Tolv bärs och gamla kärlekar

Lätt huvudvärk. Men allt är ju relativt.

Det är lördag, jyckens morgonpromenad försiggick alltså mellan diverse transporter till fotbolls- och handbollsplaner och dotterns fårkurs, men vi mötte i alla fall boxern Boxarn, som visserligen heter nåt annat men där man kan snacka om att jycken fick gå en tolvrondare. Var nästan på väg till morgondoppet, men lite självbevarelsedrift har man ju kvar. Fast nog är det konstigt att om man delar på en pava franskt rötjut en fredagskväll så känns huvudet dagen efter likadant fast snudd på sju resor värre än för drygt tjugo år sen efter tolv stora stark på Prinsen. Anledningen är, misstänker jag, att jag nu för tiden dricker för lite.

Kan man fortfarande hälla i sig tolv bärs på Prinsen en fredagskväll eller måste man käka också? Nu snackar vi alltså krita-epoken, drygt tjugo år tillbaka i tiden, på den tiden det där med käk var skillnaden mellan ett visst mått av självbevarelsedrift och att bli ruinerad…

I går kände jag mig för övrigt lika intelligent som jag brukade efter en sex sju stycken på Prinsen och ungefär vid samma tidpunkt på dygnet. Fast kanske mer på riktigt. Såg nämligen dokumentären om François Truffaut på nån av statstelevisionens kanaler. Fan, Adjani och Baye och alla andra skådespelarpuddingar som Truffaut rollbesatte sina rullar med väckte minnen till liv från den tiden film fortfarande var film. En riktigt vågad rulle har nämligen ingenting med att göra att man får se skådisar eller deras stand-in sätta på varandra, utan mer med intelligens.

Ungefär.

På den tiden var lustigt nog just Adjani ett ämne för intressanta diskussioner på det anrika haket och den som kunde vara skillnaden mellan sex öl och ytterligare sex. ”Va fan, vi tar en till.”

Vad diskuterar man nu för tiden? Idol? Är det över huvud taget nån som dricker tolv bärs?

Solen skiner. Det blåser. Men allt är ju relativt.

Loggar in, tar en slurk kaffe och kopplar upp mig för en snabb omvärldsorientering. För drygt tjugo år sen var den binära världsrymden nåt som en vanlig dödlig bara kunde få se på filmduken. Nu funderar jag på vad jag ska välja: ”Monsterorkanen har nått amerikanska fastlandet” eller ”Extra: Rita piskar kuststäderna”? Den något större kvällsdrakens rubriksättning låter onekligen mer lockande, men jag väljer ingetdera. Internet har ju sina fördelar, så denna dag får det bli mer av intelligensvaran. Det känns naturligt att ta vägen förbi www.isabelleadjani.net.