Resumén och framtiden

(söndag. Datorn dog mitt i.)

Har jag på nåt adekvat vis helgat helgdagen? Tja, jag knoppade en stund mitt på dagen.

Handelsministern är i London, enligt någon källa, möjligen för att tröstshoppa. Jag menar förstås fd handelsministern. Är hon fortfarande sjukskriven, förresten?

Gårdagens sjumannafotbollsturnering för yngsta sonen, från samling kvart över åtta till femton och fyrtio (tack och lov, dom gick inte till slutspel för då hade vi väl fortfarande varit kvar) var en lång dag. Fyra raka förluster, mer än två timmars effektivt bollsparkande och springande, tre sönderkokta varmkorvmedbröd mellan varven, senap på mina, och det var inte lättare att stå bredvid och se på. Under en av matcherna, mot ett våldsamt springande rödsvartrandigt gäng, kom en av Sveriges mest kända så kallade sångerskor och ställde sig bredvid undertecknad med ansiktet dolt under kepsen och tjoade högt och ljudligt som om hon aldrig gjort något annat och skrek ”Come on, babe” när sonen hennes kom springande med bollen och slog en passning som gick fram. Sen såg hon upp på mig under kepsen, sökte min blick och sade: ”Visst var det en bra passning?”

”Det var en bra passning”, sade jag uppmuntrande.

Sen åkte jag in till stan för att ännu en gång dricka öl med samma göteborgare som dan innan, den här gången med vår gode vän omvärldsanalytikern, som inom parentes cyklar året om. Vi var så tidigt ute att Carmen inte öppnat än. Vi surrade i vanlig ordning på om film, fruntimmer och framtida planer.

Jycken har fått sina promenader. Och i morgon bitti kan det bli ett morgondopp. Anledningen är förstås att grannfrun hoppade i just denna dag, när en annan låg och knoppade, har jag fått mig berättat.

Men det kan ha sina poänger att vakna ordentligt för det blir en oerhört intressant Bajenvecka.

(måndag. Fick liv i datorn som ännu inte har dött igen.)

Tji morgondopp. Vet inte vad jag ska skylla på. Trött har man ju varit förr. Kan det vara den nya regimens budget som redan börjat spöka?

I dag står Halmstad på menyn. De grönvita heroerna ska ner till västkustens södra regioner och kämpa till sig tre poäng. Matchen på Söderstadion i våras var inget annat än kamp, ja, snudd på kramp. Vi tror på tre poäng, men vi tar inte ut något i förskott.

”När Hammarby är som bäst så rår ingen allsvensk konkurrent på laget”, tycker fotbolldirekt.com som därmed håller med Anders Linderoth, och jag är inte sämre än att jag instämmer. Frågan är förstås om Bajen är som bäst just nu. Furuseth får stanna hemma, och detsamma gäller förstås, förutom alla skadade, Erkan – om jag räknat rätt.

Och sen händer det förstås en massa annat också. Fast kanske inte just i dag.

Fem matcher kvar för Linderoth. Det är bara att tuta och köra. Själv ska jag hälla upp en stadig kaffe och ta med mig jycken ut på udden för en tagg.

Omvärldsananalys

Jycken tog med sig matten och försvann i morgondimman.

Jag vet att dom gör allt för att jag ska glo på Fotbollsgalan, men inte ens en klassisk "bröstchock" kommer att få mig att sätta på dumburken.

Handelsministern går från klarhet till klarhet.

Generaler och advokater har jag aldrig gett mycket för.

Engelsmännen, ständigt bäst i världen på fotboll, går som alltid på en mina. Alla andra vet att det finns minst 28 landslag som är bättre. Fråga Svennis.

Trodde i min enfald att dimman skulle lätta framåt förmiddagen, men när jag glor ut genom fönstret ser det ut som om någon hällt lättmjölk över hela jämmerdalen.

Men vad gör det om hundra år?

I dag ska jag på eftermiddagen möta en halvgo göteborgare vid bögringen på Centralen för att under ett par timmar konsumera bira, snacka film och fruntimmer och smida planer för framtiden. Att han är halvgo beror på att han inte är någon äkta Kålle, utan lämnade Tjockhult för, just det, kärleken. Han är med andra ord med tiden bliven lite ambivalent i en av de viktigaste frågorna här i livet, alltså i hans fall -vitt eller -svart, men en av hans döttrar håller stenhårt på Gais.

Men i morgon blir det fotboll för hela slanten. Yngsta sonens första sjumannaturnering, samling i ottan.

Så jag hinner nog inte med något morgondopp då heller.

"det är dags att tänka nytt"

Nå vecka har gått sen tjänstesamhället skulle börja välla fram i all sin färgrikedom och snart har alla i regeringen rökt braj, skitit i tv-licensen, kört på fyllan, fått dubbla löner och hållit sig med filippinska hembiträden och barnpigor som jobbat svart och därmed saknat normalsvenskt skyddsnät.

Det lustiga är att om dom inte varit så kåta på att få Göran att permanent flytta till sin herrgård skulle dom ha kunnat fortsätta med det dom sysslat med tidigare i all oändlighet.

Men så är det: mycket vill ha mer.

Morgondoppen har avklingat. Men jag säger som Horace: Man vet aldrig.

Vad tror ni är troligast att vår kulturmininster sade när hon hörde vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur: ”Äntligen” eller ”Vem, sa dom?”

Jycken har just återvänt från en schysst promenad på egen hand med favoritkompisen och hennes husse, som för övrigt har ett stort grönvitt hjärta och ännu inte gett upp hoppet om SM-guld. Därmed försvann ett av dagens dåliga samveten eftersom det mest blivit kortaste sträckan till närmaste buskage och tillbaka, och sånt är inte jyckens likör.

Apropå dryckesvanor, och det faktum att mattens jycke är ute på galej, under tiden har vi käkat tortelloni med färsk grovriven parmesan och kört några varv med pepparkvarnen, och en annan korkade upp en sydafrikan som nån mindre vetande gömt längst inne i skafferiet. Inte är det jag, så mycket vet jag, för sen jag slutade hälla i mig Beyaz en gång i tiden köper jag aldrig vin från söder om Spanien. Eller för all del Italien.

Avrundningen bestod av en bit gorgonzola. Och ett glas vin.

Dagen till ära länkar vi till en text av Orhan Pamuk.

Sulan

Mitt i natten. Om det är nån som mot förmodan tror att det är några av skojarna i regeringen som föranleder detta faktum – alltså att jag sitter här och ugglar – så glöm det. Jag menar, är det verkligen nån som är förvånad?

Alla sover. Åtminstone jycken snarkar. Själv har jag en halv Gambrinus kvar att att få bukt med – och det är inga problem, jag lovar. Möjligen hinner jag med en tagg och att glo en stund på månen innan det är dags för bingen.

Nog var det snygga strutar på Island. Kims frispark, och Chipsets vänster vid första stolpen, går inte av för hackor. Men Sulan tycks skriva på för ännu en säsong i Bajen.

Sånt är värt en räd i skafferiet. Där stod en ensam Gambrinus och väntade.

Oktober

Trötter är bara förnamnet. Har badat i kaffe, men inget tycks hjälpa. Och snart blåser lönefabriken i pipan.

Till och med jyckens matte tycks ha sonkat ihop. Morgonpromenaden går av stapeln ungefär nu. På vägen lär dom ha stött ihop med yngsta sonen med tillhörande klass och -lärare som knallar omkring i området för att glo på får och käka massäck. Under jackan skymtade en snygg grönvit tröja. Snygg halsduk hade han också.

Vilket var hemmalag på Råsunda i går när ett antal stollar rusade in på planen för att klappa på eller om Ronaldinho, om jag får tippa på någon av spelarna som lockar till sådant? Brasilien? Får dom böter, eller hur funkar det? Förlorade dom matchen med tre noll? Eller får Sverige poängavdrag?

Island, say no more. Tokhyllningarna häromveckan efter Spaniens debacle kan snabbt vara historia. Henkes ersättare i Barça kanske ger Spanien en viss upprättelse.

Dessutom består Islands trupp enbart av ordkarga och vindpinade -söner. Har man sett Korpen flyger vet man ju hur det går till där ute i Atlanten. Jogo bonito, med isländsk måttstock, är att någon måste betala för debaclet borta i Lettland.

Och vem vet, nu får kanske Bajen ytterligare en -son i truppen. Heidar Geir Juliusson är på återbesök för ännu en gång visa upp sig. Förra gången, i somras, gick det skapligt. Och apropå öar, en annan, något större sådan tycks vara platsen där målvakten ska hämtas. Nathan Coe var namnet. Ska han möjligen ersätta sin landsman?

Om U21-lagets debacle mot Serbien finns det en del att tycka till, men ingen tid över att spilla ord på. Tack och lov.

Nu är badkaret fyllt med nytt kaffe.

Möjligheternas gräns

Okej, det är ett par dar sen, och en annan har haft fullt upp, men ändå. Två noll mot Spanien var på det hela taget trevligt att uppleva (Fantastiskt, underbart etc sparar vi tills världsfreden är vunnen eller –svälten satt ur spel). Men det var ett jävla snyggt mål det andra, det får man tillstå.

Som sagt, man kan fundera på Barcelonas klippa Puyol och på vad han tänker där sitter på backen och djupandas efter att ha tjackat en butifarra med extra mycket senap nere vid hörnflaggan och nu ser bolluslingen ligga i målet, backen som först skickar bollen mot den till synes tillspillogivna svenska målburen men som Linderoth Jr snyggt räddar på mållinjen och sen typ tolv sekunder senare får finna sig att hundratio meter bort i sitt eget straffområde gå på Allbäcks snudd på henkevariant från VM -94 och (okej, bildligt talat) bita i gräset. ”Mierde”? Eller ”Fan, vad jag blivit långsam”?

Målet var så snyggt och klassiskt att jag misstänker att Linderoth Jr när han nickade bort bollen på mållinjen redan visste vad Edman skulle göra och så vidare hela vägen längs vänsterkanten fram till Allbäcks avslut – eftersom det stod i Lagerbäcks pärm.

Känner jag Linderoth jr rätt sade han till Shaaban när Puyol gick på avslut ”Hey, den tar jag!”

Ett sådant mål är ett slags bevis för att allt är möjligt i fotbollens värld.*

Däremot var det fullständigt omöjligt att tro på något annat än att domen över derbyt mellan Bajen och dif på Söderstadion skulle stå fast. Tre poängs avdrag gällde – och kommer att gälla. Fotbollförbundets styrelse har knappast något annat val än att följa tävlingsutskottets beslut, av en anledning som även Linderoth Sr haft sina aningar om: ”Det var väl inte väntat att de skulle slå sin egen instans på fingrarna.”

Om det sedan är rätt beslut är en annan historia.

Så är det. Och en sak till. Att Hammarby får dras med tre poängs avdrag är inte tävlingsutskottets eller Svenska fotbollförbundets fel. Felet är dårarnas och enbart deras.

Jyckens morgonpromenad skötte för övrigt nån annan om.

Och, som sagt, all heder åt Puyol.

*Står också i Lagerbäcks pärm.

Den nya lilla regimförklaringen

"Hösten är här. Mörkret faller snabbt. Nu är det nya tag vid köttgrytorna. Bordet ser ut att vara dukat, en prickikorvskiva ligger kvar, men någon måste diska. Min nya regim har tagit kommandot för att med full fart styra jämmerdalen in i framtiden – och allvarligt talat, finns det inte en och annan riktig skojare i det gänget?

Nåväl. Jag är ense med mig själv om att en kvinna är bäst lämpad att bära ansvaret för att få fart på vår handel med omvärlden. Som jag ser det finns det två vägar att gå för en sådan minister – och som hänger ihop organiskt, på kvinnors vis: Exporten av hushållsnära tjänster ska öka dramatiskt. Allt är mycket enkelt: svenska kvinnor väller ut i omvärlden utrustade med svensktillverkad dammsugare (jaså, var den från Indien?) och hunnebosvabb, så kallad mopp. I gengäld kan importen av samma tjänster snudd på explodera. Legioner av så kallade utlänningar ges möjlighet att med lägsta lön-garanti som konkurrensmedel befria oss från dammtussar och tidningsinsamlingen. Och ta hand om våra barn när vi gör karriär.

Barnen först? Tror jag det!

Ungar eller ej, min inställning är som vanligt motsatt den som är hos den av naturen late. Jag tro alltså inte på hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men jag ser gärna både och och att ingen ska kunna komma undan.

För säkerhets skull får nån minister ta hand om helvetesbiten.

En kulturminister som mest ändå slår dank kan gott få idrotten på sitt bord. Ps. Så säger dom att jag inte har humor: Om inte någon vänlig själ talat om detta faktum för henne hade hon kunna gå omkring i fyra år utan att veta om det.

(Det hade i och för sig kanske varit att föredra.)

En med hästsvans och med ring i örat utrustad gräsrökare, visserligen fd men ändå, vad kommer en sådan finansminister att hitta på för skoj när dimmorna lagt sig?

I övrigt är min regim lätt kvoterad och ihopsatt efter dagens behov: nån som har htb (eller två, jag är modern, det är inte så noga. Inom vissa gränser naturligtvis); en riktig invandrare; rätt många fruntimmer för att få tyst på vissa fruntimmer, som lätt kan gå upp i falsett (inga namn…); några i slips; någon förutan. Och nån gammal profil från förr som vet hur det är när allt går åt helvete.

Jag kan inte lova blod, svett och tårar. Jag kan inte lova att anfalla Norge för att Gud har sagt det till mig. Men jag kan lova att vi alla ska dra vårt strå till stacken. Och jag lovar att så långt som möjligt ska andra få dra våra strån till stacken.

På det personliga planet är allt som vanligt omvälvande när det är nya tider och som alltid. Den som står längst ut på udden får finna sig i att det blåser. Lusten att morgondoppa försvann ungefär i samma veva som hösten intog scenen. Tvångsmässiga beteenden kan i och för sig vara njutbara och i behov av personligt stöd, men det måste finnas nåt slags rim och reson i det hela.

Som om inte det var nog. Jycken går omkring och tittar snett på mig. Det kan bero på att jag kastade mig över den sista prickikorvskivan på det dukade bordet. Det kan också bero på att hon inte fått någon morgonpromenad.

Jyckens matte tycks dessutom lämna disken därhän.

För att vi inte ska bli helt deprimerade över sakernas tillstånd ser vi oss om i världen för att få inspiration. I Wien hittar vi ett bekant ansikte som på skoltid lär sig veta hut med hjälp av ordning i klassen, att säga Ni till lärarna och betyg i drivor. Fast jag vet inte, det stod alldeles för lite om att han gör sina läxor som han ska.

Fast våra vänner wienarna kanske har slutat ge barnen läxor? Jaså inte? Betyg? Jaså inte?"

Tårar – men fotbollen först

Bajen borde ha vunnit, var bäst och förtjänade att vinna. Men det räcker tydligen att ge pågarna Johansson och Junior lillfingret – så kapar dom av det jäms med bägge fotknölarna. Snyggt, distinkt och kliniskt två gånger om. Men Egurens mål var hur som helst värt kostnaden för årskortet och svar på tal. Samt skönare än konst. Bajen har nu hur som helst med ett bidrag i den kommande Fotbollsgalan i dumburken (som vi ändå inte ska se eftersom vi lever efter devisen ”Vi är väl inte galna heller”).

Aubynns framspelning till Paulinhos ledningsmål – say no more. Som vanligt hinner man under hans bollbehandlingsräder ropa i lite olika följd och tonarter ”passa”, ”skjut för fan”, ”passa”, ”släpp bollen”, ”släpp bollen!”, ”skjut” – och när det är som bäst avslutas det hela med ett ”aaaaaah!” Läckert är bara förnamnet.

Som sagt, Bajen borde ha rott hem det hela med 7–3. Men sån är fotbollen. Och som vanligt efter VM-uppehållet såg Hammarbys uppställning ut som aldrig förr. Med tanke på att nio spelare som antingen är givna i eller knackar hårdast på porten till startelvan är skadade eller avstängda är insatsen mer än fullt godkänd. Att det inte räckte hela vägen har alltså med att göra att fotbollen är sån. Dessutom: Vi kan fortfarande vinna guld – samtidigt som kontrakten nu borde vara klart…

Vi är visserligen realister men slutar aldrig att drömma. Det var visserligen en bra match men den kunde ha slutat annorlunda.

David Johansson är Hammarbys svar på Cannavaro. Vem José Monteiro är? Tja, i går var han ännu bättre. När Bajens bägge mittbacksklippor sitter på läktaren är det lätt att få stora skälvan. Det behövs inte. Det är bra att veta att klivet från Farsta till Söderstadion inte behöver vara så stort. Dessutom går det undan.

När Furuseth Olsen klev ner igen på mittfältet blev det åka av. Killen är emellanåt genialisk på att ta sig fram och förbi på kanten.

Paulinho jobbar hårt och gör det han ska. Mål. Men han kunde ha pytsat in ett par till. Och Egurens kontrakt är väl påskrivet? Snälla?

Och Furuseths? Snälla?

Övriga halva mittfältet slet på efter bästa förmåga. Men Chanko har onekligen en del kvar att bevisa. Okej, det ser bättre ut för var gång. Men det är en bit kvar.

Annars är det tuffa tider. Älsklingsdatorn tycks ha skurit ihop. Den startar ibland, stånkar, sätter lite fart – och dör när som helst utan pardon. Säkerhetskopia av allt är väl numera allmän kunskap? Jo, tjena. Program, dokument, webbprojekt, ett par tre tidningar, fyra tusen bilder, fyrtio påbörjade storfilmer från min egen lilla ankdamm och en och annan häpnadsväckande tanke – allt finns där men ändå inte. ”Projekt Rädda det som räddas kan” går nu in på tredje dygnet med hjälp av diverse medier. Typ Saida och en annan hårddisk. Det är som en hollywoodsk nedräkning innan nån fanatiker med nåt antiamerikanskt namn ska trycka på knappen för att en gång för alla släcka hela den fria världen. Däremellan lyfter man på locket och stirrar in bland kretskorten och miljoner kablar – och man känner sig som Tiina Rosenberg: man vill ge nån på käften – men man får inte.

Som om det inte var nog. Det drar ihop sig för årets sista morgondopp. Var det dagens?

Dock återstår jyckens morgonpromenad. Och disken. Vi ska i vanlig ordning ta vägen förbi udden för en tagg och en frolic. Väl där ska vi inte tänka en enda vettig tanke.

Bara måndag och redan massor av kultur

I dag slår snudd på kulturell knut på oss själva. Inte nog med att Bajen tar emot de så kallade himmelsblå på Söderstadion, kulturens mecka, senare på kvällen, när sportens tomtar glor på hockeykväll på burken, kommer vi att via en annan kanal avnjuta Musikministeriet* som ”sammanfört den skandalomsusade Hammarbyklacken” med en operakör för att se om de gemensamt kan tolka Giuseppe Verdi.

Morgondoppet avklarat, men nånstans börjar vi dra en gräns mellan lusten och tvånget. Särskilt som det ryker om kroppen både innan och vid uppstigningen. Jyckens morgonpromenad tog den hemkomna matten hand om. Så då återstod bara en sak att ägna sig åt för att få ordning på tillvaron: kaffe och en tagg på den gistna träbänken.

Argumentet att städerskan inte har någon städerska lär Maud Olofsson ha dödat med frågan: vem målar hos målaren – om man får tro Maria Borelius, som nu träder i folkets tjänst som ny moderat riksdagsledamot. ”Låt det nya tjänstesamhället välla fram i all sin färgrikedom”, avslutar hon sitt politiska manifest på Brännpunkt i helgen. Det ger oss ingen ro: Vem diskar hos diskaren? Vem fiskar hos fiskaren? Vem lagar mat hos kokerskan? Vem putsar skor hos skoputsaren? Vem förlöser barn hos barnmorskan? Vem bär hem matkassen åt den som bär hem matkassen åt andra?

Valet i jämmerdalen är som de flesta nu förstått över. Valmyndigheten har räknat färdigt. Allt är bokfört, klappat och klart. 2.677.796 personer röstade för att låta tjänstesamhället välla fram i all sin blomning. Men det fanns andra partier som också lockade väljarna till valurnorna. Partiet för idioter fick en röst, likaså Scooby Doo, Tage vibrators parti, Trosaradikalerna, Ulf Lundell-partiet och James Bond 007. Någon lade sin röst på Frank Zappa, någon annan valde Gais. Det finns för övrigt en konkurrerande fraktion, troligen också på västkusten där -ismerna gärna förökar sig genom delning i kampen om den rätta vägen: Roland Nilsson Gais fick likaledes en röst. Om det nu är den Rolle det gäller är valresultatet entydigt: han är den ende allsvenske tränaren som folket velat se på taburetten.

Andra som håller ställningen är förstås Åke Jävel och Arne Anka. Det brukar gå upp och ner: den här gången blev det var sin röst i urnan.

Det Kvinnliga Höftpartiet, KHP, vars program det i och för sig vore intressant att studera lite närmare, har också fått en röst.

Vill man känna sig riktigt deprimerad kan man konstatera att 162.463 tomtar valde att rösta på Sverigedemokraterna. Det är ett parti som borde ligga på samma nivå som, tja, Gais. Eller varför inte Partiet för idioter.

Pågarna som i kväll får uppleva den magiska stämningen på Söderstadion har ett par tunga spelare med finländskt påbrå och viss Bajenanknytning. Jonatan Johansson var i våras lokalt löpsedelsstoff på Söder eftersom en kvällsdrake slog på trumman att ”Premier League-stjärna” var på gång till Bajen. Och herr Litmanen har ju åtminstone under vinterhalvåren setts i en framtida grönvit mundering till och från eftersom hans flickvän alltid lär klä sig i grönt och vitt. Modell urbajare.

Och nu spelar dom i ett av alla dom där lagen på halvdekis i allsvenskan. Såna lag är alltid jobbiga att möta.

Annars är förhoppningen den att slippa alla tänkbara rekyleffekter som kan tänkas efter ett så hänförande vackert derby som det för sex dagar sen. Sex dagar är rätt lång tid att suga på en karamell, så det ska inte gå att skylla på nåt sånt.

Numera är vi också vana: varningar och skador. Som vanligt är det ommöbleringar överallt i Bajens laguppställning. Vem som spelar bredvid Paulinho? Vi sätter en slant på… Jeffrey!

Men vem tar då Jeffreys plats? Louay?

Det är fullt tillåtet att känna sig lite sur över Erkans krokben mot de så kallade änglarna.

Den här gången tar vi inte ut nåt i förskott. Ungefär som mot aik.

Glöm bara inte att käka taggtråd.

*Självkorr

Sulan och en hållen tumme

Än är inte sista ordet sagt, är läget de pågående kontraktsförhandlingarna i Bajen.

Något senare morgondopp än vad som får anses som normalt, trots att jag sov i den utflugna sonens rum för att få slagga lite extra efter sent knegande på lönefabriken men väcktes 6:18 av en väckarklocka nånstans i gömslena som jag inte lyckades lokalisera och slå ut innan den upphörde att verka.

Men i kom jag. Därefter gick jyckens morgonpromenad längs kända vägar, inget att rapportera, inte ens en endaste vilsen stavgångare.

Barnen har sovit hos mormor in spe, och deras mor försvann vid sextiden, alltså när jag fortfarande sov, för att åka båt långt ut i skärgården för att under helgen styra och ställa över ett bröllop. Om jag förstått saken rätt är det inte hennes eget.

Så alldeles strax ska jag till bolaget och tokshoppa.

