Man kan ju alltid hoppas på om

Lämnade webbradion för att göra en liten espresso, och det går fort. När jag kom tillbaka hade Marcus Birros favoritlag petat in tre baljor. Fel brasse glänste. I övrigt gick resultaten käpprätt åt helvete. Allt elände har fått mig att ägna mig åt visst kreativt tänkande: Om Bajen öser på, och öser in mål, och det går som det i bästa fall kan i alla andra matcher så slutar tre lag på 48 poäng. Och Bajen vinner allsvenskan på bättre målskillnad. Hoppet är, som bekant, inte att lita på. Men om. Min kära gamla käpphäst Om.

Fast när jag gjorde ett liknande, kvalificerat tänk efter Bajens försäsong kom jag fram till att Linderoth och grabbarna skulle sluta på 79 poäng av 78 möjliga (en extrapoäng för snyggt spel) och få målskillnaden 78–0.

I dag har jag såklart morgonbadat. Lite feber, men vafan. Hostan är närmast utplånad. Jycken haltar lätt, men tycks inte lida. Om allt går som det ska behövs varken veterinärbesök eller andra ingrepp.

Vilket leder oss tillbaka till könsmaktsordningen.

Feministiskt initiativ är nämligen på hugget, och det är ju skönt att det rör på sig i ankdammen. Frau Rosenberg konstaterar att det inte är intelligensreserven som faller ifrån när den ena vita heterosexuella borgarkärringen efter den andra lämnar skeppet FI. Nån jävla borgerlig tantpolitik är det alltså inte tal om att föra. Om det dessutom enligt uppgift är könsförräderi (för kvinnor, antar jag att det gäller, det ligger ju i sakens natur) att ha sex med män, så förstår man ju att åtminstone vissa potentiella proselyter sätter rödvinet i vrångstrupen.

Om någon blir född in i eller flyttar till den vita svenska medelklassvärlden från säg Finland så har han eller hon goda möjligheter att få sina olika fördomar om hur det egentligen är bekräftade av andra. Det är högt i tak, vi har tid att fundera ut att det är fel på det mesta och vi har alla små käpphästar som vi kan ta till för att få ihop teori och praktik. Käpphästarna rider oss. De kan härstamma från en taskig barndom eller bara dyka upp när man minst anar det. Inte ens jag kommer undan dem. En av mina är att många äro kallade och gärna ser sig ombesörjda av skattebetalarna, som inte kan ha stenkoll på vart alla stålarna tar vägen som staten tar hand om. Politiker, docenter, lektorer. Löst mediefolk, forskare och en och annan professor. Många vill ha del av kakan. Och makten. Just detta resonemang är, anser jag, en ganska liten käpphäst och kanske till och med möjligt att applicera på verkligheten eftersom det är just en liten käpphäst. Teoretiskt sett kan en käpphäst blir hur stor och galen som helst. Tack och lov går dock teori och praktik sällan hand i hand om käpphästen är av kolossalformat och börjar tugga fradga. På den nivån blir det till slut nåt, tja, asexuellt över det hela. Och ibland får man lust att skratta åt det hela.

Men vad spelar det förr roll vad jag tänker: jag är ju enbart ett objekt för ett eventuellt könsförräderi (även om det ju inte är det sämsta).

Om Bajen till slut tar hand om Lennart Johanssons pokal enligt min käcka teori må vara en sak, och gärna för mig, det är ju inte omöjligt. När det verkligen gäller föredrar jag nämligen en av mina gamla sköna käpphästar: att kunna vara både kär, kåt och galen. Alltså alltihop och inte bara det sistnämnda.

Teori och praktik, alltså. Nu ska jag laga mat: ungarna och mamman är hungriga.