Nosce te ipsum

En av tre köper bok för att verka smart, läste jag i går. I en tidning, inte en bok. Och varför inte? Det tyder åtminstone på en viss självkännedom.

I går glodde jag dessutom på Kontroll, ett teveprogram där vuxna människor på fullt allvar snackar dator- och tevespel. Ett av spelen fick omdömet ”en fin kombination av tankeverksamhet och att döda”. Det kan ju också tyda på ett slags självkännedom.

Jycken och jag är på långpromenad med fickan full av hundgodis och vi lämnar de upptrampade spåren och banar oss fram genom snåren. Vi vill ha nya upplevelser, men det är mest likadana träd och buskar här som där. Inga indianer. Inga pälsjägare. Ingenting utom motorvägens malande bakom udden. På avstånd ser vi stavgångarna mekaniskt beta av meter efter meter. Då händer det. En ekorre korsar oberörd vår lövbeströdda stig, som sprungen ur en Tove Jansson-bok. Jycken har fullt upp med alla sköna dofter ur myllan och ser inte faran. Fara och fara: hade det varit ett spel kunde jag ha blåst hjärnan ur krabaten med den långa ludna svansen och en viss tankeverksamhet.

Homo ludens, den lekande människan, är snart historia: Att tro att vi leker är inte samma sak som att göra det. Homo mecanicum tar vid: Att tro att vi tänker är inte samma sak som att göra det.

Hemma igen, fika och en tagg. Jycken ser uppgivet på mig. Hon vet vad de djupa fårorna i pannan kan betyda. En dag fylld av tungsinta djupsinnigheter och jag vet bäst-suckar över sakernas tillstånd.

Nu börjas det, tänker jycken, lägger huvudet på sned, söker min blick och spetsar öronen: ”Det är inte fråga om vad vi gör med spelen, utan vad spelen gör med oss.”

Sen får hon en godis.