Inget snack om saken

Vi har dykt i, kommit upp, tänt en tagg men ännu inte hunnit med kaffet. Vi ska suga lite på karamellen först.

Bajen har alltså vunnit Intertotocupen. Har jag förstått det hela rätt om det är elva lag som vunnit just den cupen? I år alltså?

Svenskdödarna i Utrecht stod naturligtvis inte pall när Bajen kom på besök. Inte ens på läktarna, om man får tro rapporterna. Och dom tycks dessutom ha behövt hjälp på traven för att ha någon chans över huvud taget på planen, som tycks ha bestått av nåt mellanting av gräs och konstdito, som inte går att röka.

Benny Lekström kom ifrån den riktiga internationella hetluftsdebuten med den är äran, som när han krockade med Eguren: ”Jag låg kvar lite extra för att döda tiden så det var ingen fara. Jag hade inte ont, men Eguren väste att jag skulle ligga kvar ett tag.” Internationella takter, sanna mina ord, och som bådar gott inför framtida utflykter. Annars tycks Eguren ha ansett att Benny hade för lite att göra med tanke på bakåtpassningen som resulterade i underläget för Bajen. Men sen var det förstås Eguren som nickskarvade Lolos hörna fram till Davids kvittering, så vi låter udda vara jämnt.

Vad tyckte holländarna om lektionen? ”FC Utrecht voetbalde te angstig en speelde te weinig naar voren, aldus coach Willem van Hanegem.”

Sen vet vi inte mycket mer.

Alla medier tycker det är hippt med direktrapportering, vilket till exempel på fotbollskanalen efter 45 minuters spel tycks innebära ”halvtid. 0–0”, typ. Hammarbys hemsida var något bättre, men det är kanske bara min burk som inte orkar med stressen när fler än tre personer samtidigt försöker uppdatera sajten i fråga.

Så det var på sätt och vis en match som frestade på.

Nu mullrar mokabryggaren triumferande.

Pekoralister och andra

Vi läser som fan. Men läser vi fel?

Litterära fejder är alltid kul och säger nåt om samtiden. Strindberg och Heidenstam får väl bära hundhuvudet för var ribban bör ligga, och riktigt på samma nivå är vi väl inte i vår nutida jämmerdal som i tryckt form bäst tycks beskrivas i konsumentvänligt pocketformat med hjälp av diverse mordorgier och halvt om halvt nedgångna snutar ute på landsbygden, om man får tro bästsäljarlistan där en och annan kvinna smugit sig in. Kvinnor läser som bekant också böcker. Några mer eller mindre tunga sluggers anser sig såklart ha vetorätt över vad som är en god bok: hon som fått barn och slutat blogga, Björn Ranelid ”vars stil är fullständigt unik” om man får tro honom själv, Ernst Brunner så klart, Magdalena Graaf om man får tro hennes Sommarprogram härförleden – och naturligtvis Jan Guillou. När författare numera inte funderar på att ta sitt liv på sin kammare utan i stället försöker umgås utbyter de tankar om att sluta skriva eftersom de inte är bästsäljare, om man får tro Brunner, som har den ogoda smaken att säga att ”jag skulle tippa att Jan Guillou som tillhör en av de absoluta skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare”, och det i den tidning som Guillou envisas med att kalla jämmerdalens malligaste. Bara tanken att säga ”tillhör en av” visar dock på absolut tondövhet för vårt ärorika språk – är min anspråkslösa fundering – för att inte tala om detta ständiga upplevande av saker. Men visst, en författare talar genom sina böcker. En del har svårt att hålla tyst. De som låter munnen gå är oftast kul att lyssna på, inte för vad de försöker säga utan för hur de säger det. Däremot är deras böcker av någon anledning oftast av mindre intresse.

Av resterna av Svenska Akademien får man inte heller mycket hjälp. Varje gång Horace kliver ut i det internationella rampljuset för att meddela akademins dom över litteraturen vet jag med tårar i ögonen vad ett av paketen under julgranen kommer att innehålla. På den ständigt återkommande frågan ”Vad önskar du dig?” svarar jag varje år ”En slips”, men det hjälper inte. Jag läser ju böcker, gubevars. Sommaren därpå lägger jag boken åt sidan efter 30 sidor. Inbunden, dyr som fan, men det hjälper alltså inte.

Sen sätter jag på mokabryggaren, väljer med omsorg en gammal, väl tummad pocket och återvänder med ett leende till sofflocket.

Utrecht på kartan

Bruksorten Degerfors avfolkas sakta men säkert. Det kallas utveckling. Alla tycks flytta till Söder. Snart finns bara dårarna kvar, ni vet dom som lossar på muttrarna på andras bildäck typ.

Bajens nye andretränare Andreas Pettersson lär, om man får tro Tony Gustavsson, tillhöra det ordningsamma släktet vilket Tony säger sig inte vara en del av. Lite yin och yang alltså. Tony slänger ut konerna och Andreas ställer dem i snörräta led. Andreas har också varit idrottslärare på en högstadieskola en gång i tiden, det är väl ungefär som gympalärare på min tid varav en del uppskattade mina försök till tunnlar eller snabba uppspel medan andra enbart satte betyget efter antalet armhävningar man mäktade med eller om man klarade av att inte bryta handleden under strömhoppen över plinten.* Någon lämnade en intressant kommentar på ett läsvärt inlägg i frågan på en grönvit blogg av klass, nämligen att nu kan Tony åter köra träningarna från bilen igen.

Vi får väl se. Men vi tror det blir bra.

Hur som helst, morgondoppet gick enligt ritningarna, och mokabryggaren har redan mullrat både en och två gånger.

I dag står alltså Utrecht på menyn. Eftersom Bajen redan avfärdat svenskdödarna Cork vore det en nåd att bedja om att vi även klarar av ännu ett så kallat svenskdödargäng. Det är nästan större att ha det i bakfickan när man stöter på vissa typer än en eventuell plats i Uefakvalet eller vad det nu innebär att gå vidare i cupspelet.

Freden i Utrecht nån gång tidigt 1700-tal är ungefär vad jag känner till om det nutida huligannästet, och riktigt vad det innebar har jag ingen aning om mer än att om det slutat annorlunda kunde det holländska bidraget till det internationella kulturarvet värt att vårda stavats San Miguel i stället för Heineken.

Det var inte vi, det var ryssarna, lär en amerikansk flygöverste ha påstått apropå astronauternas eller möjligen kosmonauternas fyllekalas nånstans halvvägs till månen. Jag säger inget om det mer än att det är ligger i människans natur att inte bara vilja sväva fritt och tyngdlös utan även testa hur det känns att göra det på lyset.

Om det nu inte vore för det här med rymdblöjan.

* Bolling, Söderberg med flera har sett mig sitta på plinten.

I'm a man

Morgondopp, kaffe och tidningar på den gistna träbänken, och i vanlig ordning ögnade vi slutligen ledarsidan för att få våra fördomar bekräftade – och vi satte inte kaffet i vrångstrupen eftersom det har varit snudd på självklart och sedan länge ett av de starkaste argumenten bland många andra för att avskaffa monarkin en gång för alla, nämligen det som den glade monarken i Kalmarposten (av alla tänkbara alster) låtit sig undslippa och som ledarsidan i fråga glatt återger: ”Visserligen föds vi Bernadottar in i Solnaklubben, men i förtroende kan jag nämna att jag håller på jurgårn.”

Så mycket för det förtroendet. Men å andra sidan är det skönt att få sina fördomar bekräftade.

Annars har vi såhär på avstånd börjat ladda inför Utrechtmatchen och den kommande veckans drabbning med pågarna från Malmö. För att råda bot på en tänkbar höstdepression (det är fan elva månader till midsommar) är vi ordinerade två vinster varav en kan få sluta oavgjort men med mål i. Det är inte mycket begärt, eller hur? Vi kommer alltid att tro på Charlie Davies stora genombrott i målprotokollet och ju tidigare det sker, ju bättre, eller hur? Och sen har ju Benny den goda smaken att hålla nollan, och det får han gärna fortsätta med, eller hur? Vi begär alltså inte mycket. Eller hur?

”Sörenstam tillbaka i topp efter diskbråket”, meddelar den mindre kvällsdraken när vi uppdaterar oss för att hålla oss a jour med omvärlden och eventuella feministiska initiativ. Vi klickar oss naturligtvis vidare, men det visar sig inte ha ett dugg med upprätthållandet av könsmaktsordningen och vem som gör vad i köket att göra utan mer åt ryggen till. Däremot misstänker vi att begreppet ”en bulle i ugnen” kan ha visst fog för sig.

Lindsay Lohans passagerare talar för övrigt ut om sin värsta natt och hon ser ju snäll ut på bilden och sånt räcker ibland för att vi ska klicka oss vidare. Men just då mullrar mokabryggaren ännu ett varv och vi stänger butiken för denna gång. Sonens gårdagsgalej slutade på annan ort så honom kan vi inte väcka, och huruvida vår inneboende är vaken eller ej är egalt. Vi brassar på med Chicago, sextitalsversionen så klart, häller upp kaffet, tänder en tagg och går ut.

Det kostar en obol

Jycken är i skärgårn och har det bra. Morgondopp för egen del gick som en dans när jag väl kom upp. Mokabryggaren har mullrat och mullrar snart igen – och snart väntar lönefabriken.

I natt hämtade jag upp äldste sonen vid Café Opera på vägen hem, jag säger inget om det, man har själv varit där när det begav sig, och nån gång måste man ju dit för att upptäcka hur illa ställt det är i världen.

Lars Forssell har kilat vidare, ni vet bröst som häckar som fåglar och Lill-Babs och lite grann i hatten en och annan dikt av klass. De aderton är snart De sju. Förlåt, sex. Vi tänder andaktsfullt en tagg.

Alla som sätter sig på en cykel kan vara dopade, bara så ni vet, särskilt om dom har röd näsa, armar som spaghetti och klär sig... tja, omanligt.

Lindsay Lohan: Jag är oskyldig, meddelar en kvällsdrake.

Och Paris lär vara förtjust i greker.

Ungarna plus kompis badar, det är nitton grader, meddelar mamman som sitter på klippan och ser på via telefon. Jycken lär ha gått och lagt sig på den tomma sängen på verandan och snarkar.

Nu mullrar mokabryggaren.

Rock me Baby

Nästan alla har på morgonkvisten med hjälp av undertecknad transportertats till båten för att dundra ut i skärgården – igen. Så ingen jycke och därmed tji morgonpromenad ett antal dagar.

Kaffet på den gistna träbänken efter det något förskjutna morgondoppet smakade himmelskt.

Nästan alla innebär att äldste sonen håller ställningarna på hemmaplan och slaggar på, och jag är inte människa att väcka honom när man kan sitta i lugn och ro och filosofera i grådasket med en tagg som en annan Jean-Paul Belmondo. Bajenflaggan utanför hans fönster hänger stiligt och stilla i den varmfuktiga luften. En snigel har på något outgrundligt vis lyckats ta sig upp på bordet utan att lämna spår efter sig och ser mer än lovligt vilsen ut. Funderar starkt på vad jag ska göra, men ids inte göra nåt åt saken.

Kan sniglar flyga?

Om en stund, dock, ska jag koppla in guran och köra skiten ur nån gammal sjuttitalsvinyl med Johnny Winter och bräcka karln en gång för alla. Full sustain utlovas.

Sen blir det lönefabriken.

Sen får vi se.

Här är nån som åtminstone försöker sätta in saker i ett sammanhang.

"Dita Von Teese sexchockar"

Ruskigt grått väder. Jycken pockar på uppmärksamhet, vill ut på udden, möjligen jaga en och annan stavgångare och spåra harar eller annat gott och på köpet samla på sig några fästingar, men jag säger som det är, dom är på semester stavgångarna, det är ingen idé, även din bästa polare hon den där svarta besten med dom mäktiga mustascherna som vi träffar på då och då är också på semester, och förresten är allt så ruskigt trist och grått, du kan väl bara gå över till grannarna, som också är på semester och i går passade på att se sitt lag vinna på Olympia, och göra det du ska, jag vill bara sitta här på den gistna träbänken i morgonrocken och fundera på om jag ska gå och lägga mig igen.

Och då lommar hon i väg och gör det hon ska.

Sen dricker jag en kanna becksvart espresso eftersom det inte är någon ordning på nånting och ingen orkar göra något åt det – som att mjölken är slut – och snor en lämplig rubrik från den något mindre kvällsdraken.

Morgonpromenaderna har alltså gått i stå. Morgondoppet, snudd på årets kallaste, blev i alla fall av.

I natt hade jag dessutom den mest märkliga dröm som jag naturligtvis inte kommer ihåg såhär efteråt på träbänken mer än att det handlade om ett slags kryss som, om jag minns rätt, symboliserade först Hammarby och sedan AIK och som jag bar omkring på som ett annat kors. Eller nåt sånt. Så är det ibland: jag minns inget mer än att det var fullständigt obegripligt.

Så är det för övrigt alltid när jag ska berätta om vad jag drömt under täcket. Ingen begriper nånting, allra minst den som drömt ihop det hela.

Jycken kommer moloken tillbaka efter väl förrättat värv, går in i huset men kommer efter en stund tillbaka morrande med svansen i vädret och en strumpa i käften. Så vi går in, och det får bli ett varv med van Morrison och Jackie Wilson Said för att vakna innan vi försöker sätta fart på det hela med några bitar med Django Reinhardt, dragkamp med jycken samt fyrtioåtta armhävningar.

Sen kör vi.

Huliganer och andra

Morgondopp etc. Tempen håller för övrigt septembernivå. Och nu ska vi strax tjacka middagsmat. Men först…

Holländsk totalfotboll? Njae, jag vet inte riktigt. Det var inget snack om vem som var närmast segern, men det är ju ingen riktig tröst. Utrecht var nog innan och framför allt efter dagens match nöjt med 0¬–0 mot Bajen på Råsunda. Vi drack inget kaffe och konstaterade att det emellanåt var enbart ett lag på planen. Holländarna var som holländare brukar vara: blonda, resliga och med ett och annat inslag från de före detta kolonierna som stod för det irrationella – som att dyka i backen utan större problem vilket inte ens lurade domaren. Femton av de fruktade huliganerna från våtmarkerna hade förresten hela norra stå att förlusta sig på, men dom stod mest stilla och såg snälla ut. Möjligen förstod dom efter hand att man ska akta sig för Bajen. Eller också passade do på att röka lite fast man inte får röka på Råsunda.

Möjligen blir det andra bullar i returen, men om Bajen gör ett mål måste Utrecht göra två. Charlie Davies gjorde ett piggt inhopp, Zengin kom också in och valde fel spelalternativ när han hade Petter i drömläge tre meter framför sig, Haris var bra, Lollo var kanon men hade det inte lätt på ett överbefolkat holländskt mittfält och fick sällan vända upp, ett och annat träben sågs också emellanåt – och Benny hade inget att göra och gjorde det bra. Vanan att hålla nollan är alltmer utpräglad.

Att ingen ville förlora var det inget snack om.

Och nu är det alltså dags att fixa middag innan äldste sonen kommer hem från tio dagar i närheten av Båstad, och hur det går till där har man ju läst en del sommarrubriker om.

Vi tittar ut

”Nataschas bil sköts i rutan”, meddelar den något mindre kvällsdraken när vi omvärldsorienterar oss via webben, och vi känner oss av rubriksättningen något piggare och skiter i vanlig ordning i resten. Dessutom skiner solen, vi har satt i oss en kanonfin chokladmuffins som yngsta sonen smällt ihop och låtit mokabryggaren mullra, tänt en tagg och fick just för oss att ta med jycken på eftermiddagspromenad.

Men sen ändrade vi oss. Flegmatisk är bara förnamnet när man en sommardag kan sitta på en gisten träbänk i skuggan av en lind och fundera.

I morgon blir det Råsunda och andra bullar – och vi kommer inte att dricka kaffet. Holländska lag, sysslar dom fortfarande med totalfotboll som på Cruyffs tid? Ni vet, alla spelar lite huller om buller på alla platser eller nåt sånt för att förvilla motståndarna. Utrecht gjorde ju processen kort med ett lokalt brögäng för några år sen, när Bajen tampades med Forlan och Riquelme och dom andra grabbarna i Villarreal, vilka i och för sig också gav Bajen en sorts omgång fast på en annan nivå. Har ingen aning om hur spelet såg ut mot Cork, men bättre takter än mot färingarna i första omgången krävs nog.

Fast då var det ju aldrig fråga om att förta sig för Bajens del.

Och sen dess har ju Bajen satt Kalmar på plats.

Kan man sätta Kalmar på plats är ingenting omöjligt.

Ungefär som grabbarna i Santa Coloma måste tänka efter att ha spöat Maccabi Tel Aviv med 1–0 i kvalet till Uefacupen. Santa Coloma är något så ovanligt som ett fotbollslag i Andorra och självklart av modell helylleamatörer, och inte nog med det: segern mot israelerna var den första segern i en Europacup för ett lag från Andorra någonsin.

Att Runström hamnar i Tyskland och Kaiserslautern är också värt att ägna en tanke. Kaiserslautern är inte riktigt vad det var på Hellström den stores tid, och deras hemsida är dessutom ett verk av någon hemsidessnajdare som vill ligga i dotcomdödens framkant i stället för att göra det hela begripligt för den som hittar dit, men eftersom målsättningen måste vara att ta sig tillbaka till Bundeliga borde det innebära speltid för vår grönvita hjälte, och det har han ju inte varit bortskämd med i Fulham som inte riktigt visste vad dom ville.

Om vi får som vi vill möter Bajen Santa Coloma i kvarten i Uefacupen. Sen kan allt hända.

”Funkar ganska bra, faktiskt”

Gräset är inte bara grönare, och skönare, för att inte tala om vackrare och mer välfriserat, på Söderstadion. Det går dessutom att spela fotboll där.

Det är ingen nyhet.

Lolo och Haris på mitten kan lira boll. Det är inte heller något nytt. Om man så vill: mittfältet är ett angenämt problem i Bajen även när tungviktarna är borta. Eller för att ännu en gång citera Lolo: ”Vi kommer bara köra över dom.”

Sulan gjorde det på sitt sätt.

Lekström har numera för vana att hålla nollan.

Det finns vissa lag som är skönare än andra att sätta på plats. Det är ju i och för sig inget nytt.
Men likväl: det är skönt ”när man tvålar dit dem”, för att tala med Petter.

För att inte tala om hur skönt mokabryggaren mullrar såhär dagen efter.

Jycken får en godis och nickar instämmande.

Nu tar vi Holland.

The big sleep

”Alla är med utom polacken på lagret.”

Vi har just passerat midsommar. Sitter på båten ut i skärgårn för årets sejour med skissblock, morgondopp, spaning efter havsörn, den obligatoriska omläsningen av Greenes Komedianterna, tredagars sillunch med halvgaisaren tillika regissören inklusive Wikströms fisk, oväntade besök av konstnärer och andra och paddlingsturer med havet som horisont och jag lyssnar med ett halvt öra eftersom det inte går att låta bli. Ett bastant gäng från företaget AB sitter i samma båt och köar målmedvetet för att grunda med hjälp av ölkranarna för egna kulor, innan företaget står för notan när kråset ska smörjas en trappa upp, men de låter redan för mycket för nån som är på kontemplationshumör och på väg att landa efter några veckor som man kunde ha varit förutan. Det är sommar, vi har varit på väg i tjugo minuter, det är hela tiden kö till öltunnan och jag ger upp: jag vill också fylla på glaset. Det är ju sommar. Jag står bland alla glada och stinna och tankern Sten Odins lysande fula skrov ligger för ankar om styrbord och fyller på eller möjligen tömmer dom lika fula cisternerna norr om Nacka, och solen bryter igenom molnen som hängt tunga länge nog, och då menar jag bokstavligt och bildligt. Sen dyker Danmark upp lagom till min tur, och som tilltugg väljer jag den obligatoriska räkmackan, ingen höjdare och åt helvete för dyr och för varje år dyrare men lika fullt nödvändig för att uppleva den där sommaren. Fulslaget Gåshaga försvinner bakom oss i fukt och gråskala. Huvudvärken släpper, hela jag slappnar av, det är på tiden. Och för ett ögonblick lyssnar jag koncentrerat. Nån i kön från företaget var nämligen på matchen i går och berättar för envar och alla, och jag håller tyst med: det var inte vilken match som helst. Såhär var det nämligen för den som inte var där: Under första halvleken var det bara färgsättningen på tröjorna som skilde laget i fråga från Barcelona på spelhumör. Det var helt enkelt fullständigt lysande. Inte nog med det: alla i laget lös. Alla var nämligen lika jävla bra. Alla var liksom så jävla dubbelt så bra. Plus tre strutar av klass varav en ronaldinhofrispark.

Sen visar det sig att jag har gissat fel. Det är ett två gäng varav ett som på firmans bekostnad ska frossa för brinnande livet en trappa upp. Vi gör nämligen ett extrastopp vid Vaxholms kastell, och det sista jag hör innan företaget AB går av efterlämnande tusen urdruckna plastmuggar är att ”nån måste snacka med polackerna i stan”.

Sen infinner sig ron. Kvar är bara det sedvanliga skärgårdsklientelet med ryggsäck och fleece och ihopknytna svarta sopsäckar, konsumkassar, kepsen på svaj och en ny köksstol till sommarnöjet eller morfar på skäret och en och annan hund. Och dom där uppe som smörjer kråset och som följer med båten tillbaka och som liksom inte vet bättre. Förutom han då som var på matchen vars första halvlek var liksom så… osvenskt bra.

(Alla dessa parenteser: att bloggen fylls på beror på att vi åter har sett ljuset i tunneln.)

Det får bli som det blir.

Hur som helst: Matchen vars första halvlek var lysande var naturligtvis den när ett rödvitt lättviktigt blåvitt spelades ut på Söderstadions blöta men underbara matta efter konstens alla regler.

Sen gick Bajen i paus in för att på internationellt manér stänga matchen, om man får tro Tony Gustavsson som nämligen vill att man ska göra precis som till exempel Barça. Då kom av nån anledning blåvitt mer till sin rätt, och det såg ut som det brukar se ut när blåvitt får som dom vill: sparka på bollen eller varför inte motståndaren, springa hit och dit och alla efter bolluslingen, tjonga den framåt eller upp i luften eller vart som helst – och hoppas på en och annan snedträff. Ni vet: sånt som blåvitts vänner kallar fotboll och njuter av. Som tio Håkan Mild – fast mycket värre.

Gustavssons motdrag blev att byta in den ena mittbacken efter den andra.

Allsvenskans bästa spelare när detta skrivs heter för övrigt Chanko.

Allsvenskans bästa spelare när Bajen veckan innan (gäsp) avfärdade djurgårn hette också Chanko. Eller möjligen Eguren. Eller möjligen både och.

Intertotocupens bästa spelare i första omgången, när Europas blåbärsnationer gör upp om saken medan alla andra ligger på playan och på det hela taget sommarförlustar sig inför höstens allvar, alltså när Bajen inför enligt speakern sexton tusen bajare på Råsunda mötte färingar, var däremot inte en bajare. Färingarna ska vi inte tala om, dom var på varje punkt ännu sämre. Vi som var där får trösta oss med att det var lätt internationellt snitt över Bajens uppträdande och helt enligt mallen: Om man inte behöver förtar man sig inte. (Midsommarafton tog slut bara några timmar tidigare, är värt att hålla i minnet.) Hur som helst. Vi kom i tid för att i andra minuten se Charlie Davies första tävlingsstrut – grant innickad – och sen kunde man ju ha åkt hem och sovit igen natten. Förutom målet, och att vi ibland fick oss ett gott skratt, var matchens stora behållning reklamskylten som vi emellanåt vilade ögonen på i brist på bättre och som förkunnade att kaffet är godare på Söderstadion.

Det stämmer.

Och som sagt: matcherna mot dif och blåvitt som interfolierade den stora gäspningen av internationellt snitt på ett ödsligt Råsunda (vi var sexton hundra, sa speakern när han bytte till engelska) var klockrena. Det var så vackert. Så storslaget. Helt enkelt så sagolikt enkelt. Inte nog med det: det var två taktiska fullträffar av internationell kaliber.

Nog om detta. Nu ska båten i hamn. På bryggan står välkomstkommittén med bland andra yngsta sonen som hoppar upp och ner av glädje.
----
Värmen har lämnat landet, men natten var som den ska vara. Att sova på en veranda i havsbandet är guld; vattnet hörs klucka lagom evigt, en och annan jobbig fluga håller en sysselsatt, ljuset hälsar på snortidigt och då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Det är inte timmarna som räknas, när det kommer till kritan, det är kvaliteten på sömnen. Inbillar jag mig.

Ingen återvändo, alltså. Vid sjusnåret är det raka spåret tjugo meter ner till kluckandet. Årets första morgondyk från klippan – och det hör till att man inte har en aning om hur kallt det är förrän man är i. Man har varit med om värre, kommer man fram till när man återfödd står på land med handduk om midjan och vänder tillbaka för att sätta fart på kaffet, tända en tagg och glo en stund för att se om det händer nåt spännande på andra sidan sundet, vilket det aldrig gör förutom en och annan som vissa år tycks ha samma vanor som en annan, och sen sitter man därute i en stol på klippan medan jycken snusar runt i buskagen och man landar i stillheten och lägger upp benen på stolen mittemot, tänder en tagg och börjar läsa: ”När jag tänker på alla de grå minnesmärken som är resta i London över generaler till häst, hjältar från gamla kolonialkrig, och över bonjourklädda politiker som har sjunkit ännu djupare i glömska…”

Fast det kunde vara lite varmare.

Ett par timmar senare, tre varv med kaffemaskinen, kommer de ut en efter en ut på förstukvisten och gnuggar sömnen ur ögonen. Dagen börjar.
----
Först besöket kom redan i dag. Yngsta sonen käkar åter falukorv. Själv hälsar jag lunchsillen med rödtjut, för ibland har man helt enkelt inget val och halvgaisaren kommer först i morgon med allt det andra. På kvällen laddar vi bastun när solen går ner jag, kvinnorna och barnen och sen bär det ut i havet och in igen i bastun och ut i havet på nytt lite huller om buller, och vi går som vi är över ön i sällskap med jycken och ser fullmånen lysa som var den av rödaste guld lågt bortom Grisön som ungarna döpt för där ligger dittransporterade grishuvuden på rad för havsörnarnas räkning och yngsta sonen sätter på sig manteln som jag släpat ut och står där i mångatan som en minigandalf med stav och allt och allt är magiskt och fuckin stilla.
---
Vädret ger sig inte, men det får bli som det blir. Morgondoppet går som en dans och jag får en stund i ron på klippan med bok och jycke liggande vid fötterna. Äldste sonen är kvar i stan och telefonen ringer. Det rullar på, det är såna tider. Han har fått en kniv i benet på jobbet och är på väg till akuten och tre stygn och förbud för vissa aktiviteter i ett par dar, bland annat måndagens fotbollsmatch som vi bespetsat oss på mot Södermans och Westermans barn och barnbarn på stora ön. Vi tycker att vi fått vår beskärda del för ett tag, och nu kanske vi har fått det. Under tiden dunsar halvgaisaren ner på bryggan och vi hämtar honom med fyrtaktaren samtidigt som kvinnan åker hem för att jobba och han har med sig en dotter och attiraljer till den kommande sillunchen. Men i dag blir det köttfärsröra och stekt potatis och yngsta sonen äter grillkorv och gör mig glad. Sen blir det ännu ett varv med utombordaren till bryggan för dottern ska hem i duggregnet som friskar på med kvällsbåten för kommande veckans lajvläger, och plötsligt börjar barnen bli stora och far hit och dit och yngsta sonen kör båten hemåt i motvind och blöta men hade förstånd nog till skillnad från en annan att bära regnrock – och som vanligt har man inte hunnit med när det händer grejer som det här med att åren går. Kvinnans väninna konstnärinnan och hennes barn stannar ännu en natt, och ungarna som är kvar lirar yatzy och bluffstopp och yngsta sonen mumsar oavbrutet på varm choklad och vi berättar historier för varandra och ungarna kommer aldrig i säng eftersom dom inte kan få nog av göteborgsvitsar och äldste sonen kommer kanske ut redan i morgon i brist på annat att göra och han påstår när jag ringer för att kolla läget att kniven gick in en decimeter i vaden. Dagens sista sms kommer från kvinnan 2.08: ”Vilken dag…”
Men då sover alla vi andra redan.
---
Och nu är det morgon på nytt och allt är pånyttfött. Vädret ger sig i vanlig ordning inte, men morgondoppet är av inget snack om saken-natur.

Konstnärinnan packar ihop och vi passar på att bunkra i affären, och sen blir det sillunch i ett alltmer tilltagande vackert väder med ett och annat stilfullt dyk, och framåt eftermiddagen när vi tränar på årets mest prestigefulla holmgång alla kategorier, nämligen morgondagens kubb mellan Sveriges framsida och bakstjärt, hör vi över fjärden ett välbekant ljud, och jycken som jagat klossarna mellan varven är först på bryggan när äldste sonen lägger till med styrpulpeten. Han haltar ordentligt, sex centimeter visar sig kniven ha trängt in strax nedanför knät.
----
Hammarby tycks ha gjort vad dom skulle mot Keflavik eller Klaksvik hette dom visst därute i Atlanten och absolut inte mer än så, berättar sonen. Här ute är det solsken och mamman som sett till att dottern kommer i väg på lajvläger missar båten i stan och får plockas upp efter en vådlig färd med buss till Sollenkroka med styrpulpeten, och sen åker vi till Wikströms fisk och käkar abborre och fiskpaté och halvgaisarn står för notan eftersom han bland mycket annat är en generös natur och det är ju bra för det går massor av stålar eftersom det får bli en och annan möjataffel och vi måste ju testa den där andra sorten också för att inte tala om den lilla till kaffet och vi lägger en femtilapp extra i dricks som vi skriver ”för fisen” på innan det är dags för kubb på hög nivå. Segern är odiskutabel och gick åt rätt håll. Vi tjötar en stund ute på klippan när mörkret lägger sig. Sen blir det bluffstopp på verandan med alla andra. Sen sover vi. Till och från. För då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Då och då kommer äldsta sonen nedhasande för trapporna för att kräkas. Det kan vara fiskpatén, men vi bestämmer oss för att det lika gärna kan vara brunnsvattnet. Hädanefter ska vi koka det.
---
Ännu en dag med sol. Jag har fortfarande inte landat efter de senaste veckorna och känner av huvudet men tar som vanligt ledningen, bälgar i mig kaffe och läser femton sidor Greene innan nästa figur dyker upp på förstukvisten. Göteborgarna lämnar oss och yngsta sonen är med på bryggan och vinkar av och käkar glass i mängd och vi glor på båtar som lägger till och lägger ut. På vädret är det inget fel, men det märks en annalkande förändring i luften söderifrån. Vi lirar Chicago. En annan slutar på minus och odiskutabelt sist.
---
Morgondopp kvart över sju. Jycken stannar på förstukvisten och vill inte följa med. Det har regnat och regnar fortfarande och det får bli verandan denna morgon. Jag får naturligtvis för mig att jag ska skriva en bok, det får jag alltid när jag ska börja jobba om några dar. Inte nog med det: i dag ska jag bara tänka stora tankar. Som vanligt alltså.

Och ännu har ingen annan stigit upp.

Nere för räkning både här och där

En i högsta grad oväntad familjeangelägenhet som vi gärna sluppit har satt spår i uppdateringsivern och -förmågan. Men vi håller i vanlig ordning på att åter ta oss samman. Bara så ni vet.

En och annan mara

Jycken är löpsk och morgonpromenaderna hålls kopplade och korta. Morgondoppen däremot rullar på, fast ett blev inställt eftersom lönefabrikens visselpipa ljuder alltför sent och sen alltför tidigt igen och även en annan måste slagga nån gång.

Men vad hade man för det? När väckarklockan inte insett att knoddarna numera har sommarlov?

En gång i tidernas begynnelse var det rätt kul att ett par gånger ligga i typ Rålis med en kasse och heja och peka på maratonnissarna, varav hälften såg ut att ha skavsår på de mest obehagliga ställen. Allvarligt talat, numera är det ju inte ens postmodernt att plåga sig igenom den upplevelsen, även om det fanns guldkorn vid sidan av löparmassorna som fortfarande förgyller vardagen när man tänker på det. Och det gör man ju av någon anledning såhär års.

En poäng med det nuvarande vädret och att bo halvurbant är att det såhär års finns så mycket att vila ögonen på när man är ute och rör på sig. Sitter det i reptilhjärnan eller är det fråga om inlärda processer? Upprätthåller eller undergräver man könsmaktsordningen? Är man ensam om fenomenet? Man är naturligtvis kluven där man går och betraktar sakernas tillstånd och ibland vrider nacken ur led eller plötsligt ändrar fokus och till och med tappar tråden och då och då hakan: om det inte vore så varmt skulle man kunna analysera orsakskedjorna, men vem som är subjekt och vem som är objekt blir så att säga underordnat verkligheten. Man får helt enkelt pusta ut. Hämta andan. Se oberörd ut. Låtsas som ingenting. För varmt är det.

Om allt går som det ska, vilket det i och för sig aldrig brukar göra men man slutar ju aldrig att hoppas, kommer en annan att vara på Örjans Vall på måndag när det blir finaste tänkbara besök och äntligen skönsång i Gessleland. Vi har inte räknat in tre poäng för Bajen, men om allt går som det ska… och så vidare. Sen tar vi oss förhoppningsvis vidare ner till Gubbhyllan vid Sundet för några dagars rekreation och ett och annat dopp. Naturligtvis även morgontidiga dylika.

Sedan får vi se.

Mokabryggaren brummar.

Vi toppar formen

Så var det åter dags att ladda för den 6 juni, denna stolta jämmerdalsdag i beskydd av HKH Konungen, nämligen Svenska Motionsdagen.

Jag kommer naturligtvis att dra mitt strå till stacken med ett morgondopp följt av en armhävning au naturel.

Om jag vore dansk och bodde i Göteborg och druckit femton tjugo bärs skulle jag också antagligen rusa in på en fotbollsplan vilken som helst för att ge domarn en vinge. Inte för att jag är dansk, eller inte riktigt kommer ihåg hur många bira jag fått i mig – utan för att jag bor i Göteborg.

Vi som såhär på nattkvisten undrar om det hänt nåt annat i världen kan konstatera att den något större kvällsdraken just nu toppar med ”TV: Se Jonas bli tokig i sömnen”.

Den som händelsevis omvärldsorienterar sig via den något mindre drakens webb och bor i Västerås av alla ställen möts av beskedet att den 40-årige Salaman som åtalades när ”han på måfå försökte få nio olika kvinnor att amputera sin penis” nu fått sin dom i Västmanlands tingsrätt.

Sånt får mig alltid att undra: heter det ”sin” eller ”hans” penis?

Nu bor ju jag nån annanstans än i Västerås, så jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

Eftersom ännu ett konkurrerande gäng som också påstår sig vara vikingar står på svenska fotbollslandslagets meny denna vecka, och lustigt nog samma dag som jag kommer att göra en armhävning, kände jag mig tvungen att lära mig något mer om landet som fostrat hjältar som Snorri Sturluson och Pétur Marteinsson och en gång i tiden Björk. Jag gör som alla andra kvartsbildade slöfockar numera gör, alla vi som olikt Jan Myrdal inte orkar gå till läggen, nämligen tar vägen förbi wikipedian. Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva, nej, där trodde ni fel, inte vulkan, utan demokrati. Lärde jag mig. Och det här: ”Det finns officiellt sett inga motorvägar på Island. Island har helt enkelt inte infört regeln om motorvägar i sin lagstiftning. Det finns dock några sträckor med fyra eller sex filer, med mittremsa och korsningsfrihet, som har standard som motorväg. De ligger i och i närheten av Reykjavik. Det finns till och med en full motorvägskorsning, av fyrklövertyp.”

Där ser man.

Nu får det vara nog för ögonblicket, har jag bestämt. För om sex timmar typ just i detta nu kommer jag att ligga i hårdträning inför den 6 juni. Morgondopp alltså.

Snuvad på konfekten

Det är faktiskt sommar. Av den enkla anledningen att årets första morgondopp är avklarat. Jycken såg lättad ut när jag dök upp igen.

Annars har det väl inte hänt nåt i världen förutom att några tiotal barn, ungefär lika många kvinnor och en och annan man fått ett och annat ben bortsprängt av klusterbomber och minor här och var. Jo förresten, enligt Svenskans krönikör såg domaren som höll ordning på holmgången på Parken i Köpenhamn i går kväll sig som en annan Frisk och därmed helt enkelt tvungen att sätta sig själv i centrum, att ge utlopp för sitt kontrollbehov, att visa att han saknade bollsinne, alltså att det var just det som var Skandalen med skandalmatchen. Domaren.

Domare som sätter sig själv i centrum, ger utlopp för sitt kontrollbehov och visar att de saknar bollsinne får helt enkelt stå ut med en och annan käftsmäll under bollens gång. Eller en spark i ryggen. Om jag förstår det hela rätt.

Domare som lyssnar på sin linjedomare och dömer straff i 89:e minuten efter att i 89 minuter inte ha gjort mycket väsen av sig ger helt enkelt uttryck för sitt kontrollbehov. Att dom saknar bollsinne förstår man när dom väljer att vifta med det röda kortet och blåsa straff. Det är som om dom tänker ”Nej, nu får det vara nog”. Dom tycks liksom inte förstå vad det kan innebära. Om jag förstår det hela rätt.

Visselorkaner, att man liknar mest en fågelskit, att man bör ersättas av Nalle Puh – och ett och annat runt invektiv. Allt tycks enbart stimulera kontrollbehovet. Så hur ska man få domarjäveln att inse allvaret? Jag menar, inte ens en käftsmäll tycks hjälpa eftersom domaren väljer att blåsa av matchen i stället. Som ett, om jag läst krönikören rätt, sista desperat försök att leva ut kontrollbehovet.

Vi som är mer pragmatiskt inställda till verkligheten är lätt ambivalenta över det faktum att Fredrik Ljungberg tydligen är den som ska slå en eventuell svensk straffspark i 89:e minuten och att vi den här gången slapp uppleva just det traumat.

Kennedy kom in, till vår stora glädje, och såg riktigt krallig ut.

När dom vill kan danskarna spela riktigt rolig fotboll, är en annan slutsats vi drar. Fast det har vi ju i och för sig vetat rätt länge. Och att Tottis loska en gång i tiden visste vem av de rödvita gentlemännen som var målet och varför.

En annan poäng med Parkendramat är att vi såhär dagen efter nästan inte läst ett enda ord om Z-mannen.

Mokabryggaren kallar.

Tuppjuck håller låda

Att ta sitt ansvar för Bajens skull kan vara att avgå, om man får tro en halvaktuell mediehajp. Och då menar jag naturligtvis som supporter. Fast en och annan gaphals finns det ju i alla sammanhang, och Bajen är som livet självt. Kärlek, vin och sång – och en och annan gaphals som kan ha sett botten på öltunnan.

Så man får väl stå ut.

Jycken fick morgonpromenera med matten. Själv lät jag mokabryggaren mullra extra svart – och länge.

Förra året vet jag inte var den höll hus, men i år vet jag bättre. I natt var den i gång igen. Näktergalen. Vi har gett den ett namn: Tuppjuck. Tuppjuck kan konsten att hålla låda. Och sen sätter alla andra i gång nån gång efter två. Det är lite Hitchcock över det hela: koltrastar, smilfinkar, fiskmåsar, kråkor, hela gänget har satt sin stora plan i verket – att hålla mig vaken. En anledning att det lyckas är förstås att kvinnan i huset bestämt att vi ska sova med öppet fönster och helst utan gardiner som, misstänker jag, en eftergift åt det rurala ursprunget inom oss alla, ni vet upp klockan fyra för att mjölka korna eller jaga mammutar. Jag vet också att normaltillståndet i jämmerdalen är mörker och snöglop, men inte såhär års, och att det kan leda till både det ena och det andra.

Tack och lov, vill jag tillägga. Annars hade jag inte dagen efter senaste besöket på Söderstadion suttit bakom mina bajenglajor i halvgasset på Medis med en numera halvgaisare på storstadsbesök och en omvärldsanalytiker tjugo meter från snubben som tappade upp den ena stora starka efter den andra och diskuterat, tja, bland annat fruntimmer, och sen via Östgötakällaren ramlat in på Carmen.

Sämre kan man ha det, alltså.

Så vi står ut. Vi står ut med fåglar som får pippi nån gång efter nattkröken, gaphalsar, en och annan torsk, mediehajpar och att årets första morgondopp obönhörligt närmar sig.

Det är liksom lite Bajen över det hela, nämligen.

Nionde gången

Just i dag är det lustigt nog två år sedan första babblet på denna blogg. Vi firar självklart med att låta mokabryggaren mullra.

Vi var naturligtvis på plats i går, yngsta sonen, hammarbytrollet i hatten och jag, när svenska mästarna kom på besök och fick chansen att sparka boll på och bita i riktigt gräs. Eftersom sonens tidigare besök i år på Söderstadion slutat tre noll och fyra noll kom han med glasklar logik fram till att Bajen skulle vinna med fem noll. Det var dessutom hans nionde match sammanlagt och han är nio år, räknade han ut på pluskontot. Jag var inte fullt lika övertygad. Med åren har jag börjat se inte bara möjligheterna. Även om jag gärna hoppas på tillfälligheterna.

Även om just dom tillfälligheter som hör ihop med att sparka boll på Söderstadion brukar tarva åt helvete, om man säger.

Men vafan, efter trettio minuters fullständig utskåpning tänkte man trots allt och trots att inget utom den intakta nollan talade för saken: Än finns det hopp. Bara dom kommer över halva planen nån gång.

I halvtid pustade vi ut. Lustigt nog tycktes Bajen stått för 57 procent av bollinnehavet.

Därefter var det en annan match. Jag säger inte att den blev bättre, men det var en annan match.

Som att Sulan vann nickdueller med den där blonda jätten som därmed sjönk ihop och försvann – och byttes ut.

Som att den där av delar av publiken kärleksfullt benämnde solnatattaren på kanten neutraliserades – och byttes ut.

Som att Bajen vann åtminstone en och annan 50–50-duell. Dom numera så populära så kallade motläggssituationerna som det gäller att vinna och som andra halvlek tycktes handla om att hamna i.

Men att det också var just en sådan förlorad som fick Holménpojken, som enligt statistiken sprang en kilometer längre än alla andra och som tidigare under matchen även fått bita i reklamen runt gräsmattan, att vända spelet över ett tomt mittfält och driva bolluslingen framför ett fallande försvar. Det var första gången det hände. Och enda gången.

Och att en av de inbytta avslutade distinkt. Han som ersatte den så kärleksfullt benämnde på kanten.

När Bajen åter var med i rejset och började bita sig fast kom alltså en sån där tillfällighet som med facit i hand kanske inte var någon tillfällighet. Med tanke på hur det såg ut på planen.

En sak som var sig lik från tidigare matcher var att motståndarnas målis fick bäras ut på bår.

Annars var motståndet denna gång av en helt annan kaliber.

Det slets och det kämpades. En eloge för det. Och gnälldes. Bajen fick nämligen ingenting gratis. Det får man inte när man väl ofta är tvåa på bollen

Vi surade naturligtvis på vägen hem. Spelet var inget att skriva hem om. Men vi skyller inte på någon. Möjligen kvaliteten på motståndet.

Det var kanske inte straff när Heidar Geir gick omkull. Men om det hänt i motsatt straffområde i nittifemte minuten med Bajen i 1–0-ledning hade en och annan domare nog gärna visat vem som bestämmer på planen. Att man inte låter sig påverkas av trycket. Sånt kan alltså ta sig uttryck på olika sätt.

Och nu försöker jycken påverka mig till en lunchpromenad.

Det var en jävla historia

Vi hörde nånstans att jaget är en konstruktion. Det kan förklara både ett och annat.

En kille vi kände förläste sig på Hjortfot och Indianklubbens årsböcker om apacher, irokeser, siouxer och seminoler och skulle bli författare när han nu inte kunde bli rödskinn på riktigt och ägnade mycket tid åt att ge de fjäderprydda hjältarna som skulle tassa fram i skogarna och rida ut på prärien sköna namn som Flygande Örnen och Svarta Hingsten och det skulle skickas röksignaler hit och dit i tid och otid för att varna för kavalleriet och blekskinn som byggde blockhus och dom var överjävligt bra på att smyga även om det inte blev mycket mer än så, och när han blev något äldre ändrades med tiden fokus på historierna som aldrig blev satta på pränt eftersom det kom så mycket annat emellan men namnen var fortfarande högsta prioritet och säger förstås en del om vad de kunde tänkas ha handlat om han nånsin kommit till skott, eller vad sägs om Fina rumpan och Toppiga kullarna.

Sen kom Lundell och förstörde allt.

En annan snubbe skrev dikter på arbetsförmedlingen som han skickade till BLM och fick faktiskt svar signerat ansvarige redaktören att redaktören läst dem men såg sig tvungen att tacka nej eftersom han inte begrep nånting.

Som om det var meningen.

Frågan är: Vill man läsa en bok som har något viktigt att säga eller en bok som kan konsten att berätta en historia? Det ena utesluter nämligen det andra.

Nu är det nämligen såna tider. Om nu jaget är en konstruktion. Och om det nu finns något viktigt att säga.

Glöm aldrig vadå

Lönefabrikshelg sätter sina spår, men att vi missade alla möjligheter att hämta in direktrapporter från jävlematchen får såhär med facit i hand trots allt sättas på pluskontot. Vi liksom inte ens begrep att det var dags för jävlematchen trots att vi egentligen har det väl förspänt på den fronten. Vi var tydligen inte ensamma om det, om man nu ska tro allt som man läser. Att vi är nere på jorden är med andra ord så sant som det är sagt, bland annat manifesterat av att vi gäspar käkarna ur led mest hela tiden.

Det är ju måndag.

Vi hade tänkt ge jycken en riktig holmgång på morgonkvisten när ungarna försvunnit, för att kompensera för helgens prövostund och för att på ett djupare plan börja ett nytt liv, men vi orkade inte ens kasta en pinne. Eller ens bli ledda ut på udden för att glo på vattnet.

Mokabryggarens muller för ett tag sen lät dessutom mest som insomningsmuzak.

Sen när vi låg där på tvären i bingen med huvudet under kudden kom jycken med en försvunnen homerstrumpa i käften och svansen i vädret och körde upp oss.

Nu bullrar mokabryggaren åter uppfordrande. Vi kväver en gäspning. Vi tänder en tagg på den gistna träbänken. Och vi leker med tanken att göra några armhävningar. Att ta oss till systemet. Kanske betala nån räkning. Sätt på nån Beatlesplatta. Dammsuga.

Man glömmer lätt att det är så mycket man ska komma ihåg att göra och varför man ska komma ihåg att göra det. Men ibland har man inget val: glömma – och gå vidare.

Bra att veta

Så länge som vi sov i morse har vi inte sovit sen våren -88 när vi skulle skriva århundradets roman en bit utanför Malaga, och det är man ju alltså inte bortskämd med. Vi lyckades i alla fall komma till fritis vid elva för att hämta hem yngsta sonen som slaggat över efter en helkväll med karaoke, poker och tonvis med godis, och om jag förstått fröknarna rätt i princip inte sovit alls. Det kan stämma, för nu mitt på blanka dagen ligger han utslagen i bingen och tar igen sig.

Jyckens morgonpromenad gick alltså om intet.

Tog hur som helst när det väl var dags vägen förbi favoritkaféet för en vaniljbulle och en hederlig klassisk java och efter det en tagg och vem satt där och blev intervjuad av statstelevisionen om inte SSU:s nästa stjärna som nog aktar sig för att bli attackerad av dörrvakter när hon är på galej och inte såg ut som att hennes drivkraft är en egen herrgård. I alla fall inte nu.

Jeffrey lämnar Bajen även bokstavligt och gör alltså Kaos och – hör och häpna – Dede sällskap i Ålesund. Han har varit den som mest frekvent fått oss att de senaste säsongerna om vartannat sucka, stöna och njuta och sedan stöna, särskilt när han mer än gärna dribblade av nån snubbe och sen fick för sig att vänta in snubben för att bjuda honom på ett varv till. Inläggen höll också något högre klass än allsvenska i gemen. Men de snabba omställningarna, vad hände med dem?

Per Joar Hansen tränar på i Ålesund, men jag vet inte om just det är förklaringen till att en viss kategori fotbollsspelare hamnar där. Eller?

I dag är för övrigt alla norrmän utomhus och viftar med flaggan.

Detta om detta.

Att Hammarby är vidare i Svenska cupen efter en holmgång i de värmländska skogarna vet vi inte heller riktigt hur vi ska angripa. Bra att få träna straffar på riktigt, läste jag nånstans, och det kan man ju hålla med om.

Värre är det med Egurens skada, som ”troligen” inte är så allvarlig. Sånt har man hört förr, så vi väljer att sitta som på nålar tills vi ser honom på planen igen.

Allsvenskan må vara århundradets jämnaste eller nåt sånt, eller sämre än nånsin, ett mantra vi skiter högaktningsfullt i att bry oss om eller ens tro på. I botten ligger trots allt de tre lag som borde ligga där. En anledning är förstås att Bajen gjort det dom ska mot just dem.

Målsättningen är naturligtvis fortfarande ”Vi ska visa dom j-vl-rn-”.

Dekonstruktion

Jycken fick sig en morgonkörare med matten, mattens väninna och hennes två bestar och alla ungar är förhoppningsvis i plugget, vilket låter plausibelt eftersom det är fotbollsturnering hela dagen. Själv passade jag naturligtvis på att dricka lite mer kaffe på den gistna träbänken till tidningen.

Även i södra Libanon är det vår. Man har lyckats få bort ungefär tio procent av de miljoner klusterbomber som Israel passade på att beströ landet med när det senaste aktiva kriget upphörde.

En och samma gymnasieuppsats om sexmissbruk har av fyra olika lärare fått betyget mycket väl godkänt, två gånger väl godkänt och en gång icke godkänt, vilket säger mer om lärarnas eget förhållande till ämnet än om betygssystemet. Min tro är att en lärare tyckte ”Det här stämmer inte”, två stycken ansåg att ”det här verkar intressant” och en inte hade en aning om vad det handlade om men inte ville skylta med sin okunskap.

Lohan begår sin sexscensdebut som amputerad strippa, meddelar den något större kvällsdraken.

Justin & Biel har varit på kärlekshelg i London med kyssar, mys och restaurangbesök, vilket samma källa stolt meddelar sig ha bildbevis på.

Inte nog med det: Lily Allen är trött på sina kurvor. Hon föll offer för den onda kändismaskinen.

Svensk militär förnekar sig inte, är det inte dödssäkra klusterbomber läcker man på klassiskt manér sängvägen. Serbien, som ingår i den stora melodifestivalskonspirationen, är föga förvånande platsen för det hela.

Vi är inte enögda, utan tar gärna greppet om samtiden även via den något mindre kvällsdraken. Bara så ni vet: Lilly Allen ville fettsuga sig och Angelina ville ha, hör och häpna, ett biologiskt barn.

Yrsa tar plats på scenen som ny PO. "Jag göra allt jag kan för att alla utgivare ska besinna sitt etiska ansvar", om man får tro Yrsa, som blir PO, om man får tro Pressens samarbetsnämnds ordförande Stig Fredrikson som är hjärnan bakom utnämningen, för att hon är kvinna.

Nu sjunger mokabryggaren ännu en gång.

Inte en match som alla andra

I dag har växthuseffekten avstannat lokalt och vi upplever det som att vi hastigt och lustigt tagit ett rejält kliv mot en ny istid.

I går upplevde vi i 88 minuter på Söderstadion mot Örebro en sån där historia som riskerar att etsa sig fast i minnet för alltid fast man inte vill och att när vi gick in i den 89:e såg för oss ett scenario som vi borde få glömma men inte kan – som Örgryte förra året. Till exempel. I bästa fall, i verkligen bästa fall, skulle det bli ett nytt Elfsborg som för inte heller så länge sen. Till exempel.

Tack och lov: Tji fick man. För en gångs skull.

Vi tänker inte diskutera vilka som var närmast segern (det känns irrelevant, för en gångs skull) men Heidar Geirs avslutning var en kollektiv befrielse, om man säger. En anledning var att ÖSK till slut drabbats av hybris och var på jakt och straffades av en precis snabb långbollsomställning signerad, tror jag, av Petter. En annan var så klart konungasonen med dom magiska händerna längst bak som i parti och minut motade bollar från höger och vänster och stod i så att ryktena om hans nästa klubbadress kommer att nå stratosfäriska höjder – ja, högre än Fergusonland – vilket är bra för Bajen, för så länge han är där uppe och svävar mellan målstolparna tills han svävar bort i sommar till mer lukrativa bollplaner om det så blir i Enschede kommer Hammarby att ha honom att tacka för mycket.

Första kvarten såg det ut som om Tony Gustavsson påtalat vikten av att ha tålamod. Sen hände ingenting.

I början av andra halvlek såg det ut som om Tony Gustavsson påtalat vikten av att våga. Sen hände ingenting.

Sen kan man förstås säga att just tålamodet och att våga till slut betalade sig.

Att vi åtminstone för ytterligare några timmar mellan tummen och pekfingret kopplat ett fortsatt liitet grepp om Johanssons buckla känns naturligtvis inte mer än rätt. Och som vanligt: allt kan hända. Tre nykomlingar har stått på programmet på Söderstadion och gett nio poäng och åtta noll i målskillnad. Så vi tar en sak i taget. Först ska vi vara på den säkra sidan om nedflyttningsstrecket. Inget lag har tagit sig dit ännu, men Bajen ligger bäst till.

Jycken lyfter på huvudet. Nä, det är inte åskan som mullrar. Det är mokabryggaren.

Konfidentiellt

Året första morgondopp närmar sig obevekligt.
Veckans siffror: 33–23–82. Som en följd därav är träningsvärken ett faktum.

I dag finns det naturligtvis några som svänger på fascistkäringkjolen. Eller i Gunder Häggs anda kör med smoking. Det är återigen dags för dem som gör vad som helst, nämligen ”artisterna”, att äntra scenen. Själva kör vi ett varv med sillstryparen för att ungarna ska få perspektiv på saker och ting, och möjligen kopplar vi in guran för att ge några stödriff innan vi slår oss ner med ostbågar, läsk och en (okej, två) staropramen för att se fd öststatare, slaver, fd juggar av olika schatteringar och cyprioter i vanlig ordning inte fatta nånting och hålla varandra om ryggen och ge svenskarnas i vanlig ordning storfavoriter mellan noll och två poäng. Att tiderna förändras kan för övrigt den som dagen till ära läser kulturdelen i vad som någon kallar Sveriges malligaste konstatera: spektaklet i Finland får fem sidor. Har nånting med kulturella förtecken nån gång fått fem sidor tidigare?

