfinalmotståndare framlottad. Att inte ens detta faktum lyckas göra det till ett måste att dricka kaffe ur Bajenmuggen (jag är inte skrockfull men man kan ju aldrig veta vad som har betydelse för det som man vill ska ske, och eftersom böner inte tycks hjälpa får man ta hjälp av bönor*) kan ju bero på att all den snö vi trampar ned under till exempel morgonpromenaderna obönhörligt för oss ett steg närmare allsvenskan. Och helt plötsligt längtar vi dit något alldeles oerhört.
Dags att fylla på saftkannan.
* Det var inte jag. Det var liksom nån annan (Han där uppe?) som tvingade mig att skriva denna usla "lustighet".
torsdag, februari 16, 2006
Tänka efter
Morgonpromenaden föll på matten så jag har svårt att rapportera om vare sig väder eller säsongens stavgångare, varav några faktiskt passar på att använda skidor, men den lär för jyckens del enligt uppgift ha innehållit hejdlöst springande med favvopolarna Ada och Hugo över isen. Det låter kul.
Jag vet inte hur man ska kunna hantera de nyhetsbilder som sprids av övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib i Irak, förutom att säga att det förstås inte är några nyheter. Jag kan det hur som helst inte. Dick Cheney? Kan han?
Tänk om du råkar springa på skumögde Dick som klappar dig på axeln, sätter på dig en gul skyddsväst och sen höjer bössan och sätter en kula i dig för att han tror att du är en vaktel. Tänk sen hur det skulle kännas när sköterskan kommer in med en telefon till dig där ligger på sjukan bland kanyler och dropp och syrran för luren till ditt öra och du får höra Dicks röst som säger att han ber för dig.
Expressen gör i alla fall vad dom kan för att jag ska tänka på annat. Till exempel Oups, a boob!-varianten. Jag skämtar inte, jag börjar förstå poängen med det hela.
I kväll är det Vålerenga som har äran att ta emot Bajen. Royal League i all dess stolthet alltså, men att uppbåda den där entusiasmen över detta faktum är inte helt lätt. Vad kan få oss att gå i gång? Allvarligt talat: inte mycket. Fast vi har som idé att Sulan ska göra mål och gärna två i samma match, och vi tror att det är en av tankarna bakom hela universum och Big Bang, men nu är ju inte Petter med och då ser vi gärna att Paulinho tar plats där framme och trycker dit ett par han med. Så 4–0 till Bajen?
Och sen vill vi förstås inte se några fler skador.
Men när inte ens Bajen riktigt kan få hjärtat att rusa en dag som denna vet jag inte vad som skulle kunna få det.
Dick och Abu Ghraib får det däremot att nästan stanna.
Jag vet inte hur man ska kunna hantera de nyhetsbilder som sprids av övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib i Irak, förutom att säga att det förstås inte är några nyheter. Jag kan det hur som helst inte. Dick Cheney? Kan han?
Tänk om du råkar springa på skumögde Dick som klappar dig på axeln, sätter på dig en gul skyddsväst och sen höjer bössan och sätter en kula i dig för att han tror att du är en vaktel. Tänk sen hur det skulle kännas när sköterskan kommer in med en telefon till dig där ligger på sjukan bland kanyler och dropp och syrran för luren till ditt öra och du får höra Dicks röst som säger att han ber för dig.
Expressen gör i alla fall vad dom kan för att jag ska tänka på annat. Till exempel Oups, a boob!-varianten. Jag skämtar inte, jag börjar förstå poängen med det hela.
I kväll är det Vålerenga som har äran att ta emot Bajen. Royal League i all dess stolthet alltså, men att uppbåda den där entusiasmen över detta faktum är inte helt lätt. Vad kan få oss att gå i gång? Allvarligt talat: inte mycket. Fast vi har som idé att Sulan ska göra mål och gärna två i samma match, och vi tror att det är en av tankarna bakom hela universum och Big Bang, men nu är ju inte Petter med och då ser vi gärna att Paulinho tar plats där framme och trycker dit ett par han med. Så 4–0 till Bajen?
Och sen vill vi förstås inte se några fler skador.
Men när inte ens Bajen riktigt kan få hjärtat att rusa en dag som denna vet jag inte vad som skulle kunna få det.
Dick och Abu Ghraib får det däremot att nästan stanna.
onsdag, februari 15, 2006
Hur känns det
Jycken fick en riktig morgonpromenad. Bland annat träffade hon bästa kompisen från förr vars husse såg ut som en pepparkaka i fejan efter en tid i solen på annan plats på planeten. Men nu gick han här och frös han med.
Nationens ära är upprättad. Igen. Vissa idrotter har den förmågan. Som numera sprintstafett i skidor. De har å andra sidan också förmågan att få kommentatorerna och kolumnisterna att ta fram motorsågen. Idrotten har nämligen bara två lägen när det verkligen gäller: svart och vitt. Och jag ger mig: så länge svenskar är med där framme är all skidsport tv-mässig. Hade tjejerna och killarna kommit förslagsvis tia hade till och med jag fortsatt grymta om ”på Wassbergs tid…”
Tjejerna var såklart bäst, men Björn Lind, som dessutom verkar vara en kul lirare, har satt en ny standard för hur man på ett par skidor ska ta sig fram på roligaste sätt till mållinjen. Kan Anja svara på den utmaningen?
Så fort nån upprättar nationens ära och tv är på plats flockas tv-kommentatorerna. De har endast en enda fråga, som lärarna på journalisthögskolorna troligen har sagt har högsta prioritet eftersom den har ett personligt, känslomässigt tilltal, nämligen: ”Hur känns det?” Det har gått tio sekunder, tjugo minuter, sex timmar: ”Hur känns det?”
Vad svarar man på den?
När det gått ett tag kan frågan lyda: ”Hur känns det nu?”
I tv-studion i Turin hade SVT-redaktionen med anledning av nationens återupprättade ära lyckats med konststycket att samla fem grabbar som alla har ett gemensamt: att hitta den snajdigaste formuleringen i hyllningarnas och sågningarnas ädla konst. Kropps- och minspel säger allt om det inbördes positionerandet. Expressens Olsson tar plats på kanten lite grann vid sidan av som om han spelar i en egen dimension eftersom han redan har sett och hört allt. DN:s Esk befinner sig på andra sidan som en allvarlig aspirant på att vara den som i kampen om problemformuleringsprivilegiet är allvarligast och som är den som bör hålla i taktpinnen. Och därmed borde stå i mitten. Mellan dem står Aftonbladets Anrell lite grann ovanför med attityd och ledighet och ett visst mått av överseende som om det vi bevittnar här och i OS egentligen handlar om något annat, fast oklart vad. Och sen halvligger Svenskans Majlard över bordet som för att bevisa att han minsann också har en egen stil. Och det är klart, tycker man att Salos miss mot Vitryssland för fyra år sen påminner om Hellströms miss mot Italien i Toluca för tjugosex år sen spelar man också i en egen dimension. Fast på en annan planet.
Och sen sitter SVT:s egen världens bästa Karlsson i en egen studio som en solitär och rookie på krönikörhimlen. Att vara rookie och ensam på planen är helt klart tufft trots att det inte finns någon att tampas med om utmärkelsen. Oväntade passningar från de andra gentlemännen stör lätt koncentrationen på formulerandet av fyndigheter, men det syns tydligt vad rookien tänker: ”Vänta ni bara… ”
Vidare i allt det ädla tävlandet: Vi har gjort allt vi kunnat, som att låta bli att läsa alla krönikörer, men i dag lär vi inte undgå malandet om Foppa hit eller dit. Kazakstan väntar nämligen på herrinken och vi ska glo nån minut på det då och då eftersom yngsta sonen ligger bänkad i tv-soffan med feber och saft.
För övrigt påminde kanadensiskornas uppsnurrning av damkronorna om ryssarna när det begav sig, och då talar vi om tiden när the big red machine styrde och ställde som dom ville med Tre Kronor. Det var på den tiden då tacklingar, hakningar och pååkningar inte förekom på den här sidan Atlanten utan fortfarande var ett privilegium för NHL-spelare utan hjälm och tänder. Med andra ord, på den tiden matcherna kunde sluta 13–1.
Men inte en dag utan fotboll, denna ädlaste av idrotter och som inte bara är svart och vitt utan framför allt grönt. Fotboll ska som bekant spelas på fotbollsplaner (helst snöfria men naturligtvis med gräs). Vi har tidigare meddelat utfallet av vårt mejlande i höstas till Stockholms stads politiker angående Nya Söderstadion. En svarade. Fp:s Lotta Edholm var toksnabb och meddelade i sitt svar att hon höll med mig fullständigt. En del politiker tar längre tid på sig. Det är okej, politiker ska i allmänhet ha mycket att göra, annars kan dom syssla med annat. Nu har Kristina Axén Olin svarat och meddelat att det blir ”en fotbollsarena för cirka 25.000 åskådare, som ska vara möjlig att bygga ut till en större arena” om behovet finns. M arbetar dessutom för att ”såväl Hammarbys som Djurgårdens arenabehov ska lösas” och att ”samtliga arenaprojekt i Stockholm till så stor del som möjligt finansieras genom privata intressenter.” Det blir ofta bättre ”om klubbarna själva driver och äger sina arenor.” Anser Axén Olin.
Nu ska vi fylla på mokabryggaren och ge sonen mera saft och bänka oss en stund framför teven. Av någon underlig anledning kan vi inte låta bli att hålla en tumme för Kazakstan. Om inte annat för att få höra frågan efteråt: "Hur känns det?"
Nationens ära är upprättad. Igen. Vissa idrotter har den förmågan. Som numera sprintstafett i skidor. De har å andra sidan också förmågan att få kommentatorerna och kolumnisterna att ta fram motorsågen. Idrotten har nämligen bara två lägen när det verkligen gäller: svart och vitt. Och jag ger mig: så länge svenskar är med där framme är all skidsport tv-mässig. Hade tjejerna och killarna kommit förslagsvis tia hade till och med jag fortsatt grymta om ”på Wassbergs tid…”
Tjejerna var såklart bäst, men Björn Lind, som dessutom verkar vara en kul lirare, har satt en ny standard för hur man på ett par skidor ska ta sig fram på roligaste sätt till mållinjen. Kan Anja svara på den utmaningen?
Så fort nån upprättar nationens ära och tv är på plats flockas tv-kommentatorerna. De har endast en enda fråga, som lärarna på journalisthögskolorna troligen har sagt har högsta prioritet eftersom den har ett personligt, känslomässigt tilltal, nämligen: ”Hur känns det?” Det har gått tio sekunder, tjugo minuter, sex timmar: ”Hur känns det?”
Vad svarar man på den?
När det gått ett tag kan frågan lyda: ”Hur känns det nu?”
I tv-studion i Turin hade SVT-redaktionen med anledning av nationens återupprättade ära lyckats med konststycket att samla fem grabbar som alla har ett gemensamt: att hitta den snajdigaste formuleringen i hyllningarnas och sågningarnas ädla konst. Kropps- och minspel säger allt om det inbördes positionerandet. Expressens Olsson tar plats på kanten lite grann vid sidan av som om han spelar i en egen dimension eftersom han redan har sett och hört allt. DN:s Esk befinner sig på andra sidan som en allvarlig aspirant på att vara den som i kampen om problemformuleringsprivilegiet är allvarligast och som är den som bör hålla i taktpinnen. Och därmed borde stå i mitten. Mellan dem står Aftonbladets Anrell lite grann ovanför med attityd och ledighet och ett visst mått av överseende som om det vi bevittnar här och i OS egentligen handlar om något annat, fast oklart vad. Och sen halvligger Svenskans Majlard över bordet som för att bevisa att han minsann också har en egen stil. Och det är klart, tycker man att Salos miss mot Vitryssland för fyra år sen påminner om Hellströms miss mot Italien i Toluca för tjugosex år sen spelar man också i en egen dimension. Fast på en annan planet.
Och sen sitter SVT:s egen världens bästa Karlsson i en egen studio som en solitär och rookie på krönikörhimlen. Att vara rookie och ensam på planen är helt klart tufft trots att det inte finns någon att tampas med om utmärkelsen. Oväntade passningar från de andra gentlemännen stör lätt koncentrationen på formulerandet av fyndigheter, men det syns tydligt vad rookien tänker: ”Vänta ni bara… ”
Vidare i allt det ädla tävlandet: Vi har gjort allt vi kunnat, som att låta bli att läsa alla krönikörer, men i dag lär vi inte undgå malandet om Foppa hit eller dit. Kazakstan väntar nämligen på herrinken och vi ska glo nån minut på det då och då eftersom yngsta sonen ligger bänkad i tv-soffan med feber och saft.
För övrigt påminde kanadensiskornas uppsnurrning av damkronorna om ryssarna när det begav sig, och då talar vi om tiden när the big red machine styrde och ställde som dom ville med Tre Kronor. Det var på den tiden då tacklingar, hakningar och pååkningar inte förekom på den här sidan Atlanten utan fortfarande var ett privilegium för NHL-spelare utan hjälm och tänder. Med andra ord, på den tiden matcherna kunde sluta 13–1.
Men inte en dag utan fotboll, denna ädlaste av idrotter och som inte bara är svart och vitt utan framför allt grönt. Fotboll ska som bekant spelas på fotbollsplaner (helst snöfria men naturligtvis med gräs). Vi har tidigare meddelat utfallet av vårt mejlande i höstas till Stockholms stads politiker angående Nya Söderstadion. En svarade. Fp:s Lotta Edholm var toksnabb och meddelade i sitt svar att hon höll med mig fullständigt. En del politiker tar längre tid på sig. Det är okej, politiker ska i allmänhet ha mycket att göra, annars kan dom syssla med annat. Nu har Kristina Axén Olin svarat och meddelat att det blir ”en fotbollsarena för cirka 25.000 åskådare, som ska vara möjlig att bygga ut till en större arena” om behovet finns. M arbetar dessutom för att ”såväl Hammarbys som Djurgårdens arenabehov ska lösas” och att ”samtliga arenaprojekt i Stockholm till så stor del som möjligt finansieras genom privata intressenter.” Det blir ofta bättre ”om klubbarna själva driver och äger sina arenor.” Anser Axén Olin.
Nu ska vi fylla på mokabryggaren och ge sonen mera saft och bänka oss en stund framför teven. Av någon underlig anledning kan vi inte låta bli att hålla en tumme för Kazakstan. Om inte annat för att få höra frågan efteråt: "Hur känns det?"
tisdag, februari 14, 2006
In kommer Gösta
Morgonpromenad i kall dimma. Jycken fick ränna runt bäst hon ville. Sen gick vi hem över isen för att sparka i gång mokabryggaren. Sen orienterade vi oss i omvärlden, bland annat för att kontrollera om nån sett Dulee Johnson gå av tåget till Stockholm, medan vi lyssnade till det tilltagande puttrandet och testade den batteridrivna mjölkvispen.
Apropå kaffe: Förr i tiden, när dom jobba på tvätten i Arlöv, var det andra bullar som gällde och man fick lära sig vem som var vän och vem som var fiende. Nu’rå? Tja, ”kaffenarkomanen” Alexandra på tvätteriet i Vara fick mjölken till kaffet förgiftat av en kollega som tydligen inte förstått det här med klass mot klass. Alexandra ”gjorde, som vanligt, i ordning en rejäl balja strax före klockan sju på morgonen”, skriver kvällsdraken. Efter en halvtimme började hon må dåligt. Och när det var dags för frukost ”lyckades jag inte få i mig någon mat. Men jag drack en kopp kaffe till...”
Sen blev det akuten. Jag skulle ha sagt samma sak som jag misstänker var det första som Alexandra sade när läkarna blåst faran över: ”Har ni kaffe?”
En spelare från ett onämnbart lag i länet har bekänt färg och blivit kristdemokrat, antagligen för att ta det säkra för det osäkra. Var det nån som sade att politik och fotboll inte hör ihop?
Okej, det är skillnad på så kallad fotboll och fotboll (och, om ni nu inte förstått det, på politik och politik).
