Så kan det gå

Om det är nån som mot förmodan undrar över den tystnad som rått på denna åtminstone ibland halvvakna blogg sedan i runda tal 48 timmar är anledningen den att det inte finns ord för den kolossala urladdning som Bajen bestod Råsunda med för, just det, i runda tal 50 timmar sen.

Ungefär som att nå insikt, om ni förstår klarspråk. Lite nirvanastuk över det hela. Typ levitation.

Jag har förstått att det inte bara är jag som är ”drabbad”.

Den enögda grannen har inte setts till på ett tag.

För att ändå på nåt sätt hänge mig åt de nya tiderna tänker jag nöja mig med att betygsätta var och en av de grönvita heroerna: Alla var bäst.

Skulle man händelsevis nån gång ni vet likt Woody Allen i Manhattan ligga en stund i soffan med en bandspelare och mikrofon för att komma på och dokumentera vad som gör jämmerdalen trots allt värd att uppleva kommer man nog på en del efter ett tag: en och annan bira, Riche en höstkväll 85, hatten på hästen, luncherna i Monterosso, Club Palermo i Havana, en och annan film, sommarnattens allra vackraste leende, filmjölk så klart, ett och annat knull.

Barnen naturligtvis.

Kaffet.

Och numera Råsunda nine twentysix.

Det är en ny dag i morgon. Jag vet hur fort det kan gå att komma ned på jorden.

Vägen fortsätter, för att tala med The Allman Brothers. Morgondopp, morgonpromenader med jycken, en och annan kaffe, för att nämna somt som den innehållit de senaste 50 timmarna.

Och i kväll spelade yngsta sonen sin sista femmannamatch i sin S:t Erikscupskarriär. 4-0. Alla var bra. Inte nog med det: inställningen rakt igenom påminde en hel del om nine twentysix.

Nästa gång kanske dom börjar leka kull helt plötsligt.

Inte mig emot. Dom är bäst ändå.