I går...

…är redan historia, glömt, inget att göra åt. Ett existentiellt vakuum. Men inte förträngt.

Tårarna har torkat. Näven är knuten.

Och vi ska aldrig beställa nåt ur nån jävla Elloskatalog.

I dag går livet lustigt nog vidare. Snart är det dags för kaffe och den 1030:e vaniljbullen på favoritkafét. Dagen är hårt strukturerad. Jycken ska skickas ut på förmiddagspromenad med dotter och översovande kompis. Själv ska jag passa på att gotta mig i solens sken och mumsa bulle. För sen börjar helvetet. Sen ska jag nämligen leta upp ”Sveriges bästa bank”, som det brukar stå över den enda kassadisken där det köar hundratals pensionärer, invandrare, vanliga knegare och såna som jag som måste uträtta vårt ärende över disk – medan det sitter hundratals bankanställda ensamma vid små öar och låtsas stirra på en datorskärm medan de väntar på alla dem som förväntas sätta sprätt på sina surt förvärvade stålar på nya lån, optioner, Östeuropafonder, pensionsförsäkringar och allt annat som ska göra banken ännu rikare.

Och sen ska man till lönefabriken.

Men först detta. Det tar emot att uppdatera den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren. Men som jag just kom på: motgångar är till för att tas med en nypa salt.

Visst ser det bra ut, trots allt.

Barn går inte över

Morgondopp, kort morgonpromenad för jycken till vaniljbullekaféet och tillbaka, solen lyser som bara den kan från en, om man nu är poetiskt lagd, blå himmel. Det är varmt, mer kaffe behövs, så mokabryggaren mullrar i bakgrunden.

Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.

Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.

Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.

Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?

Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."

Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.

”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.

Vinden kommer in från sydväst

Morgondoppet avklarat halv sju. Inte en själ, inte en krusning på vattenytan. Morgontidningar, morgonrock, morgonkaffe och morgontagg på den gistna träbänken. Jycken ligger på andra sidan huset och snusar i fred. Alla andra snarkar på. En svensk stilla sommarmorgon från sin bästa sida.

Mer behövs inte för att man ska bli glad igen.

Snabba puckar i korridoren

Det är varmt, det är okej, det är som det ska vara. Man sitter på den gistna träbänken med tungan hängande vid hakspetsen och tror att det är åskan, men det är mokabryggaren som mullrar och någon starobno, okej två, hinns också med mellan varven.

Inte nog med det, plötsligt är huset fullt av gnälliga hemvändare inklusive jycken från den där kobben som man själv fick lämna i förtid och som alla vill tillbaka till, fast äldsta sonen klamrar sig kvar och hjälper till att bygga bastu åt husägaren och tar då och då styrpulpeten till grannön för att lira jota med Österman och Västerman och deras till sommaren återvändande barn och barnbarn och en och annan badjävel på en grusplan modell sexmanna och möjligen får han köra eller bli körd på flakmoppe, och sånt är ju kul. Apropå flakmoppe, när Göteborgskravallerna pågick som bäst med pistolskott och gatustenar i luften ägnade sig polisen på den här sidan jämmerdalen åt att kontrollera att Möjaborna bar hjälm när dom var ute och for på grusvägen. Det finns nämligen typ en med en och annan avfart. Vet inte om det är sant, men så långt har det alltså gått. Inga frihetsberövanden har dock rapporterats.

Naturligtvis är den allsvenska tabellen uppdaterad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut, konstaterar signaturen ”Ska man falla ska man falla i topp”.

José Monteiro har tagit steget upp i den absoluta och bästa hetluften, nämligen Hammarbys A-lag. Grattis. Och trägen vinner, får man väl tillägga eftersom han inte är i sammanhanget purung, och snabb är han också. Han lär både kunna springa ifrån och springa i kapp om det behövs.

Apropå mellan varven. Varven gör att man missar livets väsentligheter, kanske inte alla (jag hinner tack och lov med morgondoppet a naturel och taggen på bryggan) men till exempel senaste matchen när spöket Öster 2-0-begravdes på Söderstadion. Upplevelsen lär ha varit både upplyftande och inte.

Apropå VM. Om det är nån som fortfarande funderar på varför Ronaldinho mest såg ut som om han gick omkring och funderade på annat (till exempel livets väsentligheter) ute på de tyska välansade fotbollsplanerna kan det bero på att han ägnade den minimala tid han hade kvar att sova på till att spela Fifa 2006 på sitt playstation. Meddelar hans flickvän via engelska tabloider, ena kvällsdraken och nu mig.

Undrar vem som vann.

Välkommen hem

Va f*n är Pipex för nåt?

Sitter man en och annan vecka på en kobbe med en mobil som man till och från enbart kan ringa 112 med och en ångradio med vars hjälp man får in det man tror sig behöva veta möjligen via kort- eller långvåg, men för all del tillsammans med jycken, och glor på trutar och dricker frystorkat kaffe får man tydligen räkna med att det händer grejor på annat håll.

Läs: Bajenhåll.

Man slipper i alla fall när man väl tagit sig till så kallade civiliserade trakter och sitt tangentbord, och till bloggvärldens fromma för det är så sorgligt, rekapitulera det som har hänt för det hinner man inte. Man har helt enkelt fullt upp att förstå, tja, allt som har hänt.

Tre tunga Hammarbynamn borta av olika anledningar olika länge. Och han som ser ut att bli borta längst håller upp en tröja som det står pipex på.

Bara en sån sak.

Det finns bara en sak att säga mannen som prövar lyckan i Premier League, och det är vad som nu gäller: Lycka till!

Och välkommen tillbaka.

Detsamma gäller naturligtvis de bägge andra.

Skador är onekligen en del av fotbollen, men det får ju gärna vara nån måtta (och dessutom, om det nu är en del av fotbollen, hellre drabba andra lag). Halva ordinarie mittfältet utraderat för ett antal veckor gör att det första jag gjorde väl hemma igen, nämligen uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren, kändes en smula kluvet. Det ser ju fortfarande bra ut. Men…

(och nu är det positiva klubben som gäller)

…det kan ju vara dags för Samba, Pablo och Erkan att ta tillbaka initiativet.

…”Årets Gefle” kan ju vara avklarat (tack och lov för kobbar och trutar).

…en uruguayan kan vara bättre än två.

…allt är fortfarande i egna händer.

Det sistnämnda gäller ju inte vissa andra.

Läs: det palestinska folket.

Inte alla kan välja den kobbe de sitter på.

Ingen ärtsoppa?

Som sagt: i nattmössan eller solsting? Ännu en bra fråga.

Tur att man inte smet i väg i går kväll med nån halvbisarr förklaring från lönefabriken till Söderstadion för det hade man inte haft ett vitten för. Henke, och framför allt de grönvita hjältarna, hade lyst med sin frånvaro. Jag trodde faktiskt att det var torsdag. Men det hade det inte varit ens om vi kört med den gamla julianska kalendern, ni vet oktoberrevolutionen som egentligen utspelade sig i november eller hur det nu var. Möjligen är det torsdag i Kina. Eller om man hänger fast vid gammaltestamentliga källor. Eller kan sin koran. Torsdag är det i alla fall inte här. Inte än.

Inte för att det spelar nån större roll. Luften i lädret måste ersättas med kosing, är mina förhållningsorder även på torsdag.

Sen blir det den där kobben i havsbandet. Där sköter jycken dessutom morgonpromenerandet på alldeles egen hand.

Henke? Den tar Max hand om.

Jycken och jag sniffar på på var sitt håll

Ni kanske inte tror mig men nånting har hänt.

Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?

Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.

Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?

Men vad är det som har hänt?

Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.

Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.

Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.

Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.

Jag får fortsätta att sniffa i luften.

Frågor av vikt

Morgonpromenad? Icke sa nicke. Jycken har förflyttats till en utpost i skärgården, dit äldsta sonen och undertecknad ska ta sig – om någon bara kan sluta blogga.

Enligt samstämmiga uppgifter kommer 8.000 på riktig fotboll svältfödda bajare till Söderstadion i kväll till matchen mot norska Odd Grenland enbart för att se hur lång eller tjock Siboniso är (kan all divergerande sifferexercis ha nåt med inches och ounces att göra?). Själv är man som sagt på annan ort och får väl gå på hörsägen om hur det verkligen ligger till och om grabben håller måtten.

Annars är det som återstår av VM, som jag en gång misstänkte men hoppades att jag skulle missta mig på, de tunga elefanternas dans. Åtta lag kvar och Ukraina faller väl en smula utanför tungviktsgemenskapen. Om vi använder oss av en absolut tråkighetsskala för vad vi hittills sett är England i absolut toppklass – som vanligt – men den här gången kan det betyda att det är dom, må gudarna förbjuda, som vinner till slut.

Att Totti suger på tummen, kan det ha nåt med regression att göra?

Dock håller vi som så många andra två tre tummar för några andra kolosser – ett lag ser faktiskt lite väl välnärt ut, inte bara dom där framme, ett annat tillbringar mesta tiden i utvisningsbåset – och så förstås dom där små killarna från Pampas som snurrar på där framme som ilskna bin med bollsinne runt om Crespo.

Samba, fado och tango.

Apropå sång och musik. Midsommaren kom – och försvann. Kvar låg fem bärs i frysen som i all tysthet exploderat av trycket. Det blev alltså inte riktigt så blött som man kunde befara.

Och tänk, snart är det dags för riktig fotboll igen. Jag håller en slant på att Paulinho blir den förste att göra som Maxi Rodriguez, vars senaste strut på volley var en sann läckerbit.

På kylskåpsdörren intet nytt i tabellväg. Det ser bra ut. Vi stänger dörren och går ut.

Fyra frågor före sillen

Apropå midsommarafton:
• Vem bryr sig ett skit om vad Göran Skytte ägnar sig åt en dag som denna? Eller varför han gör det han gör? Och har ni inte läst Svenskan behöver ni ägna det hela en tanke.

• Vad tycker ni: Ska man stänga av Väder-Tone för det halvtaskiga midsommaraftonsvädret eller ska man slänga ut TV4-ledningen för de väl valda bildutsnitten i till exempel Paradise Hotel?

• Och vem är egentligen största hotet mot en skön midsommarafton: Saddam eller George?

• Är det förresten nån som vill fira demokrati och midsommarafton i Irak?

Med målsinnet kvar

Jyckens morgonpromenad utan intermezzon. En radda träbåtar som på led tuffade i väg över viken för att fullastade med färskpotatis, sill och brännvin hedra nån skärgårdsö dagen till ära förgyllde vår paus med dagens första tagg längst ut på udden. Den första rackaren, en stor segelmotorbåt, en förväxt Petterssonare med mast om ni förstår er på båtar, hade stor flaggning. Jag vet inte, det var en hiskelig massa vimplar men om jag minns min Tintin rätt såg det dessutom ut som om de hade pest ombord.

Annars har sonen sagt att jag påminner om Ronaldo. Jag förstår vad han syftar på.

Lustigt nog började jag räkna hit och dit och kom fram till att samma dag som Marcus Allbäck gjorde VM-historiens tvåtusende mål satte jag i mig min ettusende vaniljbulle på favoritfiket.

Så jag har, precis som Ronaldo, börjat röra på mig.

En normalt arbetande fotbollslirare i VM springer väl en mil per match. Men inte Ronaldo. Han sprang sammanlagt 62 meter mot Japan. Man behöver alltså inte springa många meter för att göra två mål.

I alla fall inte mot Japan. Och om man heter Ronaldo.

Hur normalt är det att man i tämligen vuxen ålder funderar på vad man ska bli när man blir stor?

Och hur många meter måste man springa för att komma i mål?

De frågorna, och många andra, får stå på tillväxt denna dag. Mokabryggaren kallar, ungarna har dukat frukost, och det är inte omöjligt att jag följer midsommarinstinkten och tar en knapp därtill.

Spekulationer på löjligt låg nivå

Jycken är ute på kvällspromenad. Det är årets kortaste natt, så dottern är med därute med matten och trampar runt på stigarna. Yngsta sonen däremot svischar förbi i Ljungberg-tröjan för att nästa gång jag ser honom bära Deco-diton. Själv har jag, och det gjorde jag redan i morse även om jag inte öppnade själva dörren av samma anledning som nu, tagit ett par varv förbi kylskåpet och studerat den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Att jag tagit vägen förbi kylskåpet beror på att Argentina-Holland blev ungefär den fest man kunde vänta sig när två fotbollselefanter redan är klara för avancemang, det vill säga man får njuta av det lilla som bjuds när resultatet inte spelar någon som helst roll. Och det är, när det gäller Argentina (Sydamerikas Hammarby?), i och för sig inte det sämsta.

Att Elfenbenskusten, ännu en elefant, hamnade i samma grupp är i sammanhanget en smula tragiskt eftersom det kunde ha burit längre för dem en annan väg.

För att återvända till livets väsentligheter tog jag kylskåpsvägen för att studera en populär blogg vars språkkunskaper eller kontakter i frågor om det berörda språket vida överstiger mina. Jag hade en gång en klasskamrat som bland annat hette Geza (och bar samma efternamn som en av hjältarna på Puskastiden), och man undrar: Vart tar dom vägen när man som bäst behöver dom?

Att satsen ”A walesi Cardiff City mellett a svéd éllovas Hammarby vezetői is tudnak Mészöly Géza eredményeiről” nämns i samma artikel som Anders Linderoth kanske betyder att AL vill till Cardiff City men att det är nåt som Géza inte rekommenderar.

Varför en ungersk tidning skulle ägna sig åt just Anders Linderoths vidare öden såhär i VM-tider kan man ju förstås fråga sig.

Om jag tar ett ännu ett varv förbi kylskåpet kanske jag hittar den där sista grolschen som lär finnas där.

Om jag nu räknat rätt.

Allt ni behöver veta i halvtid

Morgonpromenad dagen efter upphämtningen i Köln. Jycken tar det cool. Vad hände egentligen i går? Jo, det enda som gällde var att behålla en 38 år gammal svit mot världens mest överskattade lag i fotboll alla kategorier. Åtminstone i England. Vi lyckades. Vi är ännu en gång bäst.

Det finns något genuint fint med Allbäck. Inget snack om att Zlatan är ursvensk, och Henke och Freddie och Lucic och alla dom andra med, men Allbäck är liksom ännu mer utmejslad ur graniten, en rese i den mörka granskogen, den som aldrig skulle kunna blåsas omkull av nån Gudrun, en ståndaktig kobbe i nån vindpinad skärgård, nånting mitt emellan en tur på en rattkälke en smällkall stjärnklar vinternatt i två meter snö och den förunderligt ljusa och vemodiga midsommarnatten efter två östgöta sädes när man tänker varför kan det inte alltid få vara så här och man ger fan i alla mygg för man har annat att tänka på. Ungefär sån är han.

1–1-målet var naturligtvis kalas och högsta klass på. Och om man så vill: en blixt från en klarblågul himmel.

Eftersom det är fotbolls-VM samlas även de mindre begivna framför burken. Vi som letar tecken och analyserar varje steg på planen och står i från första sekunden för att inte missa nåt får stå ut med att folk, ungar, jyckar ränner förbi och skymmer burken i en jämn ström för att hämta chips, koka te, byta plats, hämta nåt i all oändlighet. Ungarna är uppspelta och låter därefter. Svärmor in spe kommer in efter en halvtimme och bänkar sig hon med efter att ha gått runt, just det, framför burken för att hälsa på folk, ungar, jycken, hämta nåt, hämta te. Efter fem minuter frågar hon vem den där svarta figuren på planen är. Två minuter senare undrar hon: Är det bara i ishockey som målvakterna är sådär tjocka? Men sen säger hon dagens klockrena så långt: Det är ju bara dom röda som spelar.

I andra halvlek blev det definitivt bättre och bollen emellanåt på marken. Och vi som pläderar för rättvisa kan inte annat säga än att den skipades när Henke vred runt foten i 180 grader och med hjälp av dobbarna stötte in bollrackarn ner i keepern Robinsons högra hörn.

Och England är fortfarande, och vad dom än säger, sen 38 år som allra mest världens näst bästa lag.

Tidigare under dagen var Ecuador lika intresserat av att spela fotboll som kyrkokören i Nordingrå. Att Sverige i sin åttondel får ta sig an Tyskland är inte mycket att orda om, men jag säger bara: engelsmännen kan ha satt sin sista potatis.

I dag är det dags för hygglig underhållning. Argentina tar sig an Holland. Det kan ju i och för sig bli som att se två stycken Ecuador träningsspela eftersom bägge är klara för åttondelsfinal, men man kan ju alltid ägna sig åt att räkna på hur många tillslag på bollen som Sorin och hans kompisar använder för att hålla bollen inom laget. Och lite intresse borde även vinthundarna från Pampas kunna uppbringa; segraren slipper möta Portugal i åttondelsfinalen. Fast det är troligen mer motivation för de orange.

Att Zidane är avstängd sista gruppspelsmatchen är möjligen Frankrikes räddning. Om dom nu vill gå vidare, för så har det inte sett ut.

När den ena av brassarnas två tjockisar längst fram lyckades göra mål, och det mot Australien, var anledningen att den andra tjockisen inte orkade göra nåt med bollen, utan i stället passade polaren: ”Oye, gordo, du får göra’t.” En annan, bänkad målvakt hade självklart tagit strumprullaren.

Annars ser Spanien piggt ut.

Jag lyfter dessutom på hatten för Ghana som inte brydde sig ett dyft om att de ledde med ett noll över Tjeckien, utan i stället gasade på för att göra fler mål. Fast har nån anmält den där snubben med det fula armbandet till Fifa? Det såg för ruskigt ut.

Om Italien slutar göra självmål kan de gå vidare.

Så nu vet ni allt om fotbolls-VM. För egen del väntar mokabryggaren att puttra i gång.

Järtecken

Strax före två i natt gled en stor fet guldfärgad absolut rund ost upp över trädtopparna på andra sidan den spegelblanka viken och det såg ut som en, just det, stor jämra självlysande fotboll. Jåglarna var redan besatt i gång i den tropiska natten, och i trädgården stod tältet där yngsta sonen med övernattande kompis snusade på var sin sida om ett pågående monopolspel. Hade tänkt ta ett nattdopp, men det var nåt spooky med den där guldskimrande fotbollen så jag stod där ett tag och glodde innan jag tvehågset gick hem. Den ville liksom aldrig ta fart utan hängde där och balanserade på trädtopparna. Som om den inte visste vad den ville.

Jag vet hur det kan vara.

Att Italien gör två mål i en premiär måste vara VM:s hittills största överraskning och kan betyda att de åker ut redan i åttondelen.

Hade Östlund varit på planen hade inte Robben fått springa omkring sådär obehindrat och göra som han ville som han gjorde mot Serbien.

Ante Covic skymtade i burken när alla brucearna på typiskt australiskt manligt manér grattade varandra efter nåt av målen. Med tanke på målvaktens nonchalanta ingripande vid japanernas 1–0-historia borde han ha tagit ett steg närmare startelvan.

VM är visserligen i gång, men det är i dag det är allvar på riktigt, om ni förstår vad jag menar. Själv kommer jag att ladda med ett dopp, ett antal kaffe, en och annan tagg och nån timme före avspark hälla upp en fingerborg tysk whisky och dra på mig Romariotröjan modell -94, som numera får bäraren att påminna mer om Ronaldo. Det har hänt en del saker sen det senast begav sig. Det är nog ingen syn för gudar, men det som man ser under det kroppstajta plagget är, jag lovar, inget annat än muskler i vila.

Så är det: VM ser såhär långt ut att bli de stora elefanternas dans, och i kväll ska den största upp till bevis. Innan dess trär Frankrike och Schweiz 0–0-dansen, om nu förbundskapten Kuhns steglära håller ännu ett varv mot Zizou och Henri. Och en sak till, när jag nu ändå håller på att älta den där runda saken till leda: vill Sverige vara med och dansa en bit på vägen är det nog bra om dom pucklar på varandra allt vad tygen håller i omklädningsrum och på träningsplaner. Tre fyra blåtiror är nog ett minimum för vinst mot Paraguaygubbarna.

Jycken? Morgonpromenaden hölls kort, och nu ligger hon sedan dess under en buske och flämtar. Själv lunkar jag till köket för att fylla på vätskeförrådet, stannar till vid kylskåpsdörren och studerar den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Den rätta knycken

Arla söndagsmorgonpromenad, på jakt efter ro och kontemplation såhär dagen efter debaclet nere i Dortmund. Inga stavgångare. Inga löpare. Inte ens några andra hundar ute. Däremot fullt av män som talar främmande språk längs stränderna med var sitt fiskespö i det kadmiumrika vattnet, och jycken hinner skälla ut ett par innan jag inser att jag blir tvungen att koppla henne. Får dom nån fisk? Ingen aning. Och om: Äter dom upp den? Eller hamnar den i bollabäsen i Grands kök? Jag hoppas inte det.

Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.

Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.

England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.

Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.

Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.

Så kan det gå.

Sen var det dags.

Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.

Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?

Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.

Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.

Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.

Då vinner man inga matcher.

Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.

0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.

En sak till: jag kryssade matchen på tipset.

Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.

Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.

God teknik kan ju ha med saken att göra.

Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.

Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.

Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)

Vårt liv är inte bara knog

Det ringer på dörren. Klockan är tidig förmiddag och jag har just sparkat i gång mokabryggaren för andra varvet. Jag hinner glo på tabellen som sitter upptejpad på kylskåpet. Det ser bra ut.

”Fan, är inte du skådespelare?!”

Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”

Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.

Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.

Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.

Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.

Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.

Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.

Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.

Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.

De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.

Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.

Too Much Junkie Business

Som sagt, man har inte mycket att säga men det man säger säger man med besked.

Som sagt: nackspärr.

Den här killen ”lider” av ett annat slags stelhet.

Halv fyra i natt stretchade jag omkring på gräsmattan i morgonrock och med skön fågelrock i buskagen. Koltrasten är en riktig baddare på att hålla låda. Fast den lokala näktergalen, nånting mittemellan Freddie Mercury och Johnny Thunders, tycks befinna sig på okänd ort.

Jag tände en tagg och glodde en stund på den sovande svanen på andra sidan viken.

