Efter att ha avverkat nästan alla tänkbara slags attacker för att beskriva diverse händelser i vår avlånga ankdamm har Aftonbladet även lyckats få till en naziattack. Martin Timell har nämligen gjort en sådan, till råga på allt på allas vår Carola, om man får tro kvällsdraken.
Vad ord betyder och vad de innebär har väl aldrig varit någon av valda delar av pressens starkaste sidor. Kunde de inte ha använt Timells attackchock på Carola i stället? Två flugor i en smäll.
När vi ändå är inne på ämnet: här kommer en favorit i repris.
PS. Hade jag varit anvarig utgivare hade jag just i det senare fallet krävt att få ändra till onanichock. Eller möjligen chockonani. Mera chock, mindre attack, alltså.
söndag, oktober 09, 2005
Alla dessa godsaker
Badat så klart. Ruggigt skönt. Snudd på perverst. Sån är jag: snudd på pervers. Men jag vaknar sannerligen. En anledning är förstås att grannfrun berättade framför teven under Kroatienmatchen som jag och barnen såg hos grannarna eftersom vi inte har den den där underliga kanalen TV3 att hon gjort detsamma i går eftermiddag, men nu är det alltså jag som kopplat greppet igen.
Annars kan morgonpromenaderna te sig lätt bisarra: Jycken förväntar sig en hundgodis varje gång hon hoppar upp på ett större stenblock. Promenadstigarna är kantade av sådana. Känner mig lite grann som Perverse Pavlov när jag går där med fickan full med godsaker, men det är inte jag som lärt henne att sitta vackert i utbyte mot små munsbitar av torkad lever, det måste vara matten.
Nån sade en gång: ”Du vet inte hur det är att hata sitt kön.” Nej, det vet jag inte. Men det är också därför som jag oförbehållsamt erkänner: underhållning är kanske opium för folket men själv är jag snudd på perverst förtjust i Feministiskt initiativ. Ja, jag vet att jag inte är normal. Jag är inte intresserad av underhållningen som bjuds längs den normalperversa vägen som vi alla anbefalles att vandra så fort vi knäpper på teven eller slår upp en kvällsdrake eller tidningar med så kallad kvinnlig eller manlig profil. Robinson, Idol, Paradise Hotel, Farmen och varför inte Kommissionen, för att nämna några av teves varianter, är uttryck för så kallad normal hederlig svensk perversion. Som att se nån klättra upp på ett stenblock för att kanske få lite godis. Eller ramla ned och slå sig lite grann.
Feministiskt initiativ spelar inte i samma dimension. Det har så mycket mer av allt. Inte konstigt att det faller mig på läppen.
Därför blir jag så besviken när jag läser Ebba Witt-Brattström på dagens DN Debatt. Tänk om hon lyckas ta ned det hela till vad det borde handla om. Eller varför inte Maria-Pia Boëthius i Svenskan häromdagen. Det blir ju så lätt… seriöst. Och på riktigt. Som gör att alla normalperversa och alla andra kanske förstår vad det är fråga om egentligen.
Och apropå perversioner och kön: Varför skaffar sig tjejer stora bomber? Är det för deras egen normalperversa otillräckliga självkänsla? Är det för att synas? För chansen att få en belöning? Eller är det för den eventuella pojkvännen skull? I så fall: Glöm honom. Och gör det inte. Alla jag känner är perversa på olika sätt, som att till exempel följa Kommissionen, men de har en sak gemensamt: de gillar vanliga tjejer med vanliga lökar. Just för att de är vanliga och för att de som bär dem har annat i huvudet än till exempel storleken på bröna.
Annars kan morgonpromenaderna te sig lätt bisarra: Jycken förväntar sig en hundgodis varje gång hon hoppar upp på ett större stenblock. Promenadstigarna är kantade av sådana. Känner mig lite grann som Perverse Pavlov när jag går där med fickan full med godsaker, men det är inte jag som lärt henne att sitta vackert i utbyte mot små munsbitar av torkad lever, det måste vara matten.
Nån sade en gång: ”Du vet inte hur det är att hata sitt kön.” Nej, det vet jag inte. Men det är också därför som jag oförbehållsamt erkänner: underhållning är kanske opium för folket men själv är jag snudd på perverst förtjust i Feministiskt initiativ. Ja, jag vet att jag inte är normal. Jag är inte intresserad av underhållningen som bjuds längs den normalperversa vägen som vi alla anbefalles att vandra så fort vi knäpper på teven eller slår upp en kvällsdrake eller tidningar med så kallad kvinnlig eller manlig profil. Robinson, Idol, Paradise Hotel, Farmen och varför inte Kommissionen, för att nämna några av teves varianter, är uttryck för så kallad normal hederlig svensk perversion. Som att se nån klättra upp på ett stenblock för att kanske få lite godis. Eller ramla ned och slå sig lite grann.
Feministiskt initiativ spelar inte i samma dimension. Det har så mycket mer av allt. Inte konstigt att det faller mig på läppen.
Därför blir jag så besviken när jag läser Ebba Witt-Brattström på dagens DN Debatt. Tänk om hon lyckas ta ned det hela till vad det borde handla om. Eller varför inte Maria-Pia Boëthius i Svenskan häromdagen. Det blir ju så lätt… seriöst. Och på riktigt. Som gör att alla normalperversa och alla andra kanske förstår vad det är fråga om egentligen.
Och apropå perversioner och kön: Varför skaffar sig tjejer stora bomber? Är det för deras egen normalperversa otillräckliga självkänsla? Är det för att synas? För chansen att få en belöning? Eller är det för den eventuella pojkvännen skull? I så fall: Glöm honom. Och gör det inte. Alla jag känner är perversa på olika sätt, som att till exempel följa Kommissionen, men de har en sak gemensamt: de gillar vanliga tjejer med vanliga lökar. Just för att de är vanliga och för att de som bär dem har annat i huvudet än till exempel storleken på bröna.
lördag, oktober 08, 2005
Jag och Mellberg sitter inne med svaret
Jag tror jag vet svaret på frågan varför.
Numera är svensk landslagsfotboll lika med klass på de flesta händer och fötter, Kroatienmatchen inget undantag. Visserligen hade Sverige endast ett avslut på mål, och ett ofarligt sådant, och anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska, och visserligen var Östlunds inlägg när Sverige jagade kvittering av god allsvensk klass, men taktiskt var det klockrent i, ja sexti minuter. Och gör vi nu för en gångs skull inte spektakulära mål, troligen för att Zätamannen inte var med, ja då släpper vi in lika spektakulära mål. Och eftersom vi numera nästan aldrig släpper in några, så minns man de bollar vi får plocka ur nätmaskorna desto bättre. I det här fallet förspelet.
Olof Mellberg påminde lite grann om Michael Jordan på väg att dunka när han tog hand om bollen med handen i straffområdet (snyggt gjort alltså, men fel sport), men jag säger inget om det. Ibland gör man helt enkelt saker som man inte riktigt vet varför man gör. Politiker gör det, feminister likaså. Jag gör det – till och med Zlatan gör det, till allas förtjusning – och man tänker: Hur fan gick det där till?
Mellberg gjorde alltså en Zlatan – fast tvärtom.
Han är dessutom i gott sällskap på planen, för att nämna två andra fast bokstavligt talat mindre lirare: Diego Maradona och Karl Oskar Fjörtoft har på olika sätt låtit näven tala (även om en av dem påstod att det var guds hand som ingrep).
Varför gör vi konstiga saker? Säg det. Kan det vara så enkelt att vi kanske bara vaknade på fel sida?
Tänk om Mellberg har svaret på alla sportjournalisters dummaste fråga: Varför? ”Näe, jag vaknade på fel sida.”
Stå på dig, Mellberg!
Numera är svensk landslagsfotboll lika med klass på de flesta händer och fötter, Kroatienmatchen inget undantag. Visserligen hade Sverige endast ett avslut på mål, och ett ofarligt sådant, och anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska, och visserligen var Östlunds inlägg när Sverige jagade kvittering av god allsvensk klass, men taktiskt var det klockrent i, ja sexti minuter. Och gör vi nu för en gångs skull inte spektakulära mål, troligen för att Zätamannen inte var med, ja då släpper vi in lika spektakulära mål. Och eftersom vi numera nästan aldrig släpper in några, så minns man de bollar vi får plocka ur nätmaskorna desto bättre. I det här fallet förspelet.
Olof Mellberg påminde lite grann om Michael Jordan på väg att dunka när han tog hand om bollen med handen i straffområdet (snyggt gjort alltså, men fel sport), men jag säger inget om det. Ibland gör man helt enkelt saker som man inte riktigt vet varför man gör. Politiker gör det, feminister likaså. Jag gör det – till och med Zlatan gör det, till allas förtjusning – och man tänker: Hur fan gick det där till?
Mellberg gjorde alltså en Zlatan – fast tvärtom.
Han är dessutom i gott sällskap på planen, för att nämna två andra fast bokstavligt talat mindre lirare: Diego Maradona och Karl Oskar Fjörtoft har på olika sätt låtit näven tala (även om en av dem påstod att det var guds hand som ingrep).
Varför gör vi konstiga saker? Säg det. Kan det vara så enkelt att vi kanske bara vaknade på fel sida?
Tänk om Mellberg har svaret på alla sportjournalisters dummaste fråga: Varför? ”Näe, jag vaknade på fel sida.”
Stå på dig, Mellberg!
rEdEsIgN is the message
Desktop publishing, hört talas om det? Jycken nickar och skakar på huvudet samtidigt. Hon får en hundgodis som belöning och jag tänder en tagg. Vi har promenerat, jag har spelat fotboll med yngsta sonen på ”frivillig” träning och så har jag så klart badat och nu sitter vi och gottar oss i solens sken på ett närliggande kafé.
Tänk, ena veckan har På stan äntligen en läsvärd text. Veckan därpå är det som vanligt – och till råga på allt fullkomligt oläsligt.
Nu tillhör jag ju inte målgruppen: nåt tusental snorungar som har all tid i världen att dricka sprit på ett tjugotal tjockhultskrogar. Men ändå. Kamratposten, Veckorevyn, Amelia, Cap&Design, Tid, Lektyr, Pensionären, Offside, Granma, Att:ention, Vouge, Dagens Samhälle, Vakttornet, QX och, ja Nöjesguiden, alla går att läsa även om jag varken vill läsa en del av dem eller tillhör den berömda så kallade målgruppen.
Visst, bemödar man sig om att hitta nåt att läsa – så måste man vrida tidningen nitti grader medsols: för att tala Photoshop- och Indesignspråk. Jag vet inte, det kanske är… postmodernt?
En del religioner anser att allt går igen, och då tänker de särskilt på tidningsdesign: ena veckan ska det vara aktiv luft, nästa ska allt tryckas ihop och komprimeras och beskäras. Gyrofel eller oskarpa bilder kommer och går. Ibland ska det vara långa texter eller korta eller både och för kontrasternas skull – för att inte tala om faktarutans alla möjligheter. Ibland är det detaljen och ibland helheten som styr tidningsdesignsgurun. Ibland konkurrenterna. Och ibland oläsbarheten.
Tidningar görs alltså om då och då. Till och med Vakttornet, misstänker jag, genomgår redesignens eklut. Men man måste ju trots allt ta sina eventuella läsare på allvar.
Men visst fan, jag tillhör ju inte målgruppen. Annars hade jag kunnat sätta fem lire på att nån läsare nånstans och troligen var som helst i nästa nummer kommer att tacka för den nya, snygga tidningen. En han eller hon som ändå var för bakfull för att kunna läsa över huvud taget.
Tänk, ena veckan har På stan äntligen en läsvärd text. Veckan därpå är det som vanligt – och till råga på allt fullkomligt oläsligt.
Nu tillhör jag ju inte målgruppen: nåt tusental snorungar som har all tid i världen att dricka sprit på ett tjugotal tjockhultskrogar. Men ändå. Kamratposten, Veckorevyn, Amelia, Cap&Design, Tid, Lektyr, Pensionären, Offside, Granma, Att:ention, Vouge, Dagens Samhälle, Vakttornet, QX och, ja Nöjesguiden, alla går att läsa även om jag varken vill läsa en del av dem eller tillhör den berömda så kallade målgruppen.
Visst, bemödar man sig om att hitta nåt att läsa – så måste man vrida tidningen nitti grader medsols: för att tala Photoshop- och Indesignspråk. Jag vet inte, det kanske är… postmodernt?
En del religioner anser att allt går igen, och då tänker de särskilt på tidningsdesign: ena veckan ska det vara aktiv luft, nästa ska allt tryckas ihop och komprimeras och beskäras. Gyrofel eller oskarpa bilder kommer och går. Ibland ska det vara långa texter eller korta eller både och för kontrasternas skull – för att inte tala om faktarutans alla möjligheter. Ibland är det detaljen och ibland helheten som styr tidningsdesignsgurun. Ibland konkurrenterna. Och ibland oläsbarheten.
Tidningar görs alltså om då och då. Till och med Vakttornet, misstänker jag, genomgår redesignens eklut. Men man måste ju trots allt ta sina eventuella läsare på allvar.
Men visst fan, jag tillhör ju inte målgruppen. Annars hade jag kunnat sätta fem lire på att nån läsare nånstans och troligen var som helst i nästa nummer kommer att tacka för den nya, snygga tidningen. En han eller hon som ändå var för bakfull för att kunna läsa över huvud taget.
fredag, oktober 07, 2005
Möbler för fred
Det var då själva...
Men så ser jag att jag sett fel: Det är inte IKEA som fått fredspriset. Utan IAEA, dom som ska se till att dom som har kärnvapen ska få ha det och utveckla dem i fred och att dom som inte har det inte ska få. Men för all del gärna få hjälp att använda och utveckla kärnkraft. Mycket kärnkraft.
Men vänta ett tag: Varför får inte Ikea priset? Eller Hästens? Eller Mio? Stolar, bord och sängar underlättar definitivt vårt behov av att umgås och att älska och att leva i fred (mattor i stället för bombmattor, bara en sån sak). Men att säga detsamma om kärnkraften gör sig inte.
Politiskt korrekta val kan lätt stå mig upp i halsen. Inte minst när man skyltar med fred.
Men så ser jag att jag sett fel: Det är inte IKEA som fått fredspriset. Utan IAEA, dom som ska se till att dom som har kärnvapen ska få ha det och utveckla dem i fred och att dom som inte har det inte ska få. Men för all del gärna få hjälp att använda och utveckla kärnkraft. Mycket kärnkraft.
Men vänta ett tag: Varför får inte Ikea priset? Eller Hästens? Eller Mio? Stolar, bord och sängar underlättar definitivt vårt behov av att umgås och att älska och att leva i fred (mattor i stället för bombmattor, bara en sån sak). Men att säga detsamma om kärnkraften gör sig inte.
Politiskt korrekta val kan lätt stå mig upp i halsen. Inte minst när man skyltar med fred.
Bland undersåtar och djur
Man ser vad man vill se.
Gick i land med det otvivelaktigt explosivaste sättet att vakna en dimmig oktobermorgon: morgondopp. Det känns… bra.
Och sen blev det morgonpromenad, och jycken, yster som bara den, hoppade också i, men jag är den enda som tog ett simtag.
Stod där med en cigg i käften och betraktade hundens plaskande och såg i ögonvrån ett rådjur försvinna in bland träden ute på udden och tankarna vandrade och jag kom av någon anledning att tänka på vår monark. Fråga mig inte varför, det var ju inte ens skogens konung som jag sett en skymt av. Hur som helst: kungens mormor var en mycket intresserad jägare som jagade mycket hjort och gems. Hon var nog 80 år när hon sköt sin sista hjort, har monarken berättat i Svensk Jakt. Han själv är ute med bössan så ofta han kan, förtäljer han vidare; från augusti till februari nästan varje veckoslut, men också att han börjar bli lite skumögd; hur han siktade på en stubbe i tron att det var ett vildsvin.
Huga.
”Och det kanske blir en jägare av kronprinsessan Victoria också… Hon har något på gång, avslöjar Kungen. Kungen kan alltså känna stor tillförsikt för att det jaktliga intresset förs vidare inom hans egen familj.”
”Hon har nåt på gång…” Hm. Korrektivet som kan läsa mellan raderna kan alltså avslöja att det snart rings i bröllopsklockorna.
En gång sade jag hej till Maria-Pia eftersom jag trodde att det var nån jag kände, hon såg liksom sån ut, och hon var vänlig nog att säga hej tillbaka. Men Carl Gustaf? Njae.
För rätt många somrar sen när jag kom jag cyklande en bil- och människofri morgon mitt i semestertider blev jag stoppad av en polis vid övergångsstället vid Strömbrons ände mot Gamla stan där Slottet bröstar upp sig. Tomt och tyst som det bara kan vara i Stockholm en varm och solig sommarmorgon och inte en käft så långt ögat nådde, förutom nån ytterligare polis längre upp i backen mot Riksdagshuset, och innan jag hinner fråga vad det är fråga om kommer plötsligt en ståtlig öppen vagn dragen av ett antal hästar ut från Norrbro och rullar i sakta mak nerför backen. Så där står jag och hänger över styret och glor på ekipaget och tänker ”statsbesök?” när jag upptäcker att det är monarken och hans fru som kommer allt närmare. Allt som hörs är hästarnas kloppetiklopp. Monarken ser glad ut, som jag kan tänka mig att man är om man är ute och glassar med frun en solig Stockholmsmorgon i sin landå, och han ser plötsligt ännu gladare ut när han upptäcker nån som står där vid Strömbrons ände och hänger över ett cykelstyre med en cigg i käften. Vi glor på varandra sisådär en tio sekunder utan att släppa blicken, och när ekipaget svänger för att fortsätta Skeppsbron fram vinkar monarken.
Vad hade jag för alternativ? Inga alls, naturligtvis. Jag vinkade inte tillbaka, och till slut var han tvungen att släppa ögonkontakten om han inte skulle vrida nacken ur led.
Det händer fortfarande att jag undrar vem han trodde att jag var.
Gick i land med det otvivelaktigt explosivaste sättet att vakna en dimmig oktobermorgon: morgondopp. Det känns… bra.
Och sen blev det morgonpromenad, och jycken, yster som bara den, hoppade också i, men jag är den enda som tog ett simtag.
Stod där med en cigg i käften och betraktade hundens plaskande och såg i ögonvrån ett rådjur försvinna in bland träden ute på udden och tankarna vandrade och jag kom av någon anledning att tänka på vår monark. Fråga mig inte varför, det var ju inte ens skogens konung som jag sett en skymt av. Hur som helst: kungens mormor var en mycket intresserad jägare som jagade mycket hjort och gems. Hon var nog 80 år när hon sköt sin sista hjort, har monarken berättat i Svensk Jakt. Han själv är ute med bössan så ofta han kan, förtäljer han vidare; från augusti till februari nästan varje veckoslut, men också att han börjar bli lite skumögd; hur han siktade på en stubbe i tron att det var ett vildsvin.
Huga.
”Och det kanske blir en jägare av kronprinsessan Victoria också… Hon har något på gång, avslöjar Kungen. Kungen kan alltså känna stor tillförsikt för att det jaktliga intresset förs vidare inom hans egen familj.”
”Hon har nåt på gång…” Hm. Korrektivet som kan läsa mellan raderna kan alltså avslöja att det snart rings i bröllopsklockorna.
En gång sade jag hej till Maria-Pia eftersom jag trodde att det var nån jag kände, hon såg liksom sån ut, och hon var vänlig nog att säga hej tillbaka. Men Carl Gustaf? Njae.
För rätt många somrar sen när jag kom jag cyklande en bil- och människofri morgon mitt i semestertider blev jag stoppad av en polis vid övergångsstället vid Strömbrons ände mot Gamla stan där Slottet bröstar upp sig. Tomt och tyst som det bara kan vara i Stockholm en varm och solig sommarmorgon och inte en käft så långt ögat nådde, förutom nån ytterligare polis längre upp i backen mot Riksdagshuset, och innan jag hinner fråga vad det är fråga om kommer plötsligt en ståtlig öppen vagn dragen av ett antal hästar ut från Norrbro och rullar i sakta mak nerför backen. Så där står jag och hänger över styret och glor på ekipaget och tänker ”statsbesök?” när jag upptäcker att det är monarken och hans fru som kommer allt närmare. Allt som hörs är hästarnas kloppetiklopp. Monarken ser glad ut, som jag kan tänka mig att man är om man är ute och glassar med frun en solig Stockholmsmorgon i sin landå, och han ser plötsligt ännu gladare ut när han upptäcker nån som står där vid Strömbrons ände och hänger över ett cykelstyre med en cigg i käften. Vi glor på varandra sisådär en tio sekunder utan att släppa blicken, och när ekipaget svänger för att fortsätta Skeppsbron fram vinkar monarken.
Vad hade jag för alternativ? Inga alls, naturligtvis. Jag vinkade inte tillbaka, och till slut var han tvungen att släppa ögonkontakten om han inte skulle vrida nacken ur led.
Det händer fortfarande att jag undrar vem han trodde att jag var.
Ständigt denna Nån Annan
Nattpromenad med jycken och man går där i mörkret och tänker. Ibland funderar man på feminismen eller att gud tydligen uppmanade Bush att invadera Irak, men Bajen är ju aldrig fel att gå och grunna på. Fast ibland undrar man vad som är fel.
Det är ingen kvalificerad gissning men om nu Micke Anderssons kontrakt går ut vid årsskiftet och han inte fått något kontraktsförslag ännu så måste det finnas någon annan som Hammarby har på gång till nästa säsong. Det är heller ingen kvalificerad gissning att det inte är någon annan på gång. Det krävs heller ingen större fantasi att tro att om någon annan är på gång… så blir det inget av med det. Det blir nån annan som kommer i stället.
Micke A har varit i rätt lag sen -98, sen Bajen blev ett (nåja) stabilt allsvenskt gäng. Han spelade alla 26 matcher guldåret 2001 som defensiv innermittfältare. Två år senare när Bajen blev tvåa fick han plötsligt spela forward, fick en lidnersk knäpp och gjorde tio strutar på ungefär lika många matcher och blev Mål-Micke. Numera gör han alltid mål på Djurgårn oavsett om han är forward eller på mitten. Han kan kämpa. Jag har sett honom göra en tunnel. Och han var inte ens med i truppen nere på Fredriksskans. Och då undrar man ju vad som är fel.
Får man tro Hammarbys hemsida vill han gärna vara kvar. Det är ju inte nödvändigtvis ett tillräckligt skäl för att skriva nytt kontrakt med honom. Men det är ju ett fullgott skäl att i alla fall tala med honom. Han har ju varit med hela svängen sen Bajen blev dagens Bajen och förhoppningsvis lämnade lindansandet bakom sig. Fast det kanske är hämnd för att styrelsen inte fick stänga av honom målorgiesäsongen när han och Kennedy avvaktade med att skriva på nytt kontrakt.
Numera är det tydligen bara guld som gäller, och visst, det kan man ju få tycka. Men problemet är att alla tycks tro att för att nå dit måste alltid nån annan göra jobbet. Det är naturligtvis fel inställning. En och annan ny kan ju alltid behövas. Men inte för Micke Andersson.
Och vad är oddset på att det till nästa säsong behövs nån annan för Björn Runström?
Det är ingen kvalificerad gissning men om nu Micke Anderssons kontrakt går ut vid årsskiftet och han inte fått något kontraktsförslag ännu så måste det finnas någon annan som Hammarby har på gång till nästa säsong. Det är heller ingen kvalificerad gissning att det inte är någon annan på gång. Det krävs heller ingen större fantasi att tro att om någon annan är på gång… så blir det inget av med det. Det blir nån annan som kommer i stället.
Micke A har varit i rätt lag sen -98, sen Bajen blev ett (nåja) stabilt allsvenskt gäng. Han spelade alla 26 matcher guldåret 2001 som defensiv innermittfältare. Två år senare när Bajen blev tvåa fick han plötsligt spela forward, fick en lidnersk knäpp och gjorde tio strutar på ungefär lika många matcher och blev Mål-Micke. Numera gör han alltid mål på Djurgårn oavsett om han är forward eller på mitten. Han kan kämpa. Jag har sett honom göra en tunnel. Och han var inte ens med i truppen nere på Fredriksskans. Och då undrar man ju vad som är fel.
Får man tro Hammarbys hemsida vill han gärna vara kvar. Det är ju inte nödvändigtvis ett tillräckligt skäl för att skriva nytt kontrakt med honom. Men det är ju ett fullgott skäl att i alla fall tala med honom. Han har ju varit med hela svängen sen Bajen blev dagens Bajen och förhoppningsvis lämnade lindansandet bakom sig. Fast det kanske är hämnd för att styrelsen inte fick stänga av honom målorgiesäsongen när han och Kennedy avvaktade med att skriva på nytt kontrakt.
Numera är det tydligen bara guld som gäller, och visst, det kan man ju få tycka. Men problemet är att alla tycks tro att för att nå dit måste alltid nån annan göra jobbet. Det är naturligtvis fel inställning. En och annan ny kan ju alltid behövas. Men inte för Micke Andersson.
Och vad är oddset på att det till nästa säsong behövs nån annan för Björn Runström?
torsdag, oktober 06, 2005
Fortsättning följer...
Jycken har det för bra. Först en riktig rackarpromenad med husse i morgonsolen, och sen när vi är hemma och jag ska göra annat ringer det på dörren – och vem står där om inte grannfrun som ska ut på långpromenad och vill ha sällskap. När de kommer tillbaka nån timme senare efter att ha raskat grönområdena runt talar grannfrun om att hon ska gå och bada eftersom det är så varmt. Där fick jag för att jag talade om att jag simmade i Sundet häromdan.
Maria-Pia Boëthius har läst en bitvis lysande bok, läser jag i Svenskan, utan att för den skull tala om vilken bok. Nån dag ska jag också läsa den. Jag litar fullt ut på hennes omdöme.
Jycken sover. Dags för kaffe och en tagg i solen.
Maria-Pia Boëthius har läst en bitvis lysande bok, läser jag i Svenskan, utan att för den skull tala om vilken bok. Nån dag ska jag också läsa den. Jag litar fullt ut på hennes omdöme.
Jycken sover. Dags för kaffe och en tagg i solen.
onsdag, oktober 05, 2005
Och över allt sken solen
Det känns förunderligt skönt att ha varit på fri fot genom våra sydliga breddgrader några dagar och missat allt om debaclet på Fredriksskans och påståendena om att Sibyllamannen avslutade förnedringen. Det känns nästan som om det inte har hänt. Så då har det väl inte det.
Vet ingenting om jyckens senaste morgonpromenader. Vet ingenting om Natachas, Fis och alla andras mediala bravader. Eller om Runström skrivit på nytt kontrakt med Bajen. Däremot har jag passerat Enköping och Töreboda och Alingsås och Eslöv och Teckomatorp och alla andra metropoler som bygger vårt land och som solen sken över medan jag satt i tågkupén och läste Michael Connelly och Lee Child. Inte för att jag såg en käft nånstans men i alla fall. Första stopp blev Sveriges baksida. Eller framstjärt, hur man nu vill se på saken.
Tips från Bokmässan: Ska du dricka mojitos på 23:e våningen på Gothia Tower, beställ dem då av snubben som har slickat bakåtkammat blont hår. Snubben med mer krull tror att du vill ha en sockerbomb och börjar med att hälla i en deciliter strösocker (!) i glaset som han mosar myntan i. Läser dom inte Hemingway på bartenderkurserna?
Mer från Bokmässan: Om goa göteborgare vet jag inte mer än att vi utanför en annan krog blev antastade av två förbivinglande engelsmän som skrek you fucking twat. Den som skrek och vinglade mest hade en näsa som pekade tretti grader höger som ett bevis på att han lyckats förolämpa folk förut. Vi lät saken bero eftersom vi kom fram till att de troligen haft en taskig barndom och höll på Millwall. Och IFK Göteborg, trodde Gais-sympatisören i sällskapet.
Vägen till Helsingborg passerar Halmstad. Jag är inte sämre än att jag kan säga grattis i efterhand till avancemanget ut i Europa. För övrigt var jag i Lissabon i våras när Sporting lyckades ta sig till final i Uefa-cupen, på bortaplan till råga på allt. En minut efter slutsignalen i semifinalen var Avenida de Liberdad igenkorkad av tutande och flaggviftande två-, tre- och fyrhjuliga fordon, ja typ på sydländskt manér. Nu var det här visserligen dagen efter men när jag betraktade Halmstad från mitt tågkupéfönster såg jag inte en käft.
I Helsingborg sken solen, och hör och häpna, jag tog ett morgondopp i Sundet. Sen knäppte jag en Tuborg på färjan till Helsingør och hamnade på Louisiana och glodde på Matisse med en halv miljon pensionärer och svenska busslaster med gymnasister. Satt länge på gräsmattan och mös i solen med en eller ett par Carlsberg och glodde på Sundet och tänkte: det är som på Louvren.
Det sista är ett skämt.
Sen vet jag inte vad jag gjorde, och sen åkte jag hem genom landet. Lund, Nässjö, Katrineholm, den ena folktomma metropolen efter den andra. Möjligen var allesammans på Louisiana. Och över allt sken solen.
Vet ingenting om jyckens senaste morgonpromenader. Vet ingenting om Natachas, Fis och alla andras mediala bravader. Eller om Runström skrivit på nytt kontrakt med Bajen. Däremot har jag passerat Enköping och Töreboda och Alingsås och Eslöv och Teckomatorp och alla andra metropoler som bygger vårt land och som solen sken över medan jag satt i tågkupén och läste Michael Connelly och Lee Child. Inte för att jag såg en käft nånstans men i alla fall. Första stopp blev Sveriges baksida. Eller framstjärt, hur man nu vill se på saken.
Tips från Bokmässan: Ska du dricka mojitos på 23:e våningen på Gothia Tower, beställ dem då av snubben som har slickat bakåtkammat blont hår. Snubben med mer krull tror att du vill ha en sockerbomb och börjar med att hälla i en deciliter strösocker (!) i glaset som han mosar myntan i. Läser dom inte Hemingway på bartenderkurserna?
Mer från Bokmässan: Om goa göteborgare vet jag inte mer än att vi utanför en annan krog blev antastade av två förbivinglande engelsmän som skrek you fucking twat. Den som skrek och vinglade mest hade en näsa som pekade tretti grader höger som ett bevis på att han lyckats förolämpa folk förut. Vi lät saken bero eftersom vi kom fram till att de troligen haft en taskig barndom och höll på Millwall. Och IFK Göteborg, trodde Gais-sympatisören i sällskapet.
Vägen till Helsingborg passerar Halmstad. Jag är inte sämre än att jag kan säga grattis i efterhand till avancemanget ut i Europa. För övrigt var jag i Lissabon i våras när Sporting lyckades ta sig till final i Uefa-cupen, på bortaplan till råga på allt. En minut efter slutsignalen i semifinalen var Avenida de Liberdad igenkorkad av tutande och flaggviftande två-, tre- och fyrhjuliga fordon, ja typ på sydländskt manér. Nu var det här visserligen dagen efter men när jag betraktade Halmstad från mitt tågkupéfönster såg jag inte en käft.
I Helsingborg sken solen, och hör och häpna, jag tog ett morgondopp i Sundet. Sen knäppte jag en Tuborg på färjan till Helsingør och hamnade på Louisiana och glodde på Matisse med en halv miljon pensionärer och svenska busslaster med gymnasister. Satt länge på gräsmattan och mös i solen med en eller ett par Carlsberg och glodde på Sundet och tänkte: det är som på Louvren.
Det sista är ett skämt.
Sen vet jag inte vad jag gjorde, och sen åkte jag hem genom landet. Lund, Nässjö, Katrineholm, den ena folktomma metropolen efter den andra. Möjligen var allesammans på Louisiana. Och över allt sken solen.
fredag, september 30, 2005
Tur och retur Lundell
Tidig morgonpromenad och det nyper till i kinderna. Träden börjar få färg: förgänglighet light. Det ryker om andedräkten och jycken och viken och älvorna som svävar över fårhagen i den sneda morgonsolen. Två gånger möter vi en tungsint labrador som inte är på lekhumör och en gång en pigg farbror med keps som dyker upp på stigen från ingenstans och skrattande skakar på huvudet och hytter med pekfingret: ”Snart är vintern här.”
Kaffe på den gistna träbänken avrundar morgonepoken. Till det en tagg och morgontidningarna. Och jag frågar mig: Vad har hänt med På stan? Plötsligt står det något i den. En lång läsvärd intervju med Mannen. Han som man bara måste förhålla sig till. Han som gör det han bara måste. Han som jag i perioder bara måste spela om och om igen. Och sen inte ägnar en tanke innan jag återigen bara måste.
För runt tjugo år sen såg jag Mannen sent en kväll vingla omkring på nån lokal. Sen dröjde det tjugo år innan jag tidigt en morgon såg honom på andra sidan gatan komma ångande med halvraska steg på joggningstur. Det var kul att se honom igen. Han som satt ord på hur det kan vara att köra in en bergvägg eller med en karta och ögonbindel, hur det känns att stå på Rialto eller bara vara lycklig lycklig och att skråla besatt med änglarnas kör. Eller ligga lägre än en sjunken båt eller gå på en annan stads södra promenad. Och alla dessa kvinnor och hur det kan vara nere på Zinkensdamm. Vad du vill. Allt det där som kan inträffa för att man är man och vit medelklassresenär på väg genom vår tid och våra rum och våra myter och för att det ibland bara måste inträffa.
Mannen som inte alltid är så glad över sina fans. Och det är helt okej: Mannen är ju på riktigt. Mannen som bor vid Zinken där det fortfarande är ”mänskligt. Jag tror inte att det kommer att bli snobbigt där, det är för mycket Bajen-land.”
Att han plötsligt dyker upp i medierna beror naturligtvis på att han har en bok på gång. Kvällsdrakarnas försök att piska upp stämningarna mellan Mannen och Mediekvinnorna (sånt som tidningarna bara måste, det är det dom lever på) kan bara tolkas som att han fortfarande har nåt som han vill säga. Inte det som kvällstidningarna försöker berätta. Utan nåt som är på riktigt.
Det behöver inte vara bra, eller ens politiskt korrekt, för det är inte det som är poängen.
Kaffe på den gistna träbänken avrundar morgonepoken. Till det en tagg och morgontidningarna. Och jag frågar mig: Vad har hänt med På stan? Plötsligt står det något i den. En lång läsvärd intervju med Mannen. Han som man bara måste förhålla sig till. Han som gör det han bara måste. Han som jag i perioder bara måste spela om och om igen. Och sen inte ägnar en tanke innan jag återigen bara måste.
För runt tjugo år sen såg jag Mannen sent en kväll vingla omkring på nån lokal. Sen dröjde det tjugo år innan jag tidigt en morgon såg honom på andra sidan gatan komma ångande med halvraska steg på joggningstur. Det var kul att se honom igen. Han som satt ord på hur det kan vara att köra in en bergvägg eller med en karta och ögonbindel, hur det känns att stå på Rialto eller bara vara lycklig lycklig och att skråla besatt med änglarnas kör. Eller ligga lägre än en sjunken båt eller gå på en annan stads södra promenad. Och alla dessa kvinnor och hur det kan vara nere på Zinkensdamm. Vad du vill. Allt det där som kan inträffa för att man är man och vit medelklassresenär på väg genom vår tid och våra rum och våra myter och för att det ibland bara måste inträffa.
Mannen som inte alltid är så glad över sina fans. Och det är helt okej: Mannen är ju på riktigt. Mannen som bor vid Zinken där det fortfarande är ”mänskligt. Jag tror inte att det kommer att bli snobbigt där, det är för mycket Bajen-land.”
Att han plötsligt dyker upp i medierna beror naturligtvis på att han har en bok på gång. Kvällsdrakarnas försök att piska upp stämningarna mellan Mannen och Mediekvinnorna (sånt som tidningarna bara måste, det är det dom lever på) kan bara tolkas som att han fortfarande har nåt som han vill säga. Inte det som kvällstidningarna försöker berätta. Utan nåt som är på riktigt.
Det behöver inte vara bra, eller ens politiskt korrekt, för det är inte det som är poängen.
onsdag, september 28, 2005
Råd och rön från blivande miljonär
Vi mötte boxern Boxarn under morgonpromenaden – i fem minuter: resultatet blev som alltid en slutkörd och ordentligt nerdreglad jycke och att mina brallor fick ett antal leriga tassavtryck. I morgon tar vi en annan väg och hoppas på det bästa.
Apropå fajten mot Assyriska i måndags: De tre senaste nyförvärven var på planen samtidigt på Söderstadion. Mannen vars namn jag aldrig kommer att kunna lära mig att stava (Klebèr Saarenpää… det gick!) gjorde en godkänd insats som högerback. Och framför allt en klockren och lätt svettig brytning i straffområdet. Om han hänger med Glenn Hyséns son i full fart är möjligen mera tveksamt. Men det finns ju andra sätt att få stopp på honom än att springa i kapp. Klebèr tycks i alla fall vara en intelligent spelare. Och än så länge inte skadad.
Sen kom Joakim Jensen in sista tio och gjorde det han skulle. Inte för att han hade så mycket att syssla med förutom att vidarebefordra några bollar, men inte desto mindre är han väl just nu den enda spelaren i Hammarbys historia som inte slagit en felpass under en A-lagsmatch. Och för den som gillar statistik så är ”Jensen till Jensen” gångbart i tre fall av fyra.
Och så Paulinho. Läste nånstans att när han gör mål gör han oftast inte ett utan flera. Och det stämmer ju såhär långt i Bajen. Inte mig emot. Och gärna ofta.
Konklusion: Det såg bra ut.
Och apropå Bajen: Runström är väl frisk igen? I alla fall tillräckligt för att greppa pennan och skriva på?
Mera Bajen: Micke A vill jag också fortsatt se i Sveriges snyggaste tröja. Underskatta aldrig erfarenhet och joker i ett. Dessutom har han numera för vana att sätta dit den så fort det är dags för derby, något som bör premieras och uppmuntras.
Plötsligt fick jag för mig att bli miljonär. Varför inte till jul? Så i dagens V65 spikar jag Salma Boko i avdelning 6. Går den in kan jag troligen räkna med att jag missar vinnarna i de andra fem loppen. Går den inte in gör det nog heller ingen skillnad. Jag och kungen vet att man inte kan räkna med att det kommer stekta sparvar flygande sådär utan vidare rakt in i munnen. Inte på en gång. Men jag har, precis som en gång i tiden vår monark, tagit ett första steg på vägen. Nämligen tänkt tanken.
Apropå fajten mot Assyriska i måndags: De tre senaste nyförvärven var på planen samtidigt på Söderstadion. Mannen vars namn jag aldrig kommer att kunna lära mig att stava (Klebèr Saarenpää… det gick!) gjorde en godkänd insats som högerback. Och framför allt en klockren och lätt svettig brytning i straffområdet. Om han hänger med Glenn Hyséns son i full fart är möjligen mera tveksamt. Men det finns ju andra sätt att få stopp på honom än att springa i kapp. Klebèr tycks i alla fall vara en intelligent spelare. Och än så länge inte skadad.
Sen kom Joakim Jensen in sista tio och gjorde det han skulle. Inte för att han hade så mycket att syssla med förutom att vidarebefordra några bollar, men inte desto mindre är han väl just nu den enda spelaren i Hammarbys historia som inte slagit en felpass under en A-lagsmatch. Och för den som gillar statistik så är ”Jensen till Jensen” gångbart i tre fall av fyra.
Och så Paulinho. Läste nånstans att när han gör mål gör han oftast inte ett utan flera. Och det stämmer ju såhär långt i Bajen. Inte mig emot. Och gärna ofta.
Konklusion: Det såg bra ut.
Och apropå Bajen: Runström är väl frisk igen? I alla fall tillräckligt för att greppa pennan och skriva på?
Mera Bajen: Micke A vill jag också fortsatt se i Sveriges snyggaste tröja. Underskatta aldrig erfarenhet och joker i ett. Dessutom har han numera för vana att sätta dit den så fort det är dags för derby, något som bör premieras och uppmuntras.
Plötsligt fick jag för mig att bli miljonär. Varför inte till jul? Så i dagens V65 spikar jag Salma Boko i avdelning 6. Går den in kan jag troligen räkna med att jag missar vinnarna i de andra fem loppen. Går den inte in gör det nog heller ingen skillnad. Jag och kungen vet att man inte kan räkna med att det kommer stekta sparvar flygande sådär utan vidare rakt in i munnen. Inte på en gång. Men jag har, precis som en gång i tiden vår monark, tagit ett första steg på vägen. Nämligen tänkt tanken.
tisdag, september 27, 2005
Femton minuter med kommissionen
Men vad är det här för nåt?
Femton minuter in i teveserien Kommissionen får jag tuppjuck. Det är avsnitt sex av tolv och det är de första femton minuterna jag ser av serien. Äldste sonen tycker att jag ska gå därifrån redan efter nån minut om jag ska kommentera allt. Jag håller käft men kan inte låta bli att avge små kluckande ljud och däremellan skruva på mig tills jag trillat ur tevesoffan, och efter femton minuter är gränsen nådd. Jag står inte ut. Jag kryper ur rummet frivilligt.
Svensk tevedramatik, jo jag tackar. Snacka om brainstorming hos casting- och manusgruppen: Terrorister ligger ju i tiden, så varför inte låta Riksdagshuset flyga i luften! Men det tycks inte bekomma kommissionens medlemmar, som troligen är inkvoterade efter kön, ålder och sexuella preferenser. Nej, de har i stället fullt upp med att levandegöra vardagsdialogen som på vilket jobb som helst. Sådär som manusförfattare som skriver tevedramatik tror att folk pratar på kontor i största allmänhet en vanlig dag på jobbet. Det vill säga utbyta plattityder. Det som folk är på jobbet för att göra får man däremot aldrig se dem göra.
De andra elva och två tredjedelarna av de tolv avsnitten kanske är ett under av spänning, dramatik, fördjupning, känslor, spänstig dialog och intressanta bildlösningar. Men inte mina femton minuter. De var i stället en uppvisning i endimensionalitet och att inte ha något att berätta.
Förhoppningsvis är resten av Kommissionen lysande. Men för mig kan femton minuter mitt i vara tillräckligt för att förstå att man ska lägga sitt krut på annat.
Så jag ger feministerna i Paradise Hotel femton minuter. Det ser tredimensionellt ut, men jag begriper ingenting. God natt.
Femton minuter in i teveserien Kommissionen får jag tuppjuck. Det är avsnitt sex av tolv och det är de första femton minuterna jag ser av serien. Äldste sonen tycker att jag ska gå därifrån redan efter nån minut om jag ska kommentera allt. Jag håller käft men kan inte låta bli att avge små kluckande ljud och däremellan skruva på mig tills jag trillat ur tevesoffan, och efter femton minuter är gränsen nådd. Jag står inte ut. Jag kryper ur rummet frivilligt.
Svensk tevedramatik, jo jag tackar. Snacka om brainstorming hos casting- och manusgruppen: Terrorister ligger ju i tiden, så varför inte låta Riksdagshuset flyga i luften! Men det tycks inte bekomma kommissionens medlemmar, som troligen är inkvoterade efter kön, ålder och sexuella preferenser. Nej, de har i stället fullt upp med att levandegöra vardagsdialogen som på vilket jobb som helst. Sådär som manusförfattare som skriver tevedramatik tror att folk pratar på kontor i största allmänhet en vanlig dag på jobbet. Det vill säga utbyta plattityder. Det som folk är på jobbet för att göra får man däremot aldrig se dem göra.
De andra elva och två tredjedelarna av de tolv avsnitten kanske är ett under av spänning, dramatik, fördjupning, känslor, spänstig dialog och intressanta bildlösningar. Men inte mina femton minuter. De var i stället en uppvisning i endimensionalitet och att inte ha något att berätta.
Förhoppningsvis är resten av Kommissionen lysande. Men för mig kan femton minuter mitt i vara tillräckligt för att förstå att man ska lägga sitt krut på annat.
Så jag ger feministerna i Paradise Hotel femton minuter. Det ser tredimensionellt ut, men jag begriper ingenting. God natt.
Den svåra konsten att kunna rula
Tillbaka till gårdagen och konsten att rula: morgondopp. Vet inte vad grannfrun gjorde, men inte badade hon. Jyckens promenad skötte kvinnan i huset om.
Annars var naturligtvis drabbningen på Söderstadion mot Assyriska som rulade dagen. Fast ibland är det ju inte målet utan vägen dit som är meningen. Som att bland annat lämna in gräsklipparen på service eftersom tanken plötsligt och utan vidare börjat läcka. Och snacka om att rula ett rum. I en källare i ett av stans gräsklipparcentrum stod en vänlig man omgiven av tiotusentals gräsklipparmanicker och tog emot oss och vår maskin med en lätt bugning. På tio meters håll konstaterade han att det var en Klippo (vilket i och för sig inte är så svårt om man vet det lilla minsta om gräsklippare) men också att det var 87:ans modell. Innan vi ens hunnit berätta om vad som felade oss förklarade mannen att det där med läckande tank var ett problem som Klippo hade haft svårt att komma till rätta med. Tanken kunde enkelt uttryckt vara dålig på att tåla bensin. Det var till och med så att en del av dem som köpte maskinen ny 1987 hade fått byta tank redan efter säg ett halvår. Förutom det kan en Klippo gå i all evighet. Sade mannen som kunde allt om gräsklippare och nickade eftertänksamt: Men bara om man sköter om gräsklipparen på bästa sätt. Vi lämnade med varmt hjärta vår gräsklippare i mannens omvårdnad. Sedan tackade vi varandra med en lätt bugning.
Men vi är inte helt spåniga: Vi ska få en prisuppgift på jobbet innan dom sätter i gång med att fixa maskinen.
Om matchen på Söderstadion är inte mycket mer att säga än att det gick som det skulle och att Paulinho fick sätta dit sina två första. (När slog Bajen senast en frispark direkt i baljan? Genrepet mot Rosenborg för några år sen?) Men den som verkligen rulade planen var Petter. Steget, drivet, viljan – och näsan mot motståndarnas mål. För övrigt hördes aldrig ”Sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter” från Bajens tolfte spelare. Jag misstänker att anledningen stavas Ronnie som satt på hedersläktaren medan före detta reservkeepern i Bajen sonen Erland vaktade Assyriskas målställning. Inte nog med det: Erland blev också utsedd som bäst på planen i Assyriska.
Och Bajen kan fortfarande ta hem guldet genom att vinna sina tre kvarvarande fajter. Och javisst ja, alla andra ska i så fall också förlora alla sina matcher.
Inte nog med allt elände i världen som gör att man aldrig kan känna sig riktigt nöjd, nu har dessutom elitserien i ishockey bökat i gång. Den som till äventyrs läser tidningarnas sportsidor får nu ägna sju månader åt att bläddra på för att undvika alla rapporter från idrottens träskmarker. Jag säger bara: stök och bök. Det var bättre förr. Sen tiden när Wickberg, Lundström, Lyck, Nilsson, Hammarström, Karlsson och Lindberg rulade är hockey inget annat än blaha blaha.
Och vad händer i dag? Tja, dags för en kaffe innan rulandet börjar på allvar.
Annars var naturligtvis drabbningen på Söderstadion mot Assyriska som rulade dagen. Fast ibland är det ju inte målet utan vägen dit som är meningen. Som att bland annat lämna in gräsklipparen på service eftersom tanken plötsligt och utan vidare börjat läcka. Och snacka om att rula ett rum. I en källare i ett av stans gräsklipparcentrum stod en vänlig man omgiven av tiotusentals gräsklipparmanicker och tog emot oss och vår maskin med en lätt bugning. På tio meters håll konstaterade han att det var en Klippo (vilket i och för sig inte är så svårt om man vet det lilla minsta om gräsklippare) men också att det var 87:ans modell. Innan vi ens hunnit berätta om vad som felade oss förklarade mannen att det där med läckande tank var ett problem som Klippo hade haft svårt att komma till rätta med. Tanken kunde enkelt uttryckt vara dålig på att tåla bensin. Det var till och med så att en del av dem som köpte maskinen ny 1987 hade fått byta tank redan efter säg ett halvår. Förutom det kan en Klippo gå i all evighet. Sade mannen som kunde allt om gräsklippare och nickade eftertänksamt: Men bara om man sköter om gräsklipparen på bästa sätt. Vi lämnade med varmt hjärta vår gräsklippare i mannens omvårdnad. Sedan tackade vi varandra med en lätt bugning.
Men vi är inte helt spåniga: Vi ska få en prisuppgift på jobbet innan dom sätter i gång med att fixa maskinen.
Om matchen på Söderstadion är inte mycket mer att säga än att det gick som det skulle och att Paulinho fick sätta dit sina två första. (När slog Bajen senast en frispark direkt i baljan? Genrepet mot Rosenborg för några år sen?) Men den som verkligen rulade planen var Petter. Steget, drivet, viljan – och näsan mot motståndarnas mål. För övrigt hördes aldrig ”Sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter” från Bajens tolfte spelare. Jag misstänker att anledningen stavas Ronnie som satt på hedersläktaren medan före detta reservkeepern i Bajen sonen Erland vaktade Assyriskas målställning. Inte nog med det: Erland blev också utsedd som bäst på planen i Assyriska.
Och Bajen kan fortfarande ta hem guldet genom att vinna sina tre kvarvarande fajter. Och javisst ja, alla andra ska i så fall också förlora alla sina matcher.
Inte nog med allt elände i världen som gör att man aldrig kan känna sig riktigt nöjd, nu har dessutom elitserien i ishockey bökat i gång. Den som till äventyrs läser tidningarnas sportsidor får nu ägna sju månader åt att bläddra på för att undvika alla rapporter från idrottens träskmarker. Jag säger bara: stök och bök. Det var bättre förr. Sen tiden när Wickberg, Lundström, Lyck, Nilsson, Hammarström, Karlsson och Lindberg rulade är hockey inget annat än blaha blaha.
Och vad händer i dag? Tja, dags för en kaffe innan rulandet börjar på allvar.
söndag, september 25, 2005
Ingenting har hänt
Grannfrun ger sig inte. Jag kan förstå henne. Det är slutet av september men osannolik sommar. Väl hemma från bassängbad med yngsta sonen möter jag henne på väg upp från badet. Jag är inte sämre än att jag omedelbart kastar mig i böljan.
Men det är tidigt i morgon bitti som det gäller. Det där om att visa var skåpet ska stå.
Men hallå, det är ju söndag. Rockbandet Turbonegro har från scenen gått till våldsamt angrepp mot kungafamiljen. Prinsen har skadat sig i en olycka efter vild slottsfest. Och Victoria får kineserna att se rött. Och Runström? Varför står det inget om Runström? Inte undra på att vi bör avskaffa monarkin så att pressen får tid att skriva om väsentligheter.
Jycken? Den ska ut på promenad nu. Själv ska jag slicka på en glarre.
Men det är tidigt i morgon bitti som det gäller. Det där om att visa var skåpet ska stå.
Men hallå, det är ju söndag. Rockbandet Turbonegro har från scenen gått till våldsamt angrepp mot kungafamiljen. Prinsen har skadat sig i en olycka efter vild slottsfest. Och Victoria får kineserna att se rött. Och Runström? Varför står det inget om Runström? Inte undra på att vi bör avskaffa monarkin så att pressen får tid att skriva om väsentligheter.
Jycken? Den ska ut på promenad nu. Själv ska jag slicka på en glarre.
lördag, september 24, 2005
Tolv bärs och gamla kärlekar
Lätt huvudvärk. Men allt är ju relativt.
Det är lördag, jyckens morgonpromenad försiggick alltså mellan diverse transporter till fotbolls- och handbollsplaner och dotterns fårkurs, men vi mötte i alla fall boxern Boxarn, som visserligen heter nåt annat men där man kan snacka om att jycken fick gå en tolvrondare. Var nästan på väg till morgondoppet, men lite självbevarelsedrift har man ju kvar. Fast nog är det konstigt att om man delar på en pava franskt rötjut en fredagskväll så känns huvudet dagen efter likadant fast snudd på sju resor värre än för drygt tjugo år sen efter tolv stora stark på Prinsen. Anledningen är, misstänker jag, att jag nu för tiden dricker för lite.
Kan man fortfarande hälla i sig tolv bärs på Prinsen en fredagskväll eller måste man käka också? Nu snackar vi alltså krita-epoken, drygt tjugo år tillbaka i tiden, på den tiden det där med käk var skillnaden mellan ett visst mått av självbevarelsedrift och att bli ruinerad…
I går kände jag mig för övrigt lika intelligent som jag brukade efter en sex sju stycken på Prinsen och ungefär vid samma tidpunkt på dygnet. Fast kanske mer på riktigt. Såg nämligen dokumentären om François Truffaut på nån av statstelevisionens kanaler. Fan, Adjani och Baye och alla andra skådespelarpuddingar som Truffaut rollbesatte sina rullar med väckte minnen till liv från den tiden film fortfarande var film. En riktigt vågad rulle har nämligen ingenting med att göra att man får se skådisar eller deras stand-in sätta på varandra, utan mer med intelligens.
Ungefär.
På den tiden var lustigt nog just Adjani ett ämne för intressanta diskussioner på det anrika haket och den som kunde vara skillnaden mellan sex öl och ytterligare sex. ”Va fan, vi tar en till.”
Vad diskuterar man nu för tiden? Idol? Är det över huvud taget nån som dricker tolv bärs?
Solen skiner. Det blåser. Men allt är ju relativt.
Loggar in, tar en slurk kaffe och kopplar upp mig för en snabb omvärldsorientering. För drygt tjugo år sen var den binära världsrymden nåt som en vanlig dödlig bara kunde få se på filmduken. Nu funderar jag på vad jag ska välja: ”Monsterorkanen har nått amerikanska fastlandet” eller ”Extra: Rita piskar kuststäderna”? Den något större kvällsdrakens rubriksättning låter onekligen mer lockande, men jag väljer ingetdera. Internet har ju sina fördelar, så denna dag får det bli mer av intelligensvaran. Det känns naturligt att ta vägen förbi www.isabelleadjani.net.
Det är lördag, jyckens morgonpromenad försiggick alltså mellan diverse transporter till fotbolls- och handbollsplaner och dotterns fårkurs, men vi mötte i alla fall boxern Boxarn, som visserligen heter nåt annat men där man kan snacka om att jycken fick gå en tolvrondare. Var nästan på väg till morgondoppet, men lite självbevarelsedrift har man ju kvar. Fast nog är det konstigt att om man delar på en pava franskt rötjut en fredagskväll så känns huvudet dagen efter likadant fast snudd på sju resor värre än för drygt tjugo år sen efter tolv stora stark på Prinsen. Anledningen är, misstänker jag, att jag nu för tiden dricker för lite.
Kan man fortfarande hälla i sig tolv bärs på Prinsen en fredagskväll eller måste man käka också? Nu snackar vi alltså krita-epoken, drygt tjugo år tillbaka i tiden, på den tiden det där med käk var skillnaden mellan ett visst mått av självbevarelsedrift och att bli ruinerad…
I går kände jag mig för övrigt lika intelligent som jag brukade efter en sex sju stycken på Prinsen och ungefär vid samma tidpunkt på dygnet. Fast kanske mer på riktigt. Såg nämligen dokumentären om François Truffaut på nån av statstelevisionens kanaler. Fan, Adjani och Baye och alla andra skådespelarpuddingar som Truffaut rollbesatte sina rullar med väckte minnen till liv från den tiden film fortfarande var film. En riktigt vågad rulle har nämligen ingenting med att göra att man får se skådisar eller deras stand-in sätta på varandra, utan mer med intelligens.
Ungefär.
På den tiden var lustigt nog just Adjani ett ämne för intressanta diskussioner på det anrika haket och den som kunde vara skillnaden mellan sex öl och ytterligare sex. ”Va fan, vi tar en till.”
Vad diskuterar man nu för tiden? Idol? Är det över huvud taget nån som dricker tolv bärs?
Solen skiner. Det blåser. Men allt är ju relativt.
Loggar in, tar en slurk kaffe och kopplar upp mig för en snabb omvärldsorientering. För drygt tjugo år sen var den binära världsrymden nåt som en vanlig dödlig bara kunde få se på filmduken. Nu funderar jag på vad jag ska välja: ”Monsterorkanen har nått amerikanska fastlandet” eller ”Extra: Rita piskar kuststäderna”? Den något större kvällsdrakens rubriksättning låter onekligen mer lockande, men jag väljer ingetdera. Internet har ju sina fördelar, så denna dag får det bli mer av intelligensvaran. Det känns naturligt att ta vägen förbi www.isabelleadjani.net.
fredag, september 23, 2005
Kaos blev huvudbry
Ser att den något större kvällsdraken fegat ur och ändrat ordvalet i den rubrik som jag kommenterade alldeles nyssens. De nya mjölkpaketen skapar inte längre "kaos" utan vållar numera "huvudbry". Tack och lov meddelar dock tidningen i webbspalten bredvid under rubriken "Nyheter" att en domare under en mordrättegång i USA onanerade med hjälp av en vakuumpunp dold under ämbetsdräkten.
Ordet "Nyheter" kan de väl ändå inte ändra på?
Ordet "Nyheter" kan de väl ändå inte ändra på?
FN måste göra något!
Detta är en konstig dag. Det bara är så ibland. Det är både en känsla och ett faktum. Kanske nåt för FN att utlysa och som jag tror alla medlemsländer kan enas om och skriva under på: The International Day of Weirdness.
