Som det ser ut just nu

Aaah, sol och så och allt är under kontroll! Eller vad vet jag. Ungarna överlevde i alla fall natten i tältet och lirar jota utanför fönstret medan vi laddar kaffemaskinen, pållarna har satt i sig allt gräs och trampar runt på stigarna runt omkring med små barn på ryggen ledda av dottern och hennes kompis, kvinnan drar strån till stacken för brinnande livet, äldste sonen sms:ar på väg från Barcelona (där det regnar, och där han såg spanjorerna lira hem tre poäng mot los vikingos) till Sète – grodlårsätarland – och schweiziska nian? Fraterniserar på rummet med en god vän.

Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.

Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.

Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.

Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.

Morgondoppet? I hamn.

Vi inbillar oss att allt är under kontroll.

Vi klagar inte

Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.

I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.

I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.

Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.

Freedom's just another word...

Får ett sms från sonen med den snygga studentmössan, som kommit till grodlårsätarnas huvudstad under tågluffen: ”Vad heter salt på franska?”

Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?

Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.

Eller?

Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.

Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.

Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.

Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.

Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!

Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?

Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.

Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.

Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.

Det kan han behöva i morgon.

Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.

Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.

Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.

Halleluja igen

Grekland måste vara det sämsta laget i EM-fotbollens historia. Skit samma: de svenska vikingarna gjorde en helgjuten insats, förtjänade att vinna, ville spela fotboll och åstadkom två klassmål. Zlatans sköna strut, halleluja, och Petters, vad säger man? Man ska, om man kan, alltid tunnla målvakten. Bakom bägge låg naturligtvis Henke, vars frispelning till Ljungberg innan Petters sköna strut var halleluja det med och inte bara vickningen tillbaka till Zlatan vid 1–0. Vinner vi EM? Well...

Vi har hängt runt på Söder och bränt kulor på käk på Street innan vi tog dumburken i besittning på hemmaplan. Vi klagar inte. Och Stoor fick lira, bara en sån sak.

Daniel Andersson är för övrigt värd att lyfta på hatten för. Det trodde vi faktiskt inte innan.

Allt som bjuds

Man får prioritera trots att det är mycket nu. Morgondopp, kaffet naturligtvis, fattas bara, jycken måste få sig en omgång bortom fårhagen, könsmaktsoordningen såklart, den kommer man inte förbi och som man får ta tag i så fort man inte har annat för sig och det har man tillfälligtvis inte, pust, och så är det det där med fotboll.

Om man vill kan man säga att det är mycket fotboll nu. Äldste sonen, som just börjat tåga runt Europa och tänkt sig next stop Amsterdam men hamnade i Berlin det första han gjorde skickade ett sms om att ”de e å jävla dåligt att de inte e offside på de första målet”, så honom går det ingen nöd på, och yngste sonen sa ungefär samma sak i morse när han slog en pling från Sveriges sydvästra hörna där han tillbringar några lata dagar tillsammans med dottern och farmorn och just hängt badbrallorna på tork.

Ungarna är alltså på vift. Men det finns ju alltid fotboll.

Vi missade naturligtvis det omtalade målet som de orange fick till. Innan dess såg vi tio minuter av sömnpillret som grodlårsätarna bjöd på innan vi sa basta! och lade all vår kärlek och omsorg på såsen. Sen umgicks vi med schweiziska nian runt den gistna träbänken efter en suverän måltid och en halv dunk vitt som stått till sig från studentmottagningen förra veckan som vi sakta men säkert sänkte för såna är vi medan himlen sakta tog sommarnattston. För att vara Baselbo är nian, som förresten inte längre är nia, eller vänta, hon ska gå om nian när hon vänder hemåt, oerhört ointresserad av fotboll i allmänhet och schweizisk i synnerhet och det just i år till råga på allt. Så vi talade om Dresden Dolls, Iggy Pop, kärlek och hur man tillreder en god sås och andra märkvärdigheter i stället. Som det här med om bra musik berättar en historia eller bara förmedlar en känsla. Vi kom fram till att det kan vara samma sak.

Sen såg vi faktiskt sista kvarten mellan Holland och Italien. Att regerande mästare av vilket slag det må vara får däng i nästa mästerskap är helt enligt planen, bara så ni vet.

I natt vaknade vi förresten vid fyrabläcket och sprang omkring eftersom lukten av rök nådde oss långt bortifrån och vi är känsliga därvidlag. Sen var att sova inte att tänka på. Tidningsbudet är inom parentes en ny stjärna och troligen över sommaren.

I dag kommer kvinnan dessutom loss från sitt dragande av strån till stacken, inte för att tag i könsmaktsoordningen och exempelvis hänga tvätt utan för att hänga med ett varv på Söder. All shopping kommer att ske med en annan utanför med en tagg i käften och bajenbrillorna på, var så säkra, det får nian och kvinnan ta hand om för där går gränsen, men sen blir det typ Street och en, okej två, typ starobno.

Och sen blir full rulle hem och förstås fotboll.

Vårt grundtips är 0–1. Hade Kennedy varit med hade vi vunnit med 2–1.

(Vi har tappat stinget vad gäller parenteser – och tankstreck: det här var inlägg nummer 500.)

Mycke nu

Ojojoj, vi hinner inte med. Inte ens kaffe. Men vill bara tala om att äldste sonen, som för övrigt drog på tågluff fort som attan, har tagit studenten. Mormor hjälpte till att sy.

...trötta trista tråkiga ton

Trött. Trött. Trött. Så in i bomben.

Anledningen är naturligtvis att man inom kort kommer att befinna sig i ekorrhjulet. Vi har inte mycket val. Vi har glott djupt i den tomma plånkan, vi har aldrig mer än sju rätt på tipset och det tycks inte hjälpa att satsa en och annan spänn på hästar med kuliga namn.

Innan dess ska vi hinna med ett oräkneligt antal kaffe förhoppningsvis på den gistna träbänken, vandra omkring i buskagen med jycken, åka till rikets baksida med schweiziska nian för att lyssna på Wadling, käka studentmiddag med mera. Till exempel upprätthålla könsmaktsoordningen.

Det finns också andra anledningar, men de känns inte tillräckligt bloggiga.

Vi är delvis euforiska för att livet är som det är, delvis i upplösning för att livet är som det är.

Huga, vi räknar ned.

Nog om detta.

Kennedy kommer med i EM-truppen! Se där äntligen något att skriva om. Att Linderoth inte kommer med är trist, på sitt sätt, men va fan, vi kommer sist i gruppen. Ryssland vinner. Kennedy får spela fyra minuter i sista matchen. Zlatan gör ingenting. Ingen gör nånting. 0–1, 0–2, 0–2. Jo, Petter Hansson nickar i stolpen. Hade han inte gjort det hade bollen gått i mål. Närbild på Lagerbäcks panna som är mer veckad än nånsin. Tyskland tar hem det hela på straffar.

Vi vet alltså redan nu hur det kommer att sluta.

