Nu kan det vara slut. Inget morgondopp, fegt nog. Men det var liksom inget läge. Och det blir nog inte det igen.
Det är samma visa varje år: hösten slår ned som en insikt från en dygrå himmel. Man borde bli van. Men vissa saker fungerar inte så. Och det blir dessutom värre med åren. Endera dan åker kortbyxorna av och man klär på sig och går där som en annan mr walker längs fasaderna och väntar på att ljuset ska vända åter.
Det gäller att hålla depressionen på avstånd. Jag har ingen rullgardin, så att dra ned den funkar inte. Till slut finns bara tunnelseendet kvar. Borra ned axlarna, uthärda och sätta i gång att göra jobbet. Det som måste göras.
Jag gör rent köksbordet, inga papper, inga tidningar, inte en smula, ytan är tom. Det som måste göras. Jag låter taklampan vara släckt och tänder ett ljus. Bästa sättet är att lägga grunden med en espresso. Creman blir perfekt. Jycken får några extra levergodisar eftersom hon har ett stort fint bandage runt ena sporren. Vi fick klippa av klon, som var av. Jag säger ”vacker tass”, och hon räcker fram sin bandagerade vänster och väntar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar