Men vad är det här för nåt?
Femton minuter in i teveserien Kommissionen får jag tuppjuck. Det är avsnitt sex av tolv och det är de första femton minuterna jag ser av serien. Äldste sonen tycker att jag ska gå därifrån redan efter nån minut om jag ska kommentera allt. Jag håller käft men kan inte låta bli att avge små kluckande ljud och däremellan skruva på mig tills jag trillat ur tevesoffan, och efter femton minuter är gränsen nådd. Jag står inte ut. Jag kryper ur rummet frivilligt.
Svensk tevedramatik, jo jag tackar. Snacka om brainstorming hos casting- och manusgruppen: Terrorister ligger ju i tiden, så varför inte låta Riksdagshuset flyga i luften! Men det tycks inte bekomma kommissionens medlemmar, som troligen är inkvoterade efter kön, ålder och sexuella preferenser. Nej, de har i stället fullt upp med att levandegöra vardagsdialogen som på vilket jobb som helst. Sådär som manusförfattare som skriver tevedramatik tror att folk pratar på kontor i största allmänhet en vanlig dag på jobbet. Det vill säga utbyta plattityder. Det som folk är på jobbet för att göra får man däremot aldrig se dem göra.
De andra elva och två tredjedelarna av de tolv avsnitten kanske är ett under av spänning, dramatik, fördjupning, känslor, spänstig dialog och intressanta bildlösningar. Men inte mina femton minuter. De var i stället en uppvisning i endimensionalitet och att inte ha något att berätta.
Förhoppningsvis är resten av Kommissionen lysande. Men för mig kan femton minuter mitt i vara tillräckligt för att förstå att man ska lägga sitt krut på annat.
Så jag ger feministerna i Paradise Hotel femton minuter. Det ser tredimensionellt ut, men jag begriper ingenting. God natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar