Morgondoppshysterin fortsätter och vi kör stenhårt med dyka i. Jycken, däremot, glömdes bort i villervallan, fast man kan ju tycka att nån annan kunde erinra sig att vi varit med jycke i fyra och ett halvt år. Kaffet? Lär vara bra mot demens, för det kom vi i alla fall ihåg.
Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.
Det finns ju en del att välja på.
I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.
Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.
Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.
En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.
Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.
Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)
Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.
För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.
Och det gör dom ju nu inte.
Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…
Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.
Nu ska vi göra annat, oklart vad.
Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:
tisdag, augusti 18, 2009
måndag, augusti 10, 2009
I used to cry but now I hold my head up high
Excuse me, do you know how to kill a fish?
Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.
På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.
Men snart är det höst.
Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.
Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.
Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.
Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.
Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.
Och snart är det höst.
Men innan dess ska vi ta oss samman.
Mokabryggaren kallar.
Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.
På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.
Men snart är det höst.
Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.
Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.
Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.
Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.
Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.
Och snart är det höst.
Men innan dess ska vi ta oss samman.
Mokabryggaren kallar.
söndag, augusti 02, 2009
Light has to shine, I said shine light
Vilken dag. Morgondoppet gick för all del okej, och den där eländiga husväggen som vi borde ha börjat skrapa för drygt tre månader sen var faktiskt, hör och häpna, på tapeten eftersom vi tänkte passa på att samtidigt bättra på brännan eftersom det var sånt väder, men innan dess gick vi förbi vårt favvofik med, enligt gästboken, ”världens godaste bullar” och, enligt ”grabbarna från Odenplan” i samma gästbok, ”sjukt snygga servitriser”, vilket vi är böjda att hålla med om, och innan vi visste ordet av fick hjälpa till att plocka disk. I sju timmar. Lugn, FRA:s och Skatteverkets internetpejlare, vi skrev faktiskt upp oss i namnliggaren, som man numera måste ha utifall man får oväntat kafébesök.
Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.
Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.
I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.
I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?
Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.
Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.
Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.
I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.
I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?
Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.
lördag, augusti 01, 2009
Med väggen bakom oss
På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.
Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.
Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.
Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.
Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.
En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.
Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.
Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.
Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.
Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.
Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.
En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.
Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.
fredag, juli 31, 2009
Väggen
Som sagt, glor på en husvägg som vi borde ha börjat skrapa för tre månader sen. Men just nu går det förstås inte: har en balja kaffe i ena och en tagg i andra handen. Och när som helst, inbillar vi oss, kan det börja regna.
Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.
Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.
Eller har jag missförstått något?
Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.
Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)
Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?
Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.
Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.
Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.
Eller har jag missförstått något?
Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.
Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)
Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?
Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.
tisdag, juli 21, 2009
Morgonblues i morgonrock
Årets tidigaste morgondopp. Vi vaknade – och kunde inte somna om. Det blir så ibland när vi kommer till något slags insikt. Och nu sitter vi här och glor med en kopp kaffe och med jycken snarkande vid våra fötter.
En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.
Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.
Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.
Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.
I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.
Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.
Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.
Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.
Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.
Eller elva Nathan Paulse.
Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.
Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?
Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”
Allting var så mycket roligare då.
När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.
Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.
Det är kanske det som är spelidén?
En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.
Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.
Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.
Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.
I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.
Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.
Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.
Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.
Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.
Eller elva Nathan Paulse.
Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.
Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?
Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”
Allting var så mycket roligare då.
När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.
Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.
Det är kanske det som är spelidén?
lördag, juni 20, 2009
Med halmhatten på
I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.
Och där är vi nu.
Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)
Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?
Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.
Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.
Annars vetifan.
Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.
