Churchills alla efterföljare

Winston Churchill tackade de få för allt de gjort för de många. Det var snyggt gjort, på många sätt, inte bara stilistiskt, och värt att applådera. Alla kan åstadkomma sin egen variant på temat. ”Aldrig har så få förstört för så många”, är ett exempel. Just denna allusion på den cigarrökande statsmannen och Nobelpristagaren i litteratur är intressant och öppen för tolkningar: de få som förstör kan lika gärna vara avsändarna. Frågan är förstås om avsändarna begriper det.
 
Som vanligt har jag ägnat valda delar av helgmorgnarna åt att hoppa i böljan den grå av den enkla anledningen att det ingjuter kraft och mannamod i den trötte fan som står där på bryggan. I morse var det extra sorgligt. Det kan också ha varit årets sista morgondopp, tyvärr. Och, jag vet: Aldrig har så lite betytt så lite för så många. Men ändå.
 
Hösten är här, nämligen, på riktigt. Snart återstår bara väntan.
 
Jycken och jag forsar fram genom alla löv och lyssnar till den stora tomheten. En vindil och kastanjerna bombarderas oss med sina fallande projektiler. Grenar syns spreta mot den gråsjaskiga himlen. Plötsligt ser vi saker som vi inte sett sen i våras.
 
I morgon är årets sista chans att se allsvensk fotboll på Söderstadion. Det är också ett slags sorg. Bajen måste som vanligt vinna – men ändå inte, säger några eftersom det innebär att guldet spelas i händerna på ett annat lag av kategorin onämnbara. Det är nu inget att bry sig om. Det är Bajen som räknas.
 
Mikael Hellström har förärats en snygg halsduk. Hösten är ju här, så det finns med andra ord två anledningar att införskaffa den. Om någon undrar över det första skälet så avtackas Hella kvart i sju i morgon på Söderstadion.
 
Vad kan man göra för att muntra upp sig själv och andra? Man kan till exempel applådera det som är bra för att ingjuta kraft och mannamod i sig själv och andra (eller för all del kvinnomod om man nu ska tänka lite vidare än på enbart fotboll och sina egna små sorger och för att hänga med i utvecklingen). Inte tvärtom. Ett annat tips är att hyra Picassos äventyr på närmaste välsorterade bibliotek för tjugo spänn. Sen har man rullen en hel vecka att ta till om man behöver annat att tänka på än det som ständigt gnager. Den är emellanåt genialico. Och språket är sådant att inte bara barnen utan även jag förstår vad det handlar om (även om jag får förklara för dem vem Paavo Nurmi var, för övrigt en underbar scen). Med andra ord: som en riktigt god, kärleksfullt handrullad feting till cigarr.