Kaffebryggaren funkar inte. Den totalvägrar trots att jag försöker stirra i gång den. Anledningen till att jag försöker få i gång den är att espressomaskinen också har ställt in verksamheten. Ibland kommer åtminstone kallt vatten genom filtret. Nu händer ingenting. Den slutliga förnedringen men som jag ibland ägnar mig åt när inget annat vill går inte heller. Snabbkaffeburken som stod på sin plats så sent som i går har gått upp i rök. Och apropå rök hittar jag inga cigaretter.
Bajen brukar pytsa ut pressmeddelanden av skilda kvaliteter sent på fredagskvällar nu för tiden, så nån gång vid tiotiden i kväll kanske vi vet om Runström skrivit på. För Bajen alltså. Eller om Charleroi, Vitesse eller nåt annat kontinentalt storlag har dragit vinstlotten. Eller nåt annat kul. Inget skulle förvåna mig i dag.
Jyckens morgonpromenad vet jag ingenting om, för jag var inte inblandad. Sonens Ipod har dött och har gett upphov till en komplicerad härva av faxande av motstridiga uppgifter till Irland av alla ställen, och det är inte lätt om man inte har någon fax. Och med brevbäraren kom ett utdrag om en giroutbetalning daterat i januari. I år alltså.
Nån avhoppad vit heterosexuell borgarkärring har tydligen hoppat på Fi-tåget igen, läser jag i morgonbladet. Inte nog med det: Nya mjölkpaket skapar kaos. Ouppmärksamma konsumenter häller filmjölk i kaffet, meddelar den något större kvällsdraken.
Den som ändå hade något kaffe att hälla filmjölk i.
Tro mig: The International Day of Weirdness.
Kaffebryggaren funkar inte. Den totalvägrar trots att jag försöker stirra i gång den. Anledningen till att jag försöker få i gång den är att espressomaskinen också har ställt in verksamheten. Ibland kommer åtminstone kallt vatten genom filtret. Nu händer ingenting. Den slutliga förnedringen men som jag ibland ägnar mig åt när inget annat vill går inte heller. Snabbkaffeburken som stod på sin plats så sent som i går har gått upp i rök. Och apropå rök hittar jag inga cigaretter.
Bajen brukar pytsa ut pressmeddelanden av skilda kvaliteter sent på fredagskvällar nu för tiden, så nån gång vid tiotiden i kväll kanske vi vet om Runström skrivit på. För Bajen alltså. Eller om Charleroi, Vitesse eller nåt annat kontinentalt storlag har dragit vinstlotten. Eller nåt annat kul. Inget skulle förvåna mig i dag.
Jyckens morgonpromenad vet jag ingenting om, för jag var inte inblandad. Sonens Ipod har dött och har gett upphov till en komplicerad härva av faxande av motstridiga uppgifter till Irland av alla ställen, och det är inte lätt om man inte har någon fax. Och med brevbäraren kom ett utdrag om en giroutbetalning daterat i januari. I år alltså.
Nån avhoppad vit heterosexuell borgarkärring har tydligen hoppat på Fi-tåget igen, läser jag i morgonbladet. Inte nog med det: Nya mjölkpaket skapar kaos. Ouppmärksamma konsumenter häller filmjölk i kaffet, meddelar den något större kvällsdraken.
Den som ändå hade något kaffe att hälla filmjölk i.
Tro mig: The International Day of Weirdness.
Halleluja!
Oj, klockan är för mycket. Ungar hit och dit och ända bort till Bosön och mycket annat att stå i. Och sen diska, tvätta, ut med jycken. Trött. Ska sova. Måste bara...
Till exempel: har nåt hänt som förtjänar att uppmärksammas? Vad säger Aftonbladet text-TV?
Åh, fan! En supermodell har bevisat att hon har äkta bröst. Och det i den egna tv-showen. Tyra Banks! Där ser man!
Tyra Banks är trött på alla rykten om motsatsen. "Superstjärnan" körde tydligen med både ultraljudsundersökning och handpåläggning (!) för att bevisa äktheten.
Gud välsigne Aftonbladet text-tv. Nu går jag och lägger mig.
Till exempel: har nåt hänt som förtjänar att uppmärksammas? Vad säger Aftonbladet text-TV?
Åh, fan! En supermodell har bevisat att hon har äkta bröst. Och det i den egna tv-showen. Tyra Banks! Där ser man!
Tyra Banks är trött på alla rykten om motsatsen. "Superstjärnan" körde tydligen med både ultraljudsundersökning och handpåläggning (!) för att bevisa äktheten.
Gud välsigne Aftonbladet text-tv. Nu går jag och lägger mig.
torsdag, september 22, 2005
Feminister och feminister
Jag lovar, jag ser aldrig såna program. Förutom tre och en halv minut för nån timme sen. Jag lovar, av misstag. Och vad hör jag? ”Jag var lite rädd för att dom skulle vara onda feminister. Men dom var jättegulliga.”
Och jag som haft en massa förutfattade meningar om fyrans Paradise Hotel. Särskilt underhållningsvärdet.
Hon som jag citerar heter Natacha. Dem som hon syftar på är de andra kvinnliga deltagarna. Tydligen är de av den mer sällsynta sorten goda feminister. Jag hinner dessutom uppfatta att de är, för att citera DN-krönikören Red Top från den tiden man kunde skämta om saken, gärna en smula urringade.
Fast det går väl för de här feministerna som det tycks gå för alla andra feminister: intriger och pakter, uppslitande åsiktsskiljaktigheter och knivar i ryggen, och så försvinner de en efter en och gråter ut i medierna, och så hamnar de på nån festfixares lista, och så vidare.
Jag tror att jag ska kolla några minuter nästa gång också. Man kanske kan lära sig nåt om varför det är så.
Och jag som haft en massa förutfattade meningar om fyrans Paradise Hotel. Särskilt underhållningsvärdet.
Hon som jag citerar heter Natacha. Dem som hon syftar på är de andra kvinnliga deltagarna. Tydligen är de av den mer sällsynta sorten goda feminister. Jag hinner dessutom uppfatta att de är, för att citera DN-krönikören Red Top från den tiden man kunde skämta om saken, gärna en smula urringade.
Fast det går väl för de här feministerna som det tycks gå för alla andra feminister: intriger och pakter, uppslitande åsiktsskiljaktigheter och knivar i ryggen, och så försvinner de en efter en och gråter ut i medierna, och så hamnar de på nån festfixares lista, och så vidare.
Jag tror att jag ska kolla några minuter nästa gång också. Man kanske kan lära sig nåt om varför det är så.
onsdag, september 21, 2005
Ingen riktig hösäck
Jyckens kopplar på turbon under morgonpromenaden, som om hon vet nåt som jag inte vet. Det är inte ens fråga om att försöka hålla jämna steg. Nyfikenheten är påtaglig, medan jag lunkar efter som en annan hösäck. Skillnaden mellan oss kanske inte är mer komplicerad än så: Jycken kan bokstavligt talat vifta på svansen, medan jag bara kan det bildligt talat.
Hemma knäpper jag på datorn och fixar kaffet och börjar knattra. Dagen är ung och jag är verkligen på gång. Mitt i den värsta tankegången (lösningen på världens alla problem och till och med av den art att kaffet står där och kallnar) slocknar allt. Bildligt talat, skulle en del säga, men jag påstår bokstavligt talat. Grävskopan på väg till grannen har manglat omkull områdets elskåp.
En gång i tiden jobbade jag som skolvaktmästare på en stor och av dem som berördes ansedd som en viktigare skola. Att jobba som skolvaktmästare är att rekommendera om man är intresserad av hierarkier och hur olika slags kategorier av skolpersonal ser på och behandlar den som ska göra jobbet, men det var inte dit jag skulle komma nu. En dag låg en felanmälan i vårt postfack: ”Elen fungerar ej i klassrum 407. Strömmen slut?”
Nu har strömmen kommit tillbaka, men tankarna som bokstavligt talat var på väg att besvara allt har skingrats. Men en sak vet jag: tar strömmen slut sitter vi bildligt talat på pottkanten.
Hemma knäpper jag på datorn och fixar kaffet och börjar knattra. Dagen är ung och jag är verkligen på gång. Mitt i den värsta tankegången (lösningen på världens alla problem och till och med av den art att kaffet står där och kallnar) slocknar allt. Bildligt talat, skulle en del säga, men jag påstår bokstavligt talat. Grävskopan på väg till grannen har manglat omkull områdets elskåp.
En gång i tiden jobbade jag som skolvaktmästare på en stor och av dem som berördes ansedd som en viktigare skola. Att jobba som skolvaktmästare är att rekommendera om man är intresserad av hierarkier och hur olika slags kategorier av skolpersonal ser på och behandlar den som ska göra jobbet, men det var inte dit jag skulle komma nu. En dag låg en felanmälan i vårt postfack: ”Elen fungerar ej i klassrum 407. Strömmen slut?”
Nu har strömmen kommit tillbaka, men tankarna som bokstavligt talat var på väg att besvara allt har skingrats. Men en sak vet jag: tar strömmen slut sitter vi bildligt talat på pottkanten.
tisdag, september 20, 2005
Ord på vägen
Ett förtydligande kan vara på sin plats. Det var tydligen inte Herminator som rullade bollen på rätt sida om stolpen i sista förlängningsminuten. Men det kunde ha varit han. Men spelar roll: jag kan inga andra namn i motståndarlaget. Förutom Danken förstås, men han var ju inte på planen.
Jyckens morgonpromenad blev för övrigt två: vi delade på uppgiften för att få till det med allt annat.
Denna dag en dag efteråt är alltså dagen då frustrationen övergår i leda. Jycken rusar runt i buskarna och jag röker en tagg. Solen tittar fram. Men jag kan inte släppa tanken på att de två bästa ytterbackarna i Bajen var bäst på planen i går på Söderstadion – som mittbackar.
Hemma igen. Fixar en kaffe och knäpper på datorn.
Dagens ord är tristfittegenerationen. Aftonbladet skriver om Ulf Lundells nya roman som en ny ”feminist-attack” på yngre kvinnliga feminister. En av romanfigurerna, ”den självdestruktive Bull”, rasar oförtrutet över sakernas tillstånd i Sverige.
Äh, jag tar tillbaka: dagens ord är feminist-attack. Det går att applicera på vem som helst och åt vilket håll som helst. Som USA-attacken eller för all del terroristattacken. Eller för all del onaniattacken.
Expressen låter naturligtvis sin Linda kommentera allas vår Uffe. Det känns som om han är kvar och harvar på 90-talet, tycker hon.
Äh, dagens ord är leda.
Jyckens morgonpromenad blev för övrigt två: vi delade på uppgiften för att få till det med allt annat.
Denna dag en dag efteråt är alltså dagen då frustrationen övergår i leda. Jycken rusar runt i buskarna och jag röker en tagg. Solen tittar fram. Men jag kan inte släppa tanken på att de två bästa ytterbackarna i Bajen var bäst på planen i går på Söderstadion – som mittbackar.
Hemma igen. Fixar en kaffe och knäpper på datorn.
Dagens ord är tristfittegenerationen. Aftonbladet skriver om Ulf Lundells nya roman som en ny ”feminist-attack” på yngre kvinnliga feminister. En av romanfigurerna, ”den självdestruktive Bull”, rasar oförtrutet över sakernas tillstånd i Sverige.
Äh, jag tar tillbaka: dagens ord är feminist-attack. Det går att applicera på vem som helst och åt vilket håll som helst. Som USA-attacken eller för all del terroristattacken. Eller för all del onaniattacken.
Expressen låter naturligtvis sin Linda kommentera allas vår Uffe. Det känns som om han är kvar och harvar på 90-talet, tycker hon.
Äh, dagens ord är leda.
måndag, september 19, 2005
Tjong
Frustration är ett gångbart ord. Som när (för vilken gång i ordningen?) bollen tjongas i väg i en pastej. Mot vem? Varför?
Sen slås man för ett ögonblick av en hemsk tanke: Det kanske var meningen att tjonga i väg den?
Söderstadion denna sköna höstkväll bjöd på just frustration. Kamp och tjongande, förstås, missade lägen, och när Paulinho inte fick sin straff i tolfte minuten, efter en mycket pigg inledning med tre goda halvchanser, så förstod man att det skulle bli en sån där afton när tjongandet skulle kunna resultera i ett mål åt fel håll modell flipper. Det var nära. Bajens gamle Herminator rullade bollen tre millimeter utanför Covics högra stolpe efter 92.25.
Matcherna mot Gefle, Öis, Elfsborg och Sundvall har sammanlagt gett 4 poäng i stället för 18, som de borde kunna. Noll gjorda mål på hemmaplan. Plattmatcher gör alla och det hör till spelet, men det är just de här fajterna som är skillnaden mellan att vara i toppen av allsvenskan och att inte vara där. Två poäng före Djurgårn i stället för tolv efter. Det är tydligt att Bajen inte förmår att spela ut lag i poängnöd som kämpar på efter sina resurser, och börjar motståndarna sen pressa bollhållaren och skära av spelalternativen och sen backa hem – så börjar tjongandet. Precision är också ett gångbart ord, men här finns det inte på kartan.
Det kunde förvisso ha slutat 3–1. Men då måste man ta till sig gamle strikern Martin Dahlins visdomsord när det begav sig: det är lätt att skjuta över målet, men inte under. Det gällde tack och lov även Sundsvall.
Det vimlar av spelare i Bajen som kan göra sin gubbe. Några får inte ens sitta på avbytarbänken. Det måste gå att kunna spela ut de sämre lagen. Det bara är så. En sak till: Varför inte Micke A centralt på mittfältet med Mickel J? Två som inte ska göra sin gubbe, utan syssla med annat. Om man nu ändå ska ha två defensiva spelare där?
För övrigt satt Runström utvarnad på läktaren. Que pasa? Kommer han att sätta dit sin kråka på ett papper?
Men jag gråter inte: fotboll är ju någonting helt annat än bara liv och död. Till exempel ädla känslor. Och en helvetes massa frustration.
För att inte tala om alla kassa hörnor.
Sen slås man för ett ögonblick av en hemsk tanke: Det kanske var meningen att tjonga i väg den?
Söderstadion denna sköna höstkväll bjöd på just frustration. Kamp och tjongande, förstås, missade lägen, och när Paulinho inte fick sin straff i tolfte minuten, efter en mycket pigg inledning med tre goda halvchanser, så förstod man att det skulle bli en sån där afton när tjongandet skulle kunna resultera i ett mål åt fel håll modell flipper. Det var nära. Bajens gamle Herminator rullade bollen tre millimeter utanför Covics högra stolpe efter 92.25.
Matcherna mot Gefle, Öis, Elfsborg och Sundvall har sammanlagt gett 4 poäng i stället för 18, som de borde kunna. Noll gjorda mål på hemmaplan. Plattmatcher gör alla och det hör till spelet, men det är just de här fajterna som är skillnaden mellan att vara i toppen av allsvenskan och att inte vara där. Två poäng före Djurgårn i stället för tolv efter. Det är tydligt att Bajen inte förmår att spela ut lag i poängnöd som kämpar på efter sina resurser, och börjar motståndarna sen pressa bollhållaren och skära av spelalternativen och sen backa hem – så börjar tjongandet. Precision är också ett gångbart ord, men här finns det inte på kartan.
Det kunde förvisso ha slutat 3–1. Men då måste man ta till sig gamle strikern Martin Dahlins visdomsord när det begav sig: det är lätt att skjuta över målet, men inte under. Det gällde tack och lov även Sundsvall.
Det vimlar av spelare i Bajen som kan göra sin gubbe. Några får inte ens sitta på avbytarbänken. Det måste gå att kunna spela ut de sämre lagen. Det bara är så. En sak till: Varför inte Micke A centralt på mittfältet med Mickel J? Två som inte ska göra sin gubbe, utan syssla med annat. Om man nu ändå ska ha två defensiva spelare där?
För övrigt satt Runström utvarnad på läktaren. Que pasa? Kommer han att sätta dit sin kråka på ett papper?
Men jag gråter inte: fotboll är ju någonting helt annat än bara liv och död. Till exempel ädla känslor. Och en helvetes massa frustration.
För att inte tala om alla kassa hörnor.
söndag, september 18, 2005
Sängkamrater
Vem vet, Radical Cheerleading kanske blir nästa stora svenska musikexport som erövrar världen. Som dom gamla vikingarna, ungefär. Gruppen lär ha rappat om att slita män i stycken på Feministiskt initiativs stora möte, något som publiken tyckte var kul. Det finns på bild om man vill se och lyssna. En del skulle kanske säga att har man såna vänner så behöver man inga ovänner. Länken till framträdandet finns nämligen att finna på Patriot.nu, under rubriken “Feministiskt initiativ stämmer upp i kampsång”, på hemsidan som stoltserar med att stå för nationellt motstånd till de nordiska folkens försvar.
Allt om urinchocken
Morgonrocken höll på att blåsa i, men ingen skymt av grannfrun när jag lämnade den kulingglada höstvinden och steg ned i det bitterkalla vattnet. Inbillar mig att jag nu har visat var skåpet ska stå. Fast jag avstod från att slå en drill i vassen. Och det var kanske tur det.
Tänk om grannfruns bravad bara var en luring? Funderade på saken medan jycken rände runt i buskarna, men jag kom inte fram till nån entydig ståndpunkt i frågan.
Har redan hunnit med en biltransport. Passade på att köpa en ask rökverk. Som vanligt möter mig världens alla väsentligheter i tidningsstället. Det är ju söndag, så vad har hänt? ”Toppsosse KISSADE PÅ DANSGOLVET på Finlandsfärja”, basunerar Expressen ut. Ulvskog lär se allvarligt på saken.
Nu slog toppsossen tydligen en sjua i en blomkruka. Vad den hade att göra på dansgolvet undrar naturligtvis den fåkunnige. Men det var så in i vassen länge sen jag åkte Finlandsfärja. Det är kanske fullt med blomkrukor enkom för dem som aldrig hinner av dansgolvet eftersom diskjockeyn hela tiden spelar så himla bra musik?
På webben försöker någon på Expressen som heter Lars Lindström också hänga på och hänga ut under rubriken: ”Till och med ursäkterna är kissnödiga.” LL tycker till exempel att ”mycket är underligt kring Göran Forssbergs urinchock”. Urinchock? Men är man politisk kommentator så är man: ”Det är ingen liten skitpolitiker som togs med gylften nere och pisset skvättande på dansgolvet.”
Den större konkurrenten gillar faktarutor och kör med ”Vi har också kissat offentligt”. Det är ingen lång lista. Nån prins Ernst August fick böta 300 bagare för att han slog en drill vid den turkiska paviljongen på världsutställningen Expo 2000 i Hannover. För tydlighets skull meddelas också att händelsen inträffade för fem år sedan.
Vad en av Fis förgrundsfigurer har gjort får vi naturligtvis också veta.
Och det lär vi få veta fler gånger.
Tänk om grannfruns bravad bara var en luring? Funderade på saken medan jycken rände runt i buskarna, men jag kom inte fram till nån entydig ståndpunkt i frågan.
Har redan hunnit med en biltransport. Passade på att köpa en ask rökverk. Som vanligt möter mig världens alla väsentligheter i tidningsstället. Det är ju söndag, så vad har hänt? ”Toppsosse KISSADE PÅ DANSGOLVET på Finlandsfärja”, basunerar Expressen ut. Ulvskog lär se allvarligt på saken.
Nu slog toppsossen tydligen en sjua i en blomkruka. Vad den hade att göra på dansgolvet undrar naturligtvis den fåkunnige. Men det var så in i vassen länge sen jag åkte Finlandsfärja. Det är kanske fullt med blomkrukor enkom för dem som aldrig hinner av dansgolvet eftersom diskjockeyn hela tiden spelar så himla bra musik?
På webben försöker någon på Expressen som heter Lars Lindström också hänga på och hänga ut under rubriken: ”Till och med ursäkterna är kissnödiga.” LL tycker till exempel att ”mycket är underligt kring Göran Forssbergs urinchock”. Urinchock? Men är man politisk kommentator så är man: ”Det är ingen liten skitpolitiker som togs med gylften nere och pisset skvättande på dansgolvet.”
Den större konkurrenten gillar faktarutor och kör med ”Vi har också kissat offentligt”. Det är ingen lång lista. Nån prins Ernst August fick böta 300 bagare för att han slog en drill vid den turkiska paviljongen på världsutställningen Expo 2000 i Hannover. För tydlighets skull meddelas också att händelsen inträffade för fem år sedan.
Vad en av Fis förgrundsfigurer har gjort får vi naturligtvis också veta.
Och det lär vi få veta fler gånger.
lördag, september 17, 2005
Monopolsexism
För att få ihop allt lördagstransporterande fick jycken följa med familjen i bilen till diverse avkrokar som Sollentuna och Västerjärva och fram och tillbaka däremellan och begå morgonpromenaden på nya jaktmarker. Jag trodde att vi räknat ut det hela korrekt, men det blev ett logistiskt fel; en sträcka var det bara vi i bilen, men hon satt snällt bredvid mig därframme och glodde när jag rattade och växlade och stod i.
Hemma igen slog bomben ned till kaffet: kvinnan i huset berättade att grannfrun morgonbadat. Hon som lade av för en månad sen. Så vad gör nu en man en tidig söndagsmorgon om han har lite stolthet kvar?
Enligt en intervju i ett av morgonbladen slår den intervjuade fast att heterosexismen väller fram. Anledningen är allt ståhej kring Feministiskt initiativs nuvarande medieälskling, som naturligtvis är den intervjuade. Heterosexismen? Vad är det? Finns motsatsen? Homosexismen? Då får man anta att det också finns bisexism och transsexism? Gemenligen ihopslagen och kallad hbt-sexism? Jag säger bara en sak: Nån jävla ordning måste det vara även på sexismen.
Dags att ladda lördagsbatterierna. Jag väljer det enkla men självklara: en espresso och en Fortuna på träbänken i solgasset, som onekligen dominerar dagens himlavalv. Sen är det bara att stå på. Ända in i kaklet.
Hemma igen slog bomben ned till kaffet: kvinnan i huset berättade att grannfrun morgonbadat. Hon som lade av för en månad sen. Så vad gör nu en man en tidig söndagsmorgon om han har lite stolthet kvar?
Enligt en intervju i ett av morgonbladen slår den intervjuade fast att heterosexismen väller fram. Anledningen är allt ståhej kring Feministiskt initiativs nuvarande medieälskling, som naturligtvis är den intervjuade. Heterosexismen? Vad är det? Finns motsatsen? Homosexismen? Då får man anta att det också finns bisexism och transsexism? Gemenligen ihopslagen och kallad hbt-sexism? Jag säger bara en sak: Nån jävla ordning måste det vara även på sexismen.
Dags att ladda lördagsbatterierna. Jag väljer det enkla men självklara: en espresso och en Fortuna på träbänken i solgasset, som onekligen dominerar dagens himlavalv. Sen är det bara att stå på. Ända in i kaklet.
fredag, september 16, 2005
Vad gör dom egentligen i Oskarshamn?
Under morgonpromenaden träffade vi fyra andra hundekipage på stigen – samtidigt. Tre minimala bjäbbvarianter och en stor men vänlig best. Två urgamla och dom andra mest corny. Ingen ville leka med min jycke utan bara uträtta sina behov. Så vi drog.
Läste en arg insändare från en husse som minsann plockade upp sin hunds 40-grammare, medan hästarna som passerar kunde släppa ett lass på fyra kilo utan att någon gör nåt åt det. Det fick mig att minnas en uppgift säkert tjugo år tillbaka om att det som Stockholms hundar lämnar efter sig motsvarar att hela Oskarshamns befolkning kom till huvudstan och kackade i buskarna på gator och torg. Varje dag.
Samma debattsida hade förresten en underbar liten insändare om att Feministiskt initiativ när dom nu ändå håller på att göka med våra normala gängor borde slå ett slag för att göra om personnumren. Anledningen är naturligtvis att det går att se vem som är kvinna och vem som, just det, är man. Men det är klart, om hälften av alla män heter till exempel Tiina så blir det faktiskt inget problem.
En stunds begreppsförvirring utbröt häromdagen i mitt huvud. Ibland hänger man liksom inte med när man försöker hänga med. Htb-frågorna var ett sådant spörsmål. Sen stod det i samma artikel hbt-frågorna. Samma förvirring i en annan tidning, den som vissa kallar den malligaste. Och ingen förklaring. Faktaruta, hallå! Och var är korrekturläsarna när man som bäst behöver dem? Nu vet jag bättre. Jag föreslår tbh- och i den ordningen, rytmen blir bättre typ pvc och tbc och dessutom slipper vi förhoppningsvis tolkningen att vissa är viktigare än andra.
Fast det ska jag ju förstås inte lägga mig i.
Det blev ingen naturlig övergång till nästa fråga, förutom att den är viktig: Vad händer med Runans kontraktsskrivande?
Läste en arg insändare från en husse som minsann plockade upp sin hunds 40-grammare, medan hästarna som passerar kunde släppa ett lass på fyra kilo utan att någon gör nåt åt det. Det fick mig att minnas en uppgift säkert tjugo år tillbaka om att det som Stockholms hundar lämnar efter sig motsvarar att hela Oskarshamns befolkning kom till huvudstan och kackade i buskarna på gator och torg. Varje dag.
Samma debattsida hade förresten en underbar liten insändare om att Feministiskt initiativ när dom nu ändå håller på att göka med våra normala gängor borde slå ett slag för att göra om personnumren. Anledningen är naturligtvis att det går att se vem som är kvinna och vem som, just det, är man. Men det är klart, om hälften av alla män heter till exempel Tiina så blir det faktiskt inget problem.
En stunds begreppsförvirring utbröt häromdagen i mitt huvud. Ibland hänger man liksom inte med när man försöker hänga med. Htb-frågorna var ett sådant spörsmål. Sen stod det i samma artikel hbt-frågorna. Samma förvirring i en annan tidning, den som vissa kallar den malligaste. Och ingen förklaring. Faktaruta, hallå! Och var är korrekturläsarna när man som bäst behöver dem? Nu vet jag bättre. Jag föreslår tbh- och i den ordningen, rytmen blir bättre typ pvc och tbc och dessutom slipper vi förhoppningsvis tolkningen att vissa är viktigare än andra.
Fast det ska jag ju förstås inte lägga mig i.
Det blev ingen naturlig övergång till nästa fråga, förutom att den är viktig: Vad händer med Runans kontraktsskrivande?
onsdag, september 14, 2005
Var inte rädd för mörkret
Nu kan det vara slut. Inget morgondopp, fegt nog. Men det var liksom inget läge. Och det blir nog inte det igen.
Det är samma visa varje år: hösten slår ned som en insikt från en dygrå himmel. Man borde bli van. Men vissa saker fungerar inte så. Och det blir dessutom värre med åren. Endera dan åker kortbyxorna av och man klär på sig och går där som en annan mr walker längs fasaderna och väntar på att ljuset ska vända åter.
Det gäller att hålla depressionen på avstånd. Jag har ingen rullgardin, så att dra ned den funkar inte. Till slut finns bara tunnelseendet kvar. Borra ned axlarna, uthärda och sätta i gång att göra jobbet. Det som måste göras.
Jag gör rent köksbordet, inga papper, inga tidningar, inte en smula, ytan är tom. Det som måste göras. Jag låter taklampan vara släckt och tänder ett ljus. Bästa sättet är att lägga grunden med en espresso. Creman blir perfekt. Jycken får några extra levergodisar eftersom hon har ett stort fint bandage runt ena sporren. Vi fick klippa av klon, som var av. Jag säger ”vacker tass”, och hon räcker fram sin bandagerade vänster och väntar.
Det är samma visa varje år: hösten slår ned som en insikt från en dygrå himmel. Man borde bli van. Men vissa saker fungerar inte så. Och det blir dessutom värre med åren. Endera dan åker kortbyxorna av och man klär på sig och går där som en annan mr walker längs fasaderna och väntar på att ljuset ska vända åter.
Det gäller att hålla depressionen på avstånd. Jag har ingen rullgardin, så att dra ned den funkar inte. Till slut finns bara tunnelseendet kvar. Borra ned axlarna, uthärda och sätta i gång att göra jobbet. Det som måste göras.
Jag gör rent köksbordet, inga papper, inga tidningar, inte en smula, ytan är tom. Det som måste göras. Jag låter taklampan vara släckt och tänder ett ljus. Bästa sättet är att lägga grunden med en espresso. Creman blir perfekt. Jycken får några extra levergodisar eftersom hon har ett stort fint bandage runt ena sporren. Vi fick klippa av klon, som var av. Jag säger ”vacker tass”, och hon räcker fram sin bandagerade vänster och väntar.
tisdag, september 13, 2005
Man kan ju alltid hoppas på om
Lämnade webbradion för att göra en liten espresso, och det går fort. När jag kom tillbaka hade Marcus Birros favoritlag petat in tre baljor. Fel brasse glänste. I övrigt gick resultaten käpprätt åt helvete. Allt elände har fått mig att ägna mig åt visst kreativt tänkande: Om Bajen öser på, och öser in mål, och det går som det i bästa fall kan i alla andra matcher så slutar tre lag på 48 poäng. Och Bajen vinner allsvenskan på bättre målskillnad. Hoppet är, som bekant, inte att lita på. Men om. Min kära gamla käpphäst Om.
Fast när jag gjorde ett liknande, kvalificerat tänk efter Bajens försäsong kom jag fram till att Linderoth och grabbarna skulle sluta på 79 poäng av 78 möjliga (en extrapoäng för snyggt spel) och få målskillnaden 78–0.
I dag har jag såklart morgonbadat. Lite feber, men vafan. Hostan är närmast utplånad. Jycken haltar lätt, men tycks inte lida. Om allt går som det ska behövs varken veterinärbesök eller andra ingrepp.
Vilket leder oss tillbaka till könsmaktsordningen.
Feministiskt initiativ är nämligen på hugget, och det är ju skönt att det rör på sig i ankdammen. Frau Rosenberg konstaterar att det inte är intelligensreserven som faller ifrån när den ena vita heterosexuella borgarkärringen efter den andra lämnar skeppet FI. Nån jävla borgerlig tantpolitik är det alltså inte tal om att föra. Om det dessutom enligt uppgift är könsförräderi (för kvinnor, antar jag att det gäller, det ligger ju i sakens natur) att ha sex med män, så förstår man ju att åtminstone vissa potentiella proselyter sätter rödvinet i vrångstrupen.
Om någon blir född in i eller flyttar till den vita svenska medelklassvärlden från säg Finland så har han eller hon goda möjligheter att få sina olika fördomar om hur det egentligen är bekräftade av andra. Det är högt i tak, vi har tid att fundera ut att det är fel på det mesta och vi har alla små käpphästar som vi kan ta till för att få ihop teori och praktik. Käpphästarna rider oss. De kan härstamma från en taskig barndom eller bara dyka upp när man minst anar det. Inte ens jag kommer undan dem. En av mina är att många äro kallade och gärna ser sig ombesörjda av skattebetalarna, som inte kan ha stenkoll på vart alla stålarna tar vägen som staten tar hand om. Politiker, docenter, lektorer. Löst mediefolk, forskare och en och annan professor. Många vill ha del av kakan. Och makten. Just detta resonemang är, anser jag, en ganska liten käpphäst och kanske till och med möjligt att applicera på verkligheten eftersom det är just en liten käpphäst. Teoretiskt sett kan en käpphäst blir hur stor och galen som helst. Tack och lov går dock teori och praktik sällan hand i hand om käpphästen är av kolossalformat och börjar tugga fradga. På den nivån blir det till slut nåt, tja, asexuellt över det hela. Och ibland får man lust att skratta åt det hela.
Men vad spelar det förr roll vad jag tänker: jag är ju enbart ett objekt för ett eventuellt könsförräderi (även om det ju inte är det sämsta).
Om Bajen till slut tar hand om Lennart Johanssons pokal enligt min käcka teori må vara en sak, och gärna för mig, det är ju inte omöjligt. När det verkligen gäller föredrar jag nämligen en av mina gamla sköna käpphästar: att kunna vara både kär, kåt och galen. Alltså alltihop och inte bara det sistnämnda.
Teori och praktik, alltså. Nu ska jag laga mat: ungarna och mamman är hungriga.
Fast när jag gjorde ett liknande, kvalificerat tänk efter Bajens försäsong kom jag fram till att Linderoth och grabbarna skulle sluta på 79 poäng av 78 möjliga (en extrapoäng för snyggt spel) och få målskillnaden 78–0.
I dag har jag såklart morgonbadat. Lite feber, men vafan. Hostan är närmast utplånad. Jycken haltar lätt, men tycks inte lida. Om allt går som det ska behövs varken veterinärbesök eller andra ingrepp.
Vilket leder oss tillbaka till könsmaktsordningen.
Feministiskt initiativ är nämligen på hugget, och det är ju skönt att det rör på sig i ankdammen. Frau Rosenberg konstaterar att det inte är intelligensreserven som faller ifrån när den ena vita heterosexuella borgarkärringen efter den andra lämnar skeppet FI. Nån jävla borgerlig tantpolitik är det alltså inte tal om att föra. Om det dessutom enligt uppgift är könsförräderi (för kvinnor, antar jag att det gäller, det ligger ju i sakens natur) att ha sex med män, så förstår man ju att åtminstone vissa potentiella proselyter sätter rödvinet i vrångstrupen.
Om någon blir född in i eller flyttar till den vita svenska medelklassvärlden från säg Finland så har han eller hon goda möjligheter att få sina olika fördomar om hur det egentligen är bekräftade av andra. Det är högt i tak, vi har tid att fundera ut att det är fel på det mesta och vi har alla små käpphästar som vi kan ta till för att få ihop teori och praktik. Käpphästarna rider oss. De kan härstamma från en taskig barndom eller bara dyka upp när man minst anar det. Inte ens jag kommer undan dem. En av mina är att många äro kallade och gärna ser sig ombesörjda av skattebetalarna, som inte kan ha stenkoll på vart alla stålarna tar vägen som staten tar hand om. Politiker, docenter, lektorer. Löst mediefolk, forskare och en och annan professor. Många vill ha del av kakan. Och makten. Just detta resonemang är, anser jag, en ganska liten käpphäst och kanske till och med möjligt att applicera på verkligheten eftersom det är just en liten käpphäst. Teoretiskt sett kan en käpphäst blir hur stor och galen som helst. Tack och lov går dock teori och praktik sällan hand i hand om käpphästen är av kolossalformat och börjar tugga fradga. På den nivån blir det till slut nåt, tja, asexuellt över det hela. Och ibland får man lust att skratta åt det hela.
Men vad spelar det förr roll vad jag tänker: jag är ju enbart ett objekt för ett eventuellt könsförräderi (även om det ju inte är det sämsta).
Om Bajen till slut tar hand om Lennart Johanssons pokal enligt min käcka teori må vara en sak, och gärna för mig, det är ju inte omöjligt. När det verkligen gäller föredrar jag nämligen en av mina gamla sköna käpphästar: att kunna vara både kär, kåt och galen. Alltså alltihop och inte bara det sistnämnda.
Teori och praktik, alltså. Nu ska jag laga mat: ungarna och mamman är hungriga.
måndag, september 12, 2005
Mellan raderna
Också ett sätt att börja veckan: en förmiddag fylld av parenteser.
Måndag morgon, fortsatt förkylt och iprenknaprande, men inte lät jag bli morgondoppet. Jyckens onda tass gör morgonpromenaden som faller på mattes lott snorkort.
Transporterade ungar mest hela helgen till fotbollskickoffer, handbollsturnerningar och däremellan fåraherdekurser. Kan inte erinra mig att jag nånsin blev körd till en enda match eller träning eller nåt annat mellan åtta och sexton års ålder, då jag snörde av mig basketpjucken inte för gott men i alla fall för bra många år. Det var inom parentes på den tiden högsta serien i basket kryllade av Tjockhultslag som Oliv, Brännkyrka, Duvbo, Solna och framför allt Alvik och den amerikanska importen bestod av möjligen en och annan viting som var här för att plugga eller som hade blivit kär eller bränt inkallelseordern i protest mot Vietnamkriget eller nåt annat. Det räckte med att vara jänkare för att få lira basket.
Det ena ger det andra: fick för mig att söka reda på en gammal basketlirare via nätet. Kunde inom parentes inte låta bli att kolla vad andra som samtidigt var ute för att leta via den sökmotorn ville veta mer om: nämligen ”gik turboteknik”, ”idas sommarvisa mp3 download”, ”naked asses”, "spela in från internet", ”wänerstedt” samt ”skitstöveln bort i backen”.
Naturligtvis kunde jag inte undgå att göra samma sökning som han eller hon som vill få tag på den där skitstöveln. Se på fan: 32 träffar, och en del verkar handla om rena skitstövlar. Men alltid lär man sig nåt: det finns en staty som heter Skitstöveln bort i backen. Uppe på Mosebacke.
Förmiddagen har alltså varit fylld av parenteser.
Måndag morgon, fortsatt förkylt och iprenknaprande, men inte lät jag bli morgondoppet. Jyckens onda tass gör morgonpromenaden som faller på mattes lott snorkort.
Transporterade ungar mest hela helgen till fotbollskickoffer, handbollsturnerningar och däremellan fåraherdekurser. Kan inte erinra mig att jag nånsin blev körd till en enda match eller träning eller nåt annat mellan åtta och sexton års ålder, då jag snörde av mig basketpjucken inte för gott men i alla fall för bra många år. Det var inom parentes på den tiden högsta serien i basket kryllade av Tjockhultslag som Oliv, Brännkyrka, Duvbo, Solna och framför allt Alvik och den amerikanska importen bestod av möjligen en och annan viting som var här för att plugga eller som hade blivit kär eller bränt inkallelseordern i protest mot Vietnamkriget eller nåt annat. Det räckte med att vara jänkare för att få lira basket.
Det ena ger det andra: fick för mig att söka reda på en gammal basketlirare via nätet. Kunde inom parentes inte låta bli att kolla vad andra som samtidigt var ute för att leta via den sökmotorn ville veta mer om: nämligen ”gik turboteknik”, ”idas sommarvisa mp3 download”, ”naked asses”, "spela in från internet", ”wänerstedt” samt ”skitstöveln bort i backen”.
Naturligtvis kunde jag inte undgå att göra samma sökning som han eller hon som vill få tag på den där skitstöveln. Se på fan: 32 träffar, och en del verkar handla om rena skitstövlar. Men alltid lär man sig nåt: det finns en staty som heter Skitstöveln bort i backen. Uppe på Mosebacke.
Förmiddagen har alltså varit fylld av parenteser.
fredag, september 09, 2005
Hylla kung Hella
”Att byta klubb skulle inte bara vara ett svek mot fansen utan även ett svek mot mig själv.”
Det har varit på gång rätt länge, och att årets säsong var den sista var väntat. Trots att förra säsongen blev spolierad på grund av alla skador förlängdes kontraktet ännu ett år. Kontinuitet, lojalitet och hjärta är grundbultar i fotboll. Det hade suttit fint med ett sista inhopp i sista hemmamatchen för i år för att ge publiken en chans att hylla honom. Men nu är det slut. Mikael Hellström lägger fotbollspjucken på hyllan, efter sexton säsonger i Bajens A-lagstrupp. Höftskadan som hängt med för länge säger stopp nu.
Jag är inte mycket för statyer och annat bjäfs. Men varför inte en liten rackare vid brofästet vid Skanstull? Så att alla får chansen att hälsa på honom på väg till Söderstadion. Det är väl en lämplig uppgift för stadsdelsnämnden i fråga att ta tag i?
Morgondopp trots förkylning. Och nu käkar jag ipren och mår kass. Det är väl en sak att tycka synd om sig själv, men jycken linkar, det är nåt vaj med vänster framtass. Vi satsar på en liten espresso, en lika liten stänkare, fem esperitox och en näve hundgodis för att skynda på läkeprocesserna och hoppas att Hella blir hel igen.
Det har varit på gång rätt länge, och att årets säsong var den sista var väntat. Trots att förra säsongen blev spolierad på grund av alla skador förlängdes kontraktet ännu ett år. Kontinuitet, lojalitet och hjärta är grundbultar i fotboll. Det hade suttit fint med ett sista inhopp i sista hemmamatchen för i år för att ge publiken en chans att hylla honom. Men nu är det slut. Mikael Hellström lägger fotbollspjucken på hyllan, efter sexton säsonger i Bajens A-lagstrupp. Höftskadan som hängt med för länge säger stopp nu.
Jag är inte mycket för statyer och annat bjäfs. Men varför inte en liten rackare vid brofästet vid Skanstull? Så att alla får chansen att hälsa på honom på väg till Söderstadion. Det är väl en lämplig uppgift för stadsdelsnämnden i fråga att ta tag i?
Morgondopp trots förkylning. Och nu käkar jag ipren och mår kass. Det är väl en sak att tycka synd om sig själv, men jycken linkar, det är nåt vaj med vänster framtass. Vi satsar på en liten espresso, en lika liten stänkare, fem esperitox och en näve hundgodis för att skynda på läkeprocesserna och hoppas att Hella blir hel igen.
torsdag, september 08, 2005
Där zer man
Kan man använda ”Znacka om Ztänkare” som arbetsprov om man vill bli journalist på kvällsbladen?
Jag har naturligtviz badat även denna morgon. Man zka vårda zina manier.
Det är väl tyst om Runströms eventuella kontrakt. Det betyder att nånting är på gång.
Har försökt räkna på hur SM-guldet i fotboll ska hämna rätt. Det går, men det kräver ett visst mått av kreativitet.
Det lär vara höst, men i kväll såg jag yngsta sonens fotbollsgäng få spö med 7–1 i runt tjugogradig, snudd på tropisk värme. Motståndarna uppträdde likt zombier, sprang rätt och passade bollen och verkade inte så värst glada över alla målen, medan jag stod där vid hörnflaggan och inte kunde komma ifrån att det finns en viss charm med att en och annan grabb i vårat gäng fortfarande gärna upptäcker nåt spännande i gruset och ägnar det sitt helhjärtade intresse för en stund. Fotboll är ju som bekant inte en fråga om liv och död. Det är faktiskt mer komplicerat än så.
Jycken vill på kvällspromenad. Så får det bli.
Jag har naturligtviz badat även denna morgon. Man zka vårda zina manier.
Det är väl tyst om Runströms eventuella kontrakt. Det betyder att nånting är på gång.
Har försökt räkna på hur SM-guldet i fotboll ska hämna rätt. Det går, men det kräver ett visst mått av kreativitet.
Det lär vara höst, men i kväll såg jag yngsta sonens fotbollsgäng få spö med 7–1 i runt tjugogradig, snudd på tropisk värme. Motståndarna uppträdde likt zombier, sprang rätt och passade bollen och verkade inte så värst glada över alla målen, medan jag stod där vid hörnflaggan och inte kunde komma ifrån att det finns en viss charm med att en och annan grabb i vårat gäng fortfarande gärna upptäcker nåt spännande i gruset och ägnar det sitt helhjärtade intresse för en stund. Fotboll är ju som bekant inte en fråga om liv och död. Det är faktiskt mer komplicerat än så.
Jycken vill på kvällspromenad. Så får det bli.
Också ett slut på gårdagen
Den som såg Bajen–Elfsborg kände igen sig i tevebilderna från Puskas Ferenc-stadion. Men så hände nåt...
Vad säger man? Tänkte först skriva att i framtiden kommer man att säga: "van Basten? Det var väl han som var nästan lika bra som Zlatan?"
Fast jag tror att framtiden redan är här.
Vad säger man? Tänkte först skriva att i framtiden kommer man att säga: "van Basten? Det var väl han som var nästan lika bra som Zlatan?"
Fast jag tror att framtiden redan är här.
onsdag, september 07, 2005
Den dästa dagen
Morgondoppat mig. Jyckens promenad skötte mamman. Annars vet jag inte så noga. Solen har ju visserligen varit framme, men kan vissa dagar sakna vidare betydelse? Ingen aning.
I kväll är det som vanligt när svenska landslaget i fotboll spelar upp till bevis. Löpsedelsmakarna kommer att få jobba för högtryck för att få till eventuella ord- och bokstavskombinationer. Fotbolls-VM hägrar. Ungrarna har en massa tjuvtrick för sig, enligt svenska medier, för att få våra stolta vikingar ur balans. Läste just att Pr-tjejer ville in på Zlatans rum (Aftonbladet, naturligtvis). Vad betyder det? Ingen aning.
Ungern har ingen Stoitjkov men väl en tysk vid rodret. Och Lothar har ju varit med förr. En stabil tysk tråkig evighetsmaskin. Vad kan det betyda för matchens utgång? Ingen aning.
Hurdan är en normalbegåvad ungersk fotbollssupporter? Sitter han eller hon såhär ett antal timmar före avspark på ett kafé eller ett badhus eller står på ett fabriksgolv och funderar på vad härförare Lagerbäck har i bakfickan? Vad heter ”faan, också” på ungerska? Vad står det i ungerska medier? Att de stjärnspäckade svenskarna kör med tjuvtrick för att påverka det stolta ungerska landslagets uppladdning? Att Lennart Johansson kommer att gnugga sina händer och resa sig ur tv-fåtöljen för att hämta en pilsner och göra sig en leverpastejmacka med inlagd gurka för att fira innan matchen är slut? Att Lothar har en räv bakom örat? Ingen aning.
Det hjälper inte ens att göra mig en espresso. Denna dag fattas mig något. Men vad har jag ingen aning om. Det är mycket man inte vet. Ibland vågar man inte ens sticka ut hakan. Det längsta jag kan sträcka mig är att denna dag kan sluta hur som helst. Som matchen i kväll.
Det kan också vara hösten som är på väg.
I kväll är det som vanligt när svenska landslaget i fotboll spelar upp till bevis. Löpsedelsmakarna kommer att få jobba för högtryck för att få till eventuella ord- och bokstavskombinationer. Fotbolls-VM hägrar. Ungrarna har en massa tjuvtrick för sig, enligt svenska medier, för att få våra stolta vikingar ur balans. Läste just att Pr-tjejer ville in på Zlatans rum (Aftonbladet, naturligtvis). Vad betyder det? Ingen aning.
Ungern har ingen Stoitjkov men väl en tysk vid rodret. Och Lothar har ju varit med förr. En stabil tysk tråkig evighetsmaskin. Vad kan det betyda för matchens utgång? Ingen aning.
Hurdan är en normalbegåvad ungersk fotbollssupporter? Sitter han eller hon såhär ett antal timmar före avspark på ett kafé eller ett badhus eller står på ett fabriksgolv och funderar på vad härförare Lagerbäck har i bakfickan? Vad heter ”faan, också” på ungerska? Vad står det i ungerska medier? Att de stjärnspäckade svenskarna kör med tjuvtrick för att påverka det stolta ungerska landslagets uppladdning? Att Lennart Johansson kommer att gnugga sina händer och resa sig ur tv-fåtöljen för att hämta en pilsner och göra sig en leverpastejmacka med inlagd gurka för att fira innan matchen är slut? Att Lothar har en räv bakom örat? Ingen aning.
Det hjälper inte ens att göra mig en espresso. Denna dag fattas mig något. Men vad har jag ingen aning om. Det är mycket man inte vet. Ibland vågar man inte ens sticka ut hakan. Det längsta jag kan sträcka mig är att denna dag kan sluta hur som helst. Som matchen i kväll.
Det kan också vara hösten som är på väg.
tisdag, september 06, 2005
Real life
Vad som kännetecknar en riktigt bra fråga är väl att den inte kräver något svar? Eller?
Morgondopp, jycken fick en långpromenad och solen skiner. Helt enkelt kanon. Som grädde på moset lyckades jag för en liten stund sedan göra en cappuccino som kommer att leva kvar länge länge som ett exempel på hur en cappuccino ska vara. Jag tror det var nåt med rätt fetthalt på mjölken och att den skummades på tiondelen när det perfekta. Det har varit dåligt med det ett tag.
Vissa dagar är bara sådär obeskrivliga. Allt stämmer. Eller ingenting. Det kan också röra sig om ett enda ögonblick, kontentan av vad allt kan tänkas handla om eller vad man inte vill att någon ska få uppleva. Det kan helt enkelt gå käpprätt åt helvete eller rakt åt andra hållet. Käpprätt åt… ja, vadå?
Tidigare har jag alltid hävdat att cykeln är guds gåva till mänskligheten. Numera är jag inte lika dogmatisk. Ibland kan en rätt tillagad cappuccino vara detsamma.
Guds gåva till mänskligheten är ett fint uttryck. Om man använder det med måtta. Och dessutom förstår vad det innebär att använda uttrycket. Jag vill inte gå så långt som att man måste ha kommit till insikt för att begripa detta. Men närapå. Det är helt enkelt så att blotta misstanken om vad det kan betyda kräver ett öppet sinnelag.
Man kan till exempel säga: "Historiens kallelse har kommit till rätt land. Den frihet vi värderar är inte Amerikas gåva till världen, det är Guds gåva till mänskligheten." Men då har man inte förstått nånting. Det är helt enkelt som att häda.
Yngste sonen blev med några kumpaner inkallad på kontoret på fritis för att få sig en tillrättavisning för nåt dom gjort, oklart vad eftersom den tåliga fritispersonalen sa att det inte var nåt att bråka om. Men däremot berättade de att han till försvar sagt: ”Varför får inte jag göra dumma saker när George Bush får göra det hela tiden?”
I kväll blir det köttbullar med stuvade makaroner och ketchup på bordet. Yngste sonen gillar det.
Morgondopp, jycken fick en långpromenad och solen skiner. Helt enkelt kanon. Som grädde på moset lyckades jag för en liten stund sedan göra en cappuccino som kommer att leva kvar länge länge som ett exempel på hur en cappuccino ska vara. Jag tror det var nåt med rätt fetthalt på mjölken och att den skummades på tiondelen när det perfekta. Det har varit dåligt med det ett tag.
Vissa dagar är bara sådär obeskrivliga. Allt stämmer. Eller ingenting. Det kan också röra sig om ett enda ögonblick, kontentan av vad allt kan tänkas handla om eller vad man inte vill att någon ska få uppleva. Det kan helt enkelt gå käpprätt åt helvete eller rakt åt andra hållet. Käpprätt åt… ja, vadå?
Tidigare har jag alltid hävdat att cykeln är guds gåva till mänskligheten. Numera är jag inte lika dogmatisk. Ibland kan en rätt tillagad cappuccino vara detsamma.
Guds gåva till mänskligheten är ett fint uttryck. Om man använder det med måtta. Och dessutom förstår vad det innebär att använda uttrycket. Jag vill inte gå så långt som att man måste ha kommit till insikt för att begripa detta. Men närapå. Det är helt enkelt så att blotta misstanken om vad det kan betyda kräver ett öppet sinnelag.
Man kan till exempel säga: "Historiens kallelse har kommit till rätt land. Den frihet vi värderar är inte Amerikas gåva till världen, det är Guds gåva till mänskligheten." Men då har man inte förstått nånting. Det är helt enkelt som att häda.
Yngste sonen blev med några kumpaner inkallad på kontoret på fritis för att få sig en tillrättavisning för nåt dom gjort, oklart vad eftersom den tåliga fritispersonalen sa att det inte var nåt att bråka om. Men däremot berättade de att han till försvar sagt: ”Varför får inte jag göra dumma saker när George Bush får göra det hela tiden?”
I kväll blir det köttbullar med stuvade makaroner och ketchup på bordet. Yngste sonen gillar det.
måndag, september 05, 2005
Tuttar och annat av betydelse
Har haft så mycket annat jox för mig så att det räcker och blir över. Och i dag missade jag första föreläsningen i idéhistoria för att jag inte kan läsa innantill. Trodde 15.00 betydde klockan fem. Jag misstänker att det är ett slags symtom på någonting.
Men morgondoppen har jag klarat av. Varje dag. Jycken mår bra. Vädret är kalas. Och att Sverige har världsklasspelare i fotboll är numera ställt utom allt tvivel. Frågan är: när var senaste gången vi tjongade in ett mål? Numera gör vi allt med glans. Men vad vore världen utan Stoitjkov. Den behöver rätt slags galningar.
Vad gör man när man har för mycket jox för sig? Jag säger som vår storstjärna i Arsenal: Näe, en tidning bland annat.
Varför inleder alla svenska fotbollsspelare sitt svar på alla journalistfrågor med Näe?
Drack just en liten kopp svart kaffe. Läste lustigt nog samtidigt att Pamela Anderson älskar espresso men att det inte bara är kaffesmaken som lockar – espresson gör underverk med hennes bröstvårtor. Espresson gör jobbet - den går rätt ut i mina bröstvårtor. Säger Pamela Anderson i Elle enligt The Sun enligt Aftonbladet. Och nu enligt mig. Hade Pamela spelat fotboll hade hon på frågan om hon gillar espresso med största sannolikhet sagt: Näe, det är gott och går rakt ut i mina bröstvårtor.
Googlar man på Katrina and the waves får man 650 000 träffar. Och numera inte bara på vår schlagerstjärna. Bilderna och texterna är talande: orkanen som drabbat USA:s södra kust sköljde bort den sista fernissan av anständighet och visade på alla de sprickor som skickligt döljts av den mytbild som bär upp den amerikanska drömmen. Att vara fattig är onekligen ett relativt mått. Men i världens mäktigaste land är skillnaderna mellan den som har och den som är utan enorma. Att alla kan bli nåt och att alla är lika mycket värda är inte sant. Det är inte sant nånstans i världen och absolut inte i USA. Katrina är en katastrof för alla som drabbats. Frågan är om det också är en katastrof för den amerikanska självbilden.
Men med vapnen i hand och tiotusentals soldater på gatorna ska väl USA:s självbild överleva även denna gång. Den som är tillräckligt paranoid konstaterar att det tycks finnas tillräckligt med soldater för att hålla i gång ett krig på bortaplan och samtidigt rensa upp där hemma.
För det är nog så att vi behöver myten om jänkarna för att kunna förhålla oss till landet over there. Eller rättare sagt: vi kommer inte undan den. Jag misstänker att det med utgångspunkt i orkanen med det vackra namnet Katrina redan värps på manusidéer i Hollywood. Ska vi tippa på en julfilm nästa år om hjältarna och bovarna, de som hade rätt från början och de som ljög i orkanens spår, om kärleken och om de rättrådiga och dem med svart själ? Med en eller annan galning som till slut expedieras the american way och helst i absolut sista sekunden?
För det är ju så med den amerikanska myten: den livnär sig på sin egen svans och påverkar oss alla. Själv är jag övertygad om att ingenstans i världen kryllar det av galningar som i USA. Inte som Stoitjkov, utan riktiga galningar.
Men morgondoppen har jag klarat av. Varje dag. Jycken mår bra. Vädret är kalas. Och att Sverige har världsklasspelare i fotboll är numera ställt utom allt tvivel. Frågan är: när var senaste gången vi tjongade in ett mål? Numera gör vi allt med glans. Men vad vore världen utan Stoitjkov. Den behöver rätt slags galningar.
Vad gör man när man har för mycket jox för sig? Jag säger som vår storstjärna i Arsenal: Näe, en tidning bland annat.
Varför inleder alla svenska fotbollsspelare sitt svar på alla journalistfrågor med Näe?
Drack just en liten kopp svart kaffe. Läste lustigt nog samtidigt att Pamela Anderson älskar espresso men att det inte bara är kaffesmaken som lockar – espresson gör underverk med hennes bröstvårtor. Espresson gör jobbet - den går rätt ut i mina bröstvårtor. Säger Pamela Anderson i Elle enligt The Sun enligt Aftonbladet. Och nu enligt mig. Hade Pamela spelat fotboll hade hon på frågan om hon gillar espresso med största sannolikhet sagt: Näe, det är gott och går rakt ut i mina bröstvårtor.
Googlar man på Katrina and the waves får man 650 000 träffar. Och numera inte bara på vår schlagerstjärna. Bilderna och texterna är talande: orkanen som drabbat USA:s södra kust sköljde bort den sista fernissan av anständighet och visade på alla de sprickor som skickligt döljts av den mytbild som bär upp den amerikanska drömmen. Att vara fattig är onekligen ett relativt mått. Men i världens mäktigaste land är skillnaderna mellan den som har och den som är utan enorma. Att alla kan bli nåt och att alla är lika mycket värda är inte sant. Det är inte sant nånstans i världen och absolut inte i USA. Katrina är en katastrof för alla som drabbats. Frågan är om det också är en katastrof för den amerikanska självbilden.
Men med vapnen i hand och tiotusentals soldater på gatorna ska väl USA:s självbild överleva även denna gång. Den som är tillräckligt paranoid konstaterar att det tycks finnas tillräckligt med soldater för att hålla i gång ett krig på bortaplan och samtidigt rensa upp där hemma.
För det är nog så att vi behöver myten om jänkarna för att kunna förhålla oss till landet over there. Eller rättare sagt: vi kommer inte undan den. Jag misstänker att det med utgångspunkt i orkanen med det vackra namnet Katrina redan värps på manusidéer i Hollywood. Ska vi tippa på en julfilm nästa år om hjältarna och bovarna, de som hade rätt från början och de som ljög i orkanens spår, om kärleken och om de rättrådiga och dem med svart själ? Med en eller annan galning som till slut expedieras the american way och helst i absolut sista sekunden?
För det är ju så med den amerikanska myten: den livnär sig på sin egen svans och påverkar oss alla. Själv är jag övertygad om att ingenstans i världen kryllar det av galningar som i USA. Inte som Stoitjkov, utan riktiga galningar.
onsdag, augusti 31, 2005
Vad säger man?
Portos publik går miste om nåt. Max stays.
Har några portugues kvar, så det kändes rätt att tända en. Max oflyt, om man så vill. Men ändå. Jag vill ha honom på Söderstadion så länge det går. Allsvenskan behöver alla klasslirare som finns, och så många är dom inte. Förutom i Bajen förstås.
Men vet dom i Porto var han finns, så vet andra.
Har några portugues kvar, så det kändes rätt att tända en. Max oflyt, om man så vill. Men ändå. Jag vill ha honom på Söderstadion så länge det går. Allsvenskan behöver alla klasslirare som finns, och så många är dom inte. Förutom i Bajen förstås.
Men vet dom i Porto var han finns, så vet andra.
Obrigado Max
Aaaah, kallt, klart och morgondopp. Det ryker om mig när jag klättrar upp för badrappan. Vi tar en längre promenad jycken och jag i kylig skugga och värmande sol, och halvvägs träffar vi på favoritboxern, så hon får en rejäl omgång motion på köpet.
En snubbe som heter Richard K Lee är en envis jävel som lyckats ta sig igenom spamfiltren ett par gånger om dan för att via mejl försöka sälja på mig diverse potensmedel, ett erbjudande ”you can’t refuse”. Om jag svarar att jag faktiskt inte behöver sånt, slutar han då att skicka mejl till just mig?
Tänk om livet vore så enkelt. Ja tack eller nej tack.
I går kom bekräftelsen. Vår Max, Bajens backklippa, har enligt uppgift fått ett erbjudande he can’t refuse från Porto, ni vet den där portugisiska klubben som vann Champions League häromåret. Om nu Max inte vill fortsätta att spela i världens bästa lag utan snäppet under, så får man väl ändå gratulera honom: på sätt och vis stannar han ju i toppfotbollen.
Jag förstår att det är klimatet som drar. Och espresson. Fast där ner heter den bica och är tamefan ännu godare. Portvin lär man få röd näsa av, så det bör han undvika.
I Football Manager 2005 kan man få Max såld för en sisådär tjugofem mille. Det vore nåt. Fast jag säljer honom aldrig. Det bästa är att Max ingenting har att säja till om. Anbuden haglar men jag säger som det är: Lägg upp så mycket stålar ni vill, men det finns bara en sak att säga – Nej tack.
En snubbe som heter Richard K Lee är en envis jävel som lyckats ta sig igenom spamfiltren ett par gånger om dan för att via mejl försöka sälja på mig diverse potensmedel, ett erbjudande ”you can’t refuse”. Om jag svarar att jag faktiskt inte behöver sånt, slutar han då att skicka mejl till just mig?
Tänk om livet vore så enkelt. Ja tack eller nej tack.
I går kom bekräftelsen. Vår Max, Bajens backklippa, har enligt uppgift fått ett erbjudande he can’t refuse från Porto, ni vet den där portugisiska klubben som vann Champions League häromåret. Om nu Max inte vill fortsätta att spela i världens bästa lag utan snäppet under, så får man väl ändå gratulera honom: på sätt och vis stannar han ju i toppfotbollen.
Jag förstår att det är klimatet som drar. Och espresson. Fast där ner heter den bica och är tamefan ännu godare. Portvin lär man få röd näsa av, så det bör han undvika.
I Football Manager 2005 kan man få Max såld för en sisådär tjugofem mille. Det vore nåt. Fast jag säljer honom aldrig. Det bästa är att Max ingenting har att säja till om. Anbuden haglar men jag säger som det är: Lägg upp så mycket stålar ni vill, men det finns bara en sak att säga – Nej tack.
tisdag, augusti 30, 2005
Kulan i luften
Morgondopp trots läge för kulingvarning. Jycken passar på att sniffa runt i buskagen.
Har sällan sett så många vinda långbollar som i går på Söderstadion. Visserligen blåste det ordentligt, och Elfsborg ska i alla fall ha en eloge för att dom fullständigt trasade sönder alla försök att spela fotboll. Men ändå. Dom hade bollen under kontroll i Bajens försvarsområde en gång. En gång. Sen föll en snubbe där. Enligt uppgift sade bisittarjocken Antonelius i teve att dom gula blev ”bestulna på en straff”. Snubben som föll sade i pausen att han föll lite väl lätt.
Fishbein gav uttryck för sin och publikens frustration när han slog en värdelös passning och sen sprang efter och kapade den gule och fick rött kort. Det kan man kalla en fällning. Det kände på nåt sätt skönt. Och symtomatiskt för matchen.
Paulinho fri två minuter efter att ha blivit inbytt. Det kunde ha blivit den debuten som alla talade om. Men det kommer baljor vad det lider.
Dagens tips. Ska ni läsa om och se vad folk som sysslar med fotboll säger om bollens väg? Orkar ni inte släpa er i väg till läktaren utan sitter framför burken och glor? Stäng av ljudet. Gå till klubbarnas hemsidor eller svenskafans.com. Till exempel deras fan-TV. Där får ni intervjuerna ni aldrig får i teven.
Dags för en espresso och en Romeo y Julieta på träbänken. Solen är nämligen framme. Det krävs två för att dansa tango. Åtta matcher i rad utan förlust är ändå okej. Jag väljer att mala en omgång kubanska bönor och funderar på vad Runström har för planer.
Har sällan sett så många vinda långbollar som i går på Söderstadion. Visserligen blåste det ordentligt, och Elfsborg ska i alla fall ha en eloge för att dom fullständigt trasade sönder alla försök att spela fotboll. Men ändå. Dom hade bollen under kontroll i Bajens försvarsområde en gång. En gång. Sen föll en snubbe där. Enligt uppgift sade bisittarjocken Antonelius i teve att dom gula blev ”bestulna på en straff”. Snubben som föll sade i pausen att han föll lite väl lätt.
Fishbein gav uttryck för sin och publikens frustration när han slog en värdelös passning och sen sprang efter och kapade den gule och fick rött kort. Det kan man kalla en fällning. Det kände på nåt sätt skönt. Och symtomatiskt för matchen.
Paulinho fri två minuter efter att ha blivit inbytt. Det kunde ha blivit den debuten som alla talade om. Men det kommer baljor vad det lider.
Dagens tips. Ska ni läsa om och se vad folk som sysslar med fotboll säger om bollens väg? Orkar ni inte släpa er i väg till läktaren utan sitter framför burken och glor? Stäng av ljudet. Gå till klubbarnas hemsidor eller svenskafans.com. Till exempel deras fan-TV. Där får ni intervjuerna ni aldrig får i teven.
Dags för en espresso och en Romeo y Julieta på träbänken. Solen är nämligen framme. Det krävs två för att dansa tango. Åtta matcher i rad utan förlust är ändå okej. Jag väljer att mala en omgång kubanska bönor och funderar på vad Runström har för planer.
söndag, augusti 28, 2005
Söndag
Morgondopp och hela programmet. Tretton grader i luften och snålblåst men yngsta sonen följde med och räknade upp sina favoritbrassar medan han bytte om på bryggan: Ronaldinho, Ronaldo och Roberto Karlsson. Själv vill jag nog ha med Romario, han spelar säkert nånstans fortfarande. Om inte annat på en strand nånstans i solen där det är varmt och skönt och nära till en barstol där man kan ta igen sig ibland och pilla bort sand mellan tårna. Själv fick jag jaga efter jycken som jagade efter en elitmotionär, och dom kan springa.
Så det blev en kort paus på träbänken för att hämta andan. Så där sitter vi och har det bra, jag och kaffekoppen och morgontidningen, och jag tänder en tagg och tänker: Om man nu strävar efter makten, varför talar man då inte om vad man verkligen vill göra? Nej, nu gick du vilse i tanken. Det kan ju bli fel då, din dumme fan. Men vänta, det beror ju ändå på vad man verkligen vill göra. Jag menar, det finns ju onekligen saker att göra åt tillståndet i världen.
Verkar det konstigt att tala till sig själv? På en skala ett till hundra? Inte alls. Det finns nämligen saker som är otroligt mycket konstigare än så.
Det är söndag. Dagens betraktelse blir sålunda: Det pågår ett krig därute. Drygt sex tusen dör i aids i den del av Afrika som ligger söder om Sahara. Varje dag. Siffran är förresten från förra året. Just i dag dog det nog fler. Och i morgon ännu fler. De flesta är barn. Det är som om nån flög in ett jumbojet i två skyskrapor lika stora som World Trade Center. Inte en gång utan två gånger om dan hela året om. På fyra år motsvarar det Sveriges befolkning och några hundra tusen norrmän. Vad jag inte förstår är att det får fortgå.
Sånt kan jag tycka är konstigt.
I dag blev det musik igen. Men livs levande. Celso Paco & Dynamo de Luxe spelade livs levande afrikansk storstadsmusik med rötter i folkmusik från Moçambique och Zimbabwe på kaféet nere vid vattnet. Det svängde gott och gjorde gott och folk dansade gott ihop och skönt efter eget huvud. Ibland är det enkla nog: god musik betyder att den vars blick du möter ler mot dig och du ler tillbaka.
Och tänk, i morgon blir det musik igen. Skön musik. Brasilianskt eller inte, det spelar inte så stor roll. Men möjligheten finns. På Söderstadion.
Så det blev en kort paus på träbänken för att hämta andan. Så där sitter vi och har det bra, jag och kaffekoppen och morgontidningen, och jag tänder en tagg och tänker: Om man nu strävar efter makten, varför talar man då inte om vad man verkligen vill göra? Nej, nu gick du vilse i tanken. Det kan ju bli fel då, din dumme fan. Men vänta, det beror ju ändå på vad man verkligen vill göra. Jag menar, det finns ju onekligen saker att göra åt tillståndet i världen.
Verkar det konstigt att tala till sig själv? På en skala ett till hundra? Inte alls. Det finns nämligen saker som är otroligt mycket konstigare än så.
Det är söndag. Dagens betraktelse blir sålunda: Det pågår ett krig därute. Drygt sex tusen dör i aids i den del av Afrika som ligger söder om Sahara. Varje dag. Siffran är förresten från förra året. Just i dag dog det nog fler. Och i morgon ännu fler. De flesta är barn. Det är som om nån flög in ett jumbojet i två skyskrapor lika stora som World Trade Center. Inte en gång utan två gånger om dan hela året om. På fyra år motsvarar det Sveriges befolkning och några hundra tusen norrmän. Vad jag inte förstår är att det får fortgå.
Sånt kan jag tycka är konstigt.
I dag blev det musik igen. Men livs levande. Celso Paco & Dynamo de Luxe spelade livs levande afrikansk storstadsmusik med rötter i folkmusik från Moçambique och Zimbabwe på kaféet nere vid vattnet. Det svängde gott och gjorde gott och folk dansade gott ihop och skönt efter eget huvud. Ibland är det enkla nog: god musik betyder att den vars blick du möter ler mot dig och du ler tillbaka.
Och tänk, i morgon blir det musik igen. Skön musik. Brasilianskt eller inte, det spelar inte så stor roll. Men möjligheten finns. På Söderstadion.
lördag, augusti 27, 2005
Aphanetjatter och spleen
Vid alla glödheta jävlar. Vår inneboende började surra om Lou Reed häromdan och alla guldlåtarna som han gjort och i dag att hon varit på Fasching och lyssnat på Anders F Rönnblom och hon är arton år och det slutar med att jag lagar mat och lätt tårögd börjar gräva i de dammiga LP-högarna där jag inte varit sen förra årtusendet. Vinyl är ju underbart. Kör i gång lite lätt på högsta volle och med Satellite of Love och lyssnar till knastret och knäcker en bira och sen rullar det på. Snacka om Feeling Alright med Joe Cocker när man dukar fram pastrami, köttbullar till yngsta grabben och oliver, särskilt såna där gröna med anjovis går bra till en hof, och jag tar ett varv för att byta till With a little help from my Friends som är mil från originalet och Woodstockversionen men ändå, och sen blir det Sweet Home Alabama, där förresten Al Kooper var producent ser jag nu, vilket jag glömt, och sen tar jag en Wibroe Guld på flaska så klart som jag släpat hem från andra sidan Sundet medan klyftpotatisen får färg, och med den i ena näven hittar jag Point Blank. Gud, varför görs det inga såna låtar längre som Thank you Mama, det görs ju ingen guramusik längre. Är det ingen jävel längre som lirar gura bara för att det är så jävla skönt?
Mamman ska prompt kolla nåt på nyheterna och moderater talar från en talarstol men jag hör inget och inte hon heller för Rusty Burns och Kim Davis låter fingrarna löpa amok men i stämmor över gitarrhalsen men jag ser att det är nåt om kvalitet i skolan och jag tänker att det kanske är lika bra, låt dom köra sitt race så kanske ungarna börja skandera Mogård till månen med enkel biljett igen. Fast det blir väl herr Björklund som tar plats i förarstolen, han som redan för tio år sen ville att ungarna skulle börja i skolan vid tre års ålder och helst med betyg för att vi skulle klara konkurrensen. Jag gräver vidare, hittar en gammal BB King-pärla, Live at the Regal, och se, Ola Magnell ger sig till känna. Maten är strax klar och alla kommer inrullande från alla håll och kanter och det känns lämpligt att avsluta vinyltrippen med Rulltrappan rullar. Det är inte riktigt läge för Carlos Santana och Caravanserai. Jag sparar den kicken. Jycken kommer att gilla den.
Mamman ska prompt kolla nåt på nyheterna och moderater talar från en talarstol men jag hör inget och inte hon heller för Rusty Burns och Kim Davis låter fingrarna löpa amok men i stämmor över gitarrhalsen men jag ser att det är nåt om kvalitet i skolan och jag tänker att det kanske är lika bra, låt dom köra sitt race så kanske ungarna börja skandera Mogård till månen med enkel biljett igen. Fast det blir väl herr Björklund som tar plats i förarstolen, han som redan för tio år sen ville att ungarna skulle börja i skolan vid tre års ålder och helst med betyg för att vi skulle klara konkurrensen. Jag gräver vidare, hittar en gammal BB King-pärla, Live at the Regal, och se, Ola Magnell ger sig till känna. Maten är strax klar och alla kommer inrullande från alla håll och kanter och det känns lämpligt att avsluta vinyltrippen med Rulltrappan rullar. Det är inte riktigt läge för Carlos Santana och Caravanserai. Jag sparar den kicken. Jycken kommer att gilla den.
En dag kan det vara för sent
Det är alltså snudd på katastrof. Jag har letat och letat. Och jag vet att det händer mycket hemskt här i världen. Men mina bajenglasögon är fortfarande borta. Det finns mycket att säga om solbrickor men en sak som är viktig är att kunna se klart i solljus. Och det gör man bäst i bajenglasögon.
Morgondopp med yngsta sonen, som jag sen transporterade med bil till ”frivillig” fotbollsträning på en gräsplan långt borta. Alla får vara med, men jag passade på att tippa. Lyssnade på hjärtat och kryssade Assyriska. Väl tillbaka värmde solen och jag blev bollkalle och stod där och kisade en stund på matchen och sonens förehavanden och det spratt i benen men jag vågade inte hoppa med för ryggen. Men efteråt kunde jag inte låta bli att dra till bollen med vänstern inåtskruvat från trettio meter tämligen klockrent i krysset. Lite Hariskänsla har man kvar. Fast lite mer åt Rivelinohållet, om jag ska vara ärlig. I bilen hem diskuterade vi länge om det jag påstod vara krokben var vad han kallade att vara först på bollen och glidtackling. Nästa frivilliga lördag ska jag visa vad jag menar. Utan mina solglasögon på.
Pinochet körde med solbrillor. Det gick ju inte så bra för dem som hade andra åsikter. Det slår mig att det är rätt skönt att kunna leva i ett land där frihetstörstande liberala svenskar får säga att de inte står ut med att leva i ett land där människor inte vet vad frihet är eftersom dom är förslavade under skatteoket och indoktrinerade av den s-märkta staten och därmed inte vet sitt bästa. Och det slår mig att det finns människor av alla sorter i det här landet men att vi i alla fall har en sak gemensamt: vi vet inte alltid vad vi pratar om.
I morgon är det stängt men på måndag blir det bajenshopen och nya brillor på vägen till Söderstadion.
Morgondopp med yngsta sonen, som jag sen transporterade med bil till ”frivillig” fotbollsträning på en gräsplan långt borta. Alla får vara med, men jag passade på att tippa. Lyssnade på hjärtat och kryssade Assyriska. Väl tillbaka värmde solen och jag blev bollkalle och stod där och kisade en stund på matchen och sonens förehavanden och det spratt i benen men jag vågade inte hoppa med för ryggen. Men efteråt kunde jag inte låta bli att dra till bollen med vänstern inåtskruvat från trettio meter tämligen klockrent i krysset. Lite Hariskänsla har man kvar. Fast lite mer åt Rivelinohållet, om jag ska vara ärlig. I bilen hem diskuterade vi länge om det jag påstod vara krokben var vad han kallade att vara först på bollen och glidtackling. Nästa frivilliga lördag ska jag visa vad jag menar. Utan mina solglasögon på.
Pinochet körde med solbrillor. Det gick ju inte så bra för dem som hade andra åsikter. Det slår mig att det är rätt skönt att kunna leva i ett land där frihetstörstande liberala svenskar får säga att de inte står ut med att leva i ett land där människor inte vet vad frihet är eftersom dom är förslavade under skatteoket och indoktrinerade av den s-märkta staten och därmed inte vet sitt bästa. Och det slår mig att det finns människor av alla sorter i det här landet men att vi i alla fall har en sak gemensamt: vi vet inte alltid vad vi pratar om.
I morgon är det stängt men på måndag blir det bajenshopen och nya brillor på vägen till Söderstadion.
fredag, augusti 26, 2005
I princip-dagen
Regn, någon? Smattret och tyngden av allt vatten från ovan väckte mig tre gånger i natt och dessemellan kunde jag inte sova. Men eftersom jag envisas att tala om mitt morgondoppande så var jag tvungen att ta mitt ansvar trots att fem timmars tänkt sömn blev noll. Det gick bra att komma i och framför allt upp trots att jag inte var vaken utan sov. I princip.
Det gör jag fortfarande. Ska jag säga nej säger jag ja. Och tvärtom. Ska jag gå uppför trappan går jag nedför. Alla barn har fel namn. Mobilen och mina bajenglasögon är försvunna och hatten har hamnat i Hongkong. Jycken har fått mat och ätit upp den. Eller så har hon inte fått någon.
Blev det någon morgonpromenad?
Fånga den här dagen får någon annan göra.
Det gör jag fortfarande. Ska jag säga nej säger jag ja. Och tvärtom. Ska jag gå uppför trappan går jag nedför. Alla barn har fel namn. Mobilen och mina bajenglasögon är försvunna och hatten har hamnat i Hongkong. Jycken har fått mat och ätit upp den. Eller så har hon inte fått någon.
Blev det någon morgonpromenad?
Fånga den här dagen får någon annan göra.
torsdag, augusti 25, 2005
Gör det rätta
Ungefär "Vi har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck..." skrev Vimmerby Tidning för ungefär 145 år sen. Som om Otto den gamle kanslern skulle ha brytt sig.
Sitter i ungefär samma sits men kan inte låta bli. "Jag vill å det bestämdaste varna FC Groningen för att försöka äventyra en viss persons kontraktsskrivande med Bajen." Och hör sen.
Fast i ärlighetens namn tror jag inte att jag behöver behöver lägga mig i.
Men ändå.
Allt annat än träsmak
Huga. Men jag klarade av det snortidiga morgondoppet som blev ännu tidigare än tänkt, mentalt och metafysiskt, eftersom jag kom åt helvete för sent i bingen. Körde två ungar till skolan, äldste sonen ska ut i skärgården för att fraternisera med lärare och klassen och vår inneboende har sovmorgon, och det första skoldan... Innan hon försvann till jobbet tog mamman med sig jycken som gick en holmgång med en boxer och nu utslagen slaggar på köksgolvet. Disken, räkosten och alla smulorna gick inte upp i rök i dag heller.
Kollar runt på nätet för att se om Runan förlängt. Bajens hemsida och diverse grönvita bloggar har i vanlig ordning mycket läsvärt men inget nytt om saken. Aftonbladet slår på trumman att Pamelas hundbröllop saboterades av komiker. Så jag väcker jycken och återvänder till Svenskan i pappersform och ännu en kaffe och dagens Under strecket som jag läser från A till punkt mellan regndropparna på den gistna träbänken. Jag hinner till och med röka klart en fortuna. Vad jag tycker om långa texter om bildens och estetikens funktion i annonsspråket och hur det påverkar oss att ständigt omges av konsumtionskulturens tapeter och hur dessa tekniskt perfekta men anonymiserade bilder från bildbanksindustrin befäster vår fördomar och stereotyper om hur livet ska vara? Mumma. Jycken håller med.
Regnet tilltar och vi går in. Dagen har bara börjat.
Kollar runt på nätet för att se om Runan förlängt. Bajens hemsida och diverse grönvita bloggar har i vanlig ordning mycket läsvärt men inget nytt om saken. Aftonbladet slår på trumman att Pamelas hundbröllop saboterades av komiker. Så jag väcker jycken och återvänder till Svenskan i pappersform och ännu en kaffe och dagens Under strecket som jag läser från A till punkt mellan regndropparna på den gistna träbänken. Jag hinner till och med röka klart en fortuna. Vad jag tycker om långa texter om bildens och estetikens funktion i annonsspråket och hur det påverkar oss att ständigt omges av konsumtionskulturens tapeter och hur dessa tekniskt perfekta men anonymiserade bilder från bildbanksindustrin befäster vår fördomar och stereotyper om hur livet ska vara? Mumma. Jycken håller med.
Regnet tilltar och vi går in. Dagen har bara börjat.
onsdag, augusti 24, 2005
Ibland går det framåt
Jycken viftar på svansen och förstår att jag håller på att ta mig samman. Första promenaden för dagen gick i solsken och i ryslig fart. På vägen skingrade vi fyra fem skockar med förskolekids som släpats ut för att promenera i det gröna. För min del fungerade morgondoppet utmärkt som väckarklocka, som alltid, och jag fick sällskap av vår nytillkomna inneboende som ska till samma plugg som ungarna. Alla glada och uppe i tid och hann äta frukost och i väg, men det är klart, första dan upprop klockan tio och hem efter en kvart. Det är i morgon det gäller. Och nio månader framåt.
Naturligtvis ska jag också plugga. Idéhistoria. Var nånstans om inte där borde alla svaren finnas. Halvfart är lagom för en som är högst halvbildad.
Från nyhetsfronten: Till råga på allt regnar det i Schweiz. Feministiskt initiativ tycks lida av Schyman-effekten. De intellektuella bjässarna tröttnar på att vara alibi och rymmer fältet. Kvar på post står Rosenberg som en modern kalle dussin och pekar ut vägen. I övrigt tipsar Aftonbladet om hur du hanterar en galen chef och berättar om Pamelas orgie i sex och knark. Expressen meddelar att Svennis och Nancy har haft djupa krissamtal och att en penisskandal skakar thailändska regeringen.
Fortfarande inget nytt om Runström. Vad håller journalisterna på med?
Naturligtvis ska jag också plugga. Idéhistoria. Var nånstans om inte där borde alla svaren finnas. Halvfart är lagom för en som är högst halvbildad.
Från nyhetsfronten: Till råga på allt regnar det i Schweiz. Feministiskt initiativ tycks lida av Schyman-effekten. De intellektuella bjässarna tröttnar på att vara alibi och rymmer fältet. Kvar på post står Rosenberg som en modern kalle dussin och pekar ut vägen. I övrigt tipsar Aftonbladet om hur du hanterar en galen chef och berättar om Pamelas orgie i sex och knark. Expressen meddelar att Svennis och Nancy har haft djupa krissamtal och att en penisskandal skakar thailändska regeringen.
Fortfarande inget nytt om Runström. Vad håller journalisterna på med?
tisdag, augusti 23, 2005
Villarreal var ju ändå ett europeiskt topplag
Är jag vaken? Håller svensk klubbfotboll europeisk klass? Ja, det gör den ju förstås, vi är ju européer, och Schweiz är ju lite utanför Europa och borde ju inte få vara med. Planerna lutar också betänkligt där (många alper och sånt). Är det inte där dom joddlar också? Och tobleroneägg i stället för gröt på morgonen kan knäcka den starkaste påg. Och det kan lätt bli för mycket när gökuren kokoar nätterna igenom och man inte är van.
Fast det kanske bara var så att motståndarna glömde att även schweiziska lag är intresserade av CL.
Fast det som verkligen är tunggung så här efter dagens sjätte kopp kaffe: Sajnar Runan? Och på tre år? Fotbollsvänner i alla länder, håll tummarna.
Morgondopp väntar om sex timmar.
Fast det kanske bara var så att motståndarna glömde att även schweiziska lag är intresserade av CL.
Fast det som verkligen är tunggung så här efter dagens sjätte kopp kaffe: Sajnar Runan? Och på tre år? Fotbollsvänner i alla länder, håll tummarna.
Morgondopp väntar om sex timmar.
Jobba hem
Kanonfint morgondopp. Trött jycke orkade vifta lite lätt på svanstippen när jag kom tillbaka. Kaffe och en portugues på träbänken. Solen är på plats och DN- och SvD-sporten i knät.
Nu ska jag försöka ta mig samman. På riktigt. Precis som Bajen har gjort. 3–1 mot Häcken. Runan rules. Schysta nyförvärv. Nya sånger på läktaren. Och solen skiner. För ett ögonblick smittar denna stund av välbehag och tankar på en underbar höstavslutning av sig och jag springer in och knäpper på datorn. Jobba, jobba, jobba!
I morgon ska ungarna till plugget. Vilket innebär ett abrupt klipp av alla lösa boliner. Vi måste till exempel lära oss klockan igen. Och sluta äta middag halv tio. Någon måste gå upp först för att få liv i oss i tio månader. Vem som ska diska återstår också att lösa. Könsmaktsordningen? frågar förstås någon.
Äldsta sonen stolpar in och avbryter mitt funderande. Bajenflaggan vajar stolt utanför hans fönster men han ser ändå ut som sju svåra år. Jag vill inte ha vinter, säger han, vad ska jag göra? Kan vi inte åka utomlands?
Också en idé såhär dan före skolstart. Dottern är också på humör för annat och vill ut i skärgården. Yngsta sonen mest stönar när han blir påmind om situationen. Själv borde jag undra vart feminismen tagit vägen men vill spankulera omkring och småfisa eller lägga på en slapp efter behag.
Att det ena hänger ihop med det andra kan tyckas lite underligt men anledningen är att jag försöker ta mig samman jag med. Livets stora mysterium är nämligen svaret på denna fråga: Måste man?
Nu ska jag försöka ta mig samman. På riktigt. Precis som Bajen har gjort. 3–1 mot Häcken. Runan rules. Schysta nyförvärv. Nya sånger på läktaren. Och solen skiner. För ett ögonblick smittar denna stund av välbehag och tankar på en underbar höstavslutning av sig och jag springer in och knäpper på datorn. Jobba, jobba, jobba!
I morgon ska ungarna till plugget. Vilket innebär ett abrupt klipp av alla lösa boliner. Vi måste till exempel lära oss klockan igen. Och sluta äta middag halv tio. Någon måste gå upp först för att få liv i oss i tio månader. Vem som ska diska återstår också att lösa. Könsmaktsordningen? frågar förstås någon.
Äldsta sonen stolpar in och avbryter mitt funderande. Bajenflaggan vajar stolt utanför hans fönster men han ser ändå ut som sju svåra år. Jag vill inte ha vinter, säger han, vad ska jag göra? Kan vi inte åka utomlands?
Också en idé såhär dan före skolstart. Dottern är också på humör för annat och vill ut i skärgården. Yngsta sonen mest stönar när han blir påmind om situationen. Själv borde jag undra vart feminismen tagit vägen men vill spankulera omkring och småfisa eller lägga på en slapp efter behag.
Att det ena hänger ihop med det andra kan tyckas lite underligt men anledningen är att jag försöker ta mig samman jag med. Livets stora mysterium är nämligen svaret på denna fråga: Måste man?
onsdag, augusti 17, 2005
Varför inte Courier?
Sunshine. Marginellt kallare i vattnet. Jycken hälsar på baggarna i hagen och tumlar om med blindhunden som hörs på långt håll med sin lilla pingla. Efteråt smakar kaffet himmelskt.
Hade jag lite kulor över skulle jag fixa en schyst typsnittshanterare till datorn. Ordning och reda pockar på när man ska göra tidning. Finns Suitcase kvar? ATM försvann ju med den så kallade utvecklingen. Macens nya egna i all ära, men vad den gör och varför och hur i helvete man blir av med dubbelt installerade Caslon etc kan få en inbiten kattdjursvän att krevera. System 9 var glasklart under huven, X är hur kul som helst men, därunder skalet, vad är det som pågår? Det funkar, det är inte det, och det är snyggt, men hur hänger det ihop? Varför? Visst, jag kan stänga av men jag vill bli av med skiten. Jag vill bestämma! Vad är det fråga om? Varför stirra på en datorskärm? Vad är meningen? Vill vi ha det så? Va!? System elva, tolv tretton… Hur ska det sluta? Hjälp!
Gör det rätt från början så blir det rätt, säger idioten som hälsade på mig i går. Nu sitter han i äppelträdet och ser viktig ut. Det ska tamefan inte behövas, är mitt svar, det är ju det som är proud to be mac. Och lägger till: Mera kaffe.
Yngsta sonen lirar boll med grannpöjken i solskenet, den äldsta har haft sällskap på rummet i natt och, antar jag, slaggar fortfarande. Dottern ligger i sin säng med fötterna på kudden och läser Djungelboken. Mamman bakar bullar med ett leende och jycken tuggar lyckligt på ett ben. Och jag? Jag stirrar på en datorskärm och undrar om inte datorskärmen stirrar på mig.
Hade jag lite kulor över skulle jag fixa en schyst typsnittshanterare till datorn. Ordning och reda pockar på när man ska göra tidning. Finns Suitcase kvar? ATM försvann ju med den så kallade utvecklingen. Macens nya egna i all ära, men vad den gör och varför och hur i helvete man blir av med dubbelt installerade Caslon etc kan få en inbiten kattdjursvän att krevera. System 9 var glasklart under huven, X är hur kul som helst men, därunder skalet, vad är det som pågår? Det funkar, det är inte det, och det är snyggt, men hur hänger det ihop? Varför? Visst, jag kan stänga av men jag vill bli av med skiten. Jag vill bestämma! Vad är det fråga om? Varför stirra på en datorskärm? Vad är meningen? Vill vi ha det så? Va!? System elva, tolv tretton… Hur ska det sluta? Hjälp!
Gör det rätt från början så blir det rätt, säger idioten som hälsade på mig i går. Nu sitter han i äppelträdet och ser viktig ut. Det ska tamefan inte behövas, är mitt svar, det är ju det som är proud to be mac. Och lägger till: Mera kaffe.
Yngsta sonen lirar boll med grannpöjken i solskenet, den äldsta har haft sällskap på rummet i natt och, antar jag, slaggar fortfarande. Dottern ligger i sin säng med fötterna på kudden och läser Djungelboken. Mamman bakar bullar med ett leende och jycken tuggar lyckligt på ett ben. Och jag? Jag stirrar på en datorskärm och undrar om inte datorskärmen stirrar på mig.
måndag, augusti 15, 2005
Måndagen två dagar efter
In i dimman. Morgondopp, morgonpromenad. Och nu en fortuna och en balja kaffe på den gistna träbänken på baksidan av huset. Snacka om vanor. Dimman lättar trots att det är måndag. Nästa vecka börjar plugget och yngsta sonen har lugg ner till hakan och ännu längre därbak. Han vägra låta sig klippas eftersom han vill se ut som Petur i Bajen. Så då får det vara.
Det är två dar sen smällkaramellen på Söderstadion och jag är fortfarande nånstans mellan bakrus och att gå på moln, just där som man kan befinna sig hur länge som helst om man är lagd åt det hållet och håller på rätt lag. Men kolla, vem sitter plötsligt bredvid med en fisljummen kopp påste om inte Jante! Det är en ruggig jävel. Till och med jycken fryner på nosen. Ögonen är undflyende, handslaget tunt men rösten gäll. I dag är det dags att städa, diska, tvätta och inte minst hänga upp tvätten, rensa kylskåp, frosta av, klippa gräsmattan, laga näringsriktig lunch till ungarna, göra rent avloppet, storhandla, ringa elektrikern, betala räkningar och köpa klamrar till häftapparaten, förklarar mongot. Könsmaktsordningen? kontrar jag och håller fast hans blick. Vem ska upprätthålla den?
Jag får inget svar. För ett ögonblick tätnar dimman, och han passar på försvinna när jag blir tvungen att blinka. Tekoppen tog han med sig, så den slipper jag diska. Alltid något.
Det är två dar sen smällkaramellen på Söderstadion och jag är fortfarande nånstans mellan bakrus och att gå på moln, just där som man kan befinna sig hur länge som helst om man är lagd åt det hållet och håller på rätt lag. Men kolla, vem sitter plötsligt bredvid med en fisljummen kopp påste om inte Jante! Det är en ruggig jävel. Till och med jycken fryner på nosen. Ögonen är undflyende, handslaget tunt men rösten gäll. I dag är det dags att städa, diska, tvätta och inte minst hänga upp tvätten, rensa kylskåp, frosta av, klippa gräsmattan, laga näringsriktig lunch till ungarna, göra rent avloppet, storhandla, ringa elektrikern, betala räkningar och köpa klamrar till häftapparaten, förklarar mongot. Könsmaktsordningen? kontrar jag och håller fast hans blick. Vem ska upprätthålla den?
Jag får inget svar. För ett ögonblick tätnar dimman, och han passar på försvinna när jag blir tvungen att blinka. Tekoppen tog han med sig, så den slipper jag diska. Alltid något.
söndag, augusti 14, 2005
Inget paraply i Hammarby
Jycken fick ett extra märgben i morse. Det är som jag alltid misstänkt: jag är synsk, men jävligt kass på att spå väder. Och målskyttar.
Nä, jag drömde inte. 6-2 mot Helsingborg! Snacka om Singing and Dancing in the Rain. Och dom drygt elva tusen Gene Kelly-look a liksen som njöt i ösregnet på Söderstadion kan intyga att det var i underkant. Bajen var precis så bra som dom kan vara. Alla orerar om en tunn trupp, men det spelar ingen roll vem som spelar av dom som är hela. Nu är Erkan på g; det lös av självförtroende om karl… jag menar grabben! Och samba i en kvart – och så smeks bollen in vid stolpen. Petter på rätt plats och Runström springer kopiöst. Fischbein-effekten är tydlig: alla är på tårna och jobbar hem och tar löpningarna. 18–6 på sex matcher. Snittet är 3–1. Och Covic har släppt in sin årliga boll mellan benen! Underbart.
Morgondoppet var för övrigt som att sväva på moln och mindre blött än på Söderstadion.
Nä, jag drömde inte. 6-2 mot Helsingborg! Snacka om Singing and Dancing in the Rain. Och dom drygt elva tusen Gene Kelly-look a liksen som njöt i ösregnet på Söderstadion kan intyga att det var i underkant. Bajen var precis så bra som dom kan vara. Alla orerar om en tunn trupp, men det spelar ingen roll vem som spelar av dom som är hela. Nu är Erkan på g; det lös av självförtroende om karl… jag menar grabben! Och samba i en kvart – och så smeks bollen in vid stolpen. Petter på rätt plats och Runström springer kopiöst. Fischbein-effekten är tydlig: alla är på tårna och jobbar hem och tar löpningarna. 18–6 på sex matcher. Snittet är 3–1. Och Covic har släppt in sin årliga boll mellan benen! Underbart.
Morgondoppet var för övrigt som att sväva på moln och mindre blött än på Söderstadion.
lördag, augusti 13, 2005
Alltid samma visa
Morgondopp, promenad med jycken. Vi möter en och annan hundpolare men stavgångarna tycks ha dött ut. Man har sina vanor. Som att kasta en och annan pinne och samtidigt fundera på hur Bajens mittfält bör formeras. Ett visst mått av sommar och blå himmel gör att lördagseftermiddagen på Söderstadion kan bli strålande när det där andra HIF kommer på besök. Det är hög tid att nån snurrar upp hemvändaren Jakobsson, och det med besked.
Just nu finns inget att tillägga. Att göra ingenting är också att göra något. Att ta sig samman kan ta tid. Fast espressomaskinen har kraschat. En dubbel espresso på hemmaplan före match är absolut nödvändigt. Och att välja rätt t-tröja. Vet inte om det betyder något, men man har ju sina vanor. Som att dagdrömma. Jycken är realist och ser tvivlande ut, men varför inte 6-2, och Mål-Micke, oavsett var han spelar, gör tre strutar.
Ingenting är omöjligt när man försöker ta sig samman.
Just nu finns inget att tillägga. Att göra ingenting är också att göra något. Att ta sig samman kan ta tid. Fast espressomaskinen har kraschat. En dubbel espresso på hemmaplan före match är absolut nödvändigt. Och att välja rätt t-tröja. Vet inte om det betyder något, men man har ju sina vanor. Som att dagdrömma. Jycken är realist och ser tvivlande ut, men varför inte 6-2, och Mål-Micke, oavsett var han spelar, gör tre strutar.
Ingenting är omöjligt när man försöker ta sig samman.
torsdag, augusti 11, 2005
Nio omgångar kvar
Det är inte höst. Det bara känns så.
Skam den som ger sig. Morgondopp i ur och skur. Jyckens tass hel och fin. Och Bajen har numera två Jensen. Och hade tidaholmskvarten varit fem minuter längre så hade det blivit tre pinnar i derbyt.
Pluggar in kontakterna, fingrar på tangentbordet, försöker ta mig samman. Och det är inte lätt när man inte vill ta sig samman.
Skam den som ger sig. Morgondopp i ur och skur. Jyckens tass hel och fin. Och Bajen har numera två Jensen. Och hade tidaholmskvarten varit fem minuter längre så hade det blivit tre pinnar i derbyt.
Pluggar in kontakterna, fingrar på tangentbordet, försöker ta mig samman. Och det är inte lätt när man inte vill ta sig samman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