Att den ena handen vet vad den andra gör och vem piskan kittlar i nacken är vi sedan länge på det klara med. Häromnatten när vi inte kunde sova insåg vi, som den som följer detta babbel vet, att de nya politiska strategierna som alliansen är en del av snart kommer att slå igenom med full kraft, nämligen ”allt som du gör ska någon kunna tjäna pengar på”. Tillägg: med allt menar vi verkligen allt. Det kommer att kosta att till och med andas, var så säkra. Både in och ut. Du kommer att kunna binda kostnaden över tiden – eller chansa på att priset går ner. Nån jävel vill säkert köpa delar av din utandningsrätt för att själv kunna bidra till (läs spekulera i) växthuseffekten på ett ekonomiskt skönt och för det egna samvetet fördelaktigt sätt och samtidigt få flåsa på efter eget behag.

Regeringens militära geni, nej, inte majoren i ordning och reda, är för förbud för klusterbomber i allmänhet men inte för svenska sådana i synnerhet. Svenska klusterbomber lär nämligen vara idiotsäkra ur ett civilt perspektiv. Dom dödar och lemlästar enbart soldater från andra sidan. Vilka det nu är. Med andra ord: Sverige är fortfarande lite mer fantastiskt än övriga världen.

Astronauten Lisa, ni vet hon med rymdblöjan, har fångats på bild när hon jagar sin kärleksrival, meddelar den något större kvällsdraken.

Jag är inte helt hundra på saken, men om Bajen i morgon mot förmodan förlorar mot sko- och kexstadens stolthet och alla andra resultat i omgången går fel väg skulle Sveriges bästa lag hastigt och lustigt kunna få byta förstaplatsen mot sistaplatsen i allsvenskan. Troligen är det omöjligt, först och främst för att Bajen ska göra det dom ska men också för att det är, just det, omöjligt, men själva tanken är värd att notera. Fast om Bajen gör det dom ska är den jämnaste allsvenskan i mannaminne all. I alla fall till nästa omgång.

Vi har anledning att återkomma i ämnet.

Tala alltid sanning

Fakta, utan att för den skull hårdra dem (vi är av naturen försiktiga, gnäller när vi kan – men tror oss om att sitta på sanningen):

Bajen i topp. Bajen har släppt in minst mål (eller heter det färst?). Bajen har gjort flest mål.

Och, ja, efter fem omgångar fortsätter vi att ha ett nästan obefintligt grepp om tabellen – och är närmare nedflyttningsplatsen än nånsin.

Det kan alltså, precis som alltid, sluta precis hur som helst.

Av erfarenhet vet vi dessutom att när Bajen släpper till en balja försiggår det hela oftast av ett slags otajmat flipperspel i utkanten av det egna straffområdet efter ett fullständigt misslyckat motståndarinlägg eller en motståndarsnedspark som ställer Bajen och där bollen enligt lagen om alltings ja ni vet till slut dimper ner hos lede motståndaren igen.

Men när man pytsar gärna lägger av en rökare i motståndarmålets högra kryss. Så kallat svar på tal.

Lollo Chanko har visat sig vara en klassisk passningssäker arbetshäst med spring i benen som tagit udden av i princip alla motståndare i år samt undertecknads farhågor från förra säsongen – vi gnäller som sagt när vi kan – och som inte det räckte: en finlirare.

José stabiliserade ytterbacksspelet när han hamnade där – både framåt och bakåt.

Haris hade vi gärna sett inbytt redan i halvlek.

Charlie Davies kommer att göra mål. Hittills har han sett till att andra gör det.

Eguren tar alltmer plats med bravur – och ser lika plågad som stolt ut efter två som nittio minuter.

Kingson fortsätter att vara en skön lirare som läser spelet och håller rent bakom backarna fast är ganska svår att se när tjugo spelare samlas på mållinjen vid hörnor trots att han har allsvenskans snyggaste målvaktströja.

Petter kommer igen.

Okej, vi ger oss för det massmediala trycket: det var en toppmatch mellan två tippade… ja, vadå?

”Nye tränaren Tony Gustavsson är förmodligen inte ensam om att ha skapat den här situationen, men han får inte lätt att ta sig ur den. Sparkvarning direkt!” om man får tro den större kvällsdrakens högstekrönikör för inte så länge sen.

Tänk om man hade det jobbet…

Försiktig konklusion medan mokabryggaren mullrar klart, äppelträdet sätter fart och blommar som aldrig förr, den gistna träbänken väntar på sällskap och jycken glor förväntansfullt med tungan ute och svansen i vädret: Bajen var närmare tre poäng än noll, men vi tar den delade potten med ro eftersom Malmö FF ju ska slåss om guldet och vi numera lever efter devisen ”Vi ska visa dom j-vl-rn-”.

Bloggabstinens

Som vanligt har vi inget att säga såhär fyra och en halv timme före matchstart – mot MFF av alla lag – mer än att vi måste säga just det.

I natt kunde vi dessutom inte somna. Som vanligt tänkte vi stora tankar (Vem spelar mittback? Vem ska slå en eventuell straff? Vem går ut om Haris kommer in? Och framför allt: de nya politiska strategierna som alliansen är en del av kommer snart att slå igenom med full kraft, nämligen allt som du gör ska någon kunna tjäna pengar på.)

Vi gör ett allvarligt försök att samla oss inför dagens uppgift. Mokabryggaren kallar. Den grönvita koppen diskas och fylls till brädden. Koncentration på den gistna träbänken. Vi öppnar ett öga och kisar.

Jycken ser förväntansfull ut.

Alla tiders bottenskrap

Enligt den något större kvällsdraken bryter Ashlee Simpson tystnaden om näsoperationen.

Jyckens morgonpromenad gick av stapeln utan större finesser. Vi kastade ett mellanting mellan pinne och liten stock en stund i fårhagen, och det tyckte jycken var kul.

Sen gick vi hem.

Men innan dess tände vi en tagg längst ute på udden och funderade.

Jag är som Slas: jag åker inte heller frivilligt till Malmö. Jag var på plats för ett antal år sen och såg en deprimerande 0-2-historia på deras gamla åker, Kindvall junior tåfjuttade bland annat in en balja har jag för mig, det var förresten samma år som de himmelsblå åkte ur högsta serien. Om jag nu minns rätt.

Riktigt så kul lär det allsvenska bokslutet inte bli i år.

Fotboll handlar om att välja sida. Enkelt, säger en del, och det håller jag med om även om det är mer komplicerat än så. För det är nämligen så att även om det egentligen bara finns ett enda lag, så finns det en massa andra lag som man helt enkelt måste förhålla sig till. Överallt och alltid och ner i minsta gärsgårdsserien. Alla dom där andra lagen behövs ju för att det ska bli nån fotboll att tala om. Ibland avgör det geografiska läget eller varifrån farfar en gång i tiden kom eller var den där vurpingen bodde, ibland räcker det med ett ballt namn för att sympatierna ska ta form. Man är helt enkelt så funtad att man håller en tumme för IFK Malmö mot MFF trots att man skulle kunna tycka skit samma. En sak till: Att storleken inte har någon större betydelse för kvaliteten är inte alltid sant. Tyvärr har övergången från broadsheetformat till berlinerdito och tabloid för en viss morgontidning ställt till det för tabell-, resultat- och börsfanatikern. Man har inte längre nån naturlig koll på hur det går för BK Ångest eller Los Copihues eller om dom ens fortfarande existerar eller för all del bollens gång för IFK Aspudden och Aspuddens IK, av vilka det ena naturligtvis får hjärtat att klappa lite mer, för sån är fotbollens väsen och idé.

Nån gång ska jag göra den ultimata rankningslistan över världens fotbollslag från plats två till plats åtta tusen. Österfärnebo IF? Kanske nummer 6489. Brighton & Hove Albion FC? 5902. Cremonese? 3970. Barcelona? Väldigt högt upp. Real Madrid? Bra mycket längre ner och till och med långt efter Atletico. Roma? Mil före Lazio. Lövholmen årgång -73? Säg det. Och var skulle det gamla, i förtid nerlagda korplaget Harry Kromstad IF hamna?

Och så vidare.

Längst ner på en sån lista skulle alltså värsta laget alla kategorier ståta med skammen.

Det finns väl ett par stycken att välja mellan.

På sätt och vis skulle det vara oerhört ärofyllt att knipa sistaplatsen. Laget som hamnar där är ju bokstavligt och bildligt talat själva motsatsen till allt som det enda laget som räknas står för.

Ändå behövs det där avskyvärdaste av alla gäng på nåt underligt vis för att det ska bli fotboll.

Mokabryggaren kallar.

Milstolpar

Jycken tog med matten på morgonpromenaden.

Kan man säga att Bajen ännu en gång kopplat ett visst grepp om årets allsvenska tabell men att ofantligt många lag ligger i slagläge? Det är 25 matcher kvar, trodde Erkan efter utspelningen av BP, men riktigt så många är det faktiskt inte. Tror jag. Hur som helst, har haft halvdanska pågeriet som värsta hotet i en eventuell guldstrid, så nästa match är det som det heter upp till bevis.

I dag blir en familjemedlem myndig. Viss släkt kommer att infinna sig. Kött samt kladdig efterrätt är önskemålen på middagsbordet, presenterna inhandlade (naturligtvis nåt från Bajenshopen) och ett allvarligt samtal om att nu är det dags att som man börja dra sitt feministiska strå till stacken inplanerat (läs börja diska). Vissa saker glömmer man aldrig (tror jag), upplevelsen för arton år sen är ett sådant tillfälle som är värt att då och då uppmärksamma.

Vi har funderat på att tejpa upp en urklippt aktuell tabell på kylskåpsdörren även i år, men kommit fram till att vi ska avvakta en smula.

Men innan vi sätter i gång att minnas och se framåt: kaffe.

Här kommer Petter med flera

Yngsta sonen njöt, hammarbytrollet som fick sitta i sonens hatt njöt, och jag njöt mellan hostandet, nysandet och snytandet.

Som sagt, förra matchen, i mordor, lugnade märkligt nog ned oss till den milda grad att vi inte längre var oroliga efteråt – och redan under bollens gång insåg vi vad det var vi såg växa fram. Tänk, inte ens resultatet bekom oss som det borde (ibland vinner riktigt kassa lag, det bara är så underligt med fotboll). Dagens match mot BP gick följdriktigt precis enligt ritningarna, som fortfarande bara har börjat ta form, bara så ni vet. Vad vi menar med det är vi alldeles för dundersnoriga och esberitoxberoende för att orka förklara. Men vi orkar le, det kan vi tillstå. För vi har väntat. Och väntat. På "Petter – återkomsten". Att vi gillar granna strutar gör ju inte saken sämre två gånger om. Och tänk när han är helt fit for fajt...

