Lär känna ditt träd

Morgonen ägnades åt att studera artister på hög nivå. Jycken fick hålla sig undan. Själv drog jag i mig kaffet, stod där nere på marken med gapande mun, stirrade uppåt och förundrades.

Vi har nämligen arborister på besök. En arborist är alltid förälskad, och nu talar vi inte genus och annat trams utan om jobbet. Det som ska göras. En arborist är nämligen en person som kan klättra omkring som en ekorre högt uppe bland trädens grenar med en motorsåg i näven eller hängande i en lina efter sig. En arborist börjar i toppen och jobbar sig ned. Minst fyrtio meter alm på ett par timmar. För att inte tala om alla dessa grenar. En arborist är ingen absolut trädkramare, men han eller hon vet att alla träd bär på en historia, att de också en gång varit små. Att ett träd är ett liv.

Snyggt och prydligt åker almen del för del i backen. Det handlar om centimeterprecision, men telefonledningarna till grannen är aldrig i fara.

Väl på marken kan vi bara konstatera att det var i grevens tid. Trädets fot är säkert en meter bred och fullständigt ihålig. Någon gång under sina kanske 130 år har det fått en skada i en rot. Jag kan glo fem sex meter upp i stammen och en något mindre omfångsrik person kan krypa hela vägen. Arboristerna vet det redan, men det är skönt att få det bekräftat: det var ett jobb som måste göras. Nästa Gudrun hade kunnat få oanade konsekvenser.

Tyvärr hann jag aldrig lära känna den här almen innan det var för sent. Yngsta sonen, däremot, blev tvärledsen när han förstod vad som skulle ske. Att han vill bli arborist när han blir stor är inte konstigt.

Ett gott råd som jag delar med mig av. Ska du beskära ett träd? Börja med att betrakta det i två dygn. Först då vet du vad som ska göras.

Men även träd kan ha en baksida, säger en som under årens lopp krattat ihop minst sex miljarder löv.

Apropå ingenting

Såhär dagen efter (och det har absolut ingenting med att det är måndag att göra) får man väl ändå vara nöjd. Fast ärligt talat, jyckens morgonpromenad var inte ett under av euforiskt småvisslande. Gårdagens batalj på Söderstadion var (om sanningen ska fram, och det ska den) möjligtvis medioker men ska man vara rättvis (för en gångs skull) var det mer fråga om höjda ögonbryn. Och vad det betyder förstår den som stått i samma position som jag med ansiktet mot solen i ungefär två timmar.

Nu hade jag visserligen bajenbrillorna på. Men ändå.

Efter tjugo minuter, och när HBK haft initiativet och börjat rada upp fasta situationer och spritt bollen i ett massivt mangelgrepp i stolpar och längs mållinjen (där det stod ungefär tjugotre personer när det var hörna), trodde jag att nu har det gått tre minuter och att nu, nu kommer dom, nu tar dom tag i det här. I det här fallet är dom vi. Sen hade det plötsligt gått fyrtiofem och jag tänkte, va fan, vad är det här? Vad hände?

Ingenting.

Bollklubbens satsning på kontaktlim hade gått hem, modell häftplåster, och resulterade i bollen i luften där den var ungefär trettiofem minuter och mer blått än grönvitt när väl trasan damp ner nånstans bredvid visserligen hårt jobbande men övergivna anfallare. Petter? Var han på planen? Satt släkten på läktaren?

Tyvärr för alla Erkanfans: det blev bättre med Jeffrey på sin kant och Furuseth på den andra, men frågan är om orsaken var att HBK ändrade taktik, om dom glömde att lägga på nytt lim i halvtid eller om orken tröt. Hur som helst, bolluslingen hamnade till slut på marken, och väl där fick Bajen mer att säga till om, särskilt när passningsspelet efter hand blev liite bättre.

Men närmare än just ingenting kom man aldrig.

Domaren var naturligtvis kass. Och då har jag inte ens funderat på att orera om Mickels utvisning. Det är ju ändå liksom ingen idé.

Fast domare får vara kassa. Sån är fotbollens värld.

Men för all del, vilket en hel hoper pressröster konstaterat såhär dagen efter: Bajen är fortfarande obesegrat.

Och själv tror jag att HBK är mer fågel än fisk.

Och nästa match, när det är fiskrensarna som tar emot de grönvita heroerna, är det Fischbeins tur att kriga på mitten. Och i värsta fall se bollen vina förbi där uppe i det saltstänkta luftrummet.

Sen till vårderbyt är förhoppningsvis Söderstadions gräsmatta som den ska vara för att passningarna och mottagningarna ska sitta som en smäck. Grön, skön och inbjudande och en tummelplats för pigga bajare.

ps. Om nån tror att jag morgonpromenerar med jycken såhär dags vill jag bara tala om att blogghelvetet kört fast, eller vad det nu gör när ingenting fungerar (= står och snurrar). Är det nån som hört nåt om att internet är fullt?

För tvåhundratjugoförsta gången

Frukost (nyköpta Icakroasanger) på den gistna träbänken och på det två baljor monteriva och en tagg. Solsken och åtta grader. Jycken fick följa med yngsta sonen på ett varv och har uppsökt skuggan och käkar på en gammal jota. Träden på andra sidan viken har börjat skimra. Nånting är på gång. Just det: Söderstadion. Femton noll noll.

För att hämma den tilltagande nervositeten har vi omvärldsorienterat oss och kan bara konstatera att Martin Timell talar ut om att han är obesegrad i TP. Säger han själv, alltså. Fan trot.

Yngsta sonen propsar på uppmärksamhet och får sig en duvning mellan de hemsläpade vägarbetskonerna och är bra med nere vid hörnen men sämre på höjdbollarna. Förhoppningsvis är Söderstadions matta inte lika hård som vår lilla plätt. Och något jämnare.

Halmstads Bollklubb är som vanligt fågel eller fisk och man vet aldrig hur bra (eller dåligt) laget är. Inte nog med att dom också har en brasse, Islands bidrag heter till råga på allt också Gunnar.

Fast en Pétur har dom ju förstås inte.

Risken finns att vi återkommer i ärendet. Men vi tar inte ut nåt i förskott.

This could never be like Kansas

Hemma igen efter några dagar där lokaltågen är namngivna efter lokala hjältar som Kal P Dal, Sten Stensson Sten och Kalle på Spången, och det drog minsann kallt och på andra sidan Sundet stod den där jeppen i ett slottsfönster och höll en döskalle i näven och såg högst svårmodig ut och jag hann inte ens tura för att avnjuta en grøn som jag annars brukar göra hvergang eftersom dom inte har hof på båtarna, men inte desto mindre kom jag mig för att bada i havet av den enkla anledningen att nån gång måste vara årets första. Dock utan bajenbrickor för det var inte väder nog och snudd på kyligare i luften än i böljan som till råga på allt inte var blå utan brun av sand och de envetna vågorna. En sak till. För att vara Henkeland var det ovanligt tyst om fotboll, men så har dom ju Bajen i färskt minne som eftertryckligt visat hur det ska gå till.

Och i morgon är det dags att visa hallänningarna.

Fast Halmstad på Söderstadion? Såhär års och med de tre första omgångarnas resultat i minne? Det låter som kamp ända in i kaklet. Även om jag inbillar mig att Hammarby kommer att dra plösen över gästerna.

Man har ju inbillat sig saker förr. Om man säger.

Jyckens kvällspromenad har jag i alla fall ombesörjt. Vi gick varvet runt udden. All is är väck. Blåklockorna sov. Och på hemvägen mötte vi den trebenta fårhunden som alltså på tre ben vallat nyzeeländska får och nu flyttat hit av alla ställen och jag surrade en stund med hennes likaledes hitflyttade matte och varje gång konstaterar jag att den engelska jag talar har jag läst mig till av James Ellroys och andras hårdkokta hjältar och att det finns en diskrepans mellan vad jag är på väg att säga och vad jag tänkt säga. Så jag svarar mest på olika spörsmål. Typ fuckin ”Yeah!” Det är säkrast så.

Och Sulan? Det är en bra fråga. Är han i kapp? Ändrar Linderoth på en hittills tämligen lyckad och ibland självspelande orkester? Han gör ju det i alla fall när det skorrar falskt här och var under match.

Om mindre än sexton timmar vet vi definitivt svaret. Och då troligen till höger.

Jag tror stenhårt på Gunnar Thor. Samba kommer hur som helst in under hand och petar in en.

På väg

Enligt uppgift lär jycken ha satt i sig en Järnasork. För att sedan kräkas upp den.

Lustigt nog bär det av till Skåne nu. Eller rättare: i morgon bitti, sådär dagen efter holmgången i Malmö. Om man vill kan man säga att Bajen jämnat marken. Eller krattat manegen. Visat var skåpet ska stå, går också bra.

Hur som helst hade en av pågarnas backar en minnesvärd dag på jobbet när Bajen kom på besök, visade sportens bilder från matchen. Okej, även backkollegan som blev nednickad av samme påg som nickade dit självmålet lär komma ihåg Bajen.

För att inte tala om Asper.

Och det är bara början…

Själv har jag en vag idé om att bada i Sundet, möjligtvis iklädd endast bajenbrickor.

Ovädersmoln?

Påskdagen. En humla dyker upp lagom till tredje fikat och förlustar sig med ett gäng krokusar. Jag sitter på den skrangliga träbänken, rullebören är fullastad, krattan lutar sig därmot. Mera kaffe. Jag har slutat att räkna löv, det hjälper inte. Jycken har åkt till Järna, men innan dess fick hon som ungarna ett påskägg, men i hennes låg ett märgben. Jag tänder en tagg, kisar mot solen, sätter bajenbrickorna på plats. Kan det vara ovädersmoln där borta vid horisonten? I kväll är det bara jag och äldsta sonen, nyss hemkommen från en veckas handboll nere i södra Deutschland och slut. Lax, räkor, kanske portugisisk sardinpastej om jag har någon kvar. Vit alsace eller öl? Bra fråga. Sonen har satt på Van Morrison. Rullebören rör sig inte. Man kan ju ta en öl nu? Efter maten kommer jag att föreslå Amarcord, men jag misstänker att han vill se Cape Fear om nu inte 24 rullar vidare. Hur som helst kommer vi att snacka Bajen. De allt annat än himmelsblå står på tur. Rullebören står där den står. Det är hög tid för en trepoängare därnere. Humlan surrar lätt vimmelkantig sin väg. Solen kämpar på. Jag tänder en tagg och funderar på saken.

Brutti, sporchi e cattivi

Ännu en långfredag går mot sin ände. Också en dag att välja att kratta löv på. Det tar aldrig slut. Och jycken har fått promenader hur många som helst men ser fortfarande sur ut. Hur många koppar kaffe blev det till slut? Men nu har i alla fall mörkret infunnit sig. Vi ska avrunda det hela med en (okej, två) starobno och "Fula, skitiga och elaka", Scolas gamla pärla hemsläpad från videohökarn. Och vi konstaterar: Kan Gais så kan absolut Bajen.

Desorientering

"Girl you thought he was a man
But he was a muffin"

Löpsedlar är onekligen ett bekvämt sätt att omvärldsorientera sig. Och tur är att man inte är ensam om denna goda cigarr, annars skulle man tro att man är tokig. En god kamrat i konsten gjorde mig under morgonpromenaden uppmärksam via mms på detta aktstycke, som just nu går att avnjuta hos din favorithökare. Tretton spänn vill dom ha för eländet. Med den prissättningen hoppas man förstås på att nå dom många läsarna, som att ge Doris och Åke i Hagsätra vad dom inte vet att dom vill ha – eller vad man numera har för namn på den så kallade målgruppen. Visst känns det skönt att det läggs ned så mycket tid och kraft på att utbilda horder av journalister och mediemänniskor på all världens olika slags medie- och journalistutbildningar? Nån av dem måste ju faktiskt vara den som gör jobbet.

Att vi plötsligt åter hittat hem till Zappa är för övrigt verkligen på tiden. Efter väl uträttade behov avslutar jycken och jag morgonpromenaden med en lätt joggningstur hem till matskålen, mokabryggaren och detta.

