Tuttar och annat av betydelse

Har haft så mycket annat jox för mig så att det räcker och blir över. Och i dag missade jag första föreläsningen i idéhistoria för att jag inte kan läsa innantill. Trodde 15.00 betydde klockan fem. Jag misstänker att det är ett slags symtom på någonting.
 
Men morgondoppen har jag klarat av. Varje dag. Jycken mår bra. Vädret är kalas. Och att Sverige har världsklasspelare i fotboll är numera ställt utom allt tvivel. Frågan är: när var senaste gången vi tjongade in ett mål? Numera gör vi allt med glans. Men vad vore världen utan Stoitjkov. Den behöver rätt slags galningar.
 
Vad gör man när man har för mycket jox för sig? Jag säger som vår storstjärna i Arsenal: Näe, en tidning bland annat.
 
Varför inleder alla svenska fotbollsspelare sitt svar på alla journalistfrågor med Näe?
 
Drack just en liten kopp svart kaffe. Läste lustigt nog samtidigt att Pamela Anderson älskar espresso men att det inte bara är kaffesmaken som lockar – espresson gör underverk med hennes bröstvårtor. Espresson gör jobbet - den går rätt ut i mina bröstvårtor. Säger Pamela Anderson i Elle enligt The Sun enligt Aftonbladet. Och nu enligt mig. Hade Pamela spelat fotboll hade hon på frågan om hon gillar espresso med största sannolikhet sagt: Näe, det är gott och går rakt ut i mina bröstvårtor.
 
Googlar man på Katrina and the waves får man 650 000 träffar. Och numera inte bara på vår schlagerstjärna. Bilderna och texterna är talande: orkanen som drabbat USA:s södra kust sköljde bort den sista fernissan av anständighet och visade på alla de sprickor som skickligt döljts av den mytbild som bär upp den amerikanska drömmen. Att vara fattig är onekligen ett relativt mått. Men i världens mäktigaste land är skillnaderna mellan den som har och den som är utan enorma. Att alla kan bli nåt och att alla är lika mycket värda är inte sant. Det är inte sant nånstans i världen och absolut inte i USA. Katrina är en katastrof för alla som drabbats. Frågan är om det också är en katastrof för den amerikanska självbilden.
 
Men med vapnen i hand och tiotusentals soldater på gatorna ska väl USA:s självbild överleva även denna gång. Den som är tillräckligt paranoid konstaterar att det tycks finnas tillräckligt med soldater för att hålla i gång ett krig på bortaplan och samtidigt rensa upp där hemma.
 
För det är nog så att vi behöver myten om jänkarna för att kunna förhålla oss till landet over there. Eller rättare sagt: vi kommer inte undan den. Jag misstänker att det med utgångspunkt i orkanen med det vackra namnet Katrina redan värps på manusidéer i Hollywood. Ska vi tippa på en julfilm nästa år om hjältarna och bovarna, de som hade rätt från början och de som ljög i orkanens spår, om kärleken och om de rättrådiga och dem med svart själ? Med en eller annan galning som till slut expedieras the american way och helst i absolut sista sekunden?
 
För det är ju så med den amerikanska myten: den livnär sig på sin egen svans och påverkar oss alla. Själv är jag övertygad om att ingenstans i världen kryllar det av galningar som i USA. Inte som Stoitjkov, utan riktiga galningar.