Snart har halva allsvenskans tränarkår bytts ut och det återstår sex omgångar av säsongen. Huvuden har rullat, grishuvuden har levererats. Hammarby är i sammanhanget ett unikum, som i alla sammanhang. Linderoth lämnar snart över rodret, men i laga ordning. Fem säsonger i samma klubb är lång tid i branschen och visar på den målmedvetenhet som trots allt präglat Hammarbys arbete för att etablera föreningen på den nivå där den förväntas höra hemma. Tålamod krävs för att nå hela vägen, men det tryter snabbt hos många andra som inte nöjer sig med mindre. Och jag vet, och nu talar jag av egen erfarenhet: gnället är av nöden eftersom jämmerdalen i sin helhet består av minst tre miljoner förbundskaptener, tränargenier, vassare avslutare än det egna lagets, mittfältsgeneraler, tyckare och krönikörer in spe. Dessutom har ett visst protestkladdande på väggar och en och annan banderoll visats upp (dårarna som tog derbyna och tre poäng från Bajen har inget med fotboll att göra), men samma spelidé har fortsatt varit en av de bärande pelarna i bygget. Riktigt ända fram har det aldrig burit, men intentionerna är de rätta. När det är bra har det varit kanon. ”Skit i tabellen, Bajen bäst ändå” är inte längre enbart ett mantra för byngliga tider. Vi är fortfarande bäst, oavsett tabelläge, men på fler sätt.

Men som sagt, glöm inte Gefle.

Eller, huga, Kalmar.

Och ett antal andra stolpskott som jag förhoppningsvis förträngt.

Att huvuden rullar och grishuvuden levereras hänger ihop med att kraven förändras. Få tycks numera vara riktigt glada över sakernas tillstånd. Numera ska alla vinna alltid. Allvarligt talat, Häcken? I en del aktuella allsvenska fall skulle det vara bättre att kicka arton av truppens tjugotvå spelare och ersätta dem för att ha en chans att nå målen.

Och det skulle ändå inte hjälpa.

Fotboll är inget för djupingar. Det finns bara en sanning: Det går inte alltid att vinna. Av den enkla anledningen att inte alla kan vinna.

Det gäller också Bajen. Domaren kan som exempel döma fel.

Allvarligt talat: just därför att alla inte alltid kan vinna känns det extra skönt att hålla på ett lag som ändå alltid är bäst.

Så kan det gå

Om det är nån som mot förmodan undrar över den tystnad som rått på denna åtminstone ibland halvvakna blogg sedan i runda tal 48 timmar är anledningen den att det inte finns ord för den kolossala urladdning som Bajen bestod Råsunda med för, just det, i runda tal 50 timmar sen.

Ungefär som att nå insikt, om ni förstår klarspråk. Lite nirvanastuk över det hela. Typ levitation.

Jag har förstått att det inte bara är jag som är ”drabbad”.

Den enögda grannen har inte setts till på ett tag.

För att ändå på nåt sätt hänge mig åt de nya tiderna tänker jag nöja mig med att betygsätta var och en av de grönvita heroerna: Alla var bäst.

Skulle man händelsevis nån gång ni vet likt Woody Allen i Manhattan ligga en stund i soffan med en bandspelare och mikrofon för att komma på och dokumentera vad som gör jämmerdalen trots allt värd att uppleva kommer man nog på en del efter ett tag: en och annan bira, Riche en höstkväll 85, hatten på hästen, luncherna i Monterosso, Club Palermo i Havana, en och annan film, sommarnattens allra vackraste leende, filmjölk så klart, ett och annat knull.

Barnen naturligtvis.

Kaffet.

Och numera Råsunda nine twentysix.

Det är en ny dag i morgon. Jag vet hur fort det kan gå att komma ned på jorden.

Vägen fortsätter, för att tala med The Allman Brothers. Morgondopp, morgonpromenader med jycken, en och annan kaffe, för att nämna somt som den innehållit de senaste 50 timmarna.

Och i kväll spelade yngsta sonen sin sista femmannamatch i sin S:t Erikscupskarriär. 4-0. Alla var bra. Inte nog med det: inställningen rakt igenom påminde en hel del om nine twentysix.

Nästa gång kanske dom börjar leka kull helt plötsligt.

Inte mig emot. Dom är bäst ändå.

Måttfulla superlativ

Kvällen är sen men natten är ung. Derbyt mellan Hammarby och aik är över men tar aldrig slut. Firandet är stillsamt och värdigt. En virre (eller två), ett knäckebröd med en skiva stark ost. Jag ler oavbrutet.

Fotboll är tacksamt om man vill stapla klichéer på hög. Den här gången låter vi andra sidan komma till tals. Nämligen de två aikåare som efteråt gick tre meter före åt samma håll som en annan i ungefär 45 sekunder och dessutom lyckades hålla sig till sanningen:

”Det var som om Hammarby var tre man mer på plan.”
”Eller aik tre man färre, det är bara att välja.”
Och dom var först på varenda boll.”
”Ja. Och skar av alla passningsvägar. Det fanns ingenstans att passa bollen.”
”Och dom rörde sig ju hela tiden.”
”Fy fan, och så ett tillslag på bollen.”

Och nu sitter jag här med min virre och ler.

Jag kan inte låta bli att stapla åtminstone en: Det var bara ett lag på planen.

Det här var matchen som var såå viktig. För laget, för klubben, för nummer 12. Inställningen sade allt: tre gula kort på elva minuter.

Och ett mål.

Det kunde ha varit elva. Men det kom ännu ett. (Sebastian Eguren bägge gångerna, och snälla, är kontraktet påskrivet?)

Det var elva spelare som brann. Och de gav allt för att nummer 12 skulle ge allt.

Chansen finns att jag återkommer i ämnet, vissa saker tål nämligen att älta, men just nu finns det ingen anledning att hylla någon särskild. Jag har nämnt en. Men alla gjorde allt. Och nummer 12 var med hela vägen.

Att stå på Råsunda och se motståndarnas mindre vetande supportrar på andra sidan är alltid en prövning. Inte för att man hör så mycket av dem, men i alla fall. Den här gången vecklade de ut ett enormt lakan med ett porträtt av Charlie Chaplin, om jag nu såg rätt, som han såg ut i rollen som monsieur Verdoux, ni vet snubben som mördade sina fruar på löpande band för att komma över deras stålar.

Halvtidsunderhållningen var också av det mer bisarra slaget: en tvååring skulle tillsammans med mig veterligt den enda riktiga Tomten och en hiphoppare tävla i att med hammare slå spikar i en sågbock. Tomten såg hur som helst glad ut, som sig bör. Tacka fan för det med den underhållning som hade bjudits på under första halvlek.

Eller om man så vill: fotboll när den är som bäst.

Som ett mindre vulkanutbrott

Att jag vaknade åt helvete för tidigt hänger samman med att jag jobbade åt helvete för sent. Men ändå, vad gör det när det första som inträffade när jag i halsovande tillstånd försökte fortsätta att gona mig förbi alla måsten var att jag liksom hörde en röst inom mig från vänster som skanderade ”Hammarby är dom bästa” och som fick svar liksom från höger: ”Heja, heja, heja, Bajen”.

Sen blev det morgondopp.

En parentes och som ett bevis på spännvidden i var dags musikaliska anslag: härommorgonen vaknade jag slut som vanligt men gnolande på Tycker om dig. Hade jag möjligen drömt om Sylvia Vrethammar?

Den fortsatt löpska jyckens morgonpromenad är delegerad till matten. Borde dessutom harva mig i väg till terminens mysko fempoängare på universitetet (ni anar inte hur mysko det är) för att hålla liv i halvbildningen, och framför allt för att umgås en smula och få tillfälle att indignerat mumla nåt om att det var bättre förr när man tog den akademiska kvarten på allvar, men nånstans på vägen måste man inse sina begränsningar. Jag måste helt enkelt hinna hälla i mig kaffe etc innan dagens alla andra stenar är i rullning.

Jag vet inte vad ni säger om herrarna Chávez och Bushs mellanhavanden och vad ni har för eventuella preferenser i frågan men när Venezuelas president dagen efter Bush tar plats i talarstolen i FN och säger att han fortfarande kan känna lukten av svavel eftersom djävulen stått i talarstolen dagen innan så är det bildligt talat. Hoppas jag.

Min enögda granne har bjudit in mig för att avnjuta kvällens derby via dumburken. Just nu är han synnerligen storsint, han ansåg till exempel efter Bajens senaste match, mot de så kallade änglarna, att Bajen blev bestulna inte bara på en utan två straffar.

Möjligen därför att han då såg de så kallade änglarna som ett större hot.

Men om några av dagens alla stenar rullar åt rätt håll blir det Råsunda i kväll. Väl där ska det bli en fröjd att se Bajen slå knut på motståndarnas svansar. Till tonerna av ”Hammarby är dom bästa…”

Är det tänkt.

Och om gudarna dessutom står oss bi och vi får en straff med oss? Tja, någon liten orgasm lär det väl bli på bänken, om man får tro Thom Åhlund.

Inte bara där, är mitt tips.

Står upp

Drabbningen på Söderstadion i går kväll mot IFK Ica innehöll det mesta, som det faktum att ett av nöden helt nykomponerat Bajen öste in baljor varav två nickmål i egen bur. Pablo var sådär jävla bra som han borde vara, alltid, när han får uppspelen på kroppen och inte tre meter upp i luften, och är därmed, tycker jag, fortfarande en man för framtiden även om han nu inte räknas till den, och Erkan show var stundtals lysande – i ungefär 93 minuter.

Bajen borde alltså ha vunnit – med besked – men när krutröken skingrats var det åtminstone ett lag som förlorat. Om man fortfarande har siktet inställt på det som var målet när säsongen började. Och för sex omgångar sen. Eller för fyra.

Inte ens Ifk Ica kan vara särskilt glada över resultatet.

Men vafan, man kan se det som två förlorade poäng, men jag ser det som en seger. Visst, och jag är inte den som använder klichéer i onödan (jaså?): oturen grinar oss i ansiktet – allt går åt helvete – men vi lägger oss inte ned för att dö för det. Vi haltar vidare, och vi gör det med stil.

Ljuset i tunneln, och så vidare.

Att det blir hönsgård till och från i andra halvlek när Glenn började slå långt och vinna andrabollar hör liksom till bilden. Varför fick inte Joakim Jensen träda in i handlingen när det regnade pastejer och vårt defensiva mittfält knäade betänkligt? Nicka bort bollar (och förhoppningsvis inte i eget mål) kan han väl åtminstone?

Benny i målet gjorde för övrigt inte sin bästa match, men det visar på mod att ställa honom mellan stolparna. Det blir en arg Covics sak att visa vem som ska stå där resten av hösten redan i länsderbyt. Och det gör han – med besked. Om inte annat för att han möjligen har andra planer för nästa säsong.

För övrigt blir allt fler västallsvenska tränare lediga för nya uppdrag. Det måste vara nåt med klimatet där borta. Men min fråga är: Har någon sett herr Backe?

Fotboll och kärlek, ack ja. Det är väl det som livet går ut på. Nu konfirmerar Inter att Zlatan är pappa.

Apropå kvinnor (och vissa andra): tänk på att era handväskor kan vara en bakteriebomb. (Själv gick jag omkring ett antal år i forntiden med en så kallad bögslunga, lämplig för cigg, snus, anteckningsbok för eventuella dikter och andra livets väsentligheter. Vad hände med dom?)

Morgondopp, morgonpromenad med jycken och mokabryggaren har mullrat. Disken står där den står. Vi rusar vidare.

Som vanligt i det blå

Gråmulet, men va fan, det är väl inte första gången man är med om det och inget som borde bita på en riktig karl. Så då gör det väl inte det.

Läste att ”Roman ska stoppas”, och halvbildad som man är såhär i bokmässetider undrar man förstås vilken. Men det var bara han i Chelsea.

I dag är det alltså enbart fotboll på programmet, har jag bestämt, nu när morgondoppet och första omgången med mokabryggaren är avklarade, de snoriga ungarna åter förpassade till plugget och all feministisk retorik får vänta till kvinnan kommer hem (läs=disken). Jycken fick ”lilla morgonrundan”, trots viss dragkamp, men till slut visade bossen vem som håller i kopplet och hon uppsökte moloket första bästa buskage för att göra det viktigaste, vilket var meningen.

Alltnog, Covic i mål? Tja, när han är bra finns det ingen anledning att älta saken, men frågan är om han gör det han ska just nu. Vad krävs för att ställa det uttalade förstahandsalternativet vid sidan av? Bra fråga. David lär troligen hålla rent efter bästa förmåga när Glenn Alexandersson försöker ta sig runt på kanten, men jag skulle lika gärna se Dubbel-Gunnar där och David på andra kanten eller möjligen i mitten bredvid den gode Pétur, om nu inte den gode islänningen ska ta ett steg upp på mitten och då får David spela med José i stället som mittlås och i så fall Stoor som får stanna på sin kant och Dubbel-Gunnar på andra. Eller vänta nu, Joakim Jensen, varför sitter han i bästa fall på bänken?