;P

Another Saturday Night and…

Nä, så farligt är det inte. Vi har tagit en kvällstur med jycken, luktat på syrenerna, uträttat vissa behov och tagit oss hem med emfas, för det är rätt kyligt out there, tro mig. Inte nog med det, fårhagen är numera inget annat än fårhage. Fast solen dröjer sig kvar, och sånt kan vi aldrig få nog av. Och kaffemaskinen satte vi på utan prut.

Fredrik Söderström till Bajen? Well, hårt jobbande lär han vara, men vi är till vår natur skeptiska och väntar med att ropa hurra. Eller döma. Vi vet helt enkelt inte vad vi tycker. Eller hur mycket det får kosta. Lite är okej, men…

Det finns ju andra att drömma om att kosta på.

Den enögda grannens i backen dotter gifter sig för övrigt just i dag. En och annan applådåska från partytältet på gräsmattan når oss efter tal som vi inte kan höra. Av skratten att döma har avecen inmundigats. I garaget väntar enligt uppgift en dj med hästsvans. Vi bävar. ”Lust for life”? Hardly. Fast han ska tydligen i väg på nåt rejvparty nånstans i skogen, så det blir väl inget ”Håll om mig nu” frampå småtimmarna.

I rummet intill ligger alla barnen inklusive översovande kompisar och svär över melodifestivalen. Nja, nu överdrev vi, det är väldans tyst, chockartat tyst, men det kan ju bero på vad som bjuds. Äldste sonen kommer förbi: ”Så jävla tråkigt.” Han håller på Turkiet. Vi hör en och annan skrikhals genom den stängda dörren. Som vi håller stängd.

Schweiziska nian? Kom just hem med färg i fejan och glad i hågen från skolresa till Gotland där dom cyklat och haft sig. ”Jättefint”, var omdömet innan hon försvann för att skajpa. Schlager? Inte hennes likör.

Kvinnan i huset? Håller ställningarna på bröllopet. Möjligen får hon idéer, vi får se.

Och jycken snarkar.

Och solen går ner. Möjligen är vi skumögda men mörkret tar över, det ser vi. Någon skrattar hysteriskt. Vi sitter där vi sitter. Hittar en, okej två, starobno. Funderar. Skriver en mening i timmen. Som den här. Meningen med livet.

Med liv och lust

Svenska cupen i fotboll är i år såhär långt en fullständig succé – vilket med tanke på att det är ett fullständigt misslyckande är en bedrift. Fotbollförbundet får sina idéer för att popularisera sporten från en hatt med lappar i (storlek 56, Lagrells swingpjattepok), och då går det som det går. Helt plötsligt tar ingen cupen på allvar, det vill säga om man lyssnar på storlagen som fått respass, eftersom den inte går att ta på allvar, påstår dom när dom är ute ur leken. Sure. Eller för all del: You bet. Vinna gäller, och Bajen är med i rejset. Sirius också, för den delen. Grattis!

Och Landskrona.

I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.

Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.

Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.

Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?

Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.

Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.

Nedräkning

Vi har känt något i luften. Frågan är bara vad det är.

Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.

Såna är vi.

För det är något i luften.

Besvikelse, kanske?

Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?

Joo, sade vi en aning skamset.

Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.

Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.

Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.

Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.

Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.

Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.

Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…

Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.

Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.

Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.

Ha!

Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.

”Rostfritt…” Hmmm.

Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.

Det finns det.

Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.

Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.

Kryptiskt, men så är det.

Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.

Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.

...be happy again

Vilken vecka! Först derbykross och sedan ännu en glöm aldrig-match.

Bajen i underhållningsbranschen? You bet!

Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.

Det enda som fattas oss är morgondoppet.

”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.

Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.

I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.

Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.

På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.

Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.

Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.

Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.

Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.

Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.

Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.

491:a inlägget

Det är gjort. Första dyket. Inget snack. Bara i. Vi har gått i, häromdagen. Nu var det på riktigt. Inget snack. Vi var alltså tvungna att simma en bit för att få fast mark under fötterna. Okej, mitt på dagen, inget morgondyk. Men ändå. Och vi har druckit kaffe, fattas bara. Suttit i solen, fattas bara. Åkt styrpulpet. Äldste sonen rattade på friskt. En annan fungerade som vind- och vattenfång. Schweiziska nian satt emellan, höll sig i relingen, blev blöt men tyckte det var kul. Vi släppte av henne på Strandvägen för vidare äventyr. På återvägen konstaterade vi, utan bitterhet, att båtar är ett relativt begrepp. Många är inte längre båtar och används som något annat. Pengarna som möjliggör hela kittet, vet ens ägaren var de kommer ifrån? Vi slog hur som helst rekordet hem (”Snälla konstapeln, 7 knop, vi är säkra på att det stod 70”) och handjagade hamburgare för fulla muggar till grillen så till den milda grad att jycken blev utan. En, okej två, starobno har vi lyckats pressa ner därtill. Om vi fortfarande suger på derbyvinsten? Japp. Möjligen finns det en, okej två, starobno kvar i skafferiet. Mörkret lägger sig. Vi går ut och sätter oss på den gistna träbänken. Knäpper i väg kapsylen. Den får vi, eller jycken, hitta i morgon. Vi lyssnar. Fyllskallarna och fjortisarna fick tydligen nog redan i går. Det enda vi hör är hjärtats slag. Och en nattskrika. Heter de nattskrika? Skit samma. Vi tänder en tagg. Det låter som steg. Det kan vara en annan nattuggla.

Evenemangsstad i världsklass...

Och vad tycker man om att AEG tar över driften av Söderstadion, och för all del Globen och resten av området, såhär en fredagskväll när man borde druckit en, okej två, staropramen till lammgrillningen i den ljumna majkvällen men i stället sitter på nykter kaluv och lyssnar på alla fyllskallar och fjortisar som eldar och står i och skriker runt om det tysta vattnet och man tänder en tagg och väntar på att mitt i natten få köra hem den schweiziska nian från balen och ser en fladdermus vingla förbi och funderar på att köra ännu ett varv med espressomaskinen för att hålla ihop maskineriet?

Tja, sämre kan det ju knappast bli.

Fast man kan såklart ha det sämre.

Nu tar ”Stockholm steget in i evenemangsstädernas Champions League”, tycker stadens idrottsborgarråd, om man får tro pressmeddelandet.

Well…

Att se Bajen lira boll är som alla vet oftast ett rent nöje, till och med som häromsistens på Råsunda. Att Bajen ingår i nöjesindustrin kan vi nog överleva; vi skrattar, sjunger med och dansar och gråter emellanåt, och AEG och Hammarby har ju samma mål, om man får tro AEG. Det är jag nu inte helt hundra på. Vilka som är Hammarby är ju till slut inte en fråga om kapital. Utan om uthållighet.

Inte bara på planen. Utan även på läktarna.

År ut och år in.

Vi får se hur det blir med den saken i framtiden.

En sak till: staden behåller fastigheterna. Inklusive Söderstadion. Vi väntar på insiktsfulla analyser av dem som har koll på läget.