Ps. Eftersom vi i alla fall vet att vi inte vet vad som kan hända de närmaste dagarna tar vi i år ut påsken i tid. Man ska förstås vara både glad och ledsen från och med nu till och med måndag, om man ska köra rejset på riktigt, men vi lägger vårt krut på en glad påsk!

Vi pluggar på

Hur är det egentligen på universitetet? Hur är det att ligga där? På riktigt, alltså? Jycken och jag funderar på saken på väg hem på morgonpromenaden som avslutades med en holmgång med boxern boxarn i den ännu tomma fårhagen där åtminstone boxarn mellan holmgångarna hittar en massa fjolårsgodis att tugga på som dom där ulliga, lätt fånstirrande krabaterna lämnade efter sig förra säsongen. Nu när snön smält.

Forskare i Lund har nämligen hittat 500 miljoner år gammalt bajs, rapporterar Sydsvenskan. Och rapporterar i sin tur kvällsdrakens text-tv-redaktion under rubriken senaste nytt, som är en outsinlig källa till glädje och höjda ögonbryn. En annan har väl precis som i allt annat här i livet halvfuskat sig fram på diverse obskyra, absolut onödiga universitetskurser om man är intresserad av att tjäna kosing och karriär men som i alla fall gör en tämligen halvbildad på saker som ingen tycks särskilt intresserad av (och som bland annat gör att mina filmupplevelser kan te sig lätt bisarra eftersom jag letar fallossymboler, bara som ett exempel). Men nånstans kan jag ångra att jag inte gjorde slag i saken. Satsade. Fortsatte. Hittade min nisch. Kanske en doktorshatt. "Skitskojigt", säger en av bajsforskarna om saken, om man får tro kvällsdraken. Jag tror honom. Och var hittade man det här skitskojiga? Jo, ”i en bergvägg i Andrarum”.

Jag tänker inte skriva nån på näsan om att det är bra att halvt om halvt vidareallmänbilda sig men det finns fortfarande tid att slänga in en anmälan för den som har lite tid över i höst. Den 15 april är sista dagen. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet men Stockholms universitet har en massa mysko 5- och 10-poängskurser för den som har så kallad allmän behörighet (eller i värsta fall tagit sig igenom till exempel lite mera matte eller fysik än vi vanliga dödliga). Och en del pärlor. Vad sägs om att orientera sig i de geologiska förutsättningarna för Skottlands whiskyindustri, och som bland annat innehåller en exkursion till landet i fråga (och jag räknar med ett och annat destilleritest, fattas bara). Fem poäng som en smäck. Och vem vet vad man kan hitta i en bergvägg i de skotska högländerna?

Aj fan, whiskyköret går av stapeln först nästa vår och inte i höst, upptäcker jag nu. Det är okej, jag föredrar trots allt andra av de ädla dryckerna. Även om jag inte säger nej om jag nu måste välja.

Apropå fallossymboler är genus numera ett frekvent begrepp bland snart sagt alla institutioner i universitetsvärlden. Det låter som nåt som jag ska satsa på att halvbilda mig i.

Vem vet vad det kan leda till.

Ett slags rättvisa

Jyckens morgonpromenad drog i väg mot förmiddagen innan den blev av, men då var det sol och viss vår och matten som var med styrde stegen mot blåsippsberget – och se på fan, några stack upp ur fjolårslövsmyllan och egentligen ska jag naturligtvis ta mig an gårdagsderbyt på Råsunda som inleddes med att dom blå drog på rätt ordentligt men det var liksom ändå ingen fara på taket även om dom har ett vasst passningsspel på ett tillslag som bygger på att dubbla mot en försvarare eller trippla mot två när bollen kommer för att få den som försvarar att gå fel, men som alla vet funkar inte det mot Max. Slaget om mitten däremot såg lite ödsligt ut, men när Jeffrey gick, förlåt haltade, ut och Erkan klev in hade Bajen redan fått styr på det hela och med Erkan blev det mycket bättre, och med två så löpvilliga som Björn och Paulinho och en emellanåt rättvänd Petter såg det ut som att det är lugnt, det är naturligtvis aldrig lugnt men det är ändå lugnt, Bajen har tagit över, det syns lång väg, i andra kommer det att smälla. Vilket det gjorde.

Sen var det kört.

Elva mot tio är inget att ha, ja, möjligen om man leder. Det blir helt enkelt för enkelt att spela bekvämt och tänka efter en tiondel för mycket innan passningen slås när motståndarna "drabbats" av en utvisning. Och just då syns Mickel som naturligtvis inte vill vara bekväm utan göra det där som han är så bra på när det går undan men som man nu hela tiden vill ska slå den där drömbollen som ingen annan heller brukar göra eftersom motståndarna faller och fortsätter att falla ner, och jag vet inte riktigt vad Mickel ska göra åt det. Framför allt måste alla andra vilja ha bollen.

Hur som helst, jag måste dricka kaffe, så vi lyfter på snabbhatten för Gunnar Thor som (vi har redan hunnit säga det) kommer att ge anfallsspelet en extra dimension när Petterpåkanten eller vem som nu spelar där i stället för att gå in med bollen åtminstone fler gånger än en släpper bollen vidare längs kanten för vänsterfoten är det inget fel på. Försvarsmässigt finns ju inget att anmärka på. Petur ser dessutom alltmer vältränad ut och gjorde dessutom ett stabilt intryck när han pekade finger åt Jonsson som bet i gräset efter sitt misslyckade försök att klyva Gunnar Thors vad. Och Max har vi nämnt. Och nog tog Stoor ett litet steg på vägen framåt.

Nä, nu måste jag dricka kaffe. Det kanske var rättvist med 0–0, vi säger det, för nu måste jag få kaffe.

En sak till: jag lyckades aldrig klämma ur mig ”Men herregud, det är ju bara fotboll”. Det blev liksom aldrig läge för det.

Just purse your lips and whistle

Jaha, det var den vårkänslan. Matten kommenderades ut i snöslasket på morgonpromenad och vis av erfarenheten höll jag mig naturligtvis undan när det var dags att torka av blöt och lerig jycke.

Annars har jag med visst intresse konstaterat att en falsk Anna Book enligt en löpsedel terrar nån Let´s Dance-lirare och att en gorillabebis säger ”Mamma, hjälp mig”, om man i det senare fallet får tro den något mindre kvällsdrakens förstasida. Sånt är ju kul, särskilt som en typ treåring lämnar sin mamma som står framför mig i konsumkön med sittvagnen full av fryst capricciosa för att peka på blaskan med apmorsan och säga ”King Kong”.

Fast det var förstås i går.

Och nu är det vinter igen.

Råsundas åker är kvällens uppgift att betvinga för de grönvita hjältarna. Eller får vi se den grå dräkten in action? Jag drar inga växlar på färgen; derbyn har man för att få uppleva nattsvart ångest. Det spelar ingen roll om man innan har ångest av vilka anledningar som helst, det finns liksom ingen hejd på själva känslan. Man tror att man nått taket, eller för all del botten en gång för alla, men inte. Och inte nog med det, till slut kommer man på att man ändå ska vara på plats för att fullt ut få blomma ut. Det är som om man bara måste.

Varför är det så?

Sen kom jag på att jag är helt fel ute. Som man frågar får man svar.

Det är påsklov och ungarna förväntar sig underhållning på hög nivå mest hela tiden. Och varför inte! Allt som hänt är historia! För efter ett varv med mokabryggaren och en tagg i dörröppningen kom jag på att, va fan, jag tar mig själv i hand på att se det sköna i kråksången. Så oavsett all glädje eller sorg, förbittring eller lycka runt om på läktarna runt åkern i kväll ska jag när bänkgrannarna jublar eller svär framhärda, glansögd fånstirra och i all vänlighet säga: Men herregud, det är ju bara fotboll.

I morgon är en annan historia.

Tre gånger P och två från en ö

Förväntningar är ett otyg. Som att se en film som alla säger är så jävla bra, du måste se den – och det är den aldrig eftersom jag redan fått skrivet på näsan vad jag kommer att få uppleva.

Morgonpromenaden kunde, såhär dagen efter, gått på rosa moln. Eller i meterdjup snö eller lera. Jycken förstår att det inte spelar nån roll. Jag tar täten och jycken kan bara försöka hänga med och med tungan efter. Övergången är glasklar: Ungefär som i går, och nu är ämnet naturligtvis fotboll, nämligen att det inte spelade nån roll att Söderstadions gräsmatta stundtals påminde om en leråker och att bollen envisades med att uppfatta den som sådan. För stundtals var det mer fråga om små rosa moln, kvicka fötter och ett stort fång fananamma från alla håll och kanter och just fananamma, vad håller vi på med som till slut knöt ihop den sprattlande säcken. Men det bästa av allt – vid sidan av de fyra förlösande målen, varav Paulinhos andra från början till slut måste vara det närmaste man kan komma en ångande het kniv i ett kallt skånskt smörpaket för att inte tala om hur vackert det var hela raka vägen och att det var tre gånger P som visade vad det handlar om (som alltså tål att upprepas: närmaste vägen mot mål är rakaste vägen, och kolla med ett måttband den som inte tror mig), och då måste jag också nypa mig i armen över Covics dubbelräddning på straffen (och då ligger betoningen på dubbelräddningen) – och för att hitta tillbaka till det jag ville säga från början: det bästa av allt var en isländsk ung vänsterback som agerade med lugn, pondus, säkerhet och blick för spelet.

En sak till: vänsterfoten tycks vara känslig.

”Jag har aldrig upplevt något liknandur”, säger debutanten Gunnar Thor Gunnarsson enligt Bajens hemsida om matchens inramning. Man får väl kvittera med att det har inte jag heller. Men jag talar om en debut på Söderstadion i en premiäromgång i allsvenskan. Gunnar Thor gjorde inte allt rätt eftersom planen inte tillät det. Men nästan. Och hade Aubynn släppt bollen i tid när vår nya vän från den där välsignade ön väl kom ångande kunde jag ha fått sluta den här meningen i falsett.

Ibland är det enkla så… enkelt.

Hur som helst: vad jag än hade för förväntningar kom de på skam.

En tagg på udden med vyn över viken. Läget är under kontroll. Säcken ihopknyten. Isen ser onekligen porös ut. Jycken får springa fritt.

Sen på vägen hem tar jycken över. Fullt ös och det mesta på chans – och jag efter, och hur jag än styr mina steg trampar jag i ler- och vattenpölar. Ungefär som i går, vet den som var på plats, och då är vi fortfarande kvar på Söderstadion. Det vore inte Bajen om det inte efter en formidabel första halvlek av någon outgrundlig anledning i andra halvlek stundtals ska börja plottras med lädret eller möjligen tränas på att ständigt vara två på detsamma. Eller att få bolluslingen på stödjebenet som man just då använder som stöd.

Jag tror mig i och för sig veta varför: Förväntningar är ett otyg. Särskilt när det nu ändå är så bra, så kul och så mycket spring i benen hos Runström och andra är det viktigt att hålla i hatten.

Petur såg efter hand inte helt fulltränad ut. Stoor har fortfarande en del att bevisa. Och det finns väl en del annat att trivselgnälla på. Men va fan, jag säger som mannen till vänster som efter åtta minuters spel såg på mig, nickade eftertänksamt och nyktert konstaterade: Det blir guld.

Jag nickade tillbaka.

Kom ihåg att det var han som sade det.

Naken- och andra chocker

Jycken morgonpromenerar med matten. En tagg på trappan, kaffet är svart, hett och dricks ur snygg grönvit mugg. Regnet har upphört.

I går kväll, på väg hem från ännu ett föräldramöte, passade jag på att sniffa lite i luften, och nåt sade mig att det var våren.

I dag är den här. I kväll finns ingen återvändo. Nånstans på bron kommer jag att inse att väntan är över för denna gång. Och plötsligt få för mig att jag förlagt säsongkortet.

”Skönt att det blev en bra lösning snarare än en snabb lösning”, tycker Hammarbys sportchef Thomas Andersson och syftar på Bajens nya isländska back Gunnar Thor som kom till laget med ungefär sextioåtta hundradelar till godo innan transferfönstret slog igen för denna gång.

I går konstaterade jag att någon på universitetet i Lund har läst kvällstidningarnas löpsedlar, om man får tro Flashback.se, och, får man anta, blivit lika chockad som alla andra. Vad får mig att tro det? Jo, andelen chockdrabbade svenskar har ökat med nästan 1.200 procent de senaste åren, meddelar universitetet.

Ja, jag vet, nästan allt är värt en ”chock” nu för tiden.

Själv har jag begrundat vad folk som surfar hit via Google vill finna.

Vinnare är såklart: kaniner är bäst i hella världen som djur, och Micke Hellström visar därmed att han inte är bortglömd.

Vad betyder knalla ? vill någon veta och även jag. Tuttar är gångbart, och naturligtvis ett antal "Världens största bröst" som härmed kommer att generera än mer trafik till min blogg. Vilka preferenser man har för att söka på +bandage +katt +bild vet jag inte och vill kanske inte veta, men miljonär, cigarr och Ann-Sofi Kylin är okej och visar på viss halvbildning. Att lära genom konsten lars lindström låter däremot en smula pretto och att hälla upp filmjölk vet jag inte riktigt varför man vill lära sig via google. Ulf lundells äldste son och in kommer gösta låter som musik för mina öron, men den som söker på Carola måste vara tondöv och bara vara ute efter att få vatten på sin kvarn.

Slutsats? Jag är delvis chockad.

Och för att avsluta gårdagskvällen: en god vän och blivande (ung) mormor sade häromdagen till mamman in spe att du oroar dig för allt och förlossningen och tror att det blir jobbigt med skrik och kräk och överfulla blöjor och för lite sömn och höga febertoppar och kolik och andnöd och misstankar om eventuella diagnoser och bokstavskombinationer och föräldraledigheten – men vänta bara till det är dags för alla dessa dj-a föräldramöten.

Det ligger nåt i det.

Men i dag kan inget rubba den obevekliga gången mot årets största, viktigaste och bästa premiär alla kategorier. Allt rinner av. Hjärtat slår. Mokabryggaren sjunger. Jycken viftar på svansen. Allt är ett resultat av tunnelseende och nirvana.

Och när man förstår att det är just i dag och inte i går och inte i morgon eller nästa vecka som Hammarby beträder Söderstadions matta och att man kommer att stå där på läktaren drabbas man av en insikt som det inte riktigt går att sätta ord på.

Det, om något, är nästan som en chock.

El clásico

– Kolla ungar, det står en älg i trädgården!
– Det sade du redan förra året.

Och, är jag nödd att lägga till, de senaste ungefär tio åren.

Men innan dess hade yngsta sonen lyckats få mig att ifrågasätta verkligheten när han sade att klockan var tjugo i nio när den var tjugo i sju.

Var och en sin egen krönikör. Krönikörer växer på trän. Alla rusar åt samma håll. Bylinen, i ord eller bild eller ljud, är oftast större eller tar längre tid än det som sägs eller skrivs och är antagligen viktigare. Inte nog med det: krönikörer måste ha ett ambivalent förhållande till aprilskämt eftersom de hela tiden tycks tro att det är hög tid att kläcka ett. Konsten är ju att sticka ut hakan eftersom man allt som oftast ingenting har att säga. Och det man inte säger är naturligtvis det mest intressanta.

Skämt åsido: i dag är kulan i luften. Två av Götelaborgs lillbrorsor är först ut att tjonga allsvensk boll. Om vi måste välja håller vi en liten tumme för arbetarepresentanterna. Men på tisdag börjar det på riktigt. En del förstår inte det. TV4:s hårdlanserade krönikejeppe brände för ett par dar sen igenom allsvenskans lag och hur det skulle gå på ungefär 30 sekunder. Sammanlagt. Han hann analysera alla lag som skulle slåss om titeln eller inte mäkta med eller som riskerade att åka ur eller skulle klara sig kvar – och Hammarby? Tja, jag tror alla var med – det gick som sagt undan – utom just Bajen.

För övrigt saxar vi vilt i omvärldsbevakningen: Försäkringsbolaget If vill köpa fotbollssektionen inom Djurgårdens IF och döpa om laget till If Djurgården, skriver signaturen Hans Eskilsson i Dagens Industri.

Och så har Olinda fixat lökarna, meddelar den något större kvällsdraken.

Själv är anhängare av den gamle räven Boethius Si tacuisses, philosophus manisses. Nämligen Om du hade tigit, hade du fortfarande varit filosof.

Så fick jag det sagt.

Så nu får det bli morgonpromenad. Jycken är ett tacksamt objekt för en fd filosof. Och jag säger ingenting, men är Gunnar Thor numera klar att beträda Söderstadions matta i dom rätta färgerna? Jag vet att det är lördag och jag ska också till Kvarnen och allt det där men är det inte en uppgift för Hammarbys webbplats att konfirmera den uppgiften? Och att vi tyvärr får vänta på Tobias Linderoth till efter VM.

Cosmic debris

Jag hade på nåt obegripligt vis förlikat mig med att det är vår. Nu blev det i stället tvunget att skicka ut jycken med matten på morgonpromenad.

Kaffe och en tagg i snöyran i dörröppningen. Förra säsongen var mitt tips (baserat på försäsongsmatcher och intuition) att Hammarby när krutröken lagt sig skulle ståta med 79 poäng (en extra för snyggt spel) och målskillnaden 78–0. I år är jag betydligt mer återhållsam. En anledning är förstås att jag inte sett en enda av årets fajter och vägrar basunera ut tänkbara scenarion på basis av annat än fakta. En annan anledning är förstås att jag numera inbillar mig att allt kan hända.*

Eftersom svaret på frågan om var, hur och när vi får se en framtida ny eventuell arena för Bajen är avhängigt väldigt många variabler, till exempel hur mycket betong som måste rinna under broarna för Stockholms stads kära folkvalda, har jag insett att ju mer betong, desto mindre insikt men desto mer positionerande. Att säga en sak och göra en annan är inget karaktärsdrag, inbillar jag mig. Men jag kan ha fel. Det kan ju vara så enkelt att man av princip måste göra tvärtemot vad ”dom andra” vill.

Och om man nu vill ha en arena i kolossalformat, varför inte dra till med en för runt tre hundra tusen åskådare?

Bajen bäst i Sverige – men inte tillräckligt ofta, anser Fotbolldirekt som tippar på. Verkligheten är en annan. Bajen alltid bäst i Sverige. Svårare än så är det inte att sätta en rubbe. Om det sen räcker tillräckligt ofta är en annan fråga.

Ska vi sätta en isländsk krónur på att det blir Gurra med den känsliga vänsterfoten som blir den lycklige som eventuellt får springa in på Söderstadion och motta folkets jubel? (kollade för säkerhets skull med Forex vad en krónur blir i riksdaler, och det är inte mycket). Och i så fall: Kommer backlinjen att hädanefter kommunicera på isländska? ”Passur!” ”Backur!” ”Vändur!” ”Fällur!”

Jag vet naturligtvis inte om svaret är relevant men ställer ändå frågan: Finns det något samband mellan arenafrågan och ”Storebror”, den där mindre vetande teveserien där det enligt kvällsdraken slagits nytt sexrekord? Nämligen: två personer har haft sex med tre personer vardera.

Inte vet jag, men enligt kvällsdraken ligger kondomerna orörda i förbandslådan.

Sånt får mig att undra: Varför ligger dom i förbandslådan?

* Att just allt kan hända är naturligtvis den främsta orsaken till att jag inte sett en enda fajt.

Konsten att hämta andan

Vi andas ut – och drar in andan.

Jaha, ännu ett plastkort att förlägga på nåt smart ställe för att man ska komma ihåg var det ligger och för att man inte ska bära omkring på det och utsätta sig för risken att tappa det. För i plånkan lär det inte ligga när man som bäst behöver det. Och tvärtom. Och betyder det att samlingen av gamla matinébiljetter och andra små pappersminnen av odödliga evenemang där man plitat ner eventuellt resultat eller betyg inte längre är… modernt att ägna sig åt?

Sanna mina ord: Snyggt, förstås, men Hammarbys säsongskort kommer att framkalla en och annan klassisk svordom.

Eller inte.

Jycken kallar. För att inte tala om allt annat. Jag springer vidare.

Vem kan man lita på?

Jycken fick morgonpromenera med matten och mattens väninna och hennes jycke. En annan satte på mokabryggaren (på spisen) och konstaterade att Wennerström mulat.

Dagens och kanske veckans fråga: var är säsongsbiljetterna?

Jag har inga synpunkter på Fotbolldirekts ”debatt” mellan herrarna Edström och Sjöberg om Hammarbys fotbollsstatus – förutom att det inte var någon debatt.

Enligt Thom Åhlund på Malta har de bägge provspelarna känsliga vänsterfötter, men det har faktiskt jag också. Åtminstone en.

Enligt kvällsdraken är Tjock-Steffes fru gripen och Hatcher tynar bort.

Kaffet är uppdrucket. Dimman smyger runt husknuten. Det ryker om sjön, ännu tyngd av is. Nånstans därute lurar våren. Jag läser av tecknen. Enligt ett rykte lär gumman Tö ha synts till på udden. En fotboll tittar fram ur en upplogad snöhög, som ser ledsen ut. Nedräkningen pågår, om en vecka är det dags.

Men var är säsongsbiljetterna?

I knähöjd

Vinglig morgonpromenad med bajenbrillorna på. Vårdagjämningen kom – och försvann. Jycken rusar runt i kylan och vi fyller lungorna med iskristaller för att vädra ut patenteringsångorna som i alla fall fick oss att sova gott eftersom vi vägrade att lämna huset med övriga familjen när målarn oförhappandes dök upp för ännu en omgång med färgsprutan efter det att snickarn sagt sitt om saken. Nämligen att det behövdes.

Fotbollsknän får vara med om mycket. Sulan ska operera sitt löparknä och Klebér sitt hopparknä. Hur många knän har dom egentligen? Möjligen fler än det finns hela backar i Bajen.

Apropå belgiska och isländska provspelare och andra eventuella nyförvärv kan vi inget annat än tänka på vårt mantra ständigt någon annan.

Sen är vi vän av brassetakter. Det betyder inte att man måste kasta sig över bästa möjliga – de går att räkna i tusental – men vad hände med Hammarbys samarbete med… ja, vad var det nu för klubb?

Annars har det väl inte hänt ett vitten i världen, vad vi vet. Att vi är många som går på knäna är inget nytt.

Vi hade tänkt att skriva nåt oförväget och intressant. Så blev det inte. Vi ber om ursäkt. Vi tänker helt enkelt för mycket. Och vad vi än tänker och tycker tycks vi inte ens komma upp till vanlig hederlig verkshöjd.

Det problemet har inte andra.

Var är vi?

Vi sätter in en annons:

Snö bortvräkes.

It´s a man´s man´s man´s...

Morgonpromenad med jycken och bajenbrillorna på. Matten följde med i solgasset ut på isen på skaren som höll att gå på. Sen höll vi i gång genom att kasta en designad hundleksak som såg ut som en handgranat. Kul, tyckte jycken.

Inte en dag utan en ny kråka. Hammarby skriver kontrakt för fulla muggar och för framtiden. Sebastian Castro-Tello är nu högtidligen och självklart A-lagssignerad och det till 2009. Vi grattar både honom och laget. Och undrar vem som blir den utvalde i morgon.

Om någon till äventyrs tror att vi går omkring och funderar på söndagens fyra bortdömda mål på Studenternas – så gör vi inte det. Vi blev inte ens förvånade att vinden liksom mojnade lite till andra halvlek.

Men att kasta in saker på isen (eller för all del planen) skulle vi aldrig göra. Även om vi emellanåt hänger oss åt konspirationsteorier med viss njutning är vi nämligen inte helt dumma i huvudet.

Apropå Liston, och då talar vi inte om den där boxaren som inte förstod vem Cassius Clay var innan det var för sent, som aldrig stött på ”någon bög. Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen”, borde han fundera på vad en allsvensk spelare konstaterar i Fotbolldirekts enkät om fotboll och homosexuella: ”Fotbollen är inte så macho. Vi är ganska mjuka. Det är ju mycket kramar.”

Vi håller med. Och vi är beredda att komma ut med vår åsikt. Det är fint med kramar. Om alla män skulle ta efter fotbollsspelare på elitnivå och kramas mer skulle världen se annorlunda ut. Eller följa brassarnas exempel. Dom kommer minsann ut i en lång rad inför viktiga matcher – och alla håller varandra i handen.

Och här ser vi en drivkraft i fotbollens värld som man inte så ofta tänker på. Om man gör mål får man nämligen kramas.

Fast lagom är bäst, mumlar skeptikern som inte riktigt vågar komma ut. Tänk handboll. Eller basket. Vad skulle man tro om de höll på att kramas som bara den efter varje mål i de sporterna?

Vi skriver under på följande uttalande: ”Man skiter i vad spelarna gör i sängen. Bara de presterar på planen.”

Efter detta kan vi bara konstatera att det återstår femton dagar innan Bajen begår allsvensk premiär och förhoppningsvis fullständigt krossar, kör över, manglar, pulveriserar Helsingborg. I klartext: ungefär som i fjol, alltså, lika många mål men lite mindre regn.

Med andra ord: Kramvarning.

För att vara på den säkra sidan dricker vi i dag vårt kaffe becksvart. Och hett som fan. Inget fjant, alltså.

Dags för årets första av tre

Carmen var sig likt, inklusive den inglasade rökkammaren där vi till exempel överhörde en diskussion om hur man undviker inkasso. Fast det var påfallande få som bar ring i näsan eller tandställning. Och av ängeln såg vi inte ett spår.

När vi började diskutera Israel och Palestina och samtidigt feminismen och skolor som drivs som aktiebolag och vars målsättning är att gå med vinst, och jag menar allvar med samtidigt, var det dags att runda av eftersom ingen lyckades hänga med ens i sina egna tankegångar.

Långt innan dess fick jycken och jag en kort försmak av sommaren. I stället för snö regn.

I dag har vi vandrat i sol och snöstorm ungefär samtidigt. Vilket får oss såhär ett par timmar innan det är dags för årets eventuellt första av tre tunga guld fundera på hur vädret kan påverka spelet på Studenternas. I ärlighetens namn: vi har ingen aning. Men vi håller tummarna och lutar oss bland annat mot rättvisan och mannen i buren och att det helt enkelt är dags.

Vi tippar att någon slänger in en fotboll på planen när domaren blåser av matchen. Av pur glädje. Nån av Bergwallarna tar hand om det röda nystanet som ett minne.

Uppföljningen

Nyförvärv? Well, förlängningsvalsen till 2008 pågår i Bajen – och det är något vi stöder. Först Johansson, nu Stoor, vars förmåga att slå en macka emellanåt varit... häpnadsväckande.

Hur som helst. Vi är glada. Vi ser potentialen. Och tanken tycks vara att säkra ytterbacksplatserna och sen… tja, varför inte yttermittfältarna.

Där finns ju en hel hoper att välja på. Men en av dem lämnar oss ingen ro eftersom grönvita pekat på en del mysko tecken som vi inte riktigt orkar tyda.

Och besöker man mannens i fråga hemsida får man intrycket av att han fortfarande inte tycks ha kommit över jänkarnas överkörning i januari.

Jycken och jag har delat upp morgonpromenaden i tre bitar eftersom det ska köras ungar till träningar, fåraherdekurser och kalas med ojämna men hopplösa mellanrum.

Nu är det dags för part II, the sequel.

Vi håller in hakan

Vi har gått runt och sniffat i huset – och thinner-, lacknafta eller terpentinångorna har, och vi är av den sorten som säger tack och lov, i det närmaste försvunnit.

Frågan är bara: vart?

Jyckens morgonpromenad gick planlöst hit och dit. Vi saknade bägge en bärande idé för vad ville.

Det hela slutade med ett besök på bolaget.

Familjen har efter hand trillat in från diverse håll för att återta initiativet på hemmaplan. Valda delar av en kravmärkt ko står på menyn. (Jag kan tänka mig spistjänst eftersom det innebär ett visst utrymme för att provsmaka både det ena och det andra.) Vegetarianen får förstås också biff fast av annat, hemkört slag. För övrigt får vegetarianer mer än alla andra utstå -biffar, -korvar och -burgare. Tror ni mig inte? Glo en stund i frysdisken på konsum.

Vi har haft allvarliga funderingar på att tippa hur årets allsvenska slutar, en originell originalidé den här tiden på året. Men vi vågar inte säga vilka som i så fall kommer att trona högst upp på en sådan, högst sannolikt möjlig lista. Risken är att vi tippar fel (det finns som alltid två alternativ: Rätt lag vann eller Fel lag vann). Och hur det går i de nedre räjongerna känns av mindre intresse, även om vi inser att dem vi vill se dväljas där troligen hamnar en bit högre upp i tabellen.

Sen finns det naturligtvis ett skräckscenario.

I morgon kommer vi eventuellt att ägna kvällen åt att till och från glo på konsten i den inglasade rökkammaren på Carmen.

En anledning är förstås att slippa Carola. En annan är att vi är intresserade av konst.

Vi blickar framåt

Vi borde inte sitta här – och vi har inte tid att sitta här. Ändå gör vi det. Men det är inte bara vi som gör saker vi inte borde. Om man nu ser sig om i världen.

Jänkarna har uppdaterat sin hotbild, det vill säga talat om vem som hotar att anfalla dem allra mest. Senast var det Irak som allra mest av alla ville gå till attack mot USA. Numera är det Iran som är först i tur att anfalla. Det militärindustriella komplexet over there (komplex kan ha olika karaktär) behöver helt klart näring för att fylla sin funktion, är i alla fall min teori, och med den här takten skulle jag tro att när hotbilden för vilken gång i ordningen uppdateras om ungefär 60 år så är det Sverige som står på tur att vilja invadera. Det finns helt enkelt inte så många fler att välja på.

Bara så ni vet ni som är kvar då.

Att vi inte borde sitta här? För att vi lärt oss ett nytt ord. Målaren har nämligen haft vägarna förbi. Vi har fått ett rum patenterat för att det inte ska lukta rök, och då talar vi inte om den väldoft som vi sprider omkring oss till exempel på jyckens morgonpromenad. Lukten av rök har nu ersatts av stanken av olja och terpentin och möjligen lacknafta som ska kapsla in eller om man så vill med modernt språkbruk bädda in lukten av rök. Hänger ni med? Vi har hur som helst sovit på annan ort och gör det ännu en natt och tror stenhårt på målarens målande beskrivningar av alkydförgiftning. Men en timme vid datorn utan gasmask ska väl en riktig karl klara av? Särskilt om man har öppet fönster och mössa och snygg grönvit halsduk.

Sen har vi noterat att David Johansson satt sin kråka på ett nytt treårskontrakt med Hammarby – och det gläder oss något alldeles enormt. Vi tror nämligen även vi att David kommer att bli riktigt riktigt bra med tiden. Och vi är vän av goda nyheter.

Inte nog med det, vi förstår poängen med att åka till varmare länder: ”Då man kan stå still och prata en del vid genomgångar, det är lite svårt att göra det när det är tio minusgrader.” Den som säger det är Thom Åhlund. Landet han talar om vann för övrigt den svenska schlagerfestivalen -73. Bröst som häckar och allt det där. Hammarby ska som ni säkert vet åka dit för att finslipa på allt.

Vi är också glada över faktumet att Ante Covic bara har lite ont i ryggen eftersom det först (ja, ja, vi vet att det stod i någon av kvällsdrakarna) lät som han var på väg att lämna över till Benny för gott.

Och det är nog lite för tidigt.

Innan vi packade ihop inför patenteringen njöt vi häromkvällen av en av Sveriges roligaste filmer och det på en reklamfri tevekanal. Nämligen Giliap, signerad Roy Andersson samma år som den enda melodifestivalen värd namnet, nämligen den alternativa, blev av, mannen som med denna film körde i filmdiket och fick kravla sig upp på egen hand för att få fortsätta göra film och gjorde det genom att till exempel i en tagning få Lars Amble att trycka i sig fazerchoklad och därmed göra reklamfilmerna före biofilmen till ett måste (numera gör jag vad som helst för att slippa dem). Hur som helst, det finns säkert de som påstår att Giliap är en av Sveriges tråkigaste rullar. De har fel och ingen humor. Varenda scen är kul (”Hovmästarn? Kan man få en snaps?”). De flesta är kul för att de helt enkelt är förbannat bra och för att man tror att Thommy Berggren gick på fel tåg i slutscenen i Widerbergs Kvarteret Korpen och nu plötsligt dykt upp igen och ordentligt vilse. Inte nog med det. Några scener är kul för att skådespeleriet och det som sägs är så otroligt fånigt. Och då menar vi verkligen otroligt fånigt.

Allt är en balansgång. Och det gäller även Giliap.

För att inte tala om den suveräna musiken av Björn Isfält. Som Kanalen lade beslag på under en herrans massa år. (Det var väl Kanalen?) Och som vi nu återigen nynnar på så fort vi börjar gå åt något håll.

Att vi inte har tid att sitta här? Det är mycket enkelt. Vi har annat som vi borde göra.

Äh, det är ju för fan Bajen

Är det verkligen sant att årets premiärmatch i allsvenskan går av stapeln om tre veckor?

Ja, det är det.

I dag sög vi en stund på jyckens morgonpromenad, som till slut föll på matten. Kommando saneringspatrullen har lämnat oss och dagen är dessutom hantverkarefri och mokaputtraren behövde med andra ord bara puttra ett par gånger för att göra jobbet. Och det behövdes trots den uppnådda ron. För till råga på allt har jyckens matte släpat hem en tempuramadrass på prov från naprapaten som jag fick äran att testa under natten – vi är inne på nya madrasser eftersom vi tror oss känna en viss brandlukt när näsan är begravd i lakanen, men det är svårt att veta ur det är med den saken eftersom snoken tappat en del av sin förmåga att urskilja finliret i luften de senaste veckorna – och sämre har jag nog aldrig sovit.

Det är snart fullmåne, det är därför, säger matten som tror stenhårt på madrassvalet och tycks ha bestämt att det är det vi ska ha.

Det är naturligtvis så att Hammarbys trupp är kompetent nog att göra stordåd, men vi skulle gärna ha sett åtminstone ett nyförvärv som kunde röra om i grytan eftersom vi börjat tro på det där tillskottet i truppen som vi hört vankas om sen, ja vilken dag slutade förra säsongen? Och då talar vi precis som alla andra såklart om någon som går direkt in i truppen och helst i startelvan. Sen att Hammarby Fotboll AB:s resultat visar att omsättningen förra året var den största i bolagskoncernens historia är ju ingen tröst förutom för en vd eftersom vi talar om pengar, kulor, stålar, deg, flis, kalla det vad ni vill. Just i detta fall betyder största omsättningen bara att stålarna försvinner snabbare än de kommer in och att man måste ”fortsätta pressa kostnaderna”. Jag vet själv hur det är när jag glor i min egen plånka, men nu är jag inte vd för ett fotbolls-AB så jag har inget för det. Men att ett litet minus troligen döljer ett större minus är ett privatekonomiskt axiom, är min ringa erfarenhet. Som när man eventuellt anser sig ha råd att köpa nya madrasser.

Äh, vi har sovit för illa. Vi förstår arenafrågans betydelse för framtiden och att det kanske är där som framtiden avgörs, men vi har trott på det där nyförvärvet, precis som vi har trott på talet om de goda siffrorna. Vi har trott på nästa säsong. Vi tror fortfarande.

Men vi känner ingen riktig ro.

Sen kom vi på en sak: varför skulle vi göra det?

Ett rykande färskt slag för saken

Visst är det kul när gamla polare gör sköna prylar!

