Och över allt sken solen

Det känns förunderligt skönt att ha varit på fri fot genom våra sydliga breddgrader några dagar och missat allt om debaclet på Fredriksskans och påståendena om att Sibyllamannen avslutade förnedringen. Det känns nästan som om det inte har hänt. Så då har det väl inte det.

Vet ingenting om jyckens senaste morgonpromenader. Vet ingenting om Natachas, Fis och alla andras mediala bravader. Eller om Runström skrivit på nytt kontrakt med Bajen. Däremot har jag passerat Enköping och Töreboda och Alingsås och Eslöv och Teckomatorp och alla andra metropoler som bygger vårt land och som solen sken över medan jag satt i tågkupén och läste Michael Connelly och Lee Child. Inte för att jag såg en käft nånstans men i alla fall. Första stopp blev Sveriges baksida. Eller framstjärt, hur man nu vill se på saken.

Tips från Bokmässan: Ska du dricka mojitos på 23:e våningen på Gothia Tower, beställ dem då av snubben som har slickat bakåtkammat blont hår. Snubben med mer krull tror att du vill ha en sockerbomb och börjar med att hälla i en deciliter strösocker (!) i glaset som han mosar myntan i. Läser dom inte Hemingway på bartenderkurserna?

Mer från Bokmässan: Om goa göteborgare vet jag inte mer än att vi utanför en annan krog blev antastade av två förbivinglande engelsmän som skrek you fucking twat. Den som skrek och vinglade mest hade en näsa som pekade tretti grader höger som ett bevis på att han lyckats förolämpa folk förut. Vi lät saken bero eftersom vi kom fram till att de troligen haft en taskig barndom och höll på Millwall. Och IFK Göteborg, trodde Gais-sympatisören i sällskapet.

Vägen till Helsingborg passerar Halmstad. Jag är inte sämre än att jag kan säga grattis i efterhand till avancemanget ut i Europa. För övrigt var jag i Lissabon i våras när Sporting lyckades ta sig till final i Uefa-cupen, på bortaplan till råga på allt. En minut efter slutsignalen i semifinalen var Avenida de Liberdad igenkorkad av tutande och flaggviftande två-, tre- och fyrhjuliga fordon, ja typ på sydländskt manér. Nu var det här visserligen dagen efter men när jag betraktade Halmstad från mitt tågkupéfönster såg jag inte en käft.

I Helsingborg sken solen, och hör och häpna, jag tog ett morgondopp i Sundet. Sen knäppte jag en Tuborg på färjan till Helsingør och hamnade på Louisiana och glodde på Matisse med en halv miljon pensionärer och svenska busslaster med gymnasister. Satt länge på gräsmattan och mös i solen med en eller ett par Carlsberg och glodde på Sundet och tänkte: det är som på Louvren.

Det sista är ett skämt.

Sen vet jag inte vad jag gjorde, och sen åkte jag hem genom landet. Lund, Nässjö, Katrineholm, den ena folktomma metropolen efter den andra. Möjligen var allesammans på Louisiana. Och över allt sken solen.