Klasskillnad, naturligtvis, i grund och botten där ute på planen. Men många var bra. Några kan bättre. Louay Chanko visade verkligen klass, vilket gläder oss alldeles oerhört. Det finns till råga på allt en bolltrillare som vi skulle vilja se mer av, hur nu det ska gå till med tanke på konkurrensen, nämligen Haris.

För övrigt blev "Christian – återkomsten" rätt bra den med.

Va fanken, den var ju lite återkomsten över Haris också.

Ja, va fanken, det var liksom lite återkomsten över alltihopa.

Nu ser vi snudd på dubbelt. Bingen väntar. Och, hör och häpna, en kopp salviate...

Blåsan på tredje fingret

Förkylt med mera och alldeles för mycket nu och en del blev inte av som planerat, som att kanske rumla om i Barcelona med några lirare några loja dagar, så en vacker dag som denna efter jyckens morgonpromenad tjackade vi som tröst och eftersom det fanns lite kulor över vår första riktiga vänstergjorda elektriska gura efter alla dessa år och skönt röd dessutom och en ursnygg Voxstärkare, och efter tio minuter hade vi fått en blåsa på bästa töjarfingret eftersom det är åt helvete för länge sen man höll på att slita och dra i strängarna men det var det fanimig värt.

Senaste matchen? Lustigt nog är vi numera lugna som en... tja filbunke. Resultatet hade i sammanhanget ingen betydelse. Det här var faktiskt matchen som handlade om vägen dit och inget annat.

Och helt otroligt rock'n'roll: i kväll är vi på lokal – igen.

”Det går inte att öppna filen”

Är det bara jag som får en massa mysko meddelanden mest hela tiden på den dagliga turen förbi Bajens hemsida, vars nya stajl vi ännu inte helt förlikat oss med?

Jyckens morgonpromenad innehöll bland annat intensiv lekstuga bortifårhagen för subjektet i fråga med tre andra likasinnade inklusive ett antal avsvalkande bad. En sak som skiljer mig och jycken är att hon släcker törsten med badvattnet. Själv avvaktar jag med morgondoppen. Det är liksom inte läge. Kontentan av det hela blev att vi inte hann ut på udden för en stunds kontemplation och begrundan över vad som väntar vad det än må vara, och därmed har jag svårt att tänka klart resten av dagen. Det vet jag av erfarenhet.

Och just i dag av alla dagar. Det vet jag iofs också av erfarenhet. Man drabbas av nån jämra insikt som man inte kan sätta fingret på, än mindre uttrycka klart och redigt, eller för all del subtilt och storslaget.

Till råga på allt står det numera klart att det blir en kväll framför dumburken i stället för att vara på plats i mordors tempel.

Blir det Haris kväll i kväll?

Är inte Jeffrey med i truppen för att dom inte fått ordning på namnet på hans tröja än?

Allvarligt talat, är en fd magsjuk Petter på planen bättre än ingen alls?

Tänkte skriva nåt om sympationt i magen, men det är redan gjort.

Jag är bildligt talat minst sagt ute och cyklar. Enhjuling.

Kanske mokabryggaren kan göra en viss skillnad?

Kultur som fan

Om man har blivit med halvny bil kan man få en sån däringa cd-maskin på köpet.

Den i alla lägen övningskörande sonen var först med att hitta var man skulle köra in plattan, och var man höjde vollen, och för all del hur man fick fönstren att åka upp och ner medelst knapptryckning, och Winnerbäcks ordmassor strömmade ett tag ut i kupén och i friska luften innan jag tog saken i egna händer med Irakere med master himself Chucho Valdés, bytte av med Los Van Van för att öka tempot en smula och numera Rough Guide to Cuba för att få det lite mer back to basic när jag väl får ratta själv.

Och som grädde på moset naturligtvis Manu Chao.

Sen har jag dessutom läst en bok. Eller flera faktiskt. Möjligen är man man nog att bara kunna göra en sak i taget, men när man väl gör saken gör man den på bred front. Tre böcker = ett minimum, vågar jag påstå. Michael Connellys Hieronymus Bosch fortsätter sin massmördarjakt i änglarnas stad och bekräftar alla ens fördomar om landet där borta om än något mindre sylvass än förr och har använts mer för att smörja luckorna i det plötsligt uppflammande intresset för äldre tider, fråga mig inte varför, eller är det för att undvika att tänka på länsderbyt i morgon? Som sagt: ingenting är omöjligt. Historien om Europa med underrubriken Besatthetens tid av nån norsk jeppe och Englunds Förflutenhetens landskap ligger just nu i pajpen, den senare för att det var ett tag sen vi tog tag i den och för att den är uppstyckad i lämpliga längder, vilket är poängen med essäns idé och som därmed gör sig bra i bingen, på muggen eller när man väntar på att mokabryggaren ska puttra klart, och så klart kastade man sig i vanlig ordning över valda delar. Eller om man så vill snusket. Man får lust att gör som Jan Myrdal, nämligen gå till källorna: monarkisten tillika sekreteraren till bossen för den engelska flottan Samuel Pepys dagböcker, och då menar vi de oavkortade. Mannen i fråga tycks också haft endast en sak i huvudet, om man får tro norrmannen och Englund, nämligen att få händerna innanför kjolarna på fruns väninnor, kammarjungfrur, goda vänners fruar, döttrarna till både den ena och den andra, och så vidare. Sånt kräver, visar exemplet Pepys, lika stora delar planering, ångest över att man är en sån skithög och löften till den frun och sig själv om att upphöra med svineriet. Samt återigen nya tag för att komma till skott.

Fy.

För övrigt slutade Pepys att föra dagbok i tämligen unga år 1669 eftersom hans syn försämrats drastiskt. Samma år dog hans älskade hustru 29 år gammal.

Så kan det gå.

Annars har det väl inte hänt nåt nytt i jämmerdalen, om man nu ska hålla sig a jour med läget för dagen genom att omvärldsorientera sig via webben. Hur vet jag det? Jo, kvällsdraken har naturligtvis koll på läget och jag litar blint på dess rubrikmakare:

’Paris visade brösten. Ville bevisa att behagen var äkta vara. Hon vill bara ha sex med omskurna. ”Strippade för Charles”. Dianas hemligheter avslöjas i ny bok. Har du en sexuell böjelse som din partner inte vet om? Berätta! Salma Hayeks bibelattack. Den religiösa stjärnan gillar inte historien om jungfru Maria. Inget sex mellan Keira och Lindsay. Lohan hoppar av lesbisk sexscen. Courtney Cox äktenskap krisar. Nu stöttar Aniston vännerna. Norrländska män längtar mer efter kärlek än sex. Snablar, vilken klyfta! Vem är stjärnan med närgångna fans?’ Hon hade sex med sin elev – 100 gånger. ”Jag ångrar jättebrösten”. Leijonborg avgår i höst. Retade krokodil – åts upp.’

Och i morgon är det alltså match. Just nu klarar vi inte mer än att hålla tummarna rent allmänt och att konstatera att planeringen, inte min utan alla andras som påverkar skeendet, är käpprätt åt helvete. I värsta fall får vi alltså använda dumburken i stället för att vara på plats.

Jycken måste ut.

Bävan

Att Mikkel Jensen nu får stå bredvid i ett par månader och rehabse Bajen spela beror alltså på att Petter ville visa vem som ska spela på mitten?

Nja, så enkelt är det förstås inte, men kontentan av den våldsamma tacklingen är ändå densamma. Petter kommer att spela på mitten. På bekostnad av Mikkel.

Mittfältet behöver sin dansk, inget snack om saken, men Bajen behöver Petter. Inget snack om den saken heller.

Nu blir Eguren ensam kung på mitten. Rollerna blir tydligare. Farten framåt ökar. Antingen bär det av längs bägge kanter eller så vässar Bajen spetsen på diamanten. Lollo får spela den följsamma rollen och ta större ansvar och platsen där för tillfället Petter inte härjar.

Men Mikkels skada är trist nog eftersom hans startsträcka numera känns längre innan han är tillbaka i gammalt fullgott slag samtidigt som man vet att han är klippan som står pall framåt hösten vartåt det än blåser och att han troligen hade haft mer att ge i höst än på länge. Och då menar vi på länge. Och skador är aldrig bra.

Och då har vi inte ägnat en tanke åt hur vi ska få in Haris på planen.

Eller åt länsderbyt på tisdag.

Vi har nämligen en konstig känsla att det kan sluta precis hur som helst.

Man kan påstå att vi flyr ämnet. För säkerhets skull. Ut på udden. Med jycken. Och en tagg.

Men innan dess var vi tvungna att allt annat än pigga och nytra köra jyckens matte på kurs och sedan yngsta sonen till fotbollsträning och hinna hem innan vi ska dit igen.

Och dessutom sätta på mokabryggaren.

Under tiden som den gäspande puttrade i gång läste vi att Carola vill sjunga med Lordi av den enkla anledningen att hon vill visa att hon inte är rädd för dem. Carola förstår att maskerna bara är image, meddelar kvällsdraken.

Vad betyder det? Ingen aning.

Vi väljer den grönvita muggen och fem minuter i solen på den gistna träbänken och funderar på saken.

Bara början

Är man helt fel ute om man säger att Bajen kopplat ett litet grepp om den allsvenska tabellen men att alldeles för många lag ligger i slagläge?

Morgonpromenaden med jycken försiggick på tomten eftersom en annan tog tag i en av dom där bitarna som väntat på att bli tagen i alldeles för länge. Nämligen sortera löv och gamla brända plankstumpar. Jycken hjälpte till genom att jaga i väg med diverse pinnar. Och i går gjorde vi inom parentes nitton armhävningar och tog därmed tag i en annan bit och har bara trettien kvar för att ha uppfyllt ett av nyårslöftena. Ett av årets, alltså.

Sen blev det förstås kaffe. Och en tagg. Och ett halvt om halvt givet löfte om en längre mittpådagenpromenad.

Vi omvärldsorienterade oss på webben i samma veva för att hänga med. Som vanligt lutar vi oss mot kvällsdrakarna. Rykte säger nämligen att Hayek blir bedragen: "Väntar fästmannen barn med andra kvinnor?” Spännande värre. Inte nog med det: ”Naken Kate Moss på auktion" Bilderna väntas säljas för en halv miljon. Ständigt denna Kate: ”Här festar Kate med skandal-Pete.” Med risk för att bli stämd: Kate träffades av en isbit. Kate fick en bula. Och när någon skojade om att bulan behövde is så blev Kate så upprörd att hon lämnade helgens festande på nattklubben Wardour Club.

Börsen slår dessutom rekord. Igen. Så kan det gå.

I går såg vi på dumburken alliansens fyra högsta representanter bredbent stega in i verkligheten på en arbetsförmedling nånstans och hur Lars Leijonborg med ett skratt klappade en äldre kvinna som jobbat trettiett år på det numera nedlagda tvätteriet och som nu satt framför terminalen för att söka jobb på axeln.

