Evenemangsstad i världsklass...

Och vad tycker man om att AEG tar över driften av Söderstadion, och för all del Globen och resten av området, såhär en fredagskväll när man borde druckit en, okej två, staropramen till lammgrillningen i den ljumna majkvällen men i stället sitter på nykter kaluv och lyssnar på alla fyllskallar och fjortisar som eldar och står i och skriker runt om det tysta vattnet och man tänder en tagg och väntar på att mitt i natten få köra hem den schweiziska nian från balen och ser en fladdermus vingla förbi och funderar på att köra ännu ett varv med espressomaskinen för att hålla ihop maskineriet?

Tja, sämre kan det ju knappast bli.

Fast man kan såklart ha det sämre.

Nu tar ”Stockholm steget in i evenemangsstädernas Champions League”, tycker stadens idrottsborgarråd, om man får tro pressmeddelandet.

Well…

Att se Bajen lira boll är som alla vet oftast ett rent nöje, till och med som häromsistens på Råsunda. Att Bajen ingår i nöjesindustrin kan vi nog överleva; vi skrattar, sjunger med och dansar och gråter emellanåt, och AEG och Hammarby har ju samma mål, om man får tro AEG. Det är jag nu inte helt hundra på. Vilka som är Hammarby är ju till slut inte en fråga om kapital. Utan om uthållighet.

Inte bara på planen. Utan även på läktarna.

År ut och år in.

Vi får se hur det blir med den saken i framtiden.

En sak till: staden behåller fastigheterna. Inklusive Söderstadion. Vi väntar på insiktsfulla analyser av dem som har koll på läget.

Annars har vi som vi redan påtalat tidigare denna långa dag börjat i dag. Vi hoppade i böljan. Årets första dopp ba’sådär. Dock ej morgondito. Om detta lär vi återkomma. Och båten är i sjön. Skit i förgasarna. Kostade kulor. Vi valde en annan iläggningsramp, rena lekstugan jämfört med vår närmaste, tre centimeters marginal i stället för tre millimeter, även om det här med att backa med släp inte tillhör våra favoritgrenar. Nu spinner hon som en tillfredsställd katta, om man får tro äldste sonen som belåten kört några varv efter väl förrättat dagligt värv. Alla andra också har gjort det dom ska med besked. Sover som stockar. Inklusive jycken.

Medan en annan väntar på att balen ska ta slut.

Kaffet är klart.

Och nu åker vi.

Vi suger på derbyt

I dag börjar vi.

Softar ett ögonblick i sänder på den gistna träbänken. Kaffe och tagg. Sol och grönska. Bajenbrillor på. Koltrast, hela programmet. Jycken är nöjd efter holmgången i fårhagen med boxern Boxarn och snarkar. Vi kom visserligen aldrig ut på udden, men det är smällar man får ta.

I går var vi kulturellare än vanligt, vilket är snudd på omöjligt sådär en dag efter en skön derbyvinst och alla sköna kvalitetsanalyser efteråt. Bernardas hus på Dramatens lilla, García Lorca, katolikanstruket, instängt, fascistoitt, en doft av trettital, och om det vara bara bajare på scenen vet jag inte, men det var hur som helst bara kvinnor. Dottern tog med mig. Lärde jag mig nåt? Tja, det kan inte vara lätt att vara kvinna. Och att även dom kan vara överjävliga.

Betyg? Mer än godkänt: 3,8 norénska skallar av 5 möjliga.

I dag ska vi därför ta oss samman. Dottern gör sista passet på Dramatenpraon och ska hem till mostern på middag, yngste sonen har trumlektion och kommer, som han gjort varje dag, sedan att bada, äldste diton filmar förhoppningsvis projektarbetet innan kvällsaktivitetssuget slår till, kvinnan drar sitt strå till stacken och kommer att sonka ihop efter en tuff vecka, schweiziska nian drar på, hör och häpna, bal och ska hämtas frampå småtimmarna, ett arbete som måste göras. (I skafferiet står en, okej två, staropramen, men den, okej dom, får alltså vänta.)

Om båtjävulen vet vi inte ett smack.

Jo, nu vet vi, vi har ringt. Klar att hämta.

Vi har alltså mycket att stå i innan vi är i hamn.

Jabbadabbadoo...

... och som det skedde. Vi gillar matcher när det är bara ett lag på plan. Och som heter Bajen. Särskilt i derbyn. Derbyt i går mot hönsgårn var fint. Ja, vackert. Vi fällde nästan en tår framför dumburken när första baljan äntligen kom. Vi njöt av att se hur glad Paulinho såg ut att vara inte bara då utan hela tiden. Och vi skrek till och med till när Charlie gjorde sitt ryck som vi vet att han kan och gjorde det vi vet att skulle kunna. Vi lämnar spelarkritiken därhän: Alla var fan bra. Till exempel José. Passningsspelet höll god klass över lag. Mittfältet rörde på sig och fick boll. Inte undra på att kaffet smakar bra.

Visst, vi sitter alltså ner en stund på den gistna träbänken och njuter för fulla muggar. En tagg, fulltankad vit bajenkopp, jycken utslagen i skuggan under bordet. Ungarna lyckligt i väg på sina håll. Och kvinnan drar sitt strå till stacken på sitt. Bajenbrillorna är naturligtvis på. Koltrasten firar för fullt. Det finns hopp.

Hur ser man en sån här match bäst på dumburk? undrar kanske nån. Tja, sönerna satt och halvlåg som limmade vid skärmen medan en annan stod upp och vankade omkring och några sekunder då och då lämnade rummet för att hålla andan. Inte för att det nånsin direkt behövdes, men man vet ju av erfarenhet….

Alltså, man står upp, som på riktigt. I pausen tar man en promenad runt huset och en tagg. Hinner möjligen med en, okej två, starobno. En sak till: Koltrasten var säker på sin sak och firade redan.

För det var aldrig nåt snack om saken. Ett lag på planen. Såna matcher gillar vi.

Men vi är ödmjuka. Vi kan inte låta bli att le. Men vet att saker händer. Ibland går det åt helvete.

Ett kungarike för en rubbe

Runan på g till Söderstadion?!? Vi suckar. Vi vill ladda för allt vad tygen håller inför kvällens holmgång mot jurgårn men vi sitter där vi sitter och glor ut i spenaten.

Fortfarande vår. Trötta som jävulen. Måste skriva kravbrev till en eländig diskmaskinslagarfirma som skulle skicka en snubbe med rätt grejer för det talade vi om vad som behövdes men som dök upp utan och sen skickade räkning på ”kostnadsförslag” som gick till inkasso. ”Rättshaverist”? Hardly. Vi har faktiskt inte tid för sån här skit men vi måste. Snudd på tusen spänn för att nån jävel kommer förbi tre minuter, tar fram en dator och säger att grejerna inte finns. Och innan man hinner blinka kommer en räkning på posten. Och en till.

Och båtjäveln måste upp på land. Den vill inte. Motorn alltså. Bogseras genom halva stan. Vissserligen på garantin, men ändå. Fast dom hittar väl nåt kryphål i det finstilta. Vi har inte tid för sån skit heller.

Gräsklipparen står sen nåt år i en källare nånstans i stan.

Till och med kaffet är det nån vajsing på. Smakar okej men maskinhelvetet slutar inte rinna när det ska. Allt ingår i den stora konsumtionskomplotten, den som gör att allt kommer att gå åt helvete. Borgerligheten myser naturligtvis och drar av och står i och låter alla andra pröjsa kalaset men vi vill inte vara med.

Fattas bara att himlen ramlar ned.

Mitt i allt ringer Rädda Barnen ännu en gång och får oss att lägga ytterligare en femtia i månaden på att rädda barn.

Man kan lugnt säga att vi gör vad vi kan för att leva med vår skuld till hur det ser ut i världen och att vi får ångest för våra försök att freda vårt samvete. Jag menar: som om inte det räckte.

Inte nog med det. I morse skulle vi få sova ut. Så var det bestämt. Men icke. Vi blev utslängda ur sängen in i bilen eftersom alla andra såsade runt och inte hann med diverse bussar hit och dit.

Hemma igen stod disken där den stod.

Och jycken.

Men nu sitter vi på den gistna träbänken. Det är vår. Trötta. Men ändå. Vi har en gisten träbänk att sitta på. En snygg grön kopp numera utan handtag. Och det är vår. Och cykeln ska vi få liv i den med.

Vi slänger in en klassiker i potten från när det begav sig som det gjorde på den tiden. Typ vid första hånglet vid sista dansen första gången.



Dom här rackarna snurrade förresten på samma hångelplatta.

