Bland undersåtar och djur

Man ser vad man vill se.
 
Gick i land med det otvivelaktigt explosivaste sättet att vakna en dimmig oktobermorgon: morgondopp. Det känns… bra.
 
Och sen blev det morgonpromenad, och jycken, yster som bara den, hoppade också i, men jag är den enda som tog ett simtag.
 
Stod där med en cigg i käften och betraktade hundens plaskande och såg i ögonvrån ett rådjur försvinna in bland träden ute på udden och tankarna vandrade och jag kom av någon anledning att tänka på vår monark. Fråga mig inte varför, det var ju inte ens skogens konung som jag sett en skymt av. Hur som helst: kungens mormor var en mycket intresserad jägare som jagade mycket hjort och gems. Hon var nog 80 år när hon sköt sin sista hjort, har monarken berättat i Svensk Jakt. Han själv är ute med bössan så ofta han kan, förtäljer han vidare; från augusti till februari nästan varje veckoslut, men också att han börjar bli lite skumögd; hur han siktade på en stubbe i tron att det var ett vildsvin.
 
Huga.
 
”Och det kanske blir en jägare av kronprinsessan Victoria också… Hon har något på gång, avslöjar Kungen. Kungen kan alltså känna stor tillförsikt för att det jaktliga intresset förs vidare inom hans egen familj.”
 
”Hon har nåt på gång…” Hm.  Korrektivet som kan läsa mellan raderna kan alltså avslöja att det snart rings i bröllopsklockorna.
 
En gång sade jag hej till Maria-Pia eftersom jag trodde att det var nån jag kände, hon såg liksom sån ut, och hon var vänlig nog att säga hej tillbaka. Men Carl Gustaf? Njae.
 
För rätt många somrar sen när jag kom jag cyklande en bil- och människofri morgon mitt i semestertider blev jag stoppad av en polis vid övergångsstället vid Strömbrons ände mot Gamla stan där Slottet bröstar upp sig. Tomt och tyst som det bara kan vara i Stockholm en varm och solig sommarmorgon och inte en käft så långt ögat nådde, förutom nån ytterligare polis längre upp i backen mot Riksdagshuset, och innan jag hinner fråga vad det är fråga om kommer plötsligt en ståtlig öppen vagn dragen av ett antal hästar ut från Norrbro och rullar i sakta mak nerför backen. Så där står jag och hänger över styret och glor på ekipaget och tänker ”statsbesök?” när jag upptäcker att det är monarken och hans fru som kommer allt närmare. Allt som hörs är hästarnas kloppetiklopp. Monarken ser glad ut, som jag kan tänka mig att man är om man är ute och glassar med frun en solig Stockholmsmorgon i sin landå, och han ser plötsligt ännu gladare ut när han upptäcker nån som står där vid Strömbrons ände och hänger över ett cykelstyre med en cigg i käften. Vi glor på varandra sisådär en tio sekunder utan att släppa blicken,  och när ekipaget svänger för att fortsätta Skeppsbron fram vinkar monarken.
 
Vad hade jag för alternativ? Inga alls, naturligtvis. Jag vinkade inte tillbaka, och till slut var han tvungen att släppa ögonkontakten om han inte skulle vrida nacken ur led.
 
Det händer fortfarande att jag undrar vem han trodde att jag var.