Roma däremot, och nu börjar det likna riktigt fotboll (nästan i Bajenklass), ångar på i himmelen och har vunnit nio raka. Nånstans långt därinne i den där muskeln som får maskineriet att fungera är vi en smula glada. Även själen är med på noterna. Och om spelarna nästa gång olämpliga banderoller syns på läktarplats på Olimpico vägrar spela kommer vi dessutom att vara stolta. Och fira med en dubbel espresso.
Riktiga supportrar går på fotboll för att se på fotboll, om nu någon undrar.
Någon har landat i Italien. Man skulle nästan kunna tro att det är påven.
Skidor på längden är som ni vet inte längre vad det varit, men vi ska ändå kasta ett getöga på stafettsprinten tillsammans med ett hemmavarande febrigt barn. Han blir säkert piggare när han får höra lite grann om hur det var förr i skidspåren...
Och samtidigt ska vi dricka en balja kaffe.
Ps. Svårslaget är ordet, men en polare fick en gång i den preskriberade forntiden ihop det med en tjej från Arlöv som hette Hanna.
Apropå kaffe: Förr i tiden, när dom jobba på tvätten i Arlöv, var det andra bullar som gällde och man fick lära sig vem som var vän och vem som var fiende. Nu’rå? Tja, ”kaffenarkomanen” Alexandra på tvätteriet i Vara fick mjölken till kaffet förgiftat av en kollega som tydligen inte förstått det här med klass mot klass. Alexandra ”gjorde, som vanligt, i ordning en rejäl balja strax före klockan sju på morgonen”, skriver kvällsdraken. Efter en halvtimme började hon må dåligt. Och när det var dags för frukost ”lyckades jag inte få i mig någon mat. Men jag drack en kopp kaffe till...”
Sen blev det akuten. Jag skulle ha sagt samma sak som jag misstänker var det första som Alexandra sade när läkarna blåst faran över: ”Har ni kaffe?”
En spelare från ett onämnbart lag i länet har bekänt färg och blivit kristdemokrat, antagligen för att ta det säkra för det osäkra. Var det nån som sade att politik och fotboll inte hör ihop?
Okej, det är skillnad på så kallad fotboll och fotboll (och, om ni nu inte förstått det, på politik och politik).
Roma däremot, och nu börjar det likna riktigt fotboll (nästan i Bajenklass), ångar på i himmelen och har vunnit nio raka. Nånstans långt därinne i den där muskeln som får maskineriet att fungera är vi en smula glada. Även själen är med på noterna. Och om spelarna nästa gång olämpliga banderoller syns på läktarplats på Olimpico vägrar spela kommer vi dessutom att vara stolta. Och fira med en dubbel espresso.
Riktiga supportrar går på fotboll för att se på fotboll, om nu någon undrar.
Någon har landat i Italien. Man skulle nästan kunna tro att det är påven.
Skidor på längden är som ni vet inte längre vad det varit, men vi ska ändå kasta ett getöga på stafettsprinten tillsammans med ett hemmavarande febrigt barn. Han blir säkert piggare när han får höra lite grann om hur det var förr i skidspåren...
Och samtidigt ska vi dricka en balja kaffe.
Ps. Svårslaget är ordet, men en polare fick en gång i den preskriberade forntiden ihop det med en tjej från Arlöv som hette Hanna.
måndag, februari 13, 2006
Fire fuckin null
Vårt besök i kringelstaden en vintersöndag blev aldrig av eftersom omständigheterna helt plötsligt inte tillät en sådan underbar utflykt, nu när vi har facit i hand. Men det såg stabilt ut, har vi förstått av diverse rapporter, när Hammarby malde ned norrmännen med besked. Och AL, som numera svarar på frågor om liret på Bajens webbplats, är som vanligt lyrisk över David Johansson och hans utveckling, och vi väljer att tro honom. Och Jeff tycks knorra eller dundra in frisparkar med ackuratess nu för tiden, och gärna för mig, och tycks dessutom hittat nån lägstanivå som också känns.... stabil. Och sen gör anfallarna mål, och det är ju som det ska vara och som det inte alltid varit. Och Fischbein, och våra Jensen, och... ja, vi är på banan igen. Och är man på banan och har tron behövs inga analyser: det går liksom av sig självt i stället.
Annars är huset fullt av alla ungar som snorar och är hemma med feber och passar på att glo på underliga OS-grenar på burken. Inte undertecknad. Och inte jycken, vars morgonpromenad var fri från incidenter och stora och små tankar och liksom gick av sig självt och där den där stunden längst ute på udden med en tagg i käften mest handlade om att glo på all snö och konstatera att vi är på banan igen – och ännu en dag närmare våren.
Och det är ju inte det sämsta.
Annars är huset fullt av alla ungar som snorar och är hemma med feber och passar på att glo på underliga OS-grenar på burken. Inte undertecknad. Och inte jycken, vars morgonpromenad var fri från incidenter och stora och små tankar och liksom gick av sig självt och där den där stunden längst ute på udden med en tagg i käften mest handlade om att glo på all snö och konstatera att vi är på banan igen – och ännu en dag närmare våren.
Och det är ju inte det sämsta.
lördag, februari 11, 2006
Slutsnackat
Morgonpromenaden var per definition kylig. Vi tog vägen hem över isen i ungefär 0,5 sekundmeters motvind (ja, jag vet att det inte ska heta sekundmeter men det skiter jag i), snudd på försumbart alltså, men det räckte för att tåra ögonen. Jycken däremot ångade glädjande nog på i gammal god stil.
Vi borde snacka fotboll, det är ju vinter och snö och hjältarna har match på söndag tre mil söder om Liljeholmsbron, men vi är vågar inte. Tänk om allt blir tvärtom? Eller fel? Man går ut tvärsäkert och slår fast nåt om startelvan och mittfältets formering eller resultatet – och sen står man där med långfillingarna neddragna på en utfryst pendelstation långt långt hemifrån. Vi konstaterar endast följande: Tre raka torskar. När hände det senast?
Vi ska försöka ta oss samman till på måndag. Då vet vi hur det gick. Och kanske varför.
Fast lite boll kan vi inte undgå att förmedla: ”Maradona körde in i telefonkiosk”, meddelar kvällsdraken, ”Gick sen och såg på svensk tennis.” Undrar vad mannen med den exceptionellt låga tyngdpunkten tyckte var värst.
En sak är i alla fall säker, om man nu ska vidga perspektiven något: Damkronorna är fan så mycket roligare att glo på än herrkronorna en lördagseftermiddag framför burken. Och man slipper nästan allt tuggande om Foppa hit och Foppa dit. Alla Foppafria zoner bör vårdas ömt.
Lustigt nog var det mer publik på damkronornas match mot ryssarna än det brukar vara på Juventus hemmamatcher.
Vi har på senare tid inte bara tappat bollkänslan utan även vårt feministiska fokus. Turin har på sätt och vis återfört oss på den rätta banan. När det gäller vinter-OS håller vi på alla tjejer. Och när vi säger alla menar vi verkligen alla. Om inte annat för att dom verkar ha det bra mycket roligare än dom där andra.
Kanske inte det mest övertygande feministiska argument ni har hört, men så är det.
Fast i morgon är det allvar igen. Det är vinter, det är snö och just nu är det är mycket norrmän som går før gull. Nånstans måste vi dra en gräns. Ungefär vid Södertälje.
Vi borde snacka fotboll, det är ju vinter och snö och hjältarna har match på söndag tre mil söder om Liljeholmsbron, men vi är vågar inte. Tänk om allt blir tvärtom? Eller fel? Man går ut tvärsäkert och slår fast nåt om startelvan och mittfältets formering eller resultatet – och sen står man där med långfillingarna neddragna på en utfryst pendelstation långt långt hemifrån. Vi konstaterar endast följande: Tre raka torskar. När hände det senast?
Vi ska försöka ta oss samman till på måndag. Då vet vi hur det gick. Och kanske varför.
Fast lite boll kan vi inte undgå att förmedla: ”Maradona körde in i telefonkiosk”, meddelar kvällsdraken, ”Gick sen och såg på svensk tennis.” Undrar vad mannen med den exceptionellt låga tyngdpunkten tyckte var värst.
En sak är i alla fall säker, om man nu ska vidga perspektiven något: Damkronorna är fan så mycket roligare att glo på än herrkronorna en lördagseftermiddag framför burken. Och man slipper nästan allt tuggande om Foppa hit och Foppa dit. Alla Foppafria zoner bör vårdas ömt.
Lustigt nog var det mer publik på damkronornas match mot ryssarna än det brukar vara på Juventus hemmamatcher.
Vi har på senare tid inte bara tappat bollkänslan utan även vårt feministiska fokus. Turin har på sätt och vis återfört oss på den rätta banan. När det gäller vinter-OS håller vi på alla tjejer. Och när vi säger alla menar vi verkligen alla. Om inte annat för att dom verkar ha det bra mycket roligare än dom där andra.
Kanske inte det mest övertygande feministiska argument ni har hört, men så är det.
Fast i morgon är det allvar igen. Det är vinter, det är snö och just nu är det är mycket norrmän som går før gull. Nånstans måste vi dra en gräns. Ungefär vid Södertälje.
fredag, februari 10, 2006
Una donna per amico
Ja, herregud.
Vissa jobb skulle man ha. Men vi börjar från början.
För att fira att folk och jycken kan röra sig tämligen obehindrat knäckte vi en kanonfin vinho verde hemsläpad i våras från ort och ställe (jag grundade och rundade av med annat som skafferiet bjöd på). Att jycken inte kunde gå och numera kan det krävde helt enkelt lite stil på det hela plus att mostern tycks ha slängt kryckorna åt sidan. Lustigt nog sammanföll det hela (bakad potatis med tillbehör) med OS-invigningen av vinterditon. Förutom det konstnärliga mischmaschet före och efter – som intresserade alla andra framför burken – var kvällens klo inmarscherandet av alla dessa länder som sysslar med typ ishockey och skidåkning i fem mil: Madagaskar, Jamaica (en tvättäkta rastafari), Jungfruöarna, Costa Rica, Kenya och, just det, Etiopien, för att nämna några. Allt till tonerna av 70- och 80-talsdisko (Var det Iran som tågade in till YMCA?) Idrottstruppen (han som höll i flaggan) från alla dessa länder åtföljdes oftast av några glada gentlemen som såg ut att ha hittat rätt här i livet. Det borde finnas fler presumtiva kandidater som behöver en olympisk kommitté för vinteridrott. Varför inte en Söderhavsö? Tahiti? Jag ställer upp. Och varför inte? Jag har precis som Ulf Sterner lirat lite hockey (vi hade bägge nummer 14, jag i klasslaget) och dessutom svurit över taskigt vallade skidor. För att inte tala om att jag kan ratta en kälke och hantera en solstol. Förra vinter-OS visade ju vad det handlar om: kan en australier ta sig till final och plocka hem OS-guldet för att ingen annan kan stå på skridskorna så ska väl min adept kunna göra detsamma. Slå en signal! Mitt motto: Let’s go!
Italia pulchra est. Landet har sina sidor, men så är det. Dessutom gillar jag Stefania Belmondo, som fick äran att sätta fyr på brasan, jag häller i mig espresso, jag skulle gärna vilja ratta en Ferrari, och jag älskar pasta med vongole – och mycket annat. Och när den italienska truppen tågade in kunde jag inget annat än le: vad uppfångade mitt öra för musik under publiken jubel om inte en gammal favorit från tiden då det begav sig på ett annat sätt än nu. Att Pavarotti till slut skulle stå där och och knyta ihop säcken och ta ton var italienskt självklart, men att låta Lucio Battisti vara ingångsmusik när landets egna hjältar tågar in är stil med stort s.
Ti amo, forte, debole compagna
Che qualche volta impara e a volte insegna
Sen tog jycken och jag en kvällspromenad i vintermörket och funderade på det här med Tahiti och när ett diskotek var ett diskotek.
Vissa jobb skulle man ha. Men vi börjar från början.
För att fira att folk och jycken kan röra sig tämligen obehindrat knäckte vi en kanonfin vinho verde hemsläpad i våras från ort och ställe (jag grundade och rundade av med annat som skafferiet bjöd på). Att jycken inte kunde gå och numera kan det krävde helt enkelt lite stil på det hela plus att mostern tycks ha slängt kryckorna åt sidan. Lustigt nog sammanföll det hela (bakad potatis med tillbehör) med OS-invigningen av vinterditon. Förutom det konstnärliga mischmaschet före och efter – som intresserade alla andra framför burken – var kvällens klo inmarscherandet av alla dessa länder som sysslar med typ ishockey och skidåkning i fem mil: Madagaskar, Jamaica (en tvättäkta rastafari), Jungfruöarna, Costa Rica, Kenya och, just det, Etiopien, för att nämna några. Allt till tonerna av 70- och 80-talsdisko (Var det Iran som tågade in till YMCA?) Idrottstruppen (han som höll i flaggan) från alla dessa länder åtföljdes oftast av några glada gentlemen som såg ut att ha hittat rätt här i livet. Det borde finnas fler presumtiva kandidater som behöver en olympisk kommitté för vinteridrott. Varför inte en Söderhavsö? Tahiti? Jag ställer upp. Och varför inte? Jag har precis som Ulf Sterner lirat lite hockey (vi hade bägge nummer 14, jag i klasslaget) och dessutom svurit över taskigt vallade skidor. För att inte tala om att jag kan ratta en kälke och hantera en solstol. Förra vinter-OS visade ju vad det handlar om: kan en australier ta sig till final och plocka hem OS-guldet för att ingen annan kan stå på skridskorna så ska väl min adept kunna göra detsamma. Slå en signal! Mitt motto: Let’s go!
Italia pulchra est. Landet har sina sidor, men så är det. Dessutom gillar jag Stefania Belmondo, som fick äran att sätta fyr på brasan, jag häller i mig espresso, jag skulle gärna vilja ratta en Ferrari, och jag älskar pasta med vongole – och mycket annat. Och när den italienska truppen tågade in kunde jag inget annat än le: vad uppfångade mitt öra för musik under publiken jubel om inte en gammal favorit från tiden då det begav sig på ett annat sätt än nu. Att Pavarotti till slut skulle stå där och och knyta ihop säcken och ta ton var italienskt självklart, men att låta Lucio Battisti vara ingångsmusik när landets egna hjältar tågar in är stil med stort s.
Ti amo, forte, debole compagna
Che qualche volta impara e a volte insegna
Sen tog jycken och jag en kvällspromenad i vintermörket och funderade på det här med Tahiti och när ett diskotek var ett diskotek.
Om att få på nöten
Vad säger man nu då, så här dagen efter? Ingenting, förslagsvis.
Jycken har fått gå en kort morgonpromenad. Hon ville inget annat än spåra harar och andra av naturens uppfinningar, men fick gå i koppel och hålla sig på mattan.
En annan som börjar röra på sig är mostern med det knäppa benet. Hon har om inte kastat kryckorna så i alla fall börjat ta sig fram för egen maskin. Det vill säga med bägge fötterna på golvet.
Det finns alltså ljus i tillvaron. Men det vi hade tänkt att orda om så här dagen efter, och dessutom med emfas, det håller vi tyst om.
På söndag är det till råga på allt dags igen. På måndag, må gudarna stå oss bi, hoppas vi att vi har nåt att tillägga.
Jycken har fått gå en kort morgonpromenad. Hon ville inget annat än spåra harar och andra av naturens uppfinningar, men fick gå i koppel och hålla sig på mattan.
En annan som börjar röra på sig är mostern med det knäppa benet. Hon har om inte kastat kryckorna så i alla fall börjat ta sig fram för egen maskin. Det vill säga med bägge fötterna på golvet.
Det finns alltså ljus i tillvaron. Men det vi hade tänkt att orda om så här dagen efter, och dessutom med emfas, det håller vi tyst om.