Happy together

Det är tamefan fortfarande vår. På riktigt. I år kanske vi hinner med den. Vi sitter på den gistna träbänken och suger i oss rubbet. Jycken har fått sitt. Påtåren är på g och vi har en tagg i käften. Tar igen oss. Annars har vi snackat som bara den. Munnen har gått. Vi har berättat ett och annat. Att trevliga killar inte växer på trän. Om praktisk utövning av feminism. Om att vakna kåt och glad. Allt för att ställa en fråga. Och vi har fått svar. Så vi kan gott kosta på oss att le bakom våra bajenbrillor. Nu går vi vidare. Enda gruskornet i maskineriet är att båtjäveln, den norska styrpulpeten som är i sjön nedbackad med millimeterprecision och svettdroppar i pannan med trailer på en sönderkörd vänsterställd ramp, inte vill. Ny fin dyr motor som inte vill, för att vara exakt. Och har man väl fått båtjäveln i sjön vill man inte gärna ta upp den igen. För sen ska den jäveln i samma väg på nytt.

Vi var på fotboll häromdagen med sönerna. Stod där i solen och tyckte att det var väl rätt okej. Egentligen hände ingenting, om man ska vara petig, men det var ändå hyfsat eller nåt åt det hållet. Det var ingen som föll ur. Det var visserligen inte heller nån som verkligen klev fram. Men vi var på något underligt sätt ändå till freds, det är sådana tider. Och för att vara mästarna i jämmerdalen var motståndet värdelöst. Det stank inte ens klassisk fiskrensning.

Yngste sonen med bajentrollet i fickan var inte helt nöjd, med all rätt förstås. Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Man går ju på fotboll för att se sitt lag göra mål.

Nå, en tyckte vi om lite mer. Emil på vänstern. Eller när han drog i väg med bollen över till andra sidan. Vet inte om det var själva matchplanen, men plötsligt fanns också ett alternativ längs kanterna.

Vi saknade dock Paulinho. Det hade inte behövt sluta noll noll. Fast det myckna matchandet just nu i jämmerdalen har väl det goda med sig att alla lagen tar med sig just det inför framtida Champions League-spel. Har vi hört den förr?

Vi tycker fortfarande att det centrala mittfältet inte kommer till sin rätt.

Och vi kan inte låta bli att jämföra med lagens möte förra året på Söderstadion och den bedårande första halvleken.

Simon Helg! Vi glömde inhoppet och alla sköna dragningar i ett och samma moment. Vi blev snudd på tårögda av förtjusning.

Och i morgon smäller det igen (”…det myckna matchandet är bra för framtida…”) – och med besked. Kommer vi att vara på plats när matchplanen måste vara att sätta jurgårn på densamma? Vi ska fundera på saken. Det är mycket nu, trots att vi sitter där vi sitter. Och ler.

Nu går vi vidare. Efter påtåren.

From som ett lamm

Muse och Primus, Dresden Dolls och Tom Waits, se där några musiktips avlevererade av vår schweiziska nia för att få oss på tårna igen. Varav den gode Tom liksom är given på förhand och redan och åter i loopen.

Fast vi är också, och har alltid varit, anhängare av slapp bas. I lagoma doser.

Fast nu sitter vi på den gistna träbänken och glassar bakom våra bajenbrillor och lyssnar till tystnaden och solens gång runt hörnet. Kaffemaskinen sjunger uppmuntrande, en koltrast är också torsk på våren, och jycken har fått sig en morgonduvning runt udden där taggen smakade förträffligt medan vi funderade utan att det för en gångs skull knakade. Vi glodde ut över vattnet och in i all spenaten runt om och kastade vältuggade pinnar till jyckens fromma.

Fast nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och kan konstatera att kidsen vaknar allteftersom efter gårdagens kalasande för äldste sonen som fyllde nånting mittemellan allt och ingenting och bland annat fick i present av yngste sonen att se Bajen på söndag – tillsammans med yngste sonen såklart och där en annan tydligen står för fiolerna – och vi brände kulor på restaurang dagen till ära där födelsedagsbarnet numera otvunget föreslår något ”gott” vin till maten, och det är väl ett tecken om något på tidens gång. Som alla i jämmerdalen med viss erfarenhet vet är ett gott vin, särskilt på restaurang, ett av de två billigaste.

Att Bajen är bäst på handboll i landet råder heller inget tvivel om.

Att få rapport om att Bajen leder med fyra noll mot Syrianska kan få oss att släppa en ljudlig suck av lättnad. Vilket alltså har hänt sen senast och fick oss att tro att vi var på rätt väg igen. Lustigt nog fick nästa rapport innan vi hunnit hämta ny luft om fyra fyra, en utvisad och förlängning oss att skratta. Sen gjorde tydligen Erkan vad han ska göra, och vi vet att ingenting förvånar längre. Snubben som slängde kryckan kom kanske på att han kunde gå igen, "Jag kan gå! Jag kan gå!", vilket vi i så fall gläds åt det med.

Det är som det är, och det är bara att njuta.

Och nu sitter vi alltså på den gistna träbänken och har fyllt på kaffet och tänt en tagg och lyssnar på tillvarons gång. Dottern, som häromdagen bland annat fick äran att skära av en bit av Johan Rabaeus stövlar under praon, har rusat förbi för att hinna till fårhagen. Yngste sonen gör äggröra special för brinnande livet när han inte trummar med pekfingrarna på bordet, remmar förbi för att sparka till fotbollen eller tar vägen förbi pianot för en trudelutt. Kvinnan? Är i väg och ser till att vi kan hålla i gång konsumtionen. Resten, inklusive jycken, slaggar på.

Så vi sitter alltså här på den gistna träbänken och ser tiden an och diggar koltrasten och solens gång och vi ägnar inte en tanke åt ingenting. Kaffekoppen är tom men förföriska dofter av äggröra når oss. Jycken blundar sött, men nosen rör förväntansfullt på sig.

Unchain my Heart

Första maj. Jycken snarkar i skuggan av busken som jag aldrig lär mig vad det är för sort och drömmer. Huset är fullt av barn som sovit över lämnade av hemåkta föräldrar på utslängda madrasser efter valborgseldandet, som innebar en orgie i bland annat korvätning och grillos i goda vänners lag och skönsjungning framför brasan tillsammans med grannar som också ställt till det med kalas så vi var många som tog oss ton och en (okej, en och annan) starobno därtill fick vi oss till livs och vi passade på att njuta av tillvaron och lägga halvfalska andrastämmor över det hela, lite Phil Spector-stuk om man så vill. Är vi elaka? Kanske, men schweiziska nian fick inte försvinna ut i kvällen efter ett lockande sms runt nio. Valborg kräver viss principfasthet, är min erfarenhet efter ett antal självupplevda varav en del man ångrar såhär efteråt trots preskriptionstiden.

Vi slog en drill i buskagen runt ett i ett lätt tilltalande duggregn medan jycken snusade runt och kunde konstatera att nu är det vår.

Och i dag håller mamman och dottern ställningarna och demar, och nian försvann i väg för att dema med hon som alltid har ny hårfärg, och alla andra ungar har, efter att ha grillat korv ännu ett varv på den ståndaktiga dagenefterglöden, hör och häpna, badat. I sjön. På riktigt.

Även äldste sonen har till slut vaknat ur slummern.

För att ändå markera var vi står på hemmaplan där vi alltså vidmakthåller könsmaktsoordningen har vi på oss Chetröja och knallröd skjorta och knyter emellanåt näven när vi inte håller reda på kidsen eller bär madrasser hit och dit. Som nu, på den gistna träbänken med en extra slurk kaffe och en tagg.

Att vi knyter näven är ett gott tecken och inte bara på låtsas; vi har varit lite på svaj, inget allvarligt alltså, men ändå. Tappade trådar, ungefär. Lätt vill i tillvaron, om man så vill. Aldrig på tårna på riktigt. Fast. Tyngda av något som vi inte kan sätta tummen i ögat på men som vi ska göra något åt.

Vi räknar kallt med att Bajen just denna dag gör sitt för sakens skull.

PS. Vi konstaterar att en Micke Andersson hittat tillbaka till Bajen efter diverse underliga utflykter i fotbollstillvaron varav Peking väl var okej. Vi misstänkte att det skulle bli som sportchef, men vi kan ha fel som den nogräknade vet. Just denna Micke har vi en gång i tiden tunnlat, vilket också är preskriberat.

Så nu har vi bestämt oss. Allt ska bli toppen!

Smockan i luften

Fan vi skulle behöva en musikalisk smocka, nåt som får oss på tårna igen, vi sitter på den gistna träbänken och suktar rent förjävligt efter nåt, nåt som för oss på tårna igen, och det kan vara en musikalisk smocka, har vi kommit fram till. Ett riff, en trumpet, en bas, en röst, till och med ett trumsolo, det kan förstås vara en riktig bläcka också, det kan vara nästan vad som helst ända från tårna, tro mig, för fotbollen får vi ju tugga i oss hur som helst, och bajenbrillorna sitter fast i pannan och vi glor ut i grönskan och pimplar kaffe och tänder en tagg och känner att fan en musikalisk knock skulle rensa systemet. Eller nåt.

Eller en bläcka.

Jycken? Runt knuten, troligen hos den enögda grannen bortibacken. Annars har det inte hänt ett skit. Ingenting. Vi tänker så det knakar, men det hjälper inte det heller.

Eller också är det det som är problemet.