Vi fann den i brevlådan jycken och jag när vi kom hem från en tur över isen. Den kan också bli din. Den handlar förstås om fotboll. Ann, Pia, "Pelea", Doris, Cornelis, "Silen", Carola, Kicki innan hon hamnade på sne och Salina och alla dom andra finns med. Färgerna är naturligtvis dom rätta. Författaren vet vad han talar om eftersom han håller på rätt lag. Det finns inget att begrunda. Slå till!

Hur då? Jo, sätt in 115 spänn för bok och porto på Nordeakonto 18432750301 och glöm inte namn och fullständig postadress så har du inom tre veckor en stunds skön läsning. Och en massa bilder att glo på.

Författaren heter Peter Jansson. Bara så ni vet.

Fan, nu har vi gjort reklam också. Men tjejerna är värda det.

Vi citerar friskt

Vi börjar med att sno rakt av: ”Varför visar Petter upp målvaktströjan också?” undrar grönvita…, och sen undrar vi förstås vad som hänt med den tigerrandiga. Är den död? Historia? Färgar av sig i tvätten? Att två randiga gäng inte får göra upp på planen, okej, regler har man för att krångla till vissa saker och det finns kanske nån som fortfarande har svartvit teve, och att tigerrandigt inte funkar på Rambergsvallen behöver man inte vara medlem i den där självöverskattningsklubben Mensa för att begripa, men det finns väl ändå lag i allsvenskan som inte är randiga. Eller är det så illa att alla numera är det..?

Och får man numera bara se den om man följer med till en eventuell Royal League-match i Tromsø?

Annars har vi mest gått omkring och svurit över årstiden. Nåja, jycken verkar på känt maner ta det med en klackspark. Det räcker gott att spåra harar och leka med polarna, som Ada vars husse inte bara visat sig vara av rätt stam och grönvit rot utan också tillbringat nio år i samma gamla närförortsplugg som en annan fast ett decennium tidigare men med samma stofiler i katedern redan då och samma kritstoftsdamm, snusar i taket, sönderbrutna pekpinnar och sura doft av spritstenciler. Men hur som helst och jag vet att det inte är en tröst men det blir bara värre med åren. Kylan alltså.

I lördags fortsatte vi att svära. Sol och isdropp lurar oss inte: I kväll är kylan här likt förbannat, tänkte vi. Och vi fick rätt.

I dag fortsätter vi på samma gamla visa.

Och Hammarbys ekonomi? Vad ska man tro om den?

Dagens morgonpromenad gick för omväxlings skull längs andra sidan vattnet, men innehöll trots det en och annan ramsa med piip i när sidvinden tog fart. Och nya bekantskaper. Som Bullen, en kastrerad rackare som gjorde skäl för namnet.

Vilket fick oss att styra stegen mot favoritfiket.

Sen har vi fått en fin present av P, "Hammarbys damfotboll från 1970 till 2005 – en resa!" Frejdigt personligt berättat om hela vägen till nu och till exempel om guldåret -85 när ”Marie Vargas for över gräset som en hypersnabb jordfräs” i finalen mot Gais som ”sprattlade alltmer som en övergiven makrill uppslängd på en brygga”. Vi återkommer i ämnet men kan inget annat än rekommendera verket varmt.

Och förresten, om vi nu återvänder till cirka -70 när P och polarna "stannade till och fluktade in på idrottsplatsen" där "det var stendött, bara tystnaden stod lutad mot ena målstolpen och det såg ut som om han tog igen sig", i går kväll var det finlir på burken på den där kanalen som inte visade Carola och alla andra tondöva när Mad-klassikern En kylskåpshistoria visades. "Vilka är det som sover i tältet? är det dom där med tröjorna?" är en bra replik. Fan, när det begav sig var man rätt avundsjuk på unge Rolf Sohlman som fick vänslas med Ann-Sofi Kylin, och snygg moppe hade han också för att inte tala om affischen med Hendrix, men numera ska man väl identifiera sig med kylskåpsförsäljaren eller "bilskojaren". Fäderna.

Fast det gör jag inte.

Hur som helst, En kärlekshistoria är en underskön film från tiden när man fortfarande kunde berätta en historia genom att våga lita på och vila i vad bilderna berättade. Numera litar Roy Andersson så till den grad på bilden att det nästan blir parodiskt, men hellre det än klippens tyranni. Ju fler snabba klipp, ju mindre har filmen att berätta och ju mer är den bara ute efter att sno dig på dina stålar.

Glöm inte det.

Klacken och tvåkronorna

Äldste sonen har fått skurlov för egetrumssanering och följer med ut på isen på morgonpromenad medan kommando saneringspatrullen går loss och befriar böcker i vardagsrummet från pulver (”Texte: RAF” är till exempel ordentligt dammig). Solen är uppe, bajenbrillorna är på plats, men varmt är det inte. Det är trevligt med sällskap i kylan eftersom jycken numera så fort kopplet lossas försvinner i ett snömoln uppför kullen och bortom den för att jaga runt som besatt i har- och rådjursspår stendöv för husses förmaningar, lockrop, skrik och utbrott. Och eftersom jycken ger fullkomligt fan i oss gör vi detsamma fast åt motsatt håll och vi trampar på i ett led i ett skidspår och hoppas på det bästa och konstaterar att Bajen i vinterkylan tycks ha gjort en fullgod insats mot ett visserligen inte helt ordinarie Köpenhamn, men det var ju för den delen inte Bajen heller även om vi ärliga som vi är inte har några direkta synpunkter på startelvan, åtminstone som den presenterades på Hammarbys hemsida. Den var snudd på den vi vill se på riktigt.

Fast vi hade ju förstås valt andra straffläggare.

Att Royal League är över betyder hur som helst en sak, och som är värd att påpeka med en dåres envishet: Våren är på väg. Och därmed den allsvenska premiären. Sonen håller med.

Vad jycken tycker har jag ingen aning om.

Till slut kommer hon lycklig farande som skjuten ur en kanon när vi åter är på torra land där sjöscouternas lokal en gång i tiden låg (för övrigt nedbrunnen). Tungan hänger vid tassarna och hon förväntar sig helt klart en godis, och varför inte. Vi är varken långsinta eller snåla med godis eller beröm. Även om vi gillar att gnälla.

Sonen är med på noterna. Som sagt, vi var inte på plats, men ”är man så dum att man står och sparkar sönder staket har man inte på en fotbollsarena att göra” är värt att hålla med om. Om det nu var det som pågick vid sidan av planen.

Vi gör det enkelt för oss och skyller även det på den uteblivna växthuseffekten.

Sen finns det bara en sak att tillägga: Vi har Pétur, vi har Petter – och vi har Petter. Namn som berättar om nordiskt samarbete på högsta nivå. Men elaksinnade rykten om vår norrman förmörkar promenaden. Typ svært ivrige. Vi bestämmer oss för att inte tro på dem.

Med jycken kopplad pulsar vi hem till värmen. Mokabryggaren puttrar. Sonen som tänkt till konstaterar att om man står med bägge fötterna på jorden kommer man ingenstans.

Jag är böjd att hålla med. I Hammarby är man fena på att använda bägge fötterna. Sen om den ena foten alltid vet vad den andra gör i alla lägen, är en annan historia. Och då talar vi inte om hur man behandlar bollen. Förr kunde en lirare klacka tvåkronor rätt ner i bröstfickan. Hur hanterar man stålarna nu för tiden?

God morgon

Vi bryter tystnaden.

Man kan ha skäl att misstänka att Bajen på nya sköna värvarstråt till slut skulle lyckas täppa till truten på mig för gott. Men icke. Just den historien är trots allt i det stora hela en petitess och nästan skrattretande löjlig. Ungefär som att tappa hakan i stället för att knall och fall lägga sig platt för gott. Eller som diskussionen om vilket lag som till slut skulle få bli kvartsfinalmotståndare i Royal League när FC Köpenhamn sagt sitt. För så är det: när det brinner har man annat att tänka på.

Äldste sonen väckte oss halv två, och jag ska aldrig mer tjata om att han ska sova i stället för att chatta eller spela onlinespel eller göra snygga Bajenbakgrunder till datorskärmen fel tid på dygnet. Det tog en halv minut innan vi hann lokalisera var brandlukten kom ifrån. Resten är historia av mer privat dagboksnatur än denna men så mycket går att säga att det kunde ha gått åt helvete men det slutade lyckligt och väl.

Sportlov, jo jag tackar. Och jag som skulle vara hemma och gotta mig på egen hand och därför laddat mobiltelefonboken med diverse utlurningsbara gamla skojare från förr, men se det blev ett liv helt utan ungkarlsfasoner. Som att vada i snö och brandsläckarpulver i stället för öl och pizzakartonger.

Vad är en vinterdepp att orda om! Egentligen?

För övrigt fyller Bajen 109 bast just i dag. Det får mungiporna att peka lätt uppåt. Och i morgon är det dags att slå ett slag för feminismen.

Just det sistnämnda återstår att se om det finns ork kvar för när jag tagit av mig städhandskarna, stängt av dammsugaren och kramat om ungarna. Och kvinnan.

Och jycken.

Slutsopat?

Video-uruguayaner, finns såna?

Allvarligt talat, namnen på Bajens två senaste tillskott till truppen låter som två spelare som man kan hitta i Football Manager när man ger sig ut i Sydamerika för att leta fynd. Om ni nu har spelat det. Dom kan vara hur bra som helst...

Nu kommer dom här två förstås från Norge. Varför dom är sugna på att lämna Rosenborg är vi inte riktigt förmögna att fundera ut den här tiden på dygnet. Det kräver minst kaffe och en tagg. Är Rosenborg också suget på att dom ska lämna Rosenborg? Men vi antar att sportchefen med flera vet vad dom gör. Bajens, alltså.

Dom ser i alla fall tuffa ut om man beglor dom på Rosenborgs webbplats.

Det var ju också ett sätt av Bajens hemsida och sportchef att få matchen i Köpenhamn att bli något som vi lägger bakom oss. Dessutom är som sagt kvällen sen, så vi nöjer oss med att hälsa backen Alejandro Lago och mittfältaren Sebastian Eguren välkomna.

Buenas noches.

2. Sopa, idiot…

…för att inte tala om fjanten och hans Elitgäng (tänk att vara den som gav fjanten ett ansikte. Fast det är förstås ingen nyhet. Inget nytt under solen, alltså).

Sopa, idiot…

Vi är fortfarande inte på det klara med om det har varit fråga om en normal depression eller en vinterdito som färgat av sig på tillvaron ett tag men sen kom vi på att vi glott alldeles för mycket på curling senaste tiden, och sånt kan ju sätta sina spår. Särskilt när man upptäcker att solen skiner och snön smälter och erinrar sig att det är match i Byn i kväll. Vi tror på 2–2. Det känns lagom. Sulan gör en av baljorna.

Jycken har haft ett gäng holmgångar under morgonpromenaden, bland annat med Nico vars husse bar en snygg grå smula med fint märke i pannan som matchade min Hellahalsduk. Stilig jycke hade han också.

Mycket mer finns inte att tillägga.

Tänkbara utgångar

En av Bajens kommande landslagsman, om man får tro Linderoth och det gör vi ju så gärna, och naturligtvis en back som, och det skriver vi under på, gått från klarhet till klarhet, går och gör sig illa och är troligen borta till efter VM-uppehållet. Nånting säger oss att Hammarby behöver bästa tänkbara trupp de första omgångarna av allsvenskan, så David Johanssons skada är sämsta tänkbara. Och sen är det ju förstås och inte minst helt värdo även för den skadade att gå omkring skadad. Vi håller tummarna för snabbast tänkbara återkomst.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jyckens morgonpromenad blev delad i två eftersom vi var nödda och tvungna att börja dagen på jakt efter rökverk och sen skynda hem till kaffet för att få nån styrsel på det hela. Vi är i alla fall uppe; övriga familjen ligger mest och stånkar framför OS eftersom alla är hemma och påverkade av nåt slags halvinfluensa – varav ett par tycks vilja suga ut mesta tänkbara ur möjligheten att vara hemma ännu en dag från plugg och annat otyg för att kurera sig.