På söndag är det till råga på allt dags igen. På måndag, må gudarna stå oss bi, hoppas vi att vi har nåt att tillägga.
torsdag, februari 09, 2006
Apropå nötter
Vad händer egentligen i världen? Jag menar, vart är vi på väg? Vi letar rubriker hos kvällsdraken för att få svaret:
”Natachas bröst orsakade upplopp i skola”
Tidigare artiklar:
”Natacha badar i ny musikvideo”
”Anonymt brev: Hotar skära av Natacha Peyre brösten”
”Natacha och Lotfi är ihop igen”
”Natacha utbränd – jobbar för fullt”
”Utarbetad Natacha flyr till USA”
Att jag är så frivol beror på att jycken tycks ha kommit över det värsta och att jag därmed var tvungen att sätta mig här en stund för att pusta ut. Det var liite jobbigt när hon över huvud taget vägrade röra på sig.
Jycken har ätit. Hon har ingen feber. Hon viftar på svansen. Vi har gått runt huset (i morse fick vi bära ut henne). Hon har lagt århundradets kabel. Hon har bitit yngsta sonen i foten. Allt är snudd på frid och fröjd.
Och i kväll är Bajen i lejonens kula för att ta tre poäng. Hof och Sort guld i all ära, vi håller tummarna för att Sulan sätter två strutar. Det är han värd.
”Natachas bröst orsakade upplopp i skola”
Tidigare artiklar:
”Natacha badar i ny musikvideo”
”Anonymt brev: Hotar skära av Natacha Peyre brösten”
”Natacha och Lotfi är ihop igen”
”Natacha utbränd – jobbar för fullt”
”Utarbetad Natacha flyr till USA”
Att jag är så frivol beror på att jycken tycks ha kommit över det värsta och att jag därmed var tvungen att sätta mig här en stund för att pusta ut. Det var liite jobbigt när hon över huvud taget vägrade röra på sig.
Jycken har ätit. Hon har ingen feber. Hon viftar på svansen. Vi har gått runt huset (i morse fick vi bära ut henne). Hon har lagt århundradets kabel. Hon har bitit yngsta sonen i foten. Allt är snudd på frid och fröjd.
Och i kväll är Bajen i lejonens kula för att ta tre poäng. Hof och Sort guld i all ära, vi håller tummarna för att Sulan sätter två strutar. Det är han värd.
Nötter att knäcka
Midtjylland kan bli en svår nöt att knäcka för Hammarby på torsdag, skriver Bajens hemsida. I kväll, alltså. Förhoppningsvis är Covic alert. I så fall ska det nog gå bra.
Vi skämtar inte. Vi har annat att tänka på. Morgonpromenaden ställdes in. Jycken mår inte bra. Hon lyfter på huvudet, men vill inte mer än så. Svansen vill inte heller. Vi är oroliga.
Vi skämtar inte. Vi har annat att tänka på. Morgonpromenaden ställdes in. Jycken mår inte bra. Hon lyfter på huvudet, men vill inte mer än så. Svansen vill inte heller. Vi är oroliga.
tisdag, februari 07, 2006
Retorik och längtan till våren
Jycken och jag trampar snö. Vi träffar boxern så det står härliga till och sen på andra sidan udden en kul stor svart mustaschprydd vovve (en tjej) som jycken brukar jaga runt med. Livet på en pinne, med andra ord.
Sen tänder vi en tagg och går hem och borstar av all snö. Mostern med det knäppa benet bor för övrigt kvar. Numera kan hon hjälpligt hoppa runt på ett eget ben med hjälp av kryckor, men kaffet får jag fixa. Mokabryggaren går numera varm. Inte mig emot.
Författaren och skriftställaren Carsten Jensen vill leva i Danmark och har talat om hur landet inte bör vara. Jag håller med. Men vilket land uppfyller egentligen hans kravlista på hur det inte borde vara? Och är det inte bättre att tala om vad man vill än att tala om vad man inte vill? Är det verkligen samma sak?
En annan sak jag funderat på under morgonpromenaden apropå det här med hur det borde vara är den åtminstone för mig ständigt aktuella frågan vad vi gör av vår tid. Ponera att man blir 80 bast. (Ja, jag vet, vi är i Sverige och inte i Mali.) Av dessa har man sovit ungefär 28 år. Fem år kanske man har ägnat åt att stoppa i sig mat. Att tillaga spaghetti carbonara, skala morötter och hälla upp filmjölk och müsli har också tagit sin rundliga tid. Ett par år har man tillbringat på muggen. Diskat? Ja, för min del i alla fall ett och ett halvt år (mitt bidrag till att aktivt underminera könsmaktsordningen).
Nånstans där tar de kulturella skillnaderna vid. En del hämtar vatten från brunnen mellan tummen och pekfingret i ett års tid. Själv har jag troligen åkt tunnelbana åtta månader och rulltrappa minst ett par veckor. För att inte tala om all tid i skrammelbilen, som för övrigt slutat skramla och nästan spinner som en katt, åtminstone till bilbesiktningens dom senare denna månad. Några varv runt jorden har det hur som helst blivit. Fast på samma trista vägar som alltid.
Och numera sitter jag och glor på en datorskärm dagarna i ända. Som om man hade all tid i världen.
Och då har inte ens nämnt det här med att jobba (vilket för min del under årens lopp inneburit åtminstone 2 månader i väntan på en hiss dit och därifrån – varav det ena i och för sig är roligare än det andra).
Lägger man ihop all tidsåtgång blir den utmätta tiden bra mycket mer än 80 bast, åtminstone för dem som kan göra minst två saker samtidigt (som exempel händer det att jag dricker kaffe när jag stirrar på datorskärmen). Och det kan ju vara bra att begrunda för den som får ångest över tidens gång.
Men ändå.
Vadan detta resonemang? Är det nån som tror att jag kommit på nåt skarpt? Utvecklat Einsteins relativitetsteori? Fångat en kvark i flykten? Blivit buddist? Eller tagit batteriet ur klockan? Inte alls, jag har bara tröttnat på alla kläder av den enkla anledningen att det helt enkelt tar för mycket tid att klä på och klä av sig vintertid. Mössa, halsduk (okej, Hellahalsduken får ta den tid det tar att hänga den om halsen), vantar varav en bortappad och all den tid det att hitta den, långfillingar, sockor, snörkängor, dragkedjor; vintern är helt enkelt alldeles för tidsödande.
Och då har jag inte ens snuddat vid all den tid jag ägnat mig åt att klä på och klä av barn.
Och den tid det tog att skriva det här.
Sen tänder vi en tagg och går hem och borstar av all snö. Mostern med det knäppa benet bor för övrigt kvar. Numera kan hon hjälpligt hoppa runt på ett eget ben med hjälp av kryckor, men kaffet får jag fixa. Mokabryggaren går numera varm. Inte mig emot.
Författaren och skriftställaren Carsten Jensen vill leva i Danmark och har talat om hur landet inte bör vara. Jag håller med. Men vilket land uppfyller egentligen hans kravlista på hur det inte borde vara? Och är det inte bättre att tala om vad man vill än att tala om vad man inte vill? Är det verkligen samma sak?
En annan sak jag funderat på under morgonpromenaden apropå det här med hur det borde vara är den åtminstone för mig ständigt aktuella frågan vad vi gör av vår tid. Ponera att man blir 80 bast. (Ja, jag vet, vi är i Sverige och inte i Mali.) Av dessa har man sovit ungefär 28 år. Fem år kanske man har ägnat åt att stoppa i sig mat. Att tillaga spaghetti carbonara, skala morötter och hälla upp filmjölk och müsli har också tagit sin rundliga tid. Ett par år har man tillbringat på muggen. Diskat? Ja, för min del i alla fall ett och ett halvt år (mitt bidrag till att aktivt underminera könsmaktsordningen).
Nånstans där tar de kulturella skillnaderna vid. En del hämtar vatten från brunnen mellan tummen och pekfingret i ett års tid. Själv har jag troligen åkt tunnelbana åtta månader och rulltrappa minst ett par veckor. För att inte tala om all tid i skrammelbilen, som för övrigt slutat skramla och nästan spinner som en katt, åtminstone till bilbesiktningens dom senare denna månad. Några varv runt jorden har det hur som helst blivit. Fast på samma trista vägar som alltid.
Och numera sitter jag och glor på en datorskärm dagarna i ända. Som om man hade all tid i världen.
Och då har inte ens nämnt det här med att jobba (vilket för min del under årens lopp inneburit åtminstone 2 månader i väntan på en hiss dit och därifrån – varav det ena i och för sig är roligare än det andra).
Lägger man ihop all tidsåtgång blir den utmätta tiden bra mycket mer än 80 bast, åtminstone för dem som kan göra minst två saker samtidigt (som exempel händer det att jag dricker kaffe när jag stirrar på datorskärmen). Och det kan ju vara bra att begrunda för den som får ångest över tidens gång.
Men ändå.
Vadan detta resonemang? Är det nån som tror att jag kommit på nåt skarpt? Utvecklat Einsteins relativitetsteori? Fångat en kvark i flykten? Blivit buddist? Eller tagit batteriet ur klockan? Inte alls, jag har bara tröttnat på alla kläder av den enkla anledningen att det helt enkelt tar för mycket tid att klä på och klä av sig vintertid. Mössa, halsduk (okej, Hellahalsduken får ta den tid det tar att hänga den om halsen), vantar varav en bortappad och all den tid det att hitta den, långfillingar, sockor, snörkängor, dragkedjor; vintern är helt enkelt alldeles för tidsödande.
Och då har jag inte ens snuddat vid all den tid jag ägnat mig åt att klä på och klä av barn.
Och den tid det tog att skriva det här.
Några ord om många bilder
Ser ni på teve? Tycker ni att muslimer över lag är konstiga? Då har ni inte sett ”American Idol” på en av de andra kanalerna.
Allvarligt talat, ett par av de tolv bilderna som ska föreställa ni vet vem är rätt kul. Särskilt som personen i fråga inte ens finns avbildad på en del av bilderna och för att några av illustratörerna har fullt sjå med att undkomma avbildningsproblemet.
Fast en del muslimer har helt klart en annan sorts humor än jag, har jag förstått. Och det måste man ju respektera. Dessutom är yttrandefrihet till stor del en fråga om respekt. Och egentligen saknar jag nog humor.
Fast ändå.
En som i alla fall finns avbildad i ett fall av tolv är Pia Kjaersgaard. Hon är ju i och för sig inte heller speciellt kul. Och så mannen som på sätt och vis startade det hela, och som redan innan det hela urartade hade problem att hitta illustratörer till sin kommande bok om ni vet vems liv. Och här finns han nu i egen hög person avbildad i två fall, mannen som av någon outgrundlig anledning vill göra en bilderbok om en person som 1,2 miljarder människor inte vill se på bild. Så kan det gå, för att tala med Kurt Vonnegut.
Fast om ett av en religions bärande fundament skulle vara att man inte får nämna ni vet vem med hans rätta namn, säg Hasse, och absolut inte skriva det, hur skulle det se ut? Och skulle låt oss kalla honom Hasse verkligen bry sig om saken?
Har ni boken ”Religion” från 1993 hemma i bokhyllan? Där hittar ni ett par bilder som föreställer ni vet vem. På 1300-talet gick det bra att avbilda personen i fråga även på dennes hemmaplan. Det var liksom inget problem. Religioner är nämligen såna: de förändras över tiden. Man kan också uttrycka det så att vissa religiösa uttolkare tycks kunna göra snudd på vad som helst för att upprätthålla utövarnas tro. Tre trick är att lura, lova och hota. Hur som helst: Håll i boken eller göm den, för nu ska Liber förlag dra in den på grund av en illustration som en rättrogen gjort nån gång i bästa välmening på 1300-talet. Frågan är vad förlaget ska göra med de ex det får in: bränna dem?
Tänk om nån scannar in bilderna och sprider dem visa internet? Vem står då där med sin tvättade hals?
Redan nu finns det ett oändligt antal tusen bilder föreställande ni vet vem som cirkulerar bland religiösa tokstollar, vanliga galna fanatiker och alla andra intresserade av frågan, och inte bara av de tolv uthängda danska. Inte nog med det, det finns massor av bilder som påstås vara de danska originalen men som definitivt inte är det. Någon har i alla fall intresse av att påskina det. Just de bilderna har bara ett syfte. Att underhålla hatet.
Nä du, Hasse, i ditt namn hittar dom på alldeles för mycket stolligheter.
Jycken sover. Bra idé.
Allvarligt talat, ett par av de tolv bilderna som ska föreställa ni vet vem är rätt kul. Särskilt som personen i fråga inte ens finns avbildad på en del av bilderna och för att några av illustratörerna har fullt sjå med att undkomma avbildningsproblemet.
Fast en del muslimer har helt klart en annan sorts humor än jag, har jag förstått. Och det måste man ju respektera. Dessutom är yttrandefrihet till stor del en fråga om respekt. Och egentligen saknar jag nog humor.
Fast ändå.
En som i alla fall finns avbildad i ett fall av tolv är Pia Kjaersgaard. Hon är ju i och för sig inte heller speciellt kul. Och så mannen som på sätt och vis startade det hela, och som redan innan det hela urartade hade problem att hitta illustratörer till sin kommande bok om ni vet vems liv. Och här finns han nu i egen hög person avbildad i två fall, mannen som av någon outgrundlig anledning vill göra en bilderbok om en person som 1,2 miljarder människor inte vill se på bild. Så kan det gå, för att tala med Kurt Vonnegut.
Fast om ett av en religions bärande fundament skulle vara att man inte får nämna ni vet vem med hans rätta namn, säg Hasse, och absolut inte skriva det, hur skulle det se ut? Och skulle låt oss kalla honom Hasse verkligen bry sig om saken?
Har ni boken ”Religion” från 1993 hemma i bokhyllan? Där hittar ni ett par bilder som föreställer ni vet vem. På 1300-talet gick det bra att avbilda personen i fråga även på dennes hemmaplan. Det var liksom inget problem. Religioner är nämligen såna: de förändras över tiden. Man kan också uttrycka det så att vissa religiösa uttolkare tycks kunna göra snudd på vad som helst för att upprätthålla utövarnas tro. Tre trick är att lura, lova och hota. Hur som helst: Håll i boken eller göm den, för nu ska Liber förlag dra in den på grund av en illustration som en rättrogen gjort nån gång i bästa välmening på 1300-talet. Frågan är vad förlaget ska göra med de ex det får in: bränna dem?
Tänk om nån scannar in bilderna och sprider dem visa internet? Vem står då där med sin tvättade hals?
Redan nu finns det ett oändligt antal tusen bilder föreställande ni vet vem som cirkulerar bland religiösa tokstollar, vanliga galna fanatiker och alla andra intresserade av frågan, och inte bara av de tolv uthängda danska. Inte nog med det, det finns massor av bilder som påstås vara de danska originalen men som definitivt inte är det. Någon har i alla fall intresse av att påskina det. Just de bilderna har bara ett syfte. Att underhålla hatet.
Nä du, Hasse, i ditt namn hittar dom på alldeles för mycket stolligheter.
Jycken sover. Bra idé.
måndag, februari 06, 2006
Motståndarna under lupp
En satirisk bild som föreställer Jesus? Njae, det tyckte inte Jyllands-Postens chefredaktör passade sig för ett par år sedan. Det skulle kunna utlösa ett ramaskri från tidningens läsare. Om jag förstått det hela rätt.
Annars har jycken och jag morgonpromenerat i kylan, som är påtaglig om man sticker ut nästippen utanför dörren. Vi mötte boxern, och efteråt var jycken neddreglad, isig och blodig här och var. Vi kom fram till att det kunde vara ketchup eftersom kontrahenten i fråga, som är rätt våldsam av sig i lekens hetta, strax innan hittat helgens rester av grillkorv, mos och just ketchup uppe i backen som några familjeflanörer lämnat efter sig. Jag köper teorin eftersom jycken tycks oskadd och helt klart vill gå ut igen. Upphittad grillkorv såhär efter helgen är mums, nämligen.
Men det får vänta. Nästippen måste tina först.
Världen tränger sig på och om tre dar är Bajen mitt i stormens öga. Royal League är åter i rullning och Midtjylland står för motståndet. Motståndarnas webbplats meddelar att ”TIFO-gruppen knokler”. Inte undra på att det numera ser ut som det gör i världen; det danska språket är nämligen uppbyggt så att vartannat ord är glasklart och vartannat en fråga om fri tolkning. Dessutom har jag förstått att kulturen där nere är helt annorlunda vår: här finns ”danseglade ulvepiger” för publikum att ta del av. Sedan -99 har ”Midtjyllands talentfulde cheerleaders været fast inventar på SAS Arena”. De kallar sig Wolf Pack, till råga på allt.