Annars har vi som vi redan påtalat tidigare denna långa dag börjat i dag. Vi hoppade i böljan. Årets första dopp ba’sådär. Dock ej morgondito. Om detta lär vi återkomma. Och båten är i sjön. Skit i förgasarna. Kostade kulor. Vi valde en annan iläggningsramp, rena lekstugan jämfört med vår närmaste, tre centimeters marginal i stället för tre millimeter, även om det här med att backa med släp inte tillhör våra favoritgrenar. Nu spinner hon som en tillfredsställd katta, om man får tro äldste sonen som belåten kört några varv efter väl förrättat dagligt värv. Alla andra också har gjort det dom ska med besked. Sover som stockar. Inklusive jycken.

Medan en annan väntar på att balen ska ta slut.

Kaffet är klart.

Och nu åker vi.

Vi suger på derbyt

I dag börjar vi.

Softar ett ögonblick i sänder på den gistna träbänken. Kaffe och tagg. Sol och grönska. Bajenbrillor på. Koltrast, hela programmet. Jycken är nöjd efter holmgången i fårhagen med boxern Boxarn och snarkar. Vi kom visserligen aldrig ut på udden, men det är smällar man får ta.

I går var vi kulturellare än vanligt, vilket är snudd på omöjligt sådär en dag efter en skön derbyvinst och alla sköna kvalitetsanalyser efteråt. Bernardas hus på Dramatens lilla, García Lorca, katolikanstruket, instängt, fascistoitt, en doft av trettital, och om det vara bara bajare på scenen vet jag inte, men det var hur som helst bara kvinnor. Dottern tog med mig. Lärde jag mig nåt? Tja, det kan inte vara lätt att vara kvinna. Och att även dom kan vara överjävliga.

Betyg? Mer än godkänt: 3,8 norénska skallar av 5 möjliga.

I dag ska vi därför ta oss samman. Dottern gör sista passet på Dramatenpraon och ska hem till mostern på middag, yngste sonen har trumlektion och kommer, som han gjort varje dag, sedan att bada, äldste diton filmar förhoppningsvis projektarbetet innan kvällsaktivitetssuget slår till, kvinnan drar sitt strå till stacken och kommer att sonka ihop efter en tuff vecka, schweiziska nian drar på, hör och häpna, bal och ska hämtas frampå småtimmarna, ett arbete som måste göras. (I skafferiet står en, okej två, staropramen, men den, okej dom, får alltså vänta.)

Om båtjävulen vet vi inte ett smack.

Jo, nu vet vi, vi har ringt. Klar att hämta.

Vi har alltså mycket att stå i innan vi är i hamn.

Jabbadabbadoo...

... och som det skedde. Vi gillar matcher när det är bara ett lag på plan. Och som heter Bajen. Särskilt i derbyn. Derbyt i går mot hönsgårn var fint. Ja, vackert. Vi fällde nästan en tår framför dumburken när första baljan äntligen kom. Vi njöt av att se hur glad Paulinho såg ut att vara inte bara då utan hela tiden. Och vi skrek till och med till när Charlie gjorde sitt ryck som vi vet att han kan och gjorde det vi vet att skulle kunna. Vi lämnar spelarkritiken därhän: Alla var fan bra. Till exempel José. Passningsspelet höll god klass över lag. Mittfältet rörde på sig och fick boll. Inte undra på att kaffet smakar bra.

Visst, vi sitter alltså ner en stund på den gistna träbänken och njuter för fulla muggar. En tagg, fulltankad vit bajenkopp, jycken utslagen i skuggan under bordet. Ungarna lyckligt i väg på sina håll. Och kvinnan drar sitt strå till stacken på sitt. Bajenbrillorna är naturligtvis på. Koltrasten firar för fullt. Det finns hopp.

Hur ser man en sån här match bäst på dumburk? undrar kanske nån. Tja, sönerna satt och halvlåg som limmade vid skärmen medan en annan stod upp och vankade omkring och några sekunder då och då lämnade rummet för att hålla andan. Inte för att det nånsin direkt behövdes, men man vet ju av erfarenhet….

Alltså, man står upp, som på riktigt. I pausen tar man en promenad runt huset och en tagg. Hinner möjligen med en, okej två, starobno. En sak till: Koltrasten var säker på sin sak och firade redan.

För det var aldrig nåt snack om saken. Ett lag på planen. Såna matcher gillar vi.

Men vi är ödmjuka. Vi kan inte låta bli att le. Men vet att saker händer. Ibland går det åt helvete.

Ett kungarike för en rubbe

Runan på g till Söderstadion?!? Vi suckar. Vi vill ladda för allt vad tygen håller inför kvällens holmgång mot jurgårn men vi sitter där vi sitter och glor ut i spenaten.

Fortfarande vår. Trötta som jävulen. Måste skriva kravbrev till en eländig diskmaskinslagarfirma som skulle skicka en snubbe med rätt grejer för det talade vi om vad som behövdes men som dök upp utan och sen skickade räkning på ”kostnadsförslag” som gick till inkasso. ”Rättshaverist”? Hardly. Vi har faktiskt inte tid för sån här skit men vi måste. Snudd på tusen spänn för att nån jävel kommer förbi tre minuter, tar fram en dator och säger att grejerna inte finns. Och innan man hinner blinka kommer en räkning på posten. Och en till.

Och båtjäveln måste upp på land. Den vill inte. Motorn alltså. Bogseras genom halva stan. Vissserligen på garantin, men ändå. Fast dom hittar väl nåt kryphål i det finstilta. Vi har inte tid för sån skit heller.

Gräsklipparen står sen nåt år i en källare nånstans i stan.

Till och med kaffet är det nån vajsing på. Smakar okej men maskinhelvetet slutar inte rinna när det ska. Allt ingår i den stora konsumtionskomplotten, den som gör att allt kommer att gå åt helvete. Borgerligheten myser naturligtvis och drar av och står i och låter alla andra pröjsa kalaset men vi vill inte vara med.

Fattas bara att himlen ramlar ned.

Mitt i allt ringer Rädda Barnen ännu en gång och får oss att lägga ytterligare en femtia i månaden på att rädda barn.

Man kan lugnt säga att vi gör vad vi kan för att leva med vår skuld till hur det ser ut i världen och att vi får ångest för våra försök att freda vårt samvete. Jag menar: som om inte det räckte.

Inte nog med det. I morse skulle vi få sova ut. Så var det bestämt. Men icke. Vi blev utslängda ur sängen in i bilen eftersom alla andra såsade runt och inte hann med diverse bussar hit och dit.

Hemma igen stod disken där den stod.

Och jycken.

Men nu sitter vi på den gistna träbänken. Det är vår. Trötta. Men ändå. Vi har en gisten träbänk att sitta på. En snygg grön kopp numera utan handtag. Och det är vår. Och cykeln ska vi få liv i den med.

Vi slänger in en klassiker i potten från när det begav sig som det gjorde på den tiden. Typ vid första hånglet vid sista dansen första gången.



Dom här rackarna snurrade förresten på samma hångelplatta.