Sen tog jag ett varv förbi kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Jycken trodde förstås att det var dags för morgonpromenad eller nåt, men det får vara måtta på aktiviteterna halv fyra på morgonkvisten.

Sen har naprapaten blivit något rikare och jag allt fattigare.

Annars har det inte hänt ett skit.

Gick till sina fäder, sade han som släppte sig

Som sagt, nackspärr. Hur som helst, på vägen till mokabryggaren glodde jag en stund på den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Jyckens morgonpromenad fick dock expedieras av någon annan.

Gårdagskvällen tillbringades till en del framför burken, litegrann fuckin halvsubversivt får man väl allt säga eftersom alla andra lämnat huset för utflykt till Järna eller handbollscup i Hallsberg och jag passade på att tillsammans med en påse polly och en paraflex glo en stund på formerly known as Eminem som hipphoppade och stod i, men jag vet inte om jag fick nån egentlig lust att oppåpoppa, han drog sig mest i ett speciellt ställe på brallorna, var i alla fall min upplevelse av hela kittet. Mitt råd är att han bör uppsöka nåt slags jänkarnas motsvarighet till vår vårdcentral för jag misstänker att han har flugor i trumpeten.

Fast det kanske var nåt gammalt gig som Svt kommit över.

Innan dess var det nån rulle med Nicole Kidman som med uppspärrade ögon gick omkring i nåt slags spökhus, och jag begrep aldrig om hon var död eller levande. Hennes skådespeleri gav liksom inga ledtrådar därvidlag.

Annars har jag återfunnit en guldgruva i bokhyllan som jag låg och bläddrade i mellan varven i tevesoffan. Samma sak sker ungefär vart femte år. Resultatet med andra ord detsamma: familjen ler ansträngt nån vecka åt ”fyndet” och håller så småningom för öronen döva för sanningarna som strömmar ur ”Svenska ordstäv”. Ni vet: Mycket skrik och lite ull, sade gumman när hon klippte grisen.

Och det är klart, det kan bli tjatigt om man hela tiden hör någon säga saker som Jag förstår, sade han som ingenting begrep. Eller Det svartnar för ögonen sa flickan, kysste sotarn. Eller varför inte Mycket smått och gott, sade fan, bläddrade i bibeln. Eller att höra den här vid frukostbordet: Det är ägg som ägg, sade prästen, tog det största.

Och så vidare.

Problemet är förstås för alla postmoderna stackare att vissa aktuella yrkeskategorier och personer lyser med sin frånvaro i Fredrik Ströms bok, åtminstone i min upplaga från -78: de flesta direktörer av alla de slag (till exempel försäkringsbolags-, skivbolags- eller bankdirektörer), vd-ar av lika många slag, styrelseledamöter, politiker, partiledare, ekonomiprofessorer, feminister, amerikanska presidenter och så vidare. Ordstäv om pigor finns det naturligtvis gott om (”Det bästa är gott nog, sade pigan, sög sillhuvudet”), och det kan behövas eftersom det snart kan vara dags för hennes comeback i skattesubventionerad skepnad. Bagare finns det förstås fortfarande där ute i verkligheten (”Sjön suger, sade bagaren, gick över Slussen”) och snickare (”Den spiken drog, sade timmerman, stoppade i fickan”). Men det går inte att komma ifrån diskrepansen mellan säg krukmakarn (”Mer ler, sade krukmakarn, fes i pumpen”) och Bert Karlsson.

Fast det går ju naturligtvis att byta ut vissa halvt bortglömda yrken och personer mot nya, för tillfället i ropet.

Eller sitter det nån där ute i de svenska stugorna som snajdar ihop nya ordstäv ur folkdjupet som ”Vi låter udda vara jämnt, sade Anitra, behöll pensionen”?

Det borde finnas en hel del i vår nutid att ha som underlag för den som är intresserad av saken.

Tappad haka kan ge nackspärr

Nackspärr.

Det hade man ingen aning om för trehundrasextiosex dar sen alltså, när det skulle vara dags för det tvåhundratrettiosjunde inlägget, att man skulle sitta här med nackspärr dan innan ens blogg firar ettårsjubileum. Så kan det gå.

Inte nog med det. Nackspärr hela veckan, och naprapaten, som heter Bosse och som med vana nävar och med ett och annat knak nästan lyckats vrida mitt huvud varvet runt, surrade om att det kunde vara ett resultat av att ha suttit i drag men att han när han funderat på saken på kvällen mellan mina hitintills två besök kommit fram till att jag, med tanke på det som sonen kallar för rören som går upp i nacken och särskilt dem från vänster axel som var och är spända som fiolsträngar, kan ha haft det latent i tre månader – eller varför inte tre år. Sade alltså Bosse.

Att man får sin naprapat att tänka på en under hans fritid är med ett halvmodernt uttryck starkt jobbat.

Själv misstänker jag att det hela började när jag för ohemult mycket pengar (och det var ändå ett med tidens mått sanslöst studenterbjudande) tjackade min första Classic. (Vilket var en urtjusig beige rackare till datormaskin som jag fortfarande har kvar och som numera används som fotstöd. Så kan det gå.) Datorer påverkar oss, bara så ni vet, så varför skulle dom inte på sikt kunna ge oss alla nackspärr? Och kanske för gott…

Ett annan alternativ men självklar fiolsträngsrörsteori och som dessutom stärker mina misstankar om vad som väntar oss alla kan ju vara det faktum att jag i förra veckan för första gången satt framför en pc.

Varför börjar man blogga? Tja, man har en dator och tänker bland mycket annat: Varför inte gå till botten med feminismen, som ett exempel. Och? Tja, man bloggar på, lämnar datorn och disken står fortfarande kvar och väntar. För att inte tala om alla brödsmulorna.

Eller så är man modern och läser kvällsdrakarna med hjälp av ettorna och nollorna och konstaterar att det är Älgterror i Trollhättan. Där har nämligen en ilsken älg jagat upp kvinna i träd, och polisen tycks som vanligt stå bredvid och titta på när det verkligen gäller: "Vi har problem med älgar som attackerar människor." Eller att sexskandalen kan kosta frugan: Filmstjärnan anklagas för offentlig onani. Och så tänker man att det om något är nåt att gå till botten med innan man tappar hakan för gott. Och just då läser man att kapslar ska få Siennas lökar att bli större. Och om en stor guide till billiga lyften på resan. Och just det: Sanna lyfte sina i Syrien.

Men då är det såklart dags att gå ut med jycken.

Sen kan man ju ta tillfället i akt att blogga om att man varje dag passar på att studera den allsvenska tabellen, som lämpligt nog sitter upptejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Fler vinnare i veckan: ni vet väl att Melodifestivalens målgrupp är sju- till nioåringar? Det råder alltså inget tvivel om att rätt låt vann.

Annat som är sig likt: Kålle och Ada har för vana att så fort svenska landslaget i fotboll visar sig på baksidan bua för allt vad näten håller. Jag säger inget om att komma förväntningarna på skam; det blir lätt så när man annars endast en gång om året får se riktig fotboll.

Inte nog med att rätt låt vann, alla som har en åsikt i frågan är rörande överens om att vi har problem på ena flanken. Frågan som gäller är: Vilket rundningsmärke ska få äran att vara högerback?

Och i vanlig ordning såhär års får jycken agera testkanin för diverse mysko medel som ska få fästingarna att lämna landet. Själv börjar jag misstänka att krypen gillar vitlök. Eller jycken.

Ungefär som för trehundrasextiosex dar sen, alltså.

Och, just det, dags att sätta sprutt på mokabryggaren.

Jag tar naturligtvis vägen förbi kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Barça och horisontalläget

Vederkvickande sömn, om jag själv får säga det.

Jag talar inte om natten som var, utan om förmiddagens aktivitet. Att slagga en timme efter frukost är gudomligt. Första koppen kaffe smakar dessutom så inihelvete mycket bättre när man mornar sig för andra gången. Det känns att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Och nästa också. Däremellan sätter man njutningsfullt fyr på en tagg.

Jycken klagar inte heller. Under tiden en annan snusat på har hon tuggat i sig några strumpor och nu är grannen (hon som är det stora hotet om titeln först med årets första morgondopp) som på sina lediga torsdagar gillar att gå långt ute på långpromenad med henne.

Kastade för övrigt ett öga på den allsvenska tabellen under mokabryggarens idoga puttrande. Det ser bra ut.

Tja, egentligen har jag inte så mycket att säga. Men nån måste ju säga det också.

Ungefär som en kvällsdrake alltså. Dom där som påstår sig aldrig sova. Själv kväver man en gäspning och undrar i sitt stilla sinne: Har det hänt nåt medan man knoppat en stund?

Ryktet pekar ut henne som Danielssons älskarinna Helen Eduards: ”Det känns kränkande.”

Grekisk tv hånar Carola

Mitt förslag är att vi alla lägger på en liten slapp på morgonkvisten.

För övrigt vann rätt lag i går. Och jag gör som alla andra som höll på rätt lag: hyllar Henke.

Så var det också sagt.

Med högst huvud

Det är en enkel sak att konstatera vilket lag som toppar allsvenskan. Det går också bra att konstatera att samma lag kommer att leda allsvenskan i minst två månader från och med till exempel nu.

Tänk om livet alltid vore så busenkelt.

Det är lika busenkelt att tro på spöken. Frågan är bara: Hur ser sådana ut? Gefle var inget riktigt spöke. Men det har jag i och för sig aldrig trott. Kalmar är heller inget riktigt spöke. Fast där är jag inte riktigt säker på saken.

Enklast är dock att inte tro på spöken.

Hur som helst, mannen bredvid mig som åtta minuter in i matchen mot Helsingborg på Söderstadion i första omgången nyktert konstaterade att det blir guld i år kan i alla fall tillbringa en bra bit av sommaren med att konstatera att Bajen är liten bit på väg mot årets uppsatta mål.

Står livet därmed stilla från nu och minst två månader framåt? Hängmattan och senaste Elmore Leonard och inget annat? Möjligen en, okej två, starobno därtill? Och ett vältummat särtryck av tabellen som orgiastisk godnattlektyr? Inte alls. Jycken kräver till exempel redan nu en promenad för att lätta på trycket som byggts på under dagen (morgonpromenaden var inte min). Sen kan spelare försvinna och behöva ersättas och brassarna kanske vinner VM-guld och på vägen kanske Sveriges högerflank ligger vidöppen för flyfotade trinidadgubbar (heter det inte men jag kom just att tänka på nån tv-sänd drabbning för nåt VM sedan med Paraguay som ena parten och där den svenske tv-kommentatorn envisades med att för enkelhets skull kalla paraguayanerna för paraguaygubbarna) – och ropen skallar måhända på Östlund.

Och varför inte på Schleebrügge?

Vem vet vad som kommer att hända såhär lite grann i förväg? Feministiskt initiativ?

Om livet vore busenkelt vore vi redan i mål.

Men först en kaffe. Mokabryggaren ropar på hjälp.

Tjåligt värre

Herregud, är det så här dom vill att man ska ha det för att hjulen ska snurra på allt fortare i vår för tillfället förtjusande vårfagra jämmerdal? Är man härmed ett slagträ i kommande val? Hur många pers kan man tränga in i en morgontub? Hur det känns att förbättra statistiken över vem som gör vad? Jo tack, men allvarligt talat: var är hängmattan?

