Tuggar på pennskaftet

Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.

Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.

Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”

Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.

Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.

Det finns alltså hopp.

Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.

Sudda ut, döpa om. Sälja ut.

Tryck på knappen

Löjliga säsongen drar i gång, i morgon om jag förstått det hela rätt, och håller på ett tag. Ska vi gissa på att Bajens värvaransvariga knyter en ny lirare till klubben två timmar före deadline? Nån målis man aldrig hört talas om?

Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.

Annars har vi i vanlig ordning startat om.

Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.

Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.

Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.

Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.

Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.

Piece of My Heart

I morse vaknade vi med en låt i skallen. Men först…

Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.

När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.

Och rasande skickligt gjort.

En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.

Sen tog vi tricken hem.

Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.

Vi får se vad som händer efter höstlovet.

Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.

Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.

Vi som har jouren

Jycken i skärgårn, matten och ett koppel ungar likaså, och de lär ha lagt nät i mörkret med sälräknaren och hans kustkryssare och dragit upp dem nästa dag och käkat abborre och sik och hela härligheten och lirat rappakalja i stugvärmen frampå småtimmarna. Höstlov, alltså, och en annan är i vanlig ordning hemma och tappar fokus och funderar på att göra en massa dumheter som att kröka loss och hångla med nån typ statssekreterare, även om man kanske dragit läpparna åt sig om hon i tid berättat att hon kallas för ”pansartaxen”, men som vanligt kommer man inte till skott utan går mest omkring och glor på alla löv.

”För vi hade Gunnarsson” får väl nästa års eventuella klack var den nu befinner sig på Söderstadion sjunga när Peking (och Henkeborg) kommer på besök. Eftersom Heidar Geir Juliusson också packat ner dojorna och drar har Bajen inte länge nån islänning i truppen. Att varken han eller Gunnar Thor gjorde samma avtryck som Petur Marteinsson i Bajenland är inte så mycket att säga om: jag menar, vem skulle kunna göra det?

En i den nuvarande men sakta krympande truppen tror för övrigt att Ljungskile vinner allsvenskan nästa år, om man får tro nån truppgallup som Bajens hemsida snickrat ihop. Vem som är den personen är naturligtvis ingen hemlighet.

En sak till: Benny Lekbergs debut mellan stolparna förra året var sannerligen spektakulär, och han verkar vara en skön lirare, men nånstans måste man börja bygga ett lag som ska vara med där uppe.

Så vad man än vill säga: Truppen kommer att förstärkas. Vi är naturligtvis glada för att det vimlar av ytterst lovande 17-åringar, men det är kanske inte riktigt dem som vi räknar som förstärkningar.

Att Simon Helg är med på tåget är vi trots allt lyckliga över.

Frågan som alla ställer sig är förstås: Kommer Cratz att springa ärevarv när han kommer till Söderstadion nästa år med sitt Peking? Och en mer nyfiken undran: Är Micke Andersson sportchefen på andra sidan?

Jakten på de fina titlarna går vidare bland lagen i länet. Eftersom kungen i förtroende uttalat sig om var han har sina sympatier har porrkungen tagit över rubrikerna i AIK.

Korrektivets kris- och jouransvarige har i god ordning, med läpparna förseglade och på nykter kaluv ställt samman följande minnesvärda sammanställning av året allsvenska som gick i stå:
Årets målvakt: Richard Kingson. Några miljoner till och ”Magic Hands” hade sett till att Bajen ännu inte landat och dessutom fått tillbaka de där miljonerna med råge.
Årets spelare: Louay Chanko. Bajens mittfältare var i stort sett bäst mest hela tiden och kan enligt Erkan Zengin plattånga Erkans hår till fulländning.
Årets vi är inte bättre än så här: BP nollade enkelt ett jurgårn på guldjakt. Inte nog med det: två gånger om.
Årets bästa första halvlek alla kategorier: Bajen spelade resolut ut de blivande allsvenska mästarna enligt konstens alla regler på Söderstadion. Vi som var på plats gnuggade ögonen för att förvissa oss om att det inte var Barcelona som tillfälligt bytt färg på tröjorna. Att det var de blivande svenska mästarna som stod för ”motståndet” säger för övrigt det mesta om årets allsvenska.
Årets snudd på utskåpning i första halvlek: Elfsborg spelade resolut ut Bajen på Söderstadion, vilket de bittert fick ångra när Bajen kom på besök på konstgräset frampå höstkanten.
Årets Sulan: Det finns naturligtvis bara en.
Årets ”solnatattare”: Fem sex stycken troglodyter som nu borde veta att dom inte hör hemma på Söderstadion. Och för tydlighetens skull: inte på någon annan arena heller.
Årets ställningstagande: ”Vi älskar domarn” mötte en något lomhörd linjeman när han återkom för att fullfölja sitt uppdrag.
Årets underligaste försäsongsupplevelse: Första sjutton minuterna i dimman på Stadshagen mot BP.
Årets arena: Den som vi fortfarande väntar på besked om trots att det inte är val förrän om tre år.
Årets vad är detta: Sebastian Egurens kläder auktioneras i detta nu ut på tradera. Inte matchstället. Utan typ jeansen.
Årets till slut: Charlie Davies frälste inte bara sig själv tre gånger utan hela Söderstadion när han i sista omgången mot Gais gjorde det han numera även bevisligen kan, nämligen mål i allsvenskan.

Årets som vanligt: Vi tar oss samman. Men låter löven ligga till sig. Mokabryggaren kallar.

Sista äpplet

Tittar ut, gnuggar ögonen, gäspar, tittar ut igen. Njae, man vet fortfarande inte om man blivit blind men gissar att det bara är envis dimma. Och mörker. Man kan inte sova, man går upp, man går ut för en tagg på förstukvisten och för att jycken ska kunna uträtta behoven borta hos grannen och man står där i morgonrocken och försöker fästa blicken på vad som helst. Jycken gäspar, tar fem kliv och försvinner, och man ser ingenting. Inte nog med det: man hör ingenting heller. Man tror att det är mittinatten, men man ska snart upp hur som helst, ser man på klockan när man går in och ut i köket.
Sen hör man kvinnan i huset väcka ungar, och sen går den äldstes väckarklocka i gång, den som låter som en böneutropare och ser ut som en minaret. Jycken säger voff och vill in. Man dukar fram gröt, jos och varm choklad och bläddrar vidare i morgonbladet. Ingenting om Bajen. Sen mullrar mokabryggaren.

Statssekreteraren är ”en extrovert person som tar för sig”, säger statsministerns pressekreterare med anledning av ett eventuellt hångel frampå småtimmarna mellan statssekreteraren i fråga och en journalist som har som uppgift att granska den politik som statssekreteraren har att föra.

Ungefär samtidigt som det eventuella hånglet pågår är alltså ett okänt antal tusen personer i gång med att städa till exempel hamburgerrestauranger för typ 30 spänn i timmen sex och en halv timme sju dar i veckan. Så när vissa ligger i bingen och gottar sig skrapar andra stekflott och får till slut gå hem till något krypin ungefär samtidigt som en annan står på förstukvisten och undrar om man blivit blind eller om det är ren och skär dimma som man ser.

Men som sagt, snart finns det fler jobb för den som latar sig på dagtid. Och att hålla nere kostnaderna för att bygga en pool är numera inget problem det heller.

Har ni också läst det trettonsidiga kontraktet som ni godkänt när ni gick med i Facebook? Trodde väl det. Bilder, känslor, kommentarer och uppgifter om dig och dina vänner är inte längre dina eller dina vänners utan tillhör Facebook. Och nu är Microsoft med i kampen om dom stekta sparvarna. 1,6 procent av aktierna i företaget som samlar på sig uppgifter om dig och dina vänner kostade snudd på lika många miljarder kronor.

Alla är i väg. Dimman lättar. Ett rött äpple hänger envist kvar i trädet. Jycken vill ut, och vi går en tur ut på udden.

Nöter på

För tydlighets skull. Denna blogg får inte en spänn för att vi nämner exempelvis Starobno. Eller alliansen. Ni kan i lugn och ro läsa vidare och vara säkra på att ni inte påverkas otillbörligt.

Det finns inget som gör mig mer galen än förpackningsraseriet. Man tar ställning, köper en ätmogen, krav- och rättvisemärkt avocado hitflugen från Sydafrika – och den är förpackad i först hårdplast och sedan mjukplast som är omöjlig att forcera och som grädde på moset nåt slags kartongplast för att ge det hela stadga.

Eller hörlurarna som jag köpte förra året och som jag fortfarande inte lyckats få ur förpackningen.

Vilken klass håller allsvenskans topp? Ingen alls. Det är så illa att det till och med är deprimerande nog att Kalmar ser ut att vara ur leken om guldet, och det säger ju allt om intresset för saken. Ungefär sju allsvenska startelvor befinner sig för övrigt på andra europeiska orter än svenska och sparkar boll. Eller sparkar och sparkar. Rätt många värmer bänk. Och var så säkra: dom gör det inte för pengarnas skull – utan för fotbollens.

AIK (ja, vi erkänner, vi såg matchen på dumburken för att få perspektiv på tillvaron) som för övrigt bevisade allsvenskans tillstånd i gårdagens match genom att inte lyckas göra mål men fullständigt spela ut IFK Göteborg, som i sin tur i all sin uselhet får tacka domare och målvakt för resultatet, hade tre svenska spelare i startelvan. I nåt slags fallande skala är Göteborg, Kalmar, Gefle och Malmö lag där det kryllar av rakade skallar. De ser tamefan likadana ut. Och spelar likadant.

I andra änden finns naturligtvis Bajen. AIK är också ett hårfagert gäng. Djurgårdare är också i viss utsträckning måna om frisyren. Åtminstone någon, och i alla fall på håll. En och annan av BP:s spelare tycks också var intresserad av saken. Ett storstadsfenomen?

Jag inbillar mig alltså att ju mer hår man har på huvudet, alltså om man har något att ha, ju mindre intresserad är man av att enbart sparka på bollen. Man vill helt enkelt göra andra saker än träna frisparksvarianter och hörnor på heltid.

Heder åt norrmännen som först av broderfolken insåg att vi inte ska spela fotboll när vi ska ägna oss åt snöbollskrig eller, som en annan, gå i ide. Royal League var verkligen en mysko upplevelse. Fast i år hade vi ju hur som helst inte ägnat det en tanke så det gör vi inte nu heller.

Bajen tog alltså inte hem Lennart Johanssons pokal i år heller. Varför inte? frågar signaturen Hmmm. Vi ber att få återkomma med svaret. Det är, som ni förstår, en oerhört komplex frågeställning.

”Det är inte en fråga om ifall det händer, utan när det händer.” Vadå? undrar signaturen Orolig. Jo, om 50 år är det möjligt att gifta sig med en robot, berättare en forskare i Aftonbladet under rubriken ”Om några år har vi robotsex”. 35,5 procent svarar för övrigt ja på frågan om de skulle kunna tänka sig att byta ut sin partner mot en robot.

Vad är det för en forskare, undra signaturen Nyfiken. Jo, en nederländsk.

Ishockeyn är förunderlig den med. Man sjunger nationalhymnen före matchen, bara en sån sak. Just den här upplevelsen hade man trots allt gärna velat vara med om, konstaterar signaturen Vad gör vi här?

Jo tack, jycken har morgonpromenerat, och mokabryggaren kallar. Under eftermiddagen ska vi vara kulturella, det lutar åt pangpang på bio, och i kväll förhoppningsvis i ännu högre grad. Reservlagsmatch på Söderstadion.

Rör på sig

Träningsvärk. Har man legat av sig? Antagligen. Senast man var på konsert var när Wiehe körde Dylan på Nalen inför sittande publikum varav några bar käpp och vände sig indignerat om när någon hostade. Då var man antagligen med råge yngst i publiken där man stod bakom ett snöre därbak och höll takten med vänster eller möjligen höger fot. Eller vänta, kvinnan var förresten med.