Schweiziska nian dundrar in från plugget och föreslår Gogol Bordello, eller för all del The Specials för dom är tydligen på tapeten igen, men det räcker inte. Äldste sonen kanske kommer hem i morgon från Äpplet med värsta hiphopvillagebeatniktugget om obskyr jazz, men då är det för sent. Dottern ramlar in från första praodagen på Dramaten och börjar omedelbart spela flöjt men hinner föreslå Manu Chao, för det lyssnar hon på själv och ”nu har till med killarna i klassen börjat lyssna men på Bongo bongo”, men där har vi kört fast, det är okej men vi kan den biten. Yngste sonen? Missade dagens trumslagarkonsert i kulturskolan gud vet var, fick vi veta när läraren ringde och efterlyste honom klockan 12, och lirar just nu extrafiollektion i plugget, så där får man ingen hjälp. Jyckens matte? Byter till sommardäck hos snubben med kepa och snusbänk och försöker pruta, enligt vårt schema för hur man ska dra nytta av könsmaktsoordningen, men vi misstänker vad hon skulle säga så vi säger inget om saken när hon ringer och talar om att hon köper nya målvaktshandskar till yngste sonen för det fick han i julklapp av farmor en gång i tiden och det är ju hög tid, och det håller vi med om.

Det ena brukar ju ge det andra. Fan det kanske är bläckan ändå som ska ställa till det.

Fotbollen är ju som den är.

Svajarm är också emot våra principer. ”Det där ser ut som din gamla gitarr”, säger dottern. Nästan, svarar jag, den är för all del vit, östtysk ostämbar kopiornas kopia med ”gibsonkropp” och ”fenderhals” och av samma material som trabanten och kostade trehundra pix på stället bredvid Musikverket för bra länge sen och skulle ungefär kosta lika mycket nu som ny om den ens skulle gå att lura på nån stackars jävel som just fått sitt första plektrum. Grejen var att man var vänster som Jimi, Paul och för all del Curtan på senare modern tid och att man måste vända på den och att den nästan såg likadan ut åt bägge håll. Nästan alltså. Svajarmen ställde mest till det. När jag ung och grön och med en begynnande första finne på kran frågade snubben bakom disken hur man bytte strängar för det satt en kåpa nertill som jag inte fick upp vid första försöket sade han på fullt allvar att man kunde klippa av dom.

Tystnad

Trött. Det är väl så att det är den gamla vanliga visan. Det är bara att inse. Nu igen. Den där som löd förr i tiden. När man var pigg. När sångerna föddes. Drömmarna. De där som ska bära laget. Typ förra årtusendet. Okej, visst är det vår. Men totalmörkt. Man är bortskämd, och målen är någonstans i det blå. Det snackas. Det snackas en hel del, det är ett som är säkert. Siktet är inställt, men vem ska ta oss dit? Målsättningen? Eller spelplanen?

Att tvåla dit Trelleborg är liksom grunden. Sen kan man börja snacka.

Kliva fram

Hallå, vänta, det blev fel i förra drapan, det var inte sex vi åsyftade, det där som vi tänker på var tredje sekund, det var förstås fotboll.

Vänta ett slag. Vad tänkte vi på nu?

Vi har druckit ett antal koppar kaffe på den gistna träbänken, (svart rök stiger från malningsmaskinens inre), vi har hunnit en morgontur med jycken runt udden (där vi längst ut tog en tagg och tänkte så det knakade – och på vägen dit och tillbaka njöt vi, det är dagens sanning som vi tillstår utan att rodna, av vitsippshavet), vi har på begäran pepprat yngsta sonen i baljan med ett antal fotbollskanoner, vi har kokat ett antal ägg till kidsen för att dom ska växa upp och stå i, vi har läst tidningen (ingenting har hänt, fast vi fick oss till livs att jota inte bara betyder fotboll när vi brände igenom språkspalten, så nåt har vi lärt oss) – och vi har upprätthållit könsmaktsoordningen genom att... diska. Det är ju för fan söndag.

Nu ska vi tänka på annat.

I dag är alltså dags för årets besök på Tjongavallen, eller för att citera Bajens hemsida: ”ökända Vångavallen”. I vanlig ordning kan vad som helst hända. Sulan, Lolo och Erkan, som stått på ”hälarna” för mycket eller nåt, får stanna hemma. De kan alltså inte kliva fram. För det är vad vi väntar på: att någon ska kliva fram.

Faktum är att vi väntar på att alla ska kliva fram. Inte bara Poppen. Att inte bara David ska ”släppa på handbromsen”, vilket är ett önskemål om man får tro Bajens hemsida.

En annan sak: Är det bara i Bajen spelarna blir pappa hela tiden? Vad gör dom i Kalmar mer än att robotmässigt ”spela fotboll”?

Men tillbaka till, ääh... ämnet: ”Vilken är spelplanen denna gång när Trelleborg står på andra sidan?” Vi är inte så mycket för ”taktiskt rävspel”. Säger Tony. Vi tror mer på rätt inställning. Utbrister Tony. Spelar man fotboll på heltid handlar det bara om att visa att man är bättre än motståndarna. Förklarar Tony. Bollen på marken. Ryter Tony. Snabbare fötter. Klargör Tony. Tar vi ledningen kör vi på.

Eller nåt sånt.

Själva försöker vi koncentrera oss på vilken kopp vi ska dricka kaffe ur. Stenhårt har vi satsat på den vita Bajenkoppen.

Nu ska vi försöka tänka på annat. I alla fall till klockan tre.

En sak till. Den här har några år på nacken, och själva gick vi förstås i gång på originalet (men kan tillstå att vi köper den här versionen också). Men eftersom dottern spelat teater och haft huvudrollen alldeles grön i fejan, som paddan, och fortfarande sover, tillägnar vi henne den eftersom hon diggar den (och dessutom har hon ju fått plattan snyggt signerad för ett par år sen).

Som det är

Jycken har delegerats runt på små turer med de motsträviga kidsen i de alltmer ogenomsynliga buskagen runt omkring medan en annan fikar på och lyssnar till fågeljolmet. Vi sitter där vi sitter på den gistna träbänken och funderar. Fortfarande. Så kan det gå. Matten står i på sitt håll och ringer som besatt och försöker delegera, den schweiziska nian lirar klaviatur och väntar på att få beta av stans andrahandsaffärer inför skolbalen med polaren i klassen som varje gång jag ser henne har ny hårfärg, och jycken springer mellan varven med de utkommenderade kidsen till den enögda grannen bortibacken för en och annan godis och för att slå en drill. Alla har, hör och häpna, trots den tidiga lördagstimmen ätit frukost. Ute. Det är ett visst mått av sol, så vi klagar inte. Yngste sonen lirar boll i snygg grönvit tröja och dottern har grönt hår för hon ska spela teater. Äldste sonen? Håller fortfarande ställningarna i the Village.

Det är vår.

Det borde alltid vara vår.

Men nu sitter man för sig själv. Och fortsätter fundera. Tänder en tagg. Ser sonen lossa en missriktad vänster och skjuta ner en begynnande tulpan. Sippar lite kaffe.

Som vanligt hann någon annan före. En dagbok! Lysande! Men tjenare! Nån jävla buskiskille från tiljornas värld slår en på fingrarna förstås. Och skrattar hela vägen till banken. Här har man knåpat ihop 1720 onumrerade sidor huller om buller om livets vardagligheter och stora sanningar och blir klådd med 12. Killen i köttdisken hos favorithökarn får till exempel sina fiskar varma. Och den där snubben på BLM som sågade oss för trettitre år sen. Och i går? Ett smakprov: ”Att passera Slussen en oändlig prövning. Duvskit och strömmingsos. Kristina Lugn står avskyvärt självupptagen och glor på en mobiltelefon. Numera har alla mobiltelefoner, men det tycks hon inte fatta. Sen möter vi krönikören Ohlsson – ledande på en cykel! Tingen har tagit över. Kaffe på Mazzarini.”

Vi har naturligtvis ett annat, samtidigt pågående projekt. Fullständigt ocensurerat. Hur många sidor? De flesta finns i huvudet. Hört talas om tresekundersregeln? Basket, tänker någon infantilt. Inte. Det handlar om hur ofta man tänker på sex.

I alla fall ibland.

Resten av dagen ska vi ägna åt teater och kalas. Dottern har huvudrollen i det ena fallet. Vad gäller partajendet konstaterar vi kallt att folk har kommit upp i åren. Frågan är om det över huvud taget finns utrymme för en bläcka på en sån tillställning. Vad spelar det förresten för roll? För att få ihop det hela kommer vi att sitta vid ratten mest hela tiden.

Och nu ska vi köra för första gången. Vi reser på oss, men vi funderar fortfarande.

43: Helter Skelter

Ja, vi var inte på Söderstadion (som lär vara elfte bästa stället i världen att uppleva jota på) när Ellos kom på besök för vi satt fast mellan övervakandet av schweiziskt köttbullsrullande och såstillverkning (en gnutta whisky gjorde susen) och allt annat som vi delegerats att göra för att vi är så snälla, och vi lyssnade på radion med enbart ett halvt öra (medan vi betade av Beatles vita album med ett och ett halvt) för vi har våra ”idéer” om hur vi kan påverka Bajens spel negativt med våra vibrationer och med vilken kopp vi dricker kaffe och vi har alltså inga egna åsikter om en match som enligt uppgifter som vi tagit till oss inte går ”till historien som en av Hammarbys bästa” och ”Jag tycker faktiskt det är en jättebra match” och ”Inget hände”.

Eller ”skitmatch”.

Sanningen är, för en gångs skull, kanske någonstans mitt emellan tre av fyra påståenden.

(Inom parentes, och apropå tabellen: Att Kalmar är värre än nånsin framgår allt tydligare och är så nära sanningen man kan komma.)

Vi har naturligtvis hunnit smälla i oss en cappuccino (betyg 7,6 av 10) för att få i gång systemet på den gistna träbänken, medan solen kröp runt husknuten, nådde pjucken, fortsatte sin gilla gång och till slut tog hela oss i besittning. I lugn och ro, för matten delegerades att ta jycken runt udden, och vi har passat på att odla konsten att fundera.

Sanningen är att det onekligen finns en del att fundera på.

Och, som vanligt: Vi reser oss upp för att ta oss samman och påtåren.

En annan skulle toffla in bollen

Könsmaktsoordningen har tagit minst sagt horribla former. Ska inte en riktig karl kunna stå upp för saken? Tydligen inte. Är det inte den ena kursen är det den andra som kräver vissa offer – för att inte tala om alla möten som inkräktar på allt som hör till livets väsentligheter. Jyckens morgonpromenad ombesörjdes dock av både matte och husse (lustigt nog hittades en vältummad p-tidning i ett buskage längst ut på udden i vilken aktörerna hade åttitalsfrisyrer modell Europe både här och där och där handlingen dessutom beskrevs på inte mindre än fyra språk, kunde vi konstatera vid en hastig genomgång) som kom fram till att hela ruljangsen kräver vissa offer, och det just denna dag när Ellos kommer till Söderstadion. Så vi är nog, och återigen, inte på plats, vilket vi förhoppningsvis, och återigen, kan få ångra. Henkeborg häromveckan gick oss också förbi… snyft.

Vi säger nog, för man vet aldrig. Vi kanske bara står upp mitt i köttbullsrullandet, rusar i väg och lämnar resten åt resten. Vi är ju genetiskt programmerade sedan vi kröp upp ur vattnet för miljoner år sedan att… tja, jaga mammutar och glo på fotboll.

Rullandet av köttbullar hade vi för övrigt tänkt lämna åt vår schweiziska nia, som en del av hennes försvenskning. Hon kan redan baka kanelbullar.

Vädret är åtminstone läckert, både här och där. Kaffet och taggen på den gistna träbänken avnjuts bakom bajenbrillorna, medan jycken tuggar på en gammal jota.

Vi är annars mest tagna av ur saker funkar. Att flygplan kan flyga tror vi, som den minnesgode vet, beror på slumpen. Hur en telefon fungerar är oss också en gåta. Förr talade man genom en sladd, vilket var konstigt. Nu talar man rätt ut i luften. Inte nog med det, man behöver inte längre ha en lur; äldste sonen som släpat med sig macen till Det stora äpplet hörde under gårdagskvällen av sig via Skype, och där satt vi och glodde på varandra och vinkade och stod i på var sin sida om jordklotet. Kom inte och säg att det inte är konstigt. Tjugofyra grader och sol, meddelades det att det var i the Village och att han hade käkat en donut. Och att jänkare i största allmänhet inte bara är utan också ser konstiga ut.

Det är alltså väldigt mycket som är konstigt. Att Liverpools norrman därbak stilfullt nickade bollen i eget mål i de sista skälvande sekunderna under gårdagskvällens CL-match mot Chelsea var också konstigt. En slump? Vem vet. Vi har funderat på saken men inte kommit fram till någon slutlig ståndpunkt.

Som det här med den pågående Beatleshysterin! Ja, jag vet att den är väldigt lokal och snabbt kan försvinna, och kanske avhängig en några år gammal Mojo som vi hittade i en ogenomgången hög med gamla räkningar och barnteckningar och som rankade deras 101 bästa låtar och som vi var tvungna att vidimera till punkt och pricka, men plötsligt kom vi ihåg en av våra gamla kärlekar som vi okontrollerat föll pladask för när det begav sig, kanske för att vi fortfarande är unga, för att vi fortfarande är kära, för att vi fortfarande håller könsmaktsoordningens fana hög. Naturligtvis för att vi håller på rätt lag. Och kanske för att solen är på plats där vi sitter på den gistna träbänken och avnjuter en tagg medan jycken lättjefullt rullar runt i gräset.

Så vi går in för att byta vax och passar på att fundera på hur vi ska fixa till kvällens prövningar. Vi kan höra Söderstadion kalla...

Smällar man får ta

Som alla som har huvet på skaft och hjärtat bultande på rätt ställe vet är de är det tätt mellan givarna nu. Och inte nog med det; förra gången var det fäktning, den här gången var det konsert på Musikmuseet, och i huvudrollen, ännu en gång, yngste sonen. Fiol kanske inte var Hendrix förstaval, men så gick det som det gick. Det lät hyggligt, med tanke på att de var tretti pers på scenen – samtidigt.

Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.

Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.

Men man får inte alltid som man vill.

Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.

Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?

Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.

Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.

Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.

För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.

Skööönt

Visst, vi är på sätt och vis glada i dag. Vi är på sätt och vis snudd på överjävligt glada. Vi skulle till och med kunnat vara abnormt glada redan i går om vi varit på plats och upplevt, och då menar jag upplevt, men vi var naturligtvis glada ändå trots att det som pågick aldrig tog slut och omkullkastade alla planer för ivningen, nämligen yngsta sonens sista passa på att prova fäktning-pass, tionde gången, nånstans åt helvete förstås (typ hundra spänn i soppa) med en mässande man i mysko vit dräkt och som höll i det hela med outhärdlig omsorg, och det drog alltså ut på tiden. Som alltid. Men det var ju sista gången, och det fäktades hejvilt och pep om floretterna så fort nån fick in en stöt på golvet, på kombattanten (mycket sällsynt, vilket jag tror beror på skyddsmaskerna som gör att ungarna ser som flugor, typ tusen motståndare) eller på sig själv, men sonen, som kroknade allt eftersom blodsockerhalten sjönk, hade fått nog, man ser ju inte ut och får ju inte direkt fäkta som Errol Flynn, som vi fortfarande minns när han stående på en sån där tvärribba satte svärdet i seglet och snyggt gled ner på däck, eller för den inte alltför bevandrade i hur man gör: som Johnny Depp. Så han såg inte alltför ledsen ut han heller för att det var upphällningen, särskilt när vi fick två brusande, knappt hörbara direktrapporter från stå om att det stod ”ett noll” och ”två noll” och ”ojojoj” och ”kanonmål” och ”fyfan” som undertecknad vidarebeordrade och gjorde att vi höll de vitnande tummarna hårt.

Sen såg vi målen på burken. Mäktigt. För att inte tala om hur fint det såg ut när Poppen höll stången. Bajen har visserligen inte längre Gunnarsson, men vad gör det när Helsingborg har Henke!

Annars? Vetifan. Men vi tror oss om att vi är på väg att lämna gungflyt, som vi hållit i gång för att vi är en smula på väg nånstans och inte vetat vad vi ska göra åt det och därför är där vi är. Kaffe naturligtvis, och en och annan morgonpromenad. Men nånting har oss fattats.

I morgon? Bland annat kör vi grejer till vår schweiziska nias loppis på Medis. Och det är bara början. Vem som går ut med jycken? Bra fråga.

Dessutom har vi, hör och häpna, färgat håret. Vi var inte med när alla höll på med dylikt larv. ”XX-årskris” sade mattens anställda, som inte är där än, ”ser konstig ut”, sade yngsta sonen. Dottern, som kom hem från Cullbergbalettens senaste med rapport om att alla var klädda i typ kartonger och att syftet var oklart, sade inget. Nian från tobleronens förlovade land sade ”waow!” Kvinnan i huset har sina teorier om allt, men om dem säger vi inget.

Less

Jaha, så var det med det. Och hur smakar kaffet?

Fotbollförbundet Fotbollsmördare? God dag yxskaft.

Fotbollsmördare tror förstås att dom är något annat, men det är dom inte. Dom gillar inte sassa brassa mandelmassa. Ledord: Förstöra. Kunskap: Kasta saker på folk. En raket i arslet på nån. Blint. Och stå upp? För vadå? För att till slut få alla att sitta ned?

Kännetecken: Ynkedom. Färgblindhet.

Hatet får hjärtat att klappa.

Vänta, dom har inget hjärta som klappar. Och dom vill att alla andras hjärta ska sluta slå.