Sämre kan man ha det.
torsdag, juni 04, 2009
Kärlekens ansikten och den talande tystnaden
Yes, vi hade tänkt ta tag i hela skiten, men Aftonbladets löpsedel ”Bildextra: Här masserar polis naken kvinna” fick oss på andra tankar. Vilka tänker vi inte tala om, men så mycket tillstår vi att vi (ja, vi vet, vi borde veta bättre) tappade hakan, särskilt med tanke på Expressens matta löp som lockade med bildextra om vår stackars blivande kung. Vi hade också funderingar på kvällsdopp när vi väl kom hem, för det har vi ändå kommit igång med, men någonting fick oss ännu en gång på andra tankar. En ledtråd? Vädret slog till.
Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.
Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.
Dessutom har vi inte orkat.
Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.
Sen käkade vi tapas medan natten föll.
Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.
Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.
Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.
Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.
Det är såna tider.
Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”
Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?
Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.
Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.
Dessutom har vi inte orkat.
Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.
Sen käkade vi tapas medan natten föll.
Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.
Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.
Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.
Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.
Det är såna tider.
Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”
Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?
torsdag, maj 28, 2009
Varning!
Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.
måndag, maj 18, 2009
Dit...
Tro’t eller ej men vi är på banan igen. Eller nåt sånt. Och vi längtar redan tillbaka. Trots gårdagskvällens batalj på Söderstadion.
Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.
Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.
Quasimodo såg vi inte till.
Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.
Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.
Och sen var vi i Barcelona…
…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…
…och landade till slut på Camp Nou...
Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.
Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.
Quasimodo såg vi inte till.
Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.
Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.
Och sen var vi i Barcelona…
…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…
…och landade till slut på Camp Nou...
måndag, maj 04, 2009
På banan faktiskt, och snart på tåget
Det har varit tunt med oomkullrunkeliga sanningar här ett tag. Och, jo, kaffe har druckits, jycken har promenerats och en och annan tagg har fimpats både här och där och på den gistna träbänken i högkaratig vår.
En och annan match har också upplevts.
Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.
Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.
Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.
Inget nytt under solen, alltså.
Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.
Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.
Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.
En och annan match har också upplevts.
Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.
Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.
Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.
Inget nytt under solen, alltså.
Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.
Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.
Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.
torsdag, april 23, 2009
Karaktär är också ett bra ord
Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.
I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.
När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.
För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.
Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.
Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.
Men det var då det.
Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.
Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.
Nu talar mokabryggaren till oss.
I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.
När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.
För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.
Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.
Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.
Men det var då det.
Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.
Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.
Nu talar mokabryggaren till oss.
onsdag, april 15, 2009
Så är det
Här ute pågår våren. Kaffe, en tagg, jycken snarkar. Än håller den gistna träbänken. Därinne står radion på. Det pågår nåt slags ekonomisk debatt.
tisdag, april 14, 2009
I morgon...
Vi håller i vanlig ordning på att ta oss samman. Eftersom Gefle inte kom över mittlinjen de första tio minuterna i den allsvenska hemmapremiären på Söderstadion mot ett energifyllt framochtillbakapassande Bajen förstod vi att det kunde gå åt helvete. En 38-årig Hasse Berggren är kanske vad Bajen behöver. Det här kan ju bli en säsong där Bajen bara måste vinna vissa matcher. Men man var inte beredd att göra jobbet i första hemmamatchen, trots solindränkt och röststark inramning och Sulan på planen i halvtid. Nummer 12 var bäst, så är det, och Sulan. Vi skulle gilla om de andra elva är bättre på att göra jobbet.
lördag, april 11, 2009
Krattat
Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.
Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.
Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.
torsdag, april 09, 2009
Uppladdning
I dag är det kalasdag i familjen, så vi har inte tid att sitta här och knacka ner några sanningar. Lustigt nog får dottern numera övningsköra legalt.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.
Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.
Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.
Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.
Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.
Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.
lördag, april 04, 2009
Först ut!
Äntligen! Elitserien drar i gång!
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.
Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.
torsdag, april 02, 2009
Åter ljuset i tunneln
Nyss hemkommen från begynnande månskenspromenix med jycken kan vi inte annat än konstatera att det luktade vår. Och att ljuset hängde i så gott det kunde rätt länge. Och att vi ler en smula.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.
Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.
Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.
onsdag, april 01, 2009
Oomkullrunkeligt nog
Det är någonting därute som påminner om vår. Jycken, till exempel, har skurit sig i tassen under sina berusande irrfärder genom doftrika snår och rådjurs- och ölflasksbuskage och har den fint förbandad i väntan på att vi ska införskaffa en ny tratt att ha runt skallen för att tassen ska få luft och inte ständigt bli slickad. Så fort matten använt bilen färdigt ska vi ta tag i saken. Under tiden dricker vi naturligtvis kaffe och funderar och lyssnar på diverse bevingade krabater som tränger igenom Europavägsbruset. Vilket vi ändå tar till oss eftersom det betyder att vinden kommer in från sydväst…
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.
Vågar vi sätta det på pränt?
Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.
Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.
Så är det: Vi saknar farten.
På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.
Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.
Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.
Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.
Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."
torsdag, mars 26, 2009
”Jag vill fundera på det här”
Det kanske är vår i luften.
Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”
Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…
Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.
Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Mer kan man inte göra än att fundera på saken.
Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”
Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?
Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.
Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”
Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…
Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.
Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….
Mer kan man inte göra än att fundera på saken.
Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”
Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?
Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.
söndag, mars 15, 2009
Ett i minne
I går öppnade vi väl hemma från utflykten till Torvalla IP en dunk rödtjut och tuggade välhängd biff från ekologisk rättvisemärkt och glad ko med svarta bönröran till med imixat chilifrön och rödlök samt diverse andra tillbehör, som att såsen får sig en försvarlig skvätt kubarom som bas och vars distinkta smak det sedan handlar om att kalibrera med hjälp av kryddor, salt, socker, vinäger, smör, grönpeppar, senap, lingonsylt und so weiter för att få den rätta tatchen och ett himmelskt aaaah från alla munnar när allt är på plats på tallriken. Och hela familjen på plats runt bordet en lördagskväll, bara en sån sak. Lite kd-varning, om man ska vara ärlig. Vi drog nåt gayskämt, ovanför barnens huvud förstås, för att vara på den säkra sidan.
Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.
För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.
Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).
Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.
Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.
Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.
Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?
Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.
Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.
Kul? Tja…
Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.
Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.
För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.
Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).
Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.
Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.
Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.
Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?
Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.
Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.
Kul? Tja…
Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.
tisdag, mars 10, 2009
Svenskt värre
Lite på g. Desto mer snö. Jämmerdalen är sig lik. Närmare bestämt: svensk vit blasksnö. Dock: Vi är en smula lediga, mokabryggaren har mullrat, matten tog jycken på promenad och vi har till tretåren efter första taggen i det största morgonbladet läst att partiledare Åkesson tycker att Jackie Arklöv utan tvivel är svensk men att Maciej Zaremba enligt samma partiledare inte riktigt hör hemma i den kategorin. Alltså ”svensk”.
Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.
Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.
I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.
Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.
Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?
Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.
Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.
Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?
Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.
Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.
*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.
Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.
Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.
I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.
Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.
Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?
Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.
Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.
Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?
Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.
Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.
*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.
lördag, februari 28, 2009
Om intet
Jaha, snön faller – och vi med den? Tja, ryggen fri eller så det vet vi inte, men vi känner av den. Dock tog vi en liten promenad, och det var på tiden. Vi överlevde och lyckades parera ett och anat snedsteg på isiga promenadstigar utan att falla omkull eller skrika högt.
Alltid något.
Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.
Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.
1–1 alltså.
Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.
Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”
Jaha.
Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.
En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?
Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.
Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.
Alltid något.
Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.
Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.
1–1 alltså.
Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.
Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”
Jaha.
Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.
En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?
Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.
Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.
fredag, februari 27, 2009
Tomt
Hade allt gått som vi vill hade vi inte suttit här och knackat ner detta. Ryggen sade ifrån. I stället för staropramen paraflex. Och så vidare. Inget kul alls. Ett straff för att vi ett ögonblick trodde vi var på g? Vem vet.
Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.
Jycken är lika deprimerad hon med.
Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.
Jycken är lika deprimerad hon med.
onsdag, februari 25, 2009
Oss kungar emellan ("Cheat you fair")
I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.
Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.
Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.
Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.
Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.
Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.
Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.
För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.
Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.
Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.
Den kungliga disken?
Vi återkommer i frågan.
En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.
Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.
Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.
Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.
Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.
Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.
Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.
För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.
Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.
Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.
Den kungliga disken?
Vi återkommer i frågan.
En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.
onsdag, februari 18, 2009
Dream on
Käkat räkor i röd curry och pasta. Kollat mejl. Konstaterat att Bajen fortfarande är obesegrat i år. Handbollen tar sig. Bandyn osäkert kort. Tagg på förstutrappen. Bingen väntar.
It's just a silly phase I'm going through
Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.
Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.
Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.
Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).
Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)
I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.
I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?
För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.
Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.
Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…
Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.
Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.
Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).
Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)
I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.
I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?
För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.
Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.
Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…
lördag, februari 14, 2009
”Ever been to Wyoming?”
I dag har vi redan fått ett geléhallonhjärta – kravmärkt – men det var inte det vi skulle skriva om.
”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.
Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.
Tyvärr.
Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.
Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.
Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.
Snart ska vi ut på den igen.
Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:
• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.
”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.
Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.
Tyvärr.
Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.
Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.
Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.
Snart ska vi ut på den igen.
Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:
• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.
fredag, februari 06, 2009
Vi kalibrerar för fulla muggar
Om man får tro Tony Gustavsson är det ”materialarna” som delar ut tröjnumren i Bajen, om man nu funderat på att Carlos fått Sulans gamla nummer. Så mycket för alla konspirationsteorier.
Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…
Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…
I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.
Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.
Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...
Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…
Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…
I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.
Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.
Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...
torsdag, februari 05, 2009
65000 ton uran från en miljövänlig del av världen
Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.
Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.
Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.
Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?
Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?
Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”
Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?
Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.
Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.
Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?
Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?
Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”
Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?
tisdag, februari 03, 2009
Sparar på krutet
Vi är stolta att meddela att ryktet om bloggdöden är betydligt överdrivet: en favvo är på banan igen, vilket gläder oss alldeles oerhört. Insiktsfulla analyser av tröjnummer är alltid en av årets höjdpunkter. Nummer 7 är som bekant bara det värt ett eget kapitel.
Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.
Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.
Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...
Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.
Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.
Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...
söndag, februari 01, 2009
I was a hum-drum person
Aah, ny månad. Tro’t eller ej, men vi närmar oss en ny vår.
Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.
Så kan det gå.
Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.
Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.
(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)
Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.
Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.
Det får helt enkelt stå framför dumburken.
Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.
Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.
Vi jobbar helt enkelt för mycket.
Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.
Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.
Så kan det gå.
Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.
Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.
(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)
Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.
Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.
Det får helt enkelt stå framför dumburken.
Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.
Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.
Vi jobbar helt enkelt för mycket.
Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.
torsdag, januari 22, 2009
"My fellow citizens"
Vi ska inte tjata om saken, men som alla vet har vi alltså börjat ett nytt liv. Lustigt nog gör vi som president Obama: lägger i högsta växeln direkt. Vi har redan druckit kaffe.
I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.
Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.
Nu är vi på språng igen.
Jycken? Har matten tagit hand om.
I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.
Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.
Nu är vi på språng igen.