Morgonpromenaden innebar en visserligen minimal men ändå risk för att blåsa i längst ut på udden rätt ner i viken som såg gässen vandra på i sydvästlig riktning. Det tog ett tag att få fyr på taggen. Jycken passade under tiden på att skälla ut ett stackars kvinnfolk som valt samma väg som vi fast åt motsatt håll för att löpa, och att hon troligen var hundrädd slöt jag mig till av hennes studsande upp och ner, gälla skrikande och till råga på allt ivriga fäktande med armarna, fast mer modell rotorblad. Hundrädda personer förstår inte att deras beteende skrämmer hundarna.

Helt kort tar vi vägen tillbaka till Söderstadion häromkvällen. På min lista över eventuella straffläggare finns åtta namn som går före den som fick äran denna strålande afton när Gais fick smaka på fotboll. Annars vet jag inte vad jag ska klaga på. Första tjugo pågick i ett visserligen kontrollerat men tämligen slött tempo, men det fanns konsekvens i speluppbyggnaden från första början. Vikarierande Mittbacks-Mikkel (rättstavat…) fick som oftast bollen av Ante och höll i dirigentpinnen med bravur, även om jag inte tänker ha några åsikter om försvarsspelet. Med bollen på marken kom målen. Så enkelt är det.

Sen byttes en snubbe in, och jag hann på sådär lite på håll tänka ”vem fan är det?” Pablo såg helt enkelt helt annorlunda ut.

Sen var det kul att Johnny Depp hittat till publikhavet på Söderstadion. (Jaså, var det Östlund?)

Vår norrman på mitten är för övrigt bara bäst. Som Bajen, alltså.

Hur som helst, mokabryggaren puttrar på. Morgonblaskan är halvläst (resten blåste bort) och den gistna träbänken är enkom min eftersom barnen är utspridda på diverse aktiviteter. (Jycken ligger för sin del utslängd på gräsmattan och slaggar.) Tagg nummer två. Två texter stannar kvar i mitt korta minne: Esks om Östlund och Witt-Brattströms om gringospråket.

För så är det: Utan Östlund är landslaget sjufalt tråkigare. Sättet som han avpolletterades på är illa nog, men värre är att en viktig pusselbit för ett lyckat VM är borta. Med honom på planen kunde det naturligtvis ha gått åt helvete, men då hade det i alla fall gjort det med dunder och brak och i stor stil. Risken för att det nu ska gå åt skogen på samma kant är minst lika stor – och det kommer bara att se eländigt ut när Mikael Nilsson inte hinner med i svängarna. Han kommer inte ens att hinna få en varning.

Och att Elmander kom med på resan, han som med sitt obefintliga yttermittfältsspel i träningslandskampen mot Irland troligen lade grunden till att Östlund inte finns med i truppen, är i sammanhanget obegripligt.

Ett svenskt landslag behöver Östlund för att det ska vara stil på det hela. Stil och Hjärta.

Witt-Brattströms, hon som så många andra i vår jämmerdal har ett förortsförflutet och invandrade föräldrar under tuffa villkor, eminenta text om svenska språket länkar jag till för alla guzzars och bassares och abrisars och dozors och habibisars och tuggares och swingpjattares fromma så att dom förstår vad det handlar om.

Stackars, stackars makrillar...

Tidigaste morgonpromenaden hittills (om man inte räknar dom där riktigt sena, som definitionsmässigt i och för sig bör räknas som kvällspromenader) och jycken gjorde som husse: gäspade käkarna ur led. Men så kan det gå om man, åtminstone husse, är igentäppt av snor och till råga på allt plötsligt ska börja göra saker på allvar. Vi hann inte ens ut på udden för en tagg.

Eftersom jag fick ett mejl hem från signaturen ”alltid objektiv järnkamin” (Är det verkligen möjligt?) med ordalydelsen ”Jag väntar med förväntan på hur du ska tackla Kalmar på bloggen...” vill jag endast meddela att det inte är mycket att tackla, utan jag har redan lagt det åt sidan.

För så är det: Vad Bajen än gör, gör dom det med stil. Och ordentligt.

Annars kan man ju få för sig, efter en i övrigt mycket fin grönvit vecka, att det var fråga om ”Jante strikes back”.

Men lugn, nu väntar vi bara på ”Part 2: The sequel”. Premiär på onsdag.

Nu ska jag på fullt allvar snyta mig igen.

Handboll är vårt spel…

… eller ”Heja Nollan!”

Och tack för allt!

0-3 i baken efter tre minuter. Men vadå, det var ju Bajen som lirade boll. Och sen tre straffräddningar på det. Och det var bara början.

Vi njöt framför burken barnen och jag i går när Hammarby i Scandinavium (var det sant att finalen spelades där? Det lät som om det var bara bajare på plats) stod emot och lirade ut Sävehof och erövrade herrarnas handbollsguld, och förutom kalaslir i mål som en anledning till att guldet hittade hem var det symtomatiskt för kunnandet och idéerna att när Bajen spelade fem mot sex och ett tag fyra mot sex och man tänkte, nu får Sävehof chansen att komma i kapp i målprotokollet – ja, då stänktes det ändå in sköna grönvita baljor, jag höll på att säga i parti och minut.

Och tänk redan nu på saken: nästa år är guldaget intakt – förutom att Magnus Grahn får en annan roll. Men Staffan Olsson är kvar.

I all yra och glädje lyckades vi ändå se nyktert på saken och dammade av våra handbollskunskaper och konstaterade att avstämda skott tycks vara ett gångbart alternativ i modern handboll, sånt som Magnus Andersson för inte så länge sen sysslade med i sina glans dagar. Man behöver inte längre vara två noll två och ha en meters hoppspänst, nä, man drar helt enkelt bollen runt höften på sin motståndare. Man spelar bollen snabbt. Får försvaret att flytta sig i sidled och sen skjuter man helt enkelt igenom försvaret i stället för över.

Som Lukas Karlsson. Pang!

Äldste sonen berättade för övrigt stolt att kantspelaren ”Texas”, som fortfarande lär vara junior, en solig sommarsöndag för några år sen på Eken Cup på Gubbängsfältet sköt en projektil i huvudet på deras målvakt från ungefär tre meters håll.

I dag är annars inte bara dagen efter utan också full satsning som gäller. Kalmar står på tur. Tugga sönder och lira på! Och bollen på marken! Devisen måste vara: Nu eller aldrig!

Spelar Sulan?

Morgonpromenaden togs om hand av någon annan, oklart vem. Jycken ser i alla fall nöjd ut.

Tur att nån gör det.

Sovit gott? Glöm det. Jag har nött näsan hela natten med alldeles för hårt muggpapper. Med värsta våren och kortbyxorna på kom värsta förkylningen. Ibutemin och nässprej i parti och minut, jo jag tackar. Olämpligt värre eftersom jag går in i en fas i livet som kan kallas för ”på fullt allvar”. När man sysslar med nåt ”på fullt allvar” är det svårt att få tid till allt det där andra som verkligen betyder nåt. Som det här. Som att lyssna till mokabryggarens putter. Som att förlänga morgonen med en morgonpromenad. Som att fnula lite och fundera på det här med lön för mödan. Som att se grannen kratta löv. Och alltsammans just när ungarna gjort årets insats och fått upp hängmattan.

Med andra ord, och på fullt allvar: arbetet kallar.

(rofl)

Svenska domarskandaler

Jyckens morgonpromenad utfördes endast iklädd tröja.

Ja, jag talar naturligtvis om vad jag bar på överkroppen.

Räknas förresten huvudet dit? I så fall bar jag även bajenglasögon.

Men vackert var det i solen. Blåsipporna har redan börjat packa ihop, men deras vita systrar och bröder lyser så vackert i allt det spirande gröna, särskilt om man står nere i backen på väg mot udden och den väntande taggen och ser det liksom lite grann från sidan.

Jackan fick alltså stanna hemma. Plötsligt slår våren till med rak vänster, och som vanligt går man där och förundras över björkarnas förvandling och konstaterar att man inte riktigt hann med i år heller och tänker: hög tid för den där pilsnern på den där uteserveringen.

Apropå raka vänstrar tycker jag att domare Fröjdfeldt var toppen häromkvällen (som jag gärna återvänder till, en vacker kväll, till och med den något mindre än halvfulla månen log i sin ban över Söderstadion) när Bajen betvingade de svartklädda antagonisterna i konsten att lira boll. Jag vet faktiskt ingen domare som har ögon i nacken (Den raka vänstern mot Runström kommer ändå och hur som helst att rendera något slags straff för det svartklädda rundningsmärket). Däremot finns det alltför många perukstockar som blåser sönder matcherna. Mittfältskämparna på bägge sidor skranket på Söderstadion häromkvällen (ja, jag vet, jag är fortfarande där, det var en vacker kväll) skulle ha kunnat bli lomhörda av allt visselpipande, ja, egentligen alla spelare, och nu blev dom inte det för att Fröjdfeldt lade ribban rätt – och lika för alla – och därmed vann rätt lag.

Sen anser jag att domare, det gäller även så kallade blindstyren som då och då dyker upp åtminstone på Söderstadion, får blåsa fel – bara dom gör det med konsekvens. Alltså att alla på planen är förfördelade. Med andra ord: att alla supportrar runt planen ska skandera ”en domar-, en domar-, en domarskandal”. Tre feldömda straffar var är fullt godkänd blindstyrenivå.

Men när hände det?

Sen finns det, för att citera tränaren för Stockholmstraktens just nu tredje bästa lag, ”skitnödiga” domare som dansar efter andras pipa. Nämligen de som har just ett öga i nacken för att ha koll på dem som sitter inne med makten i vissa klubbar med den där stora kostymen som svenska lag aldrig kommer att kunna växa in i. Men då har vi hamnat nere på kontinenten och i det här fallet närmare bestämt i Turin, där vissa potentater nu får finna sig att sakta men förhoppningsvis och välgörande nog bli helt avklädda, rullade i tjära och fjädrar och gå på plankan. Jag är ingen direkt anhängare av dödsstraff, men nånstans där går gränsen för vad man får göra med fotbollen.

Lagom svensk som jag är inbillar jag mig att sånt inte förekommer här i vår jämmerdal, förutom då möjligen när vissa av kontinentens storlag är på besök.

Lagom svensk som jag är måste jag nu dricka kaffe. Italienskt.

Vi rekapitulerar gårdagskvällen

Jycken och jag morgonpromenerar. Om inte det här är den efterlysta våren som vi befinner oss i vet jag inte vad som är det.

Just nu går det nästan inte en dag utan att man kan säga ”såhär dagen efter”. Lustigt nog är uttrycket numera förknippat med idel ädel lust. Inte ens en lätt huvudvärk förtar känslan av välbefinnande. En tagg ute på udden, jycken uträttar ärenden och därmed tid för rekapitulation.