Det regnade ju inte direkt knivar när Lollo skulle slå frisparken, ansåg en aik-spelare.

Det var ju också en tröst.

Vilka vann?

Jycken vill ut på udden.

Riden

Stockholmsarenan, vad ger ni mig för det? Och vi som tänkt plita ned några rader om att solen tittar fram, dagen till ära. Jycken, som är en klok jycke för att vara jycke, ser på mig som om jag inte är riktigt klok.

It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?

Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.

För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…

Och en sak till: solen tittar fram.

Ett fall bakåt

Lyft skrot en trekvart omgiven av muskelberg som käkat allt möjligt för att se ut som dom gör och som mest går omkring och glor bland bänkpressar och trasiga roddmaskiner med tjocka läderbälten om dom tjocka magarna och lyssnar på den hemska musiken som dånar ur dom spruckna högtalarna – medan vår schweiziska nia i lokalen bredvid lär sig den ädla konsten att kick ass. Självförsvar alltså. Typ sparka på sandsäckar och falla snyggt. Vi möts efteråt utanför i kvällskylan men det är nästan fortfarande ljust och en koltrast håller låda och jag bjuder på apelsinjos med sugrör och tar själv en likadan för att återställa balansen eller nåt. En tagg gör susen. I makrilland har andra halvlek satt i gång, så mycket vet jag, men jag rattar hemåt utan att knäppa på bilradion. Jag har nämligen mina misstankar om hur det går, som en annan saida. Så vi snackar läxor och fysikprov i stället, och sånt är man glad att man har bakom sig inser man belåtet. Sparka på sandsäckar verkar däremot rätt kul. Fast falla snyggt är jag rätt ointresserad av. Särskilt en sån här kväll.

Och snart är vi hemma igen.

Vi möts av den äldste, för ögonblicket obalanserade sonen som kommer dundrande nedför trappan. Naturligtvis gick det åt helvete. Jag sätter sammanbitet på kaffe medan nian käkar pasta och laddar för alla läxorna som väntar inpå småtimmarna.

Greppet om Johanssons pokal var tydligen såphalt.

Poängen inför säsongen var ju att spika igen därbak. Men inte, om man får tro sonens om möjligt överdrivna rapporter. Och om man får tro sina egna upplevelser häromsistens på Söderstadion.

Normaltillståndet är en pinne mot Gais på bortaplan. Nu blev det alltså ingen.

Okej, normaltillståndet är att det går upp och ner. Bajen är ju Bajen. Men måste det göra så till den milda grad?

Vilken var spelplanen denna gång?

Kan man inte bara gå ut och köra över motståndarna?

I vanlig ordning vet jag ingenting. Men varför startade Freddy i stället för Paulinho? Var det med tanke på derbyt om fyra dagar?

Jyckens matte är för övrigt försvunnen på årliga tjejträffen i Bosse Larsson-land, som slipper elitseriehockey även nästa år. Det betyder att jycken utan förbarmande sitter vid mina fötter och glor på mig vad jag än gör. Typ ”Gissa när någon var ute med mig senast”.

Jag skulle kunna svara ”Det vet jag, för det var jag som höll i kopplet senast det begav sig, och gången innan dess, och jag vet att det var ett tag sedan, men först måste jag hälla i mig kaffet och fundera lite på sakernas tillstånd”.

Apropå könsmaktsoordningen är barnens farmor på besök, och då löser sig disken intressant nog av sig självt. Dessutom slaggar barnens kusin i en hörna med medföljande bebis som inte lärt sig gå eller stå men är en baddare på att slänga grejer i golvet. Anledningen till invasionen är att dottern i huset häromdagen fyllde moppe, även om just det inte stod på den digra önskelistan, som uppfylldes till punkt och pricka. Hur som helst: Helt otroligt – alla är på väg att växa i kapp en!

Sånt kan man fundera på efter en tvånolltorsk i makrilland.

Och att man kanske borde köpa sig en sandsäck.

Jycken snarkar, men jag vet att hon måste ut.

Mera!

Vi har till slut hämtat oss efter gårdagens upplevelser (ja, vi liksom upplevde nåt som man bara kan uppleva på Söderstadion av alla platser på jorden) och kan dessutom konstatera att Bajen hittills hållit för trycket och efter två omgångar mot kanske allsvenskans formstarkaste lag kopplat ett litet men omisskännligt fast grepp om Johanssons pokal, ungefär som jag just nu håller i kaffekoppen med bägge nävarna och lyfter blicken...

Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.

Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…

Men nicka i mål kan han.

Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.

Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.

Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.

Rättvisa skipad på en åker

Jyckarna sover, varav en på mina fötter. Just det, fortfarande två. Alla andra också för den delen, och det har sina skäl. Hur som helst. Grabbarna i familjen var punktligt klockan sju hos den enögda grannen i backen som snällt nog bjudit in till sändningen från leråkern i Ljungskile. Matchen kunde naturligtvis ha slutat hur som som en premiärmatch på en leråker kan sluta, och vi hade till nöds accepterat vad som helst bara matchen tog slut, men rättvisa skipades. Vi gillar när rättvisa skipas. Särskilt på en åker.

Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.

Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.

Boom boom

I morgon smäller det. Vi har numera två jyckar, en till låns men en nervös rackare medan matten är utomlands och har sig. Vår schweiziska nia kom för övrigt ”hem” från sin utflykt till imperiet som solen gått ned över för länge sen (och där det dessutom alltid regnar) glad i hågen med ett påskägg modell större i present från tacksamma parenteser som tycker att vi gör jobbet åt dem. Typ 1,5 kilo choklad. Äldste sonen å sin sida lyckades få med sig ännu en tysk whisky i form av en fotbollssko från sin tripp, den här gången följaktligen med österrikiska och schweiziska flaggor på. Tyvärr ännu en högerdoja.

Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.

Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.

Helt otroligt: Det är vår i luften...

Det som aldrig sover

Kväller. Jycken snarkar. De hemmavarande barnen är påsklovsuppe. Mätta och belåtna är vi och sitter kvar vid middagsbordet avbrutet då och då av en tagg. Disken står där den står. Apropå typ tusen spänn rostfritt: ”Där ser du, det är nåt som du hittat på i din egen lilla fantasibubbla”, sade kvinnan i huset när responsen på uttrycket inte blev vad vi väntade oss. Och då såg vi ändå dagens ljus på Södra BB. Fast vem vet var man får alltifrån, farsan snackade alltid om Sleipner sedan barnsben, är det nån från Peking som känner till begreppet?

Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.

Så vi reser oss upp och hämtar det.

Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?

Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.

Såna är vi: Lite före eller lite efter.

Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.

*

Centertank

Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.

Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.

Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.

Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.

Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!

Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.

Ingen blev skadad, jippeee!

Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.

Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?

Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.

Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.

Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.

Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?

Sista utpostens förbannelse

Visst, vi startar om, men vad hjälper det. Kaffe, jycke, flera gånger om, hela programmet, och sen satt vi av en kurs om typ frustration och cocooning och till råga på allt flow och glodde på snögloppet utanför dom rymningssäkra fönstren och önskade oss någon annanstans, ungefär när Poppen föll av hojen på Cypern. Vilar det en förbannelse över sista utposten i Bajen? Inte vet jag, men jag har fått annat att tänka på som jag fått veta i förtroende. Ack, den ungdomen, dom gör som en annan gjorde, men det gör det inte enklare för det. Nu ska vi dricka kaffe, vi ger oss inte, jycken får sonen gå ut med, nån måtta får det vara på plikterna. Tuta och köra? Tja, varför inte. Bara man inte faller av i kurvorna.

Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.

Stort och smått

”Men det mest otroliga i söndags var när jag tittade upp på läktarna under uppvärmningen och såg en liten Hammarbyflagga. Sedan när jag tittade tvärs över till andra sidan såg jag en till. Kan du förstå min känsla i ett sånt ögonblick?”

Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.

Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.

Alltid redo

Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.

Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.

Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)

Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.

Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.

Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.

Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.

Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.

Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...

För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.

Elden

Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.

Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.

Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.

Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.

Vakna Törnosa, slå prinsen på käften

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Ställa frågan

Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.

För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.

Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.

I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.

Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.

Som om man inte, tack och lov, kan annat.

Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.

Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.

I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.

Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.

Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.

Karaktärsdrag

Vi är misstänksamma. Men vi är inte omöjliga, vilket vi är stolta över. En vänlig läsare – ”Rätt ska vara rätt” – har påpekat att vi i senaste drapan missat ett ”i”, vilket vi har åtgärdat och det med emfas, för rätt ska vara rätt, en paroll minst lika god som någon annan, särskilt när man fått sitt morgonkaffe och man hunnit med en tagg längst ute på udden medan jycken sniffade runt i buskagen med svansen stolt i vädret och det fortfarande halvt om halvt är vår i luften.

Fast ser man sig om in världen tycks det inte vara just den parollen som är i ropet. Därav misstänksamheten.

