Höstlov

För den som inte vet: nu är sommaren historia. (Ställde väckarklockan på 03.00, vaknade och ställde om fanskapet.) Trots en bonustimme fick jag hålla jyckens promenad snorkort. Men vad gjorde det: hela basset samt ett halvt ton packning skulle köras till en waxholmsbåt för vidare transport ut i skärgården, förutom äldsta slyngeln som lirar handboll i Småland – men som sen kommer hem snorsent i natt för att snortidigt på morgonen köras till tåget till Helsingborg för att bli ompysslad av farmor ett par dagar.

Sen är jag är verkligen på fri fot. Ensam, själv, på egen hand. Just me.

Inte riktigt: en kanin, en katt och en undulat ska tas om hand. Men ändå. Fyra dagar av... Ja, vadå?

Ögonblicket innan fri fot-tiden börjar ticka på är minst sagt hisnande eftersom jag inte kan låta bli att tänka på att om bara en liten liten stund finns tillfälle att kunna förverkliga ett oändligt antal möjligheter, drömmar och dumheter, en del av dem en gång för alla och en del mer eller mindre civiliserade. Existentiellt värre, alltså, och snudd på lyckoångest. När tio minuter har gått av fri fot-tiden och jag som bäst funderar på att göra en espresso nu eller senare har antalet tänkbara utfall av den utmätta tiden minskat dramatiskt och rör sig i spannet mellan att dammsuga bokhyllan en gång för alla och att lura ut nån gammal bekant på krogen. Jag har ju inte ens nåt hembiträde att spela bort på poker. Och den nya Wallace & Gromit-rullen tänkte jag se med dottern.

Allvarligt talat, vad gjorde jag den första kvarten av frihetens dygn, när jag kört hem alldeles ensam och på egen hand från waxholmsbåten? Krattade löv.

Men jag tänker fanimig inte dammsuga bokhyllan.

Sån är jag: ansvarslös – men med måtta.