Tur och retur Lundell

Tidig morgonpromenad och det nyper till i kinderna. Träden börjar få färg: förgänglighet light. Det ryker om andedräkten och jycken och viken och älvorna som svävar över fårhagen i den sneda morgonsolen. Två gånger möter vi en tungsint labrador som inte är på lekhumör och en gång en pigg farbror med keps som dyker upp på stigen från ingenstans och skrattande skakar på huvudet och hytter med pekfingret: ”Snart är vintern här.”
 
Kaffe på den gistna träbänken avrundar morgonepoken. Till det en tagg och morgontidningarna. Och jag frågar mig: Vad har hänt med På stan? Plötsligt står det något i den. En lång läsvärd intervju med Mannen. Han som man bara måste förhålla sig till. Han som gör det han bara måste. Han som jag i perioder bara måste spela om och om igen. Och sen inte ägnar en tanke innan jag återigen bara måste.
 
För runt tjugo år sen såg jag Mannen sent en kväll vingla omkring på nån lokal. Sen dröjde det tjugo år innan jag tidigt en morgon såg honom på andra sidan gatan komma ångande med halvraska steg på joggningstur. Det var kul att se honom igen. Han som satt ord på hur det kan vara att köra in en bergvägg eller med en karta och ögonbindel, hur det känns att stå på Rialto eller bara vara lycklig lycklig och att skråla besatt med änglarnas kör. Eller ligga lägre än en sjunken båt eller gå på en annan stads södra promenad. Och alla dessa kvinnor och hur det kan vara nere på Zinkensdamm. Vad du vill. Allt det där som kan inträffa för att man är man och vit medelklassresenär på väg genom vår tid och våra rum och våra myter och för att det ibland bara måste inträffa.
 
Mannen som inte alltid är så glad över sina fans. Och det är helt okej: Mannen är ju på riktigt. Mannen som bor vid Zinken där det fortfarande är ”mänskligt. Jag tror inte att det kommer att bli snobbigt där, det är för mycket Bajen-land.”
 
Att han plötsligt dyker upp i medierna beror naturligtvis på att han har en bok på gång. Kvällsdrakarnas försök att piska upp stämningarna mellan Mannen och Mediekvinnorna (sånt som tidningarna bara måste, det är det dom lever på) kan bara tolkas som att han fortfarande har nåt som han vill säga. Inte det som kvällstidningarna försöker berätta. Utan nåt som är på riktigt.

Det behöver inte vara bra, eller ens politiskt korrekt, för det är inte det som är poängen.