Voltaire och turken

Solsken, kyla och nyplogad bana över isen. Morgonpromenad och jycken spårar harar som besatt. Själv kommer jag i sakta mak gående en bit efter och halvfilosoferar som besatt. Besatt är därmed etablerat som dagens ord.

Dagens fråga på kvällsdrakens debattsida: Är chipspåsarna för stora? Ja eller nej. Det är oerhört jämnt, nån halv procentenhet hit eller dit, så jag uppmanar alla att klicka sig dit för att rösta. 45.000 har redan gjort det!

Varför då? kanske någon undrar. Skit i det: Tyck något! Eller se det som ett slags direkt demokrati.

Den nya tiden i ett nötskal: Descartes ”Jag tänker, alltså är jag” är inte längre giltigt, numera är det rätta ”Jag tycker, alltså existerar jag”.

Om det sen är ett giltigt bevis på att jag verkligen finns låter jag vara osagt. Filosofiska utsagor om verkligheten är ett osäkert kort att ha i rockärmen när det verkligen gäller.

Ungefär som att lita på alla dem som tagit till sig paradexemplet på skolboksfilosofin som tillhandahölls för att man skulle lära sig nåt om Voltaire: "Jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem."

Det tror jag så mycket jag vill på.

Det går alltså med andra ord bra att tycka till om Muhammed och de danska bildstormarna, och när vi talar om danska bildstormare talar vi naturligtvis om lusten att ifrågasätta, provocera eller om man så vill förolämpa människor som har en annan uppfattning än danskarna och som inte är bärare av de egna danska traditionella värderingarna. Tack och lov finns det alla möjliga aspekter på det hela: man kan till exempel tycka att bilderna i största allmänhet är usla, eller att de påminner om den standardiserade nidbilden av juden; eller att de visar på intoleransen i islam eller för all del i väst; eller att de är ett slag för eller för all del mot yttrandefriheten. Eller att de är ihopkomna som en ren provokation. Danmark är ju för övrigt ett bra exempel på ett land som tycker att de egna värderingarna är de enda rätta och lägger stor vikt vid att man ska ta seden dit man kommer, åtminstone i Danmark. En dansk är en dansk, allt annat är en förolämpning mot det danska. Den röda korven är den röda tråden.

Är det rätt att publicera bilder som föreställer Muhammed? Ja eller nej?

Väl hemma tänder jag en tagg och tar med kaffet ut i solen och fortsätter att halvfilosofera som besatt. Jycken tuggar märgben och är till freds. Själv har jag kommit till Hegel och syntesen. Problemet är att jag saknar tesen.

Två veckor senare

Om mindre än en halvtimme möter "de amerikanska mästarna de blivande svenska mästarna", för att citera Petter Furuseth Olsen. Sen är det över.

Sen rullar säsongen på.

Jycken vill ut på promenad. Så får det bli. Men innan dess ett tack till S@derstadion och FanTV som verkligen levererat från LA.

First we take RL

Ny månad. Nya insatser. Först jagade vi upp alla ungar. Som vanligt, alltså. Men sen bar vi omkring mostern med det knäppa benet hit och dit. Och sen var det dags för morgonpromenad i solsken och till fåglars drillande. Jycken fick hälsa på en mängd andra glada jyckar i diverse storlekar och kulörer. Och tänk, alla viftade på svansen! Och på vägen hem tände jag en tagg och tänkte: Det var som om de visste nåt som jag har glömt bort!

Därefter har vi transporterat mostern till sjukgymnast och läkare och suttit på ett fik och väntat och lyssnat på argentisk tango till latten och tänkt ut sex vinnare på Solvalla i kväll och tagit ut vinsten i förskott (som vanligt, alltså). Men sen, när vi baxat in mostern och kryckorna och ett tre veckors sjukintyg och vänt nosen hemåt, kom jag på, fan, nu kom jag på varför dom viftade på svansen: det är ju match om åtta dar! Vi är på gång igen!

Och då kan vi inget annat än följa med strömmen: vi gratulerar både Max och Hammarby!

Lyssna, till och med mokabryggaren puttrar en glad trudelutt!

Minst sagt förutsägbart

Morgonpromenad med jycken. Tövädret har gjort sitt, vi går på ren is innan vi på vingliga ben lyckas halka av stigarna och bana oss fram genom snåren. Hemma igen får jag fart på mokabryggaren och tittar till mattens syster som fortfarande ligger förankrad i soffan eftersom hennes vänstra ben är ur funktion. Yngste sonen är hemma från skolan och tar igen sig och lyssnar till mosterns högläsning ur Tintin och när kaffet puttrat klart barrikaderar han sig i köket för att baka till en överraskning; vi har namnsdagsbarn i familjen i dag. Jag tar mitt kaffe och går ut och tänder en tagg.

Hur går det egentligen för ett urval av våra landslagskillar? Sade han verkligen ”Jag giva dig på moppo”? Zlatans italienska är kanske inte glasklar och i såna lägen kan det vara läge att låta högern tala. Östlund har efter att ha prenumererat på den ordinarie högerbacksplatsen i Feyenoord hastigt och mindre lustigt hamnat i nåt som låter lite som Englands svar på Trelleborg eftersom den numera fd Östlundtränaren Koeman inte är Gullit, och det säger en del om honom, Koeman alltså. Det finns förstås en annan Koeman, men det är en annan historia. Vad ska de i England att göra, förresten? Hur som helst, i London har Kalsongmannen inte gjort mål på år och dar, och på andra sidan Kanalen har Isaksson inget annat för sig än att vara skadad. Häckenkillen i samma lag brukar få 4,5 av 10 poäng i betyg, medan Edman har fått fart på sin hemsida igen, och det är väl ett tecken på nåt i alla fall. Övriga får vi återkomma till nån annan gång.

Mer fotboll. Efter en stenhård kamp och knapp vinst mot de grönvita hjältarna hade jänkarna en bra mycket behagligare resa när de lirade lusekoftorna av norrmännen. 5–0… Var ligger Norge på Fifas rankning? Bajen borde ligga åtminstone tio platser högre. Strax efter Mexiko, är mitt tips.

”Danskar, norrmän och vad heter det, svenskar, äh, de är av samma skrot och korn. Man vet ju hur dom är.” Danska Jyllands-Postens så kallat satiriska illustrationer av Muhammed har som bekant fått delar av arabvärlden (”äh, det är samma skrot och korn”) att resa ragg och svenskar, danskar och norrmän att skyndsamt lämna exempelvis Gaza i Palestina. "Det kan vara så att man helt enkelt blandat ihop länderna", säger Anders Öhrström på svenska generalkonsulatet i Jerusalem till den mindre kvällsdraken.

Vilket påminner mig om nåt jag hörde på radion en gång, här fritt återberättat, om en svensk författare som fick ta hand om en celeber kinesisk dito på besök i vår avlånga ankdamm. Hon mötte kinesen på flygplatsen, tog en taxi och konverserade och stod i och lämnade honom nånstans för ett föredrag, och efteråt stod hon och väntade på honom för vidare transport när kinesen kom gående, gav henne en blick utan igenkännande och gick vidare. Sur gick hon i kapp kinesen, tog honom i armen och frågade ungefär vad är det med dig. Åh, är det du, sade kinesen, jag såg inte att det var du: ni ser likadana ut allihopa.

Så är det: vi är ungefär lika goda kålsupare allihopa. Särskilt om man ser det lite grann från andra sidan.

Grattis, kungen!

Morgonpromenad med vissa förhinder. Mattens syster har knoppat över i soffan. Och lär fortsätta med det. Anledningen är att hon åkt grillor över vattnet, fastnat i en spricka i isen och sträckt sig. Eller nåt. Hur som helst kan hon inte stödja på benet eller ens sträcka ut det. Läkarkåren står om inte maktlös så åtminstone handfallen. Så vi får bära omkring henne när hon ska nånstans. Men till slut kom vi ut jycken och jag. Plusgrader och alldeles för långt till våren.

Kan inte Bajen liksom bara tuta och köra? Ungefär som Chelsea? 1,9 miljarder i förlust, jag säger bara: peanuts! Fast Drogba hit och dit, jag vill hellre se Sulan på planen.

Okej, då, kör till för Drogda också.

Men lite trist är det att mitt gamla favvogäng i England kapat alla förtöjningar med den så kallade verkligheten. Huliganer, underdogs och till och med romantik, Webb, Osgood och till och med Vialli. Det var tider. Men så går det som det går. Pengarna rullar. Och nu? Kärleken är inte längre besvarad. Är man en benhård romantiker så är man: det var roligare på Alan Hudsons tid.

Men inte allt var roligare förr. En del är fortfarande lika kul. Och så passar vi på att säga grattis till Romario, fortfarande kungen och 40 bast i går! Numera koncentrerar han sig enkom på att göra mål – han påstår sig ha slutat showa på planen – och det gör han med besked, skytteligavinnare som han var förra året i Brasilien. Och målfabrikationen fortsätter även denna säsong. (För övrigt lyckades jag värva honom till Bajen i CM4, tror jag det var… han hade jävligt taskig ork, men vi lyckades ta oss till kvartsfinal i CL.)

Slutligen: Fan-TV-sändningarna från träningscampen i LA är värda att uppmärksammas.

Fast nån ny feja tillhörande en ”väldigt väldigt bra spelare” har vi inte lyckats se. En som vi i alla fall skymtat i vimlet är Max…

Nu ska jag fortsätta med det jag borde...

Pysar och sländor

Morgonpromenad med jycken. Även hundar har drabbats av ungdomsfenomenet. Anser åtminstone deras mattar och hussar. Alltså den där förmågan att aldrig växa upp. En 14-årig labrador med stödkäpp, en 15-årig blind skotte eller en 3 veckors corny ulltott, första frågan är alltid: Är det en tjej eller en kille?

Allt är Elvis fel. Eller Alice Babs.

I går firade vi födelsedag. Det brukar bli av på rätt dag. Tjejen som fyllde xx år och vi andra blev trakterade med yngsta sonens fritt tillverkade sockerkakor med tillhörande tomtebloss. Annars är vi inte mycket för traditioner, eller nu ljög jag: vi upprätthåller dem men inte när vi borde. Vi är helt enkelt inte riktigt i fas med tiden. Så i dag ska vi käka årets kräftor, fem månader efter alla andra. Granen? Den står stadigt förankrad i ena hörnet av vardagsrummet och stör ingen och barrar inte och kommer troligen att plundras och slängas ut ungefär vid kräftpremiären.

En vacker dag kan vi ha gått varvet runt och slängt ut granen något i förväg.

Vi vänder oss till kyrkan för att få stöd.

KG, HB eller Karin, två killar och en tjej tillika "öppet" homosexuell: svenska kyrkan har blivit en familjeangelägenhet för The Hammars. ”En gång köpte jag och KG mossgröna boxningshandskar och gav varandra i julklapp", berättar HB i AB. ”Vi tänkte boxas seriöst, men vinnarinstinkten tog över. Vi tog av oss handskarna. Det blev allvar.
Hur slutade det?
– Ja, vi slog varandra på käften.”

Har någon kommersiell tevekanal på hugget fattat galoppen? Här finns ju potential för en dokutainmentsåpa i tolv avsnitt, kampen om biskopskräklan, almost based on a true story. Och den behöver alltså inte vara sann. Tänk nånting mitt emellan The Sopranos och Six feet under. Tänk Persbrandt, Nykvist och Lundquist. Tänk avund, dolda hemligheter och eventuell bildmässig romantik. Tänk...

Nä, kräftor var det… bolaget nästa!

En kantboll i Trelleborg

Ännu en dag. Först snålblåst, sedan solsken och nu senast snöyra. Inget stoppar mina promenader med jycken. Ibland är det så: det finns ingen hejd på det hela.

I Trelleborg har det som bekant tjongats allsvensk fotboll för inte så länge sen. Yngsta sonen gjorde för övrigt sin allsvenska läktardebut där mitt i semestern för några år sen i en hopplös 2–2-match. Men det var inte det som jag tänkte orda om. Utan det här. Lokal journalistik är ibland… lokal. När den större kvällsdraken strax utanför biltullarna sedan drar det hela ett varv till – så sitter man där och förundras.

I korthet: ”Hon har svikit hela klubben, hela Trelleborg och hela Sverige.” Hon som gjort detta är en kinesisk pingisstjärna i Trelleborgs pingisklubb som gjort sig omaket att bli på smä…, bli gravid. Den som uttalar sig är en lagkompis. Hur som helst har pingisstjärnan satt sin sista potatis i klubben. Anledningen är att klubbens lagledare ”är chockad och förbannad” över hennes beteende.

Det hela är fullständigt obegripligt. Men varför inte? Ibland är livet är obegripligt, journalistik likaså och inte minst kärleken.

Och jag som nästan glömt Trelleborg.

En stor tränare tackar för sig

I dag säger vi tack och hej då. En stor och framgångsrik tränare tackar för sig efter sex år och lämnar skutan efter säsongens viktigaste mål.

Och han gör det frivilligt.

När slutspelet är färdigspelat är det över. Målet måste naturligtvis vara guld.

Magnus ”Nollan” Grahn har varit med Hammarby från division II-sejouren till att ligga i topp i allsvenskan. Strongt. Och hela vägen har han jobbat heltid vid sidan av. Korrektivet lovar att lyfta minst en bägare i helgen för alla framgångar och den glädje som Bajens handbollslag bestått oss med under Magnus ledning.

Som en parentes kan nämnas att även Svennis får tacka för sig. Men vad är det med det? Ärligt talat, vem vill vara tränare för det engelska fotbollslandslaget?

Apropå fotboll så lär Bajen ha stått upp mot USA – och det med besked. Nu talar vi inte om en hedersam 2–1-förlust, utan det faktum att det trots hård träning var spring i benen och rätt inställning. Enligt Mickel var Bajen bäst, och det har han naturligtvis rätt i, om man får tro de knapphändiga rapporterna på Bajens hemsida från LA, som ligger i juridikens och nivelleringens mecka. Nämligen USA.

En sak till: Pétur satt tydligen på bänken!

Men var är Max?

Om någon på DN Debatt skriver att en ekonomisk forskningsorganisation som heter nåt vad som helst med fyra versaler är ”ansedd” ska man omedelbart dra öronen åt sig. Särskilt om nio ”framstående” amerikanska ekonomer utgör själva fundamentet för debattartikeln. Det hela är mycket enkelt: en del måste tjäna mer – ”incitament” är ytterligare ett ord att rödflagga för – och många måste tjäna mindre för att vi ska kunna bevara välfärden. Välfärd är när du handlat på Willys och drar ditt kort i kassan och två tre lågavlönade personer under tiden hjälper dig att fylla dina matkassar och bära dem till bilen. De lågavlönade personerna har sen förhoppningsvis ett annat, lågavlönat jobb att gå till. Annars får de väl plocka skrot eller sno koppar för att få ihop till brödfödan. Att du handlar på Willys beror på att ditt lokala Ica eller konsum inte längre finns. De stod inte pall i den heliga konkurrensen av trettio miljoner likadana krossade tomater-burkar. Dessutom har jämlikheten gått för långt, om man får tro välfärdsprofessorerna, som likt det flesta riktigt välavlönade slipper köerna på Willys och handlar sin middagsmat och direktimporterade tomater i delikatessbutiken. Nej förresten, det gör nån lågavlönad nisse åt dem, kanske nån av dem som tidigare under dagen fyllt matkassarna på Willys. Eller på Walmart, för i USA, som artikelförfattaren tillstår är mycket mer ojämlikt, gnäller ingen över för lite jämlikhet. Nej, där är nivelleringen mycket mer fullständig. Och stavas konsumtion.

Som sagt, ”globaliseringen och utvecklingen mot ett tjänstesamhälle kräver ökade – inte minskade – skillnader”. För att vi ska ha råd måste många göra mer för de få.

Visst?

Inte alls. Det kräver solidaritet och ökad jämlikhet, färre framstående ekonomer och global rättvisa.

Vart tog jycken vägen?

Dagens ord på vägen

Apropå fatwatugget: den som vill se en grönvit hjälte klädd i blågult kan länka sig hit.

Kan nån sen tala om för mig vad det står på sidan, så gör gärna det.

Annars är jag lycklig nog att just i dag kunna använda ordet ymnig. Jycken och jag har nämligen tumlat runt i ett snöfall som var, just det, ymnigt. Vi såg helt enkelt ingenting. Inte nog med, när vi väl såg nåt skällde jycken ut en pimplare efter noter, så hon är också lycklig.

Man kan bli lycklig över de mest bisarra saker. Som snö innanför en grönvit halsduk. En annan dag kunde just detta ha inneburit tokspel eller svärjande utspel om att nu får det vara nog, nu flyttar jag från detta snöiga mörkertyngda blåshål till en annan, varmare jämmerdal. Fan, man kunde ju ha suttit på Camp Nou eller Stadio Olimpico i stället. Och i alla fall på det senare stället fått tillfälle att till och från svärja (jag kan redan några mindre lämpliga fraser för att göra mig förstådd).

Men jag säger som Povel Ramel: Vissa dagar är man glader, andra dagar får man spader.

Ord kan ställa till det. Ymnig räddade min dag.

Och nu skiner solen. Helt otroligt.

Kalla det vad ni vill men kalla det fotboll

Krångliga regler i fotboll? Ni anar inte hur krångligt det skulle kunna vara.

En del muslimer har det inte lätt. Är det inte fatwa det ena så är det fatwa det andra. Och för egen del får man väl erkänna att man inte är helt up to date vad gäller fotbollens hela regelverk. Som det här med när en spelare är offside eller inte. Och visst kan domaren vara föremål för visst agg. Jo, jag erkänner: jag har sagt dumma saker om det där blindstyret därute på planen. Men tack och lov är inte fatwa min grej. Som det här med att om man nu ändå ska spela fotboll så ska tio män lira på tre planhalvor i 40 minuter och utan ribba och helst i pyjamas och sen spotta den stackare i ansiktet som råkar glädjas över att ha krutat in en balja i det som ska föreställa ett mål på det som inte är en plan och som dessutom helt saknar linjer. Och det var alltså de små förändringarna av själva spelet.

Vad är poängen? Då är det ju inte längre fotboll.

Och vem är det egentligen som dömer ”matchen”? Han där uppe eller tönten med visselpipan?

Ni kanske tror att jag är ironisk men nästa gång jag går på en fotbollsmatch ska jag applådera varje gång domaren blåser i sin pipa.

Eller när linjemannen lyfter sin flagga.

Länken om att det har utfärdats en fatwa mot reglerna i fotboll fann jag hos Junivallen. Klicka er dit och läs.

Själv ska jag gå ut med jycken. Eller om det är tvärtom.

Vi bygger på

Har man i tioårsåldern sett Nacka skruva in en hörna mot Karlstad borde man veta vad det handlar om. Inte nog med det: ”…de senaste tre åren har jag följt lagets alla hemmamatcher på plats, vilket är en bra bas att utgå i från i mitt kommande jobb”.

Med andra ord tummen upp: Bajens mentala rådgivare Kjell Törnblom är som klippt och skuren för sitt nya jobb.

Frågan är: Har han redan sett till att AL har guld i sikte?

Själv har jag mest drällt omkring för att få saker och ting gjorda. Huruvida en del är i behov av mental rådgivning är frågan, men jag vet i alla fall en som kan vara det. Fast jag lyckades få med mig jycken ut i snöblåsten. Vi halkade omkring en stund på isiga promenadstråk.

Sen halkade vi hem.

Espresson blev i alla fall en höjdare. Jycken fick en levergodis som tack för sällskapet.

I morgon ska jag fortsätta att bygga upp mina egna, privata framgångsfaktorer. Det är inte en dag för sent.

Life of Brian och moralens väktare

Morgonpromenad med jycken. Isen ligger fast. Mörkret lägger sig. Skridskotajm i kväll, med andra ord: nån gång efter kaffet på maten. Men då får jycken stanna hemma. Det är halt där ute.

Vad är motsatsen till is? Just i dag skulle jag säga sand. Läs öken. Som i Saudiarabien. Massor av sol, västvänlig olja, feodalism, avhuggna händer. Några har pengar som gräs – och sina kvinnor bakbundna bakom slöjan. Andra jobbar häcken av sig som tredje klassens medborgare för nålpengar – som de skickar till familjen nånstans i Långtbortistan. Ledningen för svensk landslagsfotboll tycker att det rätt land att landskampa mot på bortaplan, som ett led i VM-förberedelserna. Hotell- och träningsfaciliteterna är säkert högklassiga. Som en dröm. Får man skämta om saken? Är alla på läktaren som har ljusa röster och helskägg kvinnor?

Att det inte var särskilt smart för ett svensk landslag att åka dit kunde vem som helst räkna ut med lilltån. Särskilt alla som ser sig kallade att se Lagerbäck, Andersson och grabbarna i truppen som vårt lands moraliska spjutspets.

Det finns säkert ett femtiotal länder i den stora fotbollsfamiljen Fifa som det inte borde passa sig att spela i för ett svenskt fotbollslandslag. Är det inte folkmord, diktatur och ockupation av landområden så är det dödsstraff, barnarbete, kvinnoförtryck, barnaga, valfusk, skattefiffel, murar och fabrikskonglomerat där det nutida globala proletariatet med flinka fingrar tillverkar konsumtionsskit för vårt fromma för femton spänn om dagen – eller kanske dom där bollarna som landslaget tränar med just nu. De fackliga företrädarna? Nja, de sitter i finkan.

Fotboll och politik hör alltså ihop – eftersom till och med bollvalet är ett ställningstagande.

Men om vi återvänder till det här med politik: Varför har vi över huvud taget något utbyte med Saudiarabien? Att kvinnor inte är med i matchen är väl ingen nyhet. Och varför skulle just svenska landslaget i fotboll avkrävas de markeringar som svenska politiker och företag borde göra? Är det för att allt det där andra, oljan, affärerna, politiken, bara är business as usual – men fotboll något moraliskt högtstående och i sig oantastligt?

Som sagt, det finns säkert ett femtiotal länder som Fotbollförbundet borde ta i örat för det ena eller det andra. Inga andra tycks bry sig.

Delvis sköna tankar

Gårdagskvällens dimma har lättat, men nog är jämmerdalen utanför fönstret allt grå alltid. Jycken och matten tog hand om morgonpromenaden. Själv puttrade jag i gång mokabryggaren och tänkte efter. Är det själva tanken som räknas? Jag menar, om vi alla tar i vi som har hjärtat på rätt ställe, vad händer då?

Bajens hjältar har ställt in sig i ledet. Anders och Tom har blåst i pipan. Försäsongsträningen är i gång på allvar. Möjligen tar Max täten. Koncentration på uppgiften. Målsättningen är klar. Kan en fjärils vingslag nånstans i Stilla havets övärld påverka världens gång? Man vet aldrig, så för att dra mitt strå till stacken har jag dagen till ära redan gjort femtio armhävningar och bestämt mig för att ägna resten av dagen åt goda tankar eftersom att ut och kuta inte kommer på fråga. Alltså tankar med ett uttalat mål och inte det vanliga dravlet av hybris och fruntimmer och sex och oväntade säckar med stålar som rasar in på kontot utan att man behövt lyfta ett finger, nej, bara koncentration på målet. Rätt tankar.

Jag sätter mig till rätta, litegrann sådär halvt österländskt. Jycken lyfter på ett ögonbryn. Jag sluter ögonen.

Okej: Fred på jorden. April. Söderstadion. Fotboll. Krossen på Råsunda. Bara en öl. I topp. Oktober. 2-2. Sista kvarten. 3-2. Medborgarplatsen. Guld. Sex…

Tja, jag tror på idén men jag får nog göra ytterligare femtio armhävningar i stället.

Fast poängen kanske är att fjärilen inte tänker på att den påverkar världens gång? Och om så vore, skulle den i så fall sluta fladdra med vingarna? Eller skulle den fladdra ännu mer?

Såg för övrigt att PFO åter är ute på webben. Det är svårt att låta bli att gilla en kille som önskar gott nytt år klockan 00:32 den 3 januari.

Goda vibrationer?

Tillbaka från sonens fotbollsträning.

Nu har vi läst Intervjun.

”Alla vet ju att ska det vara någon ska han vara väldigt väldigt bra eftersom vi redan har bra centrala mittfältare.” Säger Anders Linderoth på Bajens hemsida. Och det stämmer ju. Det känns ju meningslöst att ta hit ytterligare en bra som blir en i mängden av redan bra mittfältare.

Men var hittar man en sån väldigt väldigt bra mittfältare? I Barcelona? Men troligen blir det alltså inte den man söker, utan nån annan.

Fast det tror vi inte längre på.

För det borde finnas fler önsketänk: att nån av de bra mittfältarna i truppen är mogen att kliva fram och ta tag i dirigentpinnen.

Ett enklare spel för att komma till rätta med (korstecken) Kalmar? Tja, ett mer komplicerat spel tror vi inte heller på. Nä, käka taggtråd och massor med vitlök och kör över dem!

Att Trym Bergmans namn dyker upp i intervjun är skönt. Bara sådär skönt i största allmänhet.

Vi vägrar delta i några som helst spekulationer om Max. Och vad har han på landslagslägret att göra? (om alla håller käften om hans kvaliteter kanske ingen märker hur bra han är…)

Mental coachning? Vi har våra dubier (alla tycks syssla med sånt, men till slut är det ändå bara segraren som kan tacka sin coach. Alla andras mentala tränare är det tyst om). Men varför inte? Målet är ju guld. Och blir det inte det kan man ju alltid avvika från mallen och skylla på den där inhyrda psykoplågen.

Men om det får den eventuella dirigenten på mittfältet att kliva fram, så varför inte.

Slutsats? Vi behöver alltså inte ens läsa mellan raderna. Vi anar en optimism och en tro på uppgiften som vi inte riktigt har lyckats frammana vid tidigare tillfällen när vi haft möjlighet att avläsa intervjuobjektet i fråga: Fyra? Nej, det är den ädlaste metallen som gäller.

Fast risken finns att vi läst fel, även om vi inte vill tro AL är av den där laid back-kategorin som tidigt ser början på slutet av sitt pågående uppdrag. Det är nämligen också en konst och något som inte alla fixar: att slutföra det som man föresatt sig trots att man vet att det så småningom är dags att sätta punkt.

För det är det väl?

Men man vet hur det kan vara: mycket snack och liten verkstad. Så nu går vi ut med jycken. Solbrillorna är på. Vi tar Hellahalsduken. Vägen går naturligtvis förbi favoritkaféet. Och vi funderar: Cratz kanske inte är den enda som kan konsten att sätta punkt? Linderoth är ju på sätt och viss urtypen för lite snack och mycket verkstad.

Det känns bra.

Ännu ett konststycke

Okej, vi ska lämna pipan som tystnat för gott i fred och ta oss an Bajen, feminismen, jycken, mokabryggaren och allt det andra som väntar – men bara en sak till. Vad sägs om Expressens gårdagslöp:

Extra. Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig i 16 dygn

Nu står jycken på tur. Och kaffet är klart. Vi öppnar helt enkelt dörren och går ut.

Though not gucci-time

Det är faktiskt svårt att tro men solen gick faktiskt upp även i går.

I dag har vi morgonpromenerat i halka, blåst och – se på fan! – sol. Jycken gillade läget. Själv hade jag glömt att sätta på mig mina bajenglasögon.

Vi har varit smått kulturella. Utan att för den skull sysselsätta oss med analysen. Gårdagen ägnades nämligen till viss del åt ”musik”. Citationstecknen är på sin plats eftersom det kan råda delade meningar om vad musik är. La Nilssons pipa har tystnat, vilket fick mig att surra en stund med farsan som började på Operan samtidigt och lirade med henne ett otal gånger och som konstaterade att numera kan tydligen vem som helst stå där och gala, och jag tänkte på det när jag såg och lyssnade till den sköna Ramonesdokumentären som visades på dumburken alldeles åt helvete för sent på kvällen och som farsan skulle ha skrattat gott åt de tio sekunder han skulle ha sett och hört av programmet. De där Ramonesgossarna har ju för övrigt också trillat av pinn en efter en. Men lir som lir, och som halvbildad, halvt tondöv medelklassresenär är det skönt att kunna uppskatta myntets båda sidor. Så efteråt ägnade jag en stund åt att vända plattor, först gav jag plats åt pipan och Wagner och sen avslutade jag paketet med lite Sheena is a punkrocker för att få perspektiv på tillvaron.

Fast sen blev det lite Wagner till. Det är skönt att inte vara helt tondöv. Och nu talar vi alltså om "musik".

Sen var klockan alldeles för mycket ny. I morse försov vi oss.

Så är det: Kultur kan vara farligt.

Att veta att man är bäst

Nu är de flesta i gång. Med vad? frågar den mindre vetande. Och vilka är i gång? Jo, försäsongsträningen, allsvenskarna har satt i gång maskineriet. De förväntade topp- och skojarlagen är kollektivt ute och springer eller lyfter skrot och drar taskiga skämt. Makrillar, gnagare eller tio kalmaritiska mittbackar, alla lyssnar de till tränarnas visselpipskonserter och hoppar bock. Men inte Bajens hjältar, som får glassa även denna vecka innan marschen mot Royal League- och SM-guld inleds. Hur det går? Vi håller oss på gräsmattan: det är för tidigt att säga. Vi vet att vi är bäst, men vi är samtidigt ödmjuka. Vi hyser vissa förhoppningar, men är samtidigt realister. Vi är inte blåögda, men ändå klarsynta.

Fast saken är ju förstås den att vi ju ändå är bäst. Åt det kan vi inte göra något. Det ligger i sakens natur.

En eventuell mittfältskanon bör ju ta plats i truppen denna vecka. Eller nästa. Om det nu blir nån. Vi har tidigare påtalat fenomenet att det alltid blir nån annan. Eventuella provspelare som kan dyka upp under resans gång som en galen nekt i Fornikalien-solen eller klockan 22.50 den 30 mars kan ju visa sig vara hur bra som helst, men är ändå provspelare. Charmigt, förvisso, med ester, brassar och jänkare på besök, men såna har man satt sitt hopp till så det räcker under senare år.

Fast Samba, Pablo eller Petter kanske blir den vi väntar på.

Denna morgon går jycken i mattens ledband, så vi får fortsätta träna nån annan dag. För just i går försökte jag lära jycken att visst, det är säkert underbart att gräva ner nosen och följa ett spår som lämnar stigen och viker upp i snöhögarna längs med vägen, men om du håller upp huvudet ser du att spåren återkommer till stigen tre meter längre fram, och då hade du alltså inte behövt lämna stigen.

Fast jag håller med om att det vore trist om man alltid vet vad som ska hända. Och snön försvinner förhoppningsvis. Under den gror gräset.

Så är det. Målet i all ära, men är det inte vägen dit som är meningen? Det doftar ljuvligt; mokabryggaren har puttrat klart. Jycken är hemma igen och ser på mig förväntansfullt dreglande som om jag visste svaret på vad som är meningen med allt. Det kanske jag gör. Jag häller upp javat och ger henne en levergodis.

Är det Knut som ringer?

Lustigt nog är Århus fansajt nere efter besök av såna där hackare. Men faktum är att gåtor alltid får mig att framstå som en idiot. Jag kan bara en: Hur ser man att det varit elefanter i kylskåpet? Men ungarna drar alla möjliga, som den där om vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren, och jag säger klockan och dom säger rulltrappan. Och tvärtom. Och jag kommer aldrig ihåg dom. Gåtorna alltså.

Knut Nordahl? Men han har väl slutat lira? Tobias Grahn? heter han Ernest i mellannamn? Finns det över huvud taget nån lirare som heter Ernest?

Fast det måste ju vara granen som ska kastas ut.

Att ta tag i just den där biten

Jycken har fått en spruta. En sån där som de ska ha oavsett om de vill eller ej. Den gode veterinären kom över i morse, gjorde jobbet, och när han såg mig såg han utan ett ord en olycksbroder och kastade sig omedelbart ner på golvet för att visa olika komplicerade övningar för dåliga ryggar, och jag hade inte hjärta att säga jag vet, jag kan dem, jag borde göra dem, just nu kan jag inte men sen när jag kan tror jag att jag inte behöver göra dem, då gör jag nåt annat i stället. Men det var snällt ändå. Jyckens morgonpromenad föll med andra ord på någon annan.

Såg att A Linderoth talar om grönvita spörsmål via den mindre kvällsdraken, men min webbläsare (finns det fortfarande folk som struttar omkring och stoltserar med att säga ”browser”?) snurrar på tomgång när jag försöker ta mig dit så jag får förlita mig på andra källor, och det är ju inte ens säkert att intervjun finns i den binära världsrymden, meddelar källan. (Anledningen till att ingenting händer mer än att jag måste tvångsavsluta browsern, förlåt webbläsaren, är, och det är jag fullkomligt övertygad om, att min webbläsare har så mycket stolthet att den vägrar att besöka vissa webbplatser. Att den till och från släpper igenom den andra kvällsdraken beror helt på att det där finns två kolumnister som håller måttet, enligt webbläsaren.)

Fast frågan är förstås: Är Linderoths tugg i tidningen ett resultat av Stockholmsklubbarnas samarbete med en viss kvällsdrake och en annan, morgonpiggare koncerntidning?

Nä, det är dags att kasta sig över Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Sån är nämligen jag. Så fort jag vet att jag måste göra nåt snudd på vad som helst, kan jag göra vad som helst för att uppskjuta det som måste göras. Jag måste ta mig an en, nej två webbplatser, fixa mattens bokföring, skriva en bok (jaha, nu är han i gång igen, tänker somliga), ringa vissa samtal, få ordning på ryggen, upprätthålla könsmaktsordningen och börja ägna mig åt hederliga handtag – och vad gör jag? Kastar mig över Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. Jag är inte helt galen, jag läser den alltså på hjältarnas språk. Men det snudd på tragikomiska är att en gång i tiden när jag var tvungen att läsa den, vad gjorde jag då? Antagligen satte jag i gång att skriva en bok. Eller ringde som besatt. Eller drömde om att syssla med bokföring… eller där kanske jag överdrev en smula.

Så är det: Jag gör vad som helst för att inte göra det jag måste.

En klackspark mindre

Något varmare. Men allt är så förbannat relativt, så egentligen är det fortfarande förbannat kallt. Jycken spårar i obruten snö där haren haft sin gång nån gång, men stigen där jag går är nedtrampad och fin. Dock garnerad av alla andra hundars lämningar. Så jag följer efter ut i det vita, för är det vinter så är det vit snö som gäller. Fast jag föredrar förstås en barstol med tjugo meter het sandstrand till cyangrönt hav. Kanske en mojito i näven. Men Söderstadion går numera också an.

Paus längst ute på udden. Jycken sitter snällt på ett stenblock och får godis som belöning och jag tänder en tagg och ser ut över allt det vita. Jag erinrar mig Haris Laitinens frispark mot krysset som tog i ribbans underkant mot MFF i första omgången förrförra säsongen, efter en försäsong som såg mer än lovande ut där han och alla andra ungtuppar klackade sig fram som om ingenting kunde stoppa dem. Sen dess har det varit lite grann stolpe ut för honom, om man kan räkna till exempel sjukdomar till den kategorin. Löftet som inte riktigt fått till det. Nu blir det IFK Peking nästa säsong. På lån. Haris kan bli en av de roligaste spelarna i Bajens historia, men det kräver att han får mycket speltid i sin nya dress, en gång lika vit som snön. I bästa fall blir han en hårt jobbande, centralt placerad klacksparkande nyckelspelare i Norrping, han kan med tiden bli det i Bajen. Om han får till det.

Ungefär som Bajen alltså: det gäller bara att få till det.

Vi går hem. Nu puttrar mokabryggaren glatt på spisen. Vi har lagt allt finlir på hyllan (tre espressomaskiner står staplade på varann i källaren). Det enkla är gott nog.

Men jag kommer att sakna Haris. Inte bara för tekniken och klacksparkarna, utan också för att när han väl var på planen alltid ville ha näsan vänd mot motståndarmålet.

På tredje dagen

I. I. I gång. I gång igen. Man är i gång igen, man är på banan, man har lyckats göra en sak man föresatt sig att göra. I år alltså. Vi lyckades med konststycket i dag. Vi har inte bråttom men vi är på g igen.

Förra året avslutades med ett kolossalt snöbollskrig i pulkabacken. Sen smällde vi av en felinställd tårtraket på balkongen. Tack och lov var vi inte hemma utan bortbjudna. Och sen när den exploderat klart och vi slutat se stjärnor och börjat höra igen ägnade vi oss åt nonstopdans i ett par timmar och att halsa bubbel. Samtidigt. Det blir lätt så om man börjar med Locomotion med Little Eve och avslutar med Amadou & Mariams senaste. Fast då var vi ju redan inne på det nya året.

Och sen har vi på något mystiskt sätt väntat på att få sätta i gång igen.

Jycken har överlevt. Goda grannar vakade över henne runt tolvsnåret. Tre dagar senare ser hon uppfordrande på mig för att få kasta sig ut i mörker och kyla. Det är nånting som drar. Just nu har vi bråttom. Men vi lyssnar på Augustus: Festina lente. Skynda långsamt. Allt är som vanligt, men ingenting är som det brukar. Vi går ut för att möta världen, men vi kommer att gå nya vägar.

Årets sista

Jycken och jag håller tummar och tassar för en smällfri nyårsafton. Hon får ett extra märgben dagen till ära. Vi andra har redan satt i oss vår tids ananas och järpe: Årets hummer.

Årets nyårslöften är vaga men allomfattande, svåra att klä i ord men givna. Vi satsar på helheten. Delarna tar vi som de kommer. En del smällar får man ta, men vi tror på morgondagen.

Så är det. I morgon är vi i gång igen. Då jävlar.

En ängel på Carmen

I dag ägnar vi oss åt att ta igen oss. Huvudvärken har släppt. Vi ligger på rygg i snön medan jycken tumlar runt i snöfallet. Det vi bland annat tar med oss från gårdagen är att än är vi inte senila men något har hänt med pubpublikumet: numera har hälften av alla tjejer tandställning och ungefär lika många grabbar lustigt nog ring i näsan. Väl i rökrummets inglasade undantagszon betraktade vi konsten som troligen finns där för att undfägna dem som inte är fullt så politiskt korrekta som alla andra. Bland dem fanns denna kväll en smed, en dansare, en snubbe med ring i näsan med oklar identitet – och en ängel.

Det där med ring i näsan är rätt kul om man letar uttryck för individualitet. Alla som går omkring med en sån ser nämligen precis likadana ut. För en betraktare av vad livet har att bjuda på uttrycker ring i näsan lika mycket identitet som en… tja, en gråsten. Att ha ring i näsan är verkligen en fråga om att vara PK. Men det tycker förstås inte alla som går omkring med ring i näsan. Eller också gör dom det, vad vet jag.

Varför vi ligger i snön? Vi gör naturligtvis änglar. Varje ängel är fullständigt unik. Huvudvärken är ett minne, snön faller, och vi med den, det är kväll, men änglarna får mörkret att glöda. Vi tänder ett tomtebloss som tack för att de finns.

Årets vadå

Jycken och jag pulsade snö under morgonpromenaden. Väl runt udden mötte vi vinden bemängd med vassa små otäcka snöflingor. Nålstick typ. Detta är en dag gjord för att sitta inne och titta ut. Och nu faller skymningen. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det ser julaftonslikt där ute. Typ Årets julaftonsväder.

Det finns inte en Årets lista som inte är gjord. Så jag passar och sparar mig till den ultimata Årtiondets lista som kommer att presenteras här nån gång i december om fyra år. Då tänker jag vara först. Men Årets Det lovar gott inför nästa säsong förtjänar i alla fall ett litet omnämnande: Petter hämtar ut bollen efter 2–2-kvitteringen mot IFK Göteborg på Söderstadion med fem minuter kvar på matchuret.

Äh, Årets självklara Bellman är i alla fall Albert. Eller var det Herbert? Lysande teveteater är hur som helst bara förnamnet för denna utsökta SvT-produktion som förgyllde julhelgen och dessutom var en lisa för själen efter all jansson och Årets sillsallad. Därmed fick vi också med Årets applåd för svensk tevedramatik. Man har ju sett några minuter av ett och annat som inte riktigt platsar på just den listan. Om man säger. Sen gick dramatiseringen av Lasermannens tid mig spårlöst förbi eftersom annat tydligen var viktigare att göra, så om den produktionen kan jag inget annat säga än att den platsar på Årets Det missade vi på teve.

Nu får det vara nog med listor. Jycken vill ut. Men med tanke på vädret kan det bli Årets kortaste promenad runt busken.

Hemvändaren

Presenterna är utdelade, snudd på all glögg uppdrucken och sillsalladen börjar vattna sig. Jycken och jag har morgonpromenerat. Det är snö, det är kallt, det är vinter. Vi följer spåren efter ett rådjur. Det är numera väder som gjort för fotboll men vi får vänta till februari.

Apropå sillsallad: Det finns silly season – och det finns Silly Season. Högaborg ligger på lite sydligare breddgrader. Strax öster om Söder. Så är det nämligen, Helsingborg är inte direkt Tjockhult, men det finns ett område med detta välklingande namn även där om än inte större än typ Medborgarplatsen. Hur stort Högaborg är har jag ingen riktig pejl på (typ Mariatorget?) förutom att det är division 3-status på deras fotboll, men en sak vet jag: Om scenario 3 blir verklighet bör Högaborg ta kontakt med nån driven paketresearrangör, spela sina matcher på Olympia och bussa dit pensionärer och alla andra från hela riket som vill se Den hemvändande sonens återkomst. Till exempel mot Ödåkra IF.

Scenario 2 är ju kul men mindre troligt: Att Hemvändaren tänker ”Söder? Man kanske skulle köra ett och ett halvt år på det riktiga Söder innan man trappar ned? Som en naturlig övergång från Camp Nou? Runaldo i stället för Ronaldinho?”

Scenario 1 är väl det som ”fotbollsvänner i hela landet förenen eder” får hoppas på. Hemvändaren väljer Olympia. Själva är vi lugna som en filbunke (hehehe = nervöst fnitter): Sulan och Petur plockar ner honom. Men det vore förbannat kul att få se honom på Söderstadion hur som helst.

Alla andra lösningar på svensk mark vill vi inte se. De stämmer dessutom inte med Henrik Larsson som idé.

Till sist något som går att lita på. För fem dagar sen vände det. Vi går mot ljusare tider, tro mig, tro mig.

Ingen hjärtattack här inte

Dagens understatement: Nakna fruntimmer är fan så mycket roligare att läsa om än terrorism.

Världen håller på att hämta sig efter chockmeddelandet om Busters död. Jycken gick med dottern på morgonpromenad, jag laddar för dagens uppgift: köttbullarna, sillen, jansson, tre tunga ok som vilar på mina axlar varje dan före dopparedan. Ibland är könsmaktsordningen nödvändig. Matten har fått den grannlaga uppgiften att storhandla ingredienserna. Det kräver sin kvinna. Men köttbullarna, sillen och jansson kräver sin man.

Det blir en del folk nämligen, familjesläkten från mattens sida och några som vill fira tomten med oss och så några som inte har några andra att fira med. Det är lite Tillsammans över det hela, och köttbullssmeten rätt så kravmärkt dessutom. Inte nog med det, vi spelar in Disneyimperialismen klockan tre på video och ser på det dan efter alla andra. Anledningen är förstås att vi käkar och står i mest hela dagen och använder teven att ställa nötterna på.

Tillbaka till de nakna fruntimmerna. Nu kastar bin Ladin kläderna, berättar den kvällsdrake som för tillfället inte är i blåsväder. Klädkastandet är säkert sanktionerat av USA:s högsta ledning. Hon som kastar kläderna, Vafan bin Ladin, dotter till nån halvbror till ni vet vem, tror sig nämligen veta hur ni vet vem skulle reagera på bilderna om han fick se dem: Han skulle få en hjärtattack.

Jag vet inte vad som krävs för att ni vet vem ska få hjärtattack, men själv tyckte jag att Vafan såg alldeles för snäll ut. Hon kunde gott ha kastat lite mer kläder. Det är nästan så att jag får lust att stämma kvällsdraken för att ha lurat mig att klicka vidare. För övrigt heter hon numera Vafan Dåför. Alltid lär man sig nåt. Men vad hjälper det? Är man lika korkad som jag klickar man sig hit.

En numera fin gammal tradition som jag inte har sanktion hemifrån att upprätthålla är samlingen vid Nackastatyn klockan 12 på julafton. Anledningen är att det är full kareta som det är. Så till er som är där, till all andra grönvita själar, till alla andra, till resten av alla andra, till hela jorden, till universums alla skrymslen, en riktigt god jul.

Säg hejdå till Jumbo, Blackie och Algy

I dag tar vi ett slags farväl. Men först:

• Jycken ser lite ledsen ut. Inbillar jag mig. Morgonpromenaderna sköter andra om. Jag sticker till henne en godis då och då så att vi inte tappar kontakten helt. Jag ser att hon undrar hur det står till med ryggen. Jo, tack, det knallar om den. Så alldeles nyss tog vi faktiskt en liten runda runt de närmaste buskarna.

• Att Göran Persson kan uttrycka en åsikt är bekräftat, om man får tro Rom-TT. Och inte vilken åsikt som helst. Han blev så bestört över det engelska vin som serverades på EU:s toppmöte i, just det, England att Berlusconi var tvungen att skicka honom ett gäng italienskt rötjut för att Göran skulle komma över pärsen.

Men det vi skulle komma till är att det just nu inte är mycket fotboll att skriva hem om (Bajen har ju semester). Fast ändå. Var det bättre förr? Tvillingarna som lirade barfota, Roy Race (som för övrigt fick allt längre hår i takt med Arsenalkillern Charlie Georges framfart), Blackie Gray och Jumbo Trudgeon i Melchester Rovers, lord Algy Davenport som hade värsta lödet i dojan men som stod som fastfrusen och inte rörde sig en millimeter för att ta emot bollen (hade han inte monokel dessutom, eller var det betjänten?), Känguru-Kid som dunkade in den från femton meters höjd, Peter Pantern i målet som trotsade tyngdlagarna och vände om i luften och Benny Guldfot med pjucken man drömde om att hitta på nån vind, hjältarna var många men nu finns de inte mer. Förresten har de kanske gått i pension för länge sen, vad vet jag, för det var ett tag sen jag läste serietidningen Buster och när jag till och från sett omslagen har det varit löjliga riktiga sportfånar på omslaget. Nu går den i graven, sörjd av kanske ingen men en gång fotbollskonst på… tja, hög nivå är väl att ta i men på den tiden var omisskännligt brittisk serietidningsfotboll varannan vecka med de mest häpnadsväckande intriger i engelsk arbetarklass- och internatsmiljö höjden av lycka. (Och nu blandar jag väl ihop allting men hör och häpna, en gång i tiden i mycket unga år hamnade jag på bild i Buster när jag deltog i en förmatch ute i Västerhaninge – storlaget Hull från division två var på besök och skulle möta en Västerhaningekombination eller nåt liknande spännande – i, hör och häpna, Bajens tröja eftersom Bajen, hör och häpna, representerade Buster. Eller minns jag fel? Tja, allt var möjligt i Buster.)

Sen fanns det förstår tecknade brottare och boxare och annat mög att läsa om och glo på. Men i Buster var fotbollen verkligen rund. Om jag nu minns rätt.

En köttbulle för mycket

Vi tänkte som vanligt ta vår egen lilla värld på största allvar (det är några dagar kvar på året). Men vi rekommenderar hellre denna läsning: "Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att Phille sitter hemma i Colorado och dricker Bajenbärs och sjunger Bajenramsor – nej han vill tjäna ännu mer kulor i den kalla norden."

