Jag och Mellberg sitter inne med svaret

Jag tror jag vet svaret på frågan varför.
 
Numera är svensk landslagsfotboll lika med klass på de flesta händer och fötter, Kroatienmatchen inget undantag. Visserligen hade Sverige endast ett avslut på mål, och ett ofarligt sådant, och anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska, och visserligen var Östlunds inlägg när Sverige jagade kvittering av god allsvensk klass, men taktiskt var det klockrent i, ja sexti minuter. Och gör vi nu för en gångs skull inte spektakulära mål, troligen för att Zätamannen inte var med, ja då släpper vi in lika spektakulära mål. Och eftersom vi numera nästan aldrig släpper in några, så minns man de bollar vi får plocka ur nätmaskorna desto bättre. I det här fallet förspelet.

Olof Mellberg påminde lite grann om Michael Jordan på väg att dunka när han tog hand om bollen med handen i straffområdet (snyggt gjort alltså, men fel sport), men jag säger inget om det. Ibland gör man helt enkelt saker som man inte riktigt vet varför man gör. Politiker gör det, feminister likaså. Jag gör det – till och med Zlatan gör det, till allas förtjusning – och man tänker: Hur fan gick det där till?

Mellberg gjorde alltså en Zlatan – fast tvärtom.

Han är dessutom i gott sällskap på planen, för att nämna två andra fast bokstavligt talat mindre lirare: Diego Maradona och Karl Oskar Fjörtoft har på olika sätt låtit näven tala (även om en av dem påstod att det var guds hand som ingrep).

Varför gör vi konstiga saker? Säg det. Kan det vara så enkelt att vi kanske bara vaknade på fel sida?

Tänk om Mellberg har svaret på alla sportjournalisters dummaste fråga: Varför? ”Näe, jag vaknade på fel sida.”

Stå på dig, Mellberg!