”Heath Ledger bara den senaste i raden av döda kändisar”, läser vi till exempel som rubrik på ett pressmeddelande som Newsdesk vänligt nog skickat oss och som fortsätter: ”Psykiatrin har tagit livet av hundratals.” Curt Kobain, Vivien Leigh, Elvis så klart (är han verkligen död?) samt Hemingway räknas upp som exempel på döda kändisar som psykiatrin ligger bakom. Avsändare? Kommittén för mänskliga rättigheter. Det låter ju fint. Vilka står bakom den? Jo, scientologerna, ni vet dom där jepparna som åtminstone förr i tiden stod på Drottninggatan här i Tjockhult och frågade förbipasserande ”Ska’ru med på en test” och som en svensk präst för ett antal år sen kallade för världens farligaste sekt och som fortfarande, efter en snabbtitt på hemsidan, alltså fortfarande inte vet att det heter ”ett test”.

Just det kanske har att göra med The Wall of Fire som enligt dom här jepparna påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, och nu låter vi wikipedian föra ordet, ”fraktade miljarder utomjordingar till jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem.”

Hur blir man av med dem? Jo, genom auditering, som kan ha diverse betydelser i diverse sammanhang men som i just detta fall sköts genom denna manick.

Att vi är misstänksamma i största allmänhet kan alltså ha naturliga orsaker. Man behöver alltså knappt se sig om i världen.

Ett annat karaktärsdrag som vi klamrar oss fast vid är att vi måste erkänna vissa saker. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi erkänner alltså att vi en gång i tiden var svaga för The Eagles. Vad ger ni mig för det, va! Erkänn att ni tappade hakan, ni som trodde annat. Men va fan, det var vissa fruntimmer, det var bilresor genom landet när sommarsolen gick upp och kassetten gick varm, det var sjysta stämmor och så vidare. Vi är inte så svaga numera att vi kommer att vara på plats på nån konsert i Globen, en ”konsertbyggnad” som vi ibland misstänker tondöva utomjordingar för att ligga bakom, men vi känner att vi nånstans ändå var rätt ute och kan stå för det när vi läser en intervju med Don Henley i DN apropå nästa amerikanska president och att han är nöjd med vilken demokratisk kandidat som helst – ”en fucking chimpanzee skulle vara en förändring till det bättre.”

Nu tycker tydligen jycken att vi ska glassa en stund i solen på den gistna träbänken. Så vi sätter på oss bajenbrickorna, slår oss ner, tänder en tagg och funderar på hur man formerar två Bajen som i morgon ska spela två matcher på raken. Ett A- och ett lite mindre A-lag?

Trekanter då och nu

I dag kommer vi att festa till och från – och det med besked. För hundra år sen fick nämligen herr Tobler en bit utan för Bern i gökurets förlovade land till det – och det med besked. Just det – tobleronen såg dagens ljus. Vi kommer följaktligen att ta oss några trekanter under dagens lopp – som just nu – och varför inte en liten espresso som ackompanjemang till och från.

Annars har vi varit i gång mest hela dagen – och det med besked. Årets hittills kortaste morgonpromenad fick en förvånad jycke vara med om innan en annan drog, och sedan dess har man har hunnit med att bli intervjuad, ta sig ett bad, skriva en massa bludder, ränna runt udden med jycken på riktigt samt klämma en cappuccino (godkänd) på Söder följt av en caffe latte på Mazzarini (väl godkänd). Att det blev just en latte berodde inom parentes på att Expressens löp hos hökarn bredvid talade om att man kunde bli smal av just denna kombination, vilket vi nu väntar på.

Vänta, vi är inte klara: vi har talat med försäkringsbolag, vi har talat med lönekontor, vi har postat brev, vi har dragit vårt feministiska strå till stacken (diskat koppen vi använde det första vi gjorde), vi har bytt skjorta, vi har läst två morgontidningar samt lika många tunnelbanevarianter, vi har gett två spänn till en som frågade om vi hade en spänn, vi har slängt käft med en idiot som till varje pris skulle in i samma tunnelbanevagn som vi skulle ut ur, vi har studerat Slussen av vissa bestämda orsaker som vi någon gång ska komma tillbaka till, vi har på köpet sett något som fick tankarna att vandra till ett av italiensk teves viktigaste programledar- och bisittarkännetecken – nämligen tette – och vi har skickat en radda mejl av lika många skäl.

Och vi har betalat en räkning något i efterhand.

Mycket av det vi sysslat med har vi gjort med bajenbrillorna på. Solen är just i dag nämligen på vår sida. Som nu, på den gistna träbänken, där våren är ett faktum. I alla fall i dag.

Vi har naturligtvis glömt hälften av det vi gjort – för att inte tala om det vi skulle göra.

Appropå dagens festande till och från: vår schweiziska nia, som fortfarande klämmer lagg med familjen på nån dalkulle, påstår bestämt att gökuret är en österrikisk historia varje gång vi drar upp den som exempel på, tja allt möjligt. Ingenting kommer att ta oss ur den eventuella villfarelsen om hur det ligger till med den saken. Men det är klart, hade den varit svensk, hade vi nog sagt att den var norsk.

Vadå queer?

Man kan få för sig att Bajens spelare inte gör annat än sätter barn till världen (ja, när dom inte är på ”lyxläger” eller ”festar med Paris” förstås). Vi hade bespetsat oss på att kolla in Rami in action på lördag, och Sulan såklart, men tillökning i familjen väntar alltså i ena fallet och lär enligt uppgift ha skett i det andra! Vi hoppas hur som helst att allt går bra.

Sånt får för övrigt gå före det mesta, jag lovar. En annan som har dragit några strån till stacken tycker annars att två matcher med Bajen samma dag är rena bingon, svältfödd som man är på riktig hederlig jämmerdalsjota. Att inte dra några växlar på resultaten har vi redan bestämt oss för att göra. Att Gröndal står för ett av motstånden är naturligtvis av visst grönvitt intresse; där finns ju en och annan som passerat Bajen under resans gång. Och man frågar sig: Är ”Danken” kvar? I så fall hoppas vi för en gångs skull på ett frisparksläge för motståndarna från sisådär 28 meter. Om "Poppen" limmar den i krysset är vi mer än nöjda.

IK Brage har väl kanske rosat klart på högsta nivån, men man vet ju aldrig. Det kanske dyker upp nån rysk oligark med en säck med allt annat än surt förvärvade stålar som vill ta upp kampen om Champions League-bucklan, det är ju såna tider. Vi kommer på rak arm på Rolf Zetterlund som gemensam historisk nämnare, mannen som lyckades byta in fyra spelare i ett minnesvärt derby, men annars? Var inte Brage ett sånt där lag som ingen ville veta av? I alla fall utanför kommungränsen?

Kanske Sulan drar på sig skorna på lördag? Och hinner man klämma en pilsner på närmaste lokal mellan de två varven?

Många frågor blir det. Jycken? Morgonpromenad i grådask och snålblåst, men det kan ju vara sånt som en gång i tiden danade oss till vikingar. Man undrar ju: Hade vi blivit vikingar om vi till exempel stått och glott nånstans längst ut på en udde vid Medelhavet med en byracka i bougainvillesnåren, en fortuna i näven och strax skulle vända hemåt för att sätta på kaffemaskinen? Men det skiter jycken i; hon ångar i väg på äventyr medan en annan tar sig en tagg och funderar på saken – just det – längst ut på udden.

Måsten och annat på tapeten

Konstigt. Man vill inte. Ändå gör man det. Man glor i den tomma plånkan och tänker: Hjälp! Muspekaren rör sig obönhörligt. Och plötsligt är det för sent. Man hinner inte mer än klicka på skickatangenten förrän dom vill att man ska komma lubbande. Det hjälper alltså inte att vara för sent ute. Man gör vad man kan, men sen kommer den: ”När kan du börja?” Är det för att man är så bra på att dra en vals?

Jyckens morgonpromenad, som alltså helt och hållet faller på ens lott såhär i klämmalaggtider men aldrig före första omgången kaffe, gick bra. Ett antal pinnar kastades hej vilt, så urtörstig jycke passade naturligtvis på att längst ut på udden på köpet få sig ett bad i vassen eftersom hon dricker allt som går att dricka när hon lämnat hemmet eftersom kranvatten inte riktigt håller hundmåttet. Jycken, som är bra på att spåra, spårar man säkrast efter alla torrlagda dypölar, bara så ni vet.

Själva tog vi oss en funderare och en rök.

Vad säger ni om Kuba? Vi säger bara en sak: vi köpte en engångständare på plats för åtta år sen – just i dag faktiskt – och den fungerar fortfarande.

Många tusen fångar hålls i supermaximal säkerhetsförvaring. Mer än tusen personer har dömts till döden de senaste trettio åren. De senaste sex åren har 230 personer i fängsligt förvar dött av elchockpistoler, varav 70 enbart förra året. Sexuella förödmjukelser, våldtäkter, simulerad drunkning, låtsasavrättningar, fleråriga isoleringar. Tvångsarbete ihopkedjade med andra fångar. Tusentals hålls i fängsligt förvar utan rättegång och möjlighet att få hjälp. Fångindustrin är den stora arbetsgivaren i landet och växer så det knakar. Mer än två miljoner av invånarna är i fängelse, och jag ger mig fan på att dom tillverkar engångständare. Nära fem miljoner går omkring med villkorliga domar som begränsar deras frihet. Och här sitter kubaner i fängelse på livstid för sin politiska övertygelse och som spioner. För att inte tala om de hundratals internerade på obestämd tid och utan några rättigheter alls på Kuba.