Jycken? Har matten tagit hand om.
onsdag, januari 21, 2009
Inget snack om saken
I dag har vi bestämt oss för att, hör och häpna, börja ett nytt liv. Det känns helt naturligt och självklart, trots gråvädret: 1) Vi har druckit kaffe och just fyllt på koppen, 2) USA har en ny president (som just nu kanske dricker sitt morgonkaffe och lajjar med de välartade kidsen i Ovala rummet medan frun ringer på direktlinjen om påtår), 3) Om 23 dagar spelar Bajen första träningsmatchen för säsongen, mot Gais av alla lag. Det finns fler anledningar, men de här ovan uppräknade är nog så viktiga.
Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.
Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.
Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.
Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…
…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.
… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.
…och Pålle och Charlie…?
… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).
Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…
Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.
Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.
Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.
Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.
Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…
…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.
… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.
…och Pålle och Charlie…?
… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).
Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…
Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.
fredag, januari 16, 2009
Andrum
Till slut går vi upp. Solen skiner, kallt. En tagg bakom bajenbrillorna. Vår teaterintresserade granne lånar jycken för en långpromenad. Vi dricker zapatistkaffe, och mokabyggaren mullrar redan uppmuntrande en andra, förlåt, en tredje gång.
I dag ska vi in till Tjockhults gamla kärna och, tja, varför inte dricka kaffe. Vi har jobbat för mycket och behöver göra annat. Det är också en anledning till att denna eminenta bloggs sömniga intryck. Men vi väljer alltså att sätta på oss palestinasjalen och på vägen dra till, tja, varför inte Mazzarini för en, okej två, espresso och lite surr.
Vi vill bara tala om att vi å mänsklighetens vägnar skäms för vad som pågår i Gaza. Att Israel passar på att bomba FN-byggnader och sjukhus hör samman med att en vapenvila kan vara på gång. Det gäller att passa på att slå ut infrastrukturen så gott det går. Ungefär som när man under senaste Libanonkrigets sista dagar för ett par år sedan hivade ut ett antal miljoner klusterbomber som man fortfarande får leva med där nere på marken.
Annars tycks Sulan möjligen bli dansk, deprimerande nog. Vi får se. Pinones Arce, däremot, kanske blir svensk igen. Och Erkan turk. Och Touma svensk. Och Davies? Vi håller alla tummar vi kan för att han stannar i jämmerdalen. Vi är inte särskilt förtjusta i en del jänkare, det ska gudarna veta, och tycker att några, till exempel den nuvarande presidenten, vicepresidenten och ett antal ”rådgivare” till dem, ska ställas inför krigstribunalen i Haag. Men vissa jänkare älskar vi. Så är det. Vi tänker gärna kollektivt, men vi ser individen i det hela.
Vilken elva som Bajen till slut kommer att ställa upp när årets allsvenska sparkas igång står som vanligt skrivet i stjärnorna, fast i år mer oläsligt än nånsin. Två nya backar, ”med internationell” erfarenhet, kan ju finnas att tillgå, varav den ena åtminstone ska kunna nicka, om jag förstått saken rätt. För att citera Tony: ”Sen är det som det är i den här branschen – man kan aldrig riktigt veta.”
Lolos skada tycks vara av det slaget att den kan ställa till det, och runt om honom och där framme?
Vi är oroliga, och håller alla tummar vi kan.
Som vanligt, alltså.
Men det är fortfarande långt kvar till premiären, så vi ligger lågt.
Så småningom kanske vi ser allt i guldgrönt skimmer. Bara möjligheterna, inte problemen.
Som vanligt, alltså.
Nu har mokabryggaren mullrat klart. Jycken är åter hemma och vi går ut i solen.
I dag ska vi in till Tjockhults gamla kärna och, tja, varför inte dricka kaffe. Vi har jobbat för mycket och behöver göra annat. Det är också en anledning till att denna eminenta bloggs sömniga intryck. Men vi väljer alltså att sätta på oss palestinasjalen och på vägen dra till, tja, varför inte Mazzarini för en, okej två, espresso och lite surr.
