Det kan vara nåt i luften…

...så till den milda grad att vi fick för oss att ta hand om jyckens morgonpromenad när alla ungarna lyckligt och väl försvunnit till Jan Björklunds flumskola, men vi kom inte längre än till förstukvisten med en kopp och en tagg för en stunds kontemplation innan det skulle bli allvar av förrän kvinnans i huset väninna med dom två jyckarna högljutt skällande dök upp i backen, och så försvann dom ut på äventyr bortifårhagen medan en annan stod kvar och blossade en stund i solgasset och funderade. Tro’t eller ej, men vi går mot ljusare tider.

Apropå kvinnor, detta oumbärliga salt i jämmerdalen, så blev kvinnans i huset syster häromdagen på utflykt i parken med förskolegruppen som hon håller i tilltalad av en, tja person som såg ut som en man men det kan man ju numera inte vara riktigt säker på att det är för det kan, jag säger kan, vara kränkande eller diskriminerande att över huvud taget tro det. Personen i fråga ville veta vad vi envisas med att kalla för systern hade för genusperspektiv på skötseln av barngruppen eftersom det var dags att söka sig till en sådan. Personen i fråga sade sig nämligen ha barn (vilket, med perspektiv på saken, föranleder frågorna: Hur gick det till? och Heter det barn?), en (eller ett?) hen, sade personen för tydlighets skull när systern fick en syl i vädret och undrade om det var en pojke eller flicka. Hennen (hennet?) hette för säkerhets skull något i stil med Maj-Björn, framkom det under förhöret med kvinnans syster, som något förvirrad (och det behöver alltså inte alls vara ett kvinnligt särdrag, som ni kanske förstått) försökte hålla liv i något slags social konstruktion. Ni vet dom där spelreglerna som gör att saker och ting och interaktionen oss emellan någotsånär fungerar. Eller inte fungerar.

Sånt kan man alltså ägna ett viss mått av tankeverksamhet åt medan man sitter på den gistna träbänken i solen bakom sina bajenglasögon och funderar på om man ska låta kaffemaskinen göra sitt förnämliga jobb ännu en gång. Och det faktum att man börjar dra i en annan; man vill att man ska höra av sig. Man vill att man, hujedamig, ska jobba. Att man ska jobba är en social konstruktion om någon, om man frågar mig. Man drar ju gärna sitt strå till stacken, men kan inte dom stekta sparvarna bara komma flygande utan vidare?



För att undvika kränkande eller diskriminerande tillmälen hänger vi på den här, för tydlighets skull.