Och jag säger inget om det. Det är den tiden på året.

Jyckens andra halva morgonpromenad har heller inte blivit av. Och mokaputtraren puttrar för fulla muggar, men inte heller den låter riktigt glad.

Pest och kolera, men ett vet vi, och inte bara vi. Det är ju som alla vet en fröjd att se Bajen spela, men i Köpenhamn i veckan är det om möjligt ännu mer stil över det hela. Jag säger bara: Tigerrandigt.

Johnson gick för övrigt av Stockholmståget i Sundbyberg.

Och tjejerna är ishockeyns, och feminismens, framtid.

Annars vet vi inte riktigt vad vi ska vara glada över.

Han eller hon som satte den här rubben är troligen också påverkad av årstiden: 80-årig dam i motorsågsmassaker

Dags att slå igen butiken. Åtminstone för i dag.

Med Hof i kikaren

Vi hade sånär bestämt oss för att käka två ton granbarr och gå i ide, och det på obestämd tid, men så dök meddelandet upp om att Bajens nästa RL-motståndare är FC København, och då blev vi plötsligt lite gladare. Om någon kanske undrar varför så har vi all förståelse för det.

Det verkar nämligen som om vi är en smula instabila just nu. En anledning kan vara att vi inte gått på kvällspressens lösnummerförsäljningstricks om alla sjukdomar den presumtiva läsekretsen kan tänkas ha och följaktligen lade vi aldrig åtta spänn på favorithökarens disk för att kunna läsa på om skillnaden mellan vanlig vintertrötthet och allvarlig depression eftersom vi inte går på såna löpsedelsmanövrer.

Men det är ju så dags nu att fundera på det.

Hur som helst, det finns säkert lättare motståndare att springa på i kvarten för de grönvita heroerna, men en sak är säker: det finns en hel drös trista och ointressanta lag att möta (Tänk bara tanken på att få glo på IFK Göteborg i februari eller ett länsderby såhär års i Södertälje... fast det kanske var omöjligt att få möta svenska lag i en kvartsfinal, vad vet vi, men ändå. Och så en sak till, och som får oss att tro att nån där uppe kanske ändå lysnar på en allvarligt menad bön: tack och lov är Kalmar ute ur leken.) Visst kunde vi klämma åt alla möjliga lillebrorslag med flera på vägen fram till finalen, där vi gärna sett köpenhamnarna på andra sidan planen, men vi är som sagt en smula lättpåverkade och svajiga i vårt omdöme (förhoppningsvis hänger det ihop med årstiden) och gläds över alla ljusglimtar i mörkret oavsett kalibern på uppgiften. Ska vi ta dem kan vi lika gärna göra det nu.

Eller nåt sånt.

Hur som helst är motståndet namnkunnigt nog för att vi ska hämta andan innan vi säger det vi tänkt säga. Klanen Linderoth går ju också en egen holmgång (ett tips: dra in sonens veckopeng för att markera). Allbäck och en drös landsflyktiga allsvenskar som tror att dom är nåt finns också att sätta på plats.

Det blir inte lätt, men vi säger som vår förra halva förbundskapten: Härligt!

Bolaget nästa!

Renons och inget annat

Ännu en morgonpromenad för jycken utan vi är på plats. Vi vet alltså absolut ingenting om vad som än händer.

Men ett vet vi: ett sjukt barn har blivit två. Så det blir väl ännu en dag framför burken med saft och kaffe och snytpapper och diverse skojarsporter på is och snö. Hur som helst relativt hygglig teveunderhållning – till skillnad från annan, riktig teveunderhållning.

Och sen vet vi förstås att mostern med benet lämnat oss för att halta omkring på hemmaplan. Längsmedgående sprickor i isen ska man undvika om man åker grillor, bara så ni vet.

En sak har vi i alla fall uppsnappat och som vi dessutom anser vara av vikt: Henke är tillbaka. Hur det påverkar kommande och möjligen nästkommande allsvenska säsong vet vi inte förrän efteråt. Men i alla fall: Henke är tillbaka.

För övrigt blev vi inte bönhörda i går heller. Just i detta fall gjorde det absolut ingenting. Det finns viktigare matcher där Sulan kan göra mål och helst två. Resultatet mellan Vålerenga och Hammarby i RL var precis så nollställt och betydelselöst som 2–1 kan vara oavsett vem som ståtar med tvåan. Pengar (Royal Leagues motor) och böner är som bekant inte allt.

I dag blir till råga på allt Bajens RL-kvartsfinalmotståndare framlottad. Att inte ens detta faktum lyckas göra det till ett måste att dricka kaffe ur Bajenmuggen (jag är inte skrockfull men man kan ju aldrig veta vad som har betydelse för det som man vill ska ske, och eftersom böner inte tycks hjälpa får man ta hjälp av bönor*) kan ju bero på att all den snö vi trampar ned under till exempel morgonpromenaderna obönhörligt för oss ett steg närmare allsvenskan. Och helt plötsligt längtar vi dit något alldeles oerhört.

Dags att fylla på saftkannan.

* Det var inte jag. Det var liksom nån annan (Han där uppe?) som tvingade mig att skriva denna usla "lustighet".

Tänka efter

Morgonpromenaden föll på matten så jag har svårt att rapportera om vare sig väder eller säsongens stavgångare, varav några faktiskt passar på att använda skidor, men den lär för jyckens del enligt uppgift ha innehållit hejdlöst springande med favvopolarna Ada och Hugo över isen. Det låter kul.

Jag vet inte hur man ska kunna hantera de nyhetsbilder som sprids av övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib i Irak, förutom att säga att det förstås inte är några nyheter. Jag kan det hur som helst inte. Dick Cheney? Kan han?

Tänk om du råkar springa på skumögde Dick som klappar dig på axeln, sätter på dig en gul skyddsväst och sen höjer bössan och sätter en kula i dig för att han tror att du är en vaktel. Tänk sen hur det skulle kännas när sköterskan kommer in med en telefon till dig där ligger på sjukan bland kanyler och dropp och syrran för luren till ditt öra och du får höra Dicks röst som säger att han ber för dig.

Expressen gör i alla fall vad dom kan för att jag ska tänka på annat. Till exempel Oups, a boob!-varianten. Jag skämtar inte, jag börjar förstå poängen med det hela.

I kväll är det Vålerenga som har äran att ta emot Bajen. Royal League i all dess stolthet alltså, men att uppbåda den där entusiasmen över detta faktum är inte helt lätt. Vad kan få oss att gå i gång? Allvarligt talat: inte mycket. Fast vi har som idé att Sulan ska göra mål och gärna två i samma match, och vi tror att det är en av tankarna bakom hela universum och Big Bang, men nu är ju inte Petter med och då ser vi gärna att Paulinho tar plats där framme och trycker dit ett par han med. Så 4–0 till Bajen?

Och sen vill vi förstås inte se några fler skador.

Men när inte ens Bajen riktigt kan få hjärtat att rusa en dag som denna vet jag inte vad som skulle kunna få det.

Dick och Abu Ghraib får det däremot att nästan stanna.

Hur känns det

Jycken fick en riktig morgonpromenad. Bland annat träffade hon bästa kompisen från förr vars husse såg ut som en pepparkaka i fejan efter en tid i solen på annan plats på planeten. Men nu gick han här och frös han med.

Nationens ära är upprättad. Igen. Vissa idrotter har den förmågan. Som numera sprintstafett i skidor. De har å andra sidan också förmågan att få kommentatorerna och kolumnisterna att ta fram motorsågen. Idrotten har nämligen bara två lägen när det verkligen gäller: svart och vitt. Och jag ger mig: så länge svenskar är med där framme är all skidsport tv-mässig. Hade tjejerna och killarna kommit förslagsvis tia hade till och med jag fortsatt grymta om ”på Wassbergs tid…”

Tjejerna var såklart bäst, men Björn Lind, som dessutom verkar vara en kul lirare, har satt en ny standard för hur man på ett par skidor ska ta sig fram på roligaste sätt till mållinjen. Kan Anja svara på den utmaningen?

Så fort nån upprättar nationens ära och tv är på plats flockas tv-kommentatorerna. De har endast en enda fråga, som lärarna på journalisthögskolorna troligen har sagt har högsta prioritet eftersom den har ett personligt, känslomässigt tilltal, nämligen: ”Hur känns det?” Det har gått tio sekunder, tjugo minuter, sex timmar: ”Hur känns det?”

Vad svarar man på den?

När det gått ett tag kan frågan lyda: ”Hur känns det nu?”

I tv-studion i Turin hade SVT-redaktionen med anledning av nationens återupprättade ära lyckats med konststycket att samla fem grabbar som alla har ett gemensamt: att hitta den snajdigaste formuleringen i hyllningarnas och sågningarnas ädla konst. Kropps- och minspel säger allt om det inbördes positionerandet. Expressens Olsson tar plats på kanten lite grann vid sidan av som om han spelar i en egen dimension eftersom han redan har sett och hört allt. DN:s Esk befinner sig på andra sidan som en allvarlig aspirant på att vara den som i kampen om problemformuleringsprivilegiet är allvarligast och som är den som bör hålla i taktpinnen. Och därmed borde stå i mitten. Mellan dem står Aftonbladets Anrell lite grann ovanför med attityd och ledighet och ett visst mått av överseende som om det vi bevittnar här och i OS egentligen handlar om något annat, fast oklart vad. Och sen halvligger Svenskans Majlard över bordet som för att bevisa att han minsann också har en egen stil. Och det är klart, tycker man att Salos miss mot Vitryssland för fyra år sen påminner om Hellströms miss mot Italien i Toluca för tjugosex år sen spelar man också i en egen dimension. Fast på en annan planet.

Och sen sitter SVT:s egen världens bästa Karlsson i en egen studio som en solitär och rookie på krönikörhimlen. Att vara rookie och ensam på planen är helt klart tufft trots att det inte finns någon att tampas med om utmärkelsen. Oväntade passningar från de andra gentlemännen stör lätt koncentrationen på formulerandet av fyndigheter, men det syns tydligt vad rookien tänker: ”Vänta ni bara… ”

Vidare i allt det ädla tävlandet: Vi har gjort allt vi kunnat, som att låta bli att läsa alla krönikörer, men i dag lär vi inte undgå malandet om Foppa hit eller dit. Kazakstan väntar nämligen på herrinken och vi ska glo nån minut på det då och då eftersom yngsta sonen ligger bänkad i tv-soffan med feber och saft.

För övrigt påminde kanadensiskornas uppsnurrning av damkronorna om ryssarna när det begav sig, och då talar vi om tiden när the big red machine styrde och ställde som dom ville med Tre Kronor. Det var på den tiden då tacklingar, hakningar och pååkningar inte förekom på den här sidan Atlanten utan fortfarande var ett privilegium för NHL-spelare utan hjälm och tänder. Med andra ord, på den tiden matcherna kunde sluta 13–1.

Men inte en dag utan fotboll, denna ädlaste av idrotter och som inte bara är svart och vitt utan framför allt grönt. Fotboll ska som bekant spelas på fotbollsplaner (helst snöfria men naturligtvis med gräs). Vi har tidigare meddelat utfallet av vårt mejlande i höstas till Stockholms stads politiker angående Nya Söderstadion. En svarade. Fp:s Lotta Edholm var toksnabb och meddelade i sitt svar att hon höll med mig fullständigt. En del politiker tar längre tid på sig. Det är okej, politiker ska i allmänhet ha mycket att göra, annars kan dom syssla med annat. Nu har Kristina Axén Olin svarat och meddelat att det blir ”en fotbollsarena för cirka 25.000 åskådare, som ska vara möjlig att bygga ut till en större arena” om behovet finns. M arbetar dessutom för att ”såväl Hammarbys som Djurgårdens arenabehov ska lösas” och att ”samtliga arenaprojekt i Stockholm till så stor del som möjligt finansieras genom privata intressenter.” Det blir ofta bättre ”om klubbarna själva driver och äger sina arenor.” Anser Axén Olin.