Vi vill bara tala om att vi å mänsklighetens vägnar skäms för vad som pågår i Gaza. Att Israel passar på att bomba FN-byggnader och sjukhus hör samman med att en vapenvila kan vara på gång. Det gäller att passa på att slå ut infrastrukturen så gott det går. Ungefär som när man under senaste Libanonkrigets sista dagar för ett par år sedan hivade ut ett antal miljoner klusterbomber som man fortfarande får leva med där nere på marken.
Annars tycks Sulan möjligen bli dansk, deprimerande nog. Vi får se. Pinones Arce, däremot, kanske blir svensk igen. Och Erkan turk. Och Touma svensk. Och Davies? Vi håller alla tummar vi kan för att han stannar i jämmerdalen. Vi är inte särskilt förtjusta i en del jänkare, det ska gudarna veta, och tycker att några, till exempel den nuvarande presidenten, vicepresidenten och ett antal ”rådgivare” till dem, ska ställas inför krigstribunalen i Haag. Men vissa jänkare älskar vi. Så är det. Vi tänker gärna kollektivt, men vi ser individen i det hela.
Vilken elva som Bajen till slut kommer att ställa upp när årets allsvenska sparkas igång står som vanligt skrivet i stjärnorna, fast i år mer oläsligt än nånsin. Två nya backar, ”med internationell” erfarenhet, kan ju finnas att tillgå, varav den ena åtminstone ska kunna nicka, om jag förstått saken rätt. För att citera Tony: ”Sen är det som det är i den här branschen – man kan aldrig riktigt veta.”
Lolos skada tycks vara av det slaget att den kan ställa till det, och runt om honom och där framme?
Vi är oroliga, och håller alla tummar vi kan.
Som vanligt, alltså.
Men det är fortfarande långt kvar till premiären, så vi ligger lågt.
Så småningom kanske vi ser allt i guldgrönt skimmer. Bara möjligheterna, inte problemen.
Som vanligt, alltså.
Nu har mokabryggaren mullrat klart. Jycken är åter hemma och vi går ut i solen.
måndag, januari 12, 2009
Lite fotboll, trots allt
Ledig, trodde ni, men kaffe, jycke, tvätt, glömda räkningar och den allmänna könsmaktsoordningen kräver sin tribut även en dag som denna, och bingen står alltså tom trots idéer om annat denna gråmulna dysterdag i jämmerdalen där vintern abdikerat för hösten.
Den finns liksom ingen ände på eländet, men vi gör så gott vi kan.
Inte mycket att glädjas åt kanske, men vi är glada att dottern tog oss i hand för helgens demonstration på Sergels torg.
Den finns liksom ingen ände på eländet, men vi gör så gott vi kan.
Inte mycket att glädjas åt kanske, men vi är glada att dottern tog oss i hand för helgens demonstration på Sergels torg.
fredag, januari 09, 2009
Vi ställer in siktet
Vafalls, Gais?
Bajen möter alltså bland annat makrillarna i LA, ni vet där de grönvita heroerna förra året ”festade med Paris” på sitt ”lyxläger” på Home Depot Center och ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.
Allsvenskan närmar sig alltså med stormsteg.
Och Gais är ett steg på vägen. Snart kommer proffskrönikörerna i press och andra medier att placera Bajen på i runda tal åttonde plats när högsta serien i jämmerdalen ska gå i mål nästa vinter…
Muahahahah…
Just nu är vi relativt sett glada. Allsvenskan lurar alltså om hörnet, solen skiner och det blir faktiskt ljusare för var dag, kaffet smakade helt okej alldeles nyssens, för att inte tala om taggen, jycken har fått sitt – och vi ska dra på oss grillorna en stund och dra ut på isen innan vi måste dra till stan för att dra strån till stacken. Vi har till råga på allt bestämt oss för att göra ett par saker som vi borde gjort för länge sen, och så har vi fått ett mejl från den schweiziska nian som gladde oss. Vi vill helt enkelt att folk ska må bra och vara happy. Och det är dom här och var.