Nej, nej, nej, vi talar inte om Kuba. Vi talar om USA.

En sak är säker: Amnesty har häcken full överallt.

I dag ska vi bland mycket annat syssla med en klassiker. Nämligen skriva brev. Ni vet papper, penna, kuvert och frimärke. Och på utrikiska, vilket kräver sin man. Jycken, som ännu inte är helt torr men förhoppningsvis otörstig, följer intresserat mina förehavanden: ”Ska han ta vägen förbi kaffemaskinen?”

Halva inne

Vi läser tidningen som fan läser…, ja ni vet. Och letar symboler. Men så kan det gå när man såhär när våren lär vara ett meteorologiskt faktum tar av sig bajenbrillorna och kisar i solgasset på den gistna träbänken, sippar lite nicaraguajava, fimpar taggen för att tända en ny och försöker vara kulturell.

Anledningen är förstås att snudd på 66,7 procent av familjen klämmer sportlovslagg på annan ort och en annan och äldste sonen, som förstås passar på att sova som om han aldrig gjort något annat, håller ställningarna på hemmaplan.

Jovisst, jycken ligger bland löven i gräset och glor sorgesamt på mig. Vi har förvisso morgonpromenerat, men det är aldrig nog.

”Vi får inte ha fest på Spy Bar, buuuhuuuhuuhuhuhuhuhu…”, läser vi till exempel. Det är som jag alltid har sagt: feminister och alla prefixberoende sexuella varelser vill bara vara som alla andra. Dom vill också vara med i svängen, hänga vid en bardisk och känna sig utvalda.

Kan det vara så enkelt att dom vill att kön ska stå utanför, vilja komma in men inte få?

Själva har vi satt i system att lämna in diverse ansökningar när tiden är ute. Vi har fått för oss att då tycker dom nog att man är ”intressant” och ”har nåt att komma med”.

Man vill ju så gärna kunna gå förbi kön bara för att man är den man är.

Allvarligt talat: det här med att tala om att man är intresserad när det redan är för sent har vi med tiden förstått är ett karaktärsdrag som vi inte vet vad vi ska göra åt. Visst, knepet med listor på allt som ska göras i all ära, men vad hjälper det när man ändå aldrig läser listan – som man dessutom inte vet var den är. Och knappt vet vilket årtusende det är.

För tydlighets skull: vi syftar inte enbart på alla forntida fruntimmer.

Vi befinner oss som vanligt i gränslandet mellan omnipotens och dåligt samvete. Vad vi bör och vad vi inte kan. Vad vi kan och vad vi inte bör.

Och så vidare.

Människan är inte en politisk varelse utan bara sig själv, är sedan länge parollen i valda delar av jämmerdalen. Alla andra bör vackert titta på och stå till marknadens tjänst.

”Men först en kaffe”, hann vi tänka innan vi kom på bättre tankar. Plötsligt har vi nått ett slags insikt. Jycken ser förväntansfullt på när vi reser oss upp, tar några osäkra steg och sedan sätter full fart runt hörnet.

Äntligen!

Fan som vi har längtat. Vi har sett oss svikna av kvällspressen, dom som vill ge oss vad vi vill ha. Och då, då när man undrar om man missat nåt eller om dom missförstått sitt uppdrag, "dom är ju för f-n utbildade, typ fem komma noll på min tid", då finns någon att lita på, nån som hittar rätta kroken. Till slut. Och vi kan andas ut.

”Festade med Paris” utropar Aftonbladet om Bajenspelarna som är på ”lyxläger” i USA i stället för att som alla hederliga allsvenskar såhär års frysa om tårna. Inte nog med det, snubben med hagelbössan som ”stoppade” en av Bajens träningar mellan lyxshoppingen, strandfotbollen, Las Vegas-tripper och alla golftävlingar visade sig bära på en attrapp, men då fixade spelarna en gokarttävling i stället.

Vad gjorde ledarstaben? Jo, ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

”Som vanligt bryter Hammarby mönstret”, meddelas det.

Själva har vi suttit i solgasset och motstått yngste sonens försök att övertala oss om att skjuta på honom. Med fotbollen alltså. Vi har liksom inte kunnat.

Jycken? Sniffar runt för att hitta nåt intressant. Svansen går och går och går.

Vi tar ett djupt andetag.

I'm only sleeping

Natt. Och här sitter man vid köksbordet och glor kontemplativt ut i mörkret innan det är dags att slagga in eftersom vi inte haft möjlighet tidigare. Huset är nämligen fullt av folk, tillfälligt gästspel från Ume samt Skåne – och tidigare i veckan från Noreg av alla ställen – och det har redan som om det inte vore nog börjats packa prylar för att inte tala om att tvätta. Sportlov hägrar på nån förhoppningsvis snöklädd kulle i Dalarna, som vi förklarat för vår schweiziska nia är ett slags nedskavd alp som ligger ungefär en mil under trädgränsen, och bilen, som tvättats så till den milda grad att jag inte kände igen den på parkeringen vid favorithökar’n i eftermiddags när jag inhandlat ett ton måsten till tuffa dagar i skidbacken utan vilset fick irra runt en stund, är redan trekvartsfull. Plus utrustad med en sån där inlånad boxmanick på taket. Och dom åker inte förrän på söndag.

En annan håller alltså ställningarna på hemmaplan. Samt förstås äldsta sonen.

Och jycken.

Vi kommer att rapportera om morgonpromenaderna, som helt naturligt faller på vår lott eftersom den sportlovsbefriade sonen lär slumra så gott han kan, var så säkra.

Möjligen kommer vi också att försöka ta igen en del av den varan, som vi slarvat med sen nån gång i åttan.

Möjligen kommer jycken att stå en stund utanför sovrumsdörren och skälla innan det är dags.

"Please don't spoil my day..."

Konstruktiv kommunikation

Motståndets lag måste man övervinna var dag. Vi, till exempel, har satt i system att utbrista ”Men först en kaffe”.

Sagt och gjort.

Jycken väntar tålmodigt på nästa steg.

Vissa frågor är knepiga att svara på. Helst ska de sakna frågetecken. Det ger mer schvung åt det hela. Är på det hela taget snyggare. Är ett tecken på stilistik och möjlig tankeverksamhet. Om ni vill: motsatsen till ”Hur känns det?” Bajens infodirre Rybrink kan ibland dra slipstenen:
”Det finns ju dock en problematik i att vi investerat väldigt mycket pengar i en målvakt, men att han inte får göra nåt.”

Tony Gustavsson blir naturligtvis inte svaret skyldig. Tony skulle till och med kunna svara på frågan hur det känns.

Bajen har alltså vunnit årets första match där borta i LA, konstaterar vi efter ett besök på hemsidan. Rami höll nollan. Rami har alltså nollan intakt. Sånt imponerar. Så länge Rami håller nollan har de andra bara en uppgift: att göra mål. 3–0 blev det denna gång. Vilket vi härmed sätter upp som mål för årets alla matcher.

Vad målvakter vill är också en bra fråga. Inbillning eller ej, men riktigt bra målvakter bör vara lata av naturen, är min hypotes. De vill helt enkelt inte ha något att göra. En anledning till att de är målvakter är att de fuskar sig igenom idioten. I den bästa av världar skulle de smälla upp en hängmatta mellan stolparna, väckas av nån mittback i halvlek, slå en drill i omklädningsrummet, kolla frillan i spegeln och sedan slagga ytterligare en trekvart och därefter ge klacken en sång.

Det kräver naturligtvis att de andra tio spelarna i laget gör det de ska.

I den absolut bästa av världar skulle Bajen i princip inte behöva ha någon målis.

Till dess är vi absolut glada för den vi har.

Att Castro-Tello får beröm för sin insats gör oss också glada. Säga vad man vill om överflödets förbannelse, men hela mittfältet kryllar av ynglingar som kan göra oss lyckliga, trots att en håller ställningarna på hemmaplan och en fick stå vid sidan av.

Nu drar vi inte alltför långtgående växlar på en match i dårpippins land mot ett MLS-lag, vad nu det är för något. Men vi är av den uppfattningen att goda resultat under försäsongen betyder något även i det långa loppet. Visst, att det är vägen dit som ger mening åt det hela skriver vi under på. Men att det till slut är målen som räknas.

För att inte tala om konsten att hålla nollan.

Jycken talar högt och tydligt om att den vill något. Vi vet vad som gäller. Men först en kaffe.

I stället för kaffe

Föräldramöte. En annan är hemma och håller ställningarna. Ungarna? En skajpar med nån i tobleronens förlovade land, en tvättar håret, en sover och en simmar på annan plats. Jycken? Slaggar som en sten. Och kaffe har man druckit med råge.