Dagens fråga: Är de talangfulla unga damerna där och sprattlar även mitt i vintern?
Annars har jyllänningarna (precis som Bajen?) inte förstärkt truppen, eftersom ledningen tror på sina spelare och sina ungdomar som tagit klivet upp. ”Ellers ville vi have sikret forstærkning, fortæller sportsdirektør, Jens Ørgaard.”
För övrigt vann danskarna sista träningsmatchen, och det mot Sturm Graz, vilket väl får ses som en merit och en styrka. Och nu gäller bara en sak: ”Alle er klar til næste forhindring: Hammarby.”
Och har man inte läst Jyllands-Posten med kritiska ögon tidigare så är det hög tid att göra det på torsdagskvällen.
Annars har jycken och jag morgonpromenerat i kylan, som är påtaglig om man sticker ut nästippen utanför dörren. Vi mötte boxern, och efteråt var jycken neddreglad, isig och blodig här och var. Vi kom fram till att det kunde vara ketchup eftersom kontrahenten i fråga, som är rätt våldsam av sig i lekens hetta, strax innan hittat helgens rester av grillkorv, mos och just ketchup uppe i backen som några familjeflanörer lämnat efter sig. Jag köper teorin eftersom jycken tycks oskadd och helt klart vill gå ut igen. Upphittad grillkorv såhär efter helgen är mums, nämligen.
Men det får vänta. Nästippen måste tina först.
Världen tränger sig på och om tre dar är Bajen mitt i stormens öga. Royal League är åter i rullning och Midtjylland står för motståndet. Motståndarnas webbplats meddelar att ”TIFO-gruppen knokler”. Inte undra på att det numera ser ut som det gör i världen; det danska språket är nämligen uppbyggt så att vartannat ord är glasklart och vartannat en fråga om fri tolkning. Dessutom har jag förstått att kulturen där nere är helt annorlunda vår: här finns ”danseglade ulvepiger” för publikum att ta del av. Sedan -99 har ”Midtjyllands talentfulde cheerleaders været fast inventar på SAS Arena”. De kallar sig Wolf Pack, till råga på allt.
Dagens fråga: Är de talangfulla unga damerna där och sprattlar även mitt i vintern?
Annars har jyllänningarna (precis som Bajen?) inte förstärkt truppen, eftersom ledningen tror på sina spelare och sina ungdomar som tagit klivet upp. ”Ellers ville vi have sikret forstærkning, fortæller sportsdirektør, Jens Ørgaard.”
För övrigt vann danskarna sista träningsmatchen, och det mot Sturm Graz, vilket väl får ses som en merit och en styrka. Och nu gäller bara en sak: ”Alle er klar til næste forhindring: Hammarby.”
Och har man inte läst Jyllands-Posten med kritiska ögon tidigare så är det hög tid att göra det på torsdagskvällen.
lördag, februari 04, 2006
Voltaire och turken
Solsken, kyla och nyplogad bana över isen. Morgonpromenad och jycken spårar harar som besatt. Själv kommer jag i sakta mak gående en bit efter och halvfilosoferar som besatt. Besatt är därmed etablerat som dagens ord.
Dagens fråga på kvällsdrakens debattsida: Är chipspåsarna för stora? Ja eller nej. Det är oerhört jämnt, nån halv procentenhet hit eller dit, så jag uppmanar alla att klicka sig dit för att rösta. 45.000 har redan gjort det!
Varför då? kanske någon undrar. Skit i det: Tyck något! Eller se det som ett slags direkt demokrati.
Den nya tiden i ett nötskal: Descartes ”Jag tänker, alltså är jag” är inte längre giltigt, numera är det rätta ”Jag tycker, alltså existerar jag”.
Om det sen är ett giltigt bevis på att jag verkligen finns låter jag vara osagt. Filosofiska utsagor om verkligheten är ett osäkert kort att ha i rockärmen när det verkligen gäller.
Ungefär som att lita på alla dem som tagit till sig paradexemplet på skolboksfilosofin som tillhandahölls för att man skulle lära sig nåt om Voltaire: "Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."
Det tror jag så mycket jag vill på.
Det går alltså med andra ord bra att tycka till om Muhammed och de danska bildstormarna, och när vi talar om danska bildstormare talar vi naturligtvis om lusten att ifrågasätta, provocera eller om man så vill förolämpa människor som har en annan uppfattning än danskarna och som inte är bärare av de egna danska traditionella värderingarna. Tack och lov finns det alla möjliga aspekter på det hela: man kan till exempel tycka att bilderna i största allmänhet är usla, eller att de påminner om den standardiserade nidbilden av juden; eller att de visar på intoleransen i islam eller för all del i väst; eller att de är ett slag för eller för all del mot yttrandefriheten. Eller att de är ihopkomna som en ren provokation. Danmark är ju för övrigt ett bra exempel på ett land som tycker att de egna värderingarna är de enda rätta och lägger stor vikt vid att man ska ta seden dit man kommer, åtminstone i Danmark. En dansk är en dansk, allt annat är en förolämpning mot det danska. Den röda korven är den röda tråden.
Är det rätt att publicera bilder som föreställer Muhammed? Ja eller nej?
Väl hemma tänder jag en tagg och tar med kaffet ut i solen och fortsätter att halvfilosofera som besatt. Jycken tuggar märgben och är till freds. Själv har jag kommit till Hegel och syntesen. Problemet är att jag saknar tesen.
Dagens fråga på kvällsdrakens debattsida: Är chipspåsarna för stora? Ja eller nej. Det är oerhört jämnt, nån halv procentenhet hit eller dit, så jag uppmanar alla att klicka sig dit för att rösta. 45.000 har redan gjort det!
Varför då? kanske någon undrar. Skit i det: Tyck något! Eller se det som ett slags direkt demokrati.
Den nya tiden i ett nötskal: Descartes ”Jag tänker, alltså är jag” är inte längre giltigt, numera är det rätta ”Jag tycker, alltså existerar jag”.
Om det sen är ett giltigt bevis på att jag verkligen finns låter jag vara osagt. Filosofiska utsagor om verkligheten är ett osäkert kort att ha i rockärmen när det verkligen gäller.
Ungefär som att lita på alla dem som tagit till sig paradexemplet på skolboksfilosofin som tillhandahölls för att man skulle lära sig nåt om Voltaire: "Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."
Det tror jag så mycket jag vill på.
Det går alltså med andra ord bra att tycka till om Muhammed och de danska bildstormarna, och när vi talar om danska bildstormare talar vi naturligtvis om lusten att ifrågasätta, provocera eller om man så vill förolämpa människor som har en annan uppfattning än danskarna och som inte är bärare av de egna danska traditionella värderingarna. Tack och lov finns det alla möjliga aspekter på det hela: man kan till exempel tycka att bilderna i största allmänhet är usla, eller att de påminner om den standardiserade nidbilden av juden; eller att de visar på intoleransen i islam eller för all del i väst; eller att de är ett slag för eller för all del mot yttrandefriheten. Eller att de är ihopkomna som en ren provokation. Danmark är ju för övrigt ett bra exempel på ett land som tycker att de egna värderingarna är de enda rätta och lägger stor vikt vid att man ska ta seden dit man kommer, åtminstone i Danmark. En dansk är en dansk, allt annat är en förolämpning mot det danska. Den röda korven är den röda tråden.
Är det rätt att publicera bilder som föreställer Muhammed? Ja eller nej?
Väl hemma tänder jag en tagg och tar med kaffet ut i solen och fortsätter att halvfilosofera som besatt. Jycken tuggar märgben och är till freds. Själv har jag kommit till Hegel och syntesen. Problemet är att jag saknar tesen.
torsdag, februari 02, 2006
Två veckor senare
Om mindre än en halvtimme möter "de amerikanska mästarna de blivande svenska mästarna", för att citera Petter Furuseth Olsen. Sen är det över.
Sen rullar säsongen på.
Jycken vill ut på promenad. Så får det bli. Men innan dess ett tack till S@derstadion och FanTV som verkligen levererat från LA.
Sen rullar säsongen på.
Jycken vill ut på promenad. Så får det bli. Men innan dess ett tack till S@derstadion och FanTV som verkligen levererat från LA.
onsdag, februari 01, 2006
First we take RL
Ny månad. Nya insatser. Först jagade vi upp alla ungar. Som vanligt, alltså. Men sen bar vi omkring mostern med det knäppa benet hit och dit. Och sen var det dags för morgonpromenad i solsken och till fåglars drillande. Jycken fick hälsa på en mängd andra glada jyckar i diverse storlekar och kulörer. Och tänk, alla viftade på svansen! Och på vägen hem tände jag en tagg och tänkte: Det var som om de visste nåt som jag har glömt bort!
Därefter har vi transporterat mostern till sjukgymnast och läkare och suttit på ett fik och väntat och lyssnat på argentisk tango till latten och tänkt ut sex vinnare på Solvalla i kväll och tagit ut vinsten i förskott (som vanligt, alltså). Men sen, när vi baxat in mostern och kryckorna och ett tre veckors sjukintyg och vänt nosen hemåt, kom jag på, fan, nu kom jag på varför dom viftade på svansen: det är ju match om åtta dar! Vi är på gång igen!
Och då kan vi inget annat än följa med strömmen: vi gratulerar både Max och Hammarby!
Lyssna, till och med mokabryggaren puttrar en glad trudelutt!
Därefter har vi transporterat mostern till sjukgymnast och läkare och suttit på ett fik och väntat och lyssnat på argentisk tango till latten och tänkt ut sex vinnare på Solvalla i kväll och tagit ut vinsten i förskott (som vanligt, alltså). Men sen, när vi baxat in mostern och kryckorna och ett tre veckors sjukintyg och vänt nosen hemåt, kom jag på, fan, nu kom jag på varför dom viftade på svansen: det är ju match om åtta dar! Vi är på gång igen!
Och då kan vi inget annat än följa med strömmen: vi gratulerar både Max och Hammarby!
Lyssna, till och med mokabryggaren puttrar en glad trudelutt!
tisdag, januari 31, 2006
Minst sagt förutsägbart
Morgonpromenad med jycken. Tövädret har gjort sitt, vi går på ren is innan vi på vingliga ben lyckas halka av stigarna och bana oss fram genom snåren. Hemma igen får jag fart på mokabryggaren och tittar till mattens syster som fortfarande ligger förankrad i soffan eftersom hennes vänstra ben är ur funktion. Yngste sonen är hemma från skolan och tar igen sig och lyssnar till mosterns högläsning ur Tintin och när kaffet puttrat klart barrikaderar han sig i köket för att baka till en överraskning; vi har namnsdagsbarn i familjen i dag. Jag tar mitt kaffe och går ut och tänder en tagg.
Hur går det egentligen för ett urval av våra landslagskillar? Sade han verkligen ”Jag giva dig på moppo”? Zlatans italienska är kanske inte glasklar och i såna lägen kan det vara läge att låta högern tala. Östlund har efter att ha prenumererat på den ordinarie högerbacksplatsen i Feyenoord hastigt och mindre lustigt hamnat i nåt som låter lite som Englands svar på Trelleborg eftersom den numera fd Östlundtränaren Koeman inte är Gullit, och det säger en del om honom, Koeman alltså. Det finns förstås en annan Koeman, men det är en annan historia. Vad ska de i England att göra, förresten? Hur som helst, i London har Kalsongmannen inte gjort mål på år och dar, och på andra sidan Kanalen har Isaksson inget annat för sig än att vara skadad. Häckenkillen i samma lag brukar få 4,5 av 10 poäng i betyg, medan Edman har fått fart på sin hemsida igen, och det är väl ett tecken på nåt i alla fall. Övriga får vi återkomma till nån annan gång.
Mer fotboll. Efter en stenhård kamp och knapp vinst mot de grönvita hjältarna hade jänkarna en bra mycket behagligare resa när de lirade lusekoftorna av norrmännen. 5–0… Var ligger Norge på Fifas rankning? Bajen borde ligga åtminstone tio platser högre. Strax efter Mexiko, är mitt tips.
”Danskar, norrmän och vad heter det, svenskar, äh, de är av samma skrot och korn. Man vet ju hur dom är.” Danska Jyllands-Postens så kallat satiriska illustrationer av Muhammed har som bekant fått delar av arabvärlden (”äh, det är samma skrot och korn”) att resa ragg och svenskar, danskar och norrmän att skyndsamt lämna exempelvis Gaza i Palestina. "Det kan vara så att man helt enkelt blandat ihop länderna", säger Anders Öhrström på svenska generalkonsulatet i Jerusalem till den mindre kvällsdraken.
Vilket påminner mig om nåt jag hörde på radion en gång, här fritt återberättat, om en svensk författare som fick ta hand om en celeber kinesisk dito på besök i vår avlånga ankdamm. Hon mötte kinesen på flygplatsen, tog en taxi och konverserade och stod i och lämnade honom nånstans för ett föredrag, och efteråt stod hon och väntade på honom för vidare transport när kinesen kom gående, gav henne en blick utan igenkännande och gick vidare. Sur gick hon i kapp kinesen, tog honom i armen och frågade ungefär vad är det med dig. Åh, är det du, sade kinesen, jag såg inte att det var du: ni ser likadana ut allihopa.
Så är det: vi är ungefär lika goda kålsupare allihopa. Särskilt om man ser det lite grann från andra sidan.
Hur går det egentligen för ett urval av våra landslagskillar? Sade han verkligen ”Jag giva dig på moppo”? Zlatans italienska är kanske inte glasklar och i såna lägen kan det vara läge att låta högern tala. Östlund har efter att ha prenumererat på den ordinarie högerbacksplatsen i Feyenoord hastigt och mindre lustigt hamnat i nåt som låter lite som Englands svar på Trelleborg eftersom den numera fd Östlundtränaren Koeman inte är Gullit, och det säger en del om honom, Koeman alltså. Det finns förstås en annan Koeman, men det är en annan historia. Vad ska de i England att göra, förresten? Hur som helst, i London har Kalsongmannen inte gjort mål på år och dar, och på andra sidan Kanalen har Isaksson inget annat för sig än att vara skadad. Häckenkillen i samma lag brukar få 4,5 av 10 poäng i betyg, medan Edman har fått fart på sin hemsida igen, och det är väl ett tecken på nåt i alla fall. Övriga får vi återkomma till nån annan gång.
Mer fotboll. Efter en stenhård kamp och knapp vinst mot de grönvita hjältarna hade jänkarna en bra mycket behagligare resa när de lirade lusekoftorna av norrmännen. 5–0… Var ligger Norge på Fifas rankning? Bajen borde ligga åtminstone tio platser högre. Strax efter Mexiko, är mitt tips.
”Danskar, norrmän och vad heter det, svenskar, äh, de är av samma skrot och korn. Man vet ju hur dom är.” Danska Jyllands-Postens så kallat satiriska illustrationer av Muhammed har som bekant fått delar av arabvärlden (”äh, det är samma skrot och korn”) att resa ragg och svenskar, danskar och norrmän att skyndsamt lämna exempelvis Gaza i Palestina. "Det kan vara så att man helt enkelt blandat ihop länderna", säger Anders Öhrström på svenska generalkonsulatet i Jerusalem till den mindre kvällsdraken.
Vilket påminner mig om nåt jag hörde på radion en gång, här fritt återberättat, om en svensk författare som fick ta hand om en celeber kinesisk dito på besök i vår avlånga ankdamm. Hon mötte kinesen på flygplatsen, tog en taxi och konverserade och stod i och lämnade honom nånstans för ett föredrag, och efteråt stod hon och väntade på honom för vidare transport när kinesen kom gående, gav henne en blick utan igenkännande och gick vidare. Sur gick hon i kapp kinesen, tog honom i armen och frågade ungefär vad är det med dig. Åh, är det du, sade kinesen, jag såg inte att det var du: ni ser likadana ut allihopa.
Så är det: vi är ungefär lika goda kålsupare allihopa. Särskilt om man ser det lite grann från andra sidan.
måndag, januari 30, 2006
Grattis, kungen!
Morgonpromenad med vissa förhinder. Mattens syster har knoppat över i soffan. Och lär fortsätta med det. Anledningen är att hon åkt grillor över vattnet, fastnat i en spricka i isen och sträckt sig. Eller nåt. Hur som helst kan hon inte stödja på benet eller ens sträcka ut det. Läkarkåren står om inte maktlös så åtminstone handfallen. Så vi får bära omkring henne när hon ska nånstans. Men till slut kom vi ut jycken och jag. Plusgrader och alldeles för långt till våren.
Kan inte Bajen liksom bara tuta och köra? Ungefär som Chelsea? 1,9 miljarder i förlust, jag säger bara: peanuts! Fast Drogba hit och dit, jag vill hellre se Sulan på planen.
Okej, då, kör till för Drogda också.
Men lite trist är det att mitt gamla favvogäng i England kapat alla förtöjningar med den så kallade verkligheten. Huliganer, underdogs och till och med romantik, Webb, Osgood och till och med Vialli. Det var tider. Men så går det som det går. Pengarna rullar. Och nu? Kärleken är inte längre besvarad. Är man en benhård romantiker så är man: det var roligare på Alan Hudsons tid.
Men inte allt var roligare förr. En del är fortfarande lika kul. Och så passar vi på att säga grattis till Romario, fortfarande kungen och 40 bast i går! Numera koncentrerar han sig enkom på att göra mål – han påstår sig ha slutat showa på planen – och det gör han med besked, skytteligavinnare som han var förra året i Brasilien. Och målfabrikationen fortsätter även denna säsong. (För övrigt lyckades jag värva honom till Bajen i CM4, tror jag det var… han hade jävligt taskig ork, men vi lyckades ta oss till kvartsfinal i CL.)
Slutligen: Fan-TV-sändningarna från träningscampen i LA är värda att uppmärksammas.
Fast nån ny feja tillhörande en ”väldigt väldigt bra spelare” har vi inte lyckats se. En som vi i alla fall skymtat i vimlet är Max…
Nu ska jag fortsätta med det jag borde...
Kan inte Bajen liksom bara tuta och köra? Ungefär som Chelsea? 1,9 miljarder i förlust, jag säger bara: peanuts! Fast Drogba hit och dit, jag vill hellre se Sulan på planen.
Okej, då, kör till för Drogda också.
Men lite trist är det att mitt gamla favvogäng i England kapat alla förtöjningar med den så kallade verkligheten. Huliganer, underdogs och till och med romantik, Webb, Osgood och till och med Vialli. Det var tider. Men så går det som det går. Pengarna rullar. Och nu? Kärleken är inte längre besvarad. Är man en benhård romantiker så är man: det var roligare på Alan Hudsons tid.
Men inte allt var roligare förr. En del är fortfarande lika kul. Och så passar vi på att säga grattis till Romario, fortfarande kungen och 40 bast i går! Numera koncentrerar han sig enkom på att göra mål – han påstår sig ha slutat showa på planen – och det gör han med besked, skytteligavinnare som han var förra året i Brasilien. Och målfabrikationen fortsätter även denna säsong. (För övrigt lyckades jag värva honom till Bajen i CM4, tror jag det var… han hade jävligt taskig ork, men vi lyckades ta oss till kvartsfinal i CL.)
Slutligen: Fan-TV-sändningarna från träningscampen i LA är värda att uppmärksammas.
Fast nån ny feja tillhörande en ”väldigt väldigt bra spelare” har vi inte lyckats se. En som vi i alla fall skymtat i vimlet är Max…
Nu ska jag fortsätta med det jag borde...
fredag, januari 27, 2006
Pysar och sländor
Morgonpromenad med jycken. Även hundar har drabbats av ungdomsfenomenet. Anser åtminstone deras mattar och hussar. Alltså den där förmågan att aldrig växa upp. En 14-årig labrador med stödkäpp, en 15-årig blind skotte eller en 3 veckors corny ulltott, första frågan är alltid: Är det en tjej eller en kille?
Allt är Elvis fel. Eller Alice Babs.
I går firade vi födelsedag. Det brukar bli av på rätt dag. Tjejen som fyllde xx år och vi andra blev trakterade med yngsta sonens fritt tillverkade sockerkakor med tillhörande tomtebloss. Annars är vi inte mycket för traditioner, eller nu ljög jag: vi upprätthåller dem men inte när vi borde. Vi är helt enkelt inte riktigt i fas med tiden. Så i dag ska vi käka årets kräftor, fem månader efter alla andra. Granen? Den står stadigt förankrad i ena hörnet av vardagsrummet och stör ingen och barrar inte och kommer troligen att plundras och slängas ut ungefär vid kräftpremiären.
En vacker dag kan vi ha gått varvet runt och slängt ut granen något i förväg.
Vi vänder oss till kyrkan för att få stöd.
KG, HB eller Karin, två killar och en tjej tillika "öppet" homosexuell: svenska kyrkan har blivit en familjeangelägenhet för The Hammars. ”En gång köpte jag och KG mossgröna boxningshandskar och gav varandra i julklapp", berättar HB i AB. ”Vi tänkte boxas seriöst, men vinnarinstinkten tog över. Vi tog av oss handskarna. Det blev allvar.
Hur slutade det?
– Ja, vi slog varandra på käften.”
Har någon kommersiell tevekanal på hugget fattat galoppen? Här finns ju potential för en dokutainmentsåpa i tolv avsnitt, kampen om biskopskräklan, almost based on a true story. Och den behöver alltså inte vara sann. Tänk nånting mitt emellan The Sopranos och Six feet under. Tänk Persbrandt, Nykvist och Lundquist. Tänk avund, dolda hemligheter och eventuell bildmässig romantik. Tänk...
Nä, kräftor var det… bolaget nästa!
Allt är Elvis fel. Eller Alice Babs.
I går firade vi födelsedag. Det brukar bli av på rätt dag. Tjejen som fyllde xx år och vi andra blev trakterade med yngsta sonens fritt tillverkade sockerkakor med tillhörande tomtebloss. Annars är vi inte mycket för traditioner, eller nu ljög jag: vi upprätthåller dem men inte när vi borde. Vi är helt enkelt inte riktigt i fas med tiden. Så i dag ska vi käka årets kräftor, fem månader efter alla andra. Granen? Den står stadigt förankrad i ena hörnet av vardagsrummet och stör ingen och barrar inte och kommer troligen att plundras och slängas ut ungefär vid kräftpremiären.
En vacker dag kan vi ha gått varvet runt och slängt ut granen något i förväg.
Vi vänder oss till kyrkan för att få stöd.
KG, HB eller Karin, två killar och en tjej tillika "öppet" homosexuell: svenska kyrkan har blivit en familjeangelägenhet för The Hammars. ”En gång köpte jag och KG mossgröna boxningshandskar och gav varandra i julklapp", berättar HB i AB. ”Vi tänkte boxas seriöst, men vinnarinstinkten tog över. Vi tog av oss handskarna. Det blev allvar.
Hur slutade det?
– Ja, vi slog varandra på käften.”
Har någon kommersiell tevekanal på hugget fattat galoppen? Här finns ju potential för en dokutainmentsåpa i tolv avsnitt, kampen om biskopskräklan, almost based on a true story. Och den behöver alltså inte vara sann. Tänk nånting mitt emellan The Sopranos och Six feet under. Tänk Persbrandt, Nykvist och Lundquist. Tänk avund, dolda hemligheter och eventuell bildmässig romantik. Tänk...
Nä, kräftor var det… bolaget nästa!
onsdag, januari 25, 2006
En kantboll i Trelleborg
Ännu en dag. Först snålblåst, sedan solsken och nu senast snöyra. Inget stoppar mina promenader med jycken. Ibland är det så: det finns ingen hejd på det hela.
I Trelleborg har det som bekant tjongats allsvensk fotboll för inte så länge sen. Yngsta sonen gjorde för övrigt sin allsvenska läktardebut där mitt i semestern för några år sen i en hopplös 2–2-match. Men det var inte det som jag tänkte orda om. Utan det här. Lokal journalistik är ibland… lokal. När den större kvällsdraken strax utanför biltullarna sedan drar det hela ett varv till – så sitter man där och förundras.
I korthet: ”Hon har svikit hela klubben, hela Trelleborg och hela Sverige.” Hon som gjort detta är en kinesisk pingisstjärna i Trelleborgs pingisklubb som gjort sig omaket att bli på smä…, bli gravid. Den som uttalar sig är en lagkompis. Hur som helst har pingisstjärnan satt sin sista potatis i klubben. Anledningen är att klubbens lagledare ”är chockad och förbannad” över hennes beteende.
Det hela är fullständigt obegripligt. Men varför inte? Ibland är livet är obegripligt, journalistik likaså och inte minst kärleken.
Och jag som nästan glömt Trelleborg.
I Trelleborg har det som bekant tjongats allsvensk fotboll för inte så länge sen. Yngsta sonen gjorde för övrigt sin allsvenska läktardebut där mitt i semestern för några år sen i en hopplös 2–2-match. Men det var inte det som jag tänkte orda om. Utan det här. Lokal journalistik är ibland… lokal. När den större kvällsdraken strax utanför biltullarna sedan drar det hela ett varv till – så sitter man där och förundras.
I korthet: ”Hon har svikit hela klubben, hela Trelleborg och hela Sverige.” Hon som gjort detta är en kinesisk pingisstjärna i Trelleborgs pingisklubb som gjort sig omaket att bli på smä…, bli gravid. Den som uttalar sig är en lagkompis. Hur som helst har pingisstjärnan satt sin sista potatis i klubben. Anledningen är att klubbens lagledare ”är chockad och förbannad” över hennes beteende.
Det hela är fullständigt obegripligt. Men varför inte? Ibland är livet är obegripligt, journalistik likaså och inte minst kärleken.
Och jag som nästan glömt Trelleborg.
tisdag, januari 24, 2006
En stor tränare tackar för sig
I dag säger vi tack och hej då. En stor och framgångsrik tränare tackar för sig efter sex år och lämnar skutan efter säsongens viktigaste mål.
Och han gör det frivilligt.
När slutspelet är färdigspelat är det över. Målet måste naturligtvis vara guld.
Magnus ”Nollan” Grahn har varit med Hammarby från division II-sejouren till att ligga i topp i allsvenskan. Strongt. Och hela vägen har han jobbat heltid vid sidan av. Korrektivet lovar att lyfta minst en bägare i helgen för alla framgångar och den glädje som Bajens handbollslag bestått oss med under Magnus ledning.
Som en parentes kan nämnas att även Svennis får tacka för sig. Men vad är det med det? Ärligt talat, vem vill vara tränare för det engelska fotbollslandslaget?
Apropå fotboll så lär Bajen ha stått upp mot USA – och det med besked. Nu talar vi inte om en hedersam 2–1-förlust, utan det faktum att det trots hård träning var spring i benen och rätt inställning. Enligt Mickel var Bajen bäst, och det har han naturligtvis rätt i, om man får tro de knapphändiga rapporterna på Bajens hemsida från LA, som ligger i juridikens och nivelleringens mecka. Nämligen USA.
En sak till: Pétur satt tydligen på bänken!
Men var är Max?
Om någon på DN Debatt skriver att en ekonomisk forskningsorganisation som heter nåt vad som helst med fyra versaler är ”ansedd” ska man omedelbart dra öronen åt sig. Särskilt om nio ”framstående” amerikanska ekonomer utgör själva fundamentet för debattartikeln. Det hela är mycket enkelt: en del måste tjäna mer – ”incitament” är ytterligare ett ord att rödflagga för – och många måste tjäna mindre för att vi ska kunna bevara välfärden. Välfärd är när du handlat på Willys och drar ditt kort i kassan och två tre lågavlönade personer under tiden hjälper dig att fylla dina matkassar och bära dem till bilen. De lågavlönade personerna har sen förhoppningsvis ett annat, lågavlönat jobb att gå till. Annars får de väl plocka skrot eller sno koppar för att få ihop till brödfödan. Att du handlar på Willys beror på att ditt lokala Ica eller konsum inte längre finns. De stod inte pall i den heliga konkurrensen av trettio miljoner likadana krossade tomater-burkar. Dessutom har jämlikheten gått för långt, om man får tro välfärdsprofessorerna, som likt det flesta riktigt välavlönade slipper köerna på Willys och handlar sin middagsmat och direktimporterade tomater i delikatessbutiken. Nej förresten, det gör nån lågavlönad nisse åt dem, kanske nån av dem som tidigare under dagen fyllt matkassarna på Willys. Eller på Walmart, för i USA, som artikelförfattaren tillstår är mycket mer ojämlikt, gnäller ingen över för lite jämlikhet. Nej, där är nivelleringen mycket mer fullständig. Och stavas konsumtion.
Som sagt, ”globaliseringen och utvecklingen mot ett tjänstesamhälle kräver ökade – inte minskade – skillnader”. För att vi ska ha råd måste många göra mer för de få.
Visst?
Inte alls. Det kräver solidaritet och ökad jämlikhet, färre framstående ekonomer och global rättvisa.
Vart tog jycken vägen?
Och han gör det frivilligt.
När slutspelet är färdigspelat är det över. Målet måste naturligtvis vara guld.
Magnus ”Nollan” Grahn har varit med Hammarby från division II-sejouren till att ligga i topp i allsvenskan. Strongt. Och hela vägen har han jobbat heltid vid sidan av. Korrektivet lovar att lyfta minst en bägare i helgen för alla framgångar och den glädje som Bajens handbollslag bestått oss med under Magnus ledning.
Som en parentes kan nämnas att även Svennis får tacka för sig. Men vad är det med det? Ärligt talat, vem vill vara tränare för det engelska fotbollslandslaget?
Apropå fotboll så lär Bajen ha stått upp mot USA – och det med besked. Nu talar vi inte om en hedersam 2–1-förlust, utan det faktum att det trots hård träning var spring i benen och rätt inställning. Enligt Mickel var Bajen bäst, och det har han naturligtvis rätt i, om man får tro de knapphändiga rapporterna på Bajens hemsida från LA, som ligger i juridikens och nivelleringens mecka. Nämligen USA.
En sak till: Pétur satt tydligen på bänken!
Men var är Max?
Om någon på DN Debatt skriver att en ekonomisk forskningsorganisation som heter nåt vad som helst med fyra versaler är ”ansedd” ska man omedelbart dra öronen åt sig. Särskilt om nio ”framstående” amerikanska ekonomer utgör själva fundamentet för debattartikeln. Det hela är mycket enkelt: en del måste tjäna mer – ”incitament” är ytterligare ett ord att rödflagga för – och många måste tjäna mindre för att vi ska kunna bevara välfärden. Välfärd är när du handlat på Willys och drar ditt kort i kassan och två tre lågavlönade personer under tiden hjälper dig att fylla dina matkassar och bära dem till bilen. De lågavlönade personerna har sen förhoppningsvis ett annat, lågavlönat jobb att gå till. Annars får de väl plocka skrot eller sno koppar för att få ihop till brödfödan. Att du handlar på Willys beror på att ditt lokala Ica eller konsum inte längre finns. De stod inte pall i den heliga konkurrensen av trettio miljoner likadana krossade tomater-burkar. Dessutom har jämlikheten gått för långt, om man får tro välfärdsprofessorerna, som likt det flesta riktigt välavlönade slipper köerna på Willys och handlar sin middagsmat och direktimporterade tomater i delikatessbutiken. Nej förresten, det gör nån lågavlönad nisse åt dem, kanske nån av dem som tidigare under dagen fyllt matkassarna på Willys. Eller på Walmart, för i USA, som artikelförfattaren tillstår är mycket mer ojämlikt, gnäller ingen över för lite jämlikhet. Nej, där är nivelleringen mycket mer fullständig. Och stavas konsumtion.
Som sagt, ”globaliseringen och utvecklingen mot ett tjänstesamhälle kräver ökade – inte minskade – skillnader”. För att vi ska ha råd måste många göra mer för de få.
Visst?
Inte alls. Det kräver solidaritet och ökad jämlikhet, färre framstående ekonomer och global rättvisa.