Med andra ord, såhär dagen efter: Söderstadion var i går när Hammarby tog emot AIK rätt plats att befinna sig på. Fråga tio personer med hjärtat på rätt ställe som upplevde grannlåten live vem som var bäst – och du skulle kunna få ungefär tio olika svar. Till och med Stoor gav belackarna svar på tal i andra halvlek med offensivlusta och rätt adress på passningarna. Och att Covic kanske blir utan en röst är inget att hänga upp sig på; han gjorde allt rätt, och att han inte briljerade berodde på det faktum att det aldrig blev läge att briljera. Och eventuella bollar som tar i ovansidan av målramen behöver han ju faktiskt inte göra något åt. Målvaktsöga, heter det.

Stundtals var det så bra som det bara kan bli. Mittfältet var kanon: Petters kvicka defensiva jobb strålande (hörde jag ordet häftplåster – som till råga på allt skaver?) och ändå offensivlustan kvar; Jeffrey som dessutom numera gör jobbet även bakåt snurrade på friskt och rätt, och när han i vanlig ordning fick för sig att invänta snubben han just snurrat upp för att bjuda honom på ännu ett varv, så lyckades han även med det; Furuseth regerade i god och vanlig stil på sin kant; och Mickel? Som man vill se honom – med näsan mot rätt mål, domderade och stod i och fyllde på och stod upp – och inte nog med det: förutom att han aldrig varit med om att förlora ett derby (tror jag, och det här är statistik på hög nivå = ur minnet) gör han enbart mål på AIK.

Hittills.

Sulan var tillbaka. Och precis som man hoppats med besked. Fyndet Gunnar Thor höll sin numera vana trogen ställningarna på sin kant och börjar växa in i rollen på riktigt (för det krävs att man har blivit varnad). Petur är som vanligt bara bäst. Och inte ens en snyting med fläskläpp kunde stoppa Runström från att jobba, jobba, jobba, så det var inte konstigt att han faktiskt såg en smula trött ut sista kvarten.

Och Paulinho gör förutom allt annat det han lovat att göra: en balja.

Har jag glömt någon?

Nummer 12. Publiken var såklart med på noterna. Som alltid.

Men det är ju inget att förundras över eftersom det är Bajens publik. ”Poo, po, po, po, poo, popopooo…”

Motståndarna? Tja, dom har vissa kvaliteter som jag inte trodde dem om före säsongen. (Inte för att jag kan komma på nån såhär direkt. Men ändå.) För övrigt ska det bli intressant att höra den enögda grannens bort i backen bortförklaringar.

Nä, nu är det är hög tid lyssna till mokabryggaren och att smörja stämbanden.

Handboll

I dag, såhär dagen efter, behöver man inte ens vara enögd för att säga handboll. Äldsta sonen, som för övrigt var på plats i Eriksdalshallen, berättade lidelsefullt om stämningen, målvaktsspelet och Lukas. Jag tror honom.

För övrigt fyller sonen år i dag och bland presenterna återfinns en grönvit kappaboll från yngsta sonen (farsan står för fiolerna…), grönvita pjuck från samma firma (farsan står för…) och två liter hårgelé (jag ljuger inte). Samt en väckarklocka som ser ut som en minaret och med ett böneutrop som signal. Mammans idé: ”Om inte det får upp honom om morgnarna så vet jag inte vad.”

Ingenting har hänt, meddelade för övrigt matten från jyckens morgonpromenad, och vi stänger därmed butiken, laddar för tårta och börjar så smått finkalibreringen inför morgondagens derby på Söderstadion.

Men i dag konstaterar vi bara en sak: handboll.

Ers majonnäs

Morgonpromenad i ottan. Jycken rusade på och till och med husse sprang några steg, troligen för att bevisa nåt.

Väl på udden blev det hur som helst och i god stil en tagg. Jycken som fått upp ångan på riktigt besteg stenbumlingen som jag lutade mig mot, satt vackert och fick en godis som belöning.

När jag stod där och flämtade kom jag sisåhär en tjugo år efteråt att tänka på ett ord som ingen numera använder, desto fler inte längre har en aning om vad det betyder och ännu färre kan stava till. Nämligen becquerel.

Nu är det nya tider. Nu våras det igen. I dag är tidningarnas spalter fyllda av oväsentligheter om en massa löst folk med underliga namn och som har konstiga saker för sig (ungefär som vanligt – fast värre) så nån omvärldsorientering kommer inte på fråga.

Inte heller bär det av till Tjockhult city.

I morgon däremot kan man ju alltid demonstrera. Det finns som alltid en miljon skäl att anordna en demo, det är ju bara att se sig om i världen, men finns det också nåt tåg att tåga i som är emot en evenemangsarena för femtio tusen slipsknuttar i slakthusområdet? Det brukar väl för övrigt inte vara några problem för vissa att demonstrera mot sånt som man själv ämnar att genomföra?

Syndikalisterna kommer väl i god upplöst ordning marschera förbi Slottet och skandera att där vill dom bo. Varför inte? Jag är inte knusslig och uppskattar privata initiativ med kollektiv prägel.

Ungefär som att det krävs tio andra spelare i laget för att den elfte ska kunna sparka in bollen.

Även om en del politiker tycks tro att man ska sparka in den i eget mål.

Tintin till Bajen?

Körde ut dottern på jyckens morgonpromenad. Kaffe och en tagg på den gistna träbänken. Dagen är som gjord för att gå omkring och småfisa och lämna in tipsraden. Två hundra tusen löv finns kvar att ta hand om, men skit samma.

Jonatan Johansson, finländsk striker med ett förflutet i bland annat Glascow Rangers, var kommer han att spela fotboll i höst? Tja, vem vet vad framtiden bär i sitt sköte. Möjligen kan det vara någon annan som ser om huset än AL.

Fast nu måste jag till trakterna av Medis för att tjacka en gångbar grönvit present till sonen vars födelsedag närmar sig med ackuratess. Det hade jag glömt...

Apropå 3–1

Sportkrönikörer har ju sina mantra, som bekant, och på senare tid går det att saxa detta från vem som helst i kören: ”Jag undrar om det finns någon forward i allsvenskan som löper lika mycket under en match som Björn Runström.”

Den här gången är det en herr Lühr på den något mindre kvällsdraken som luftar denna indirekta fråga.

Jag kan svara en gång för alla: Det finns det inte.

Men det jag skulle komma till var att jag efter bolaget tog vägen hem över konsum och handlade ett ton kravhamburgare med tillbehör till lillgrabben och övernattande polare och att mannen vid köttdisken som jobbat där ett antal år nu och som jag under lika lång tid munhuggits med vid behov eftersom vi har olika åsikter om hur riktig fotboll ska spelas hade en tämligen vit AIK-tröja på sig, som han säkert tyckte var snygg och troligen burit i 24 timmar. Kanske inte helt reglementsenligt, men va fan. Han såg rörd ut. Riktigt riktigt rörd ut. Ja, nästan förvirrad och en smula orakad ut. Han som för ett år sen såg ut som om han kört i diket för gott. Ni vet, man ligger där och tänker: Vad hände? Jag är inte sämre än att jag klappade om honom och sade några vänliga ord och till och med ett grattis.

Sån är jag. Storsint, vänlig och kan glädja mig åt andras små glädjeämnen.

Men jag är inte sämre än att jag hoppas att han om fem dar ser ut som om han kört i diket igen.

Sen ställde han en med äkta och oförfalskad förvåning en fråga som jag i och för sig inte har en aning om vad jag ska svara på men som framför allt kanske säger nåt om svensk fotboll särskilt om man som han under en säsong legat i dikeskanten och sett Ljungskile, Mjällby eller till och med Trelleborg passera revy: ”Är inte Djurgården bättre än så här?”

Hamburgarna är uppätna. Huset är lustigt nog redan tyst. Jycken och jag går på kvällspromenad. Jycken snusar på nåt spännande i mörkret. Jag tänder en tagg och glor ut över viken. En koltrast. Något slår i den årsgamla vassen.

Snart är det onsdag. Det är dags att börja käka taggtråd, se över arsenalen och finslipa på tunnlarna. De riktiga.

Så himla vackert

Dimma och 102 procents luftfuktighet, våt jycke men morgonpromenaden gick i nåt som kan kallas för dur. En tagg på udden och viken snudd på försvann i det gråa och tystnaden och en och annan sångfågel och det var nästan så att man fick lust att gråta såhär dagen efter över Runströms två vackra strutar mot änglarna av alla lag. Och att Jeffrey släppte bollen så exakt i rätt ögonblick. Och två gånger om. Och Fischbein lär ha brunkat på, ett uttryck som bara måste med i nästa Akademiens ordlista. Och att Linderoth visade sta…, ja, nu får det vara nog helt enkelt, och hamnade på läktaren precis som de riktigt stora tränarna nere på kontinenten brukar göra. Ja, allt är så himla vackert såhär dagen efter.

Att lyssna på Sportradions webbsändningar från Bajens matcher kan vara prövande. En del reportrar har gått i Bengt Grives skola (säger nåt var femte minut eller bara om det är absolut nödvändigt typ ”jordbävning”, och det är ju kanon om man glor på burken och själv ser vad som händer) och några har som journalistisk dygd att mala på och aldrig försöka skriva en på näsan om vad man ska tycka enligt principen att aldrig ändra tonläge (vilket i och för sig är lovvärt till exempel vid konstitutionsutskottsförhör eller ÖIS–ÖIF men inte när Bajen spelar). Jag vet inte vem det var som höll låda denna gång, och det var sanna mina ord frustrerande att höra siffror och lag och gubbar som bytt sida omkastade om vartannat – men intensiteten var det absolut inget fel på. Sista kvarten var en av de längsta jag varit med om, och jag har varit med om mycket.

Att Bajenklacken dessutom agerade ljudkuliss gjorde inte saken sämre.

Att Max missar nästa match och med det årets första seriefinal är däremot mindre bra. (Att få en varning för att man sparkar på bollen när den befinner sig i nivå med Anders Linderoths navel, om man får tro Anders Linderoth, är, om det är sant, löjligt.)

Sen tycks det vara förenat med viss risk att bli utsatt för domarens oberäknelighet för den som bär kaptensbindeln i Hammarby, om man ser det statistiskt sett och i ett mycket kort perspektiv. Att bli utvisad är numera regel. Men sån är statistiken. Max ska tydligen vara på planen för att Bajen ska vinna, och Fischbein förlorar ju i princip aldrig när han ingår i startelvan. Och vadå (fniss): AIK öser alltid in mål?

Så allvarligt talat, jag är inte orolig just för den saken. Utvisningen innebar såklart ett omkullkastande av planerna, men hade det goda med sig att Sulan och Pablo fick speltid. Det finns alternativ.

Så är det: Är det länsderby och dessutom på Söderstadion är det bara att gå in och göra jobbet. Roligare än så blir det aldrig.

Jycken har torkat. Uppladdning pågår. Dags för en java.

Mellan tanke och handling

Jyckens morgonpromenad utan krusiduller. En tagg på udden medan hon rände runt i snåren. Hemvägen tog vi förbi blåsipporna som såg lika morgontrötta ut som en annan.

Jycken vägrade för övrigt att gå in. Så nu får hon sitta utanför och glo på våren medan jag tar tag i det hela.