Så vad gör man? Omvärldsorienterar sig via drakarna på nätet. Vi tar en ur högen.

Peter Stormare har sett Bergman som fågel. Och det har – äntligen! – varit en strypattack på en schlagerfest. Jorå: en artist attackerade en ljudtekniker för att tejpa fast sig vid Carola. I Västerås av alla ställen. Eller kanske just därför. Och Britney Spears har snattat – just det – igen.

Annars vetifan.

Kan man inte dra nån växel på det här med genus? Man kanske ska anmäla sig själv för diskriminering? ”Man” diskriminerar sig själv? Jag menar, rubben sitter ju där redan.

Orkar inte.

Fotbollen? Vi bidar vår tid även i denna centrala fråga och låter allt falla på plats där borta i Bajenland i LA. Vi är helt enkelt fortfarande en smula tagna av att målvaktandet såhär långt ser ut att gå som tåget. Vi drar inga växlar på eventuella tvåstrutstorskar där borta. Att Dadomo tycks platsa är dock av intresse – och att han kan göra mål oavsett hur de kommer till.

Nåt på dumburken? Dum fråga.

Så man fnular vidare. Och hittar en tråd när man efter en tagg i mörket kopplar greppet om guran. Dickey var en höjdare, men Duane var väl ändå strået tyngre? Den där dubbellajvlpn från Fillmore borde väl kunna ta sig in på en alla tiders tioitopplista?



Som vanligt när vi väl är i gång slänger vi in en bonus. Det var ju nånstans där vi började när vi första gången fick tag på ett plektrum.

Det kan vara nåt i luften…

...så till den milda grad att vi fick för oss att ta hand om jyckens morgonpromenad när alla ungarna lyckligt och väl försvunnit till Jan Björklunds flumskola, men vi kom inte längre än till förstukvisten med en kopp och en tagg för en stunds kontemplation innan det skulle bli allvar av förrän kvinnans i huset väninna med dom två jyckarna högljutt skällande dök upp i backen, och så försvann dom ut på äventyr bortifårhagen medan en annan stod kvar och blossade en stund i solgasset och funderade. Tro’t eller ej, men vi går mot ljusare tider.

Apropå kvinnor, detta oumbärliga salt i jämmerdalen, så blev kvinnans i huset syster häromdagen på utflykt i parken med förskolegruppen som hon håller i tilltalad av en, tja person som såg ut som en man men det kan man ju numera inte vara riktigt säker på att det är för det kan, jag säger kan, vara kränkande eller diskriminerande att över huvud taget tro det. Personen i fråga ville veta vad vi envisas med att kalla för systern hade för genusperspektiv på skötseln av barngruppen eftersom det var dags att söka sig till en sådan. Personen i fråga sade sig nämligen ha barn (vilket, med perspektiv på saken, föranleder frågorna: Hur gick det till? och Heter det barn?), en (eller ett?) hen, sade personen för tydlighets skull när systern fick en syl i vädret och undrade om det var en pojke eller flicka. Hennen (hennet?) hette för säkerhets skull något i stil med Maj-Björn, framkom det under förhöret med kvinnans syster, som något förvirrad (och det behöver alltså inte alls vara ett kvinnligt särdrag, som ni kanske förstått) försökte hålla liv i något slags social konstruktion. Ni vet dom där spelreglerna som gör att saker och ting och interaktionen oss emellan någotsånär fungerar. Eller inte fungerar.

Sånt kan man alltså ägna ett viss mått av tankeverksamhet åt medan man sitter på den gistna träbänken i solen bakom sina bajenglasögon och funderar på om man ska låta kaffemaskinen göra sitt förnämliga jobb ännu en gång. Och det faktum att man börjar dra i en annan; man vill att man ska höra av sig. Man vill att man, hujedamig, ska jobba. Att man ska jobba är en social konstruktion om någon, om man frågar mig. Man drar ju gärna sitt strå till stacken, men kan inte dom stekta sparvarna bara komma flygande utan vidare?



För att undvika kränkande eller diskriminerande tillmälen hänger vi på den här, för tydlighets skull.

Presskonferens alltså

Vi är alltså uppkopplade. Tiden är typ tre minuter i. Finlux låter lite mysko, men så länge det inte står kaffeknappen på tröjorna är det okej, säger äldsta sonen. Så då är det väl det.

Vi har druckit kaffe. Jycken slaggar efter en holmgång bortifårhagen. Om nån minut tar Rami scenen i besittning.

Dagen till ära ska vi smälla i oss en semla.

Som alla vet….

Ingenting är klart förrän det står på hammarbyfotboll.se, bara så ni vet. Att spika igen målet tar den tid det tar.

I dag har vi startat om, eftersom vi inte längre gitter vänta på bättre tider. Kaffet har smakat himmelskt. Vi borde skriva manifest, men vi har betalat räkningar. Och krattat löv. Vad ger ni mig för det? Jycken, till exempel, skäller som besatt, men får vackert vänta på sin tur.

Ett oåterkalleligt bevis på att vi startat om är att granen är väck. Alltså, den ligger på gräsmattan, men det gör inget för det fanns inte ett barr kvar när den under helgen väl släpades ut med våld. Vi åt och drack och dansade en sväng genom huset i goda vänners lag. Vår schweiziska nia försökte dokumentera Små grodorna med kameran men fick vackert finna sig i att hoppa med.

Erkan Zengin stannar i jämmerdalen i stället för att ge oss sköna reportage från LA och Bajens träningscamp. Flygrädsla är inte att leka med. Min teori är att det bara är en slump att flygplan kan flyga. Att en hel drös kommer upp och, framför allt, kommer ner är alltså en statistisk tillfällighet. Tänk efter: är inte hela universum enbart en tillfällighet? Att Sulan stannar hemma är heller inget att säga om: barn är definitivt inget att leka med.

Viktigt att veta

Vill ni få tillbaka en slant tjugoen gånger om? Så mycket är ett spelbolag villigt att hosta upp om Bajen vinner årets allsvenska.

I går tog vi oss igenom en bra bit av Doris Lessing liggande på sofflocket och kanske fortsätter vi ännu ett varv i kväll. För att vara en tjejbok är den rätt bra.

I dag ska vi låta kaffemaskinen gå varm för vi har massor att göra. Jycken är ute med matten och två gamla klasspolare till henne, och sen ska dom väl käka lunch och kackla lite minnen, vilket innebär ett visst utrymme för annat. Äldste sonen är fortfarande hemma och tar det piano efter att i fyra veckor enbart sysslat med att sätta upp en pjäs och till slut spela den för utsålda hus, för sånt gör dom i hans skola som han ska tillbaka till vad det lider under dagen. Alla andra inklusive vår schweiziska nia är dock på plats i respektive skolbänk.

Hon är för övrigt inte bara på god väg att lära sig hjältarnas ärorika tungomål utan är även en fena på trummor och klaviatur och håller ledigt takt och ton medan en annan tar gitarren på utflykt i diverse bluestolvor. Inte nog med det: ”Oh, this is one of my favourites”, sade hon till exempel när originalversionen av Come together dundrade genom äldste sonens stängda dörr och väggar och golvet ner till oss där vi läste vår respektive bok, varav i alla fall en alltså får karaktäriseras som tjejbok.

Eftersom vi tagit på oss att lära henne de rätta sederna och bruken i jämmerdalen åt vi innan vi försjönk i litteraturen ugnstekt falukorv och potatismos och berättade livfullt på svengelsk tyska om hur de utarbetade hästarna i gruvan fick sätta livet till i form av korv för att hålla liv i arbetarna.

Kvar att äta oss igenom är räkost, blodpudding, pölsa, torskrom, jansson samt lapskojs, som alla vet betyder mat för hårdingar.

För att inte tala om denna dags ursprung och mening, känd redan i bibeln som stora läspedagen, efter slaget vid det snötäckta berget Mandelmasse 312 f.Kr, nämligen semlan.

Hennes musiksmak känner vi dock att vi inte behöver göra något åt. Möjligen ska vi bredda den något. Inte framåt. Eller åt sidan. Utan bakåt. Back to the roots.

Hur var det nu: Var det inte i dag vi hade massor att göra?



Vafan, vi slänger in den här i potten. Den ska vi ge oss på nån kväll.

Varken kaffe eller jycke

Ibland är det bara så: man bara ruttnar på allt. Det är okej, man är inte mer än människa.

Sen upptäcker man att man går omkring och gnolar på nån stump, och innan man vet ordet av måste man bestämma sig för om man ska fortsätta att ruttna på allt eller gnola på.

Då är det för sent, man har gjort något åtminstone för tillfället oåterkalleligt; man har börjat tänka på saken.

Då kan man ställa sig framför en spegel och träna på att få upp ena mungipan. Den andra ska man förstås få att peka nedåt.

När man står där framför spegeln ser man plötsligt någon som ruttnat på allt och sen av någon anledning börjat gnola och som nu står framför en spegel.

”Spegel”, vad är det för jävla ord, tänker man.