Absolutbajen har gjort det som jag funderat på men aldrig skulle komma till skott med, nämligen granska och beskriva vad Hammarbys samarbetspartner AEG är för något och vad dess ägare Philip Anschutz kan tänkas vara för person. Vi passar på att säga Heja Absolut Bajen! Tänk på att det är tre delar.

Själv ägnar jag mig som sagt och i vanlig ordning åt mina små futiliteter såhär d.e.j. Dagen Efter Julbordet började nämligen mycket tidigt i natt. Somna var en barnlek (det går rykten om att jag snarkade…) men efter ett par timmar fanns det ingen återvändo: jag låg där och vred mig och gick igenom julbordets fröjder bit för bit för att komma på vad som var fel – och till slut kom jag på vem som var boven som förstörde nattsömnen. Den sista köttbullen. En köttbulle för mycket är trots allt en köttbulle för mycket. Särskilt den mycket sena köttbullen.

Har jag lärt mig nåt av just den köttbullen? Just nu? Ja. Nästa gång? Troligen inte.

Men i natt drabbades jag också av listmanin (ja, jag vet, ovanligt ooriginellt såhär års på bloggar och i tidningar) över allt och alla. Det blev massor av listor som pockar på att komma ut. Så varför inte köra i gång direkt. Jag har komponerat en lista över årets fem-i-topp när det gäller mat och dryck. Lugn, julbordet finns inte med. Inte en chans.

På femte plats kommer en gammal bekanting: Cashewnöten. Vid rätt tillfälle ger den glans åt vardagen. Cashewnöten är alltså ingen riktig rookie, även om det var ett tag sen den fanns på listan förra gången: den var på femte plats även 1989. Den har dock en inneboende svaghet: man vill gärna ta en till.

På fjärde plats sätter vi lite guldkant på tillvaron. Den som har njutit av filmatiseringen av Graham Greenes Den tredje mannen minns säkert Orson Welles vedervärdige bov som säljer förorenat penicillin i efterkrigstidens Wien och som jagas ner i kloakerna. Men innan dess hinner han konstatera att Schweiz har haft fred i åtta hundra år och själv besvara frågan vad det har gett för bidrag till mänskligheten. Jo, gökuret. Men han glömde en sak. Tobleronen. Formen och smaken är ett lyckat koncept och kampen mellan att suga och att tugga i sig trekanten är lika spännande varje gång. Som sagt: guldkant på tillvaron. Men inte för ofta.

På tredje plats hittar vi en gammal klassiker. Tillbehören är viktiga och utan dem vetifan. Men med äggula, färskriven parmesan och grovmalen svartpeppar och möjligen ett glas rött är det hela snudd på en vinnare. Stavningen kan skilja sig åt men vi talar alltså om en gammal bekant från tidigare fem-i-topp-listor (senast för två år sen på fjärde plats): Spagetti Carbonara. Och glöm inte ärterna.

På andra plats hittar vi ännu en klassiker. Vi väljer att ta hjälp av den svenska visskatten för att lyfta denna enkla men fullödiga rätt till dess rätta nivåer, nämligen ”kylskåpskall”. Jag säger inget mer än: Filmjölk. Tillbehören kan variera, men upphälld i ett glas au naturel är den helt enkelt klockren. Sommartid är naturligtvis bäst men den funkar året om.

Det drar ihop sig. Årets vinnare är en viktig beståndsdel för att få det hela att gå ihop. Inte nog med det, det är förbannat gott.

På första plats, i år som så många gånger förut: Kranvatten.

Så kan det gå när man har ätit en köttbulle för mycket.

Inte nog med det: vad man än tycker om Philip Anschutz, George Bush, Usama bin Ladin, Göran Persson eller Tiina Rosenberg så har dom minst en sak gemensamt. Dom består alla av ungefär 70 procent vatten.

Till sist: Grattis till landslagsuttagningen!

Varningstrianglar

Just nu gör jag inget annat än prioriterar. I dag gäller det att snyta fram en femhundring. Fint julbord med utsikt över Slussen väntar, som en snäll men fattig vd valt att lägga sina sista slantar på, men man måste ha nåt att dricka också. Det betyder i sin tur att jag prioriterat bort paraflex och andra triangelmediciner för att hålla ryggen i schack. Skräckscenariot är att ryggen låser sig när jag sitter där för tredje gången med armen höjd i vinkel (”Hovmästarn, fyra stora starka och en bår tack”). Men vad vore livet utan utmaningar. Dock fick jycken fick följa med matten på morgonpromenaden.

Medan vi ägnar vår tankekraft åt den där halva långsjalen går vi utrikes via vår tids nya informationsgehenna. Internet.

• En som inte får gå på julfest är Svennis. Inte för att han saknar en femhundring till dryckjom, utan för att frun inte får följa med. Senast det begav sig lär han enligt uppgift ha klämt sin bordsdam på knät mellan snapsarna. Och det var ju som bekant inte fruns.

• Heja Bolivia!

• Ariel Sharon har drabbats av en propp. Enligt en läkare och en poliskälla var Sharon medvetslös då han anlände till sjukhuset. Officiella källor hävdar tvärtom att han promenerade in själv. Och? Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

• Att spela in en film om Jesus har kan ge oanade resultat. För att återta det politiska initiativet vill republikanerna i Hollywoodland ha Mel Gibson i stället för Arnold Swarzenegger som frontfigur. Jag tror mig i alla fall veta en som skulle ha sagt: ”Jesus Christ!”

• Expressen har tappat fokus på Micke P men tagit rygg på Ulf Lundell som är eller har varit i Thailand. Han var ledigt klädd i shorts, bar ryggsäck och en kamera runt halsen. På huvudet hade han en klassisk rocker-keps.

• En annan som är ute och far är vicepresident Dick Cheney som varit på blixtbesök i Irak. Igen. Nu som förr kan han konstatera att det är strålande tider för Halliburton, som är experter på militär infrastruktur och gillar olja och som Cheney har tajta band med. Business as usual. Det gick bra med Saddam, och det går bra nu. "The good Lord didn't see fit to put oil and gas only where there are democratic regimes friendly to the United States", som Dick Cheney lär ha sagt om saken. Cheneys aktieoptioner i Halliburton har stigit med 3281 procent på ett år. Meddelar en amerikansk senator.

• Hongkong blues. Världshandelsorganisationen har haft stormöte och har tagit ett blygsamt steg i riktning mot att öppna världshandeln eller har i grunden misslyckats att nå en överenskommelse efter förräderi av de rika nationerna som åter först och främst sett till egna intressen, om man får tro en summering av mötet. Åsikterna går alltså isär om utfallet.

Jag känner en viss sorg över att jag inte har lösningen på alla världsproblemen såhär fem dagar före julafton. Men jag lovar att göra ett försök att hitta nån. Nästa år. Och nånstans måste man börja. Att finna en hittills bortglömd femhundring är helt klart ett steg på vägen.

Så kallad tomtesamverkan

Jag säger som Bengt Feldreich: Snart är det dags för årets stora insats. Fast jag slipper förstås sjunga.

Hur många tomtar finns det? Nyzeeländarna tycks i alla fall ha det väl förspänt om man får tro den något större kvällsdraken som skriver om saken under rubriken Berusade tomtar löpte amok eftersom ett 40-tal berusade män klädda i vad vittnen kallar ”illasittande tomtekläder” dök upp och levde rövare under värsta julklappshysterin i Auckland. De hade helt enkelt fått nog.

Jag vet hur det är; jag är själv en riktig tomte. I femton års tid har jag fått leva ut mitt riktiga jag grannar emellan. Jag har sett deras ungar stå där som fastvuxna med förskräckta ögon och växa upp år efter år och de har sett tomten få sig en tuting och en pepparkaka och sen har deras tomtefar sett våra fast inte riktigt lika förskräckta, även om hans tomteapproach inte heller går av för hackor. Och när man väl tror att det är över, nu får äntligen tomtefar vila, nu börjar ju ungarna bli stora, jag lägger mig på soffan och skägget på hyllan för gott, ge mig en sillbit, en knäck och en liten rackare, i jul ska jag inte röra mig en meter, vad händer då? Ja, då har de äldsta grannbarnen själva skaffat knoddar som ”så gärna” vill uppleva tomten. Den riktiga. Det är ju en sån fin tradition, får tomten höra… Och jag tänker: Vill det sig illa kan det bli minst femton år till.

Första gången lades ribban väl högt, nämligen. Att komma in på scenskolan hade varit en baggis. Inget larv med mask och vitt skägg eller andra mammonattiraljer, sånt ställer en tomte inte upp på. En svensk tomte är dessutom av det slaget som inte säger mer än nödvändigt och som det gäller att hålla sig väl med. Tro mig, det är sant. Ta Viktor Rydbergs variant, fast mycket mer av allting. Tomten är när det krävs klädd i arvegods från urminnes tider – ”illasittande tomtekläder” är bara förnamnet och ingen i tjocka släkten vet riktigt var de kommer ifrån: grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg som hålls fast med ståltråd runt öronen som gör att de står rakt ut, schysst kraftig käpp som skulle komma till sin rätt i Gandalfs näve samt fem nummer för stora stövlar och glasögon som är så starka att tomten inte har en aning om vad han gör. Bara att hitta till närmsta grannen är ett äventyr. För att inte tala om att leta sig hem. Det har gått hittills, men det blir lätt några steg för många.

Men hur kan jag veta att tomten finns? Det har varit en hemlighet till nu. En julafton för många år sen när jag var ute för att göra jobbet mötte jag honom på den upptrampade stigen mellan grannarnas hus. Jag lyckades kränga av mig glasögonen i tid, så jag vet vad jag talar om. Han var klädd i grå vadmalsbyxor, grå rock, grå luva, ett utomordentligt snyggt grått skägg samt utrustad med en kraftig men ålderstigen käpp. Bakom glasögonen plirade ett par ögon som såg ut att ha sett det mesta. När jag tog ett steg åt sidan så att han kunde pila förbi såg jag att skägget var äkta. Han sade inte ett ord. Det behövdes inte. Och han hade absolut inga julklappar med sig.

Det är alltså sant. Tomten finns. Barnen växer upp och står i och vill gärna fortsätta att uppleva tomten, men sen dess är det alltid jag som ser till att vi ställer ut en tallrik med risgrynsgröt vid husknuten på julaftonskvällen. Kul, tycker ungarna, men jag, jag säger ingenting.

Och för att undvika alla missförstånd: Ingenting av detta har något som helst med Bajen att göra.

Not dressed like Hacedic Diamond merchant

Vad gör en Bajenspelare när det semestertajm? En del åker till Skövde, andra till Brasilien. Zengin vet vad som gäller, men… (det finns alltid ett men): ”Jag ska även springa två till tre gånger i veckan för att hålla uppe konditionen, men det blir lugnare än förra vintern", meddelar han via Bajens hemsida.

Men det är honom väl unt att koppla av lite mer än inför förra säsongen, som ju trevligt nog blev rekordlång.

Ta det lugnare var ordet. Så vad gör jag här? Diskbråck, är svaret. Nåt måste jag göra. Springa kommer inte på fråga, lika lite som att sitta, ligga, krypa eller stå. Dottern tog med jycken på morgonpromenad. Att då och då halta, hasa eller knixa sig fram genom livet med hjälp av krycka och med plågad min säga ”diskbråck” till den som frågar vad det är fråga om gör att man till slut blir tacksam för hur man har det. Alla lyssnar deltagande – och berättar sen om sina egna vedermödor med ryggen. Det handlar om allt från gipsvagga i ett halvår till att operera loss ryggraden, putsa upp den och sen sätta tillbaka den. En del tycks till 80 procent bestå av titan. Så jag har lärt mig att inte klaga. Det kunde vara värre.

Men det hade inte behövt slå till direkt när jag just genomlidit förkylningens alla fasor. Jag har ju inte ens hunnit ur morgonrocken.

En del funderar på vad dom vill ha för julklappar, jag kan göra två saker samtidigt så jag fnular dessutom redan på lämpliga nyårslöften. Att lova att sluta tända en tagg då och då är enbart löjligt att gå ut med och dessutom politiskt korrekt. Att bli snällare mot barnen gör sig inte: gränsen är redan nådd. Att lova att städa och diska mindre ligger bra till i och för sig. Men sen funderar jag skarpt på att inte tro på att jag är så jävla lustig. Typ: ”Var inte så jävla lustig! Tala klarspråk. Ge dom jävlarna!” Tycker jag att Bush är dum i huvudet ska jag säga att Bush är dum i huvudet. Anser jag att en tidningskolumn i morgontidningen är fullständigt obegriplig ska jag tala om att tidningskolumnen i Svenskan i går är fullständigt obegriplig. Och vill jag tamefan inte diska ska jag tamefan säga ”inte just nu, älskling”. (Jyckens matte är en av dem som står emot det här med ironi.)

Kunde ändå inte låta bli att fundera på det här med mustasch och om att bära en sån kunde vara ett nyårslöfte som skulle sätta sprätt på tillvaron om jag nu inte längre ska vara så jävla lustig, men sonen sade att jag såg ut som en stekvändare på nåt hak i Mellanvästern och det var en viss gay-varning över det hela (jag har inga fördomar, men saker och ting kan ändå ge fel signaler). Men sen sade han att jag på nåt sätt påminde om snubben som lirade sax i Blues Brothers (vi talar nu om the one and only, originalet), Lou 'Blue Lou' Marini, och som, om jag minns rätt, var just stekvändare på Aretha Franklins och Matt 'Guitar' Murphys hak. Och det var ju lustigt eftersom han var smal och långhårig och jag numera för det mesta motsatsen. Men tydligen har vi nåt gemensamt, om man får tro sonen. Där ser man vad en mustasch kan åstadkomma.

Nu säger diskbråcket: Gör nåt! Nåt annat! Well, go ahead dammit!

Flykten från dammsugaren

För tydlighets skull var jag tvungen att peta in först en och sen ytterligare en mening i min förra bloggdrapa. (Man vill ju inte framstå fullt så otydlig som man är; snart kommer allt mitt bloggande att handla om att förklara vad jag syftade på i förra inlägget. Världen är komplicerad, det är fredag och tyvärr – jag är tydligen tillräckligt frisk för att vara tvungen att delta i den allmänna städyran på hemmaplan som jyckens matte dragit i gång. Kvinnor är ett konstigt släkte, dom har som sagt ingen aning om hur det är att ha varit förkyld och att man måste vara försiktig lång tid efteråt med en del saker.)

Vilken mening som jag lagt till talar jag däremot inte om: skulle aldrig komma på tanken att skriva mina eventuella läsare på näsan vad jag vill ha sagt.

(jag har föreslagit att jag städar köket: det kan finnas nån staropramen längst inne i skafferiet...)

Det får räcka med en cigarr i käften

Dagens fråga: Vad är det som ser ut som korsning mellan Queen och ett svenskt dansband modell tidigt 80-tal?

Matten sköter jyckens morgonpromenad. Alla piggnar så sakteliga på sig. Som om inte det var nog: om mindre än en vecka ljusnar det. Och jag kan inget annat än hålla med Svenskankrönikören Jan Majlard: ”För övrigt kan man ju säga att hade det inte varit för vädret och för skatterna hade man ju stuckit för länge sen.” (Att jag skriver ut citatet här och inte bara länkar till hans krönika Ropen skalla – arenor åt alla beror på att citatet står att läsa i tidningen men inte på webben. Vad krönikan handlar om? Bajens ”nya” arena så klart. Tror jag... Eller rättare sagt: ingen aning. Läs och undra.)

Halvlåg framför burken när gårdag blev natt och genomled Bruce Springsteen-spelningen från Odeon -75. Genomled? Ja. Det framstod alldeles övertydligt att det var bättre förr. Snacka om tajt band. Snygg mössa hade han också. Miami Steves, professorns och Clarences hattar (för att inte tala om saxofonbrölet) gick inte heller av för hackor. Inte nog med det: förr slapp man lusten att knyta näven och slå in pannbenet på nån vem som helst eftersom det inte gavs utrymme för alla dessa ständigt förekommande och opåkallade reklamavbrott som förpestar tillvaron framför dumburken. Att dom kör med reklam mitt i den så kallade realtidsserien 24, som jag emellanåt glott en stund på eftersom sonen har fått dille på den, är väl snudd på uthärdligt, även om jag anser att det räcker med en skylt i några minuter: ”Nu måste Jack Bauer och dom andra gå på muggen, och dom vill gärna göra det i fred. Passa på att göra detsamma!” Men mitt i konserter och eventuellt lysande filmer? Som sagt, jag knyter näven.

Vi har ettan, tvåan och fyran, men det är tillräckligt. Reklam i teve har bara ett syfte: att göra tittarna dummare än de är. Själv har jag satt i system att aldrig köpa nån produkt som lyckats nästla sig in i rutan innan jag hinner byta kanal. Har jag ändå åkt dit nån gång och köpt en televiserad produkt är det enbart ett resultat av det jag försöker säga: att reklamen lyckats göra mig dummare än jag är.

I dag har dessutom tidningen som en del kallar Sveriges malligaste en kulturartikel värd namnet, den handlar nämligen om min favoritfilm alla kategorier. Har ni inte sett Fyra fula fiskar? Gör det innan det är för sent (innan den förstörs av nån reklamkanal). Groucho, Chico, Harpo och ”snyggingen” Zeppo håller rena rama snurren i gång och är om möjligt ännu tajtare än E Street Band modell -75. Att se en av två likadana mustaschprydda gentlemän iklädda nattsärk, snygg toppluva och cigarr försöka lista ut om den andre gentlemannen är en äkta spegelbild är obetalbart och strålande intelligent gjort. Som av en händelse för det oss tillbaka till dagens Svd-krönika. Kanske saknar Jan Majlard bollsinne och gillar att köra bil alldeles för mycket men han har åtminstone den lustiga idén att få med en av bröderna i sin text. Snurrigt värre, alltså (och jag har fortfarande ingen aning vad texten handlar om).

Apropå mustasch har jag idogt samlat till en sådan (nåja, jag gav fan i att raka mig ett tag, och sen gjorde förkylningens ständiga snytande sitt till). Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Men även jyckens matte vill ha ett ord med i laget. Vilket alltså för oss tillbaka till dagens fråga. Svaret är: Min mustasch. Som numera är väck.

Nä, Groucho Marx gör sig bäst på film (i andra sammanhang blir det lätt att man tar sig för pannan).

Sen kan vi inte låta bli att slå ett slag för Mikael Persbrandt när vi ändå är i gång. Stäm på!

Bock i kanten

Jag tror, jag är inte helt säker men jag tror, att jag försökte säga nåt intelligent med mitt förra blogginlägg, men inte ens jag är alltså riktigt säker på vad jag menade. Hur som helst, yngsta sonen har i alla fall ärvt nåt av sin far, kan jag stolt meddela, nämligen min förkylning, och är hemma sen i går – och har numera sällskap av dottern som inte vill vara sämre hon. Matten, som försvann snortidigt (!) för att dra in nödvändiga kulor till godis, esberitox och fler varianter av näseril, såg inte ut att vara och lät heller inte särskilt kurant. Äldsta sonen tycks stå pall och försvann småvisslande till plugget, men så är också läxorna slut för terminen. Så det blev jag och jycken som halkade omkring en stund i blasket på morgonpromenaden. Ingenting att rapportera förutom att längst in i viken ligger ett grått flantäcke av is.

Vi tar en sväng över Hammarbys nya stadion in spe. Kan inte politikerna göra det enkelt för sig och en gång för alla avskriva löparbanor på Nacka Stadium? (Hella Stadium låter inte heller så dumt faktiskt. Matte Werner Stadium? Kenta Stadium? Bajen Stadium? Forza Stadium? Bira bira bärs Stadium? Kärt barn kan ha många namn. Eller varför inte Nya Söderstadion? Det gör det enklare för dem som kommer att säga ”det var bättre förr”. Inte nog med det. ”På gamla Söderstadion” kommer nämligen att så småningom med lite patina hamna i samma fina sällskap som Bruce Springsteen på Konserthuset -75: alla var där.)

Nog om detta. Vi jublar lagom över stadionbeslutet men säger samtidigt: den som lever får se. Fast bara en parentes till eftersom jag hur som helst hade tänkt meddela resultatet av mitt mejlpåstötande till politiker i frågan: en politiker har besvarat mitt mejl om hur det borde bli. Fp:s Lotta Edholm. Inte nog med det, två gånger om, och hon var vänlig nog att skriva att hon höll helt med mig.

Vilket leder över till detta. 1984. Hört talas om det? Eftersom jag nu skriver Usama bin Bush kommer diverse elektronisk webb- och mejlspaningsapparatur som letar potentiella terrorister att ge utslag och sätta en bock i kanten inte bara på mitt konto utan även för dig som besöker denna blogg. Du behöver inte ens ha läst det här. Du kanske tillhör kategorin som kommit hit på Googlejakt efter ”världens största bröst” och tänkte, ”vafan, inga lökar, bara en massa babbel”. Kul va! Du är antecknad.

Att jänkarna sedan länge håller på med allt möjligt elektroniskt fuffens i kriget mot terrorismen är troligt. 80.000 svenskar lär redan få genomgå utökad säkerhetskoll för att kunna ta sig till Speciallagarnas förlovade land. Eller ens bara flyga med amerikanska bolag. Men EU-parlamentet vill inte vara sämre. Och gissa vem som håller fanan högst? Just det, vår justitieminister Thomas Bodström. All e-post, internetbesök och telefontrafik måste lagras i minst sex månader som ett sätt att bekämpa terrorismen. I minst sex månader? Det är bara början. Och Sverige leder kampen.

”Jamen, alla vi vanliga normalhederliga medborgare som inte har nåt att dölja har ju inget att vara rädda för? Vi står ju gärna nakna, genomlysta och utan integritet när våra myndigheter sätter till de nödvändiga klutarna för att jaga terrorister. Det är ett pris vi är beredda att betala.”

Tja, jag tror ärligt talat inte att just dom där alla normalhederliga medborgarna som inte bryr sig finns, mer än på ett sätt. Det är just de som kommer att avlyssnas eftersom de använder sig av internet, mejl och telefoni, kontokort, betalar skatt och googlar efter ”världens största bröst” på ett normalhederligt, avlyssningsbart sätt. Alla dom där andra som man tror sig kunna spåra kommer inte att lämna spår efter sig.

Tänk, alla dom där andra kanske helt enkelt inte finns?

EU-parlamentet har sagt ja. EU:s medlemsländer ska formellt godkänna beslutet. Jag vet inte gången, men förhoppningsvis räcker det med att ett land säger nej till beslutet. För EU:s, demokratins och alla normalhederliga medborgares skull.

För övrigt har justitieministern i sitt svarta förflutna tofflat in ett mål på Söderstadion. Det har ju inte med saken att göra. Men ändå.

Hmmmmm

Vi brukar aldrig kommentera saker som vi inte vet någonting om. Och jycken måste få komma ut. Men...

"....beslutat att bygga en 25 000-arena till Hammarby. En arena som i ett senare läge kan byggas ut."

?

Planerna eller själva planen?

Fasd i näserilträsket

Ded är fullstäddigt obegribligt att Stockholms politiker inte kan inse att det behövs en ny fotbollsarena utan löparbanor i Globenområdet för 20.000–25.000 personer. Det behövs inget annat. En eventuell Finnkamp vart fjärde år går att hålla på annan plats. Dessutom är en arena av det här formatet fullt tillräckligt för 99,994 procent av världens alla artister. Bara för att Manu Chao kanske eventuellt kommer hit (jaaaa!) om en sju åtta år och sen aldrig mer behöver man ju inte ett mastodontbygge modell Billstromdrome. Jag kan till och med tänka mig att lyssna på honom på Gärdet.

Fast som vanligt är jag förhoppningsvis fel ute. Stockholms politiker kanske inser att fotboll ska spelas på en fotbollsstadion och inget annat och som är lagom stor. Det är nämligen god ekonomi, lokalpolitiskt rätt och just det som gud önskar. Inklusive alla ateisters, agnostikers, stoikers och socialdemokraters gud.