Barnen är förresten i skolan och förkovrar sig. Och i helgen ska dottern demonstrera mot dårskapen i Gaza. Och lille Viggo, det är sant, som vi är på nåt vis släkt med, ska få fira namngivningsfest med min för saken hitkomna syrra, som numera alltså är mormor ett par gånger om. Vi har naturligtvis köpt present till den lilla krabaten: en grönvit haklapp med texten "Bajare på tillväxt".
Och så räknar vi ned ("Hey svejs, eleven days"):
Bajen möter alltså bland annat makrillarna i LA, ni vet där de grönvita heroerna förra året ”festade med Paris” på sitt ”lyxläger” på Home Depot Center och ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.
Allsvenskan närmar sig alltså med stormsteg.
Och Gais är ett steg på vägen. Snart kommer proffskrönikörerna i press och andra medier att placera Bajen på i runda tal åttonde plats när högsta serien i jämmerdalen ska gå i mål nästa vinter…
Muahahahah…
Just nu är vi relativt sett glada. Allsvenskan lurar alltså om hörnet, solen skiner och det blir faktiskt ljusare för var dag, kaffet smakade helt okej alldeles nyssens, för att inte tala om taggen, jycken har fått sitt – och vi ska dra på oss grillorna en stund och dra ut på isen innan vi måste dra till stan för att dra strån till stacken. Vi har till råga på allt bestämt oss för att göra ett par saker som vi borde gjort för länge sen, och så har vi fått ett mejl från den schweiziska nian som gladde oss. Vi vill helt enkelt att folk ska må bra och vara happy. Och det är dom här och var.
Barnen är förresten i skolan och förkovrar sig. Och i helgen ska dottern demonstrera mot dårskapen i Gaza. Och lille Viggo, det är sant, som vi är på nåt vis släkt med, ska få fira namngivningsfest med min för saken hitkomna syrra, som numera alltså är mormor ett par gånger om. Vi har naturligtvis köpt present till den lilla krabaten: en grönvit haklapp med texten "Bajare på tillväxt".
Och så räknar vi ned ("Hey svejs, eleven days"):
torsdag, januari 08, 2009
Åter Gaza
Jag skulle vilja skriva om fotboll, jycken eller kaffe, men jag har inget val just nu.
Från den 6 november har journalister förhindrats att rapportera inifrån Gaza. De har helt enkelt inte släppts in. Från den 27 november har Israel stängt Gaza för journalister. I november alltså. Varför? Vad var det som man räknade med skulle hända?
“The Foreign Press Association expresses its grave concern about a five-day-old closure that has made the Gaza Strip inaccessible to the foreign media. It is absolutely essential that international journalists be allowed to enter the territory and deliver their news reports to Israel and the rest of the world.
The Israeli government has offered no plausible explanation for the extended lockdown and current hostilities need not preclude movement of journalists. We note that humanitarian cases are still going in and out, proving safe passage is possible. ”
Från den 6 november har journalister förhindrats att rapportera inifrån Gaza. De har helt enkelt inte släppts in. Från den 27 november har Israel stängt Gaza för journalister. I november alltså. Varför? Vad var det som man räknade med skulle hända?
“The Foreign Press Association expresses its grave concern about a five-day-old closure that has made the Gaza Strip inaccessible to the foreign media. It is absolutely essential that international journalists be allowed to enter the territory and deliver their news reports to Israel and the rest of the world.