Vart tog jycken vägen?
lördag, januari 21, 2006
Dagens ord på vägen
Apropå fatwatugget: den som vill se en grönvit hjälte klädd i blågult kan länka sig hit.
Kan nån sen tala om för mig vad det står på sidan, så gör gärna det.
Annars är jag lycklig nog att just i dag kunna använda ordet ymnig. Jycken och jag har nämligen tumlat runt i ett snöfall som var, just det, ymnigt. Vi såg helt enkelt ingenting. Inte nog med, när vi väl såg nåt skällde jycken ut en pimplare efter noter, så hon är också lycklig.
Man kan bli lycklig över de mest bisarra saker. Som snö innanför en grönvit halsduk. En annan dag kunde just detta ha inneburit tokspel eller svärjande utspel om att nu får det vara nog, nu flyttar jag från detta snöiga mörkertyngda blåshål till en annan, varmare jämmerdal. Fan, man kunde ju ha suttit på Camp Nou eller Stadio Olimpico i stället. Och i alla fall på det senare stället fått tillfälle att till och från svärja (jag kan redan några mindre lämpliga fraser för att göra mig förstådd).
Men jag säger som Povel Ramel: Vissa dagar är man glader, andra dagar får man spader.
Ord kan ställa till det. Ymnig räddade min dag.
Och nu skiner solen. Helt otroligt.
Kan nån sen tala om för mig vad det står på sidan, så gör gärna det.
Annars är jag lycklig nog att just i dag kunna använda ordet ymnig. Jycken och jag har nämligen tumlat runt i ett snöfall som var, just det, ymnigt. Vi såg helt enkelt ingenting. Inte nog med, när vi väl såg nåt skällde jycken ut en pimplare efter noter, så hon är också lycklig.
Man kan bli lycklig över de mest bisarra saker. Som snö innanför en grönvit halsduk. En annan dag kunde just detta ha inneburit tokspel eller svärjande utspel om att nu får det vara nog, nu flyttar jag från detta snöiga mörkertyngda blåshål till en annan, varmare jämmerdal. Fan, man kunde ju ha suttit på Camp Nou eller Stadio Olimpico i stället. Och i alla fall på det senare stället fått tillfälle att till och från svärja (jag kan redan några mindre lämpliga fraser för att göra mig förstådd).
Men jag säger som Povel Ramel: Vissa dagar är man glader, andra dagar får man spader.
Ord kan ställa till det. Ymnig räddade min dag.
Och nu skiner solen. Helt otroligt.
torsdag, januari 19, 2006
Kalla det vad ni vill men kalla det fotboll
Krångliga regler i fotboll? Ni anar inte hur krångligt det skulle kunna vara.
En del muslimer har det inte lätt. Är det inte fatwa det ena så är det fatwa det andra. Och för egen del får man väl erkänna att man inte är helt up to date vad gäller fotbollens hela regelverk. Som det här med när en spelare är offside eller inte. Och visst kan domaren vara föremål för visst agg. Jo, jag erkänner: jag har sagt dumma saker om det där blindstyret därute på planen. Men tack och lov är inte fatwa min grej. Som det här med att om man nu ändå ska spela fotboll så ska tio män lira på tre planhalvor i 40 minuter och utan ribba och helst i pyjamas och sen spotta den stackare i ansiktet som råkar glädjas över att ha krutat in en balja i det som ska föreställa ett mål på det som inte är en plan och som dessutom helt saknar linjer. Och det var alltså de små förändringarna av själva spelet.
Vad är poängen? Då är det ju inte längre fotboll.
Och vem är det egentligen som dömer ”matchen”? Han där uppe eller tönten med visselpipan?
Ni kanske tror att jag är ironisk men nästa gång jag går på en fotbollsmatch ska jag applådera varje gång domaren blåser i sin pipa.
Eller när linjemannen lyfter sin flagga.
Länken om att det har utfärdats en fatwa mot reglerna i fotboll fann jag hos Junivallen. Klicka er dit och läs.
Själv ska jag gå ut med jycken. Eller om det är tvärtom.
En del muslimer har det inte lätt. Är det inte fatwa det ena så är det fatwa det andra. Och för egen del får man väl erkänna att man inte är helt up to date vad gäller fotbollens hela regelverk. Som det här med när en spelare är offside eller inte. Och visst kan domaren vara föremål för visst agg. Jo, jag erkänner: jag har sagt dumma saker om det där blindstyret därute på planen. Men tack och lov är inte fatwa min grej. Som det här med att om man nu ändå ska spela fotboll så ska tio män lira på tre planhalvor i 40 minuter och utan ribba och helst i pyjamas och sen spotta den stackare i ansiktet som råkar glädjas över att ha krutat in en balja i det som ska föreställa ett mål på det som inte är en plan och som dessutom helt saknar linjer. Och det var alltså de små förändringarna av själva spelet.
Vad är poängen? Då är det ju inte längre fotboll.
Och vem är det egentligen som dömer ”matchen”? Han där uppe eller tönten med visselpipan?
Ni kanske tror att jag är ironisk men nästa gång jag går på en fotbollsmatch ska jag applådera varje gång domaren blåser i sin pipa.
Eller när linjemannen lyfter sin flagga.
Länken om att det har utfärdats en fatwa mot reglerna i fotboll fann jag hos Junivallen. Klicka er dit och läs.
Själv ska jag gå ut med jycken. Eller om det är tvärtom.
onsdag, januari 18, 2006
Vi bygger på
Har man i tioårsåldern sett Nacka skruva in en hörna mot Karlstad borde man veta vad det handlar om. Inte nog med det: ”…de senaste tre åren har jag följt lagets alla hemmamatcher på plats, vilket är en bra bas att utgå i från i mitt kommande jobb”.
Med andra ord tummen upp: Bajens mentala rådgivare Kjell Törnblom är som klippt och skuren för sitt nya jobb.
Frågan är: Har han redan sett till att AL har guld i sikte?
Själv har jag mest drällt omkring för att få saker och ting gjorda. Huruvida en del är i behov av mental rådgivning är frågan, men jag vet i alla fall en som kan vara det. Fast jag lyckades få med mig jycken ut i snöblåsten. Vi halkade omkring en stund på isiga promenadstråk.
Sen halkade vi hem.
Espresson blev i alla fall en höjdare. Jycken fick en levergodis som tack för sällskapet.
I morgon ska jag fortsätta att bygga upp mina egna, privata framgångsfaktorer. Det är inte en dag för sent.
Med andra ord tummen upp: Bajens mentala rådgivare Kjell Törnblom är som klippt och skuren för sitt nya jobb.
Frågan är: Har han redan sett till att AL har guld i sikte?
Själv har jag mest drällt omkring för att få saker och ting gjorda. Huruvida en del är i behov av mental rådgivning är frågan, men jag vet i alla fall en som kan vara det. Fast jag lyckades få med mig jycken ut i snöblåsten. Vi halkade omkring en stund på isiga promenadstråk.
Sen halkade vi hem.
Espresson blev i alla fall en höjdare. Jycken fick en levergodis som tack för sällskapet.
I morgon ska jag fortsätta att bygga upp mina egna, privata framgångsfaktorer. Det är inte en dag för sent.
tisdag, januari 17, 2006
Life of Brian och moralens väktare
Morgonpromenad med jycken. Isen ligger fast. Mörkret lägger sig. Skridskotajm i kväll, med andra ord: nån gång efter kaffet på maten. Men då får jycken stanna hemma. Det är halt där ute.
Vad är motsatsen till is? Just i dag skulle jag säga sand. Läs öken. Som i Saudiarabien. Massor av sol, västvänlig olja, feodalism, avhuggna händer. Några har pengar som gräs – och sina kvinnor bakbundna bakom slöjan. Andra jobbar häcken av sig som tredje klassens medborgare för nålpengar – som de skickar till familjen nånstans i Långtbortistan. Ledningen för svensk landslagsfotboll tycker att det rätt land att landskampa mot på bortaplan, som ett led i VM-förberedelserna. Hotell- och träningsfaciliteterna är säkert högklassiga. Som en dröm. Får man skämta om saken? Är alla på läktaren som har ljusa röster och helskägg kvinnor?
Att det inte var särskilt smart för ett svensk landslag att åka dit kunde vem som helst räkna ut med lilltån. Särskilt alla som ser sig kallade att se Lagerbäck, Andersson och grabbarna i truppen som vårt lands moraliska spjutspets.
Det finns säkert ett femtiotal länder i den stora fotbollsfamiljen Fifa som det inte borde passa sig att spela i för ett svenskt fotbollslandslag. Är det inte folkmord, diktatur och ockupation av landområden så är det dödsstraff, barnarbete, kvinnoförtryck, barnaga, valfusk, skattefiffel, murar och fabrikskonglomerat där det nutida globala proletariatet med flinka fingrar tillverkar konsumtionsskit för vårt fromma för femton spänn om dagen – eller kanske dom där bollarna som landslaget tränar med just nu. De fackliga företrädarna? Nja, de sitter i finkan.
Fotboll och politik hör alltså ihop – eftersom till och med bollvalet är ett ställningstagande.
Men om vi återvänder till det här med politik: Varför har vi över huvud taget något utbyte med Saudiarabien? Att kvinnor inte är med i matchen är väl ingen nyhet. Och varför skulle just svenska landslaget i fotboll avkrävas de markeringar som svenska politiker och företag borde göra? Är det för att allt det där andra, oljan, affärerna, politiken, bara är business as usual – men fotboll något moraliskt högtstående och i sig oantastligt?
Som sagt, det finns säkert ett femtiotal länder som Fotbollförbundet borde ta i örat för det ena eller det andra. Inga andra tycks bry sig.
Vad är motsatsen till is? Just i dag skulle jag säga sand. Läs öken. Som i Saudiarabien. Massor av sol, västvänlig olja, feodalism, avhuggna händer. Några har pengar som gräs – och sina kvinnor bakbundna bakom slöjan. Andra jobbar häcken av sig som tredje klassens medborgare för nålpengar – som de skickar till familjen nånstans i Långtbortistan. Ledningen för svensk landslagsfotboll tycker att det rätt land att landskampa mot på bortaplan, som ett led i VM-förberedelserna. Hotell- och träningsfaciliteterna är säkert högklassiga. Som en dröm. Får man skämta om saken? Är alla på läktaren som har ljusa röster och helskägg kvinnor?
Att det inte var särskilt smart för ett svensk landslag att åka dit kunde vem som helst räkna ut med lilltån. Särskilt alla som ser sig kallade att se Lagerbäck, Andersson och grabbarna i truppen som vårt lands moraliska spjutspets.
Det finns säkert ett femtiotal länder i den stora fotbollsfamiljen Fifa som det inte borde passa sig att spela i för ett svenskt fotbollslandslag. Är det inte folkmord, diktatur och ockupation av landområden så är det dödsstraff, barnarbete, kvinnoförtryck, barnaga, valfusk, skattefiffel, murar och fabrikskonglomerat där det nutida globala proletariatet med flinka fingrar tillverkar konsumtionsskit för vårt fromma för femton spänn om dagen – eller kanske dom där bollarna som landslaget tränar med just nu. De fackliga företrädarna? Nja, de sitter i finkan.
Fotboll och politik hör alltså ihop – eftersom till och med bollvalet är ett ställningstagande.
Men om vi återvänder till det här med politik: Varför har vi över huvud taget något utbyte med Saudiarabien? Att kvinnor inte är med i matchen är väl ingen nyhet. Och varför skulle just svenska landslaget i fotboll avkrävas de markeringar som svenska politiker och företag borde göra? Är det för att allt det där andra, oljan, affärerna, politiken, bara är business as usual – men fotboll något moraliskt högtstående och i sig oantastligt?
Som sagt, det finns säkert ett femtiotal länder som Fotbollförbundet borde ta i örat för det ena eller det andra. Inga andra tycks bry sig.
måndag, januari 16, 2006
Delvis sköna tankar
Gårdagskvällens dimma har lättat, men nog är jämmerdalen utanför fönstret allt grå alltid. Jycken och matten tog hand om morgonpromenaden. Själv puttrade jag i gång mokabryggaren och tänkte efter. Är det själva tanken som räknas? Jag menar, om vi alla tar i vi som har hjärtat på rätt ställe, vad händer då?
Bajens hjältar har ställt in sig i ledet. Anders och Tom har blåst i pipan. Försäsongsträningen är i gång på allvar. Möjligen tar Max täten. Koncentration på uppgiften. Målsättningen är klar. Kan en fjärils vingslag nånstans i Stilla havets övärld påverka världens gång? Man vet aldrig, så för att dra mitt strå till stacken har jag dagen till ära redan gjort femtio armhävningar och bestämt mig för att ägna resten av dagen åt goda tankar eftersom att ut och kuta inte kommer på fråga. Alltså tankar med ett uttalat mål och inte det vanliga dravlet av hybris och fruntimmer och sex och oväntade säckar med stålar som rasar in på kontot utan att man behövt lyfta ett finger, nej, bara koncentration på målet. Rätt tankar.
Jag sätter mig till rätta, litegrann sådär halvt österländskt. Jycken lyfter på ett ögonbryn. Jag sluter ögonen.
Okej: Fred på jorden. April. Söderstadion. Fotboll. Krossen på Råsunda. Bara en öl. I topp. Oktober. 2-2. Sista kvarten. 3-2. Medborgarplatsen. Guld. Sex…
Tja, jag tror på idén men jag får nog göra ytterligare femtio armhävningar i stället.
Fast poängen kanske är att fjärilen inte tänker på att den påverkar världens gång? Och om så vore, skulle den i så fall sluta fladdra med vingarna? Eller skulle den fladdra ännu mer?
Såg för övrigt att PFO åter är ute på webben. Det är svårt att låta bli att gilla en kille som önskar gott nytt år klockan 00:32 den 3 januari.
Bajens hjältar har ställt in sig i ledet. Anders och Tom har blåst i pipan. Försäsongsträningen är i gång på allvar. Möjligen tar Max täten. Koncentration på uppgiften. Målsättningen är klar. Kan en fjärils vingslag nånstans i Stilla havets övärld påverka världens gång? Man vet aldrig, så för att dra mitt strå till stacken har jag dagen till ära redan gjort femtio armhävningar och bestämt mig för att ägna resten av dagen åt goda tankar eftersom att ut och kuta inte kommer på fråga. Alltså tankar med ett uttalat mål och inte det vanliga dravlet av hybris och fruntimmer och sex och oväntade säckar med stålar som rasar in på kontot utan att man behövt lyfta ett finger, nej, bara koncentration på målet. Rätt tankar.
Jag sätter mig till rätta, litegrann sådär halvt österländskt. Jycken lyfter på ett ögonbryn. Jag sluter ögonen.
Okej: Fred på jorden. April. Söderstadion. Fotboll. Krossen på Råsunda. Bara en öl. I topp. Oktober. 2-2. Sista kvarten. 3-2. Medborgarplatsen. Guld. Sex…
Tja, jag tror på idén men jag får nog göra ytterligare femtio armhävningar i stället.
Fast poängen kanske är att fjärilen inte tänker på att den påverkar världens gång? Och om så vore, skulle den i så fall sluta fladdra med vingarna? Eller skulle den fladdra ännu mer?
Såg för övrigt att PFO åter är ute på webben. Det är svårt att låta bli att gilla en kille som önskar gott nytt år klockan 00:32 den 3 januari.
lördag, januari 14, 2006
Goda vibrationer?
Tillbaka från sonens fotbollsträning.
Nu har vi läst Intervjun.
”Alla vet ju att ska det vara någon ska han vara väldigt väldigt bra eftersom vi redan har bra centrala mittfältare.” Säger Anders Linderoth på Bajens hemsida. Och det stämmer ju. Det känns ju meningslöst att ta hit ytterligare en bra som blir en i mängden av redan bra mittfältare.
Men var hittar man en sån väldigt väldigt bra mittfältare? I Barcelona? Men troligen blir det alltså inte den man söker, utan nån annan.
Fast det tror vi inte längre på.
För det borde finnas fler önsketänk: att nån av de bra mittfältarna i truppen är mogen att kliva fram och ta tag i dirigentpinnen.
