rEdEsIgN is the message

Desktop publishing, hört talas om det? Jycken nickar och skakar på huvudet samtidigt. Hon får en hundgodis som belöning och jag tänder en tagg. Vi har promenerat, jag har spelat fotboll med yngsta sonen på ”frivillig” träning och så har jag så klart badat och nu sitter vi och gottar oss i solens sken på ett närliggande kafé.
 
Tänk, ena veckan har På stan äntligen en läsvärd text. Veckan därpå är det som vanligt – och till råga på allt fullkomligt oläsligt.
 
Nu tillhör jag ju inte målgruppen: nåt tusental snorungar som har all tid i världen att dricka sprit på ett tjugotal tjockhultskrogar. Men ändå. Kamratposten, Veckorevyn, Amelia, Cap&Design, Tid, Lektyr, Pensionären, Offside, Granma, Att:ention, Vouge, Dagens Samhälle, Vakttornet, QX och, ja Nöjesguiden, alla går att läsa även om jag varken vill läsa en del av dem eller tillhör den berömda så kallade målgruppen.
 
Visst, bemödar man sig om att hitta nåt att läsa – så måste man vrida tidningen nitti grader medsols: för att tala Photoshop- och Indesignspråk. Jag vet inte, det kanske är… postmodernt?
 
En del religioner anser att allt går igen, och då tänker de särskilt på tidningsdesign: ena veckan ska det vara aktiv luft, nästa ska allt tryckas ihop och komprimeras och beskäras. Gyrofel eller oskarpa bilder kommer och går. Ibland ska det vara långa texter eller korta eller både och för kontrasternas skull – för att inte tala om faktarutans alla möjligheter. Ibland är det detaljen och ibland helheten som styr tidningsdesignsgurun. Ibland konkurrenterna. Och ibland oläsbarheten.
 
Tidningar görs alltså om då och då. Till och med Vakttornet, misstänker jag, genomgår redesignens eklut. Men man måste ju trots allt ta sina eventuella läsare på allvar.
 
Men visst fan, jag tillhör ju inte målgruppen. Annars hade jag kunnat sätta fem lire på att nån läsare nånstans och troligen var som helst i nästa nummer kommer att tacka för den nya, snygga tidningen. En han eller hon som ändå var för bakfull för att kunna läsa över huvud taget.