Sulan och en hållen tumme

Än är inte sista ordet sagt, är läget de pågående kontraktsförhandlingarna i Bajen.

Något senare morgondopp än vad som får anses som normalt, trots att jag sov i den utflugna sonens rum för att få slagga lite extra efter sent knegande på lönefabriken men väcktes 6:18 av en väckarklocka nånstans i gömslena som jag inte lyckades lokalisera och slå ut innan den upphörde att verka.

Men i kom jag. Därefter gick jyckens morgonpromenad längs kända vägar, inget att rapportera, inte ens en endaste vilsen stavgångare.

Barnen har sovit hos mormor in spe, och deras mor försvann vid sextiden, alltså när jag fortfarande sov, för att åka båt långt ut i skärgården för att under helgen styra och ställa över ett bröllop. Om jag förstått saken rätt är det inte hennes eget.

Så alldeles strax ska jag till bolaget och tokshoppa.

Snart har halva allsvenskans tränarkår bytts ut och det återstår sex omgångar av säsongen. Huvuden har rullat, grishuvuden har levererats. Hammarby är i sammanhanget ett unikum, som i alla sammanhang. Linderoth lämnar snart över rodret, men i laga ordning. Fem säsonger i samma klubb är lång tid i branschen och visar på den målmedvetenhet som trots allt präglat Hammarbys arbete för att etablera föreningen på den nivå där den förväntas höra hemma. Tålamod krävs för att nå hela vägen, men det tryter snabbt hos många andra som inte nöjer sig med mindre. Och jag vet, och nu talar jag av egen erfarenhet: gnället är av nöden eftersom jämmerdalen i sin helhet består av minst tre miljoner förbundskaptener, tränargenier, vassare avslutare än det egna lagets, mittfältsgeneraler, tyckare och krönikörer in spe. Dessutom har ett visst protestkladdande på väggar och en och annan banderoll visats upp (dårarna som tog derbyna och tre poäng från Bajen har inget med fotboll att göra), men samma spelidé har fortsatt varit en av de bärande pelarna i bygget. Riktigt ända fram har det aldrig burit, men intentionerna är de rätta. När det är bra har det varit kanon. ”Skit i tabellen, Bajen bäst ändå” är inte längre enbart ett mantra för byngliga tider. Vi är fortfarande bäst, oavsett tabelläge, men på fler sätt.

Men som sagt, glöm inte Gefle.

Eller, huga, Kalmar.

Och ett antal andra stolpskott som jag förhoppningsvis förträngt.

Att huvuden rullar och grishuvuden levereras hänger ihop med att kraven förändras. Få tycks numera vara riktigt glada över sakernas tillstånd. Numera ska alla vinna alltid. Allvarligt talat, Häcken? I en del aktuella allsvenska fall skulle det vara bättre att kicka arton av truppens tjugotvå spelare och ersätta dem för att ha en chans att nå målen.

Och det skulle ändå inte hjälpa.

Fotboll är inget för djupingar. Det finns bara en sanning: Det går inte alltid att vinna. Av den enkla anledningen att inte alla kan vinna.

Det gäller också Bajen. Domaren kan som exempel döma fel.

Allvarligt talat: just därför att alla inte alltid kan vinna känns det extra skönt att hålla på ett lag som ändå alltid är bäst.