En journalist tog ställning i schlagervalet och ringde tre gånger för att lägga sin röst på Carola. Påstår hon. Telefonräkningen talar om 108 samtal. Skandal, är ordet. Bara en fjant kräver omröstning. För övrigt är Sverige redan på plats - Aten kokar av schlageryra. Det tror jag inte på. Kevin i sexskandal. Han anklagas för sexattack på hotell. Det tror jag inte heller på. Britney har ännu en bulle i ugnen. Vanligtvis välunderrättade US Weekly är källan. Jaså? Men det är inte omöjligt. Årets Hollywoodsvek är avslöjat. Heathers bästa väninna är ihop med hennes exmake. Ständigt denna Heather. Vem är det? Och vem är Halle? Hon gör onaniscener i ny film tillsammans med Bruce. Till råga på allt har Jessica ny pojkvän. Sångerskan (!) dejtar skådis (!). Och så Paris strippat runt pålen när pojkvännen fyllde år.

Nu har mokabryggaren puttrat färdigt. Med koppen i handen går jag ut i världen.

Lär känna ditt träd

Morgonen ägnades åt att studera artister på hög nivå. Jycken fick hålla sig undan. Själv drog jag i mig kaffet, stod där nere på marken med gapande mun, stirrade uppåt och förundrades.

Vi har nämligen arborister på besök. En arborist är alltid förälskad, och nu talar vi inte genus och annat trams utan om jobbet. Det som ska göras. En arborist är nämligen en person som kan klättra omkring som en ekorre högt uppe bland trädens grenar med en motorsåg i näven eller hängande i en lina efter sig. En arborist börjar i toppen och jobbar sig ned. Minst fyrtio meter alm på ett par timmar. För att inte tala om alla dessa grenar. En arborist är ingen absolut trädkramare, men han eller hon vet att alla träd bär på en historia, att de också en gång varit små. Att ett träd är ett liv.

Snyggt och prydligt åker almen del för del i backen. Det handlar om centimeterprecision, men telefonledningarna till grannen är aldrig i fara.

Väl på marken kan vi bara konstatera att det var i grevens tid. Trädets fot är säkert en meter bred och fullständigt ihålig. Någon gång under sina kanske 130 år har det fått en skada i en rot. Jag kan glo fem sex meter upp i stammen och en något mindre omfångsrik person kan krypa hela vägen. Arboristerna vet det redan, men det är skönt att få det bekräftat: det var ett jobb som måste göras. Nästa Gudrun hade kunnat få oanade konsekvenser.

Tyvärr hann jag aldrig lära känna den här almen innan det var för sent. Yngsta sonen, däremot, blev tvärledsen när han förstod vad som skulle ske. Att han vill bli arborist när han blir stor är inte konstigt.

Ett gott råd som jag delar med mig av. Ska du beskära ett träd? Börja med att betrakta det i två dygn. Först då vet du vad som ska göras.

Men även träd kan ha en baksida, säger en som under årens lopp krattat ihop minst sex miljarder löv.

Apropå ingenting

Såhär dagen efter (och det har absolut ingenting med att det är måndag att göra) får man väl ändå vara nöjd. Fast ärligt talat, jyckens morgonpromenad var inte ett under av euforiskt småvisslande. Gårdagens batalj på Söderstadion var (om sanningen ska fram, och det ska den) möjligtvis medioker men ska man vara rättvis (för en gångs skull) var det mer fråga om höjda ögonbryn. Och vad det betyder förstår den som stått i samma position som jag med ansiktet mot solen i ungefär två timmar.

Nu hade jag visserligen bajenbrillorna på. Men ändå.

Efter tjugo minuter, och när HBK haft initiativet och börjat rada upp fasta situationer och spritt bollen i ett massivt mangelgrepp i stolpar och längs mållinjen (där det stod ungefär tjugotre personer när det var hörna), trodde jag att nu har det gått tre minuter och att nu, nu kommer dom, nu tar dom tag i det här. I det här fallet är dom vi. Sen hade det plötsligt gått fyrtiofem och jag tänkte, va fan, vad är det här? Vad hände?

Ingenting.

Bollklubbens satsning på kontaktlim hade gått hem, modell häftplåster, och resulterade i bollen i luften där den var ungefär trettiofem minuter och mer blått än grönvitt när väl trasan damp ner nånstans bredvid visserligen hårt jobbande men övergivna anfallare. Petter? Var han på planen? Satt släkten på läktaren?

Tyvärr för alla Erkanfans: det blev bättre med Jeffrey på sin kant och Furuseth på den andra, men frågan är om orsaken var att HBK ändrade taktik, om dom glömde att lägga på nytt lim i halvtid eller om orken tröt. Hur som helst, bolluslingen hamnade till slut på marken, och väl där fick Bajen mer att säga till om, särskilt när passningsspelet efter hand blev liite bättre.

Men närmare än just ingenting kom man aldrig.

Domaren var naturligtvis kass. Och då har jag inte ens funderat på att orera om Mickels utvisning. Det är ju ändå liksom ingen idé.

Fast domare får vara kassa. Sån är fotbollens värld.

Men för all del, vilket en hel hoper pressröster konstaterat såhär dagen efter: Bajen är fortfarande obesegrat.

Och själv tror jag att HBK är mer fågel än fisk.

Och nästa match, när det är fiskrensarna som tar emot de grönvita heroerna, är det Fischbeins tur att kriga på mitten. Och i värsta fall se bollen vina förbi där uppe i det saltstänkta luftrummet.

Sen till vårderbyt är förhoppningsvis Söderstadions gräsmatta som den ska vara för att passningarna och mottagningarna ska sitta som en smäck. Grön, skön och inbjudande och en tummelplats för pigga bajare.

ps. Om nån tror att jag morgonpromenerar med jycken såhär dags vill jag bara tala om att blogghelvetet kört fast, eller vad det nu gör när ingenting fungerar (= står och snurrar). Är det nån som hört nåt om att internet är fullt?

För tvåhundratjugoförsta gången

Frukost (nyköpta Icakroasanger) på den gistna träbänken och på det två baljor monteriva och en tagg. Solsken och åtta grader. Jycken fick följa med yngsta sonen på ett varv och har uppsökt skuggan och käkar på en gammal jota. Träden på andra sidan viken har börjat skimra. Nånting är på gång. Just det: Söderstadion. Femton noll noll.

För att hämma den tilltagande nervositeten har vi omvärldsorienterat oss och kan bara konstatera att Martin Timell talar ut om att han är obesegrad i TP. Säger han själv, alltså. Fan trot.

Yngsta sonen propsar på uppmärksamhet och får sig en duvning mellan de hemsläpade vägarbetskonerna och är bra med nere vid hörnen men sämre på höjdbollarna. Förhoppningsvis är Söderstadions matta inte lika hård som vår lilla plätt. Och något jämnare.

Halmstads Bollklubb är som vanligt fågel eller fisk och man vet aldrig hur bra (eller dåligt) laget är. Inte nog med att dom också har en brasse, Islands bidrag heter till råga på allt också Gunnar.

Fast en Pétur har dom ju förstås inte.

Risken finns att vi återkommer i ärendet. Men vi tar inte ut nåt i förskott.

This could never be like Kansas

Hemma igen efter några dagar där lokaltågen är namngivna efter lokala hjältar som Kal P Dal, Sten Stensson Sten och Kalle på Spången, och det drog minsann kallt och på andra sidan Sundet stod den där jeppen i ett slottsfönster och höll en döskalle i näven och såg högst svårmodig ut och jag hann inte ens tura för att avnjuta en grøn som jag annars brukar göra hvergang eftersom dom inte har hof på båtarna, men inte desto mindre kom jag mig för att bada i havet av den enkla anledningen att nån gång måste vara årets första. Dock utan bajenbrickor för det var inte väder nog och snudd på kyligare i luften än i böljan som till råga på allt inte var blå utan brun av sand och de envetna vågorna. En sak till. För att vara Henkeland var det ovanligt tyst om fotboll, men så har dom ju Bajen i färskt minne som eftertryckligt visat hur det ska gå till.

Och i morgon är det dags att visa hallänningarna.

Fast Halmstad på Söderstadion? Såhär års och med de tre första omgångarnas resultat i minne? Det låter som kamp ända in i kaklet. Även om jag inbillar mig att Hammarby kommer att dra plösen över gästerna.

Man har ju inbillat sig saker förr. Om man säger.

Jyckens kvällspromenad har jag i alla fall ombesörjt. Vi gick varvet runt udden. All is är väck. Blåklockorna sov. Och på hemvägen mötte vi den trebenta fårhunden som alltså på tre ben vallat nyzeeländska får och nu flyttat hit av alla ställen och jag surrade en stund med hennes likaledes hitflyttade matte och varje gång konstaterar jag att den engelska jag talar har jag läst mig till av James Ellroys och andras hårdkokta hjältar och att det finns en diskrepans mellan vad jag är på väg att säga och vad jag tänkt säga. Så jag svarar mest på olika spörsmål. Typ fuckin ”Yeah!” Det är säkrast så.

Och Sulan? Det är en bra fråga. Är han i kapp? Ändrar Linderoth på en hittills tämligen lyckad och ibland självspelande orkester? Han gör ju det i alla fall när det skorrar falskt här och var under match.

Om mindre än sexton timmar vet vi definitivt svaret. Och då troligen till höger.

Jag tror stenhårt på Gunnar Thor. Samba kommer hur som helst in under hand och petar in en.

På väg

Enligt uppgift lär jycken ha satt i sig en Järnasork. För att sedan kräkas upp den.

Lustigt nog bär det av till Skåne nu. Eller rättare: i morgon bitti, sådär dagen efter holmgången i Malmö. Om man vill kan man säga att Bajen jämnat marken. Eller krattat manegen. Visat var skåpet ska stå, går också bra.

Hur som helst hade en av pågarnas backar en minnesvärd dag på jobbet när Bajen kom på besök, visade sportens bilder från matchen. Okej, även backkollegan som blev nednickad av samme påg som nickade dit självmålet lär komma ihåg Bajen.

För att inte tala om Asper.

Och det är bara början…

Själv har jag en vag idé om att bada i Sundet, möjligtvis iklädd endast bajenbrickor.

Ovädersmoln?

Påskdagen. En humla dyker upp lagom till tredje fikat och förlustar sig med ett gäng krokusar. Jag sitter på den skrangliga träbänken, rullebören är fullastad, krattan lutar sig därmot. Mera kaffe. Jag har slutat att räkna löv, det hjälper inte. Jycken har åkt till Järna, men innan dess fick hon som ungarna ett påskägg, men i hennes låg ett märgben. Jag tänder en tagg, kisar mot solen, sätter bajenbrickorna på plats. Kan det vara ovädersmoln där borta vid horisonten? I kväll är det bara jag och äldsta sonen, nyss hemkommen från en veckas handboll nere i södra Deutschland och slut. Lax, räkor, kanske portugisisk sardinpastej om jag har någon kvar. Vit alsace eller öl? Bra fråga. Sonen har satt på Van Morrison. Rullebören rör sig inte. Man kan ju ta en öl nu? Efter maten kommer jag att föreslå Amarcord, men jag misstänker att han vill se Cape Fear om nu inte 24 rullar vidare. Hur som helst kommer vi att snacka Bajen. De allt annat än himmelsblå står på tur. Rullebören står där den står. Det är hög tid för en trepoängare därnere. Humlan surrar lätt vimmelkantig sin väg. Solen kämpar på. Jag tänder en tagg och funderar på saken.

