Ni kanske inte tror mig men nånting har hänt.
Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?
Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.
Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?
Men vad är det som har hänt?
Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.
Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.
Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.
Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.
Jag får fortsätta att sniffa i luften.
måndag, juli 03, 2006
onsdag, juni 28, 2006
Frågor av vikt
Morgonpromenad? Icke sa nicke. Jycken har förflyttats till en utpost i skärgården, dit äldsta sonen och undertecknad ska ta sig – om någon bara kan sluta blogga.
Enligt samstämmiga uppgifter kommer 8.000 på riktig fotboll svältfödda bajare till Söderstadion i kväll till matchen mot norska Odd Grenland enbart för att se hur lång eller tjock Siboniso är (kan all divergerande sifferexercis ha nåt med inches och ounces att göra?). Själv är man som sagt på annan ort och får väl gå på hörsägen om hur det verkligen ligger till och om grabben håller måtten.
Annars är det som återstår av VM, som jag en gång misstänkte men hoppades att jag skulle missta mig på, de tunga elefanternas dans. Åtta lag kvar och Ukraina faller väl en smula utanför tungviktsgemenskapen. Om vi använder oss av en absolut tråkighetsskala för vad vi hittills sett är England i absolut toppklass – som vanligt – men den här gången kan det betyda att det är dom, må gudarna förbjuda, som vinner till slut.
Att Totti suger på tummen, kan det ha nåt med regression att göra?
Dock håller vi som så många andra två tre tummar för några andra kolosser – ett lag ser faktiskt lite väl välnärt ut, inte bara dom där framme, ett annat tillbringar mesta tiden i utvisningsbåset – och så förstås dom där små killarna från Pampas som snurrar på där framme som ilskna bin med bollsinne runt om Crespo.
Samba, fado och tango.
Apropå sång och musik. Midsommaren kom – och försvann. Kvar låg fem bärs i frysen som i all tysthet exploderat av trycket. Det blev alltså inte riktigt så blött som man kunde befara.
Och tänk, snart är det dags för riktig fotboll igen. Jag håller en slant på att Paulinho blir den förste att göra som Maxi Rodriguez, vars senaste strut på volley var en sann läckerbit.
På kylskåpsdörren intet nytt i tabellväg. Det ser bra ut. Vi stänger dörren och går ut.
Enligt samstämmiga uppgifter kommer 8.000 på riktig fotboll svältfödda bajare till Söderstadion i kväll till matchen mot norska Odd Grenland enbart för att se hur lång eller tjock Siboniso är (kan all divergerande sifferexercis ha nåt med inches och ounces att göra?). Själv är man som sagt på annan ort och får väl gå på hörsägen om hur det verkligen ligger till och om grabben håller måtten.
Annars är det som återstår av VM, som jag en gång misstänkte men hoppades att jag skulle missta mig på, de tunga elefanternas dans. Åtta lag kvar och Ukraina faller väl en smula utanför tungviktsgemenskapen. Om vi använder oss av en absolut tråkighetsskala för vad vi hittills sett är England i absolut toppklass – som vanligt – men den här gången kan det betyda att det är dom, må gudarna förbjuda, som vinner till slut.
Att Totti suger på tummen, kan det ha nåt med regression att göra?
Dock håller vi som så många andra två tre tummar för några andra kolosser – ett lag ser faktiskt lite väl välnärt ut, inte bara dom där framme, ett annat tillbringar mesta tiden i utvisningsbåset – och så förstås dom där små killarna från Pampas som snurrar på där framme som ilskna bin med bollsinne runt om Crespo.
Samba, fado och tango.
Apropå sång och musik. Midsommaren kom – och försvann. Kvar låg fem bärs i frysen som i all tysthet exploderat av trycket. Det blev alltså inte riktigt så blött som man kunde befara.
Och tänk, snart är det dags för riktig fotboll igen. Jag håller en slant på att Paulinho blir den förste att göra som Maxi Rodriguez, vars senaste strut på volley var en sann läckerbit.
På kylskåpsdörren intet nytt i tabellväg. Det ser bra ut. Vi stänger dörren och går ut.
fredag, juni 23, 2006
Fyra frågor före sillen
Apropå midsommarafton:
• Vem bryr sig ett skit om vad Göran Skytte ägnar sig åt en dag som denna? Eller varför han gör det han gör? Och har ni inte läst Svenskan behöver ni ägna det hela en tanke.
• Vad tycker ni: Ska man stänga av Väder-Tone för det halvtaskiga midsommaraftonsvädret eller ska man slänga ut TV4-ledningen för de väl valda bildutsnitten i till exempel Paradise Hotel?
• Och vem är egentligen största hotet mot en skön midsommarafton: Saddam eller George?
• Är det förresten nån som vill fira demokrati och midsommarafton i Irak?
• Vem bryr sig ett skit om vad Göran Skytte ägnar sig åt en dag som denna? Eller varför han gör det han gör? Och har ni inte läst Svenskan behöver ni ägna det hela en tanke.
• Vad tycker ni: Ska man stänga av Väder-Tone för det halvtaskiga midsommaraftonsvädret eller ska man slänga ut TV4-ledningen för de väl valda bildutsnitten i till exempel Paradise Hotel?
• Och vem är egentligen största hotet mot en skön midsommarafton: Saddam eller George?
• Är det förresten nån som vill fira demokrati och midsommarafton i Irak?
Med målsinnet kvar
Jyckens morgonpromenad utan intermezzon. En radda träbåtar som på led tuffade i väg över viken för att fullastade med färskpotatis, sill och brännvin hedra nån skärgårdsö dagen till ära förgyllde vår paus med dagens första tagg längst ut på udden. Den första rackaren, en stor segelmotorbåt, en förväxt Petterssonare med mast om ni förstår er på båtar, hade stor flaggning. Jag vet inte, det var en hiskelig massa vimplar men om jag minns min Tintin rätt såg det dessutom ut som om de hade pest ombord.
Annars har sonen sagt att jag påminner om Ronaldo. Jag förstår vad han syftar på.
Lustigt nog började jag räkna hit och dit och kom fram till att samma dag som Marcus Allbäck gjorde VM-historiens tvåtusende mål satte jag i mig min ettusende vaniljbulle på favoritfiket.
Så jag har, precis som Ronaldo, börjat röra på mig.
En normalt arbetande fotbollslirare i VM springer väl en mil per match. Men inte Ronaldo. Han sprang sammanlagt 62 meter mot Japan. Man behöver alltså inte springa många meter för att göra två mål.
I alla fall inte mot Japan. Och om man heter Ronaldo.
Hur normalt är det att man i tämligen vuxen ålder funderar på vad man ska bli när man blir stor?
Och hur många meter måste man springa för att komma i mål?
De frågorna, och många andra, får stå på tillväxt denna dag. Mokabryggaren kallar, ungarna har dukat frukost, och det är inte omöjligt att jag följer midsommarinstinkten och tar en knapp därtill.
Annars har sonen sagt att jag påminner om Ronaldo. Jag förstår vad han syftar på.
Lustigt nog började jag räkna hit och dit och kom fram till att samma dag som Marcus Allbäck gjorde VM-historiens tvåtusende mål satte jag i mig min ettusende vaniljbulle på favoritfiket.
Så jag har, precis som Ronaldo, börjat röra på mig.
En normalt arbetande fotbollslirare i VM springer väl en mil per match. Men inte Ronaldo. Han sprang sammanlagt 62 meter mot Japan. Man behöver alltså inte springa många meter för att göra två mål.
I alla fall inte mot Japan. Och om man heter Ronaldo.
Hur normalt är det att man i tämligen vuxen ålder funderar på vad man ska bli när man blir stor?
Och hur många meter måste man springa för att komma i mål?
De frågorna, och många andra, får stå på tillväxt denna dag. Mokabryggaren kallar, ungarna har dukat frukost, och det är inte omöjligt att jag följer midsommarinstinkten och tar en knapp därtill.
torsdag, juni 22, 2006
Spekulationer på löjligt låg nivå
Jycken är ute på kvällspromenad. Det är årets kortaste natt, så dottern är med därute med matten och trampar runt på stigarna. Yngsta sonen däremot svischar förbi i Ljungberg-tröjan för att nästa gång jag ser honom bära Deco-diton. Själv har jag, och det gjorde jag redan i morse även om jag inte öppnade själva dörren av samma anledning som nu, tagit ett par varv förbi kylskåpet och studerat den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
Att jag tagit vägen förbi kylskåpet beror på att Argentina-Holland blev ungefär den fest man kunde vänta sig när två fotbollselefanter redan är klara för avancemang, det vill säga man får njuta av det lilla som bjuds när resultatet inte spelar någon som helst roll. Och det är, när det gäller Argentina (Sydamerikas Hammarby?), i och för sig inte det sämsta.
Att Elfenbenskusten, ännu en elefant, hamnade i samma grupp är i sammanhanget en smula tragiskt eftersom det kunde ha burit längre för dem en annan väg.
För att återvända till livets väsentligheter tog jag kylskåpsvägen för att studera en populär blogg vars språkkunskaper eller kontakter i frågor om det berörda språket vida överstiger mina. Jag hade en gång en klasskamrat som bland annat hette Geza (och bar samma efternamn som en av hjältarna på Puskastiden), och man undrar: Vart tar dom vägen när man som bäst behöver dom?
Att satsen ”A walesi Cardiff City mellett a svéd éllovas Hammarby vezetői is tudnak Mészöly Géza eredményeiről” nämns i samma artikel som Anders Linderoth kanske betyder att AL vill till Cardiff City men att det är nåt som Géza inte rekommenderar.
Varför en ungersk tidning skulle ägna sig åt just Anders Linderoths vidare öden såhär i VM-tider kan man ju förstås fråga sig.
Om jag tar ett ännu ett varv förbi kylskåpet kanske jag hittar den där sista grolschen som lär finnas där.
Om jag nu räknat rätt.
Att jag tagit vägen förbi kylskåpet beror på att Argentina-Holland blev ungefär den fest man kunde vänta sig när två fotbollselefanter redan är klara för avancemang, det vill säga man får njuta av det lilla som bjuds när resultatet inte spelar någon som helst roll. Och det är, när det gäller Argentina (Sydamerikas Hammarby?), i och för sig inte det sämsta.
Att Elfenbenskusten, ännu en elefant, hamnade i samma grupp är i sammanhanget en smula tragiskt eftersom det kunde ha burit längre för dem en annan väg.
För att återvända till livets väsentligheter tog jag kylskåpsvägen för att studera en populär blogg vars språkkunskaper eller kontakter i frågor om det berörda språket vida överstiger mina. Jag hade en gång en klasskamrat som bland annat hette Geza (och bar samma efternamn som en av hjältarna på Puskastiden), och man undrar: Vart tar dom vägen när man som bäst behöver dom?
Att satsen ”A walesi Cardiff City mellett a svéd éllovas Hammarby vezetői is tudnak Mészöly Géza eredményeiről” nämns i samma artikel som Anders Linderoth kanske betyder att AL vill till Cardiff City men att det är nåt som Géza inte rekommenderar.
Varför en ungersk tidning skulle ägna sig åt just Anders Linderoths vidare öden såhär i VM-tider kan man ju förstås fråga sig.
Om jag tar ett ännu ett varv förbi kylskåpet kanske jag hittar den där sista grolschen som lär finnas där.
Om jag nu räknat rätt.
onsdag, juni 21, 2006
Allt ni behöver veta i halvtid
Morgonpromenad dagen efter upphämtningen i Köln. Jycken tar det cool. Vad hände egentligen i går? Jo, det enda som gällde var att behålla en 38 år gammal svit mot världens mest överskattade lag i fotboll alla kategorier. Åtminstone i England. Vi lyckades. Vi är ännu en gång bäst.
Det finns något genuint fint med Allbäck. Inget snack om att Zlatan är ursvensk, och Henke och Freddie och Lucic och alla dom andra med, men Allbäck är liksom ännu mer utmejslad ur graniten, en rese i den mörka granskogen, den som aldrig skulle kunna blåsas omkull av nån Gudrun, en ståndaktig kobbe i nån vindpinad skärgård, nånting mitt emellan en tur på en rattkälke en smällkall stjärnklar vinternatt i två meter snö och den förunderligt ljusa och vemodiga midsommarnatten efter två östgöta sädes när man tänker varför kan det inte alltid få vara så här och man ger fan i alla mygg för man har annat att tänka på. Ungefär sån är han.
1–1-målet var naturligtvis kalas och högsta klass på. Och om man så vill: en blixt från en klarblågul himmel.
Eftersom det är fotbolls-VM samlas även de mindre begivna framför burken. Vi som letar tecken och analyserar varje steg på planen och står i från första sekunden för att inte missa nåt får stå ut med att folk, ungar, jyckar ränner förbi och skymmer burken i en jämn ström för att hämta chips, koka te, byta plats, hämta nåt i all oändlighet. Ungarna är uppspelta och låter därefter. Svärmor in spe kommer in efter en halvtimme och bänkar sig hon med efter att ha gått runt, just det, framför burken för att hälsa på folk, ungar, jycken, hämta nåt, hämta te. Efter fem minuter frågar hon vem den där svarta figuren på planen är. Två minuter senare undrar hon: Är det bara i ishockey som målvakterna är sådär tjocka? Men sen säger hon dagens klockrena så långt: Det är ju bara dom röda som spelar.
I andra halvlek blev det definitivt bättre och bollen emellanåt på marken. Och vi som pläderar för rättvisa kan inte annat säga än att den skipades när Henke vred runt foten i 180 grader och med hjälp av dobbarna stötte in bollrackarn ner i keepern Robinsons högra hörn.
Och England är fortfarande, och vad dom än säger, sen 38 år som allra mest världens näst bästa lag.
Tidigare under dagen var Ecuador lika intresserat av att spela fotboll som kyrkokören i Nordingrå. Att Sverige i sin åttondel får ta sig an Tyskland är inte mycket att orda om, men jag säger bara: engelsmännen kan ha satt sin sista potatis.
I dag är det dags för hygglig underhållning. Argentina tar sig an Holland. Det kan ju i och för sig bli som att se två stycken Ecuador träningsspela eftersom bägge är klara för åttondelsfinal, men man kan ju alltid ägna sig åt att räkna på hur många tillslag på bollen som Sorin och hans kompisar använder för att hålla bollen inom laget. Och lite intresse borde även vinthundarna från Pampas kunna uppbringa; segraren slipper möta Portugal i åttondelsfinalen. Fast det är troligen mer motivation för de orange.
Att Zidane är avstängd sista gruppspelsmatchen är möjligen Frankrikes räddning. Om dom nu vill gå vidare, för så har det inte sett ut.
När den ena av brassarnas två tjockisar längst fram lyckades göra mål, och det mot Australien, var anledningen att den andra tjockisen inte orkade göra nåt med bollen, utan i stället passade polaren: ”Oye, gordo, du får göra’t.” En annan, bänkad målvakt hade självklart tagit strumprullaren.
Annars ser Spanien piggt ut.
Jag lyfter dessutom på hatten för Ghana som inte brydde sig ett dyft om att de ledde med ett noll över Tjeckien, utan i stället gasade på för att göra fler mål. Fast har nån anmält den där snubben med det fula armbandet till Fifa? Det såg för ruskigt ut.
Om Italien slutar göra självmål kan de gå vidare.
Så nu vet ni allt om fotbolls-VM. För egen del väntar mokabryggaren att puttra i gång.
Det finns något genuint fint med Allbäck. Inget snack om att Zlatan är ursvensk, och Henke och Freddie och Lucic och alla dom andra med, men Allbäck är liksom ännu mer utmejslad ur graniten, en rese i den mörka granskogen, den som aldrig skulle kunna blåsas omkull av nån Gudrun, en ståndaktig kobbe i nån vindpinad skärgård, nånting mitt emellan en tur på en rattkälke en smällkall stjärnklar vinternatt i två meter snö och den förunderligt ljusa och vemodiga midsommarnatten efter två östgöta sädes när man tänker varför kan det inte alltid få vara så här och man ger fan i alla mygg för man har annat att tänka på. Ungefär sån är han.
1–1-målet var naturligtvis kalas och högsta klass på. Och om man så vill: en blixt från en klarblågul himmel.
Eftersom det är fotbolls-VM samlas även de mindre begivna framför burken. Vi som letar tecken och analyserar varje steg på planen och står i från första sekunden för att inte missa nåt får stå ut med att folk, ungar, jyckar ränner förbi och skymmer burken i en jämn ström för att hämta chips, koka te, byta plats, hämta nåt i all oändlighet. Ungarna är uppspelta och låter därefter. Svärmor in spe kommer in efter en halvtimme och bänkar sig hon med efter att ha gått runt, just det, framför burken för att hälsa på folk, ungar, jycken, hämta nåt, hämta te. Efter fem minuter frågar hon vem den där svarta figuren på planen är. Två minuter senare undrar hon: Är det bara i ishockey som målvakterna är sådär tjocka? Men sen säger hon dagens klockrena så långt: Det är ju bara dom röda som spelar.
I andra halvlek blev det definitivt bättre och bollen emellanåt på marken. Och vi som pläderar för rättvisa kan inte annat säga än att den skipades när Henke vred runt foten i 180 grader och med hjälp av dobbarna stötte in bollrackarn ner i keepern Robinsons högra hörn.
Och England är fortfarande, och vad dom än säger, sen 38 år som allra mest världens näst bästa lag.
Tidigare under dagen var Ecuador lika intresserat av att spela fotboll som kyrkokören i Nordingrå. Att Sverige i sin åttondel får ta sig an Tyskland är inte mycket att orda om, men jag säger bara: engelsmännen kan ha satt sin sista potatis.
I dag är det dags för hygglig underhållning. Argentina tar sig an Holland. Det kan ju i och för sig bli som att se två stycken Ecuador träningsspela eftersom bägge är klara för åttondelsfinal, men man kan ju alltid ägna sig åt att räkna på hur många tillslag på bollen som Sorin och hans kompisar använder för att hålla bollen inom laget. Och lite intresse borde även vinthundarna från Pampas kunna uppbringa; segraren slipper möta Portugal i åttondelsfinalen. Fast det är troligen mer motivation för de orange.
Att Zidane är avstängd sista gruppspelsmatchen är möjligen Frankrikes räddning. Om dom nu vill gå vidare, för så har det inte sett ut.
När den ena av brassarnas två tjockisar längst fram lyckades göra mål, och det mot Australien, var anledningen att den andra tjockisen inte orkade göra nåt med bollen, utan i stället passade polaren: ”Oye, gordo, du får göra’t.” En annan, bänkad målvakt hade självklart tagit strumprullaren.
Annars ser Spanien piggt ut.
Jag lyfter dessutom på hatten för Ghana som inte brydde sig ett dyft om att de ledde med ett noll över Tjeckien, utan i stället gasade på för att göra fler mål. Fast har nån anmält den där snubben med det fula armbandet till Fifa? Det såg för ruskigt ut.
Om Italien slutar göra självmål kan de gå vidare.