På Hovet i går. I god tid förstås, och för att komma riktigt nära. Man är ju inte så ofta ute och rör på sig, och man tror ju numera att saker ska börja i tid. Låg en stund på golvet innan det drog i gång och betraktade taket, inte för att hämta kraft utan för att liksom få en känsla av vad man ser om man hade blivit tacklad av Börje Salming eller Bobby Orr. Sen reste vi oss upp och hoppade och studsade ett par timmar. En fråga som såhär efteråt infinner sig är: Vad är det för idiot som går på Manu Chao-konsert iklädd t-tröja, skjorta, mössa och på det läderväst och vinterjacka och inte hänger av sig? Svaret är givet: undertecknad. Men när dom sjuttonåriga kidsen runt omkring kroknade fortsatte vi att hoppa och studsa trots att vi passerat kokpunkten. Inte nog med det: kvinnan var en fröjd att skåda. Väl hemma vred vi svetten ur alltsammans och hällde i oss allt som gick att dricka.

Sonen tyckte det var en bra konsert, och det var det och vi gav oss hän, men det kunde ha varit ännu bättre. Mer dynamik. Mer rumba när det var rumba och mer Maradona när det var hans tur.

Vi är inte ute efter subtiliteterna, för dom kan man lyssna på hemma, utan mer spännvidden. Det svängde, men det kunde ha svängt ännu mer.

Men vafan, vi klagar inte. Vi har träningsvärk. Och vi håller Manu Chaos fana högt.

Matten tog jycken på något försenad morgonpromenad. Mokabryggaren puttrar, för den tog vi hand om.

Vad spelar det för roll

”Men AIK kan göra vafan dom vill!”

Och?

Det finns en skillnad på myntet som pryder Aftonbladets sportblad i dag och alla andra. Men den skillnaden tycks inte spela någon roll.

Det som gör mig deprimerad ända in i hjärteroten är att allt handlar om att det inte ska vara någon skillnad på alla andra lag och Hammarby, eller för all del vilken annan arena som helst och Söderstadion: Alla ska dömas lika, är försvarstalet. Att det är så jävla orättvist att det bara är på Söderstadion som domaren envisas med att bryta matcherna när det eventuellt regnar tändare, snusdosor, plastsitsar eller möjligen en endaste gammal tioöring över linjemän, motståndare och funktionärer på de allsvenska planerna.

Som om det är det som allt handlar om: ”Varför ska dom komma undan när inte vi gör det?”

För mig är det som hände på Söderstadion i går under matchen mot Helsingborg den sida av myntet som räknas.

Alla som envisas med att kasta in saker på Söderstadion på linjemän eller motståndare eller vem de nu kastar på kan flytta till Norra stå på Råsunda, eller för all del någon annanstans, för det spelar ingen roll vilket lag de kastar på. Som skit på Hammarby.

Dom har ju redan lyckats få derbyna till Råsunda.

Den som vill fortsätta älta att Hammarby är förfördelat och förföljt, vilket kan vara sant men som är oväsentligt i den fråga som verkligen betyder nåt för mig, kan läsa till exempel detta.

Jaha. Man kanske ska ge upp – helt strunta i att den allsvenska debutanten Simon Helg var kanonbra, att den likaså 17-årige George Moussan i målet gjorde allt rätt trots flygturen (vi håller med om "kanonanalysen" och väntar oss fler), att det stundtals var en underhållande match mot Helsingborg, att vi skrattade gott när Eguren ”bet i gräset” när han och Petter missförstod varandra vid Petters snygga klackfrispelning, att vi för ett ögonblick var på väg att brista ut i ”Vi älskar Kalmar” och att Charlie Davies kan vinna skytteligan nästa år när bolluslingen vill in – och i stället enbart ägna sig åt annat.

Eller bara sluta.

Vi får se.

Och här sitter vi

Årets allsvenska säsong har alltså till slut gått i stå. Till och med vi inser faktum.

Det är höstlikt läckert där man sitter på den gistna träbänken och bälgar kaffe med en tagg i näven. Jycken tog med matten på morgonpromenaden, så vi sitter här och kisar tvehågset mot solen och önskar att det vore vår.

Homer Moody, Wilton Tompkins och Alexandra Goss, vilka är det? ”Stjärnor” som man inte fanns men som poppar upp i kvällsdrakarnas bilagor över kändisar och svenska programledare som man heller inte visste fanns? Kanske. Hur som helst är det bara ett axplock av alla som mejlar mig erbjudanden varav många är rätt bisarra. Dom kanske dessutom är bloggare? Eller avhoppade sådana? Har dom också gått på det här med Facebook? Ingenting är omöjligt numera.

Yngsta sonen har tandvärk så honom ska vi ta ur plugget under förmiddagen för att kolla läget. Sen vet vi inte vad som händer, iofs inget ovanligt, men sen bär det av till Söderstadion. Vi har haft en satans otur med planeringen. Lönefabrikskollisioner och taskig framförhållning i parti och minut. Så kan det gå när man vägrar almanacka. Men nu får det vara nog. Nu ska vi vara där. Vi vägrar svara i telefon för att undgå lock och pock och ställ upp-ropen för man vet att man är en mes som lätt faller till föga och gärna får dåligt samvete för att man varken producerar eller konsumerar tillräckligt för att få hjulen att snurra fortare. Hur som helst, äldste sonen är med på tåget och vi har valt halsdukar med omsorg. Ett oförskämt piggt Helsingborg, om man får tro senaste matchen mot Heerenveen, som vi beskådade på lönefabriken, 5–1 var faktiskt i underkant, väntar. För fem dar sen var vi övertygade om utgången, nu är vi som vanligt trogna vår karaktär, nämligen ambivalenta.

Vi hoppas naturligtvis att Lasse Eriksson får sitta kvar på bänken för vi vill inte att George Moussan ska behöva lämna föreställningen i förtid, men med tanke på Bajens bisarra målvaktsår är vi inte helt säkra på att det blir så.

Ett inte omöjligt scenario är alltså att David Johansson står i årets sista match.

Eller Charlie Davies.

Bajens säsong är inte över, men nånstans i vårt stilla sinne har vi börjat förbereda oss för nästa års och tror inte att vi är ensamma om att fundera på sista utposten. Nånstans ska man ju börja.

För övrigt anser vi att årets allsvenska har premierat lag utan eget lir och som dessutom inte vet hur det är att titt som tätt möta internationellt motstånd under pågående säsong.

Samtidigt som vi sitter här bakom våra bajenbrickor och kisar nynnar vi på en och annan slagdänga för att försöka sammanställa nån sorts utlimat lista av musikalisk betydelse. Ni vet ett begränsat antal plattor som man får ta med om man en gång för alla måste lämna jämmerdalen för månen.

Är det samma plattor som man skulle ta med sig om man blev avslängd på en obebodd ö? Och då menar jag en i Söderhavet.

Nånstans där är vi.

Mokabryggaren kallar.

So help me god, I´ve had enough

Vi är av den bestämda uppfattningen att George Moussan ska stå i kvällens match mot Braga och, som han gjorde så snyggt vid inhoppet mot änglarna, få tillfälle att kyssa stolparna före matchen. Magnus Jonssons roll i dramat blir att ersätta Lasse Eriksson på avbytarbänken, och det är ju faktiskt också något att berätta för barnbarnen om. Och vad som än händer kommer vi inte att skylla på George. I vissa situationer som påverkar oss alla är vi i stort sett förlåtande.

Vi är också av den bestämda uppfattningen att Mats Odells mantra tycka vara att några är komna till världen för att till varje pris göra stålar på alla andra, vilket iofs vissa i hans omgivning gör allt dom kan för att bevisa att så är fallet. Är gud verkligen med honom?

Vi är dessutom av den bestämda uppfattningen att viss musik lämpar sig bättre att lyssna på i bilen än annan och därmed exempelvis lättare genererar stålar till statskassan för att man inte kan hålla gasarfoten stilla. Ett exempel: nån hade kört in en bland-cd av okänt ursprung i spelaren som gick i gång när vi skulle i väg häromdagen, och sen satt vi där och mös till den gamla plågsamma synthitten innan vi kom på att det var det där lätt ekivoka franska inslaget i syntaxen som fick oss att gå i gång – och det tack och lov i samma ögonblick som vi såg snuten höja kameran efter backkrönet.

Vi är alltså av den bestämda uppfattningen att man ibland tappar även de mest grundläggande musikaliska koncept.

Och vad är det för nåt underligt, egentligen? Vi fann en annan version. En kan kanske sjunga, och två kan det inte, men va fan…

Tejpa såren

Jaha, det var det det.

Och med tanke på omsättningen under året på sista utposten håller vi inte för otroligt att Lasse Eriksson sitter på planet och putsar på sina portugisiska målvaktshandskar och svordomar för att mota Bragainlägg och -instick.

Men George Moussan ska ha all heder av sin allsvenska debut. Vi vill inte gå så långt som till att han var bäst när han fick hoppa in i ett mer än lovligt blekt Bajen, men snudd på. Lite fummel med en och annan höjdboll är vi vana vid, och han gjorde en kalasräddning.

Dessutom såg han ut att tycka att det var kul.

En annan som vi vill passa på att höja till skyarna är Tony Gustavsson, som tog på sig förlusten för att spelplanen helt enkelt var kass. Allt, om man får tro Tony, var Tonys fel.

Vi är inte helt överens med honom i just den frågan, men vi gillar honom för det. Och det känns faktiskt ointressant att ens försöka komma med något slags spelarkritik.

Fast att blårosa skulle försöka älga runt på kanterna skulle till och med Einstein räknat ut.

Och nu till något som känns en smula bisarrt, även om loppet naturligtvis inte är kört förrän det är över (även om Den stora planen som vi talar tyst om inte längre är i centrum för räkneövningarna): När hände det senast att vi höll en liten tumme för Kalmar?

Vi går vidare.

På torsdag spelas årets viktigaste match på Estádio Axa, som för övrigt är rätt speciell med risk för att springa in i en bergvägg om man blir alltför uppsnurrad. Vi vet att motståndet dessutom är året hittills värsta, men vi vet också att matchen kan sluta hur som helst. En sak till: Det är faktiskt Bajen som har greppet.

Vi vet också att vi kommer att få se ett helt annat Bajen på planen där det tunga artilleriet på mittfältet lär ha spring i benen.

Braga förlorade för övrigt även de i går på bortaplan, mot Guimaraes i allportugisiskan.

Nu ska vi ta ännu ett steg i vår utveckling och gå vidare.

Men först mokabryggaren.

Jycken? Sover sött.

Vi tar oss ännu en gång på allvar

Först som sist: vi har antytt en viss förståelse för vissa domarinsatser i vissa lägen, som när något pucko vattnar gräsmattan med två plastmuggar öl i stället för att dricka upp dem. Vi är beredda att ta tillbaka allt. Peter Fröjdfeldts sätt att hantera skandalen på Råsunda i går visar svart på vitt och ännu en gång att olika lag är olika mycket värda för domare och för Fotbollförbundet och att nolltolerans är ett mycket tänjbart begrepp. Spelar du i Gais är du dessutom fritt villebråd och värd att offra. Grönvita sidan… skriver koncist om händelsen.