Ja, jag tror att gud vill det.

Men för att ge våra politiker ännu fler goda skäl så kan det vara lämpligt att lyda S@derstadions uppmaning viktigare än någonsin: gör din röst hörd.

Klicka dig dit och gör det Nu!

Abstinens

Den som från och med i går tomögd lommar omkring i intigheten rekommenderas ett besök på Bajens svenskafantv. "Jag älskar mycket honom" , kan man höra några gånger för att förstå vad det faktiskt handlar om. Och mycket annat. Som skönsång på Kvarnen.

En del åker såhär års på semester. Vi andra ställer vårt hopp till tomten.

Och sen får man väl ta tag i feminismen och alla de andra bitarna. Jag tycks i alla fall anses tillräckligt frisk för att ta itu med disken. På nåt annat sätt kan jag inte tolka det lilla jag ser av diskbänken.

Så är det. Vi sätter punkt, kavlar upp ärmarna och börjar på ny kula. Jycken nickar instämmande.

Matchrapport

Jycken fick morgonpromenera med matten. Jag snyter mig och konstaterar rödögd att Söderstadion fick klara sig utan mig i går.

Men inte desto mindre var jag där. Fast på ett närmast hallucinatoriskt vis. Sonen stod nämligen upp för familjeäran och var på plats och lovade att sms:a till bingen när det hände nåt intressant. Sex gånger brummade mobilen i mörkret i sovrummet:

19:18 Jättetabbe av ryttebro. 0-1
19:22 1-1 runa snyggt inlägg av avbynn
19.33 mitjylland byter keeper. mysko
19:38 Ny jättetavla av ryttebo. Märkligt. Hämnd?
20:13 max och en dansk är numera utvisade
20:19 2-2 paulinho. Domaren är dansk.

Just ”mysko”, ”Märkligt” och ”Hämnd” gav det hela en extra dimension. Där låg jag och stirrade i taket. Vad höll målvakterna på med? Och hade Max och dansken gett varandra var sin skalle? Att domaren var ”dansk” förstod jag att inte läsa bokstavligt utan mer som ett sätt att beskriva domarinsatsen.

(En del matcher minns man med välbehag fast man inte har en aning om vad som egentligen hände. När Trelleborg fick däng guldåret med 4–1 var vi på annan ort – veckan innan såg vi Helsingborg få på nöten på Olympia med 3–1 och var kvar i de rödgula trakterna – och hade bara text-tv som livlina. Där satt vi och glodde på en tyst teveskärm. Det var en höjdare.)

Hur som helst, det var en underlig match, sade sonen när han väl var hemma. I morse, när han sovit på saken, ansåg han att det trots allt var en rätt bra match, men att danskarna inte hade haft en suck om det inte var för målvaktstavlorna. Vad han menade med ”hämnd” frågade jag inte. En del saker vill man göra sina egna bilder av.

Men Micke Andersson gav klacken en sista sång. Sms- eller text-tv-matcher i all ära, för hans skull hade jag gärna varit på plats.

Mindre lustigt

Lustigkurren skulle säga att det är ungefär som att vara på fyllan: man blir tårögd, rödnäst och ser dubbelt. Själv tar jag det på högsta allvar. Det är bara en fråga om motivation. Jag kör med: Det sitter i psyket; Termometern visar åt helvete fel; En riktig karl ska väl tåla lite sånt? Och fortfarande har jag inte fått nåt svar på varifrån allt snor kommer.

Jag blev tvungen att ta jycken på morgonpromenad. Men sen blev det bingen. Berget av snytpapper har vuxit över kanten på papperskorgen.

Doktor Levander fick Bajensupportern Stig-Helmer att med slutna ögon mässa ”Jag kan flyga” i Sällskapsresan. Det gick ju bra. Jag kör med ”Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk”. Resultatet är än så länge tveksamt. Möjligen ska jag använda ”Jag är frisk, jag är frisk”. Men just ”frisk” kan leda tankarna fel för en bajare.

Anledningen är förstås kvällens match på Söderstadion. Vem som dömer är av mindre betydelse, men jag har efter ett försök börjat gilla att gå på fotboll i december. Jyllänningarna från mittidanmark är på besök i en så kallad tidig seriefinal i RL-gruppen, om man nu kan tala om sånt efter två omgångar – det är ju snudd på seriefinal hela tiden när fyra lag ska mötas. Men framför allt är det sista chansen att för den här gången se Micke Andersson iklädd de rätta färgerna. Skam vore om han inte är med på ett hörn.

Vore det möjligt skulle han få komma in efter en kvart, lira en stund på mitten, kliva upp i anfallet, göra ett par strutar, och sen kliva ner på mitten igen. Och sen kliva av med kvarten kvar för att liksom binda samman hela hans tid i Bajen och för att motta publikens uppskattning. Det bästa vore om det låg nån symbolik i bytet, som när Christer Fursth steg av för gott och Petter A blev inbytt (för gott?).

Jag snyter mig och håller tummarna.

När jag fick Nobelpriset

I natt har jag vridit och vänt på mig eftersom jag endast kunnat andas med en näsa i taget och åt ett håll i taget. Nu har de explosionsartade nysningarna tagit över. Halva befolkningen vet hur det kan vara. Till er andra kan jag säga att jag minns en reklamannons som gick ut på att ”Ni snackar om hur jobbigt det är att föda barn, men då vet ni inte hur det är när en kille är riktigt förkyld.” Det stämmer.

Det slår aldrig fel: årets förkylningsattack slår till med full kraft medan noblessen fjantar runt i Blå hallen och dottern prompt vill se på eländet i teve (läs: alla snygga blåsor). Magsårsmedicin, världsfred och spelteorier i all ära, jag halvligger i tevesoffan, snyter mig i parti och minut och funderar på när dom kommer att ge Nobelpriset till nån som listar ut det som verkligen är intressant: Varifrån kommer allt snor?

Yngsta sonen tittar förbi teverummet och glor en stund han med och jag säger: ”Annat var det på min tid. Har jag berättat om när jag fick Nobelpriset?” ”Pappa”, säger dottern och himlar med ögonen. ”Vilket då”, säger sonen: ”Nobelpriset i ljugning?”

Sorlet stiger i Blå hallen. Jag snyter mig. Dottern gillar Maddes dräkt. Själv tycker jag det var bättre på Friggebos tid, det är för lite urringningar. Fast jag slipper förstås se Bo Södersten skina som en sol. Men en massa andra politiker från höger till vänster flimrar lätt glansögda förbi i rutan och ser ut att mysa i glittret från kristallkronor och diamantdiadem. Om man är av en sorts politisk åsikt förstår jag att man bockar och bugar. Men om man nu är av en annan bestämd politisk åsikt; vad gör man där? Understår man sig att dricka kungens skål? DN:s vett och etikett-tant som naturligtvis också beredes plats i rutan har nog sin åsikt klar, jag har min. Om jag kommer på det här med var allt snor finns innan det vill ut och för det belönas med Nobelpriset så okej, gratis sprit, god mat – fest är ju aldrig fel, även om tänker fortsätta festen på annat, lite mer rock’n’roll-håll – men kungens skål? Icke sa nicke. Jag kommer att sitta kvar och resa mig upp när alla andra sätter sig, se min bordsdam (förhoppningsvis djupt dekolleterad) i ögonen, tömma glaset och säga: Bajen.

Kom till sak!

"21.23. Michael Ballack jonglerar med finskor på scenen", meddelar Aftonbladets minut för minut-webb från VM-lottningen.

Sassa brassa mandelmassa

Ett par saker (efter en halv starobno – jycken och alla andra är utflugna):

• Måste bara kommentera att Romario vann skytteligan i Brasilien. På nåt sätt är vi alla på väg mot den ständigt pågående evigheten. Det känns skönt.

• AIK är tydligen tillbaka i fotbollssocietetenen (svårt ord när man har en halv öl kvar). Vill man ha perspektiv på tillvaron kan man läsa det här. Det är kul som fan.

• Om mindre än en timme börjar VM-lottningen i Tirpitz. Brasilien, Togo och Costa Rica (nån gång måste vi få HÄMND) skulle sitta fint (i värsta fall kan det vara läge att ta hämnd på Japan, om vi nu håller oss till evighetsperspektivet – när vi talar fotboll finns inga preskriptionstider... svårt ord, men jag tror det gick bra). Sydkorea och Tyskland känns mindre kul.

• Huga. Jag snubblade in på en Kalmar-blogg.

• Just nu kan jag inte göra två saker samtidigt, så jag koncentrerar mig på den där halvan som är kvar.

Vart tog termosen vägen?

Det blev ingen morgonpromenad. Husse kom inte upp. Kan man få huvudvärk av att gå på fotboll i december? Tydligen. Att jycken skällde ut tidningsbudet efter noter klockan tre på natten – och sen fortsatte att skälla av bara farten tills nån insåg att den andre inte skulle masa sig upp för att tala fanstyget till rätta – gjorde förstås sitt till. Vi tog en längre lunchpromenad bakom våra solglasögon i stället. Matten följde med. Jycken fick leverpastejbitar som belöning för diverse konster (som att hoppa upp på en sten och skälla ut en stavgångare. Sen skällde den ut en stackars äldre farbror, och när vi kom hem rönte en hårt arbetande asfaltsläggare samma öde. Kanske dags att sluta med att ge henne leverpastej när hon skäller ut stavgångare?).

Var det en bra match? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Sådär. Jodå. Inte alls. Som modern brottning. Fast det var ändå ganska bra. Vålerenga var faktiskt också ganska bra, om man ska vara ärlig. Kanske. Och var bollen inne när deras målis fumlade med den på mållinjen? Kanske. Jag vet inte. Det är möjligt. Nej. Ja. Jag tror inte det.

Att jag aldrig blir poet är lätt att räkna ut.

(Den som vill läsa fotbollspoesi kan göra det på footballpoets.org, som ni hittar om ni går vägen över Junivallens sköna lista över fina favoriter. Vi snor en rad från Glody Maks (skönt namn) sköna dikt om Thierry Henrys fotbollskonster som slutar med:
His dog is as crazy as a Iunatic.)

Fast om bollen på Vålerengas mållinje inte var inne borde domaren ha blåst frispark åt andra hållet. Tror jag.

Äh, det var nog en ganska bra match. En så kallad drabbning. Och Ante Covics svettiga räddning på den blivande elfsborgsgnagaren Ishizakis skott i slutminuten räddade kvällen. Det kunde ha varit bättre. Det kunde definitivt ha slutat sämre. Men det var framför allt kul att gå på fotboll i december.

Inte nog med det: Pablo såg pigg ut.

Pang på rödbetan

Jycken och jag halkar runt i leran. Av snögubben finns inte ett spår. Vintern är här.

Velkomen til VIF, Oslos stolthet! möter besökaren på Vålerengas hemsida. Vi får väl kvittera med att välkomna Vålerenga till Hammarby, Stockholms absoluta stolthet.

”Jeg tror ikke vi blir tatt på senga av Hammarby”, säger administrative ledaren Lars Bohinen. Vi läser vidare på hemsidan. Hur är läget hos våra motståndare? ”Det har vært bra trøkk på treningene, og det virker som gutta har overskudd.” Vad mer? ”Vi er alle veldig innstilt på å gi jernet og prestere godt i de to siste kampene før ferien.” Vad vet norrmännen om sina motståndare? ”Hammarby vant den svenske serien så sent som i 2001, og er et lag å regne med hos söta bror.”

Kom sen inte och säg att norrmän inte kan vara gulliga.

Vädret ser Tipsextralikt ut modell december -74, fast Söderstadions matta kommer att vara betydligt bättre än Burnleys och Hulls lervällingar fast kanske inte riktigt som Camp Nous underlag, om man får tro vad man ser på teve nu för tiden (läs: Ronaldinho). När var jag senast på fotboll i december? Aldrig. Troligen kommer det att låta mäktigt men annorlunda när handskbeklädda applådåskor efter snyggt Bajenlir rullar ut från läktarna. Termosen? Ännu oklart vad som händer med den. Möjligen häller jag i mig innehållet innan. Mössan? Antingen grönvit eller mammans morfarsfars pälsklädda historia från tidigt 1900-tal som hittat hit från Schweiz och sitter som en smäck. Långfillingarna ligger framme. Likaså Hellahalsduken. Blir det Jensen och Årets Bajenspelare 2005 som mittbackar? Sulan och Johansson på kanterna? Rakt mittfält eller med Petter som spets? Får Runaldo finna sig i att starta på bänken? Är Micke A med i truppen? Vem står? Blir det någon samba? Kommer domaren att springa omkring i kortbyxor?