Så nu vet ni allt om fotbolls-VM. För egen del väntar mokabryggaren att puttra i gång.
tisdag, juni 13, 2006
Järtecken
Strax före två i natt gled en stor fet guldfärgad absolut rund ost upp över trädtopparna på andra sidan den spegelblanka viken och det såg ut som en, just det, stor jämra självlysande fotboll. Jåglarna var redan besatt i gång i den tropiska natten, och i trädgården stod tältet där yngsta sonen med övernattande kompis snusade på var sin sida om ett pågående monopolspel. Hade tänkt ta ett nattdopp, men det var nåt spooky med den där guldskimrande fotbollen så jag stod där ett tag och glodde innan jag tvehågset gick hem. Den ville liksom aldrig ta fart utan hängde där och balanserade på trädtopparna. Som om den inte visste vad den ville.
Jag vet hur det kan vara.
Att Italien gör två mål i en premiär måste vara VM:s hittills största överraskning och kan betyda att de åker ut redan i åttondelen.
Hade Östlund varit på planen hade inte Robben fått springa omkring sådär obehindrat och göra som han ville som han gjorde mot Serbien.
Ante Covic skymtade i burken när alla brucearna på typiskt australiskt manligt manér grattade varandra efter nåt av målen. Med tanke på målvaktens nonchalanta ingripande vid japanernas 1–0-historia borde han ha tagit ett steg närmare startelvan.
VM är visserligen i gång, men det är i dag det är allvar på riktigt, om ni förstår vad jag menar. Själv kommer jag att ladda med ett dopp, ett antal kaffe, en och annan tagg och nån timme före avspark hälla upp en fingerborg tysk whisky och dra på mig Romariotröjan modell -94, som numera får bäraren att påminna mer om Ronaldo. Det har hänt en del saker sen det senast begav sig. Det är nog ingen syn för gudar, men det som man ser under det kroppstajta plagget är, jag lovar, inget annat än muskler i vila.
Så är det: VM ser såhär långt ut att bli de stora elefanternas dans, och i kväll ska den största upp till bevis. Innan dess trär Frankrike och Schweiz 0–0-dansen, om nu förbundskapten Kuhns steglära håller ännu ett varv mot Zizou och Henri. Och en sak till, när jag nu ändå håller på att älta den där runda saken till leda: vill Sverige vara med och dansa en bit på vägen är det nog bra om dom pucklar på varandra allt vad tygen håller i omklädningsrum och på träningsplaner. Tre fyra blåtiror är nog ett minimum för vinst mot Paraguaygubbarna.
Jycken? Morgonpromenaden hölls kort, och nu ligger hon sedan dess under en buske och flämtar. Själv lunkar jag till köket för att fylla på vätskeförrådet, stannar till vid kylskåpsdörren och studerar den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
Jag vet hur det kan vara.
Att Italien gör två mål i en premiär måste vara VM:s hittills största överraskning och kan betyda att de åker ut redan i åttondelen.
Hade Östlund varit på planen hade inte Robben fått springa omkring sådär obehindrat och göra som han ville som han gjorde mot Serbien.
Ante Covic skymtade i burken när alla brucearna på typiskt australiskt manligt manér grattade varandra efter nåt av målen. Med tanke på målvaktens nonchalanta ingripande vid japanernas 1–0-historia borde han ha tagit ett steg närmare startelvan.
VM är visserligen i gång, men det är i dag det är allvar på riktigt, om ni förstår vad jag menar. Själv kommer jag att ladda med ett dopp, ett antal kaffe, en och annan tagg och nån timme före avspark hälla upp en fingerborg tysk whisky och dra på mig Romariotröjan modell -94, som numera får bäraren att påminna mer om Ronaldo. Det har hänt en del saker sen det senast begav sig. Det är nog ingen syn för gudar, men det som man ser under det kroppstajta plagget är, jag lovar, inget annat än muskler i vila.
Så är det: VM ser såhär långt ut att bli de stora elefanternas dans, och i kväll ska den största upp till bevis. Innan dess trär Frankrike och Schweiz 0–0-dansen, om nu förbundskapten Kuhns steglära håller ännu ett varv mot Zizou och Henri. Och en sak till, när jag nu ändå håller på att älta den där runda saken till leda: vill Sverige vara med och dansa en bit på vägen är det nog bra om dom pucklar på varandra allt vad tygen håller i omklädningsrum och på träningsplaner. Tre fyra blåtiror är nog ett minimum för vinst mot Paraguaygubbarna.
Jycken? Morgonpromenaden hölls kort, och nu ligger hon sedan dess under en buske och flämtar. Själv lunkar jag till köket för att fylla på vätskeförrådet, stannar till vid kylskåpsdörren och studerar den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
söndag, juni 11, 2006
Den rätta knycken
Arla söndagsmorgonpromenad, på jakt efter ro och kontemplation såhär dagen efter debaclet nere i Dortmund. Inga stavgångare. Inga löpare. Inte ens några andra hundar ute. Däremot fullt av män som talar främmande språk längs stränderna med var sitt fiskespö i det kadmiumrika vattnet, och jycken hinner skälla ut ett par innan jag inser att jag blir tvungen att koppla henne. Får dom nån fisk? Ingen aning. Och om: Äter dom upp den? Eller hamnar den i bollabäsen i Grands kök? Jag hoppas inte det.
Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.
Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.
England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.
Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.
Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.
Så kan det gå.
Sen var det dags.
Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.
Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?
Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.
Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.
Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.
Då vinner man inga matcher.
Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.
0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.
En sak till: jag kryssade matchen på tipset.
Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.
Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.
God teknik kan ju ha med saken att göra.
Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.
Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.
Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)
Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.
Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.
England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.
Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.
Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.
Så kan det gå.
Sen var det dags.
Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.
Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?
Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.
Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.
Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.
Då vinner man inga matcher.
Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.
0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.
En sak till: jag kryssade matchen på tipset.
Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.
Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.
God teknik kan ju ha med saken att göra.
Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.
Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.
Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)
fredag, juni 02, 2006
Vårt liv är inte bara knog
Det ringer på dörren. Klockan är tidig förmiddag och jag har just sparkat i gång mokabryggaren för andra varvet. Jag hinner glo på tabellen som sitter upptejpad på kylskåpet. Det ser bra ut.
”Fan, är inte du skådespelare?!”
Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”
Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.
Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.
Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.
Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.
Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.
Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.
Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.
Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.
De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.
Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.
”Fan, är inte du skådespelare?!”
Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”
Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.
Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.
Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.
Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.
Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.
Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.
Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.
Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.
De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.
Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.
torsdag, juni 01, 2006
Too Much Junkie Business
Som sagt, man har inte mycket att säga men det man säger säger man med besked.
Som sagt: nackspärr.
Den här killen ”lider” av ett annat slags stelhet.
Halv fyra i natt stretchade jag omkring på gräsmattan i morgonrock och med skön fågelrock i buskagen. Koltrasten är en riktig baddare på att hålla låda. Fast den lokala näktergalen, nånting mittemellan Freddie Mercury och Johnny Thunders, tycks befinna sig på okänd ort.
Jag tände en tagg och glodde en stund på den sovande svanen på andra sidan viken.
Sen tog jag ett varv förbi kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
Jycken trodde förstås att det var dags för morgonpromenad eller nåt, men det får vara måtta på aktiviteterna halv fyra på morgonkvisten.
Sen har naprapaten blivit något rikare och jag allt fattigare.
Annars har det inte hänt ett skit.
Som sagt: nackspärr.
Den här killen ”lider” av ett annat slags stelhet.
Halv fyra i natt stretchade jag omkring på gräsmattan i morgonrock och med skön fågelrock i buskagen. Koltrasten är en riktig baddare på att hålla låda. Fast den lokala näktergalen, nånting mittemellan Freddie Mercury och Johnny Thunders, tycks befinna sig på okänd ort.
Jag tände en tagg och glodde en stund på den sovande svanen på andra sidan viken.
Sen tog jag ett varv förbi kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.
Jycken trodde förstås att det var dags för morgonpromenad eller nåt, men det får vara måtta på aktiviteterna halv fyra på morgonkvisten.
Sen har naprapaten blivit något rikare och jag allt fattigare.
Annars har det inte hänt ett skit.
lördag, maj 27, 2006
Gick till sina fäder, sade han som släppte sig
Som sagt, nackspärr. Hur som helst, på vägen till mokabryggaren glodde jag en stund på den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Jyckens morgonpromenad fick dock expedieras av någon annan.
Gårdagskvällen tillbringades till en del framför burken, litegrann fuckin halvsubversivt får man väl allt säga eftersom alla andra lämnat huset för utflykt till Järna eller handbollscup i Hallsberg och jag passade på att tillsammans med en påse polly och en paraflex glo en stund på formerly known as Eminem som hipphoppade och stod i, men jag vet inte om jag fick nån egentlig lust att oppåpoppa, han drog sig mest i ett speciellt ställe på brallorna, var i alla fall min upplevelse av hela kittet. Mitt råd är att han bör uppsöka nåt slags jänkarnas motsvarighet till vår vårdcentral för jag misstänker att han har flugor i trumpeten.
Fast det kanske var nåt gammalt gig som Svt kommit över.
Innan dess var det nån rulle med Nicole Kidman som med uppspärrade ögon gick omkring i nåt slags spökhus, och jag begrep aldrig om hon var död eller levande. Hennes skådespeleri gav liksom inga ledtrådar därvidlag.
Annars har jag återfunnit en guldgruva i bokhyllan som jag låg och bläddrade i mellan varven i tevesoffan. Samma sak sker ungefär vart femte år. Resultatet med andra ord detsamma: familjen ler ansträngt nån vecka åt ”fyndet” och håller så småningom för öronen döva för sanningarna som strömmar ur ”Svenska ordstäv”. Ni vet: Mycket skrik och lite ull, sade gumman när hon klippte grisen.
Och det är klart, det kan bli tjatigt om man hela tiden hör någon säga saker som Jag förstår, sade han som ingenting begrep. Eller Det svartnar för ögonen sa flickan, kysste sotarn. Eller varför inte Mycket smått och gott, sade fan, bläddrade i bibeln. Eller att höra den här vid frukostbordet: Det är ägg som ägg, sade prästen, tog det största.
Och så vidare.
Problemet är förstås för alla postmoderna stackare att vissa aktuella yrkeskategorier och personer lyser med sin frånvaro i Fredrik Ströms bok, åtminstone i min upplaga från -78: de flesta direktörer av alla de slag (till exempel försäkringsbolags-, skivbolags- eller bankdirektörer), vd-ar av lika många slag, styrelseledamöter, politiker, partiledare, ekonomiprofessorer, feminister, amerikanska presidenter och så vidare. Ordstäv om pigor finns det naturligtvis gott om (”Det bästa är gott nog, sade pigan, sög sillhuvudet”), och det kan behövas eftersom det snart kan vara dags för hennes comeback i skattesubventionerad skepnad. Bagare finns det förstås fortfarande där ute i verkligheten (”Sjön suger, sade bagaren, gick över Slussen”) och snickare (”Den spiken drog, sade timmerman, stoppade i fickan”). Men det går inte att komma ifrån diskrepansen mellan säg krukmakarn (”Mer ler, sade krukmakarn, fes i pumpen”) och Bert Karlsson.
Fast det går ju naturligtvis att byta ut vissa halvt bortglömda yrken och personer mot nya, för tillfället i ropet.
Eller sitter det nån där ute i de svenska stugorna som snajdar ihop nya ordstäv ur folkdjupet som ”Vi låter udda vara jämnt, sade Anitra, behöll pensionen”?
Det borde finnas en hel del i vår nutid att ha som underlag för den som är intresserad av saken.
Jyckens morgonpromenad fick dock expedieras av någon annan.
Gårdagskvällen tillbringades till en del framför burken, litegrann fuckin halvsubversivt får man väl allt säga eftersom alla andra lämnat huset för utflykt till Järna eller handbollscup i Hallsberg och jag passade på att tillsammans med en påse polly och en paraflex glo en stund på formerly known as Eminem som hipphoppade och stod i, men jag vet inte om jag fick nån egentlig lust att oppåpoppa, han drog sig mest i ett speciellt ställe på brallorna, var i alla fall min upplevelse av hela kittet. Mitt råd är att han bör uppsöka nåt slags jänkarnas motsvarighet till vår vårdcentral för jag misstänker att han har flugor i trumpeten.
Fast det kanske var nåt gammalt gig som Svt kommit över.
Innan dess var det nån rulle med Nicole Kidman som med uppspärrade ögon gick omkring i nåt slags spökhus, och jag begrep aldrig om hon var död eller levande. Hennes skådespeleri gav liksom inga ledtrådar därvidlag.
Annars har jag återfunnit en guldgruva i bokhyllan som jag låg och bläddrade i mellan varven i tevesoffan. Samma sak sker ungefär vart femte år. Resultatet med andra ord detsamma: familjen ler ansträngt nån vecka åt ”fyndet” och håller så småningom för öronen döva för sanningarna som strömmar ur ”Svenska ordstäv”. Ni vet: Mycket skrik och lite ull, sade gumman när hon klippte grisen.