Happy together

Det är tamefan fortfarande vår. På riktigt. I år kanske vi hinner med den. Vi sitter på den gistna träbänken och suger i oss rubbet. Jycken har fått sitt. Påtåren är på g och vi har en tagg i käften. Tar igen oss. Annars har vi snackat som bara den. Munnen har gått. Vi har berättat ett och annat. Att trevliga killar inte växer på trän. Om praktisk utövning av feminism. Om att vakna kåt och glad. Allt för att ställa en fråga. Och vi har fått svar. Så vi kan gott kosta på oss att le bakom våra bajenbrillor. Nu går vi vidare. Enda gruskornet i maskineriet är att båtjäveln, den norska styrpulpeten som är i sjön nedbackad med millimeterprecision och svettdroppar i pannan med trailer på en sönderkörd vänsterställd ramp, inte vill. Ny fin dyr motor som inte vill, för att vara exakt. Och har man väl fått båtjäveln i sjön vill man inte gärna ta upp den igen. För sen ska den jäveln i samma väg på nytt.

Vi var på fotboll häromdagen med sönerna. Stod där i solen och tyckte att det var väl rätt okej. Egentligen hände ingenting, om man ska vara petig, men det var ändå hyfsat eller nåt åt det hållet. Det var ingen som föll ur. Det var visserligen inte heller nån som verkligen klev fram. Men vi var på något underligt sätt ändå till freds, det är sådana tider. Och för att vara mästarna i jämmerdalen var motståndet värdelöst. Det stank inte ens klassisk fiskrensning.

Yngste sonen med bajentrollet i fickan var inte helt nöjd, med all rätt förstås. Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Man går ju på fotboll för att se sitt lag göra mål.

Nå, en tyckte vi om lite mer. Emil på vänstern. Eller när han drog i väg med bollen över till andra sidan. Vet inte om det var själva matchplanen, men plötsligt fanns också ett alternativ längs kanterna.

Vi saknade dock Paulinho. Det hade inte behövt sluta noll noll. Fast det myckna matchandet just nu i jämmerdalen har väl det goda med sig att alla lagen tar med sig just det inför framtida Champions League-spel. Har vi hört den förr?

Vi tycker fortfarande att det centrala mittfältet inte kommer till sin rätt.

Och vi kan inte låta bli att jämföra med lagens möte förra året på Söderstadion och den bedårande första halvleken.

Simon Helg! Vi glömde inhoppet och alla sköna dragningar i ett och samma moment. Vi blev snudd på tårögda av förtjusning.

Och i morgon smäller det igen (”…det myckna matchandet är bra för framtida…”) – och med besked. Kommer vi att vara på plats när matchplanen måste vara att sätta jurgårn på densamma? Vi ska fundera på saken. Det är mycket nu, trots att vi sitter där vi sitter. Och ler.

Nu går vi vidare. Efter påtåren.

From som ett lamm

Muse och Primus, Dresden Dolls och Tom Waits, se där några musiktips avlevererade av vår schweiziska nia för att få oss på tårna igen. Varav den gode Tom liksom är given på förhand och redan och åter i loopen.

Fast vi är också, och har alltid varit, anhängare av slapp bas. I lagoma doser.

Fast nu sitter vi på den gistna träbänken och glassar bakom våra bajenbrillor och lyssnar till tystnaden och solens gång runt hörnet. Kaffemaskinen sjunger uppmuntrande, en koltrast är också torsk på våren, och jycken har fått sig en morgonduvning runt udden där taggen smakade förträffligt medan vi funderade utan att det för en gångs skull knakade. Vi glodde ut över vattnet och in i all spenaten runt om och kastade vältuggade pinnar till jyckens fromma.

Fast nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och kan konstatera att kidsen vaknar allteftersom efter gårdagens kalasande för äldste sonen som fyllde nånting mittemellan allt och ingenting och bland annat fick i present av yngste sonen att se Bajen på söndag – tillsammans med yngste sonen såklart och där en annan tydligen står för fiolerna – och vi brände kulor på restaurang dagen till ära där födelsedagsbarnet numera otvunget föreslår något ”gott” vin till maten, och det är väl ett tecken om något på tidens gång. Som alla i jämmerdalen med viss erfarenhet vet är ett gott vin, särskilt på restaurang, ett av de två billigaste.

Att Bajen är bäst på handboll i landet råder heller inget tvivel om.

Att få rapport om att Bajen leder med fyra noll mot Syrianska kan få oss att släppa en ljudlig suck av lättnad. Vilket alltså har hänt sen senast och fick oss att tro att vi var på rätt väg igen. Lustigt nog fick nästa rapport innan vi hunnit hämta ny luft om fyra fyra, en utvisad och förlängning oss att skratta. Sen gjorde tydligen Erkan vad han ska göra, och vi vet att ingenting förvånar längre. Snubben som slängde kryckan kom kanske på att han kunde gå igen, "Jag kan gå! Jag kan gå!", vilket vi i så fall gläds åt det med.

Det är som det är, och det är bara att njuta.

Och nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och har fyllt på kaffet och tänt en tagg och lyssnar på tillvarons gång. Dottern, som häromdagen bland annat fick äran att skära av en bit av Johan Rabaeus stövlar under praon, har rusat förbi för att hinna till fårhagen. Yngste sonen gör äggröra special för brinnande livet när han inte trummar med pekfingrarna på bordet, remmar förbi för att sparka till fotbollen eller tar vägen förbi pianot för en trudelutt. Kvinnan? Är i väg och ser till att vi kan hålla i gång konsumtionen. Resten, inklusive jycken, slaggar på.

Så vi sitter alltså här på den gistna träbänken och ser tiden an och diggar koltrasten och solens gång och vi ägnar inte en tanke åt ingenting. Kaffekoppen är tom men förföriska dofter av äggröra når oss. Jycken blundar sött, men nosen rör förväntansfullt på sig.

Unchain my Heart

Första maj. Jycken snarkar i skuggan av busken som jag aldrig lär mig vad det är för sort och drömmer. Huset är fullt av barn som sovit över lämnade av hemåkta föräldrar på utslängda madrasser efter valborgseldandet, som innebar en orgie i bland annat korvätning och grillos i goda vänners lag och skönsjungning framför brasan tillsammans med grannar som också ställt till det med kalas så vi var många som tog oss ton och en (okej, en och annan) starobno därtill fick vi oss till livs och vi passade på att njuta av tillvaron och lägga halvfalska andrastämmor över det hela, lite Phil Spector-stuk om man så vill. Är vi elaka? Kanske, men schweiziska nian fick inte försvinna ut i kvällen efter ett lockande sms runt nio. Valborg kräver viss principfasthet, är min erfarenhet efter ett antal självupplevda varav en del man ångrar såhär efteråt trots preskriptionstiden.

Vi slog en drill i buskagen runt ett i ett lätt tilltalande duggregn medan jycken snusade runt och kunde konstatera att nu är det vår.

Och i dag håller mamman och dottern ställningarna och demar, och nian försvann i väg för att dema med hon som alltid har ny hårfärg, och alla andra ungar har, efter att ha grillat korv ännu ett varv på den ståndaktiga dagenefterglöden, hör och häpna, badat. I sjön. På riktigt.

Även äldste sonen har till slut vaknat ur slummern.

För att ändå markera var vi står på hemmaplan där vi alltså vidmakthåller könsmaktsoordningen har vi på oss Chetröja och knallröd skjorta och knyter emellanåt näven när vi inte håller reda på kidsen eller bär madrasser hit och dit. Som nu, på den gistna träbänken med en extra slurk kaffe och en tagg.

Att vi knyter näven är ett gott tecken och inte bara på låtsas; vi har varit lite på svaj, inget allvarligt alltså, men ändå. Tappade trådar, ungefär. Lätt vill i tillvaron, om man så vill. Aldrig på tårna på riktigt. Fast. Tyngda av något som vi inte kan sätta tummen i ögat på men som vi ska göra något åt.

Vi räknar kallt med att Bajen just denna dag gör sitt för sakens skull.

PS. Vi konstaterar att en Micke Andersson hittat tillbaka till Bajen efter diverse underliga utflykter i fotbollstillvaron varav Peking väl var okej. Vi misstänkte att det skulle bli som sportchef, men vi kan ha fel som den nogräknade vet. Just denna Micke har vi en gång i tiden tunnlat, vilket också är preskriberat.

Så nu har vi bestämt oss. Allt ska bli toppen!

Smockan i luften

Fan vi skulle behöva en musikalisk smocka, nåt som får oss på tårna igen, vi sitter på den gistna träbänken och suktar rent förjävligt efter nåt, nåt som för oss på tårna igen, och det kan vara en musikalisk smocka, har vi kommit fram till. Ett riff, en trumpet, en bas, en röst, till och med ett trumsolo, det kan förstås vara en riktig bläcka också, det kan vara nästan vad som helst ända från tårna, tro mig, för fotbollen får vi ju tugga i oss hur som helst, och bajenbrillorna sitter fast i pannan och vi glor ut i grönskan och pimplar kaffe och tänder en tagg och känner att fan en musikalisk knock skulle rensa systemet. Eller nåt.

Eller en bläcka.

Jycken? Runt knuten, troligen hos den enögda grannen bortibacken. Annars har det inte hänt ett skit. Ingenting. Vi tänker så det knakar, men det hjälper inte det heller.

Eller också är det det som är problemet.

Schweiziska nian dundrar in från plugget och föreslår Gogol Bordello, eller för all del The Specials för dom är tydligen på tapeten igen, men det räcker inte. Äldste sonen kanske kommer hem i morgon från Äpplet med värsta hiphopvillagebeatniktugget om obskyr jazz, men då är det för sent. Dottern ramlar in från första praodagen på Dramaten och börjar omedelbart spela flöjt men hinner föreslå Manu Chao, för det lyssnar hon på själv och ”nu har till med killarna i klassen börjat lyssna men på Bongo bongo”, men där har vi kört fast, det är okej men vi kan den biten. Yngste sonen? Missade dagens trumslagarkonsert i kulturskolan gud vet var, fick vi veta när läraren ringde och efterlyste honom klockan 12, och lirar just nu extrafiollektion i plugget, så där får man ingen hjälp. Jyckens matte? Byter till sommardäck hos snubben med kepa och snusbänk och försöker pruta, enligt vårt schema för hur man ska dra nytta av könsmaktsoordningen, men vi misstänker vad hon skulle säga så vi säger inget om saken när hon ringer och talar om att hon köper nya målvaktshandskar till yngste sonen för det fick han i julklapp av farmor en gång i tiden och det är ju hög tid, och det håller vi med om.

Det ena brukar ju ge det andra. Fan det kanske är bläckan ändå som ska ställa till det.

Fotbollen är ju som den är.

Svajarm är också emot våra principer. ”Det där ser ut som din gamla gitarr”, säger dottern. Nästan, svarar jag, den är för all del vit, östtysk ostämbar kopiornas kopia med ”gibsonkropp” och ”fenderhals” och av samma material som trabanten och kostade trehundra pix på stället bredvid Musikverket för bra länge sen och skulle ungefär kosta lika mycket nu som ny om den ens skulle gå att lura på nån stackars jävel som just fått sitt första plektrum. Grejen var att man var vänster som Jimi, Paul och för all del Curtan på senare modern tid och att man måste vända på den och att den nästan såg likadan ut åt bägge håll. Nästan alltså. Svajarmen ställde mest till det. När jag ung och grön och med en begynnande första finne på kran frågade snubben bakom disken hur man bytte strängar för det satt en kåpa nertill som jag inte fick upp vid första försöket sade han på fullt allvar att man kunde klippa av dom.

Tystnad

Trött. Det är väl så att det är den gamla vanliga visan. Det är bara att inse. Nu igen. Den där som löd förr i tiden. När man var pigg. När sångerna föddes. Drömmarna. De där som ska bära laget. Typ förra årtusendet. Okej, visst är det vår. Men totalmörkt. Man är bortskämd, och målen är någonstans i det blå. Det snackas. Det snackas en hel del, det är ett som är säkert. Siktet är inställt, men vem ska ta oss dit? Målsättningen? Eller spelplanen?

Att tvåla dit Trelleborg är liksom grunden. Sen kan man börja snacka.

Kliva fram

Hallå, vänta, det blev fel i förra drapan, det var inte sex vi åsyftade, det där som vi tänker på var tredje sekund, det var förstås fotboll.

Vänta ett slag. Vad tänkte vi på nu?

Vi har druckit ett antal koppar kaffe på den gistna träbänken, (svart rök stiger från malningsmaskinens inre), vi har hunnit en morgontur med jycken runt udden (där vi längst ut tog en tagg och tänkte så det knakade – och på vägen dit och tillbaka njöt vi, det är dagens sanning som vi tillstår utan att rodna, av vitsippshavet), vi har på begäran pepprat yngsta sonen i baljan med ett antal fotbollskanoner, vi har kokat ett antal ägg till kidsen för att dom ska växa upp och stå i, vi har läst tidningen (ingenting har hänt, fast vi fick oss till livs att jota inte bara betyder fotboll när vi brände igenom språkspalten, så nåt har vi lärt oss) – och vi har upprätthållit könsmaktsoordningen genom att... diska. Det är ju för fan söndag.

Nu ska vi tänka på annat.

I dag är alltså dags för årets besök på Tjongavallen, eller för att citera Bajens hemsida: ”ökända Vångavallen”. I vanlig ordning kan vad som helst hända. Sulan, Lolo och Erkan, som stått på ”hälarna” för mycket eller nåt, får stanna hemma. De kan alltså inte kliva fram. För det är vad vi väntar på: att någon ska kliva fram.

Faktum är att vi väntar på att alla ska kliva fram. Inte bara Poppen. Att inte bara David ska ”släppa på handbromsen”, vilket är ett önskemål om man får tro Bajens hemsida.

En annan sak: Är det bara i Bajen spelarna blir pappa hela tiden? Vad gör dom i Kalmar mer än att robotmässigt ”spela fotboll”?

Men tillbaka till, ääh... ämnet: ”Vilken är spelplanen denna gång när Trelleborg står på andra sidan?” Vi är inte så mycket för ”taktiskt rävspel”. Säger Tony. Vi tror mer på rätt inställning. Utbrister Tony. Spelar man fotboll på heltid handlar det bara om att visa att man är bättre än motståndarna. Förklarar Tony. Bollen på marken. Ryter Tony. Snabbare fötter. Klargör Tony. Tar vi ledningen kör vi på.