The Israeli government has offered no plausible explanation for the extended lockdown and current hostilities need not preclude movement of journalists. We note that humanitarian cases are still going in and out, proving safe passage is possible. ”
Gaza på nytt
Här en röst inifrån Gaza: http://ingaza.wordpress.com/
Jag citerar The Guardian:
"The human rights group Amnesty claims that Israelis are also using civilians as human shields.
Malcolm Smart, its Middle East director, said: Our sources in Gaza report that Israeli soldiers have entered and taken up positions in a number of Palestinian homes, forcing families to stay in a ground floor room while they use the rest of their house as a military base and sniper position. This clearly increases the risk to the Palestinian families concerned and means they are effectively being used as human shields."
En ung palestinsk kvinna:
Jag citerar The Guardian:
"The human rights group Amnesty claims that Israelis are also using civilians as human shields.
Malcolm Smart, its Middle East director, said: Our sources in Gaza report that Israeli soldiers have entered and taken up positions in a number of Palestinian homes, forcing families to stay in a ground floor room while they use the rest of their house as a military base and sniper position. This clearly increases the risk to the Palestinian families concerned and means they are effectively being used as human shields."
En ung palestinsk kvinna:
Gaza, bland annat
Ibland vet man inte vad man ska ta sig till. Det är i alla fall min erfarenhet. Kan man ligga mycket lägre än en sjunken båt? I Gaza kan man det.
Det som Israel gör är för övrigt inget nytt. Frågan är: Vilka är terroristerna?
Det som Israel gör är för övrigt inget nytt. Frågan är: Vilka är terroristerna?
tisdag, december 23, 2008
Vi har redan sett framåt
Nej då, vi har inte dött bloggdöden. Vi har bara försökt göra det vi tydligen måste, om man får tro alla andra som vill ha ett ord med i laget. Sånt tar alldeles för mycket tid, inget snack om saken. Så för att råda bot på eländet har vi bland annat inhandlat julklapp till oss själva, om man får tro baksidestexten av nån jeppe på en av kvällsdrakarna ”en av de tio bästa filmerna de senaste hundra åren”. Eftersom den kom typ -74, när man fortfarande kunde göra film, kanske det ligger nåt i det. Vi har haft den på vhs, fattas bara, men sen spelade nån in typ Saltkråkan över halva och typ Rapport över resten. Just det, det handlar förstås om ”Vi som älskade varandra så mycket”, av Ettore Scola och med den oförlikneliga Stefania Sandrelli som nav, och när vi gjort det vi måste ska vi glo på den så att ungarna lär sig nåt om sånt som är viktigt.
Men just nu klär vi granen. Sen måste vi göra en massa annat. Så det blir kanske först nästa år.
Vi är i alla fall åter på g.
Till dess: god jul alla hedningar, grönvita själar och alla andra.
Nu ska vi avsmaka julakvaviten. Sånt kan ta sin tid det med.
Men just nu klär vi granen. Sen måste vi göra en massa annat. Så det blir kanske först nästa år.
Vi är i alla fall åter på g.
Till dess: god jul alla hedningar, grönvita själar och alla andra.
Nu ska vi avsmaka julakvaviten. Sånt kan ta sin tid det med.
fredag, november 28, 2008
¿Que pasó?
Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.
Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.
Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.
fredag, november 21, 2008
Politik är att vilja
Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.
Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?
Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.
Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?
Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.
torsdag, november 20, 2008
Sju tår kort
Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.
Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.
Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.
• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…
Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.
Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.
Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.
• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…
Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.
torsdag, november 13, 2008
After all... tomorrow is another day
Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.
Men vad bryr vi oss om det…
Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.
Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?
Mitch har förresten kilat vidare.
Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.
Jycken ser ut att vilja nåt.
Men vad bryr vi oss om det…
Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.
Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?
Mitch har förresten kilat vidare.
Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.
Jycken ser ut att vilja nåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