Och det är klart, det kan bli tjatigt om man hela tiden hör någon säga saker som Jag förstår, sade han som ingenting begrep. Eller Det svartnar för ögonen sa flickan, kysste sotarn. Eller varför inte Mycket smått och gott, sade fan, bläddrade i bibeln. Eller att höra den här vid frukostbordet: Det är ägg som ägg, sade prästen, tog det största.
Och så vidare.
Problemet är förstås för alla postmoderna stackare att vissa aktuella yrkeskategorier och personer lyser med sin frånvaro i Fredrik Ströms bok, åtminstone i min upplaga från -78: de flesta direktörer av alla de slag (till exempel försäkringsbolags-, skivbolags- eller bankdirektörer), vd-ar av lika många slag, styrelseledamöter, politiker, partiledare, ekonomiprofessorer, feminister, amerikanska presidenter och så vidare. Ordstäv om pigor finns det naturligtvis gott om (”Det bästa är gott nog, sade pigan, sög sillhuvudet”), och det kan behövas eftersom det snart kan vara dags för hennes comeback i skattesubventionerad skepnad. Bagare finns det förstås fortfarande där ute i verkligheten (”Sjön suger, sade bagaren, gick över Slussen”) och snickare (”Den spiken drog, sade timmerman, stoppade i fickan”). Men det går inte att komma ifrån diskrepansen mellan säg krukmakarn (”Mer ler, sade krukmakarn, fes i pumpen”) och Bert Karlsson.
Fast det går ju naturligtvis att byta ut vissa halvt bortglömda yrken och personer mot nya, för tillfället i ropet.
Eller sitter det nån där ute i de svenska stugorna som snajdar ihop nya ordstäv ur folkdjupet som ”Vi låter udda vara jämnt, sade Anitra, behöll pensionen”?
Det borde finnas en hel del i vår nutid att ha som underlag för den som är intresserad av saken.
fredag, maj 26, 2006
Tappad haka kan ge nackspärr
Nackspärr.
Det hade man ingen aning om för trehundrasextiosex dar sen alltså, när det skulle vara dags för det tvåhundratrettiosjunde inlägget, att man skulle sitta här med nackspärr dan innan ens blogg firar ettårsjubileum. Så kan det gå.
Inte nog med det. Nackspärr hela veckan, och naprapaten, som heter Bosse och som med vana nävar och med ett och annat knak nästan lyckats vrida mitt huvud varvet runt, surrade om att det kunde vara ett resultat av att ha suttit i drag men att han när han funderat på saken på kvällen mellan mina hitintills två besök kommit fram till att jag, med tanke på det som sonen kallar för rören som går upp i nacken och särskilt dem från vänster axel som var och är spända som fiolsträngar, kan ha haft det latent i tre månader – eller varför inte tre år. Sade alltså Bosse.
Att man får sin naprapat att tänka på en under hans fritid är med ett halvmodernt uttryck starkt jobbat.
Själv misstänker jag att det hela började när jag för ohemult mycket pengar (och det var ändå ett med tidens mått sanslöst studenterbjudande) tjackade min första Classic. (Vilket var en urtjusig beige rackare till datormaskin som jag fortfarande har kvar och som numera används som fotstöd. Så kan det gå.) Datorer påverkar oss, bara så ni vet, så varför skulle dom inte på sikt kunna ge oss alla nackspärr? Och kanske för gott…
Ett annan alternativ men självklar fiolsträngsrörsteori och som dessutom stärker mina misstankar om vad som väntar oss alla kan ju vara det faktum att jag i förra veckan för första gången satt framför en pc.
Varför börjar man blogga? Tja, man har en dator och tänker bland mycket annat: Varför inte gå till botten med feminismen, som ett exempel. Och? Tja, man bloggar på, lämnar datorn och disken står fortfarande kvar och väntar. För att inte tala om alla brödsmulorna.
Eller så är man modern och läser kvällsdrakarna med hjälp av ettorna och nollorna och konstaterar att det är Älgterror i Trollhättan. Där har nämligen en ilsken älg jagat upp kvinna i träd, och polisen tycks som vanligt stå bredvid och titta på när det verkligen gäller: "Vi har problem med älgar som attackerar människor." Eller att sexskandalen kan kosta frugan: Filmstjärnan anklagas för offentlig onani. Och så tänker man att det om något är nåt att gå till botten med innan man tappar hakan för gott. Och just då läser man att kapslar ska få Siennas lökar att bli större. Och om en stor guide till billiga lyften på resan. Och just det: Sanna lyfte sina i Syrien.
Men då är det såklart dags att gå ut med jycken.
Sen kan man ju ta tillfället i akt att blogga om att man varje dag passar på att studera den allsvenska tabellen, som lämpligt nog sitter upptejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Fler vinnare i veckan: ni vet väl att Melodifestivalens målgrupp är sju- till nioåringar? Det råder alltså inget tvivel om att rätt låt vann.
Annat som är sig likt: Kålle och Ada har för vana att så fort svenska landslaget i fotboll visar sig på baksidan bua för allt vad näten håller. Jag säger inget om att komma förväntningarna på skam; det blir lätt så när man annars endast en gång om året får se riktig fotboll.
Inte nog med att rätt låt vann, alla som har en åsikt i frågan är rörande överens om att vi har problem på ena flanken. Frågan som gäller är: Vilket rundningsmärke ska få äran att vara högerback?
Och i vanlig ordning såhär års får jycken agera testkanin för diverse mysko medel som ska få fästingarna att lämna landet. Själv börjar jag misstänka att krypen gillar vitlök. Eller jycken.
Ungefär som för trehundrasextiosex dar sen, alltså.
Och, just det, dags att sätta sprutt på mokabryggaren.
Jag tar naturligtvis vägen förbi kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Det hade man ingen aning om för trehundrasextiosex dar sen alltså, när det skulle vara dags för det tvåhundratrettiosjunde inlägget, att man skulle sitta här med nackspärr dan innan ens blogg firar ettårsjubileum. Så kan det gå.
Inte nog med det. Nackspärr hela veckan, och naprapaten, som heter Bosse och som med vana nävar och med ett och annat knak nästan lyckats vrida mitt huvud varvet runt, surrade om att det kunde vara ett resultat av att ha suttit i drag men att han när han funderat på saken på kvällen mellan mina hitintills två besök kommit fram till att jag, med tanke på det som sonen kallar för rören som går upp i nacken och särskilt dem från vänster axel som var och är spända som fiolsträngar, kan ha haft det latent i tre månader – eller varför inte tre år. Sade alltså Bosse.
Att man får sin naprapat att tänka på en under hans fritid är med ett halvmodernt uttryck starkt jobbat.