Nu ska vi fylla på mokabryggaren och ge sonen mera saft och bänka oss en stund framför teven. Av någon underlig anledning kan vi inte låta bli att hålla en tumme för Kazakstan. Om inte annat för att få höra frågan efteråt: "Hur känns det?"

In kommer Gösta

Morgonpromenad i kall dimma. Jycken fick ränna runt bäst hon ville. Sen gick vi hem över isen för att sparka i gång mokabryggaren. Sen orienterade vi oss i omvärlden, bland annat för att kontrollera om nån sett Dulee Johnson gå av tåget till Stockholm, medan vi lyssnade till det tilltagande puttrandet och testade den batteridrivna mjölkvispen.

Apropå kaffe: Förr i tiden, när dom jobba på tvätten i Arlöv, var det andra bullar som gällde och man fick lära sig vem som var vän och vem som var fiende. Nu’rå? Tja, ”kaffenarkomanen” Alexandra på tvätteriet i Vara fick mjölken till kaffet förgiftat av en kollega som tydligen inte förstått det här med klass mot klass. Alexandra ”gjorde, som vanligt, i ordning en rejäl balja strax före klockan sju på morgonen”, skriver kvällsdraken. Efter en halvtimme började hon må dåligt. Och när det var dags för frukost ”lyckades jag inte få i mig någon mat. Men jag drack en kopp kaffe till...”

Sen blev det akuten. Jag skulle ha sagt samma sak som jag misstänker var det första som Alexandra sade när läkarna blåst faran över: ”Har ni kaffe?”

En spelare från ett onämnbart lag i länet har bekänt färg och blivit kristdemokrat, antagligen för att ta det säkra för det osäkra. Var det nån som sade att politik och fotboll inte hör ihop?

Okej, det är skillnad på så kallad fotboll och fotboll (och, om ni nu inte förstått det, på politik och politik).

Roma däremot, och nu börjar det likna riktigt fotboll (nästan i Bajenklass), ångar på i himmelen och har vunnit nio raka. Nånstans långt därinne i den där muskeln som får maskineriet att fungera är vi en smula glada. Även själen är med på noterna. Och om spelarna nästa gång olämpliga banderoller syns på läktarplats på Olimpico vägrar spela kommer vi dessutom att vara stolta. Och fira med en dubbel espresso.

Riktiga supportrar går på fotboll för att se på fotboll, om nu någon undrar.

Någon har landat i Italien. Man skulle nästan kunna tro att det är påven.

Skidor på längden är som ni vet inte längre vad det varit, men vi ska ändå kasta ett getöga på stafettsprinten tillsammans med ett hemmavarande febrigt barn. Han blir säkert piggare när han får höra lite grann om hur det var förr i skidspåren...

Och samtidigt ska vi dricka en balja kaffe.

Ps. Svårslaget är ordet, men en polare fick en gång i den preskriberade forntiden ihop det med en tjej från Arlöv som hette Hanna.

Fire fuckin null

Vårt besök i kringelstaden en vintersöndag blev aldrig av eftersom omständigheterna helt plötsligt inte tillät en sådan underbar utflykt, nu när vi har facit i hand. Men det såg stabilt ut, har vi förstått av diverse rapporter, när Hammarby malde ned norrmännen med besked. Och AL, som numera svarar på frågor om liret på Bajens webbplats, är som vanligt lyrisk över David Johansson och hans utveckling, och vi väljer att tro honom. Och Jeff tycks knorra eller dundra in frisparkar med ackuratess nu för tiden, och gärna för mig, och tycks dessutom hittat nån lägstanivå som också känns.... stabil. Och sen gör anfallarna mål, och det är ju som det ska vara och som det inte alltid varit. Och Fischbein, och våra Jensen, och... ja, vi är på banan igen. Och är man på banan och har tron behövs inga analyser: det går liksom av sig självt i stället.

Annars är huset fullt av alla ungar som snorar och är hemma med feber och passar på att glo på underliga OS-grenar på burken. Inte undertecknad. Och inte jycken, vars morgonpromenad var fri från incidenter och stora och små tankar och liksom gick av sig självt och där den där stunden längst ute på udden med en tagg i käften mest handlade om att glo på all snö och konstatera att vi är på banan igen – och ännu en dag närmare våren.

Och det är ju inte det sämsta.

Slutsnackat

Morgonpromenaden var per definition kylig. Vi tog vägen hem över isen i ungefär 0,5 sekundmeters motvind (ja, jag vet att det inte ska heta sekundmeter men det skiter jag i), snudd på försumbart alltså, men det räckte för att tåra ögonen. Jycken däremot ångade glädjande nog på i gammal god stil.

Vi borde snacka fotboll, det är ju vinter och snö och hjältarna har match på söndag tre mil söder om Liljeholmsbron, men vi är vågar inte. Tänk om allt blir tvärtom? Eller fel? Man går ut tvärsäkert och slår fast nåt om startelvan och mittfältets formering eller resultatet – och sen står man där med långfillingarna neddragna på en utfryst pendelstation långt långt hemifrån. Vi konstaterar endast följande: Tre raka torskar. När hände det senast?

Vi ska försöka ta oss samman till på måndag. Då vet vi hur det gick. Och kanske varför.

Fast lite boll kan vi inte undgå att förmedla: ”Maradona körde in i telefonkiosk”, meddelar kvällsdraken, ”Gick sen och såg på svensk tennis.” Undrar vad mannen med den exceptionellt låga tyngdpunkten tyckte var värst.

En sak är i alla fall säker, om man nu ska vidga perspektiven något: Damkronorna är fan så mycket roligare att glo på än herrkronorna en lördagseftermiddag framför burken. Och man slipper nästan allt tuggande om Foppa hit och Foppa dit. Alla Foppafria zoner bör vårdas ömt.

Lustigt nog var det mer publik på damkronornas match mot ryssarna än det brukar vara på Juventus hemmamatcher.

Vi har på senare tid inte bara tappat bollkänslan utan även vårt feministiska fokus. Turin har på sätt och vis återfört oss på den rätta banan. När det gäller vinter-OS håller vi på alla tjejer. Och när vi säger alla menar vi verkligen alla. Om inte annat för att dom verkar ha det bra mycket roligare än dom där andra.

Kanske inte det mest övertygande feministiska argument ni har hört, men så är det.

Fast i morgon är det allvar igen. Det är vinter, det är snö och just nu är det är mycket norrmän som går før gull. Nånstans måste vi dra en gräns. Ungefär vid Södertälje.

Una donna per amico

Ja, herregud.

Vissa jobb skulle man ha. Men vi börjar från början.

För att fira att folk och jycken kan röra sig tämligen obehindrat knäckte vi en kanonfin vinho verde hemsläpad i våras från ort och ställe (jag grundade och rundade av med annat som skafferiet bjöd på). Att jycken inte kunde gå och numera kan det krävde helt enkelt lite stil på det hela plus att mostern tycks ha slängt kryckorna åt sidan. Lustigt nog sammanföll det hela (bakad potatis med tillbehör) med OS-invigningen av vinterditon. Förutom det konstnärliga mischmaschet före och efter – som intresserade alla andra framför burken – var kvällens klo inmarscherandet av alla dessa länder som sysslar med typ ishockey och skidåkning i fem mil: Madagaskar, Jamaica (en tvättäkta rastafari), Jungfruöarna, Costa Rica, Kenya och, just det, Etiopien, för att nämna några. Allt till tonerna av 70- och 80-talsdisko (Var det Iran som tågade in till YMCA?) Idrottstruppen (han som höll i flaggan) från alla dessa länder åtföljdes oftast av några glada gentlemen som såg ut att ha hittat rätt här i livet. Det borde finnas fler presumtiva kandidater som behöver en olympisk kommitté för vinteridrott. Varför inte en Söderhavsö? Tahiti? Jag ställer upp. Och varför inte? Jag har precis som Ulf Sterner lirat lite hockey (vi hade bägge nummer 14, jag i klasslaget) och dessutom svurit över taskigt vallade skidor. För att inte tala om att jag kan ratta en kälke och hantera en solstol. Förra vinter-OS visade ju vad det handlar om: kan en australier ta sig till final och plocka hem OS-guldet för att ingen annan kan stå på skridskorna så ska väl min adept kunna göra detsamma. Slå en signal! Mitt motto: Let’s go!

Italia pulchra est. Landet har sina sidor, men så är det. Dessutom gillar jag Stefania Belmondo, som fick äran att sätta fyr på brasan, jag häller i mig espresso, jag skulle gärna vilja ratta en Ferrari, och jag älskar pasta med vongole – och mycket annat. Och när den italienska truppen tågade in kunde jag inget annat än le: vad uppfångade mitt öra för musik under publiken jubel om inte en gammal favorit från tiden då det begav sig på ett annat sätt än nu. Att Pavarotti till slut skulle stå där och och knyta ihop säcken och ta ton var italienskt självklart, men att låta Lucio Battisti vara ingångsmusik när landets egna hjältar tågar in är stil med stort s.

Ti amo, forte, debole compagna
Che qualche volta impara e a volte insegna

Sen tog jycken och jag en kvällspromenad i vintermörket och funderade på det här med Tahiti och när ett diskotek var ett diskotek.

Om att få på nöten

Vad säger man nu då, så här dagen efter? Ingenting, förslagsvis.

Jycken har fått gå en kort morgonpromenad. Hon ville inget annat än spåra harar och andra av naturens uppfinningar, men fick gå i koppel och hålla sig på mattan.

En annan som börjar röra på sig är mostern med det knäppa benet. Hon har om inte kastat kryckorna så i alla fall börjat ta sig fram för egen maskin. Det vill säga med bägge fötterna på golvet.

Det finns alltså ljus i tillvaron. Men det vi hade tänkt att orda om så här dagen efter, och dessutom med emfas, det håller vi tyst om.

På söndag är det till råga på allt dags igen. På måndag, må gudarna stå oss bi, hoppas vi att vi har nåt att tillägga.

Apropå nötter

Vad händer egentligen i världen? Jag menar, vart är vi på väg? Vi letar rubriker hos kvällsdraken för att få svaret:

”Natachas bröst orsakade upplopp i skola”

Tidigare artiklar:
”Natacha badar i ny musikvideo”
”Anonymt brev: Hotar skära av Natacha Peyre brösten”
”Natacha och Lotfi är ihop igen”
”Natacha utbränd – jobbar för fullt”
”Utarbetad Natacha flyr till USA”

Att jag är så frivol beror på att jycken tycks ha kommit över det värsta och att jag därmed var tvungen att sätta mig här en stund för att pusta ut. Det var liite jobbigt när hon över huvud taget vägrade röra på sig.

Jycken har ätit. Hon har ingen feber. Hon viftar på svansen. Vi har gått runt huset (i morse fick vi bära ut henne). Hon har lagt århundradets kabel. Hon har bitit yngsta sonen i foten. Allt är snudd på frid och fröjd.

Och i kväll är Bajen i lejonens kula för att ta tre poäng. Hof och Sort guld i all ära, vi håller tummarna för att Sulan sätter två strutar. Det är han värd.

Nötter att knäcka

Midtjylland kan bli en svår nöt att knäcka för Hammarby på torsdag, skriver Bajens hemsida. I kväll, alltså. Förhoppningsvis är Covic alert. I så fall ska det nog gå bra.

Vi skämtar inte. Vi har annat att tänka på. Morgonpromenaden ställdes in. Jycken mår inte bra. Hon lyfter på huvudet, men vill inte mer än så. Svansen vill inte heller. Vi är oroliga.

Retorik och längtan till våren

Jycken och jag trampar snö. Vi träffar boxern så det står härliga till och sen på andra sidan udden en kul stor svart mustaschprydd vovve (en tjej) som jycken brukar jaga runt med. Livet på en pinne, med andra ord.

Sen tänder vi en tagg och går hem och borstar av all snö. Mostern med det knäppa benet bor för övrigt kvar. Numera kan hon hjälpligt hoppa runt på ett eget ben med hjälp av kryckor, men kaffet får jag fixa. Mokabryggaren går numera varm. Inte mig emot.