Brutti, sporchi e cattivi

Ännu en långfredag går mot sin ände. Också en dag att välja att kratta löv på. Det tar aldrig slut. Och jycken har fått promenader hur många som helst men ser fortfarande sur ut. Hur många koppar kaffe blev det till slut? Men nu har i alla fall mörkret infunnit sig. Vi ska avrunda det hela med en (okej, två) starobno och "Fula, skitiga och elaka", Scolas gamla pärla hemsläpad från videohökarn. Och vi konstaterar: Kan Gais så kan absolut Bajen.

Desorientering

"Girl you thought he was a man
But he was a muffin"

Löpsedlar är onekligen ett bekvämt sätt att omvärldsorientera sig. Och tur är att man inte är ensam om denna goda cigarr, annars skulle man tro att man är tokig. En god kamrat i konsten gjorde mig under morgonpromenaden uppmärksam via mms på detta aktstycke, som just nu går att avnjuta hos din favorithökare. Tretton spänn vill dom ha för eländet. Med den prissättningen hoppas man förstås på att nå dom många läsarna, som att ge Doris och Åke i Hagsätra vad dom inte vet att dom vill ha – eller vad man numera har för namn på den så kallade målgruppen. Visst känns det skönt att det läggs ned så mycket tid och kraft på att utbilda horder av journalister och mediemänniskor på all världens olika slags medie- och journalistutbildningar? Nån av dem måste ju faktiskt vara den som gör jobbet.

Att vi plötsligt åter hittat hem till Zappa är för övrigt verkligen på tiden. Efter väl uträttade behov avslutar jycken och jag morgonpromenaden med en lätt joggningstur hem till matskålen, mokabryggaren och detta.

Ps. Eftersom vi i alla fall vet att vi inte vet vad som kan hända de närmaste dagarna tar vi i år ut påsken i tid. Man ska förstås vara både glad och ledsen från och med nu till och med måndag, om man ska köra rejset på riktigt, men vi lägger vårt krut på en glad påsk!

Vi pluggar på

Hur är det egentligen på universitetet? Hur är det att ligga där? På riktigt, alltså? Jycken och jag funderar på saken på väg hem på morgonpromenaden som avslutades med en holmgång med boxern boxarn i den ännu tomma fårhagen där åtminstone boxarn mellan holmgångarna hittar en massa fjolårsgodis att tugga på som dom där ulliga, lätt fånstirrande krabaterna lämnade efter sig förra säsongen. Nu när snön smält.

Forskare i Lund har nämligen hittat 500 miljoner år gammalt bajs, rapporterar Sydsvenskan. Och rapporterar i sin tur kvällsdrakens text-tv-redaktion under rubriken senaste nytt, som är en outsinlig källa till glädje och höjda ögonbryn. En annan har väl precis som i allt annat här i livet halvfuskat sig fram på diverse obskyra, absolut onödiga universitetskurser om man är intresserad av att tjäna kosing och karriär men som i alla fall gör en tämligen halvbildad på saker som ingen tycks särskilt intresserad av (och som bland annat gör att mina filmupplevelser kan te sig lätt bisarra eftersom jag letar fallossymboler, bara som ett exempel). Men nånstans kan jag ångra att jag inte gjorde slag i saken. Satsade. Fortsatte. Hittade min nisch. Kanske en doktorshatt. "Skitskojigt", säger en av bajsforskarna om saken, om man får tro kvällsdraken. Jag tror honom. Och var hittade man det här skitskojiga? Jo, ”i en bergvägg i Andrarum”.

Jag tänker inte skriva nån på näsan om att det är bra att halvt om halvt vidareallmänbilda sig men det finns fortfarande tid att slänga in en anmälan för den som har lite tid över i höst. Den 15 april är sista dagen. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet men Stockholms universitet har en massa mysko 5- och 10-poängskurser för den som har så kallad allmän behörighet (eller i värsta fall tagit sig igenom till exempel lite mera matte eller fysik än vi vanliga dödliga). Och en del pärlor. Vad sägs om att orientera sig i de geologiska förutsättningarna för Skottlands whiskyindustri, och som bland annat innehåller en exkursion till landet i fråga (och jag räknar med ett och annat destilleritest, fattas bara). Fem poäng som en smäck. Och vem vet vad man kan hitta i en bergvägg i de skotska högländerna?

Aj fan, whiskyköret går av stapeln först nästa vår och inte i höst, upptäcker jag nu. Det är okej, jag föredrar trots allt andra av de ädla dryckerna. Även om jag inte säger nej om jag nu måste välja.

Apropå fallossymboler är genus numera ett frekvent begrepp bland snart sagt alla institutioner i universitetsvärlden. Det låter som nåt som jag ska satsa på att halvbilda mig i.

Vem vet vad det kan leda till.

Ett slags rättvisa

Jyckens morgonpromenad drog i väg mot förmiddagen innan den blev av, men då var det sol och viss vår och matten som var med styrde stegen mot blåsippsberget – och se på fan, några stack upp ur fjolårslövsmyllan och egentligen ska jag naturligtvis ta mig an gårdagsderbyt på Råsunda som inleddes med att dom blå drog på rätt ordentligt men det var liksom ändå ingen fara på taket även om dom har ett vasst passningsspel på ett tillslag som bygger på att dubbla mot en försvarare eller trippla mot två när bollen kommer för att få den som försvarar att gå fel, men som alla vet funkar inte det mot Max. Slaget om mitten däremot såg lite ödsligt ut, men när Jeffrey gick, förlåt haltade, ut och Erkan klev in hade Bajen redan fått styr på det hela och med Erkan blev det mycket bättre, och med två så löpvilliga som Björn och Paulinho och en emellanåt rättvänd Petter såg det ut som att det är lugnt, det är naturligtvis aldrig lugnt men det är ändå lugnt, Bajen har tagit över, det syns lång väg, i andra kommer det att smälla. Vilket det gjorde.

Sen var det kört.

Elva mot tio är inget att ha, ja, möjligen om man leder. Det blir helt enkelt för enkelt att spela bekvämt och tänka efter en tiondel för mycket innan passningen slås när motståndarna "drabbats" av en utvisning. Och just då syns Mickel som naturligtvis inte vill vara bekväm utan göra det där som han är så bra på när det går undan men som man nu hela tiden vill ska slå den där drömbollen som ingen annan heller brukar göra eftersom motståndarna faller och fortsätter att falla ner, och jag vet inte riktigt vad Mickel ska göra åt det. Framför allt måste alla andra vilja ha bollen.

Hur som helst, jag måste dricka kaffe, så vi lyfter på snabbhatten för Gunnar Thor som (vi har redan hunnit säga det) kommer att ge anfallsspelet en extra dimension när Petterpåkanten eller vem som nu spelar där i stället för att gå in med bollen åtminstone fler gånger än en släpper bollen vidare längs kanten för vänsterfoten är det inget fel på. Försvarsmässigt finns ju inget att anmärka på. Petur ser dessutom alltmer vältränad ut och gjorde dessutom ett stabilt intryck när han pekade finger åt Jonsson som bet i gräset efter sitt misslyckade försök att klyva Gunnar Thors vad. Och Max har vi nämnt. Och nog tog Stoor ett litet steg på vägen framåt.

Nä, nu måste jag dricka kaffe. Det kanske var rättvist med 0–0, vi säger det, för nu måste jag få kaffe.

En sak till: jag lyckades aldrig klämma ur mig ”Men herregud, det är ju bara fotboll”. Det blev liksom aldrig läge för det.

Just purse your lips and whistle

Jaha, det var den vårkänslan. Matten kommenderades ut i snöslasket på morgonpromenad och vis av erfarenheten höll jag mig naturligtvis undan när det var dags att torka av blöt och lerig jycke.

Annars har jag med visst intresse konstaterat att en falsk Anna Book enligt en löpsedel terrar nån Let´s Dance-lirare och att en gorillabebis säger ”Mamma, hjälp mig”, om man i det senare fallet får tro den något mindre kvällsdrakens förstasida. Sånt är ju kul, särskilt som en typ treåring lämnar sin mamma som står framför mig i konsumkön med sittvagnen full av fryst capricciosa för att peka på blaskan med apmorsan och säga ”King Kong”.

Fast det var förstås i går.

Och nu är det vinter igen.

Råsundas åker är kvällens uppgift att betvinga för de grönvita hjältarna. Eller får vi se den grå dräkten in action? Jag drar inga växlar på färgen; derbyn har man för att få uppleva nattsvart ångest. Det spelar ingen roll om man innan har ångest av vilka anledningar som helst, det finns liksom ingen hejd på själva känslan. Man tror att man nått taket, eller för all del botten en gång för alla, men inte. Och inte nog med det, till slut kommer man på att man ändå ska vara på plats för att fullt ut få blomma ut. Det är som om man bara måste.

Varför är det så?

Sen kom jag på att jag är helt fel ute. Som man frågar får man svar.

Det är påsklov och ungarna förväntar sig underhållning på hög nivå mest hela tiden. Och varför inte! Allt som hänt är historia! För efter ett varv med mokabryggaren och en tagg i dörröppningen kom jag på att, va fan, jag tar mig själv i hand på att se det sköna i kråksången. Så oavsett all glädje eller sorg, förbittring eller lycka runt om på läktarna runt åkern i kväll ska jag när bänkgrannarna jublar eller svär framhärda, glansögd fånstirra och i all vänlighet säga: Men herregud, det är ju bara fotboll.

I morgon är en annan historia.

Tre gånger P och två från en ö

Förväntningar är ett otyg. Som att se en film som alla säger är så jävla bra, du måste se den – och det är den aldrig eftersom jag redan fått skrivet på näsan vad jag kommer att få uppleva.

Morgonpromenaden kunde, såhär dagen efter, gått på rosa moln. Eller i meterdjup snö eller lera. Jycken förstår att det inte spelar nån roll. Jag tar täten och jycken kan bara försöka hänga med och med tungan efter. Övergången är glasklar: Ungefär som i går, och nu är ämnet naturligtvis fotboll, nämligen att det inte spelade nån roll att Söderstadions gräsmatta stundtals påminde om en leråker och att bollen envisades med att uppfatta den som sådan. För stundtals var det mer fråga om små rosa moln, kvicka fötter och ett stort fång fananamma från alla håll och kanter och just fananamma, vad håller vi på med som till slut knöt ihop den sprattlande säcken. Men det bästa av allt – vid sidan av de fyra förlösande målen, varav Paulinhos andra från början till slut måste vara det närmaste man kan komma en ångande het kniv i ett kallt skånskt smörpaket för att inte tala om hur vackert det var hela raka vägen och att det var tre gånger P som visade vad det handlar om (som alltså tål att upprepas: närmaste vägen mot mål är rakaste vägen, och kolla med ett måttband den som inte tror mig), och då måste jag också nypa mig i armen över Covics dubbelräddning på straffen (och då ligger betoningen på dubbelräddningen) – och för att hitta tillbaka till det jag ville säga från början: det bästa av allt var en isländsk ung vänsterback som agerade med lugn, pondus, säkerhet och blick för spelet.