Eller varför inte?

Att ha synpunkter på Bajens eventuella startelva i kväll mot det allt annat än änglalika gänget från jämmerdalens baksida lägger jag härmed av med. Backlinjen är en sak. Men mittfältet lär hur man än vrider och vänder på det se ut som det aldrig gjort förut. Och längst fram? Paulinho känns ju rätt given – och sen finns Nhleko. Och för resten är det några timmar kvar till avspark , så vår egen skytteligaledare kanske hinner ta sig åt baksidan av låret han med. Och ytterligare ett par spelare hänga på ”tendenser till ljumskbrock”-tåget.

Är det dags för spelare nummer 12 att göra debut på planen?

Det sista var ett skämt.

Det tog ett tag, men nu kan jag alltså åter skämta om saker och ting.

Länets två rövargäng gjorde upp i går. Har redan hunnit passera mitt lokala konsum på morgonkvisten och mannen i charken med de underliga bollsparkarpreferenserna fånstirrade lycklig och säll med mungiporna strax ovanför öronen och sorterade köttfärspaket i motsatsen till ultrarapid. Han talade långsamt men vänligt till mig och sade att han räknade med att Bajen ska göra sitt jobb i kväll.

Det gör jag också, men inte av den anledningen.

Ett tips? Nhleko gör två strutar, Zengin en. Och Paulinho två. Och Castro-Tello en. Covic tar två, feldömda, straffar, stäcker därmed domarkollektivets allt vildsintare konspirationsplaner och håller nollan. Petter ”sex assist” Furuseth blir matchens lirare och José matchens blåställ.

Och nu tittar solen fram.

Som om inte det vore nog: vapenbranschen hänger på det här med positiv miljöprofil, meddelar Sunday Times via kvällsdraken. Som BAE Systems, en av världens största vapentillverkare, som satsar på blyfria kulor och tystare stridsspetsar för att minska bullret. Allt med tanke på miljön.

Favorit i repris

Allvarligt talat: ger vi inte fingret åt andra alltför sällan nu för tiden?

Morgonpromenad med jycken. För tillfället är hon löpsk, vilket innebär vissa mått av avsteg från frihet under eget ansvar-tänket längst ut på udden. Men hon sitter snällt i sitt koppel på stenbumlingen bredvid och tuggar på en frolic medan en annan tänder en tagg och glor på landskapet. Det ser ut som vanligt. Dimman har lättat, men hösten är här.

Innan dess: morgondoppet begicks med glans. Men den redan korta simturen blir allt kortare.

Den något mindre kvällsdraken avslöjar också att ”Hammarby rensar ut”. Fem ”profiler” får inte förnyat kontrakt.

Alla som spelar i den grönvita tröjan är av naturen profiler, fattas bara. Det är inget konstigt med det. Däremot är det knappast fråga om någon utrensning av de fems gäng, om någon sälle känner för att ge någon på draken ett finger, särskilt som även jag misstänker att Petter Furuseth står högt på listan över profiler som Bajen vill skriva nytt kontrakt med.

Och vad händer med den gode Haris? Har han tagit de rätta stegen i Peking för att bli en profil i guldbygget inför 2007?

Att AL möjligen hamnar i Viborg känns på det hela taget rätt.

Sånt kan man fundera på när man står längst ute på udden och betraktar landskapet. Dimman har lättat, men hösten är här.

Från stort till smått. De fyras gäng har alltså fått menighetens mandat att styra och ställa i jämmerdalen. Frågan är: Ska man passa på att skaffa sig en pool att ta morgondoppen i? Nån som vill ha jobb som hål i isen-knackare?

Stora ideologiska uppförshassebacken

I dag avgörs det: Ska det gå åt helvete eller ska det gå åt helvete? Säga vad man vill om vad dom vill men trångt på mittfältet är det, sanna mina ord.

Revolutionsromantiker har det inte lätt nu för tiden.

Hemma igen efter en snabbis ner till jämmerdalens sydligare nejder. Ännu en parentes har fyllt mycket och jämnt. Dottern följde med för att fira. Tog ett sent tåg dit och hem och glodde ut och såg inget av landet som folket byggt eftersom det var kolsvart, ni vet årstiden i kombination med Vattenfall. Tio minuter efter avgång meddelade högtalarna att nu är all varm mat slut, så vi fick som den där dekapiterade fransyskan en gång i tiden föreslog sätta i oss var sitt wienerbröd i stället. Tragglade mig igenom en urkass amerikansk mjukkokt historia i pocketformat. Men hur som helst, förutom tårta och annat som hör till födelsedagsfirandet blev det morgondopp i det stora havet, som var kallare än vår lilla ankdamm på hemmaplan trots att jag trodde motsatsen innan.

Alla är rörande överens om att reagera på Bajens bortdömda ickeoffsidemål mot Gais med en suck. Det är sådana tider nu.

Hur många är skadade eller avstängda nästa match, mot makrillarnas större avart torsken? Tolv?

Dessutom: ska vi nu dessutom ha huggsexa med de så kallade änglarna om herr Backe? Går det att logga in och tjuvläsa deras agenda, Typ Användarnamn: Glenn. Lösenord: •••••, och sedan snabbt kontra med ett något mer sockrat bud?

Kan man inte på nåt mysko sätt få dem att välja AL i stället?

Just i dag, när jämmerdalsborna går till sin lokala valstuga, känns det ändå viktigt att fundera på vad som är att föredra: Vill man ha en rejäl uppförsbacke eller vill man att det ska gå utför?

Vem ska styra skutan? Tja, min fråga är: Vart ska skutan?

Stora ikonicitetstestet (5 p)

Kväller.

Morgondoppet har jag som sagt redan avhandlat, så det tänker jag inte ägna mer tid än så här.

Kålleredarna, ni vet dom där saltstänkta skojarna runt Jämmerdalens framstj… baksida Järntorget, är ju erkänt roliga:

”Har du skägg och är du från Norrland? Annars är det nog det enda som skiljer dig och språkröret Peter Eriksson åt”, fick jag veta när jag gjorde GP:s stora Vilken politiker är du-test.

Den som tror att vi får se en ny stadion för 25.000 nummer 12 i Bajens namn de närmaste fyra åren är enligt mitt stora test ”Obotligt luttrad optimist som för ett ögonblick tror på att följa dem som lärt sig vända kappan efter vinden för att nå proselyter som vill uppnå vissa mål som inte nödvändigtvis behöver överensstämma med dem som de som döljer sig under kappan suktar efter”.

Mycket kommer alltså att hända efter den 17 september, det är det enda jag är säker på, och inte nödvändigtvis det som man tror.

Men jag kan ju ha fel.

Apropå Gais: det var inte dif som var bra när dårarna tog över Söderstadion utan Bajen som var genomuselt kassa, om någon undrar över ett resultat häromkvällen som för ett ögonblick hade det goda med sig att mungiporna pekade uppåt. Bara så vi vet vad som väntar nu när makrillarna står på den grönvita menyn.

Här är ett annat skönt test: Gäller likheten som föregår och upprättar teckenrelationen, vilken har som förutsättning att förhållandet mellan uttryck och innehåll respekterar den prominensordning enligt vilken vi ordnar ting och material i verkligheten primära eller sekundära ikoner?

Jag funderade på saken – och blev tvungen att lägga på en slapp.

Vaknade av doften av våfflor. Klassisk abduktion, tänkte jag och rusade till köket.

Mättt och belåten lämnade jag disken åt samma öde som feminismen och sparkade i gång datorn. Satt där med handen på musen och såg storögt sanningen i vitögat: ”Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter.” Orden är Jan Guillous enligt en kvällsdrake om så kallade bloggar.

Trist, och det var inte meningen när jag citerade honom, men nu har även Jan Guillou bloggsvamlat på nätet, ungefär som ett performativt index, och det är mitt fel.

Precis som alla andra

Men hallå, jättearenan i Slakthusområdet är skrotad innan den ens byggts. Otroligt!

Morgondopp. Yngsta sonen är fortfarande hemma och snorar. Kaffe på den gistna träbänken. Solen ligger på. Jycken följde med mamman och två gästjyckar på morgonpromenad.

Vi har i vanlig ordning fortfarande inte bestämt oss för i princip nånting. Är det nån idé att leta runt på nätet efter svaren? Men vad är frågan? Tja, i dag låter vi moderaternas toppnamn på platsen herr Wallin i Lund föra talan. Det är visserligen snudd på en annan planet (femtifem mil ssv om Liljeholmsbron) men ändå: hushållsnära tjänster och låglönesektorn är ju på tapeten för en del av befolkningen här som där. Vi saxar ur Sydsvenskan:

”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen.”

Vilket fick oss att tänka på, just det, Delicatessen, Jeunets och Caros franska rulle från valåret -91.

Så är det: marknaden styr. Och som vanligt är vi lite utanför den stora gemenskapen. Om man får tro junilistans chef – ”Jag tror inte att det är så ovanligt” – så är det helt normalt att sälja sitt hus till sig själv sisådär en fem sex gånger. Och köpa tillbaka det lika många gånger.

Måste man flytta ut mellan varven?

Vi är vilsna. Vart tog fotbollen vägen? Och feminismen?

Just nu ringer det i telefonen. Hallå...

”Hej det är från tidningen Kalle Anka. Är det en förälder jag talar med?”

Vi måste skärpa oss.

It's...

Det är alltså inte vilken måndag som helst. Det är… klamydiamåndagen!

Allvarligt talat. Ännu en måndag av det klassiska slaget. Somt funkar. Morgondopp (huvudet före) och sedan lyss till mokabryggarens putter och sedan tio minuter i den sneda solen på den gistna träbänken. En tagg naturligtvis. Jyckens morgonpromenad tog matten hand om med den äran.

En klassisk måndag är alltså emellanåt dagen efter. Finns det några halmstrån? Nu var jag inte på plats, men av vissa rapporter och radioreferat tycks andra halvlek på Söderstadion i går åtminstone ha pekat åt rätt håll. Eller nåt sånt. På sätt och vis alltså ett klassiskt tema: gott om chanser, usel domare när det som minst behövdes – och bollhelvetet vill inte in.

Vi letar tecken: Är det inte positivt att Bajen lyckas göra mål på Kalmar?

Att vi är unika råder hur som helst inget tvivel om, vi är alltså inte bara egentligen bäst, för som …grönvita påpekar: Vilket annat lag har lyckats samla ihop minus tre poäng på de senaste fyra matcherna?

Suck.

Inte heller har vi mycket kraft kvar att ta reda på vem eller vilka vi ska rösta på. FI låg på ett plan bra till (mycket tjejer), men Expressens Mats Olsson valde dem av dunkla Bajenanledningar så nu är vi återigen villrådiga.

Dessutom: Hur många skadade och avstängda spelare har Bajen mot Gais på lördag? Tio?

Medan vi funderar på saken konstaterar vi att Mathilda fick en rostad mördarsnigel i snacksen. Själva misstänker vi att det är nyttigare att sätta i sig en dylik än snacks.

Men det är förstås inte samma sak som att vi skulle välja det alternativet.

Konspirationsteorier och vår tids biskop Vergérus

Det är nåt lurt med att solen så här års lyser som den gjorde i morse när jag for i vattnet med huvudet före.

Inte nog med det: den fortsätter att bränna av sitt allra vackraste leende.

Jag sitter på den gistna träbänken med taggen i käften och kopp kaffen på bordet bakom mina solbrickor modell Bajen och planerar. Alla är utflugna hela dagen utom jag, jycken och yngsta sonen som hostar och snörvlar och glor på videon med VM-finalen i fotboll. Feber, jo, jag tackar. Och jag, jag kan därmed inte gå på matchen.

Jag är helt enkelt för snäll och låter andra familjemedlemmars mysko intressen gå före. Jag kan inte ens ta mig till Medborgarplatsen för att demonstrera för en god sak.

Vad har jag för val annat än att bita i det sura äpplet?

Valet närmar sig alltså. Vi vet inte vad vi ska tro, men om man har döpt sin dator till Lars Leijonborg för att ”ibland fungerar den bara inte, och man har inte en aning vad det är för fel på den” kan man få en länk härifrån. Bara så ni vet.