Det blir enligt uppgift allt jobbigare att vara rik. Och individ. Och dyra handväskor i all ära. En god vän rapporterar från Dubai om den osannolika konsumtionen, snorrika ryssar, stupfulla engelsmän, fyra hundra meter långa inomhusbackar för skidåkning i köpcentrumen och bussar med galler som cirka sju dar i veckan transporterar pakistanier och långtbortistanier mellan barackerna i öknen och hotell-, väg- och tunnelbanebyggena. Månadslön: sex hundra spänn för att till exempel bygga världens högsta hus ungefär en kilometer rakt upp i det blå. Försäkringar? Glöm det. Och maten är dyrare för dom än för the locals. Och en gång om året kanske dom kan åka hem för att hälsa på fru och barn. Om dom har råd.

Men vadå, dom har ju jobb.

Nu ska löven få sig en riktig genomkörare.

Grotta ner sig utan att gnälla

Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.

Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.

Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?

Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.

Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.

Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.

Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.

Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.

Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.

Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.

I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.

Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.

Dit är fortfarande en bit.

Mokabryggaren kallar.

Tankstreck

Eftersom lördagen närmar sig med häpnadsväckande fart och därmed det årliga tåget till Söderstadion i all sin glans på andra sidan broarna söker vi febrilt efter något att vila eftertänksamhetens kranka blekhet vid efter morgonpromenaden. Eller nåt sånt.

Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:

”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”

Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:

”Gömde sadoporr – i bilen”

Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.

Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:

Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”

är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.

Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.

Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.

Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.

En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.

En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.

Just den sista meningen var – ett skämt.

Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.

Premiären är över

I valet och kvalet? Kollar posten efter ett par dagars dvala. Har man en mejladress klickbar på nätet får man räkna med en mångfald sant liberala och halvskumma erbjudanden om förstoringar och förlängningar, billiga programuppdateringar, Nordeas supportavdelnings envetna kamp för att bekräfta bankkontodetaljer och piller som räcker för ett evigt liv. Och? Tja, till slut bestämde jag att erbjudanden från parishiltonnude.com ska hamna i skräpkorgen.

Morgonpromenaden var en liten men dock fullträff. Fick för mig att det var våren som väntade runt nästa krök eftersom det såg lovande ut redan där vi var. Plötsligt börjar naturen brunka på. Blåsipporna blinkar stadigt. Vitsipporna vinkade välkomnande i vinden. Och scillorna? Still going strong. Fjolårsgräset har dessutom fått konkurrens. Bajspåsen var med men godiset låg i fel byxfickor. Jycken satte dock i sig en småseg skalbagge. Eller var den nu tog vägen.

Jycken kan Höger och Vänster tass, Ligg död, Rulla och Snurra runt, avge Lilla voffet och Stora skallet, Jaga svans, bestiga stenbumlingar och delar helt naturligt husses aversion mot stavgångare. Hon kan naturligtvis mycket mer än så. Som Sök korv!

Reglerna är enkla. Jycken får sitta och vänta bakom hörnet medan ett stycke grillkorv placeras gömt och vilset. Det vill säga inte på samma ställe som förra gången eftersom jycken har ett hästminne som inte går av för hackor. Sen är det bara att ge kommando, gå in för att sätta på mokabryggaren, ta med den rågade bajenmuggen, solglasögonen och dagens tidning och gå ut för att ta plats på den gistna träbänken.

Vi vågar inte riktigt komma ut

Solen skiner. Det blåser friskt. Men vi står stilla om ej stadigt eftersom vi fortfarande är på hälarna. Eftersom vi funderar. Och funderar.

Bajen har gjort mål. Bajen har släppt in mål. Bajen är obesegrat. Men Bajen väntar fortfarande på första vinsten. Bajen tog ledningen och kopplade därmed ett visst grepp om tabellen. Men Bajen har också tappat den.

Såg nästan hela Bajens premiärmatch i årets allsvenska hos den enögde grannen bort i backen. Och slutsatsen är…

Jaha, det var nu inte en tillställning som man jublade ihjäl sig under.

Det var inte heller en match som fick tårarna att spruta så att man lade sig ned för att dö.

Man kan lugnt säga att vi varit lite både och och upp och ner och fram och tillbaka och dessutom inte riktigt vetat vilket ben vi ska stå på. Rätt länge.

Det vet vi vi iofs inte nu heller. Men…

Alla mål räknas. Efter 35 sekunder blev det tack och lov inget sådant. Vi har redan fått årets dos. Och trots allt: i en kvart i första halvlek efter Castro-Tellos första strut för säsongen såg det plötsligt lovande ut. Riktigt bra för årstiden. Halvt om halvt fyndigt. Och tungt för motståndarna. Och bara halvtunga ben hos Bajen. Och grannen var förvånansvärt tyst.

Sen var det nån som slog en kass pass. Just nu tycks sånt räcka för att ändra på världens gång. För sen var det nervöst igen medan Gais fick tillfälle att till och från göra det enkelt för sig. Och grannen gick ännu en gång i gång om alla världsspelare i laget som just nu ligger sist eller näst sist beroende på hur man ser det.

Vi tänker inte längre än näsan räcker. Drar inga växlar. Men vi vill se folk på planen med näsan åt rätt håll. Se ben som pinnar på. Vi vill se Petter. Och Charlie. Troligen Traoré. Och kanske Jocke J igen som kan konsten att stå stadigt. Och att Erkan väljer andra lösningar på problemen.

Vilka problem? Nä. Just det. Gör det inte till problem. Sätt bara fart.

Står vi och stampar eftersom vi inte vet vilket ben vi ska stå på? Tja, vi sågar ingen. Vi hyllar inte heller någon. Vi ligger i slagläge. Men vi är definitivt inte på fast mark.

Däremot har vi inget att anmärka på den pågående striden om sistaplatsen.

För övrigt begriper vi inte riktigt varför Bajen har fyra dagar till nästa match medan andra lag har tio.

Skit samma. Det går lika bra att sluta fundera. På lördag står vi upp. Igen.

Snart är det allvar

Det är påsk. Dagen till ära har tomten, förlåt haren, gömt ägg i trädgårn som yngsta sonen med liv och lust letat upp. Påsk är med andra ord en högtid för den som vill ägna sig åt tolkningar av skeenden och hur saker och ting hänger ihop. Till exempel på webben: Adaktusson är sur för att Fichtelius fick Persson att göra det Adaktusson ville; Hale (ständigt denna Hale, vem är det?) gör som Britney (henne har man ju i alla fall koll på), nämligen rakar sig; kungen har slutat löpa; och i dag är dagen för att skicka mejl till folk som använder Telia eftersom man slipper kolla om man får svar.

Om man dessutom betänker att allsvenskan började på ett klart uppmuntrande vis och det redan efter sjuttio sekunder, att solen skiner, mokabryggaren mullrar och att den gistna träbänken håller är det lätt att le en smula bakom sina bajenbrickor.

Yngsta sonen har naturligtvis frågor om påsken, ni vet: varför si och så och vem gjorde vad och när. Svaren är diffusa. Ärligt talat, var det på trettondagen han återuppstod? Eller var det såhär års? Har man försatt sina chanser till evig berömmelse om man inte har riktig koll vad som hände när? Eller för att köra ett favoritcitat i repris ur Homers mun: "What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder." Långfredagen är hur som helst väldigt lång och åtminstone förr en smula trist just därför. Allt var stängt. Till och med konsum. Det fanns inget att göra. Nästan. För som den gode Povel sjöng som slutkläm om alla ungar som blev resultatet när kvinnan fick sin vilja fram: ”Men Alf beror på mig, en långfredagsgrej.”

Men i dag är det afton. Orsaken är alltså oklar, om ni frågar mig.

Hur som helst: dottern (som dessutom är född en långfredag, om man nu ska komplicera det här med hur saker och ting hänger ihop) har följt med mamman på en tvåveckors tågluff med start i går av alla dar. Ja, man kan fortfarande tågluffa. Och ja, skolan har utverkat ledigt. Tanken är nämligen god: hälsa på avlägsen släkt i landet som uppfann gökuret och, framför allt, tobleronen. Och på vägen åka till exempelvis Berlin bara för att kolla in… ja Berlin, är också tanken.

Man kan ha det sämre än att sitta på ett tåg och se världen.

Eller sitta på en gisten träbänk.

Och i morgon är det påskdagen. Vad hände då?

Jycken ser bedjande ut när jag sätter i mig ett chokladägg som yngsta sonen delar med sig av.

Annandagen har jag inte heller nån riktig koll på.

Men på tisdag börjar allvaret. Det vore skönt att redan från början lägga Gais bakom sig.

Det ena ger det andra

Har publiken på Söderstadion verkligen bil?

Det är en... journalist på Dagens Media som ställer frågan till en Mekonomenman. Anledningen är att företaget ökar sitt samarbete med Bajen. Även om Bajenlirarna är breda om bringan kan det till slut bli rätt trångt om utrymmet runt om Unicef. Ännu en sponsor lär ju vara på gång på tröjan, förutom dem som redan finns där…

Jag tror att Unicef är gott sällskap att vara i.

För Mekonomen är väl inte huvudsaken om publiken på Sveriges bästa fotbollsarena har bil eller inte. Eller har med sig kikare för att se reklamen på tröjorna. Bajen syns ju allt som oftast och lite mer än andra även på andra ställen.

Mer än en god sak

Symmetri som innebär asymmetri är vackert, särskilt i grönt och vitt. Effekten bör bli slående även för motståndarna, inte bara när dom möter en bajare på språng i det nya matchstället utan även när dom blir frånsprungna av bajaren och med hakan vid tårna ser honom försvinna med helgrön rygg, med bollen som klistrad vid foten och med högra armen i vitt som vinkar hejdå.

Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.

Men jag är inte helt koko.

Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.

Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.

Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.

”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.

Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.

Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?

Bajen och Barça - i en klass för sig

Jag kan inte låta bli att tycka att det är värt att uppmärksamma att Unicef tar plats på Bajenspelarnas breda bringor kommande säsong. Ärligt talat – en höjdare!

Odds and odds

Werner lämnar AIK, meddelar rubriken på ett bearbetat pressmeddelande från Newsdesk när jag sparkar i gång mejlen. Nyfiken i en strut klickar jag mig dit och konstaterar att Wernblom ska lämna Skellefteå.

Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.

Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.

Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.

Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.

Så det gör mig inte speciellt orolig.

Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.

De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.

Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.

En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.

Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.

Men allt är fortfarande möjligt.

Sol y sombra

Minister Björklund* är för ordning och reda och vässade pekpinnar. Nationella prov i trean för att skilja agnarna från vetet? Männen från malajerna? Städande fruntimmer från fruntimmer som kan städsla städande fruntimmer? Och gärna ännu tidigare? Vänta bara.

Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.

Och det hade dom ju.

Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.

Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.

Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.

José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.

Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.

I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.

Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.

Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.

Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.

* Hjärnsläpp, från min sida alltså.

Vi skämtar aldrig

Tror ni inte på randigt hästenställ på hemmaplan? Jaså inte? Ni saknar visioner. Hemma från morgonpromenaden med jycken möts jag av yngsta sonen som hoppar upp och ner med luren i högsta hugg och säger ”Är det sant!” om och om igen och sen säger att det var lagets tränare som berättat att dom ska vara bollkallar på derbyt mellan Bajen och AIK men att jag måste ge mitt tillstånd, och när jag ska ringa upp honom får jag veta att det var ett av dagens långa rad av skämt.

Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.

Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.