Som vanligt kan vi bara ägna oss åt gissningar. Det är en sida av fotbollen som man inte kan negligera eftersom det är ett av tre ben som själva fundamentet vilar på. Vad är egentligen bäst: före, under eller efter själva akten? När bollen är i rullning är det bara att åka. Efteråt kan resultatet vara värt all möda. Men innan är fortfarande allt möjligt.

Nånstans där är vi.

Score-Gutten

"Det hade känts konstigt att vara kvar i Sverige då Hammarby är den bästa klubben du kan spela i här."

Det blev inget nytt kontrakt. En trotjänare lämnar Bajen. Spel i norska Tippeligan väntar. Mikael Andersson har varit med hela vägen sen Hammarby tog de första tveksamma stegen från svänggäng till styrelsens och fansens krav på minst medalj. Från Zetterlunds till Linderoths fotbollsfilosofi. För att inte tala om Cratz-epoken. Konkurrensen om platserna har ökat. I Sandefjord kommer han säkert att tillhöra startelvan. Förhoppningsvis får han ett nytt, lika fint smeknamn av sina nya fans som han fick här när han petade in bollar till höger och vänster för ett par år sen, även om han "er tiltenkt en sentral midtbanerolle hos Tor Thodesens mannskap". Dessutom tror jag fortfarande att han är det slags spelare som man kan bygga ett vinnande kollektiv av. Inte stjärnorna, utan de som får det hela att funka.

Nu finns bara Sulan kvar från de urminnes tiderna. Mikael Andersson spelade varenda match guldåret, om jag inte missminner mig. Minnet är kort. Numera kan en misslyckad passning innebära att det regnar skit över spelaren. En del spelare är förtjänta av hyllningar i stället. För de snygga målen. För slitet på mitten. För guldet. För att ha varit trogen.

Jycken och jag går ut i regnet. I morgon väntar Söderstadion. Förhoppningsvis är Micke med.

Rätt eller fel: det blir nog nya takter på mitten.

Frimärken från Togo

Alltså, jag tycker att Sverige ska möta brassarna i gruppspelet och helst så nära man kan komma en hansastad så att man kan dundra ner dit och förslagsvis klämma en typ Rattherrn pils i god stil på nåt ståndsmässigt ölhävarhak med megastorbildskärm i närheten av stadion, för in på stadion lär man ju inte komma. Är det VM i fotboll vart fjärde år och vi är med ska vi naturligtvis möta Ronaldinho och hans brazilian all stars och sen på vägen Tottis hårfagra lirare, Henrys spetskompententa musketörer, Riquelmes argentinska vinthundar samt om det behövs spöa skiten ur engelsmän, spanjorer och portugiser. Men visst, Togo, Tunisien, Saudiarabien, Angola och Trinidad och Tobago är ju också med. Och det är ju… bra att möta dem. Har vi riktig tur kan vi få möta dem hela vägen till kvarten. Där vi förlorar mot Costa Rica.

Nä, fram för tunggung. Hoppas hoppas att Zlatan, kalsongkillen, Östlund och alla andra vikingar hamnar i samma grupp som Adriano, Juninho, Ronaldo, Robinho, Ronaldinho, Roberto Carlos, Cafu…

Och sen tar vi dem igen i finalen…

Oj, då, jycken sover. Det ska nog jag också göra.

Senaste nytt

Sverige, måndag.
Snögubbe attackerades av jycke
En jycke fick tuppjuck under en promenad i morse. Anledningen var en snögubbe som små snälla barn tillverkat under helgen och satt en morot som näsa på. Jycken skällde besinningslöst ut den stackars snögubben som stod där och sakta smälte bort. Först när hussen gav jycken moroten slutade jycken att skälla. Snögubben fick så småningom tillbaka sin näsa, men den trycktes in åt fel håll för att dölja den bit som fattades. Det finns inga vittnen till den råa chockattacken. Men enligt säkra källor belönades jycken med en hundgodis.

Skrammelbil in för översyn
Enligt tvärsäkra källor kommer en väl tejpad smutsgrå men troligen blå bil lämnas in på obestämd tid för operation i morgon bitti. Det var på tiden, utbrast en nattarbetande granne som en längre tid vaknat alldeles åt helvete för tidigt.

Ledare
Vi vet inte om det hänt nåt särskilt i världen, mer än det vanliga tjabblet. Hur går det med feminismen, till exempel? Ingen aning. Och hur vädret blir över Söderstadion på torsdag spelar inte heller någon större roll. Vi kan inget annat än hoppas och tro på det bästa. Man har ju mössa att stå och mysa i. Men vi vill inte ha löparbanor. Där står vi principfasta. Där Finnkampen går av stapeln 2012, när Sverige åter är en C-nation i friidrott, där är vi inte.

Vi vill ju inte gärna sticka ut näsan, men får man ta med sig termos på torsdag?

Lördag hela veckan

Också ett sätt att tillbringa en söndag på (se gårdagens bloggdrapa). Dock en, men icke oväsentlig skillnad: väl hemma fann jag en (okej, två) Sort guld i skafferiet. Jycken slumrar redan sött och väntar på morgonpromenaden.

Glöggbestyr och länktips

Också ett sätt att tillbringa en lördag. Hemkommen från heldag på kidsens skola med julmarknadsbestyr (dilat glögg i åtta timmar utomhus) och med den huvudvärken efter för mycket frisk luft trodde ni kanske men röken från glöggbrasan envisades med att förfölja undertecknad och till slut blev det för mycket av den varan – och av kontinuerliga test av pepparkakor och saftglöggen för att hålla i gång systemet och inte stelna i halvkylan. Så det blev till att tillsammans med en ipren sova bort kvällen.

Att ha ont i huvudet av för mycket rök eller att läsa om det är ju naturligtvis fullkomligt ointressant för gemene man. Vill man däremot fundera på hur Hammarby sköter kontraktsförhandlingarna med dem som eventuellt skulle kunna förgylla tillvaron för det grönvita publikhavet på AEG Nacka Stadium runt 2010 rekommenderas följande länk till intervjun med Magnus Tappert på svenskafans bajensida.

Som sagt, lördag. Om jag ändå haft huvudvärk för att glöggen inte var barnvänlig. Sån tur har inte jag.

Inte nog med det: även söndag kommer jag att stå där för att hålla brasan i gång. Jag får hitta på nån lösning. Frågan är: Skulle ni köpa glögg av nån på en julmarknad som i stället för tomteluva har en hemmagjord gasmask på sig?

Fast just nu är jag lite på g. Även sömn vid fel tillfälle kan ge resultat. Men vad har jag för det? Det finns en starobno nånstans i skafferiet men sonen är på galej, enligt ryktet på Mondo av alla ställen, och ska hämtas med skrammelbilen, det ingår i dealen. Jag sitter och funderar på saken, fingertopparna trummar på bordet, när någon puffar på mig med en gammal strumpa i käften. Det är mitt i natten men jycken ser uppfordrande på mig och låter sådär lite larvigt farlig som hon brukar göra när hon kräver uppmärksamhet. Att det är morgonpromenad om sju timmar tycks inte bekomma henne. Hon har dessutom fått vara ensam mest hela dagen, så en viss förståelse har jag för attacken. Efter ett viss kamp får jag loss strumpan. Se på fan, min saknade Homerstrumpa som jag fick i födelsedagspresent har dykt upp från ingenstans. Jycken får en godis som belöning och jag bestämmer på stående fot att mamman får hämta slyngeln.

Tomte och pepparkaksgubbe misstänkta för mordbrand, skriver kvällsdraken. Julbocken i Gävle har gått upp i rök. Igen.

Jag har en viss förståelse för hur bocken upplevde det hela.

Å andra sidan har jag också en viss förståelse för tomten och pepparkaksgubben.

Det går att springa utan löparbanor

Jycken rusar på och jag försöker andas ut. Tänka stora tankar kommer inte på fråga. Små, obetydliga tankar? Glöm det med.

Alla spekulationer om Bajens eventuellt kommande nya arena får vänta. Och varför framtidshoppet Magnus Tappert lämnar Bajen och drar till Kalmar, av alla ställen, kan man också undra över. ”Vi hade förhoppningar att Magnus skulle bilda ett framtida mittbackspar i Hammarby med Isak Dahlin”, säger Tommy Davidsson på Bajens hemsida. Jaså? Snyggt jobbat, vem som nu är ansvarig. Men vad vet jag? Magnus Tappert kanske har gått och kärat ner sig i en stilig kalmaritska som vägrar flytta till Tjockhult? Förhoppningsvis är det så – och inte luddigt kontraktstänkande som är orsak.

Fast Kalmar ska eventuellt spela med åtta mittbackar nästa säsong. 8-0-2 kallas det visst.

Initierade synpunkter om detta och arenaföljetongen och mycket annat går säkert att hitta hos grönvitasidanupp. Men ett tips hinner jag med. Om du bor i rätt kommun: mejla och kräv besked av en politiker av din sort hur han eller hon ställer sig i arenafrågan. Får du svar mejlar du tillbaka: ”då kommer inte jag att rösta på dig och ditt parti” alternativt ”bra, då får du min röst i höstens val”. Får du inte svar, fortsätt att mejla tills du får det. Eller gör så här.

Min inställning är glasklar: löparbanor är döden. Tomma läktarsektioner likaså. Fotboll ska spelas på fotbollsplaner. Låt alla ha var sin fotbollsplan på respektive hemmaplan. Och passa på att bygga en friidrottsanläggning modell modern men mindre i Kista. Allt blir billigare än en koloss för allt och ingen.

Just nu rusar jag åt alla håll.

Klockan ett i natt satt äldsta sonen och pluggade till dagens kemiprov. Så dags då, kan man tycka. När jag rusade förbi hans rum och undrade vad i alla glödheta han gjorde upp så sent undrade han vad jag gjorde upp så sent. Innan dess tjatade han till sig att vi skulle övningsköra med skrammelbilen. Vi bytte plats och jag sa glöm inte att ställa in mittbacksspegeln, det är viktigt, och det gjorde han med besked genom att bryta av den. Sen skulle vi tanka. Tanklocket gick inte att få upp. Inte ens med våld. Vi skramlade hem och bytte tejp här och var runt karossen. Alla bilskrotar och mackar har allt från överliggande dubbla kamaxlar till grillkorv med stark senap för en tia, men just mittbackspeglar som passar vårt ekipage finns inte. "Middbaggspegel, sau du? Dee kænner jau inte till." En timme med tanklocket så gick i alla fall det upp. Och alla vill att man ska gör en jävla massa saker. Hela tiden. Och en ny mittbackspegel kostar deg, som det mesta som man ska göra hela tiden.

Därför är det skönt att gå i snöglopet och råfukten på morgonpromenad med jycken och andas. För det är mycket nu. Att ha sina barn i en skola som laddar inför helgens traditionstyngda julmarknad i dagarna två tillhör just kategorin det är mycket nu. Föräldrarna piskas in grupper för att förrätta sitt värv. Kaffe? Det blir snabbkaffe på stående fot. Tre bloss, sen får man fimpa.

Jag fortsätter att rusa. Alla andra kan i lugn och ro sitta kvar och besöka tidskriften Tid. Bajare kan börja här. Häckenfanatiker här. Vänner av krönikor kan börja här, här eller här. Homestaging? Ni vet dom där som byter ut vissna krukväxter och gamla soffkuddar mot nya för att få upp priset på Tjockhults alla redan billiga bostadsrätter? Börja här. Det finns till och med en julkalender. Reklam? Njae, samhällsinformation.

Jycken gäspar stort när jag rusar förbi. Jag håller med: man kan bli trött för mindre.