Eller nåt sånt.

Själva försöker vi koncentrera oss på vilken kopp vi ska dricka kaffe ur. Stenhårt har vi satsat på den vita Bajenkoppen.

Nu ska vi försöka tänka på annat. I alla fall till klockan tre.

En sak till. Den här har några år på nacken, och själva gick vi förstås i gång på originalet (men kan tillstå att vi köper den här versionen också). Men eftersom dottern spelat teater och haft huvudrollen alldeles grön i fejan, som paddan, och fortfarande sover, tillägnar vi henne den eftersom hon diggar den (och dessutom har hon ju fått plattan snyggt signerad för ett par år sen).

Som det är

Jycken har delegerats runt på små turer med de motsträviga kidsen i de alltmer ogenomsynliga buskagen runt omkring medan en annan fikar på och lyssnar till fågeljolmet. Vi sitter där vi sitter på den gistna träbänken och funderar. Fortfarande. Så kan det gå. Matten står i på sitt håll och ringer som besatt och försöker delegera, den schweiziska nian lirar klaviatur och väntar på att få beta av stans andrahandsaffärer inför skolbalen med polaren i klassen som varje gång jag ser henne har ny hårfärg, och jycken springer mellan varven med de utkommenderade kidsen till den enögda grannen bortibacken för en och annan godis och för att slå en drill. Alla har, hör och häpna, trots den tidiga lördagstimmen ätit frukost. Ute. Det är ett visst mått av sol, så vi klagar inte. Yngste sonen lirar boll i snygg grönvit tröja och dottern har grönt hår för hon ska spela teater. Äldste sonen? Håller fortfarande ställningarna i the Village.

Det är vår.

Det borde alltid vara vår.

Men nu sitter man för sig själv. Och fortsätter fundera. Tänder en tagg. Ser sonen lossa en missriktad vänster och skjuta ner en begynnande tulpan. Sippar lite kaffe.

Som vanligt hann någon annan före. En dagbok! Lysande! Men tjenare! Nån jävla buskiskille från tiljornas värld slår en på fingrarna förstås. Och skrattar hela vägen till banken. Här har man knåpat ihop 1720 onumrerade sidor huller om buller om livets vardagligheter och stora sanningar och blir klådd med 12. Killen i köttdisken hos favorithökarn får till exempel sina fiskar varma. Och den där snubben på BLM som sågade oss för trettitre år sen. Och i går? Ett smakprov: ”Att passera Slussen en oändlig prövning. Duvskit och strömmingsos. Kristina Lugn står avskyvärt självupptagen och glor på en mobiltelefon. Numera har alla mobiltelefoner, men det tycks hon inte fatta. Sen möter vi krönikören Ohlsson – ledande på en cykel! Tingen har tagit över. Kaffe på Mazzarini.”

Vi har naturligtvis ett annat, samtidigt pågående projekt. Fullständigt ocensurerat. Hur många sidor? De flesta finns i huvudet. Hört talas om tresekundersregeln? Basket, tänker någon infantilt. Inte. Det handlar om hur ofta man tänker på sex.

I alla fall ibland.

Resten av dagen ska vi ägna åt teater och kalas. Dottern har huvudrollen i det ena fallet. Vad gäller partajendet konstaterar vi kallt att folk har kommit upp i åren. Frågan är om det över huvud taget finns utrymme för en bläcka på en sån tillställning. Vad spelar det förresten för roll? För att få ihop det hela kommer vi att sitta vid ratten mest hela tiden.

Och nu ska vi köra för första gången. Vi reser på oss, men vi funderar fortfarande.

43: Helter Skelter

Ja, vi var inte på Söderstadion (som lär vara elfte bästa stället i världen att uppleva jota på) när Ellos kom på besök för vi satt fast mellan övervakandet av schweiziskt köttbullsrullande och såstillverkning (en gnutta whisky gjorde susen) och allt annat som vi delegerats att göra för att vi är så snälla, och vi lyssnade på radion med enbart ett halvt öra (medan vi betade av Beatles vita album med ett och ett halvt) för vi har våra ”idéer” om hur vi kan påverka Bajens spel negativt med våra vibrationer och med vilken kopp vi dricker kaffe och vi har alltså inga egna åsikter om en match som enligt uppgifter som vi tagit till oss inte går ”till historien som en av Hammarbys bästa” och ”Jag tycker faktiskt det är en jättebra match” och ”Inget hände”.

Eller ”skitmatch”.

Sanningen är, för en gångs skull, kanske någonstans mitt emellan tre av fyra påståenden.

(Inom parentes, och apropå tabellen: Att Kalmar är värre än nånsin framgår allt tydligare och är så nära sanningen man kan komma.)

Vi har naturligtvis hunnit smälla i oss en cappuccino (betyg 7,6 av 10) för att få i gång systemet på den gistna träbänken, medan solen kröp runt husknuten, nådde pjucken, fortsatte sin gilla gång och till slut tog hela oss i besittning. I lugn och ro, för matten delegerades att ta jycken runt udden, och vi har passat på att odla konsten att fundera.

Sanningen är att det onekligen finns en del att fundera på.

Och, som vanligt: Vi reser oss upp för att ta oss samman och påtåren.

En annan skulle toffla in bollen

Könsmaktsoordningen har tagit minst sagt horribla former. Ska inte en riktig karl kunna stå upp för saken? Tydligen inte. Är det inte den ena kursen är det den andra som kräver vissa offer – för att inte tala om alla möten som inkräktar på allt som hör till livets väsentligheter. Jyckens morgonpromenad ombesörjdes dock av både matte och husse (lustigt nog hittades en vältummad p-tidning i ett buskage längst ut på udden i vilken aktörerna hade åttitalsfrisyrer modell Europe både här och där och där handlingen dessutom beskrevs på inte mindre än fyra språk, kunde vi konstatera vid en hastig genomgång) som kom fram till att hela ruljangsen kräver vissa offer, och det just denna dag när Ellos kommer till Söderstadion. Så vi är nog, och återigen, inte på plats, vilket vi förhoppningsvis, och återigen, kan få ångra. Henkeborg häromveckan gick oss också förbi… snyft.

Vi säger nog, för man vet aldrig. Vi kanske bara står upp mitt i köttbullsrullandet, rusar i väg och lämnar resten åt resten. Vi är ju genetiskt programmerade sedan vi kröp upp ur vattnet för miljoner år sedan att… tja, jaga mammutar och glo på fotboll.

Rullandet av köttbullar hade vi för övrigt tänkt lämna åt vår schweiziska nia, som en del av hennes försvenskning. Hon kan redan baka kanelbullar.

Vädret är åtminstone läckert, både här och där. Kaffet och taggen på den gistna träbänken avnjuts bakom bajenbrillorna, medan jycken tuggar på en gammal jota.