Vi återgår till fotbollen. Den som är på rätt plats i dag vet om Hammarby får ihop fullt lag. Annars får de väl köra med en 3-3-2-uppställning.

Är man rätt skruvad om man funderar på att bädda ner sonen i soffan med två kilo godis och en riktigt lång rulle, säga att man ska ut på långpromenad med jycken och i stället pila i väg till Söderstadion och sen snabbt hem innan alla andra dyker upp?

Och vart ska jycken ta vägen?

Får man ta med sig den in på läktaren om man påstår att den är en jävel på att lukta sig till eventuella bengaler?

Vad skulle Homer göra?

”Hey: could you take the wheel for a second? I have to scratch myself in two places at once.”

Ta tillbaka hösten!

Morgondopp med huvudet först. Sen tog vi oss runt udden jycken och jag. En tagg i snålblåsten längst ut medan jycken snusar runt med svansen i vädret. Det händer visserligen varje år, men nånting har hänt med vädret.

Mokabryggaren puttrar. Har det hänt nåt annat? Carola allt äldre, Paradise Hotel-Marre i flygdrama, Magnus inlåst på muggen av pojkvän, Idoljuryn för ful för att vara på bild, Ny Usamavideochock, folkpartist körde mot rött.

Det är som jag alltid sagt: fp-politiker tar varje chans de får att bryta mot lagar och regler. Det gäller bara att komma på dem.

För att nån ska kunna ta dem i örat har partiet återinkallat ”en stor fet morsa”.

En mig halvt om halvt närstående utryckte sig såhär: ”När man trodde att mardrömmen var över.”

Man är väl en idiot, men somt lockar även en bajare.

Från idioter är steget långt till riktig fotboll. Men jag tar det i alla fall. ”Skit i tabellen, Bajen bäst ändå” är lika sant som alltid, men att överklaga poängavdraget efter chockattackchocken på Söderstadion har naturligtvis stöd av Hammarbys spelartrupp, fattas bara. För att uttrycka det krasst har de nåt mer än bara äran att spela för. ”Om vi skulle förlora allsvenskan med två, tre poäng i slutändan så skulle det vara tungt för oss, men jag tror att det skulle vara tungt även för TU. Då har ju de avgjort guldstriden.” Säger vår danska hjälte enligt fotbolldirekt.

Har Tävlingsutskottet verkligen känslor?

Att gråta över Runströms försvinnande är väl typiskt omanligt och dags att lägga bakom sig, men om nu Max är skadad är själva ryggraden som allt var uppbyggt kring snudd på av. Jag håller tummarna för att andra stiger fram, men utan Max, Mikkel, Petter och, snyft, Björn kan hösten te sig väldigt… höstlik ut.

Svärföräldrar, ungar, jyckar, äkta eller halväkta hälfter, glöm allt sånt (eller ta med dem): det är viktigare än nånsin att nummer är 12 på plats när, huga, Kalmar av alla lag kommer på besök.

Mokabryggaren kallar.

Snart är det dags

Snart är det dags att bita sig fast i fotbollen. Eller ta tag i den biten eller vad det nu heter. Backbrist, var ordet. Max och Dubbel-Gunnar borta, förutom alla andra, och det mot Kalmar av alla lag, mittbackarnas, ja alla åttbackslinjers plats på jorden. Innan vi börjar sympatikäka taggtråd ska vi, trots att vi som vanligt är förbannat oskyldiga, lägga en slant i Bajeninsamlingen. Och innan man kommer till skott med att lätta på lädret kan man ju alltid fundera på vad vi ska rösta på (”vi” får ju rösta i tre val samtidigt).

Moderna som vi är letar vi runt på nätet efter svaren.

Hmm, den här göken är kd-märkt. Och kanske på väg in i riksdagen. Har man inget att säga kan man ju kopiera in ett rikligt felstavat falskt Nordeamejl som skickats ut för att komma över svenska folkets eventuella bankkoder. För säkerhets skull skickar hon med länken som man inte ska klicka på.

Vi hoppas att det inte går så illa att hon kommer in.

Apropå att snart sagt allt sker med datorns hjälp kan jag inte låta bli att undra om Herr Leijonborg skulle hålla med herr Persson om att det är ”en storm i ett vattenglas” om det var herr Perssons parti som infiltrerat och läst på om herr Leijonborgs partis utspel och eventuella tankar inför valspurten via herr Leijonborgs partis interna nät.

"En storm i ett vattenglas" fick mig att tänka på att jag tog mitt morgondopp.

Just nu har jag svårt att koncentrera mig på uppgiften, vilken den nu än är. Men det gör inget. Anledningen är att jag sitter emellan. Till vänster stenåldersdatorn. Yngsta sonen kör Al Unser Jr på högsta volle med egna kommentarer som ”Det där kallar jag för läcker körning”. Till höger min egen lilla alltmer gamla glob och numera familjens. Dottern som borde sitta i en kanot nånstans i Sörmland med klassen men som plötsligt dök upp nån dag i förskott eftersom allt som klassen släpat med i form av tält, sovsäckar, snabbmakaroner, triangulakök etc var ”blött” spelar Snood ackompanjerat av bebopp, bebopp, bebopp, tututuuut, om man kan tänka sig det hela onomatopoetiskt. I mitten knackar jag på mitt tangentbord.

Inte nog med det: middagen bestod av pizza. Och läsk. Jycken fick resterna. Och alla borde sova.

Mamman är för övrigt på annan ort.

Apropå kd får Homer sista ordet:

"What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder."

Varma öl och kalla element

Jag vet att ingen tror mig men jag är i högsta grad spirituell. Jag klickar mig fram bland kvällsdrakens rubriker: Hur gick det? Vem vann?

”Beckham slant med tungan Posh är inte gravid”

"Åt bara korv och våfflor – blev 112 år 'Hans organ kunde tillhört en 50-åring'."

Så tar vi vägen över Burns: ”Never forget, Homer, there's no muscle stronger than the human heart.”
Homer: ”What about the wiener? A guy on TV lifted a can of paint with his.”

Kan det vara så att allt är en metafor för något annat?

Åh, där satt den:

"Reinfeldt styvare än Göran Persson"

I will not Xerox my butt

Tecken, tecken, överallt tecken.

Morgondopp strax före sju. Inget larv, fortfarande far jag i med huvudet före. En bit av solen lämnar sneda spår på bryggans yttersta del fast allt längre ut. Går inte tiden en aning snabbare på hösten i jämmerdalen? Trots att det känns som om den går långsammare?

Vilar alla språk på en överenskommelse? Jag har lärt mig en sak: Varje träd har sin alldeles egna unika träd-dna. Vad vet ett fotografi av ett träd om detta samband mellan alla träd?

Det som står skrivet här behöver inte betyda något. Men vad betyder ”Dt sm str skrvt hr bhvr nt btd ngt”?

Universitetet tur och retur. Ett kasst reproducerat foto av två paket spaghetti och möjligen nån tomat, får det verkligen mig att erfara vidden av begreppet ”italienskt”. Just då? Alltid? Nån försöker tuta i mig det för att jag ska förstå något, möjligen oklart vad. Vad skulle samma, tusentals gånger reproducerade bild sätta i gång för process i exempelvis Homer? Har nån tänkt på det?

Grannfrun tog jycken på morgonpromenad. Sen hoppade hon hemkommen i vattnet för sitt dagliga dopp. Samma underförstådda visa som förra året: vi får se vem håller ut längst.

Apropå spaghetti: Den gode Materrazzi ville hellre ha Zidanes syster än hans tröja, som Zidane erbjöd honom vilket Materrazzi såg som en förolämpning om något, om man får tro Gazzettan via morgondraken.

Apropå Homer: ”If you'll excuse me, I have some serious thinking to do.”

Saxat och klart

Det finns skandaler. Och det finns skandaler. Aldrig troddde man väl i sin vildaste fantasi att man skulle citera den något mindre kvällsdrakens ledare, särskilt inte såhär mittinatten efter en promenad med jycken:

"Skandalen känns också på något sätt symptomatisk för det nya folkpartiet. Det är ett parti som i jakten på nya väljare har förlorat sin inre kompass och inte tvekat att flirta med nynationalistiska strömningar och som tonat ner viktiga grundvärderingar som tolerans, integritet och solidarisk internationalism till förmån för mer auktoritära budskap."

Nu är det gjort.

Om sex timmar? Morgondopp.

Om hundratretton? Att ta tillbaka Söderstadion.

Mer än en sexpoängsmatch

Dagen efter domen över sista derbyt på Söderstadion. Tre poängs avdrag och två hundra lakan i böter. Det kunde ha varit värre. Men det är illa nog.

Fotbollförbundets tävlingsutskott har alltså lagt ribban för vad klubbarna ska betala för att så kallade supportrar lyckas förstöra för ”sitt” lag. Vad det kommer att kosta om så kallade supportrar bombarderar och lyckas sänka linjedomaren med femkronor är ännu oklart. Matchdelegaten har i sin rapport sagt varifrån han tror mynten kom, men TU anser att saken inte är bevisad. Jeffrey Aubynn kanske kan berätta varifrån det regnade mynt. Detsamma kan difs hörnläggare i andra hörnet av planen berätta om. Femton tusen kostar det hur som helst att slänga femkronor på och sänka ”sin” egen matchvärd.

”Ordningsstörningen till följd av angivna förseelser och som medförde att matchen måste avbrytas, har varit en av de värsta i modern svensk fotboll”, skriver Tävlingsutskottet i sin dom över sista derbyt på Söderstadion.

Att enbart slänga in bananer på planen, vad kostar det?

Tre minuter in i matchen stolpade cirka femton som det tycktes vuxna män över norra läktaren bort mot östra och ställde sig för att göra obscena gester och uttala gutturala hot mot difklacken sextio meter bort. Inte för att man hörde ett jota av vad de framstötte på betydligt närmare håll, men man kunde se deras tomma blickar, och rätt många på östra tappade koncentrationen på spelet och glodde på dårarna i stället, såg sen på varandra och skakade på huvudet. Motståndarsidans supportrar var naturligtvis för långt borta för att se uppvisningen. Men vad spelade det för roll. Efter väl förrättat värv lommade dårarna tillbaka mot västra hörnet av norra.

Är det nån som tror att de är intresserade av fotboll? Och framför allt: av hur det går för Hammarby?

Jag har sett samma dårar stolpa fram på långsidan av Råsundas långsida för att göra obscena gester och utstöta gutturala läten mot Bajenklacken. Det är samma dårar här som där.

För en tre fyra år sen stod jag utanför Råsunda och väntade in i det sista på min vän med biljetterna. Det fanns fortfarande ett hundratal grönvita personer som ännu inte passerat biljettluckorna när ett trettiotal unga och vuxna män kom rusande över asfaltplanen och plötsligt regnade det tändare, mynt och flaskor över de köande. En ung tjej sjönk ihop blödande från huvudet. De som kom rusande och sen rusade i väg innan polisen ens förstått vad som hänt skrek gutturala ljud som skulle ge stöd åt ett lag som inte skulle spela just den kvällen, men det var samma dårar.

Men dårarna har aldrig lyckats så bra som denna gång.

”På de sektioner från vilka åskådare tog sig in, och andra försökte ta sig in, uppehåller sig åskådare som torde vara kända för Hammarby ur säkerhetssynpunkt”, fortsätter Tävlingsutskottet som därmed menar att Hammarby brustit i sin kontroll av dårarna.

Vad har dårarna med Hammarby att göra?

En sak är säker: Nästa steg är match inför tomma läktare. Dårarnas paradis.

Den som vill läsa TU:s beslut gör det här.

Nu sparkar vi fotbollen åt helvete.

Och skiter i regnet.

Men morgondoppet, mokabryggaren och jyckens morgonpromenad? Svaret är: Som på räls. Tog en tagg på udden och funderade på dårar och genus och att rösta på och varför inte börja jobba för FI. Det måste ju finnas rätt mycket tjejer där.

Sen gick vi hem för att gå till den väntande vaniljbullen på favoritkaféet.