Ett enklare spel för att komma till rätta med (korstecken) Kalmar? Tja, ett mer komplicerat spel tror vi inte heller på. Nä, käka taggtråd och massor med vitlök och kör över dem!
Att Trym Bergmans namn dyker upp i intervjun är skönt. Bara sådär skönt i största allmänhet.
Vi vägrar delta i några som helst spekulationer om Max. Och vad har han på landslagslägret att göra? (om alla håller käften om hans kvaliteter kanske ingen märker hur bra han är…)
Mental coachning? Vi har våra dubier (alla tycks syssla med sånt, men till slut är det ändå bara segraren som kan tacka sin coach. Alla andras mentala tränare är det tyst om). Men varför inte? Målet är ju guld. Och blir det inte det kan man ju alltid avvika från mallen och skylla på den där inhyrda psykoplågen.
Men om det får den eventuella dirigenten på mittfältet att kliva fram, så varför inte.
Slutsats? Vi behöver alltså inte ens läsa mellan raderna. Vi anar en optimism och en tro på uppgiften som vi inte riktigt har lyckats frammana vid tidigare tillfällen när vi haft möjlighet att avläsa intervjuobjektet i fråga: Fyra? Nej, det är den ädlaste metallen som gäller.
Fast risken finns att vi läst fel, även om vi inte vill tro AL är av den där laid back-kategorin som tidigt ser början på slutet av sitt pågående uppdrag. Det är nämligen också en konst och något som inte alla fixar: att slutföra det som man föresatt sig trots att man vet att det så småningom är dags att sätta punkt.
För det är det väl?
Men man vet hur det kan vara: mycket snack och liten verkstad. Så nu går vi ut med jycken. Solbrillorna är på. Vi tar Hellahalsduken. Vägen går naturligtvis förbi favoritkaféet. Och vi funderar: Cratz kanske inte är den enda som kan konsten att sätta punkt? Linderoth är ju på sätt och viss urtypen för lite snack och mycket verkstad.
Det känns bra.
Nu har vi läst Intervjun.
”Alla vet ju att ska det vara någon ska han vara väldigt väldigt bra eftersom vi redan har bra centrala mittfältare.” Säger Anders Linderoth på Bajens hemsida. Och det stämmer ju. Det känns ju meningslöst att ta hit ytterligare en bra som blir en i mängden av redan bra mittfältare.
Men var hittar man en sån väldigt väldigt bra mittfältare? I Barcelona? Men troligen blir det alltså inte den man söker, utan nån annan.
Fast det tror vi inte längre på.
För det borde finnas fler önsketänk: att nån av de bra mittfältarna i truppen är mogen att kliva fram och ta tag i dirigentpinnen.
Ett enklare spel för att komma till rätta med (korstecken) Kalmar? Tja, ett mer komplicerat spel tror vi inte heller på. Nä, käka taggtråd och massor med vitlök och kör över dem!
Att Trym Bergmans namn dyker upp i intervjun är skönt. Bara sådär skönt i största allmänhet.
Vi vägrar delta i några som helst spekulationer om Max. Och vad har han på landslagslägret att göra? (om alla håller käften om hans kvaliteter kanske ingen märker hur bra han är…)
Mental coachning? Vi har våra dubier (alla tycks syssla med sånt, men till slut är det ändå bara segraren som kan tacka sin coach. Alla andras mentala tränare är det tyst om). Men varför inte? Målet är ju guld. Och blir det inte det kan man ju alltid avvika från mallen och skylla på den där inhyrda psykoplågen.
Men om det får den eventuella dirigenten på mittfältet att kliva fram, så varför inte.
Slutsats? Vi behöver alltså inte ens läsa mellan raderna. Vi anar en optimism och en tro på uppgiften som vi inte riktigt har lyckats frammana vid tidigare tillfällen när vi haft möjlighet att avläsa intervjuobjektet i fråga: Fyra? Nej, det är den ädlaste metallen som gäller.
Fast risken finns att vi läst fel, även om vi inte vill tro AL är av den där laid back-kategorin som tidigt ser början på slutet av sitt pågående uppdrag. Det är nämligen också en konst och något som inte alla fixar: att slutföra det som man föresatt sig trots att man vet att det så småningom är dags att sätta punkt.
För det är det väl?
Men man vet hur det kan vara: mycket snack och liten verkstad. Så nu går vi ut med jycken. Solbrillorna är på. Vi tar Hellahalsduken. Vägen går naturligtvis förbi favoritkaféet. Och vi funderar: Cratz kanske inte är den enda som kan konsten att sätta punkt? Linderoth är ju på sätt och viss urtypen för lite snack och mycket verkstad.
Det känns bra.
fredag, januari 13, 2006
Ännu ett konststycke
Okej, vi ska lämna pipan som tystnat för gott i fred och ta oss an Bajen, feminismen, jycken, mokabryggaren och allt det andra som väntar – men bara en sak till. Vad sägs om Expressens gårdagslöp:
Extra. Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig i 16 dygn
Nu står jycken på tur. Och kaffet är klart. Vi öppnar helt enkelt dörren och går ut.
Extra. Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig i 16 dygn
Nu står jycken på tur. Och kaffet är klart. Vi öppnar helt enkelt dörren och går ut.
torsdag, januari 12, 2006
Though not gucci-time
Det är faktiskt svårt att tro men solen gick faktiskt upp även i går.
I dag har vi morgonpromenerat i halka, blåst och – se på fan! – sol. Jycken gillade läget. Själv hade jag glömt att sätta på mig mina bajenglasögon.
Vi har varit smått kulturella. Utan att för den skull sysselsätta oss med analysen. Gårdagen ägnades nämligen till viss del åt ”musik”. Citationstecknen är på sin plats eftersom det kan råda delade meningar om vad musik är. La Nilssons pipa har tystnat, vilket fick mig att surra en stund med farsan som började på Operan samtidigt och lirade med henne ett otal gånger och som konstaterade att numera kan tydligen vem som helst stå där och gala, och jag tänkte på det när jag såg och lyssnade till den sköna Ramonesdokumentären som visades på dumburken alldeles åt helvete för sent på kvällen och som farsan skulle ha skrattat gott åt de tio sekunder han skulle ha sett och hört av programmet. De där Ramonesgossarna har ju för övrigt också trillat av pinn en efter en. Men lir som lir, och som halvbildad, halvt tondöv medelklassresenär är det skönt att kunna uppskatta myntets båda sidor. Så efteråt ägnade jag en stund åt att vända plattor, först gav jag plats åt pipan och Wagner och sen avslutade jag paketet med lite Sheena is a punkrocker för att få perspektiv på tillvaron.
Fast sen blev det lite Wagner till. Det är skönt att inte vara helt tondöv. Och nu talar vi alltså om "musik".
Sen var klockan alldeles för mycket ny. I morse försov vi oss.
Så är det: Kultur kan vara farligt.
I dag har vi morgonpromenerat i halka, blåst och – se på fan! – sol. Jycken gillade läget. Själv hade jag glömt att sätta på mig mina bajenglasögon.
Vi har varit smått kulturella. Utan att för den skull sysselsätta oss med analysen. Gårdagen ägnades nämligen till viss del åt ”musik”. Citationstecknen är på sin plats eftersom det kan råda delade meningar om vad musik är. La Nilssons pipa har tystnat, vilket fick mig att surra en stund med farsan som började på Operan samtidigt och lirade med henne ett otal gånger och som konstaterade att numera kan tydligen vem som helst stå där och gala, och jag tänkte på det när jag såg och lyssnade till den sköna Ramonesdokumentären som visades på dumburken alldeles åt helvete för sent på kvällen och som farsan skulle ha skrattat gott åt de tio sekunder han skulle ha sett och hört av programmet. De där Ramonesgossarna har ju för övrigt också trillat av pinn en efter en. Men lir som lir, och som halvbildad, halvt tondöv medelklassresenär är det skönt att kunna uppskatta myntets båda sidor. Så efteråt ägnade jag en stund åt att vända plattor, först gav jag plats åt pipan och Wagner och sen avslutade jag paketet med lite Sheena is a punkrocker för att få perspektiv på tillvaron.
Fast sen blev det lite Wagner till. Det är skönt att inte vara helt tondöv. Och nu talar vi alltså om "musik".
Sen var klockan alldeles för mycket ny. I morse försov vi oss.
Så är det: Kultur kan vara farligt.
tisdag, januari 10, 2006
Att veta att man är bäst
Nu är de flesta i gång. Med vad? frågar den mindre vetande. Och vilka är i gång? Jo, försäsongsträningen, allsvenskarna har satt i gång maskineriet. De förväntade topp- och skojarlagen är kollektivt ute och springer eller lyfter skrot och drar taskiga skämt. Makrillar, gnagare eller tio kalmaritiska mittbackar, alla lyssnar de till tränarnas visselpipskonserter och hoppar bock. Men inte Bajens hjältar, som får glassa även denna vecka innan marschen mot Royal League- och SM-guld inleds. Hur det går? Vi håller oss på gräsmattan: det är för tidigt att säga. Vi vet att vi är bäst, men vi är samtidigt ödmjuka. Vi hyser vissa förhoppningar, men är samtidigt realister. Vi är inte blåögda, men ändå klarsynta.
Fast saken är ju förstås den att vi ju ändå är bäst. Åt det kan vi inte göra något. Det ligger i sakens natur.
En eventuell mittfältskanon bör ju ta plats i truppen denna vecka. Eller nästa. Om det nu blir nån. Vi har tidigare påtalat fenomenet att det alltid blir nån annan. Eventuella provspelare som kan dyka upp under resans gång som en galen nekt i Fornikalien-solen eller klockan 22.50 den 30 mars kan ju visa sig vara hur bra som helst, men är ändå provspelare. Charmigt, förvisso, med ester, brassar och jänkare på besök, men såna har man satt sitt hopp till så det räcker under senare år.
Fast Samba, Pablo eller Petter kanske blir den vi väntar på.
Denna morgon går jycken i mattens ledband, så vi får fortsätta träna nån annan dag. För just i går försökte jag lära jycken att visst, det är säkert underbart att gräva ner nosen och följa ett spår som lämnar stigen och viker upp i snöhögarna längs med vägen, men om du håller upp huvudet ser du att spåren återkommer till stigen tre meter längre fram, och då hade du alltså inte behövt lämna stigen.
Fast jag håller med om att det vore trist om man alltid vet vad som ska hända. Och snön försvinner förhoppningsvis. Under den gror gräset.
Så är det. Målet i all ära, men är det inte vägen dit som är meningen? Det doftar ljuvligt; mokabryggaren har puttrat klart. Jycken är hemma igen och ser på mig förväntansfullt dreglande som om jag visste svaret på vad som är meningen med allt. Det kanske jag gör. Jag häller upp javat och ger henne en levergodis.
Fast saken är ju förstås den att vi ju ändå är bäst. Åt det kan vi inte göra något. Det ligger i sakens natur.
En eventuell mittfältskanon bör ju ta plats i truppen denna vecka. Eller nästa. Om det nu blir nån. Vi har tidigare påtalat fenomenet att det alltid blir nån annan. Eventuella provspelare som kan dyka upp under resans gång som en galen nekt i Fornikalien-solen eller klockan 22.50 den 30 mars kan ju visa sig vara hur bra som helst, men är ändå provspelare. Charmigt, förvisso, med ester, brassar och jänkare på besök, men såna har man satt sitt hopp till så det räcker under senare år.
Fast Samba, Pablo eller Petter kanske blir den vi väntar på.
Denna morgon går jycken i mattens ledband, så vi får fortsätta träna nån annan dag. För just i går försökte jag lära jycken att visst, det är säkert underbart att gräva ner nosen och följa ett spår som lämnar stigen och viker upp i snöhögarna längs med vägen, men om du håller upp huvudet ser du att spåren återkommer till stigen tre meter längre fram, och då hade du alltså inte behövt lämna stigen.
Fast jag håller med om att det vore trist om man alltid vet vad som ska hända. Och snön försvinner förhoppningsvis. Under den gror gräset.
Så är det. Målet i all ära, men är det inte vägen dit som är meningen? Det doftar ljuvligt; mokabryggaren har puttrat klart. Jycken är hemma igen och ser på mig förväntansfullt dreglande som om jag visste svaret på vad som är meningen med allt. Det kanske jag gör. Jag häller upp javat och ger henne en levergodis.
söndag, januari 08, 2006
Är det Knut som ringer?
Lustigt nog är Århus fansajt nere efter besök av såna där hackare. Men faktum är att gåtor alltid får mig att framstå som en idiot. Jag kan bara en: Hur ser man att det varit elefanter i kylskåpet? Men ungarna drar alla möjliga, som den där om vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren, och jag säger klockan och dom säger rulltrappan. Och tvärtom. Och jag kommer aldrig ihåg dom. Gåtorna alltså.
Knut Nordahl? Men han har väl slutat lira? Tobias Grahn? heter han Ernest i mellannamn? Finns det över huvud taget nån lirare som heter Ernest?
Fast det måste ju vara granen som ska kastas ut.
Knut Nordahl? Men han har väl slutat lira? Tobias Grahn? heter han Ernest i mellannamn? Finns det över huvud taget nån lirare som heter Ernest?
Fast det måste ju vara granen som ska kastas ut.
lördag, januari 07, 2006
Att ta tag i just den där biten
Jycken har fått en spruta. En sån där som de ska ha oavsett om de vill eller ej. Den gode veterinären kom över i morse, gjorde jobbet, och när han såg mig såg han utan ett ord en olycksbroder och kastade sig omedelbart ner på golvet för att visa olika komplicerade övningar för dåliga ryggar, och jag hade inte hjärta att säga jag vet, jag kan dem, jag borde göra dem, just nu kan jag inte men sen när jag kan tror jag att jag inte behöver göra dem, då gör jag nåt annat i stället. Men det var snällt ändå. Jyckens morgonpromenad föll med andra ord på någon annan.
Såg att A Linderoth talar om grönvita spörsmål via den mindre kvällsdraken, men min webbläsare (finns det fortfarande folk som struttar omkring och stoltserar med att säga ”browser”?) snurrar på tomgång när jag försöker ta mig dit så jag får förlita mig på andra källor, och det är ju inte ens säkert att intervjun finns i den binära världsrymden, meddelar källan. (Anledningen till att ingenting händer mer än att jag måste tvångsavsluta browsern, förlåt webbläsaren, är, och det är jag fullkomligt övertygad om, att min webbläsare har så mycket stolthet att den vägrar att besöka vissa webbplatser. Att den till och från släpper igenom den andra kvällsdraken beror helt på att det där finns två kolumnister som håller måttet, enligt webbläsaren.)
Fast frågan är förstås: Är Linderoths tugg i tidningen ett resultat av Stockholmsklubbarnas samarbete med en viss kvällsdrake och en annan, morgonpiggare koncerntidning?
Nä, det är dags att kasta sig över Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Sån är nämligen jag. Så fort jag vet att jag måste göra nåt snudd på vad som helst, kan jag göra vad som helst för att uppskjuta det som måste göras. Jag måste ta mig an en, nej två webbplatser, fixa mattens bokföring, skriva en bok (jaha, nu är han i gång igen, tänker somliga), ringa vissa samtal, få ordning på ryggen, upprätthålla könsmaktsordningen och börja ägna mig åt hederliga handtag – och vad gör jag? Kastar mig över Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. Jag är inte helt galen, jag läser den alltså på hjältarnas språk. Men det snudd på tragikomiska är att en gång i tiden när jag var tvungen att läsa den, vad gjorde jag då? Antagligen satte jag i gång att skriva en bok. Eller ringde som besatt. Eller drömde om att syssla med bokföring… eller där kanske jag överdrev en smula.
Så är det: Jag gör vad som helst för att inte göra det jag måste.
Såg att A Linderoth talar om grönvita spörsmål via den mindre kvällsdraken, men min webbläsare (finns det fortfarande folk som struttar omkring och stoltserar med att säga ”browser”?) snurrar på tomgång när jag försöker ta mig dit så jag får förlita mig på andra källor, och det är ju inte ens säkert att intervjun finns i den binära världsrymden, meddelar källan. (Anledningen till att ingenting händer mer än att jag måste tvångsavsluta browsern, förlåt webbläsaren, är, och det är jag fullkomligt övertygad om, att min webbläsare har så mycket stolthet att den vägrar att besöka vissa webbplatser. Att den till och från släpper igenom den andra kvällsdraken beror helt på att det där finns två kolumnister som håller måttet, enligt webbläsaren.)