Apropå makrillar är det nu åter fritt fram att ta sig an och ta sig till Sveriges baksida. Författarna av olika nåde och karaktär, etnicitet och kön har minglat klart, käkat upp alla gratischips och hällt i sig allt rödtjut och återgått till sina respektive kammare för att fortsätta tugga på pennskaftet och fundera på om de ska ta livet av sig och så vidare. Att vi inte heller i år gjorde bokmässan en gång för alla beror naturligtvis på att vi fortfarande inte skrivit den där jämra boken, som vi av någon outgrundlig fortfarande har i tankarna, kanske för att bevisa nåt oklart vad, och dessutom var vi där för ett par år sen och drack för många och för kassa mojitos på typ 23:e våningen på Gothia Tower, vilket iofs kan se ut som en tanke med tanke på det numera bordlagda storlaget på vars bord man hade tänkt att duka fram Gais som en helstekt kulting med klubbmärket i gapet, men nu är det alltså änglarna på menyn för Bajen och vi kommer att se fajten på dumburken eftersom vi såg halva Elfsborgsmatchen på dumburken och det gick ju bra till slut och Göteborg åker man ju inte till bara sådär i en handvändning eftersom det är full careta som det är, även om vi gärna skulle sitta på lokal med halvgaisaren därnere för att bräcka varandra med skamliga rövarhistorier från anno dazumal där ett och annat fruntimmer utan tvivel passerar revy.

Förra gången det begav sig mot änglarna bjöd Bajen på årets bästa första halvlek alla kategorier, det var liksom så överlägset bra att man nästan blev mörkrädd, men andra halvlek ska vi inte tala om med tanke på att änglarna fick den dit de ville, nämligen sparka och spring och bollen i luften, bollen i luften, så att Gustavsson fick byta in den ena mittbacken efter den andra. Men första fyrtiofem, det var sannerligen grejer, och segern var, som man säger, odiskutabel.

Med tanke på att Bajens mittfält på grund av dumma avstängningar saknar argentinsk dynamit och Chankos idoga jobbande vill vi inte se nån mittfältskamp om utrymmet och problemformuleringsprivilegiet. Se bara till att motståndarna aldrig får tag i bollen, är mitt enkla recept, och då gäller det helt enkelt att lira boll och pressa högt. Och gärna i två halvlekar.

Med tanke på veckans match mot Braga får Traoré läka ihop helt och fullt, vilket innebär att Petter kliver ner och jobbar centralt tillsammans med Haris. Castro-Tello får hålla i gång vänsterkanten. Erkan jabbar på med högern och går då och då in i banan med sin patenterade bollen bakom benet-dragning. Mittfältet är alltså en tvärhand långt och tungt och ska utnyttja det till fullo.

Charlie startar där framme (och gör mål). Jocke Jensen kliver in från start (och nickar bort allt och kanske in en hörna bakom Bengan). Klebèr tar plats till höger, och vi håller tummarna för att David är fit for fajt och får läge att vända spelet från vänster direkt till Paulinhos volleyhögerkänga. Mål naturligtvis.

Ungefär så.

Mokabryggaren kallar. Sen ska jycken ut.

Payday

Det finns clowner – och det finns clowner.

Solen skiner, mokabryggaren jobbar för högtryck och jycken har fått en godis och en promenad med matten, medan en annan fick köra sektionen ungar som inte hostar och snorar till plugget eftersom vi om man ser lite genetiskt på det hela allesammans har lite problem att komma i väg i tid på mornarna trots att vi alla tjatar på varandra, och det är ju skönt att man på nåt sätt påverkat ungarna eftersom dom gärna påverkar mig med sina skolbaciller.

Men annars ska man alltså inte klaga på den gistna träbänken och med en tagg i näven, och Den stora planen som vi talar tyst om har gått som tåget, ja förutom en sak som jag vill ha sagt: Jävla Gais.

Fast nu får Bajen även nästa match chansen att sätta en serieledare på pottkanten. Och det är ju alltid något att hänga upp Den stora planen som vi talar tyst om på.

När det väl gällde tycks Bajen speedway fått punktering. Handbollen, däremot, kör över allt och alla. Staffan Olsson är en hjälte som håller tyst när han ska, och att han är långhårig gör ju inte saken sämre.

Annars väntar vi med spänning på Lasse Anrells nästa krönika där han utlovat att rangordna dom största skitstövlarna på Aftonbladet, alla psykfallen, och som om det inte vore nog: cheferna som horar mest. Tidningen lär behöva gå upp i mät särskilt som Anrell bett medarbetarna komma med förslag på vilka dom tycker är ”de största fittorna på Aftonbladet".

Anledningen lär vara att en enligt utsago clown i tidningens namn, och vars bror av en tv-recensent på tidningen i fråga definierats som en så kallad Stureplanslallare, fått ansvarige utgivaren för digitala ettor och nollor att ställa sig upp som en annan Voltaire och försvara clownen som satt i system att under tidningens namn ta heder av folk och fä och tv-recensenten. Clownen i fråga bloggar nämligen, och det vet man ju hur såna är. Jag skär absolut inte alla över en kam, men man behöver ju inte ens googla utan bara läsa på för att komma på att det ofta är högt i tak och helt utan substans. Man behöver alltså inte ens besöka Stureplan för att känna sig illa till mods.

Apropå att må. Det lär med tiden bli lättare att skydda okonventionella varumärken, ni vet ljud, färg, dofter och känselupplevelser, ser jag när jag omvärldsorienterar mig. Som att till exempel gå ut med jycken, lyssna på göken eller dra en handtralla. Intresset bland företagen, och från alliansen naturligtvis, att slå mynt av denna jungfruliga mark ökar för var dag – och inte bara bland dem. Mera valfrihet, eller hur! Jag inte bara bloggar, jag ligger i framkanten även här och ska inom kort patentskydda en av mina specialiteter aftonbrakaren nån gång efter middagen. Det ska fanemig kosta att på nära håll få uppleva ljudet, dofterna, ja, att få vara med om hela upplevelsen.

Så om nån lägger på en brakare på väg upp i rulltrappan vid Östermalms tunnelbanestation, vänder sig om mot dig, sträcker fram näven och säger: en tia tack, så vet du vem det kan vara.

Hämta – andan

Solen skiner, mokabryggaren har mullrat, lätt snoriga ungar är hemma och ser på Picassos äventyr för hundrade gången och en annan, tja, en annan dricker kaffe, suger på gårdagens karamell, kliar jycken på magen och funderar på vad det var vi skulle göra.

Som sagt, såg en halvlek. Erkan lös, och Charlie fick tillfälle att avlossa bössan i alla fall en gång. Nästa gång så…

Nästa gång sitter Sebastián och Lolo på läktaren. Det är ju inte där man önskar dem, men vi hyser hopp. Vi gnäller inte. Vi njuter. Vi ser framåt. Och vi tror att Charlie petar dit två. Eventuella frisparkar får väl Petter dra dit.

Med risk för att bli stämd (ni vet verkshöjd och sånt där tjafs) – här är kvällstidningens rubriker i pappersform på ett bräde just denna vackra dag i jämmerdalen: Hela lönen – till räntor; Protesterna kan sluta – i blodbad; Möt hösten – utan tak; Glöm grön el – sänk förbrukningen i stället; ”Vi ska inte skilja oss – som våra föräldrar”, Hon har haft olika killare sen hon var 16 – men tror på livslång kärlek; Överföll värdetransport i Kista – flydde i stulen bil; Nu har han rekord – i fortkörning; Shoppa billigt i USA – på nätet; Gör som Idol-Kishti och lev ut – det får dig att må bättre; Tjata – och bli en vinnare på mötet; Dumpad? Älta inte – skriv; Dödad – av pappa; Stulna bussen hemma – alla väskorna kvar; Väl rutet – nu kan allt hända; Gå i skogen – bli rik.

Just det, vi älskar – tankstreck.

Än så länge går allt enligt planerna för att pokalen till slut ska hamna rätt.

Jag håller för övrigt med den som anser att det här blogginlägget var fullkomligt ointressant. Och att vi – ännu så länge – inte ska förhäva oss.

SM-g

"Det är fel lag som dominerar", sade Glenn Hysén i paus. Vad menade han med det?

Lustigt hur det kan bli. Den enögde grannen bjöd in oss hela det grönvita basset för att se första halvlek av kvällens clou nere i ellos som vi inte kunde se på hemmaplan, för sen skulle han se länsderbyt som han sa att vi också gärna fick se, vilket säger en del om vilka grannar man har. Hur som helst, först kvarten var det tydligt att plastgräset satte sina spår, man måste liksom spela på fötterna och inte framför, plus ett skitmål, men sen var det ett lag på planen. Det var liksom inget snack om saken vilka som kunde lira boll när den väl var i spel.

Sen fick vi gå hem.

Sen hade vi ångradion på hemma i köket samtidigt som vi kastade ett getöga på länsderbyt på burken i rummet bredvid i en halvtimme för vi ville liksom ändå bilda oss en uppfattning om eländet, och sällan har väl en annan sett sämre underhållning – någonsin. Publiken hade det kul, såg det ut som, men dom är väl vana vid just den standarden på sparkandet och springandet.

Sen skulle kvinnan i huset se SVT:s och Birros djupdykning i gammal göteborgsprogg, palestinasjalar och raketostpaket, som för den som inte vet vad det är var en rätt skön pryl med välkonserverad ostmassa som man tryckte upp i ett rör och skar av med ett snusksnöre och lade på frukostmackan, och är det nåt vi saknar är det denna sköna pryl som slår till exempel pringles med hästlängder.

Så det fick bli enbart ångradion. Tack och lov.

Vi gick ungefär en halvmil på tjugo minuter runt köksbordet med en bitburger i näven (vi var som sagt på bolaget tidigare under dagen, fast om det var just det vi skulle göra vet jag fortfarande inte), och sen tog vi en budejovicky eller nåt sånt, och det var en ruskig resa interfolierat med rapporter om en massa fjantar som jagar puck ända in i kaklet efter Egurens straff.

Sen knöt vi vår grönvita näve, svor tyst en skön ramsa och körde yngsta sonen, som passat på att käka gröt, i bingen.

Ibland är jag övertygad om att det bara finns ett lag som kan lira boll i det här landet. Det stämmer faktiskt. I länet är det dessutom ställt utom allt tvivel.

Sen vill vi naturligtvis passa på att gratulera IKF Peking till att vara tillbaka där dom hör hemma mer än vissa andra.

Står där med lång näsa

Just i dag vann Bajen över Örebro borta med 3–0, för sex år sen alltså, under Cratz for King-epoken, och det var första gången Linderoth såg Bajen på plats har jag för mig, och jag vill minnas att han sade att man inte kunde spela bättre än Bajen gjorde då.

Men det var då det.

Just i dag fyller några syskonkids år, ja, dom är rätt stora nu, men ändå, och vi är jävligt stolta över att vi kom ihåg det och sjöng som vi plägar göra när vi kommer ihåg det en stump i luren för dem, även om det var deras mormor som påminde oss om det. Vi brukar även glömma bort saker som vi blir påminda om, nämligen.

Just i dag är det alltså ellos på gaffeln, på konstgräs och med tuppkammen i vädret efter vinsten nere i Bukarest, det såg faktiskt rätt bra ut för de gulsvarta i vitlökens och vampyrernas förlovade land det jag såg på burken av matchen, även om motståndarna inte hade någon eller några typ Karpaternas Maradona på planen, det var i alla fall en sak som var säker, och troligen hade fått stordäng av Braga. Att ett lokalt länsderby just i dag drar till sig medierna som en gödselstack flugor bryr vi oss inte om, och Borås Tidning sticker ut som en fyrbåk i mörkret runt omkring oss och koncentrerar sig på sånt som är viktigt, även om perspektivet är lite lustigt. Kolla bara webbfrågan: ”Hur går det för Elfsborg i kvällens match mot Hammarby: Vinst för Elfsborg – Oavgjort – Förlust för Elfsborg.” Procentsatserna när jag lagt min röst? 78–11–12.

Den som är van att räkna procent märker omedelbart att det blir något mer än vad det borde.