I want you so bad

Konsten är att återvända till ursprunget. Som att blåsa av stiftet, ta fram dammtrasan, vända på plattan och sänka armen. Det knastrar till mellan varven, det är helt enkelt nödvändigt och en del av sammanhanget. Tiden sätter spår. Men för en del saker gäller fortsatt samma gamla sköna refräng.

Fotbollen? Några försökte trampa sönder den. Det mesta går att laga, men just nu har luften gått ur.

Bara en sak, via en kvällsdrake: ”Det har varit lite diffust att läsa vad de skriver. De här människorna kan inte riktigt stava”, säger Hammarbys säkerhetsansvarige med anledning av de hot som på olika sätt riktats mot Hammarbys kansli över tiden.

När det passar är det bra med regler och förordningar. De ska naturligtvis gälla alla andra. Som att Israel kräver att en av FN:s resolutioner uppfylls, annars hotar de med att bomba Libanon igen. Det kan man ju tycka är en smula onödigt, eftersom det inte finns nåt kvar att förstöra. Att Israel i trettio års tid ännu inte har uppfyllt de 69 olika resolutioner som FN antagit för att få fred och ett slut på kriget i Mellanöstern tycks i sammanhanget vara ointressant.

Vi börjar om.

Tre M ger trygghet och struktur när man är lätt vilse i tillvaron: Morgondopp, morgonpromenad med jycken, mokabryggaren som puttrar. Till det en tagg på den gistna träbänken. Jycken är strängt upptagen med att gnaga på nåt odefinierbart. På henne går det ingen nöd. Men hon var ju i och för sig hemma i måndags.

Vi har börjat om. Vi ska, bildligt talat, slå tillbaka.

Äldsta sonen har flyttat till Wien för en termin. Vad gör man i Wien på fritiden om man är ung? Går på valsotek?

Dottern ska också ut och resa, fast på mer nutida klassisk jämmerdalsnivå: nöta och blöta med klassen i kanot.

Yngsta sonen är över natten med ficklampan och sovsäcken på fotbollsläger med en hoper andra slynglar. Det finns hopp för den som tror på det goda: han tog med sig en grönvit tröja att träna i.

Kvinnan jobbar och står i som aldrig förr. Nån måste ju göra det också.

Men det finns tid också för annat.

”She’s so…”

Vem älskar Bajen?

Nattsvart trots att stjärnorna glimrar. I morgon bitti? Hur känns det då?

Några kommer att vakna med ett leende på läpparna. Dom som lyckades med sitt uppsåt.

Dom lyckades se till att Hammarby spelat sitt sista derby på Söderstadion.

Dom lyckades med att ge Hammarby dryga böter.

Dom lyckades med att få Hammarbys spelare att lämna Söderstadion.

Dom lyckades med att se till att Hammarby kan få spela inför tomma läktare.

Dom lyckades med att Hammarby kan få poängavdrag.

Dom lyckades att få Hammarby i gungning.

Dom lyckades skrika med i Ut med packet utan att förstå vilka som var packet.

Dom lyckades för att det inte spelar nån roll för dom vilket lags läktare dom står på.

Vad lyckades dom mer med?

Jo, på tunnelbanan hem frågade en man en pojke: ”Ska du ha på dig den där tröjan i morgon i skolan?”

”Nej.”

Vanligt folk och världsstjärnor

Jaha, då bestämmer vi att det där envisa laget får ta hand om förlustaffären Söderstadion och så bygger vi kanske en ny stadion åt det där andra laget. Bara vi får bygga den där evenemangsarenan för 50.000 för att härbärgera den där långhåriga pianisten och dylika världsstjärnor. Om nu inte Fotbollförbundet och Solna stad bygger sin först förstås. I så fall kan det där envisa laget ute i gränstrakterna till slaktområdet spela sina matcher på den där arenan som vi i så fall bygger åt det där andra laget. Om dom nu prompt vill ha en ny anläggning att sparka boll på. För två kommer inte på fråga.

Det är alltså inte jag som i vanlig sinnesförvirrad ordning drabbats av pluralis majestatis, utan det är jag som i och för sig förhoppningsvis lätt sinnesförvirrat ger röst åt s-styrda tankegångar över Bajens högst eventuella nya fotbollsarena, som om jag i min förvirring förstår det hela rätt inte finns ens i den vildaste s-märkta fantasin. Förutom i 50.000-persalternativet. Och i då inlemmad i körschemat över den strida strömmen av världsartister som dyrt betalande hyresgäst.

Eller som sagt på annan ort i de nordöstra delarna av staden.

Fast riktigt så illa kommer det nog inte att gå.

Och antagligen kan jag inte läsa innantill.

Men händer inget nytt under de kommande fyra åren är vi där igen.

I morgon är det också dags igen. Derby på Söderstadion. Bäst i länet? Tja, det är ju Bajen ändå hur det än går. Men från att vara jagade är vi nu på jakt. Det där gulsvarta mordorgänget tycks inte förstå hur kasst det egentligen är.

Som om inte det räckte som en förhoppningsvis tillfällig ständig plåga är det nu alltså dags att ta sig an de där andra lokalkonkurrenterna. Det är bara att välja: roligare eller värre blir det aldrig.

Morgondopp, morgonpromenad med jycken, mokabryggaren och allt det andra har också hunnits med mellan de alltmer frekventa smygattackerna av funderingar över matchen.

Som frågan om huruvida nyförvärven står pall nu när det har börjat blåsa. Har Louay fått upp springet i benen? Är Nkosinathi redo att förlösa hemmapubliken? Kommer Sebastian att visa var skåpet ska stå på mitten? Och framför allt: hur ska backlinjen formeras?

1. Sista skriket i Vintergatan

Jaha, så blev vi av med en planet. Så kan det gå när det ska röstas om saker.

Internationella astronomföreningen har efter moget övervägande (handuppräckning?) degraderat Pluto från att vara Saturnus jämlike till ett ”plutonskt objekt”.

Universum förändras ständigt. En del säger att det expanderar, andra att vi sugs in i ett svart hål. Jag vet inte. Men Center-Maud har förklarat att avdrag för hushållsnära tjänster är högt prioriterat på Alliansens dagordning. Det skulle befria ”kvinnor från det ok de har i dag”. Och ge nya, och företrädesvis kvinnor jobb. För att inte tala om vad det gör för jämställdheten. Om man får tro Mådan.

Hur då?

Jo, vissa kvinnor ska åka hem till andra kvinnor och ta hand om deras disk, sopor och skitiga underbyxor. För att göra det billigare för dem som har råd att anlita en annan kvinna att sköta dammvippan ska det hela kosta lite mindre enligt den populära metod som används av dem som har råd. Nämligen avdrag.

Men vem ska ta hand disken, soporna och de skitiga underbyxorna hos de kvinnor som har fullt upp att åka runt och ta hand om andras hushållsnära uppgifter för att få ihop till livets nödtorft? Männen?

Varför inte? Mådan vill ju förändra arbetsrättslagstiftningen. Den ska bli mer ”modern”.

Mådan tycker att det är för mycket ”krångliga regler”.

Det måste betyda att hon vill att arbetstagaren ska känna sig trygg på sin arbetsplats och inte ska bli utsatt för ändrade spelregler från arbetsgivaren från en dag till en annan.

Eller möjligen tvärtom.

Från det ena till det andra. Vi försov oss. Att stiga upp till terminens andra riktiga skoldag var snudd på ogörligt. Morgondoppet blev alltså av först efter en massa andra måsten, men det vara ändå så pass tidigt att jag, efter en omröstning med mig själv, definierade det som ett morgondopp.

Men skolstart och jämmerdalsvardagslunk har ändå det goda med sig att det blir struktur på det hela. Som det här med jyckens morgonpromenader. Det blir svårt att delegera uppgiften när det inte finns nån att delegera den till.

Så nu är det jag som håller i kopplet.

Jag vill inte påstå att den där stunden med jycken längst ute på udden med en tagg i käften föder stora tankar, men det finns ju alltid annat att fundera över. Som att det drar ihop sig igen. Nedräkningen har startat. Tre dagar kvar. Ett lag av det onämnbara slaget, typ stiget ur Mordors käftar, står för motståndet när de grönvita heroerna springer in på Söderstadions sköna gröna matta måndag kväll.

Att möta lag som inte direkt rosat marknaden brukar vara ett tecken på att det kommer att gå åt helvete. Minns med en rysning Örgrytematchen. Eller, huga, Helsingborg. Eller om man nu ska slå av tunnelseendet en stund: som det onämnbara laget fick uppleva häromsistens mot ett av sina mindre syskon i Mordors rike, Kalmar. Och därmed blir det med automatik så att det onämnbara laget inte rosat marknaden. Och då vet man att det kan gå åt helvete.

Men vänta nu! Bajen har ju för fan inte heller rosat marknaden på ett tag! Vi leder ju inte ens allsvenskan.

Allavarligt talat, det finns ingen anledning att hitta på saker före matchen för att eventuellt ha att skylla på efteråt.

Det finns bara en sak att göra: kämpa och sätta dit dem.

Ni kommer att ha nummer 12 med er.

Men för att ta det säkra för det osäkra: ”May the force be with you.”

Filmtitlar och pekpinnar

Koma? Inte alls. Men nära var det.

I går slapp den som mot förmodan letat sig hit läsa ännu ett inlägg betitlat Frustration. Och om det regnade här var det inget mot vattenmassorna på Olympia kvällen innan, har jag förstått av radiorapporter och bildbevis, när mannen med högerkroken strumprullade in ännu en balja och, ja, jag skulle ju inte skriva om eländet.

Själv höll jag skenet uppe: morgondopp, ett antal kaffe, jycke på promenad. Och så vidare. Det gäller att inte vika ner sig. Det gjorde nu inte Bajen heller, om man får tro samstämmiga uppgifter från två enögda granntyper som håller på var sitt underligt lag i och just utanför Tjockhult och som såg på eländet på burken och hade vänligheten att komma förbi för att säga att det hela var fullständigt märkligt.

Inte för en bajare.

I dag var jag i vattnet ännu tidigare än vad som borde vara normalt om man är riktigt funtad eftersom de minsta kidsen så här i början får snortidig transport till skolan för att underlätta inträdet i jämmerdalsvardagen. Inte nog med det, för att komma förhoppningarna för dem som säger sig veta bäst på skam: de vill verkligen till plugget. Alla valaffischer sista biten till portarna i gammal god adjunktstil om hur det ska bli för dem i gammal god Caligulastil inom en snar framtid känns som ett hån mot hur de har det och vad det borde handla om.

Lust.

Men det ska nog tas ur dem vad det lider.

Att äldste sonen var hemma och sov vidare och fortsätter med det ännu en vecka innan allvaret börjar har att göra med att han under hösten ska förkovra sig utrikes. Hets? Vi får väl rapporter om saken vad det lider, men att säga du till läraren kommer nog inte på fråga.

Åt andra hållet kommer det att gå rapporter om uppdateringen av den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.

Naturligtvis är jag i valet och kvalet som vanligt. Mycket vill ha mer. Ungefär som jag misstänker att man skulle agera om man till exempel ska utse en ny chefredaktör för exempelvis låt oss kalla den Sveriges malligaste tidning: Man utser sig själv.

Så jag gör vad som måste göras: utser mig själv till den som ska pricka av listan över vad som ska åstadkommas. Sen går jag vidare.

Men först ska jag lyssna till mokabryggarens idoga putter.

Att en multiarena i Slakthusområdet kanske får lämna plats för en och inte mig emot kanske två fotbollsplaner i Tjockhult är hur som helst värt att applådera.

Jag betonar kanske, för allt kan fortfarande hända. Det handlar ju om Bajen.

Fagra hot och väl valda löften

I morgon är det upprop och avprickning i skolan för dem som har åldern inne. Dottern följde med till morgondoppet eftersom hon var tidigt uppe för att känna på hur det kommer att bli nu när jämmerdalsvardagen infinner sig. Kallt, påstod hon, men väl i ville hon inte komma upp.

För att få ordnung på tillvaron som just denna morgon kännetecknas av en viss letargi har jag gjort vad som är brukligt såhär i valtider: skrivit en lång viktig lista på saker som jag lovar mig själv ska bockas av som uppfyllda. Men till skillnad från alla andras listor ska min vara klar och avbockad före valdagen.