Själv misstänker jag att det hela började när jag för ohemult mycket pengar (och det var ändå ett med tidens mått sanslöst studenterbjudande) tjackade min första Classic. (Vilket var en urtjusig beige rackare till datormaskin som jag fortfarande har kvar och som numera används som fotstöd. Så kan det gå.) Datorer påverkar oss, bara så ni vet, så varför skulle dom inte på sikt kunna ge oss alla nackspärr? Och kanske för gott…
Ett annan alternativ men självklar fiolsträngsrörsteori och som dessutom stärker mina misstankar om vad som väntar oss alla kan ju vara det faktum att jag i förra veckan för första gången satt framför en pc.
Varför börjar man blogga? Tja, man har en dator och tänker bland mycket annat: Varför inte gå till botten med feminismen, som ett exempel. Och? Tja, man bloggar på, lämnar datorn och disken står fortfarande kvar och väntar. För att inte tala om alla brödsmulorna.
Eller så är man modern och läser kvällsdrakarna med hjälp av ettorna och nollorna och konstaterar att det är Älgterror i Trollhättan. Där har nämligen en ilsken älg jagat upp kvinna i träd, och polisen tycks som vanligt stå bredvid och titta på när det verkligen gäller: "Vi har problem med älgar som attackerar människor." Eller att sexskandalen kan kosta frugan: Filmstjärnan anklagas för offentlig onani. Och så tänker man att det om något är nåt att gå till botten med innan man tappar hakan för gott. Och just då läser man att kapslar ska få Siennas lökar att bli större. Och om en stor guide till billiga lyften på resan. Och just det: Sanna lyfte sina i Syrien.
Men då är det såklart dags att gå ut med jycken.
Sen kan man ju ta tillfället i akt att blogga om att man varje dag passar på att studera den allsvenska tabellen, som lämpligt nog sitter upptejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Fler vinnare i veckan: ni vet väl att Melodifestivalens målgrupp är sju- till nioåringar? Det råder alltså inget tvivel om att rätt låt vann.
Annat som är sig likt: Kålle och Ada har för vana att så fort svenska landslaget i fotboll visar sig på baksidan bua för allt vad näten håller. Jag säger inget om att komma förväntningarna på skam; det blir lätt så när man annars endast en gång om året får se riktig fotboll.
Inte nog med att rätt låt vann, alla som har en åsikt i frågan är rörande överens om att vi har problem på ena flanken. Frågan som gäller är: Vilket rundningsmärke ska få äran att vara högerback?
Och i vanlig ordning såhär års får jycken agera testkanin för diverse mysko medel som ska få fästingarna att lämna landet. Själv börjar jag misstänka att krypen gillar vitlök. Eller jycken.
Ungefär som för trehundrasextiosex dar sen, alltså.
Och, just det, dags att sätta sprutt på mokabryggaren.
Jag tar naturligtvis vägen förbi kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
torsdag, maj 18, 2006
Barça och horisontalläget
Vederkvickande sömn, om jag själv får säga det.
Jag talar inte om natten som var, utan om förmiddagens aktivitet. Att slagga en timme efter frukost är gudomligt. Första koppen kaffe smakar dessutom så inihelvete mycket bättre när man mornar sig för andra gången. Det känns att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Och nästa också. Däremellan sätter man njutningsfullt fyr på en tagg.
Jycken klagar inte heller. Under tiden en annan snusat på har hon tuggat i sig några strumpor och nu är grannen (hon som är det stora hotet om titeln först med årets första morgondopp) som på sina lediga torsdagar gillar att gå långt ute på långpromenad med henne.
Kastade för övrigt ett öga på den allsvenska tabellen under mokabryggarens idoga puttrande. Det ser bra ut.
Tja, egentligen har jag inte så mycket att säga. Men nån måste ju säga det också.
Ungefär som en kvällsdrake alltså. Dom där som påstår sig aldrig sova. Själv kväver man en gäspning och undrar i sitt stilla sinne: Har det hänt nåt medan man knoppat en stund?
Ryktet pekar ut henne som Danielssons älskarinna Helen Eduards: ”Det känns kränkande.”
Grekisk tv hånar Carola
Mitt förslag är att vi alla lägger på en liten slapp på morgonkvisten.
För övrigt vann rätt lag i går. Och jag gör som alla andra som höll på rätt lag: hyllar Henke.
Så var det också sagt.
Jag talar inte om natten som var, utan om förmiddagens aktivitet. Att slagga en timme efter frukost är gudomligt. Första koppen kaffe smakar dessutom så inihelvete mycket bättre när man mornar sig för andra gången. Det känns att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Och nästa också. Däremellan sätter man njutningsfullt fyr på en tagg.
Jycken klagar inte heller. Under tiden en annan snusat på har hon tuggat i sig några strumpor och nu är grannen (hon som är det stora hotet om titeln först med årets första morgondopp) som på sina lediga torsdagar gillar att gå långt ute på långpromenad med henne.
Kastade för övrigt ett öga på den allsvenska tabellen under mokabryggarens idoga puttrande. Det ser bra ut.
Tja, egentligen har jag inte så mycket att säga. Men nån måste ju säga det också.
Ungefär som en kvällsdrake alltså. Dom där som påstår sig aldrig sova. Själv kväver man en gäspning och undrar i sitt stilla sinne: Har det hänt nåt medan man knoppat en stund?
Ryktet pekar ut henne som Danielssons älskarinna Helen Eduards: ”Det känns kränkande.”
Grekisk tv hånar Carola
Mitt förslag är att vi alla lägger på en liten slapp på morgonkvisten.
För övrigt vann rätt lag i går. Och jag gör som alla andra som höll på rätt lag: hyllar Henke.
Så var det också sagt.
måndag, maj 15, 2006
Med högst huvud
Det är en enkel sak att konstatera vilket lag som toppar allsvenskan. Det går också bra att konstatera att samma lag kommer att leda allsvenskan i minst två månader från och med till exempel nu.
Tänk om livet alltid vore så busenkelt.
Det är lika busenkelt att tro på spöken. Frågan är bara: Hur ser sådana ut? Gefle var inget riktigt spöke. Men det har jag i och för sig aldrig trott. Kalmar är heller inget riktigt spöke. Fast där är jag inte riktigt säker på saken.
Enklast är dock att inte tro på spöken.
Hur som helst, mannen bredvid mig som åtta minuter in i matchen mot Helsingborg på Söderstadion i första omgången nyktert konstaterade att det blir guld i år kan i alla fall tillbringa en bra bit av sommaren med att konstatera att Bajen är liten bit på väg mot årets uppsatta mål.