Författaren och skriftställaren Carsten Jensen vill leva i Danmark och har talat om hur landet inte bör vara. Jag håller med. Men vilket land uppfyller egentligen hans kravlista på hur det inte borde vara? Och är det inte bättre att tala om vad man vill än att tala om vad man inte vill? Är det verkligen samma sak?

En annan sak jag funderat på under morgonpromenaden apropå det här med hur det borde vara är den åtminstone för mig ständigt aktuella frågan vad vi gör av vår tid. Ponera att man blir 80 bast. (Ja, jag vet, vi är i Sverige och inte i Mali.) Av dessa har man sovit ungefär 28 år. Fem år kanske man har ägnat åt att stoppa i sig mat. Att tillaga spaghetti carbonara, skala morötter och hälla upp filmjölk och müsli har också tagit sin rundliga tid. Ett par år har man tillbringat på muggen. Diskat? Ja, för min del i alla fall ett och ett halvt år (mitt bidrag till att aktivt underminera könsmaktsordningen).

Nånstans där tar de kulturella skillnaderna vid. En del hämtar vatten från brunnen mellan tummen och pekfingret i ett års tid. Själv har jag troligen åkt tunnelbana åtta månader och rulltrappa minst ett par veckor. För att inte tala om all tid i skrammelbilen, som för övrigt slutat skramla och nästan spinner som en katt, åtminstone till bilbesiktningens dom senare denna månad. Några varv runt jorden har det hur som helst blivit. Fast på samma trista vägar som alltid.

Och numera sitter jag och glor på en datorskärm dagarna i ända. Som om man hade all tid i världen.

Och då har inte ens nämnt det här med att jobba (vilket för min del under årens lopp inneburit åtminstone 2 månader i väntan på en hiss dit och därifrån – varav det ena i och för sig är roligare än det andra).

Lägger man ihop all tidsåtgång blir den utmätta tiden bra mycket mer än 80 bast, åtminstone för dem som kan göra minst två saker samtidigt (som exempel händer det att jag dricker kaffe när jag stirrar på datorskärmen). Och det kan ju vara bra att begrunda för den som får ångest över tidens gång.

Men ändå.

Vadan detta resonemang? Är det nån som tror att jag kommit på nåt skarpt? Utvecklat Einsteins relativitetsteori? Fångat en kvark i flykten? Blivit buddist? Eller tagit batteriet ur klockan? Inte alls, jag har bara tröttnat på alla kläder av den enkla anledningen att det helt enkelt tar för mycket tid att klä på och klä av sig vintertid. Mössa, halsduk (okej, Hellahalsduken får ta den tid det tar att hänga den om halsen), vantar varav en bortappad och all den tid det att hitta den, långfillingar, sockor, snörkängor, dragkedjor; vintern är helt enkelt alldeles för tidsödande.

Och då har jag inte ens snuddat vid all den tid jag ägnat mig åt att klä på och klä av barn.

Och den tid det tog att skriva det här.

Några ord om många bilder

Ser ni på teve? Tycker ni att muslimer över lag är konstiga? Då har ni inte sett ”American Idol” på en av de andra kanalerna.

Allvarligt talat, ett par av de tolv bilderna som ska föreställa ni vet vem är rätt kul. Särskilt som personen i fråga inte ens finns avbildad på en del av bilderna och för att några av illustratörerna har fullt sjå med att undkomma avbildningsproblemet.

Fast en del muslimer har helt klart en annan sorts humor än jag, har jag förstått. Och det måste man ju respektera. Dessutom är yttrandefrihet till stor del en fråga om respekt. Och egentligen saknar jag nog humor.

Fast ändå.

En som i alla fall finns avbildad i ett fall av tolv är Pia Kjaersgaard. Hon är ju i och för sig inte heller speciellt kul. Och så mannen som på sätt och vis startade det hela, och som redan innan det hela urartade hade problem att hitta illustratörer till sin kommande bok om ni vet vems liv. Och här finns han nu i egen hög person avbildad i två fall, mannen som av någon outgrundlig anledning vill göra en bilderbok om en person som 1,2 miljarder människor inte vill se på bild. Så kan det gå, för att tala med Kurt Vonnegut.

Fast om ett av en religions bärande fundament skulle vara att man inte får nämna ni vet vem med hans rätta namn, säg Hasse, och absolut inte skriva det, hur skulle det se ut? Och skulle låt oss kalla honom Hasse verkligen bry sig om saken?

Har ni boken ”Religion” från 1993 hemma i bokhyllan? Där hittar ni ett par bilder som föreställer ni vet vem. På 1300-talet gick det bra att avbilda personen i fråga även på dennes hemmaplan. Det var liksom inget problem. Religioner är nämligen såna: de förändras över tiden. Man kan också uttrycka det så att vissa religiösa uttolkare tycks kunna göra snudd på vad som helst för att upprätthålla utövarnas tro. Tre trick är att lura, lova och hota. Hur som helst: Håll i boken eller göm den, för nu ska Liber förlag dra in den på grund av en illustration som en rättrogen gjort nån gång i bästa välmening på 1300-talet. Frågan är vad förlaget ska göra med de ex det får in: bränna dem?

Tänk om nån scannar in bilderna och sprider dem visa internet? Vem står då där med sin tvättade hals?

Redan nu finns det ett oändligt antal tusen bilder föreställande ni vet vem som cirkulerar bland religiösa tokstollar, vanliga galna fanatiker och alla andra intresserade av frågan, och inte bara av de tolv uthängda danska. Inte nog med det, det finns massor av bilder som påstås vara de danska originalen men som definitivt inte är det. Någon har i alla fall intresse av att påskina det. Just de bilderna har bara ett syfte. Att underhålla hatet.

Nä du, Hasse, i ditt namn hittar dom på alldeles för mycket stolligheter.

Jycken sover. Bra idé.

Motståndarna under lupp

En satirisk bild som föreställer Jesus? Njae, det tyckte inte Jyllands-Postens chefredaktör passade sig för ett par år sedan. Det skulle kunna utlösa ett ramaskri från tidningens läsare. Om jag förstått det hela rätt.

Annars har jycken och jag morgonpromenerat i kylan, som är påtaglig om man sticker ut nästippen utanför dörren. Vi mötte boxern, och efteråt var jycken neddreglad, isig och blodig här och var. Vi kom fram till att det kunde vara ketchup eftersom kontrahenten i fråga, som är rätt våldsam av sig i lekens hetta, strax innan hittat helgens rester av grillkorv, mos och just ketchup uppe i backen som några familjeflanörer lämnat efter sig. Jag köper teorin eftersom jycken tycks oskadd och helt klart vill gå ut igen. Upphittad grillkorv såhär efter helgen är mums, nämligen.

Men det får vänta. Nästippen måste tina först.

Världen tränger sig på och om tre dar är Bajen mitt i stormens öga. Royal League är åter i rullning och Midtjylland står för motståndet. Motståndarnas webbplats meddelar att ”TIFO-gruppen knokler”. Inte undra på att det numera ser ut som det gör i världen; det danska språket är nämligen uppbyggt så att vartannat ord är glasklart och vartannat en fråga om fri tolkning. Dessutom har jag förstått att kulturen där nere är helt annorlunda vår: här finns ”danseglade ulvepiger” för publikum att ta del av. Sedan -99 har ”Midtjyllands talentfulde cheerleaders været fast inventar på SAS Arena”. De kallar sig Wolf Pack, till råga på allt.

Dagens fråga: Är de talangfulla unga damerna där och sprattlar även mitt i vintern?

Annars har jyllänningarna (precis som Bajen?) inte förstärkt truppen, eftersom ledningen tror på sina spelare och sina ungdomar som tagit klivet upp. ”Ellers ville vi have sikret forstærkning, fortæller sportsdirektør, Jens Ørgaard.”

För övrigt vann danskarna sista träningsmatchen, och det mot Sturm Graz, vilket väl får ses som en merit och en styrka. Och nu gäller bara en sak: ”Alle er klar til næste forhindring: Hammarby.”

Och har man inte läst Jyllands-Posten med kritiska ögon tidigare så är det hög tid att göra det på torsdagskvällen.

Voltaire och turken

Solsken, kyla och nyplogad bana över isen. Morgonpromenad och jycken spårar harar som besatt. Själv kommer jag i sakta mak gående en bit efter och halvfilosoferar som besatt. Besatt är därmed etablerat som dagens ord.

Dagens fråga på kvällsdrakens debattsida: Är chipspåsarna för stora? Ja eller nej. Det är oerhört jämnt, nån halv procentenhet hit eller dit, så jag uppmanar alla att klicka sig dit för att rösta. 45.000 har redan gjort det!

Varför då? kanske någon undrar. Skit i det: Tyck något! Eller se det som ett slags direkt demokrati.

Den nya tiden i ett nötskal: Descartes ”Jag tänker, alltså är jag” är inte längre giltigt, numera är det rätta ”Jag tycker, alltså existerar jag”.

Om det sen är ett giltigt bevis på att jag verkligen finns låter jag vara osagt. Filosofiska utsagor om verkligheten är ett osäkert kort att ha i rockärmen när det verkligen gäller.

Ungefär som att lita på alla dem som tagit till sig paradexemplet på skolboksfilosofin som tillhandahölls för att man skulle lära sig nåt om Voltaire: "Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."

Det tror jag så mycket jag vill på.

Det går alltså med andra ord bra att tycka till om Muhammed och de danska bildstormarna, och när vi talar om danska bildstormare talar vi naturligtvis om lusten att ifrågasätta, provocera eller om man så vill förolämpa människor som har en annan uppfattning än danskarna och som inte är bärare av de egna danska traditionella värderingarna. Tack och lov finns det alla möjliga aspekter på det hela: man kan till exempel tycka att bilderna i största allmänhet är usla, eller att de påminner om den standardiserade nidbilden av juden; eller att de visar på intoleransen i islam eller för all del i väst; eller att de är ett slag för eller för all del mot yttrandefriheten. Eller att de är ihopkomna som en ren provokation. Danmark är ju för övrigt ett bra exempel på ett land som tycker att de egna värderingarna är de enda rätta och lägger stor vikt vid att man ska ta seden dit man kommer, åtminstone i Danmark. En dansk är en dansk, allt annat är en förolämpning mot det danska. Den röda korven är den röda tråden.

Är det rätt att publicera bilder som föreställer Muhammed? Ja eller nej?

Väl hemma tänder jag en tagg och tar med kaffet ut i solen och fortsätter att halvfilosofera som besatt. Jycken tuggar märgben och är till freds. Själv har jag kommit till Hegel och syntesen. Problemet är att jag saknar tesen.

Två veckor senare

Om mindre än en halvtimme möter "de amerikanska mästarna de blivande svenska mästarna", för att citera Petter Furuseth Olsen. Sen är det över.

Sen rullar säsongen på.

Jycken vill ut på promenad. Så får det bli. Men innan dess ett tack till S@derstadion och FanTV som verkligen levererat från LA.

First we take RL

Ny månad. Nya insatser. Först jagade vi upp alla ungar. Som vanligt, alltså. Men sen bar vi omkring mostern med det knäppa benet hit och dit. Och sen var det dags för morgonpromenad i solsken och till fåglars drillande. Jycken fick hälsa på en mängd andra glada jyckar i diverse storlekar och kulörer. Och tänk, alla viftade på svansen! Och på vägen hem tände jag en tagg och tänkte: Det var som om de visste nåt som jag har glömt bort!

Därefter har vi transporterat mostern till sjukgymnast och läkare och suttit på ett fik och väntat och lyssnat på argentisk tango till latten och tänkt ut sex vinnare på Solvalla i kväll och tagit ut vinsten i förskott (som vanligt, alltså). Men sen, när vi baxat in mostern och kryckorna och ett tre veckors sjukintyg och vänt nosen hemåt, kom jag på, fan, nu kom jag på varför dom viftade på svansen: det är ju match om åtta dar! Vi är på gång igen!

Och då kan vi inget annat än följa med strömmen: vi gratulerar både Max och Hammarby!

Lyssna, till och med mokabryggaren puttrar en glad trudelutt!