Så nu har jag inte tid att sitta här. Det är bara att läsa innantill: mokabryggaren ska fyllas, jycken morgonpromeneras, och så vidare.

Fast det går ju förstås bra att delegera. Det underlättar alltid att kunna skylla på alla andra om det inte blir som man tänkt sig.

Nu kom yngsta sonen och mamman hem från sitt morgondopp. Styrpulpeten, punkt 17 på listan, tömde de av bara farten på gårdagens vatten från ovan.

Fast idén var min, även om de inte visste om det.

Mellan valet och kvalet

Att Gefle missar en straff är inget som jag brukar hänga upp mig på, men ibland kan man inte låta bli att gå utanför sig själv. Hur som helst, den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren kommer att uppdateras tidigast när den femtonde omgången är färdigspelad.

Att en från kvällsdrakarna känd överåklagare i Malmö finner det nödvändigt att anmäla den nickstarke skånske profilens högerkrok mot en fd Malmöpåg numera Ellosdressad mittback för vidare prövning av en annan åklagare har troligen, eftersom han dementerar det, med att göra att överåklagaren passade på att samtidigt meddela att han kandiderar för folkpartiet. Det är nu inte särskilt förvånande; det är ett parti som gärna talar för alla andra eftersom dom inte vet sitt bästa.

(för att inte beskyllas för att odla vallokomotivsmotiv för vissa kommer jag att fram till den 17 september då och då framföra liknande, väl underbyggda analyser av nästan alla andra partier. Och folkpartiet igen, förstås, för det är nåt som inte stämmer.)

För övrigt har det åskat. Och åskat. Och åskat. Och regnat. Yngsta sonen och jag stod en stund ute under parasollet för att han skulle bli vän med ovädret och räkna ut skillnaden mellan blixtrarna och dundret. Morgondoppet däremot innehöll bland annat ett snyggt dyk i sol. Men det var då det.

Kronologin är inte dagens starkaste kort såhär på kvällskvisten, upptäcker jag. Jyckens morgonpromenad? Inte jag vad jag minns. Mokabryggaren har jag i alla fall låtit gå för högtryck. Som nu.

Möjligen får innehållet denna gång en liten skotsk accent. Som alldeles nyss.

Apropå den bisarra rundgången i debatten om en svensk kanon: i morgon är det återigen dags att genomgå alla kvalen. Tid och plats: Olympia 20.00. Som vanligt har jag tagit ut allt som kan hända i förskott. Och det är rätt märkligt, när man tänker efter, för jag har ju ändå inte en aning om vad som kommer att ske.

Schejk it!

Såhär på dagen ett år efter det att Paulinho skrev på för Bajen har alla tidningar med självaktning en helsida Runström, som kan få göra sin Premier League-debut i helgen mot Fergusons röda jävlar av alla lag. Jag håller en grönvit tumme för att det går bra, men som Runström, som för övrigt har kraftig rabatt på Harrods, själv konstaterar i alla bladen har han tiden för sig.

Och nu håller vi alla tummar för Nhleko, som är spelklar, gör det han ska, det vill säga ersätter den alltid lika hårt jobbande Runström med stil på platsen bredvid brassen.

I går hängde vi in ett par öl på nån av Medborgarplatsens uteserveringar, men det var ett sånt kackalorum under partytälten att vi förpassade oss till Carmen för att hänga in ett par till.

På vägen dit så vi förresten en otroligt stilig löpsedel utanför den lokala tobakisten:
Polisvåld
mot
demonstration
mot
polisvåld

I dag har vi liite ont i huvudet, men morgondoppet gick likafullt galant. Yngsta sonen försvann med badbyxor och för alla eventualiteter regnjacka i samma snortidiga veva med mostern med det en gång i tiden knäppa benet för skärgårdsutflykt samtidigt som jag transporterade den äldste till tåget för vidarebefordran till landets sydliga nejder för att hälsa på farföräldrar. Möjligen hinner han med Bajens besök i Henkeland innan det är dags att sätta sig i skolbänken.

Etthundrafemtiotusen svenska män tycks då och då ta tillfället i akt att blotta sig, läste vi nånstans på ett annat, lite mindre stiligt löp. Erinrade mig då en polares polare som jag inte sett på ett tag men som åtminstone förr i tiden efter ett antal sejdlar på lokal envisades med att köra propellern.

Mokabryggaren har redan mullrat ett par gånger. Dottern fick jyckens morgonpromenad på sin lott. Själv sätter jag på mig mina bajenbrickor och bidar min tid. Och då menar jag som att studera den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren.

Det ser bra ut.

Tyskarna och hösten

Tyskland är inte Europas Kalmar, kunde man snabbt konstatera om man glodde på burken i går, men för de mer eller mindre stolta vikingarna på planen i Gelsenkirschen, som en gång i urtiden var den snöpudrade skådeplatsen för ett av svensk fotbolls stora rus, bör de vibrationerna ha funnits där alltmer under matchens gång.

Fast det var ingen bra liknelse. Skillnaden mellan lagen satt helt enkelt inte i huvudet. Tyskland var nämligen tio gånger bättre än Sverige. Nä, tio tusen gånger bättre.

Hur som helst fick man äntligen se Kennedy en stund på en fotbollsplan, och var det nånstans det hände nåt med blågula förtecken var det på hans kant. Men även tyskar tar numera inte i mer än nödvändigt när det står tre noll, om man nu vill ha en anledning att ta ner sig själv på jorden för att svenskarna plötsligt lyckades slå tre fyra passningar rätt.

Slutsats? Även tyska fotbollsspelare tycks ha förmåga till empati.

Morgondoppet gick men inte som en dans. Nånting har hänt med den svenska sommaren. Om man så vill: samma visa varje år. Att emigrera är väl inte att tänka på, men själva idén (en barstol i skuggan av en palm vid strandkanten av ett azurblått solstint hav kryddat med ett antal ”nemas problemas”) återkommer såhär års som amen i kyrkan.

Idén är som sagt god, men nån måste ju gå ut med jycken.

Och uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.

Det ser bra ut.

Vatten på sin kvarn

Lustigt nog ännu ett morgondopp i ur och skur, denna gång modell snortidigt eftersom sömnen flyr sin väg när himlen gråter kopiöst på vårt plåttak. En liten reflektion infann sig på vägen. Anledningen var alltså att det var mer vatten på land och i luften än i själva vattnet. Nämligen: Har ni betalat allt hutlösare elräkningar från Vattenfall senaste tiden för att det finns för liite vatten i vattenkraftsreservoarerna? Då kan ni vara vara säkra på att ni snart kommer att få betala ännu mer för att det finns för mycket.

Nån kanske tror att jag ständigt är ute och flyger och far. Det stämmer delvis. I går var jag tvungen att ta tricken till Östermalm, en av Tjockhults få riktiga avarter med friidrotts- och koksbarer, teveprogramledare, folk i slips och små fula hundar, för ett sista försök att få liv i äldste sonens ledsna ipod, som vi redan fått utbytt en gång. Till saken hör att Apples garanti påpassligt slutat gälla. Troligt hårddiskproblem, sade ynglingen bakom disken. Inget att göra. Apples policy? Det finns bara en väg att gå, om man vill följa Macintoshs skapare hela vägen till banken. Nån, gissningsvis på Irland, ska glo några sekunder på tingesten, och sen byter han eller hon ut den mot en ny. Det hela går ut på att jag betalar fullt pris för den nya plus att denne nån ska ha hutlöst betalt för att ha glott på maskinen.

Fast vem vet, nån kanske gör om den till en bomb.

Hur som helst, på tricken till slipsriket slog jag mig er och fick snart sällskap av en äldre norrman med penna och block som ställde en massa frågor som jag inte riktigt fick att gå ihop, till exempel om allt är bra med Julia, blink blink, så jag sade mest ”kanske” eller ”jag vet inte riktigt” eller ”jag tror det”. När jag försökte koncentrera mig på den något större kvällsdrakens rosa sportbilaga för att plocka ut tre säkra ök i dagens V64 tog han den andra, mestadels oläsliga delen av samma tidning, lös upp nånstans mitt i och rusade av vid nästa station. Jag är inte så bra på norsk, och det underlättade ju inte vårt utbyte, men jag tror att han presenterade sig som Björn. Björn Bennov? Benkow? Tja, nånting åt det hållet.

Fler som är ute och flyger. Svenska fotbollslag börjar likna typ Arsenal; det finns snart inte en enda inhemsk blekfis kvar för de få rötäggen i publiken att knyta sin fosterlandskärlek till. Två nya prövar sina vingar i Hammarby. En argentinare i Bajen skulle smaka fågel, i alla fall rent principiellt. Helst en hybrid av Tevez och Messi. Så om provspelaren Juan Lucerno blir kvar återstår att se. Och islänningar har jag och många med mig med hjärtat på rätt ställe av erfarenhet bara gott om att säga. Heidar Geir Juliusson, polare till Back-Gunnar, tog tydligen för sig i reservlagsmatchen mot Örebro i veckan.

Men för stor omsättning är aldrig bra, sa prosten, bjöd på gammalt snus. Guldåret 2001 gick Bajen runt på typ sexton spelare, om jag minns rätt, plus en och annan som gjorde nåt enstaka inhopp. En sak till: Suveräna Markstedt–Hermansson spelade vill jag minnas varenda match. I alla fall snudd på. I år är halva säsongen kvar och tjugofyra stycken har redan fått iklä sig världens snyggaste fotbollströja. Kontinuitet bredvid Paulinho, ja tack, men det underlättar inte om snubben bredvid honom när han väl får chansen springer omkring och ger folk en armbåge bara för att dom möjligen varit dumma innan.

Sånt sysslar väl inte Viking-Nhleko med?

Fortsatt ute och far: I kväll ska Sverige ta sig ur den tyska baksmällan med hjälp av en ny sifferuppställning på fotbollsplanen. Det vore kul att åtminstone nån minut få se Kennedy på plats. Förhoppningsvis står det så i Lagerbäcks nya manual. Max och Östlund däremot tycks i sammanhanget satt sin respektive sista potatis.

Nu dyker jycken upp med en strumpa i käften. Det betyder att det är dags att sparka i gång mokabryggaren. För att gå i land med det krävs, just det, vatten.

Modernt gräs

Morgondopp i ur och skur. I dag var jag dyngsur innan jag kommit i. Morgonrocken fungerade som ett våtljummet omslag. Hemma igen möttes jag av skönsång från yngsta sonens rum: ”Vi måste kämpa för att vinna, så kom igen…”

Sen sparkade jag i gång mokabryggaren, släppte ut jycken för att på egen hand uträtta diverse ärenden och helst hos grannarna, uppdaterade den allsvenska tabellen på kylskåpet och konstaterade att det ser bra ut.

Eftersom det är måndag har jag massor av saker som jag borde göra som jag skjutit upp i alla oändlighet och som jag nästan bestämt mig för att ta itu med. Gräsklipparen, till exempel, befinner sig sedan, vad kan det vara, oktober förra året nere i källaren i gräsklipparaffären på tur att lagas eller bytas in mot en modell ny och dyr. Bara som ett exempel. Fast vi gör vad vi kan för att tukta gräset med hjälp av en fotboll.

Det turnerande koks- och vodka-gänget har lämnat Göteborg för denna gång. Och det är klart, man springer till exempel hundra meter på runt tio sekunder eller hivar i väg en kula på typ tre. Vad gör man resten av tiden? Äter? Numera går man nog inte till Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg för att fördriva tiden. Att kasta sten i glashus tycks förbundspamparna i friidrottsträsket vara bra på. För som det lär heta i friidrottsförbundets egna statuter: alkohol är endast tillåtet i samband med måltider.

Jag gillar av princip idrottare som tänder en vanlig hederlig tagg då och då (föredömliga exempel: Johan Cruyff och Preben Elkjær, och den sistnämnda hade som bonuspoäng dessutom ett naturligt sätt att förhålla sig till en fadøl, till och med på presskonferenser). Men det får naturligtvis vara nån måtta på det hela.

Annat av mindre akademiskt intresse men betydligt intressantare. Kvällsdraken skriver också om den forna, men inte falnade, sexsymbolen. Snyggt formulerat, så vi länkar dit eftersom objektet i fråga gillar spaghetti, olivolja och har behållit näsan intakt, tre saker som får en gammal feminist att dregla.