Fast frågan är förstås: Är Linderoths tugg i tidningen ett resultat av Stockholmsklubbarnas samarbete med en viss kvällsdrake och en annan, morgonpiggare koncerntidning?
Nä, det är dags att kasta sig över Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Sån är nämligen jag. Så fort jag vet att jag måste göra nåt snudd på vad som helst, kan jag göra vad som helst för att uppskjuta det som måste göras. Jag måste ta mig an en, nej två webbplatser, fixa mattens bokföring, skriva en bok (jaha, nu är han i gång igen, tänker somliga), ringa vissa samtal, få ordning på ryggen, upprätthålla könsmaktsordningen och börja ägna mig åt hederliga handtag – och vad gör jag? Kastar mig över Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. Jag är inte helt galen, jag läser den alltså på hjältarnas språk. Men det snudd på tragikomiska är att en gång i tiden när jag var tvungen att läsa den, vad gjorde jag då? Antagligen satte jag i gång att skriva en bok. Eller ringde som besatt. Eller drömde om att syssla med bokföring… eller där kanske jag överdrev en smula.
Så är det: Jag gör vad som helst för att inte göra det jag måste.
torsdag, januari 05, 2006
En klackspark mindre
Något varmare. Men allt är så förbannat relativt, så egentligen är det fortfarande förbannat kallt. Jycken spårar i obruten snö där haren haft sin gång nån gång, men stigen där jag går är nedtrampad och fin. Dock garnerad av alla andra hundars lämningar. Så jag följer efter ut i det vita, för är det vinter så är det vit snö som gäller. Fast jag föredrar förstås en barstol med tjugo meter het sandstrand till cyangrönt hav. Kanske en mojito i näven. Men Söderstadion går numera också an.
Paus längst ute på udden. Jycken sitter snällt på ett stenblock och får godis som belöning och jag tänder en tagg och ser ut över allt det vita. Jag erinrar mig Haris Laitinens frispark mot krysset som tog i ribbans underkant mot MFF i första omgången förrförra säsongen, efter en försäsong som såg mer än lovande ut där han och alla andra ungtuppar klackade sig fram som om ingenting kunde stoppa dem. Sen dess har det varit lite grann stolpe ut för honom, om man kan räkna till exempel sjukdomar till den kategorin. Löftet som inte riktigt fått till det. Nu blir det IFK Peking nästa säsong. På lån. Haris kan bli en av de roligaste spelarna i Bajens historia, men det kräver att han får mycket speltid i sin nya dress, en gång lika vit som snön. I bästa fall blir han en hårt jobbande, centralt placerad klacksparkande nyckelspelare i Norrping, han kan med tiden bli det i Bajen. Om han får till det.
Ungefär som Bajen alltså: det gäller bara att få till det.
Vi går hem. Nu puttrar mokabryggaren glatt på spisen. Vi har lagt allt finlir på hyllan (tre espressomaskiner står staplade på varann i källaren). Det enkla är gott nog.
Men jag kommer att sakna Haris. Inte bara för tekniken och klacksparkarna, utan också för att när han väl var på planen alltid ville ha näsan vänd mot motståndarmålet.
Paus längst ute på udden. Jycken sitter snällt på ett stenblock och får godis som belöning och jag tänder en tagg och ser ut över allt det vita. Jag erinrar mig Haris Laitinens frispark mot krysset som tog i ribbans underkant mot MFF i första omgången förrförra säsongen, efter en försäsong som såg mer än lovande ut där han och alla andra ungtuppar klackade sig fram som om ingenting kunde stoppa dem. Sen dess har det varit lite grann stolpe ut för honom, om man kan räkna till exempel sjukdomar till den kategorin. Löftet som inte riktigt fått till det. Nu blir det IFK Peking nästa säsong. På lån. Haris kan bli en av de roligaste spelarna i Bajens historia, men det kräver att han får mycket speltid i sin nya dress, en gång lika vit som snön. I bästa fall blir han en hårt jobbande, centralt placerad klacksparkande nyckelspelare i Norrping, han kan med tiden bli det i Bajen. Om han får till det.
Ungefär som Bajen alltså: det gäller bara att få till det.
Vi går hem. Nu puttrar mokabryggaren glatt på spisen. Vi har lagt allt finlir på hyllan (tre espressomaskiner står staplade på varann i källaren). Det enkla är gott nog.
Men jag kommer att sakna Haris. Inte bara för tekniken och klacksparkarna, utan också för att när han väl var på planen alltid ville ha näsan vänd mot motståndarmålet.
tisdag, januari 03, 2006
På tredje dagen
I. I. I gång. I gång igen. Man är i gång igen, man är på banan, man har lyckats göra en sak man föresatt sig att göra. I år alltså. Vi lyckades med konststycket i dag. Vi har inte bråttom men vi är på g igen.
Förra året avslutades med ett kolossalt snöbollskrig i pulkabacken. Sen smällde vi av en felinställd tårtraket på balkongen. Tack och lov var vi inte hemma utan bortbjudna. Och sen när den exploderat klart och vi slutat se stjärnor och börjat höra igen ägnade vi oss åt nonstopdans i ett par timmar och att halsa bubbel. Samtidigt. Det blir lätt så om man börjar med Locomotion med Little Eve och avslutar med Amadou & Mariams senaste. Fast då var vi ju redan inne på det nya året.
Och sen har vi på något mystiskt sätt väntat på att få sätta i gång igen.
Jycken har överlevt. Goda grannar vakade över henne runt tolvsnåret. Tre dagar senare ser hon uppfordrande på mig för att få kasta sig ut i mörker och kyla. Det är nånting som drar. Just nu har vi bråttom. Men vi lyssnar på Augustus: Festina lente. Skynda långsamt. Allt är som vanligt, men ingenting är som det brukar. Vi går ut för att möta världen, men vi kommer att gå nya vägar.
Förra året avslutades med ett kolossalt snöbollskrig i pulkabacken. Sen smällde vi av en felinställd tårtraket på balkongen. Tack och lov var vi inte hemma utan bortbjudna. Och sen när den exploderat klart och vi slutat se stjärnor och börjat höra igen ägnade vi oss åt nonstopdans i ett par timmar och att halsa bubbel. Samtidigt. Det blir lätt så om man börjar med Locomotion med Little Eve och avslutar med Amadou & Mariams senaste. Fast då var vi ju redan inne på det nya året.
Och sen har vi på något mystiskt sätt väntat på att få sätta i gång igen.
Jycken har överlevt. Goda grannar vakade över henne runt tolvsnåret. Tre dagar senare ser hon uppfordrande på mig för att få kasta sig ut i mörker och kyla. Det är nånting som drar. Just nu har vi bråttom. Men vi lyssnar på Augustus: Festina lente. Skynda långsamt. Allt är som vanligt, men ingenting är som det brukar. Vi går ut för att möta världen, men vi kommer att gå nya vägar.
lördag, december 31, 2005
Årets sista
Jycken och jag håller tummar och tassar för en smällfri nyårsafton. Hon får ett extra märgben dagen till ära. Vi andra har redan satt i oss vår tids ananas och järpe: Årets hummer.
Årets nyårslöften är vaga men allomfattande, svåra att klä i ord men givna. Vi satsar på helheten. Delarna tar vi som de kommer. En del smällar får man ta, men vi tror på morgondagen.
Så är det. I morgon är vi i gång igen. Då jävlar.
Årets nyårslöften är vaga men allomfattande, svåra att klä i ord men givna. Vi satsar på helheten. Delarna tar vi som de kommer. En del smällar får man ta, men vi tror på morgondagen.
Så är det. I morgon är vi i gång igen. Då jävlar.
fredag, december 30, 2005
En ängel på Carmen
I dag ägnar vi oss åt att ta igen oss. Huvudvärken har släppt. Vi ligger på rygg i snön medan jycken tumlar runt i snöfallet. Det vi bland annat tar med oss från gårdagen är att än är vi inte senila men något har hänt med pubpublikumet: numera har hälften av alla tjejer tandställning och ungefär lika många grabbar lustigt nog ring i näsan. Väl i rökrummets inglasade undantagszon betraktade vi konsten som troligen finns där för att undfägna dem som inte är fullt så politiskt korrekta som alla andra. Bland dem fanns denna kväll en smed, en dansare, en snubbe med ring i näsan med oklar identitet – och en ängel.
Det där med ring i näsan är rätt kul om man letar uttryck för individualitet. Alla som går omkring med en sån ser nämligen precis likadana ut. För en betraktare av vad livet har att bjuda på uttrycker ring i näsan lika mycket identitet som en… tja, en gråsten. Att ha ring i näsan är verkligen en fråga om att vara PK. Men det tycker förstås inte alla som går omkring med ring i näsan. Eller också gör dom det, vad vet jag.
Varför vi ligger i snön? Vi gör naturligtvis änglar. Varje ängel är fullständigt unik. Huvudvärken är ett minne, snön faller, och vi med den, det är kväll, men änglarna får mörkret att glöda. Vi tänder ett tomtebloss som tack för att de finns.
Det där med ring i näsan är rätt kul om man letar uttryck för individualitet. Alla som går omkring med en sån ser nämligen precis likadana ut. För en betraktare av vad livet har att bjuda på uttrycker ring i näsan lika mycket identitet som en… tja, en gråsten. Att ha ring i näsan är verkligen en fråga om att vara PK. Men det tycker förstås inte alla som går omkring med ring i näsan. Eller också gör dom det, vad vet jag.
Varför vi ligger i snön? Vi gör naturligtvis änglar. Varje ängel är fullständigt unik. Huvudvärken är ett minne, snön faller, och vi med den, det är kväll, men änglarna får mörkret att glöda. Vi tänder ett tomtebloss som tack för att de finns.
torsdag, december 29, 2005
Årets vadå
Jycken och jag pulsade snö under morgonpromenaden. Väl runt udden mötte vi vinden bemängd med vassa små otäcka snöflingor. Nålstick typ. Detta är en dag gjord för att sitta inne och titta ut. Och nu faller skymningen. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det ser julaftonslikt där ute. Typ Årets julaftonsväder.
Det finns inte en Årets lista som inte är gjord. Så jag passar och sparar mig till den ultimata Årtiondets lista som kommer att presenteras här nån gång i december om fyra år. Då tänker jag vara först. Men Årets Det lovar gott inför nästa säsong förtjänar i alla fall ett litet omnämnande: Petter hämtar ut bollen efter 2–2-kvitteringen mot IFK Göteborg på Söderstadion med fem minuter kvar på matchuret.
Äh, Årets självklara Bellman är i alla fall Albert. Eller var det Herbert? Lysande teveteater är hur som helst bara förnamnet för denna utsökta SvT-produktion som förgyllde julhelgen och dessutom var en lisa för själen efter all jansson och Årets sillsallad. Därmed fick vi också med Årets applåd för svensk tevedramatik. Man har ju sett några minuter av ett och annat som inte riktigt platsar på just den listan. Om man säger. Sen gick dramatiseringen av Lasermannens tid mig spårlöst förbi eftersom annat tydligen var viktigare att göra, så om den produktionen kan jag inget annat säga än att den platsar på Årets Det missade vi på teve.
Nu får det vara nog med listor. Jycken vill ut. Men med tanke på vädret kan det bli Årets kortaste promenad runt busken.
Det finns inte en Årets lista som inte är gjord. Så jag passar och sparar mig till den ultimata Årtiondets lista som kommer att presenteras här nån gång i december om fyra år. Då tänker jag vara först. Men Årets Det lovar gott inför nästa säsong förtjänar i alla fall ett litet omnämnande: Petter hämtar ut bollen efter 2–2-kvitteringen mot IFK Göteborg på Söderstadion med fem minuter kvar på matchuret.
Äh, Årets självklara Bellman är i alla fall Albert. Eller var det Herbert? Lysande teveteater är hur som helst bara förnamnet för denna utsökta SvT-produktion som förgyllde julhelgen och dessutom var en lisa för själen efter all jansson och Årets sillsallad. Därmed fick vi också med Årets applåd för svensk tevedramatik. Man har ju sett några minuter av ett och annat som inte riktigt platsar på just den listan. Om man säger. Sen gick dramatiseringen av Lasermannens tid mig spårlöst förbi eftersom annat tydligen var viktigare att göra, så om den produktionen kan jag inget annat säga än att den platsar på Årets Det missade vi på teve.
Nu får det vara nog med listor. Jycken vill ut. Men med tanke på vädret kan det bli Årets kortaste promenad runt busken.
tisdag, december 27, 2005
Hemvändaren
Presenterna är utdelade, snudd på all glögg uppdrucken och sillsalladen börjar vattna sig. Jycken och jag har morgonpromenerat. Det är snö, det är kallt, det är vinter. Vi följer spåren efter ett rådjur. Det är numera väder som gjort för fotboll men vi får vänta till februari.
Apropå sillsallad: Det finns silly season – och det finns Silly Season. Högaborg ligger på lite sydligare breddgrader. Strax öster om Söder. Så är det nämligen, Helsingborg är inte direkt Tjockhult, men det finns ett område med detta välklingande namn även där om än inte större än typ Medborgarplatsen. Hur stort Högaborg är har jag ingen riktig pejl på (typ Mariatorget?) förutom att det är division 3-status på deras fotboll, men en sak vet jag: Om scenario 3 blir verklighet bör Högaborg ta kontakt med nån driven paketresearrangör, spela sina matcher på Olympia och bussa dit pensionärer och alla andra från hela riket som vill se Den hemvändande sonens återkomst. Till exempel mot Ödåkra IF.
Scenario 2 är ju kul men mindre troligt: Att Hemvändaren tänker ”Söder? Man kanske skulle köra ett och ett halvt år på det riktiga Söder innan man trappar ned? Som en naturlig övergång från Camp Nou? Runaldo i stället för Ronaldinho?”
Scenario 1 är väl det som ”fotbollsvänner i hela landet förenen eder” får hoppas på. Hemvändaren väljer Olympia. Själva är vi lugna som en filbunke (hehehe = nervöst fnitter): Sulan och Petur plockar ner honom. Men det vore förbannat kul att få se honom på Söderstadion hur som helst.
Alla andra lösningar på svensk mark vill vi inte se. De stämmer dessutom inte med Henrik Larsson som idé.
Till sist något som går att lita på. För fem dagar sen vände det. Vi går mot ljusare tider, tro mig, tro mig.
Apropå sillsallad: Det finns silly season – och det finns Silly Season. Högaborg ligger på lite sydligare breddgrader. Strax öster om Söder. Så är det nämligen, Helsingborg är inte direkt Tjockhult, men det finns ett område med detta välklingande namn även där om än inte större än typ Medborgarplatsen. Hur stort Högaborg är har jag ingen riktig pejl på (typ Mariatorget?) förutom att det är division 3-status på deras fotboll, men en sak vet jag: Om scenario 3 blir verklighet bör Högaborg ta kontakt med nån driven paketresearrangör, spela sina matcher på Olympia och bussa dit pensionärer och alla andra från hela riket som vill se Den hemvändande sonens återkomst. Till exempel mot Ödåkra IF.
Scenario 2 är ju kul men mindre troligt: Att Hemvändaren tänker ”Söder? Man kanske skulle köra ett och ett halvt år på det riktiga Söder innan man trappar ned? Som en naturlig övergång från Camp Nou? Runaldo i stället för Ronaldinho?”
Scenario 1 är väl det som ”fotbollsvänner i hela landet förenen eder” får hoppas på. Hemvändaren väljer Olympia. Själva är vi lugna som en filbunke (hehehe = nervöst fnitter): Sulan och Petur plockar ner honom. Men det vore förbannat kul att få se honom på Söderstadion hur som helst.
Alla andra lösningar på svensk mark vill vi inte se. De stämmer dessutom inte med Henrik Larsson som idé.
Till sist något som går att lita på. För fem dagar sen vände det. Vi går mot ljusare tider, tro mig, tro mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