Vi är annars mest tagna av ur saker funkar. Att flygplan kan flyga tror vi, som den minnesgode vet, beror på slumpen. Hur en telefon fungerar är oss också en gåta. Förr talade man genom en sladd, vilket var konstigt. Nu talar man rätt ut i luften. Inte nog med det, man behöver inte längre ha en lur; äldste sonen som släpat med sig macen till Det stora äpplet hörde under gårdagskvällen av sig via Skype, och där satt vi och glodde på varandra och vinkade och stod i på var sin sida om jordklotet. Kom inte och säg att det inte är konstigt. Tjugofyra grader och sol, meddelades det att det var i the Village och att han hade käkat en donut. Och att jänkare i största allmänhet inte bara är utan också ser konstiga ut.

Det är alltså väldigt mycket som är konstigt. Att Liverpools norrman därbak stilfullt nickade bollen i eget mål i de sista skälvande sekunderna under gårdagskvällens CL-match mot Chelsea var också konstigt. En slump? Vem vet. Vi har funderat på saken men inte kommit fram till någon slutlig ståndpunkt.

Som det här med den pågående Beatleshysterin! Ja, jag vet att den är väldigt lokal och snabbt kan försvinna, och kanske avhängig en några år gammal Mojo som vi hittade i en ogenomgången hög med gamla räkningar och barnteckningar och som rankade deras 101 bästa låtar och som vi var tvungna att vidimera till punkt och pricka, men plötsligt kom vi ihåg en av våra gamla kärlekar som vi okontrollerat föll pladask för när det begav sig, kanske för att vi fortfarande är unga, för att vi fortfarande är kära, för att vi fortfarande håller könsmaktsoordningens fana hög. Naturligtvis för att vi håller på rätt lag. Och kanske för att solen är på plats där vi sitter på den gistna träbänken och avnjuter en tagg medan jycken lättjefullt rullar runt i gräset.

Så vi går in för att byta vax och passar på att fundera på hur vi ska fixa till kvällens prövningar. Vi kan höra Söderstadion kalla...

Smällar man får ta

Som alla som har huvet på skaft och hjärtat bultande på rätt ställe vet är de är det tätt mellan givarna nu. Och inte nog med det; förra gången var det fäktning, den här gången var det konsert på Musikmuseet, och i huvudrollen, ännu en gång, yngste sonen. Fiol kanske inte var Hendrix förstaval, men så gick det som det gick. Det lät hyggligt, med tanke på att de var tretti pers på scenen – samtidigt.

Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.

Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.

Men man får inte alltid som man vill.

Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.

Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?

Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.

Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.

Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.

För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.

Skööönt

Visst, vi är på sätt och vis glada i dag. Vi är på sätt och vis snudd på överjävligt glada. Vi skulle till och med kunnat vara abnormt glada redan i går om vi varit på plats och upplevt, och då menar jag upplevt, men vi var naturligtvis glada ändå trots att det som pågick aldrig tog slut och omkullkastade alla planer för ivningen, nämligen yngsta sonens sista passa på att prova fäktning-pass, tionde gången, nånstans åt helvete förstås (typ hundra spänn i soppa) med en mässande man i mysko vit dräkt och som höll i det hela med outhärdlig omsorg, och det drog alltså ut på tiden. Som alltid. Men det var ju sista gången, och det fäktades hejvilt och pep om floretterna så fort nån fick in en stöt på golvet, på kombattanten (mycket sällsynt, vilket jag tror beror på skyddsmaskerna som gör att ungarna ser som flugor, typ tusen motståndare) eller på sig själv, men sonen, som kroknade allt eftersom blodsockerhalten sjönk, hade fått nog, man ser ju inte ut och får ju inte direkt fäkta som Errol Flynn, som vi fortfarande minns när han stående på en sån där tvärribba satte svärdet i seglet och snyggt gled ner på däck, eller för den inte alltför bevandrade i hur man gör: som Johnny Depp. Så han såg inte alltför ledsen ut han heller för att det var upphällningen, särskilt när vi fick två brusande, knappt hörbara direktrapporter från stå om att det stod ”ett noll” och ”två noll” och ”ojojoj” och ”kanonmål” och ”fyfan” som undertecknad vidarebeordrade och gjorde att vi höll de vitnande tummarna hårt.

Sen såg vi målen på burken. Mäktigt. För att inte tala om hur fint det såg ut när Poppen höll stången. Bajen har visserligen inte längre Gunnarsson, men vad gör det när Helsingborg har Henke!

Annars? Vetifan. Men vi tror oss om att vi är på väg att lämna gungflyt, som vi hållit i gång för att vi är en smula på väg nånstans och inte vetat vad vi ska göra åt det och därför är där vi är. Kaffe naturligtvis, och en och annan morgonpromenad. Men nånting har oss fattats.

I morgon? Bland annat kör vi grejer till vår schweiziska nias loppis på Medis. Och det är bara början. Vem som går ut med jycken? Bra fråga.

Dessutom har vi, hör och häpna, färgat håret. Vi var inte med när alla höll på med dylikt larv. ”XX-årskris” sade mattens anställda, som inte är där än, ”ser konstig ut”, sade yngsta sonen. Dottern, som kom hem från Cullbergbalettens senaste med rapport om att alla var klädda i typ kartonger och att syftet var oklart, sade inget. Nian från tobleronens förlovade land sade ”waow!” Kvinnan i huset har sina teorier om allt, men om dem säger vi inget.

Less

Jaha, så var det med det. Och hur smakar kaffet?

Fotbollförbundet Fotbollsmördare? God dag yxskaft.

Fotbollsmördare tror förstås att dom är något annat, men det är dom inte. Dom gillar inte sassa brassa mandelmassa. Ledord: Förstöra. Kunskap: Kasta saker på folk. En raket i arslet på nån. Blint. Och stå upp? För vadå? För att till slut få alla att sitta ned?

Kännetecken: Ynkedom. Färgblindhet.

Hatet får hjärtat att klappa.

Vänta, dom har inget hjärta som klappar. Och dom vill att alla andras hjärta ska sluta slå.

Det regnade ju inte direkt knivar när Lollo skulle slå frisparken, ansåg en aik-spelare.

Det var ju också en tröst.

Vilka vann?

Jycken vill ut på udden.

Riden

Stockholmsarenan, vad ger ni mig för det? Och vi som tänkt plita ned några rader om att solen tittar fram, dagen till ära. Jycken, som är en klok jycke för att vara jycke, ser på mig som om jag inte är riktigt klok.

It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?

Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.

För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…

Och en sak till: solen tittar fram.

Ett fall bakåt

Lyft skrot en trekvart omgiven av muskelberg som käkat allt möjligt för att se ut som dom gör och som mest går omkring och glor bland bänkpressar och trasiga roddmaskiner med tjocka läderbälten om dom tjocka magarna och lyssnar på den hemska musiken som dånar ur dom spruckna högtalarna – medan vår schweiziska nia i lokalen bredvid lär sig den ädla konsten att kick ass. Självförsvar alltså. Typ sparka på sandsäckar och falla snyggt. Vi möts efteråt utanför i kvällskylan men det är nästan fortfarande ljust och en koltrast håller låda och jag bjuder på apelsinjos med sugrör och tar själv en likadan för att återställa balansen eller nåt. En tagg gör susen. I makrilland har andra halvlek satt i gång, så mycket vet jag, men jag rattar hemåt utan att knäppa på bilradion. Jag har nämligen mina misstankar om hur det går, som en annan saida. Så vi snackar läxor och fysikprov i stället, och sånt är man glad att man har bakom sig inser man belåtet. Sparka på sandsäckar verkar däremot rätt kul. Fast falla snyggt är jag rätt ointresserad av. Särskilt en sån här kväll.