Jobbigt värre för en gnällspik

Morgondopp med gråmulen höstkänsla. Gårdagen blev alldeles för helvete lång. Och innehöll bland annat tappad haka, ”Vad var det jag sade”, en resa tillbaka till verkligheten och tårar som sprutade.

Yngsta sonens födelsedagspresent, inklusive dotterns premiär på Söderstadion, dessutom medföljande mamma klädd i snyggt matchställ utlånad av äldste sonen som hade intuition nog att ägna sig åt andra aktiviteter, utmynnade alltihop i definitionsmässigt ren frustration. Mamman svor värre än vanligt, dottern fick kanske inte blodad tand även om hon klappade med ibland, och till slut grät yngsta sonen så att tårarna sprutade – och jag fick ägna mig åt att torka dem och säga något försonande om det hela genom att sätta det i något slags perspektiv. Typ: ”Jag har varit med om värre.”

När det gått sjuttio minuter med stolpträffar och rensningar på mållinjen och motståndare som under den senaste halvtimmen inte ens lyckats ta sig in på Hammarbys planhalva, ja, då vet man vad som kan inträffa. Sättet det sker på är dessutom som taget ur någon instruktionsbok över misstag vi inte vill se och hur vi gör för att undvika dem. Som feltajmade utrusningar i blindo, kapitel 1, sidan 1, första utgången.

Möjligen finns boken inte översatt till engelska.

Det fanns alltså inte mycket att glädjas åt i det behagligt molninsvepta solskenet. Klasskillnad på lagen, javisst, men Bajens spel saknade ändå det där extra av struktur, tryck och jävlar anamma som man kan kräva när man tagit ett fast grepp om läget i tabellen och har allt i egna händer. Saknaden efter Petter A och Mikkel J var påtaglig. Och vad gjorde Louay Chanko på planen, förutom att dra på sig en varning? Det kunde ha varit en poäng att lufta honom om det stått typ tre noll, men att kasta in någon som just lämnat stenstodstillvaron för att få upp farten i spelet när matchen börjat gå i stå? Satt inte Castro-Tello eller Monteiro på bänken? Visserligen oprövade men med spring i benen? Var meningen med bytet att Paulinho skulle bli ensam forward?

Återstår att uppdatera den upptejpade tabellen på kyskåpsdörren, men jag väntar möjligen till i kväll.

Äh, va fan, lika bra att göra det nu. Verkligheten är som den är. Den årliga plattmatchernas plattmatch ingår i den stora planen. Det ser ju bra ut. Och jag måste ändå få liv i mokabryggaren och därmed öppna kylskåpet och på vägen se sanningen i vitögat.

Jycken? Hon har fått springa av sig morgonpromenaden med yngsta sonen, som lämnat gårdagstraumat långt bakom sig. Barn kan konsten att göra sånt. Tårar torkar snabbt. Gnällspiken däremot, vi som vet vad som krävs för att det ska gå åt helvete, om man nu ska tala om sig själv som någon i tredje person som gärna drabbas av pluralis majestatis, suger gärna en stund extra på den bittra karamellen.

Om sju timmar vet vi hur det gick

Vi laddar på vårt eget oefterhärmligt skitsiga sätt. Man lär sig helt enkelt aldrig. Tankarna yr okontrollerat: Hur ska det gå?

Dagen tycks bli lång.

Okristligt tidig morgonpromenad för jycken, enligt hörsägen. Det var matten som enligt egen utsago ombesörjde det hela inklusive en halvtimmes full careta med boxern Boxarn, som med andra ord också var uttvingad i älvdansen på ängen av sin matte för att springa av sig och få dagen att gå ihop. Möjligen är det sant, för när det var dags för morgondoppet låg jycken utslagen på köksgolvet. Det krävdes en frolic tio centimeter ovanför nosen för att hon skulle lyfta på huvudet. Det säger en hel del.

Har det hänt nåt? Tja, Guld-Sanna gråter på kvinnors vis av glädje och Beckham fäller en tår efter petningen.

Annars undrar man lite till mans mellan första och andra kaffebaljan på den gistna träbänken om Pablo spelar från start och på topp i dagens batalj med Örgryte. Och, förstås, om Louay kommer in i andra halvlek för att lufta steget och känna på atmosfären. Förra matchen mot de lite finare sillstryparna, åtminstone i kanten, bestod som bekant av två halvlekar med diametralt olika ansikten. Lustigt nog har jag aldrig sett Hammarby spela två hela halvlekar med samma ansikte, jo, möjligen mot Enköping för några år sen när Pablo dunkade in den i steget från tjugofem meter, men får man tro förhandssurret ska det bli så denna gång. Alltså: man tar med sig senaste halvleken till dagens två.

Att två halvlekar har olika ansikten kan förstås ha att göra med det faktum att det faktiskt finns ett lag på andra sidan planen med i värsta fall egna idéer om hur det hela ska gestalta sig. Till skillnad från Enköping när det begav sig.

Fast å andra sidan bör det ha mindre betydelse i dagens match.

Eller inte.

Så nu sitter man här och är nervös igen.

Åtta bockar i kanten

• Okristligt tidigt morgondopp eftersom jag vaknade av ett närliggande larm, och sen var det nämligen lögn att sova. Nån gång måste i och för sig en riktig karl snudd på duscha.

• Jyckens morgonpromenad togs förhoppningsvis om hand av någon annan. Oklart dock av vem eftersom jag inte har en aning om var alla håller hus denna dag.

• Till Bajenshopen för att tjacka plåtar till övriga, för dagen försvunna familjen till Örgrytematchen, en av yngsta sonens födelsedagspresenter. Får man tro hemsidans statistik över sålda/bokade kan en av dessa ha varit den tiotusende. Äldste sonen väljer möjligen i ungdomligt oförstånd att ladda inför den platinagitarrförsedde herr Winnerbäcks Zinkenbesök på kvällen på annat vis, men annars blir det full uppställning och om synapserna inte är helt dementa på undertecknad debut för dottern på Söderstadions välklingande läktare. Nån gång ska ju vara den första. Jycken får dock stanna hemma.

Men det får i och för sig kaninen och undulaten också göra.

Och svärmor in spe.

• Möjligen sträcker Viking-Nhleko i detta nu ut tungan och säger ”aaah”. Är mannen i vitt nöjd återstår alltså bara ett kryss i rutan för underskriften på kontraktet, och sen har Hammarby plötsligt värvat två spelare på, får man väl tillstå, relativt kort Bajentid. Nej, hallå, tre. Vänta nu, fyra med Monteiro.

Jag har säkert missat nån.

• Den allsvenska tabellen sitter stadigt fasttejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

• Kom just på att dottern är långt ute i obygden hos en kompis och ska hämtas med bil i skymningen. En timme dit, en timme hit. Gissa vem som sitter vid ratten. Där rök möjligheten att förgylla dagen med en, okej två, starobno.

• Jag får spara dem till kvällsdoppet.

• Till råga på allt har jag kommit på vad min bok ska handla om.

Häcken är inte allt

”Nå ligger ballen hos den svenske toppklubben”, skriver en norsk tidning angående den där Viking-Nhleko som eventuellt ska lämna norska eliteserien för att spetsa till Sveriges redan spetsigaste anfall. Nämligen Hammarbys.

Själv har man morgonbadat och låtit mokabryggaren puttra några gånger, studerat den upptejpade allsvenska tabellen, läst morgonbladen och tänt en tagg på den gistna träbänken. Numera är jyckens morgonpromenad mattens förtjänst, men så är det när man har för vana att komma hem från lönefabriken missinassen: man får helt enkelt prioritera, och delegera, morgonkvistbestyren. En sak är säker i vår avlägsna norra jämmerdal, nämligen: en dag är morgondoppet inte det första man tänker på när man tittar ut genom sovrumsfönstret.

Jyckens morgonpromenader, däremot, fortsätter.

Att yngsta sonen är på Gotland och medeltidar sig åtminstone i början av friidrottsspektaklet på Sveriges baksida är nog bara bra. Förra gången det begav sig med dylika tävlingar skickade han in en tennisboll genom vardagsrumsrutan när han blev inspirerad att stöta kula.

Annars är jag liite nyfiken på den något större kvällsdrakens senaste chockförsök, nämligen de ”extrema bilderna” på Klüfts franska antagonist, som pressen på alla sätt försöker demonisera för att få lite fart på duellen i sjukamp, ni vet klassisk dramaturgisk motsättning: helylle mot grodlårsätande, äkta mot dold agenda, glad mot bisarr. Och så vidare. Men för att se extrembilderna måste man vara ”plus” nånting. Sånt går jag inte på.

”Det är jättefina bilder. När vi tävlar har vi nästan mindre kläder på oss.”*

Jag håller en tumme för Eunice.

* Min kursivering.

Vi krisar på

Lämnade jycken, mokabryggaren, den upptejpade allsvenska tabellen och lönefabriken och tog ett snortidigt tåg söderut för att hälsa på parenteserna några dagar och ta över ruljangsen och underhållningsdetaljen för yngsta sonen och dottern som redan var på plats, och på programmet stod morgondopp och kvällsditon och däremellan andra bad och att tura till Helsingør för sort guld och rød pølse på torget för mig och för de andra den obligatoriska glassen i gränden toppad med dansk gräddbulle, dansk grädde och dansk sylt. Och som extragrädde på moset, nej, jag skojar, ingen remoulade. Den här gången såg jag förresten inte en skymt av snubben med döskallen i näven på slottet som dominerar hamninloppet till landet som fött och fostrat till exempel Preben Elkjær. En helt befriad tillvaro från fotboll var det dock inte fråga om, för yngste sonen ville prompt träna nickar bland soldyrkarna på stranden, och jag var den som i den påtagliga vinden skulle slå precisa inlägg med plastbollen. Inte nog med det. På gubbhyllan, den lokala lilla vitkalkade restaurangen vid strandkanten som byter namn och troligen ägare varje säsong men som en gång för alla är gubbhyllan, satt en dag inte bara jag utan även den största lokala fotbollscelebriteten, som, får man väl tillstå, är stor även i övriga jämmerdalen och andra delar av världen: kortsnaggad, solglasögon och med lätt igenkännbar nickstark profil. Hände något värt att berätta för eventuella barnbarn om? Njae, jag drack en stor stark, straffsumparen ramlösa.

Sen åkte vi hem, och på tåget nånstans efter Peking gjorde Bajen en omvänd mot förra årets bortakamp mot Örgryte och tog tag i matchen, spelet och målfabrikationen efter paus till odiskutabla 3–1.

Och Louay Chanko har anlänt.

Det går ju rätt bra för Bajen utan alla dom där nyförvärven som alla vill ha, kan den som just uppdaterat den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren konstatera. Men visst är det skönt när det är krisstämpel över det hela mest hela tiden och alla andra enbart pratar om alla andra lag. Nytt allsvenskt kontrakt bör väl vara snudd på hundraprocentigt klart, men nu gäller det att vara på tårna och krisa lite lätt ända in i kaklet. Tro mig, och det här är rätt väg att gå: låt krisen fortsätta säsongen ut.

Benny var bara bäst

Vilken dag.

Gud ske pris för den snälla representanten för lönefabriken som skickade hem mig för arbetsuppgiftsbrist i kubik, och gissa om jag därmed gick hem? Jag gjorde en Carola, rusa åstad till Söderstadion med bilen och fann sonen, missade visserligen första baljan men såg resten i solskenet och njöt av effektivitet och snygga mål och en del mer eller mindre heroiska insatser och mindre av spelet som ibland påminde om nåt… tja, lätt magsjukt.

Men Benny i målet…

Benny var bäst. Benny var helt enkelt bara bäst. Benny gjorde faktiskt en del svettigt högkaratiga räddningar. Och som han gjorde dem.

Och sen satt vi på lokal fast ute, och gissa vem som var med! Jo, jycken kom med matten i släptåg, och solen gick ned, och sonens grönvita matchtröja fick många i den förbipasserande menigheten att skråla och tjoa förnöjt typ ”tre jävla noll” och allt fick jag vara med om bara för att den snälla lönefabriksrepresentanten skickade hem mig.

Och med en grolsch i näven och på väg till nattdoppet kan jag konstatera att nu är jag hemma.