En tidigare fråga som Borås Tidnings läsare uttalat sin vilja om löd: ”Ska Pinocchiostatyn i Bollebygd få stå kvar? Ja – Ja, men utan snopp – Nej". Visst blir man nyfiken? Procentsatserna den gången? 60–10–29. Lär dom sig inte att räkna i Bollebygden? Hallå Björklund, tvångsförflytta några elever! Eller vänta, lärare kanske. Eller vänta, journalister!

Själva räknar vi febrilt på hur det hela kan sluta, och när vi slagit ihop det vi vill, det vi tror och det vi fruktar hamnar vi nånstans på 60–50–50 i Bajenfavör.

Hur som helst: ”Vi räknar med en lugn tillställning”, säger Yngwe vid Boråspolisen som räknar med ungefär 400 svärmorsdrömmar på plats.

Mokabryggaren mullrade alldeles nyssens och ska strax gå i gång igen lagom till taggen på den gistna träbänken. Jyckens morgonpromenad? Tog matten förtjänstfullt hand om. Morgondoppet? Det talar vi tyst om.

Sen var det nåt viktigt som vi skulle göra just i dag, men det har vi glömt.

För säkerhets skull tar vi en vända till bolaget om det nu var det som vi skulle göra.

...men ett stort steg för mänskligheten

Javisst är man grinig typ, sällan nöjd, dysterkvist, gnällspik, ljum i sitt beröm och slarvar med till exempel städningen och att upprätthålla könsmaktsordningen. Då och då ljuger man fast man inte borde. Man misstror Borgs anhang, men lika gärna dom andra. Man är tillika snorig som aldrig förr. Och emellanåt alltså inte på plats när det händer. Men ändå. Morgonens andra espresso blev kanon. Och 2–1 mot Braga lyser som en brandfackla i jämmerdalen. Direktrapporteringen på Bajens hemsida var till råga på allt direkt nagelbitande när tre tilläggsminuter blev ungefär åtta. Som det ska vara, alltså, när man nu inte var där. Och Sulan förlänger ännu ett år. Sulan förlänger alltså. Sulan är hungrig. Vi är hungriga. Bara en sån sak.

Bitarna faller på plats. Vi snyter oss med glädje. Mokabryggaren mullrar. Jycken får en extra godis. Vi reser oss upp för att möta världen och funderar på om inte en tripp till Portugal är dom rätta takterna.

I kvädd smädder ded

Ibland är man utanför sina sinnens fulla bruk, som när man nån gång i forntiden sade ett visserligen knappt hörbart men enligt lönefabriksrepresentanten ändå ett odiskutabelt ja till att gå till lönefabriken just i dag när man är visserligen dunderförkyld men stark, på pottkanten alltså, ni vet åsnan mellan två hötappar av vilka den ena är byggd av nöden men den andra är tvungen, det är bara att kolla i plonkan ("kolla, en mal") och vi sjukskriver oss dessutom inte i onödan trots att alliansen tror motsatsen om visst folk och alla fän och presumtiva koppartjuvar och fylla i och bära kassarna åt storhandlarna på walmart-nissar, men alla ni andra: Råsunda kallar i kväll med grönt och vitt, hur det än går är det inte slutet men kan vara början på något nytt, går ni i kväll är det ett steg på vägen till att inte behöva åka dit igen, innan ni vet ordet av är AEG med på tåget, ny area, hela kittet, Unicef på tröjan i all evighet eller så länge Unicef behövs i världen, ni bäddar alltså för hur ni vill ligga och hur ni vill vara klädda och att inte nån jeppe får för sig att vi måste slå ihop klubbarna i länet för att kunna konkurrera, och vägen går alltså över Braga, och det kan sluta hur som helst men det går inte utan er som är på plats.

Nu ska vi tjacka trumpinnar: yngste sonen befinner sig i sin utveckling nånstans mellan tioårskris och Ginger Baker-syndrom.

Men först en kaffe och ett kilo esberitox. Jycken viftar på svansen och får en godis som belöning för visat tålamod.

Hur det än går kommer vi att ångra oss att vi inte var där.

Glömmavaddå?

Vad var det nu vi aldrig skulle glömma?

Jycken ser frågande ut. Mokabryggaren rosslar. Även ting kan få en förkylningssläng när ungar etc snorar.

Var var vi? Jo:

En och annan solstråle, ett och annat regnstänk, en och annan våldsam vindil. Och ett och annat mål. På Söderstadion bjöds det mesta i går när tråkiga, just det, Gefle kom på besök, detta välorganiserade bittra kollektiv som spelar enligt sina taskiga resurser och därmed år efter år biter sig kvar i allsvenskan medelst en räcka 0–0-, 0–1- och 1–0-matcher. Eller nåt sånt.

Eller förresten: Glöm det.

Emellanåt var Bajen sjukt överlägset. Då och då, alltså. Men det är ju iofs inget nytt. Att Gustavsson inför matchen ordat om att det skulle krävas tålamod lös igenom första tjugo, när Bajen tryggt rullade boll utom räckhåll för motståndare och fyrtio meter från rätt straffområde, det plus avsaknaden av lite jävlar anamma, som om man liksom var på väg någon annanstans, vad vet jag, kanske ut i Europa eller till lördagslasagnen. Och sen, när det väl stod ett noll, tänkte man: Proppen ur. Nu kan vad som helst hända.

Och det stämde. Fast kanske inte riktigt som man hoppats.

Att en målvakt har taskig räddningsprocent har för övrigt rätt mycket med försvarsarbetet att göra. Så det så. Det behöver nu inte betyda att just de två sakerna inte hänger ihop, typ hönan och ägget. För det gör de.

Paulinho tackar gärna Jesus, men han ska också tacka Petter om rätt ska vara rätt. Och för all del David, Haris, Lolo och Sebastian. Och ett välvilligt motståndarförsvar. Fast det kanske också hänger ihop.

Klebér gjorde för övrigt ett stabilt inhopp och återgav tillställningen ett visst mått av balans och värdighet.

Charlie kom in och med två minuter kvar på matchklockan gjorde han en klassisk internationell Uefacuprusning med bollen över hela planen som slutade nere vid motståndarnas hörnflagga och som gav en frispark. Fast nästa gång ska han sätta full fart mot målet. Om han får komma in.

Spionerade en timme på Braga på burken häromkvällen för att bilda mig en uppfattning om läget inför Uefacupkvalet, vilket var en mysko upplevelse eftersom motståndarna spelade i en dresskod som med lite fantasi kunde uppfattas som besläktad med Bajens. Och en sak är säker: Jag blir inte klok på om portugisisk fotboll, och då lämnar vi de stora elefanterna med Porto i spetsen därhän, är bra eller nåt annat. Det är liksom lite grann hej och hå, blandade kompotter, lustiga situationer och lysande undantag. Eller tvärtom. Och halvtomma läktare. Ungefär som på Söderstadion i går, alltså.

Så är det nämligen: Vi gnällspikar som var på Söderstadion i går styrde våra steg därifrån lätt ambivalent euforiska eller möjligen snurriga. Man kunde klaga på en hel del men faktiskt inte på underhållningen på planen. Dom femtusen som hade annat för sig behöver förresten inte surra om andra lags eventuella medgångssupportrar. Man behöver nämligen inte alltid vara på plats när det går som tåget. Däremot när lag som man aldrig ska glömma kommer på besök. Det är då som allt kan hända mer än nånsin.

Gårdagens resultat var för övrigt helt enligt planerna för att Lennart Johanssons pokal ska hamna rätt.

En ny arena? Tja, hur halvtom kan en sådan bli?

Standing in one place has never been more fun

Vi börjar med en länk härifrån, för dem som inte orkar läsa mer...

Under tiden sätter jag på mokabryggaren.

Avlyssnat häromdagen utanför dörren till fp:s inre kabinett:
”Min dotter kom hem och sade att det var en pojke i en annan klass som petade näsan under nationalsången.”
”Det finns bara en lösning: tvångsförflytta pojken till en annan skola.”

Annars har det väl inte hänt nåt särskilt. Slog faktiskt till med ett morgondopp, lustigt nog också det häromdagen men inte huvudstupa utan med hjälp av mesbadstegen, och anledningen var naturligtvis att bevisa att man är väl enkelspårig och gärna vill bevisa nåt oklart vad: grannfrun hade hoppat i dagen innan. Och påstått att det inte var så kallt.

Zlatan lär också ha varit nåt i hästväg häromdagen, om man får tro dagen efter-rapporterna i medierna från den mållösa men nyktra tillställningen på Råsunda mot Danmark som vi inte bevittnade eftersom vi umgicks med barn, käkade glass och såg nån fjantig rulle i stället. Inga mål, alltså, men han klackade en boll, såg jag på tv-sportens bildsättning av tokhyllningarna.

I dag startar fotbolls-VM på riktigt för svenskt vidkommande. En match är redan spelad. En, men ack så viktig, skillnad mellan kvinnors och mäns bollsparkande på högsta nivå är att i en av varianterna skulle Tyskland tack och lov inte besegra Argentina med 11–0.

Varför är det ingen som tar upp det faktum att fotbolls-VM spelas i Kina? Är det för att det är ett stort steg mot demokrati och marknadsanpassning att det är just kvinnor som sparkar på bollen omgivna av kpist- och svartklädda män? Eller för att kvinnor (”flickor” var fortfarande gångbart när pressen skrev om förra fotbolls-VM i Kina 1991, numera är förresten alla ”tjejer”) liksom står över sånt tjafs som var i all världen man utövar sin idrott? Att det liksom är mer på kul? För man skriver väl ändå inte "Kom igen, killar!" bara sådär?

”Britney glömde trosorna – igen”, meddelar Aftonbladet. Att jag i min tur meddelar detta om just den här tjejen beror på att jag är barnsligt och slentrianmässigt förtjust i – tankstreck.

Annars har det väl som sagt inte hänt nåt – mer än att det är 34 år sedan kuppen mot Salvador Allende. Och att ”kriget mot terrorismen” nu pågått i sex år. Som sagt: ”Iraqis are struggling to come to terms with a vicious past.”

Jycken vill ut. Men mokabryggaren mullrar.

Vi har inte gett upp

Det är tur att man är med jycke och inget annat. Nya partydrogen: maskmedel för katt, skriver Expressen upphetsat, men vafan, när var vi förresten på party senast? Alexandra på Mallis -76? På Timotej -79? Vad hände egentligen på Big brother? Eller vänta, på Ricardo i Gamla stan -83? Club Palermo i Havanna för inte så länge sen var lite åt partyhållet. Dansade vi inte rumba i Barcelona? Näe, det var i Lissabon. Fetfesten hos vad hette hon nu igen? Hette förresten hålet i väggen verkligen Ricardo? Bra fråga. Man fick hur som helst såga sig igenom röken. Hobson och Commerce? Inte bara. Fan vad man glömmer.

Fast ibland är ju livet mest hela tiden party. Det tar sig nämligen. Vi har börjat lyssna in oss på Manu Chaos senaste, och den lyfter liksom hela tiden ett snäpp och vi med den och det är inte illa eftersom höga förväntningar kan ställa till det så till den grad att man känner sig lurad på konfekten när man väl får ta del av upplevelsen som man bespetsat sig på. Inte nog med det: solen lyser så grant, lönefabriksnärvaron lyser med sin frånvaro, mokabryggarens resultat av allt muller lyser svart och lockande, vi ska till bolaget och impulsplocka hem en kombination av en lysande tinto och två, okej tre, starobno, vi ska få hem ny madrass till bingen, vi ska en gång för alla välja ut sex lysande ökända ök på Solvalla, och dessutom ska vi hinna med att lyssna på yngsta sonens första trumlektion i den lokala kommunala musikskolans AB, som naturligtvis omstruktureras titt som tätt så att vd, styrelseordförande etc ska kunna få marknadsmässig lön för att kunna konkurrera med sig själva, för det är ju det som är poängen med utlokaliserad verksamhet numera, den som stod i vägen för skattesänkningar, den som byggde landet, den som lade grunden och höll samman. Hur som helst, vi har redan hunnit köra en lektion hemma, och vi började basic för att betona vikten av att lägga grunden rätt, man är ju trots allt en viting vars storasysters snubbe en gång på stenåldern tog med sig sina vax när han hälsade på och det har ju satt sina spår, pampampampampampam piddepidde pampam, nämligen Ringo Starr och övergången till She came in through the bathroom window, för att, är tanken, så småningom leta oss ut världen. Fan, vi har ju en gång i tiden släpat hem ett par congas modell mindre, äkta vara från Kuba, snacka om mottaktsparty eftersom kvinnan i huset förde i boet två stycken modell större någonstans ifrån, fråga mig inte varifrån men dom kan få det att svänga dom med.

Fast tjacka trumset kommer inte på fråga. Vi trummar läxorna på köksbordet. Om inte annat för att slippa höra grannarna nynna på ”har dom inte hängt honom än”.

Utskitet äppelmos kontra svensk granit? Tja, vi misstänker att danskarna om tre dagar på Råsunda avslutar det dom till sist påbörjade men aldrig fick fullfölja på Parken i våras eftersom svenskarna hade bondtur in i det sista. Det kan gå så illa att någon i ren desperation kan få för sig att ta saken i egna händer. På känt manér.

Apropå party: Om dom första åtta lagen i allsvenskan vinner två, förlorar två och spelar två oavgjorda matcher var och Bajen vinner sex raka hamnar Lennart Johansson pokal där den hör hemma. Bara så ni vet.

La vida tombola

Till och med mokabryggaren har slutat leverera. Kaffet smakar bittert och ser ut som te. Sjön ligger grå och uppgiven. Det är slut på morgondoppen. Jycken lyfter nosen, rynkar ögonbrynen och sniffar frågande. Ett brunt löv singlar desillusionerat ner. Aftonbladet hade rätt: hösten är här.

Och vi som redan haft vår höstdepp.

Sonen var på plats. Vi såg eländet på dumburken. Så just det känns inte trovärdigt att skylla på. Vi kan däremot inte låta bli att jämföra.

”De blev hetare efter ett tag, och det kanske var vi som lät dem bli det”, säger Haris efter råsundaderbyt. Kanske det. Nånting hände faktiskt efter en kvart. Det var som om Egurens mål punkterade matchen. Fast på fel sätt. Det var som om Bajen inte längre vågade tro på det som dom måste ha trott på innan Ingvarsson, som sedan i vanlig ordning såg det han ville se, blåste i gång matchen. Det var som om dom hoppades att jobbet redan var klart. Som att det räcker att sätta upp en målsättning för att nå ända fram.

Efter tjugo minuter var dom alltmer tvåa på bollen ju längre matchen led även när dom lyckades få fatt i den. Frenesin var som bortblåst. Mittfältet rörde sig i ett ingenmansland. Anfallsparet saknade tanke. Backarna blev utlämnade åt sig själva när motståndarna kom två eller tre och fick planen att kantra. Och målvakten stod nästan pall men kunde inte göra något åt resultatet eftersom han trots allt gjorde rätt rätt många gånger men troligen valde fel en avgörande gång och det går inte att skylla på när man ska summera.

Vårderbyt var för all del inte det roligaste men då vann helt klart fel lag. Och vi? Vi slog oss till ro med att vi egentligen var bättre. Motståndarna däremot hittade ett antal nyförvärv som tog plats i startelvan. Dessutom blev deras trupp tåligare för diverse utflykter i Europas utkanter innan ett eventuellt allvar börjar.

Det handlar naturligtvis om kulor i plånkan. Men ändå. Vi blev av med allsvenskans bästa målvakt. Sen fick vår förste bäste bänknötare som inte heller såg ut att kunna ta chansen tillfälle att åka tillbaka till Norge för att sitta av tiden. I stället fick vi en back som på sikt ska gå in i organisationen.

Och helt plötsligt regnar det som fan. Vi gapar som vanligt efter mycket men gör bäst i att stänga käften för att inte drunkna.

Den enögda grannen kommer naturligtvis att ha synpunkter på det hela, men den här gången kommer vi att hålla med om i alla fall en del. Vi får helt enkelt bjuda på några nickanden och hummanden för vi har inget val.

Men hur gick det för stämplade Petter? Och hur är det med Paulinho? Är Joakim Jensen reservplanen där framme?

Vi överlever naturligtvis. Vi skiter i paraply. Det har redan slutat regna. Vi tar en sak i taget. Vi sätter på den nya plattan, ställer oss upp, tar några försiktiga danssteg. Mokabryggaren mullrar i bakgrunden. Och yngste sonen tog på sig en snygg grönvit halsduk i morse när han skulle till plugget.

Max har förresten gjort mål därnere i Belgien.

Bloggvärldens hemska baksida

Kvällens motståndare har fått ordentlig tuppkam, det har rullat på rätt ordentligt, det vore önskvärt att den klipps av jäms med fotknölarna. Lönefabriken kallar, vi är alltså inte på plats, bara en sån sak, vadå ångest? Allt är som vanligt – just i dag. Fan. Vi både tror och hoppas. Jycken måste ut. Vi måste ut. Vi vet hur det kan gå. Vi vet hur det borde sluta. Vem får rubrikerna? Fan, sluta svära, det är ett fattigdomsbevis. Fokusera. Gå hem och låta mokabryggaren löpa amok. Hjälper det att be en smula? Visa dom jävlarna. Ta oss samman. Herregud, det är ju för fan bara fotboll. Köra över dom, slå en tunnel, vässa armbågarna. Plocka lite blommor i stället. Le som fan mot dom man möter i stället för att rulla med ögonen. Kärlek. Hålla upp dörrar. Bildligt talat alltså. Det finns ju fan lag som heter Derby, och det går ju bra. Bollen på marken, bollen på marken. Fortsätta le. Sluta slå i dörrar. Hälsa på den enögda grannen. Och för helvete hålla hastigheten på väg till lönefabriken. Mota olle i grind.

Vem vet, det kanske funkar?

Vi ångar på...

Magisk kväll i Fredrikstad, sade kringkastningens kommentator efter den norska frisparken fyra minuter före slutet som fick äldste sonen att slå i dörrarna och försvinna in i mörkret i sitt rum. Sen smög vi dit, knackade, snudd på övertid, och sa: Vet du vad? Vill du ha fler anledningar att få skrika? Det är straff.

Och nog var det en magisk straff av Eguren.

Sen tappade vi helt internetkontakten när Charlie Davies rundade sin snubbe. Som kom tillbaka när Tony stod där med tårar i ögonen.

Nu kör vi!

Det kan räcka med ett Bu!

Man ska inte säga för mycket hur det egentligen ligger till, men jag såg sista tolv när Borås stolthet tog sig an Valencia på en sjöblöt konstgräsplan, och det sparkades snett och vint från alla håll och kanter och snudd på superlativer haglade över Elfsborgs inställning och spel från kommentatorerna, och en gång tog Valencias lirare hand om bollen och passade varandra typ hundra gånger trots rotblötan och avslutade det hela med ett snyggt instick och sen dundrade Villa in returen till 2-1, och det kändes som om dom inte direkt förtog sig utan mest förundrade sig över de gulas inställning som om det gällde livet eftersom matchen egentligen var död sen två veckor.

Och det kanske det gjorde trots att matchen var död.

I morse stod jag på huvudet i vattnet. Igen. Det känns faktiskt som om man slåss mot elementen.

Jycken springer mest omkring och morrar samtidigt som hon släpar runt på ett uppluckrat tuggben som passerat gränsen för aptitligt. Men det tycker inte jycken. Det har väl nåt med ryggmärgen att göra.

Kronberg ser vättar och toppsosse drog av – just det, här är ett tankstreck – utan kvitton, meddelar den mindre kvällsdraken.

Nu kommer hösten, meddelar Aftonbladet.

Annars fortsätter Allyson Felix att på alla sätt och vis imponera på en annan framför dumburken, vilket vi uppskattar.

Norrmän tror inte bara på vättar – dom tror på allehanda rykten. Folk i Fredrikstad är rädda för Hammarbys fans, meddelar nån jeppe på den norska kringkastningen som ett faktum och ber i samma andetag om ursäkt för att man passat på att sända bilder av andra svenska fotbollsklubbars toksupporteruppträdande för att bevisa hur just alla dessa skönsjungande svärmorsdrömmar som tagit sig till Fredrikstad för att stödja de grönvita heroerna i deras marsch mot vidare Uefakval uppför sig. Att visa dessa bilder som man nu visat är tydligen deras journalistiska ansvar att publicera, om man får tro jeppen.

Hur kan det komma sig att Bajens supportrar, om man får tro jeppen, har ett så dåligt rykte i Norge att folk knappt vågar gå på kvällens match? Har det något med det journalistiska smörjmedel som kallas det publicistiska ansvaret att göra?

Hur kan det komma sig att en lärare på sonens skola varje gång han ser mig förundrat frågar om jag var på den senaste matchen? Underförstått: att du överlevde…

Och jag ser på honom, lika förundrat, och tänker: Vad är det för jävla skittidningar du läser?

För övrigt är vi lätt handikappade eftersom vi redan har börjat hålla tummarna. Vilket gör att kvinnan i huset får ta hand om käk och disk och allt annat som upprätthåller könsmaktsordningen. Mokabryggaren, däremot, precis som alla rykten, går att hålla i gång med två tre fingrar. Det sitter liksom i ryggmärgen.

Vi lyfter

Jaha, så är man kär igen. Är det hösten som spökar?

Kvinnan i huset säger att det har med åldern att göra. Det har det väl alltid?

Morgondopp med huvudet i först, och det kan ha varit sista gången för i år. Tycker ni att det är kallt i luften? Inte om man jämför. Annars har jycken fått sig en morgonduvning – av matten. Vi delegerar uppgifterna som ska göras med den äran. Mokabryggaren mullrar.

Sport i korthet. Äldste sonen, som tog med sig lillebror plus österrikisk typ tolvåring på besök i hjältarnas land till gamla OS-arenan när den äntligen fick uppleva riktig fotboll, och där jag naturligtvis varit en smula kär också, tyckte att BP påminde om Klaksvik. Inte desto mindre såg det stabilt ut, tycker en annan som glodde på matchen med ett och ett halvt öga på lönefabriken via dumburken. Lolos ribbträff var dessutom värd ett bättre öde.

Saaranperä is back in Bajen. Han kom, han försvann, han kom tillbaka och för på sikt. Betyder det att detta är Sulans, snyft, sista säsong på högsta nivå? Inte för att det behöver ha ett samband, men ändå? Spektakulära nyförvärv, typ Nhleko, eller om man ska vara allvarlig, typ ”Magic Hands”, har vi inte sett skymten av, men det är ju två dar kvar av det så kallade transferfönstret.

Förr när det begav sig stod man i kurvan och glodde när Linda Skoglund skulle i startblocken på hundra meter på DN-galan i OS-borgen. Nu sitter man framför dumburken och ser Allyson Felix i en annan tidszon rinna i väg på två hundra på försök. Såg bra ut. Tro mig. Upplyftande.

Fredrikstad står på menyn. Hur vi kommer att uppleva den upplevelsen på hemmaplan vet vi inte men vi tror på det bästa eftersom vi blandar gnäll och stön med att se möjligheterna. I allsvenskan tycks tre springa och sparka-gäng varav ett på alldeles för nära avstånd fått ordning på maskineriet och kan bli svåra att rå på, om man nu ska gnälla lite, men vi har fortfarande inte gett upp. Bara så ni vet.

Och så har vi förstås Manu Chaos nya platta på inköpslistan. Och det kanske redan i dag. Inte nog med det: karln kommer till stan, och vi kommer att vara där.

Sånt kan få en förtida höstdepp att släppa taget rätt ordentligt.

Som en annan Johnny

Vi har bestämt oss för att en gång för alla för i år genomlida en kort, förtida höstdepression nu när sommaren fortfarande bestämmer över klädval, jyckens morgonpromenader, morgondoppens art, kaffets styrka etc. Så att det är klart när det liksom verkligen gäller. Så att vi inte har nåt att skylla på när det är dags.

Sen undrar vi varför lönefabriken lyckas blåsa i visselpipan inte bara när det var dags för jugårn och Halmstad (känns iofs rätt okej såhär efteråt) utan även när de grönvita heroerna först ska inta Stadion för att köra över BP ännu en gång för alla och därefter ska spela skiten ur Råsundabetongen när aikås ”alla världsstjärnor” (för att tala grannens hybrisspråk) sätts på plats på ”hemmaplan”. Orättvist, är bara förnamnet. Men naturligtvis inte oväntat.

Vi konstaterar att Grönvita sidan… har tagit sig samman, vilket gör den förtida höstdeppen mer uthärdlig.

Panikbloggeri1 har en ställt samman en (o)trolig startelva inför BP-krossen som får oss att fälla en och annan tår.

Vi har inte mycket mer att tillägga än att vi trots alla omen ser ljuset i tunneln.

Och att vi fortfarande tror att Charlie nån gång kommer att leverera så att det sjunger om det.

Att vi inte ger upp.

Och att vi nu måste få tid att deppa lite.

Durch für gegen ohne um

Det går som en löpeld genom landet. Jag säger bara: Stanna hemma. Först var det Glenn Hysén som talade ut om ”homoattacken” i den större kvällsdraken och sade att man inte tog honom ostraffat på apparaten, I Tyskland av alla ställen, och nu är Jan Guillou, i Norge av alla ställen, som konstaterar att ”Han tog mig på snorren”, något Expressen kategoriserar som ”nöje” – om man ska tro länken.

Sensommarsolen fortsätter hålla stånd. Morgondoppet begicks huvudstupa, men det finns i bakhuvudet att något har hänt med vattentemperaturen, och just den tanken slår mig när jag väl är i luften och det inte finns någon återvändo. Sen kaffe naturligtvis, i mängd, och jycken väntar fortfarande på morgonpromenaden. Vi tänkte i vanlig ordning delegera den till matten eftersom vi är kolossalt upptagna med… just ingenting.

Plugget är plötsligt här. Maskineriet gnisslar i gång lika chockartat som tidigt som attan. Inte nog med det. Vi har österrikiskt besök eftersom äldsta sonen under sin termin därnere i dom wienska environgerna förra året gjorde stor succé hos värdmamman och hennes yngsta son så till den milda grad att dom är här en vecka och hunnit med en natt på skäret inklusive svenskt utedass, svensk skolstart, köttbullar, Junibacken och konsert med Frida Öhrn och ska till Wasamuseet och Skansen, och jag, jag kan rabbla tyska prepositioner för det bankade läraren, för övrigt lettisk krigsflykting som när han kommenderade klassen på svenska sade saker som ”Hitler byggde fina vägar”, in men inte mycket mer, så det är ingen ”tanze am rosen” när jag ska uttrycka något begripligt om hur det står till i jämmerdalen. Som när jag skulle förklara att vi nu har högertrafik men innan dess vänsterdito för att Karl Xll sköts med en knapp i huvudet när han skulle erövra Norge, av alla ställen, från danskarna och att vi folkomröstade om saken och att mer än 80 procent ville att Svensson skulle fortsätta att hålla till vänster men att vi nu sitter i samma båt som nästan alla andra. På tyska alltså.

Men sonen snackar på utan att bry sig så mycket om prepositionerna – ”Vad är det?” – och det är ju bra.

Vi har för övrigt inga planer på att få till nåt spirituellt om Halmstadmatchen härförleden. Vi kan helt enkelt inte. Möjligen på tyska – ”Donnerwetter” – men vi känner (”upplever” för att tala brunnerska) att vi ändå inte riktigt når fram.

Vi kniper käft.

Och sen ska vi till lönefabriken.

Pärlor vi minns

Vilken vecka. Hade inte slutat snarka när jag morgondök i från bryggan, och den efterföljande baljan kaffe drack jag upp innan jag upptäckte att den höll 800 grader och saknade mjölk. För tydlighets skull: trött, men det är det ju inte bara jag som är. Dessutom kan man ju alltid i såna lägen fundera på hur det ser ut i världen för att man ska förstå att man är rätt privilegierad som har en säng att fundera över könsmaktsordningen och att sova i. Om än i behov av ny madrass.

Det tog sig, och till slut kunde det ha blivit riktigt bra. Vi satt där på Råsundas läktare när Bajen ännu en gång skulle kvalificera sig vidare för att få kvalificera sig vidare till Uefacupen och hade för en gång skull lagt lite mera kulor på att sitta på långsidan och trodde att Bajen vid 2-0 spelade på internationellt Bajenmanér, det vill säga enligt Gustavssons döda matchen-taktik som dom använder i till exempel Barça, men sanningen är nog att orken tröt. Det är numera tätt mellan givarna, om man säger, och två dagar mellan matcherna och dessutom ett skitderby i benen sätter sina spår, till och med på dem som bara spelar fotboll på heltid och inte bara i huvudet på dem på läktarplats varav i alla fall en höll sig vaken med en och annan tagg som man enligt en skylt i all betongen inte fick röka men man är ju född rebell eller nåt sånt.

Fredrikstad på Råsunda bjöd på försiktig fotboll innan Bajen helt enligt planerna tog hand om taktpinnen för att understundom styra och ställa efter behag och med besked. ”Aristokraten” i norsk fotboll håller sig med en riktig kalasmålvakt, och det ska dom vara glada över, annars hade det ledigt stått fem noll innan tröttheten tog över hos dom grönvita heroerna. ”Våga skjuta, tufft att göra mål” är numera definitivt Bajens melodi, och bland alla projektiler som den svenske landslagskeepern flög omkring och styrde just utanför kryss och ribba krävdes det två volleypärlor för att få Shaaban att vända sig om och böja rygg.

Sen blev det ett tag för bekvämt och för mycket duttande och för övermodigt mot en utspelad norsk ligaåtta tillika norska mästare, som när en Petterklack i ett trångt läge vid långsidan resulterade i en reducering som inte såg alltför märkvärdig ut att kunna avstyra – i alla fall om man hade hetat Rami.

Men det gjorde man nu inte.

Gerrbrand hade vi ingen riktig koll på. Han såg ut som vilken norrman som helst.

Paulinho har allt som oftast inga rätt – men vi förlåter allt så länge han gör det han ska, och gärna lika grant och distinkt som i går. Och tametusan, var det inte David som återigen levererade den patenterade sveparn till Pålles fot!

Castro Tello är ingen raket men ska så klart ha bollen nära eller i straffområdet där hans teknik kommer till sin rätt. För att inte tala om volleytakterna.

Hade tvånolledningen blivit tre fyra eller fem noll hade det liksom inte varit Bajen på riktigt, så reduceringen kändes på så sätt naturlig. Hjärtat ska alltid vara med, och gärna i halsgropen.

Att Haris och allsvenskans bäste spelare Lolo är avstängda i returen om två veckor är däremot inte bra.

Vet inte om Grönhagen grinade när han såg vad som hände på planen, men det var kul att höra Kling marschera in på nytt.

Annars hade norrmännen i alla fall på avstånd en trevlig och uppspelt klack med sig som både lät och syntes och som lagt en hel del lax- och oljepengar på röda och vita serpentiner som städpatrullen fick ägna några sekunder åt att kratta ihop. Det såg till och med ut som om dom hade såna däringa välkoordinerade cheerleaders med stora röda muffar som dom snurrade med.

Fast jag kanske drömde ihop just det.

Att jycken vill ut råder det däremot inget tvivel om.

Avslutningsvis hade jag tänkt att sy ihop dagens inlägg med hjälp av ”De 400 slagen”, Trauffauts pärla från nådens och grisens år 1959, eftersom det här är bloggbidrag nummer 400 och Truffauts rulle är en riktig höjdare och det nånstans måste finnas ett samband. Frågan är bara vad.

Inget nytt under solen

Morgondopp, -kaffe och hela programmet tidigt som attan. På bryggan låg för övrigt ett övergivet bananskal som vi undvek i sista stund. Och nu väntar jycken tålmodigt på bättre tider och gäspar stort.

I går var det alltså ett så kallat fotbollsderby som vi lyckades kasta ett och ett halvt öga på då och då på lönefabriken via dumburken, och redan efter trettio sekunder hade vi på känn att det här kan gå åt helvete.

Det ena laget bjöd inte på mycket i fotbollsväg. Det andra laget försökte så gott det gick innan benen slogs undan för dem.

Det finns ingen anledning att gnälla bara för att man kan, utan det är bättre att konstatera fakta när man kan. Såhär är det: Grisfotbollen vann som dylik ibland plägar göra när det är derby eftersom det hör till fotbollens outgrundliga väsen och som ibland gör ont att konstatera. Numera är Bajen det bättre laget inte bara i all evighet utan även på planen. Bajen har spelarna, tekniken, farten och idéerna, även om motståndarlagets torftiga spelidé just denna gång bar frukt om än knastertorr, smaklös och utan kärlek. Och att även det i all evighet bästa laget kan få stryk är ju ingen nyhet, vet vi av erfarenhet.

Fast tre poäng är ju tre poäng.

På sätt och vis ett idéburet, klassiskt derby: järnkaminer med tunnelseende mot fotbollslirare med visioner. Elakast vann. Men de kommer inte till himlen för det, var så säkra.

Målet såg inte otagbart ut, om man säger. Både Monteiro, Traore och Lekström får solidariskt dela på bördan. Att rädda en straff är dock alltid gött, även om till och med svärmor in spe, som brukar undra om det bara är i ishockey som målvakterna är så tjocka, skulle ha tagit just denna variant av fösare. Så vi tycker fortfarande att Bajen skulle lagt fyra mille på ett fyramånaderskontrakt med "Magic Hands". Det hade betalat sig.

I trettio sekunder såg alltså Paulinho het ut. Sen vet jag inte riktigt vad som hände efter stolpträffen, förutom att vi tog den som ett järtecken vilket vi naturligtvis förbannade men inte kunde göra något åt. Petter, Lolo, David ville mest och bäst. Eguren skulle bort från planen till varje i pris, var motståndarplanen som gick hem. Då och då saknades Sulan.

Och Charlie kom inte till.

Hur som helst: Ryktet om allsvenskans död är betydligt överdrivet. Shit happens.

Nu ska vi ut i Europa via Fredrikstad och härja. Hoppas vi.

Järtecken i repris

Jag ska just få fjutt på taggen och lyfta kaffemuggen till munnen med ett spretande pekfinger och har nästan glömt vad det är för dag när äldste sonen dyker upp i dörröppningen med skräck i ögonen: ”Pappa, vet du vad? Jag har aldrig sett Hammarby vinna när jag sett dom direkt på teve.” Han funderar ännu ett varv. ”Näe, en gång såg jag dom vinna mot Örgryte, men det var en repris och jag visste redan att dom vunnit.”

Vi ryser bägge.

Mina erfarenheter av Bajens tevesända drabbningar är nästa lika ruskiga.

Men bara nästan. Fast senast det begav sig, mot Örebro, låg i linje med hur det kan sluta och gav statistiknagelbitaren vatten på kvarnen. Eller nåt sånt.

Kvällens lokala drabbning i mordor ska alltså sonen kanske eller kanske inte se på dumburken eftersom vi numera har just den kanalen. En annan är på lönefabriken där jag vet att teven kommer att stå på.

Känns det oroväckande eller inte?

Som om det inte var nog har vi återvänt till verkligheten från kobben därute i skärgårn, där för övrigt styrpulpeten finns kvar eftersom motorn från -84 knasade ihop för gott och dömdes ut av Österman på skäret som lovade fixa oss en ny.

Men vafan, håller vi bara nollan kan Charlie Davies bli mannen som gör det han ska. Det är på tiden. Eller hur? Sade jag.

Sonen såg dystert på mig. Sen tog han jycken på promenad.

Om en vecka kör vi hem båtrackarn med sprillans ny motor. Och i morgon kan vi vakna med ett leende på läpparna och morgondoppa oss utan att blinka. Och med nåt annat att hänga upp vår statistikfobi på.

Typiskt

Jaha. Solen lyser, men vad har man för det.

Benny ser ut att ha full koll på alla bollar som går utanför stolpar och ribba. De bollar som letar sig innanför målramen är det inte riktigt samma sak med.

Även Sulan kan tappa balansen, det har vi också gjort, i mindre ärorika sammanhang, och gör man det ska man göra det med besked.

Kexgänget var ärligt talat helt värdelöst, och då kan det gå som det gick. Men en slutsats som man kan dra är att Örebro åker ur i år. Det brukar nämligen lag som ligger sist göra när dom vinner mot Bajen.

Annars var det en allsvensk omgång där resultaten gick allas väg – om någon bara hade vunnit, till exempel Bajen.

Morgondoppet avklarat, räkningar ska betalas. Sen blir det lönefabriken.

Jycken? Är i skärgårn och ligger på en säng på en veranda och snarkar.

I tiden

Morgondoppet blev förmiddagsdoppet, men det var det värt. Jycken däremot ser alltmer lidande ut, för att inte tala om mokabryggaren som fortfarande inte fått sig en duvning.

Runström tycks ha hittat rätt i Kaiserslautern.

Fredrikstad – ”Aristokraten i norsk fotboll”, om man får tro lagets hemsida – för Bajens del i Uefacupkvalet innebär att Gerrbrand kommer att bli uppsnurrad inte bara av Paulinho utan även av Charlie Davies. Och att landslagskeepern får böja rygg gång på gång på gång på gång på...

Men vi tar inte ut något i förskott.

Apropå det: Är det nån som har läst nåt av Ranelid senaste tiden? Trodde väl det.

Har det hänt något annat?

Expressen.se måste vara ett enda stort skämt. Eller har jag missförstått något?

Det är hög tid att sparka i gång mokabryggaren.

Hundra minuter minst

En gång för alla: Vi var på matchen i går. Det var en höjdare. Det var understundom kanonfint spel, aggressivitet, finurligheter, underbar stämning och ett stiligt mål hela vägen tills bollen låg där den skulle. Det var kamp, det var gå på knäna, det var missade öppna mål, det var fullständigt rättvist, det var Lekström som en annan Peter Pantern, det var en match som liksom kunde ha fortsatt i en evighet med att Malmös backlinje så fort dom fick tag på bollen matat den långt i straffområdet för att få hjälp av slumpen men som ändå bara kunde ha slutat på ett sätt för det var liksom helt enkelt en sån underskön kväll.

Fast det var ju förstås två fyllskallar på plats som ville att den skulle sluta annorlunda. Dom ville helt enkelt inte att Hammarbys skulle vinna. Dom var helt enkelt inte där för att se Hammarby spela fotboll. Det var två fyllskallar som inte ens hade vett att dricka upp ölen, det är fan den värsta sorten. Det var två fyllskallar som kan få en räkning på hundra tusen och meddelandet att de aldrig mer behöver visa sig på Söderstadion. Bara för att dom inte drack upp ölen. Och för att dom inte har nåt på Söderstadion att göra.

Annars har vi nämnt Benny – ”Nollan” – och kan räkna upp hela basset, för det är dom värda. Vi tar några för vi måste i väg: Lolo är fortfarande allsvenskans bästa lirare, särskilt när han springer i kapp vem som helst och tar tillbaka bollen, Pålles balja var en gammal god klassisk vältajmad Pållebalja, Eguren är inte bara för skön, han såg också för skön ut, till skillnad från motståndarnas mössa Daniel Andersson som bara såg för skojig ut, Sulan tog ner Junior så det stod härliga till, för att inte tala om Traore som bjöd densamme på en tvåfotare som siste man i försvaret typ två gånger om, och alla ytterbackar och -mittfältare var kanon. Och Petter också.

Samt mannen som gett Wella volymschampo ett ansikte. Jag gillar domare som ibland tycks säga till folk som ligger ner: ”Fan lira boll i stället för att ligga där och sjåpa dig.” Eller bara skiter i dom. Eller ger dom en varning. Och som inte tolererar fyllskallar och andra idioter.

Fan, nu måste vi dra. Morgondopp etc är naturligtvis fixat.

grönt och vitt

Vi laddar för fullt inför kvällens drabbning på Söderstadion. Väderförhållandena är av arten skit samma. Vi ska för en gångs skull vara där i tid, har vi bestämt, bara en sån sak. Sönerna är med på tåget, hammarbytrollet i mössan såklart, vi väljer halsdukar och står i, kommer vi i kappafodralet, det är en bra fråga, och vi ska förhoppningsvis stöta på omvärldsanalytikern med son i samma ålder som den yngsta.

Regissörer av en viss kategori men för den skull inte av samma sort tycks falla av pinn i parti och minut. Näste man till rakning var Antonioni, och det på samma dag som demonregissören, mannen med dom mysko sextitalsrullarna som man inte kunde låta bli att ta till sig när man blev cineast för att det liksom var, tja film… Vi slår ett extraslag för Yrke: reporter där det i en riktigt lång tagning hände grejer utanför bilden, vilket det faktiskt gör även på riktigt, och funderar på om inte film är bäst i svartvitt.

Fotboll, däremot, gör sig bäst på Söderstadion.

Vänta ett ögonblick

Eftersom jag har nått en viss självinsikt om livets väsentligheter och därtill visserligen på sin höjd men ändå är litegrann halvbildad och nästan hänger med tillägnas dagens inlägg demonregissören som gått ur tiden.

Dagen började annorlunda. Valda delar av familjen som sent i går anlände från en kobbe lämnade nämligen jycke och kanin hemma och försvann i soluppgången till en annan kobbe över dagen för att glo på en massa båtar, och en annan fick agera hjälp på traven, ostmacksberedare och chaufför en bit på vägen för att bussen inte skulle hinna lämna dem i sticket. Morgonkaffet dracks med andra ord urattans tidigt på Mazzarini och staden vaknade medan jag satt på skuggsidan med en fullt godkänd cappuccino och en tagg i näven och såg Söders höjder sträcka på sig i den halvsömniga solen och en och annan vilsen japan passera och, vafalls, två poliser som gick hand i hand och fnittrade, men ägaren som just nu är ett lämpligt offer att diskutera Utrecht med var inte där.

Sen for vi hem. Men sen ska vi dit igen.

Jycken har gjort sitt. Ett förskjutet morgondopp återstår. Vi har en massa måsten, som att tjacka biljett åt sonen till veckans clou som utspelar sig i morgon på Söderstadion när malmöiter kommer på besök i ännu en måstefajt och som sagt diskutera Utrecht över en dubbel espresso. Men sen får det bli sittning framför burken och Det sjunde inseglet, som är ett komiskt mästerverk till skillnad från Sommarnattens leende, som är en högst allvarlig historia. Tro mig.

Just i går och som av en händelse som ser ut som en tanke såhär efteråt analyserade jag på en av Söders absoluta höjder med en annan lirare en av demonregissörens döttrars insats i en film som man naturligtvis såg när det begav sig, där hon hade den stora äran att agera tillsammans med en annan storhet men i en annan viktklass, nämligen Ricky Bruch, och vi analyserade klippteknik och stod i samtidigt som statyn framför våra ögon lindades in i plast, och vi funderade på vad det kunde betyda. Två poliser promenerade förbi, men dom gjorde ingenting åt saken.

Det sker ständigt nya saker, för att inte tala om allt som upprepas, och vem vet hur det ska sluta, men några demonregissörer som kan det här med film finns inte längre kvar.

Inget snack om saken

Vi har dykt i, kommit upp, tänt en tagg men ännu inte hunnit med kaffet. Vi ska suga lite på karamellen först.

Bajen har alltså vunnit Intertotocupen. Har jag förstått det hela rätt om det är elva lag som vunnit just den cupen? I år alltså?

Svenskdödarna i Utrecht stod naturligtvis inte pall när Bajen kom på besök. Inte ens på läktarna, om man får tro rapporterna. Och dom tycks dessutom ha behövt hjälp på traven för att ha någon chans över huvud taget på planen, som tycks ha bestått av nåt mellanting av gräs och konstdito, som inte går att röka.

Benny Lekström kom ifrån den riktiga internationella hetluftsdebuten med den är äran, som när han krockade med Eguren: ”Jag låg kvar lite extra för att döda tiden så det var ingen fara. Jag hade inte ont, men Eguren väste att jag skulle ligga kvar ett tag.” Internationella takter, sanna mina ord, och som bådar gott inför framtida utflykter. Annars tycks Eguren ha ansett att Benny hade för lite att göra med tanke på bakåtpassningen som resulterade i underläget för Bajen. Men sen var det förstås Eguren som nickskarvade Lolos hörna fram till Davids kvittering, så vi låter udda vara jämnt.

Vad tyckte holländarna om lektionen? ”FC Utrecht voetbalde te angstig en speelde te weinig naar voren, aldus coach Willem van Hanegem.”

Sen vet vi inte mycket mer.

Alla medier tycker det är hippt med direktrapportering, vilket till exempel på fotbollskanalen efter 45 minuters spel tycks innebära ”halvtid. 0–0”, typ. Hammarbys hemsida var något bättre, men det är kanske bara min burk som inte orkar med stressen när fler än tre personer samtidigt försöker uppdatera sajten i fråga.

Så det var på sätt och vis en match som frestade på.

Nu mullrar mokabryggaren triumferande.

Pekoralister och andra

Vi läser som fan. Men läser vi fel?

Litterära fejder är alltid kul och säger nåt om samtiden. Strindberg och Heidenstam får väl bära hundhuvudet för var ribban bör ligga, och riktigt på samma nivå är vi väl inte i vår nutida jämmerdal som i tryckt form bäst tycks beskrivas i konsumentvänligt pocketformat med hjälp av diverse mordorgier och halvt om halvt nedgångna snutar ute på landsbygden, om man får tro bästsäljarlistan där en och annan kvinna smugit sig in. Kvinnor läser som bekant också böcker. Några mer eller mindre tunga sluggers anser sig såklart ha vetorätt över vad som är en god bok: hon som fått barn och slutat blogga, Björn Ranelid ”vars stil är fullständigt unik” om man får tro honom själv, Ernst Brunner så klart, Magdalena Graaf om man får tro hennes Sommarprogram härförleden – och naturligtvis Jan Guillou. När författare numera inte funderar på att ta sitt liv på sin kammare utan i stället försöker umgås utbyter de tankar om att sluta skriva eftersom de inte är bästsäljare, om man får tro Brunner, som har den ogoda smaken att säga att ”jag skulle tippa att Jan Guillou som tillhör en av de absoluta skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare”, och det i den tidning som Guillou envisas med att kalla jämmerdalens malligaste. Bara tanken att säga ”tillhör en av” visar dock på absolut tondövhet för vårt ärorika språk – är min anspråkslösa fundering – för att inte tala om detta ständiga upplevande av saker. Men visst, en författare talar genom sina böcker. En del har svårt att hålla tyst. De som låter munnen gå är oftast kul att lyssna på, inte för vad de försöker säga utan för hur de säger det. Däremot är deras böcker av någon anledning oftast av mindre intresse.

Av resterna av Svenska Akademien får man inte heller mycket hjälp. Varje gång Horace kliver ut i det internationella rampljuset för att meddela akademins dom över litteraturen vet jag med tårar i ögonen vad ett av paketen under julgranen kommer att innehålla. På den ständigt återkommande frågan ”Vad önskar du dig?” svarar jag varje år ”En slips”, men det hjälper inte. Jag läser ju böcker, gubevars. Sommaren därpå lägger jag boken åt sidan efter 30 sidor. Inbunden, dyr som fan, men det hjälper alltså inte.

Sen sätter jag på mokabryggaren, väljer med omsorg en gammal, väl tummad pocket och återvänder med ett leende till sofflocket.

Utrecht på kartan

Bruksorten Degerfors avfolkas sakta men säkert. Det kallas utveckling. Alla tycks flytta till Söder. Snart finns bara dårarna kvar, ni vet dom som lossar på muttrarna på andras bildäck typ.

Bajens nye andretränare Andreas Pettersson lär, om man får tro Tony Gustavsson, tillhöra det ordningsamma släktet vilket Tony säger sig inte vara en del av. Lite yin och yang alltså. Tony slänger ut konerna och Andreas ställer dem i snörräta led. Andreas har också varit idrottslärare på en högstadieskola en gång i tiden, det är väl ungefär som gympalärare på min tid varav en del uppskattade mina försök till tunnlar eller snabba uppspel medan andra enbart satte betyget efter antalet armhävningar man mäktade med eller om man klarade av att inte bryta handleden under strömhoppen över plinten.* Någon lämnade en intressant kommentar på ett läsvärt inlägg i frågan på en grönvit blogg av klass, nämligen att nu kan Tony åter köra träningarna från bilen igen.

Vi får väl se. Men vi tror det blir bra.

Hur som helst, morgondoppet gick enligt ritningarna, och mokabryggaren har redan mullrat både en och två gånger.

I dag står alltså Utrecht på menyn. Eftersom Bajen redan avfärdat svenskdödarna Cork vore det en nåd att bedja om att vi även klarar av ännu ett så kallat svenskdödargäng. Det är nästan större att ha det i bakfickan när man stöter på vissa typer än en eventuell plats i Uefakvalet eller vad det nu innebär att gå vidare i cupspelet.

Freden i Utrecht nån gång tidigt 1700-tal är ungefär vad jag känner till om det nutida huligannästet, och riktigt vad det innebar har jag ingen aning om mer än att om det slutat annorlunda kunde det holländska bidraget till det internationella kulturarvet värt att vårda stavats San Miguel i stället för Heineken.

Det var inte vi, det var ryssarna, lär en amerikansk flygöverste ha påstått apropå astronauternas eller möjligen kosmonauternas fyllekalas nånstans halvvägs till månen. Jag säger inget om det mer än att det är ligger i människans natur att inte bara vilja sväva fritt och tyngdlös utan även testa hur det känns att göra det på lyset.

Om det nu inte vore för det här med rymdblöjan.

* Bolling, Söderberg med flera har sett mig sitta på plinten.

I'm a man

Morgondopp, kaffe och tidningar på den gistna träbänken, och i vanlig ordning ögnade vi slutligen ledarsidan för att få våra fördomar bekräftade – och vi satte inte kaffet i vrångstrupen eftersom det har varit snudd på självklart och sedan länge ett av de starkaste argumenten bland många andra för att avskaffa monarkin en gång för alla, nämligen det som den glade monarken i Kalmarposten (av alla tänkbara alster) låtit sig undslippa och som ledarsidan i fråga glatt återger: ”Visserligen föds vi Bernadottar in i Solnaklubben, men i förtroende kan jag nämna att jag håller på jurgårn.”

Så mycket för det förtroendet. Men å andra sidan är det skönt att få sina fördomar bekräftade.

Annars har vi såhär på avstånd börjat ladda inför Utrechtmatchen och den kommande veckans drabbning med pågarna från Malmö. För att råda bot på en tänkbar höstdepression (det är fan elva månader till midsommar) är vi ordinerade två vinster varav en kan få sluta oavgjort men med mål i. Det är inte mycket begärt, eller hur? Vi kommer alltid att tro på Charlie Davies stora genombrott i målprotokollet och ju tidigare det sker, ju bättre, eller hur? Och sen har ju Benny den goda smaken att hålla nollan, och det får han gärna fortsätta med, eller hur? Vi begär alltså inte mycket. Eller hur?

”Sörenstam tillbaka i topp efter diskbråket”, meddelar den mindre kvällsdraken när vi uppdaterar oss för att hålla oss a jour med omvärlden och eventuella feministiska initiativ. Vi klickar oss naturligtvis vidare, men det visar sig inte ha ett dugg med upprätthållandet av könsmaktsordningen och vem som gör vad i köket att göra utan mer åt ryggen till. Däremot misstänker vi att begreppet ”en bulle i ugnen” kan ha visst fog för sig.

Lindsay Lohans passagerare talar för övrigt ut om sin värsta natt och hon ser ju snäll ut på bilden och sånt räcker ibland för att vi ska klicka oss vidare. Men just då mullrar mokabryggaren ännu ett varv och vi stänger butiken för denna gång. Sonens gårdagsgalej slutade på annan ort så honom kan vi inte väcka, och huruvida vår inneboende är vaken eller ej är egalt. Vi brassar på med Chicago, sextitalsversionen så klart, häller upp kaffet, tänder en tagg och går ut.

Det kostar en obol

Jycken är i skärgårn och har det bra. Morgondopp för egen del gick som en dans när jag väl kom upp. Mokabryggaren har mullrat och mullrar snart igen – och snart väntar lönefabriken.

I natt hämtade jag upp äldste sonen vid Café Opera på vägen hem, jag säger inget om det, man har själv varit där när det begav sig, och nån gång måste man ju dit för att upptäcka hur illa ställt det är i världen.

Lars Forssell har kilat vidare, ni vet bröst som häckar som fåglar och Lill-Babs och lite grann i hatten en och annan dikt av klass. De aderton är snart De sju. Förlåt, sex. Vi tänder andaktsfullt en tagg.

Alla som sätter sig på en cykel kan vara dopade, bara så ni vet, särskilt om dom har röd näsa, armar som spaghetti och klär sig... tja, omanligt.

Lindsay Lohan: Jag är oskyldig, meddelar en kvällsdrake.

Och Paris lär vara förtjust i greker.

Ungarna plus kompis badar, det är nitton grader, meddelar mamman som sitter på klippan och ser på via telefon. Jycken lär ha gått och lagt sig på den tomma sängen på verandan och snarkar.

Nu mullrar mokabryggaren.

Rock me Baby

Nästan alla har på morgonkvisten med hjälp av undertecknad transportertats till båten för att dundra ut i skärgården – igen. Så ingen jycke och därmed tji morgonpromenad ett antal dagar.

Kaffet på den gistna träbänken efter det något förskjutna morgondoppet smakade himmelskt.

Nästan alla innebär att äldste sonen håller ställningarna på hemmaplan och slaggar på, och jag är inte människa att väcka honom när man kan sitta i lugn och ro och filosofera i grådasket med en tagg som en annan Jean-Paul Belmondo. Bajenflaggan utanför hans fönster hänger stiligt och stilla i den varmfuktiga luften. En snigel har på något outgrundligt vis lyckats ta sig upp på bordet utan att lämna spår efter sig och ser mer än lovligt vilsen ut. Funderar starkt på vad jag ska göra, men ids inte göra nåt åt saken.

Kan sniglar flyga?

Om en stund, dock, ska jag koppla in guran och köra skiten ur nån gammal sjuttitalsvinyl med Johnny Winter och bräcka karln en gång för alla. Full sustain utlovas.

Sen blir det lönefabriken.

Sen får vi se.

Här är nån som åtminstone försöker sätta in saker i ett sammanhang.

"Dita Von Teese sexchockar"

Ruskigt grått väder. Jycken pockar på uppmärksamhet, vill ut på udden, möjligen jaga en och annan stavgångare och spåra harar eller annat gott och på köpet samla på sig några fästingar, men jag säger som det är, dom är på semester stavgångarna, det är ingen idé, även din bästa polare hon den där svarta besten med dom mäktiga mustascherna som vi träffar på då och då är också på semester, och förresten är allt så ruskigt trist och grått, du kan väl bara gå över till grannarna, som också är på semester och i går passade på att se sitt lag vinna på Olympia, och göra det du ska, jag vill bara sitta här på den gistna träbänken i morgonrocken och fundera på om jag ska gå och lägga mig igen.

Och då lommar hon i väg och gör det hon ska.

Sen dricker jag en kanna becksvart espresso eftersom det inte är någon ordning på nånting och ingen orkar göra något åt det – som att mjölken är slut – och snor en lämplig rubrik från den något mindre kvällsdraken.

Morgonpromenaderna har alltså gått i stå. Morgondoppet, snudd på årets kallaste, blev i alla fall av.

I natt hade jag dessutom den mest märkliga dröm som jag naturligtvis inte kommer ihåg såhär efteråt på träbänken mer än att det handlade om ett slags kryss som, om jag minns rätt, symboliserade först Hammarby och sedan AIK och som jag bar omkring på som ett annat kors. Eller nåt sånt. Så är det ibland: jag minns inget mer än att det var fullständigt obegripligt.

Så är det för övrigt alltid när jag ska berätta om vad jag drömt under täcket. Ingen begriper nånting, allra minst den som drömt ihop det hela.

Jycken kommer moloken tillbaka efter väl förrättat värv, går in i huset men kommer efter en stund tillbaka morrande med svansen i vädret och en strumpa i käften. Så vi går in, och det får bli ett varv med van Morrison och Jackie Wilson Said för att vakna innan vi försöker sätta fart på det hela med några bitar med Django Reinhardt, dragkamp med jycken samt fyrtioåtta armhävningar.

Sen kör vi.

Huliganer och andra

Morgondopp etc. Tempen håller för övrigt septembernivå. Och nu ska vi strax tjacka middagsmat. Men först…

Holländsk totalfotboll? Njae, jag vet inte riktigt. Det var inget snack om vem som var närmast segern, men det är ju ingen riktig tröst. Utrecht var nog innan och framför allt efter dagens match nöjt med 0¬–0 mot Bajen på Råsunda. Vi drack inget kaffe och konstaterade att det emellanåt var enbart ett lag på planen. Holländarna var som holländare brukar vara: blonda, resliga och med ett och annat inslag från de före detta kolonierna som stod för det irrationella – som att dyka i backen utan större problem vilket inte ens lurade domaren. Femton av de fruktade huliganerna från våtmarkerna hade förresten hela norra stå att förlusta sig på, men dom stod mest stilla och såg snälla ut. Möjligen förstod dom efter hand att man ska akta sig för Bajen. Eller också passade do på att röka lite fast man inte får röka på Råsunda.

Möjligen blir det andra bullar i returen, men om Bajen gör ett mål måste Utrecht göra två. Charlie Davies gjorde ett piggt inhopp, Zengin kom också in och valde fel spelalternativ när han hade Petter i drömläge tre meter framför sig, Haris var bra, Lollo var kanon men hade det inte lätt på ett överbefolkat holländskt mittfält och fick sällan vända upp, ett och annat träben sågs också emellanåt – och Benny hade inget att göra och gjorde det bra. Vanan att hålla nollan är alltmer utpräglad.

Att ingen ville förlora var det inget snack om.

Och nu är det alltså dags att fixa middag innan äldste sonen kommer hem från tio dagar i närheten av Båstad, och hur det går till där har man ju läst en del sommarrubriker om.