Och snart är vi hemma igen.

Vi möts av den äldste, för ögonblicket obalanserade sonen som kommer dundrande nedför trappan. Naturligtvis gick det åt helvete. Jag sätter sammanbitet på kaffe medan nian käkar pasta och laddar för alla läxorna som väntar inpå småtimmarna.

Greppet om Johanssons pokal var tydligen såphalt.

Poängen inför säsongen var ju att spika igen därbak. Men inte, om man får tro sonens om möjligt överdrivna rapporter. Och om man får tro sina egna upplevelser häromsistens på Söderstadion.

Normaltillståndet är en pinne mot Gais på bortaplan. Nu blev det alltså ingen.

Okej, normaltillståndet är att det går upp och ner. Bajen är ju Bajen. Men måste det göra så till den milda grad?

Vilken var spelplanen denna gång?

Kan man inte bara gå ut och köra över motståndarna?

I vanlig ordning vet jag ingenting. Men varför startade Freddy i stället för Paulinho? Var det med tanke på derbyt om fyra dagar?

Jyckens matte är för övrigt försvunnen på årliga tjejträffen i Bosse Larsson-land, som slipper elitseriehockey även nästa år. Det betyder att jycken utan förbarmande sitter vid mina fötter och glor på mig vad jag än gör. Typ ”Gissa när någon var ute med mig senast”.

Jag skulle kunna svara ”Det vet jag, för det var jag som höll i kopplet senast det begav sig, och gången innan dess, och jag vet att det var ett tag sedan, men först måste jag hälla i mig kaffet och fundera lite på sakernas tillstånd”.

Apropå könsmaktsoordningen är barnens farmor på besök, och då löser sig disken intressant nog av sig självt. Dessutom slaggar barnens kusin i en hörna med medföljande bebis som inte lärt sig gå eller stå men är en baddare på att slänga grejer i golvet. Anledningen till invasionen är att dottern i huset häromdagen fyllde moppe, även om just det inte stod på den digra önskelistan, som uppfylldes till punkt och pricka. Hur som helst: Helt otroligt – alla är på väg att växa i kapp en!

Sånt kan man fundera på efter en tvånolltorsk i makrilland.

Och att man kanske borde köpa sig en sandsäck.

Jycken snarkar, men jag vet att hon måste ut.

Mera!

Vi har till slut hämtat oss efter gårdagens upplevelser (ja, vi liksom upplevde nåt som man bara kan uppleva på Söderstadion av alla platser på jorden) och kan dessutom konstatera att Bajen hittills hållit för trycket och efter två omgångar mot kanske allsvenskans formstarkaste lag kopplat ett litet men omisskännligt fast grepp om Johanssons pokal, ungefär som jag just nu håller i kaffekoppen med bägge nävarna och lyfter blicken...

Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.

Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…

Men nicka i mål kan han.

Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.

Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.

Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.

Rättvisa skipad på en åker

Jyckarna sover, varav en på mina fötter. Just det, fortfarande två. Alla andra också för den delen, och det har sina skäl. Hur som helst. Grabbarna i familjen var punktligt klockan sju hos den enögda grannen i backen som snällt nog bjudit in till sändningen från leråkern i Ljungskile. Matchen kunde naturligtvis ha slutat hur som som en premiärmatch på en leråker kan sluta, och vi hade till nöds accepterat vad som helst bara matchen tog slut, men rättvisa skipades. Vi gillar när rättvisa skipas. Särskilt på en åker.

Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.

Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.

Boom boom

I morgon smäller det. Vi har numera två jyckar, en till låns men en nervös rackare medan matten är utomlands och har sig. Vår schweiziska nia kom för övrigt ”hem” från sin utflykt till imperiet som solen gått ned över för länge sen (och där det dessutom alltid regnar) glad i hågen med ett påskägg modell större i present från tacksamma parenteser som tycker att vi gör jobbet åt dem. Typ 1,5 kilo choklad. Äldste sonen å sin sida lyckades få med sig ännu en tysk whisky i form av en fotbollssko från sin tripp, den här gången följaktligen med österrikiska och schweiziska flaggor på. Tyvärr ännu en högerdoja.

Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.

Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.

Helt otroligt: Det är vår i luften...

Det som aldrig sover

Kväller. Jycken snarkar. De hemmavarande barnen är påsklovsuppe. Mätta och belåtna är vi och sitter kvar vid middagsbordet avbrutet då och då av en tagg. Disken står där den står. Apropå typ tusen spänn rostfritt: ”Där ser du, det är nåt som du hittat på i din egen lilla fantasibubbla”, sade kvinnan i huset när responsen på uttrycket inte blev vad vi väntade oss. Och då såg vi ändå dagens ljus på Södra BB. Fast vem vet var man får alltifrån, farsan snackade alltid om Sleipner sedan barnsben, är det nån från Peking som känner till begreppet?

Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.

Så vi reser oss upp och hämtar det.

Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?

Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.

Såna är vi: Lite före eller lite efter.

Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.

*

Centertank

Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.

Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.

Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.

Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.

Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!

Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.

Ingen blev skadad, jippeee!

Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.

Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?

Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.

Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.

Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.

Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?

Sista utpostens förbannelse

Visst, vi startar om, men vad hjälper det. Kaffe, jycke, flera gånger om, hela programmet, och sen satt vi av en kurs om typ frustration och cocooning och till råga på allt flow och glodde på snögloppet utanför dom rymningssäkra fönstren och önskade oss någon annanstans, ungefär när Poppen föll av hojen på Cypern. Vilar det en förbannelse över sista utposten i Bajen? Inte vet jag, men jag har fått annat att tänka på som jag fått veta i förtroende. Ack, den ungdomen, dom gör som en annan gjorde, men det gör det inte enklare för det. Nu ska vi dricka kaffe, vi ger oss inte, jycken får sonen gå ut med, nån måtta får det vara på plikterna. Tuta och köra? Tja, varför inte. Bara man inte faller av i kurvorna.

Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.

Stort och smått

”Men det mest otroliga i söndags var när jag tittade upp på läktarna under uppvärmningen och såg en liten Hammarbyflagga. Sedan när jag tittade tvärs över till andra sidan såg jag en till. Kan du förstå min känsla i ett sånt ögonblick?”

Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.

Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.

Alltid redo

Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.

Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.

Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)

Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.

Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.

Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.

Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.

Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.

Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...

För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.

Elden

Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.

Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.

Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.

Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.

Vakna Törnosa, slå prinsen på käften

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Ställa frågan

Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.

För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.

Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.

I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.

Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.

Som om man inte, tack och lov, kan annat.

Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.

Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.

I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.

Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.

Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.