En sak till: vänsterfoten tycks vara känslig.

”Jag har aldrig upplevt något liknandur”, säger debutanten Gunnar Thor Gunnarsson enligt Bajens hemsida om matchens inramning. Man får väl kvittera med att det har inte jag heller. Men jag talar om en debut på Söderstadion i en premiäromgång i allsvenskan. Gunnar Thor gjorde inte allt rätt eftersom planen inte tillät det. Men nästan. Och hade Aubynn släppt bollen i tid när vår nya vän från den där välsignade ön väl kom ångande kunde jag ha fått sluta den här meningen i falsett.

Ibland är det enkla så… enkelt.

Hur som helst: vad jag än hade för förväntningar kom de på skam.

En tagg på udden med vyn över viken. Läget är under kontroll. Säcken ihopknyten. Isen ser onekligen porös ut. Jycken får springa fritt.

Sen på vägen hem tar jycken över. Fullt ös och det mesta på chans – och jag efter, och hur jag än styr mina steg trampar jag i ler- och vattenpölar. Ungefär som i går, vet den som var på plats, och då är vi fortfarande kvar på Söderstadion. Det vore inte Bajen om det inte efter en formidabel första halvlek av någon outgrundlig anledning i andra halvlek stundtals ska börja plottras med lädret eller möjligen tränas på att ständigt vara två på detsamma. Eller att få bolluslingen på stödjebenet som man just då använder som stöd.

Jag tror mig i och för sig veta varför: Förväntningar är ett otyg. Särskilt när det nu ändå är så bra, så kul och så mycket spring i benen hos Runström och andra är det viktigt att hålla i hatten.

Petur såg efter hand inte helt fulltränad ut. Stoor har fortfarande en del att bevisa. Och det finns väl en del annat att trivselgnälla på. Men va fan, jag säger som mannen till vänster som efter åtta minuters spel såg på mig, nickade eftertänksamt och nyktert konstaterade: Det blir guld.

Jag nickade tillbaka.

Kom ihåg att det var han som sade det.

Naken- och andra chocker

Jycken morgonpromenerar med matten. En tagg på trappan, kaffet är svart, hett och dricks ur snygg grönvit mugg. Regnet har upphört.

I går kväll, på väg hem från ännu ett föräldramöte, passade jag på att sniffa lite i luften, och nåt sade mig att det var våren.

I dag är den här. I kväll finns ingen återvändo. Nånstans på bron kommer jag att inse att väntan är över för denna gång. Och plötsligt få för mig att jag förlagt säsongkortet.

”Skönt att det blev en bra lösning snarare än en snabb lösning”, tycker Hammarbys sportchef Thomas Andersson och syftar på Bajens nya isländska back Gunnar Thor som kom till laget med ungefär sextioåtta hundradelar till godo innan transferfönstret slog igen för denna gång.

I går konstaterade jag att någon på universitetet i Lund har läst kvällstidningarnas löpsedlar, om man får tro Flashback.se, och, får man anta, blivit lika chockad som alla andra. Vad får mig att tro det? Jo, andelen chockdrabbade svenskar har ökat med nästan 1.200 procent de senaste åren, meddelar universitetet.

Ja, jag vet, nästan allt är värt en ”chock” nu för tiden.

Själv har jag begrundat vad folk som surfar hit via Google vill finna.

Vinnare är såklart: kaniner är bäst i hella världen som djur, och Micke Hellström visar därmed att han inte är bortglömd.

Vad betyder knalla ? vill någon veta och även jag. Tuttar är gångbart, och naturligtvis ett antal "Världens största bröst" som härmed kommer att generera än mer trafik till min blogg. Vilka preferenser man har för att söka på +bandage +katt +bild vet jag inte och vill kanske inte veta, men miljonär, cigarr och Ann-Sofi Kylin är okej och visar på viss halvbildning. Att lära genom konsten lars lindström låter däremot en smula pretto och att hälla upp filmjölk vet jag inte riktigt varför man vill lära sig via google. Ulf lundells äldste son och in kommer gösta låter som musik för mina öron, men den som söker på Carola måste vara tondöv och bara vara ute efter att få vatten på sin kvarn.

Slutsats? Jag är delvis chockad.

Och för att avsluta gårdagskvällen: en god vän och blivande (ung) mormor sade häromdagen till mamman in spe att du oroar dig för allt och förlossningen och tror att det blir jobbigt med skrik och kräk och överfulla blöjor och för lite sömn och höga febertoppar och kolik och andnöd och misstankar om eventuella diagnoser och bokstavskombinationer och föräldraledigheten – men vänta bara till det är dags för alla dessa dj-a föräldramöten.

Det ligger nåt i det.

Men i dag kan inget rubba den obevekliga gången mot årets största, viktigaste och bästa premiär alla kategorier. Allt rinner av. Hjärtat slår. Mokabryggaren sjunger. Jycken viftar på svansen. Allt är ett resultat av tunnelseende och nirvana.

Och när man förstår att det är just i dag och inte i går och inte i morgon eller nästa vecka som Hammarby beträder Söderstadions matta och att man kommer att stå där på läktaren drabbas man av en insikt som det inte riktigt går att sätta ord på.

Det, om något, är nästan som en chock.

El clásico

– Kolla ungar, det står en älg i trädgården!
– Det sade du redan förra året.

Och, är jag nödd att lägga till, de senaste ungefär tio åren.

Men innan dess hade yngsta sonen lyckats få mig att ifrågasätta verkligheten när han sade att klockan var tjugo i nio när den var tjugo i sju.

Var och en sin egen krönikör. Krönikörer växer på trän. Alla rusar åt samma håll. Bylinen, i ord eller bild eller ljud, är oftast större eller tar längre tid än det som sägs eller skrivs och är antagligen viktigare. Inte nog med det: krönikörer måste ha ett ambivalent förhållande till aprilskämt eftersom de hela tiden tycks tro att det är hög tid att kläcka ett. Konsten är ju att sticka ut hakan eftersom man allt som oftast ingenting har att säga. Och det man inte säger är naturligtvis det mest intressanta.

Skämt åsido: i dag är kulan i luften. Två av Götelaborgs lillbrorsor är först ut att tjonga allsvensk boll. Om vi måste välja håller vi en liten tumme för arbetarepresentanterna. Men på tisdag börjar det på riktigt. En del förstår inte det. TV4:s hårdlanserade krönikejeppe brände för ett par dar sen igenom allsvenskans lag och hur det skulle gå på ungefär 30 sekunder. Sammanlagt. Han hann analysera alla lag som skulle slåss om titeln eller inte mäkta med eller som riskerade att åka ur eller skulle klara sig kvar – och Hammarby? Tja, jag tror alla var med – det gick som sagt undan – utom just Bajen.

För övrigt saxar vi vilt i omvärldsbevakningen: Försäkringsbolaget If vill köpa fotbollssektionen inom Djurgårdens IF och döpa om laget till If Djurgården, skriver signaturen Hans Eskilsson i Dagens Industri.

Och så har Olinda fixat lökarna, meddelar den något större kvällsdraken.

Själv är anhängare av den gamle räven Boethius Si tacuisses, philosophus manisses. Nämligen Om du hade tigit, hade du fortfarande varit filosof.

Så fick jag det sagt.

Så nu får det bli morgonpromenad. Jycken är ett tacksamt objekt för en fd filosof. Och jag säger ingenting, men är Gunnar Thor numera klar att beträda Söderstadions matta i dom rätta färgerna? Jag vet att det är lördag och jag ska också till Kvarnen och allt det där men är det inte en uppgift för Hammarbys webbplats att konfirmera den uppgiften? Och att vi tyvärr får vänta på Tobias Linderoth till efter VM.

Cosmic debris

Jag hade på nåt obegripligt vis förlikat mig med att det är vår. Nu blev det i stället tvunget att skicka ut jycken med matten på morgonpromenad.

Kaffe och en tagg i snöyran i dörröppningen. Förra säsongen var mitt tips (baserat på försäsongsmatcher och intuition) att Hammarby när krutröken lagt sig skulle ståta med 79 poäng (en extra för snyggt spel) och målskillnaden 78–0. I år är jag betydligt mer återhållsam. En anledning är förstås att jag inte sett en enda av årets fajter och vägrar basunera ut tänkbara scenarion på basis av annat än fakta. En annan anledning är förstås att jag numera inbillar mig att allt kan hända.*

Eftersom svaret på frågan om var, hur och när vi får se en framtida ny eventuell arena för Bajen är avhängigt väldigt många variabler, till exempel hur mycket betong som måste rinna under broarna för Stockholms stads kära folkvalda, har jag insett att ju mer betong, desto mindre insikt men desto mer positionerande. Att säga en sak och göra en annan är inget karaktärsdrag, inbillar jag mig. Men jag kan ha fel. Det kan ju vara så enkelt att man av princip måste göra tvärtemot vad ”dom andra” vill.

Och om man nu vill ha en arena i kolossalformat, varför inte dra till med en för runt tre hundra tusen åskådare?

Bajen bäst i Sverige – men inte tillräckligt ofta, anser Fotbolldirekt som tippar på. Verkligheten är en annan. Bajen alltid bäst i Sverige. Svårare än så är det inte att sätta en rubbe. Om det sen räcker tillräckligt ofta är en annan fråga.

Ska vi sätta en isländsk krónur på att det blir Gurra med den känsliga vänsterfoten som blir den lycklige som eventuellt får springa in på Söderstadion och motta folkets jubel? (kollade för säkerhets skull med Forex vad en krónur blir i riksdaler, och det är inte mycket). Och i så fall: Kommer backlinjen att hädanefter kommunicera på isländska? ”Passur!” ”Backur!” ”Vändur!” ”Fällur!”

Jag vet naturligtvis inte om svaret är relevant men ställer ändå frågan: Finns det något samband mellan arenafrågan och ”Storebror”, den där mindre vetande teveserien där det enligt kvällsdraken slagits nytt sexrekord? Nämligen: två personer har haft sex med tre personer vardera.

Inte vet jag, men enligt kvällsdraken ligger kondomerna orörda i förbandslådan.

Sånt får mig att undra: Varför ligger dom i förbandslådan?

* Att just allt kan hända är naturligtvis den främsta orsaken till att jag inte sett en enda fajt.

Konsten att hämta andan

Vi andas ut – och drar in andan.

Jaha, ännu ett plastkort att förlägga på nåt smart ställe för att man ska komma ihåg var det ligger och för att man inte ska bära omkring på det och utsätta sig för risken att tappa det. För i plånkan lär det inte ligga när man som bäst behöver det. Och tvärtom. Och betyder det att samlingen av gamla matinébiljetter och andra små pappersminnen av odödliga evenemang där man plitat ner eventuellt resultat eller betyg inte längre är… modernt att ägna sig åt?

Sanna mina ord: Snyggt, förstås, men Hammarbys säsongskort kommer att framkalla en och annan klassisk svordom.

Eller inte.

Jycken kallar. För att inte tala om allt annat. Jag springer vidare.