Står livet därmed stilla från nu och minst två månader framåt? Hängmattan och senaste Elmore Leonard och inget annat? Möjligen en, okej två, starobno därtill? Och ett vältummat särtryck av tabellen som orgiastisk godnattlektyr? Inte alls. Jycken kräver till exempel redan nu en promenad för att lätta på trycket som byggts på under dagen (morgonpromenaden var inte min). Sen kan spelare försvinna och behöva ersättas och brassarna kanske vinner VM-guld och på vägen kanske Sveriges högerflank ligger vidöppen för flyfotade trinidadgubbar (heter det inte men jag kom just att tänka på nån tv-sänd drabbning för nåt VM sedan med Paraguay som ena parten och där den svenske tv-kommentatorn envisades med att för enkelhets skull kalla paraguayanerna för paraguaygubbarna) – och ropen skallar måhända på Östlund.
Och varför inte på Schleebrügge?
Vem vet vad som kommer att hända såhär lite grann i förväg? Feministiskt initiativ?
Om livet vore busenkelt vore vi redan i mål.
Men först en kaffe. Mokabryggaren ropar på hjälp.
Tänk om livet alltid vore så busenkelt.
Det är lika busenkelt att tro på spöken. Frågan är bara: Hur ser sådana ut? Gefle var inget riktigt spöke. Men det har jag i och för sig aldrig trott. Kalmar är heller inget riktigt spöke. Fast där är jag inte riktigt säker på saken.
Enklast är dock att inte tro på spöken.
Hur som helst, mannen bredvid mig som åtta minuter in i matchen mot Helsingborg på Söderstadion i första omgången nyktert konstaterade att det blir guld i år kan i alla fall tillbringa en bra bit av sommaren med att konstatera att Bajen är liten bit på väg mot årets uppsatta mål.
Står livet därmed stilla från nu och minst två månader framåt? Hängmattan och senaste Elmore Leonard och inget annat? Möjligen en, okej två, starobno därtill? Och ett vältummat särtryck av tabellen som orgiastisk godnattlektyr? Inte alls. Jycken kräver till exempel redan nu en promenad för att lätta på trycket som byggts på under dagen (morgonpromenaden var inte min). Sen kan spelare försvinna och behöva ersättas och brassarna kanske vinner VM-guld och på vägen kanske Sveriges högerflank ligger vidöppen för flyfotade trinidadgubbar (heter det inte men jag kom just att tänka på nån tv-sänd drabbning för nåt VM sedan med Paraguay som ena parten och där den svenske tv-kommentatorn envisades med att för enkelhets skull kalla paraguayanerna för paraguaygubbarna) – och ropen skallar måhända på Östlund.
Och varför inte på Schleebrügge?
Vem vet vad som kommer att hända såhär lite grann i förväg? Feministiskt initiativ?
Om livet vore busenkelt vore vi redan i mål.
Men först en kaffe. Mokabryggaren ropar på hjälp.
lördag, maj 13, 2006
Tjåligt värre
Herregud, är det så här dom vill att man ska ha det för att hjulen ska snurra på allt fortare i vår för tillfället förtjusande vårfagra jämmerdal? Är man härmed ett slagträ i kommande val? Hur många pers kan man tränga in i en morgontub? Hur det känns att förbättra statistiken över vem som gör vad? Jo tack, men allvarligt talat: var är hängmattan?
Morgonpromenaden innebar en visserligen minimal men ändå risk för att blåsa i längst ut på udden rätt ner i viken som såg gässen vandra på i sydvästlig riktning. Det tog ett tag att få fyr på taggen. Jycken passade under tiden på att skälla ut ett stackars kvinnfolk som valt samma väg som vi fast åt motsatt håll för att löpa, och att hon troligen var hundrädd slöt jag mig till av hennes studsande upp och ner, gälla skrikande och till råga på allt ivriga fäktande med armarna, fast mer modell rotorblad. Hundrädda personer förstår inte att deras beteende skrämmer hundarna.
Helt kort tar vi vägen tillbaka till Söderstadion häromkvällen. På min lista över eventuella straffläggare finns åtta namn som går före den som fick äran denna strålande afton när Gais fick smaka på fotboll. Annars vet jag inte vad jag ska klaga på. Första tjugo pågick i ett visserligen kontrollerat men tämligen slött tempo, men det fanns konsekvens i speluppbyggnaden från första början. Vikarierande Mittbacks-Mikkel (rättstavat…) fick som oftast bollen av Ante och höll i dirigentpinnen med bravur, även om jag inte tänker ha några åsikter om försvarsspelet. Med bollen på marken kom målen. Så enkelt är det.
Sen byttes en snubbe in, och jag hann på sådär lite på håll tänka ”vem fan är det?” Pablo såg helt enkelt helt annorlunda ut.
Sen var det kul att Johnny Depp hittat till publikhavet på Söderstadion. (Jaså, var det Östlund?)
Vår norrman på mitten är för övrigt bara bäst. Som Bajen, alltså.
Hur som helst, mokabryggaren puttrar på. Morgonblaskan är halvläst (resten blåste bort) och den gistna träbänken är enkom min eftersom barnen är utspridda på diverse aktiviteter. (Jycken ligger för sin del utslängd på gräsmattan och slaggar.) Tagg nummer två. Två texter stannar kvar i mitt korta minne: Esks om Östlund och Witt-Brattströms om gringospråket.
För så är det: Utan Östlund är landslaget sjufalt tråkigare. Sättet som han avpolletterades på är illa nog, men värre är att en viktig pusselbit för ett lyckat VM är borta. Med honom på planen kunde det naturligtvis ha gått åt helvete, men då hade det i alla fall gjort det med dunder och brak och i stor stil. Risken för att det nu ska gå åt skogen på samma kant är minst lika stor – och det kommer bara att se eländigt ut när Mikael Nilsson inte hinner med i svängarna. Han kommer inte ens att hinna få en varning.
Och att Elmander kom med på resan, han som med sitt obefintliga yttermittfältsspel i träningslandskampen mot Irland troligen lade grunden till att Östlund inte finns med i truppen, är i sammanhanget obegripligt.
Ett svenskt landslag behöver Östlund för att det ska vara stil på det hela. Stil och Hjärta.
Witt-Brattströms, hon som så många andra i vår jämmerdal har ett förortsförflutet och invandrade föräldrar under tuffa villkor, eminenta text om svenska språket länkar jag till för alla guzzars och bassares och abrisars och dozors och habibisars och tuggares och swingpjattares fromma så att dom förstår vad det handlar om.
Morgonpromenaden innebar en visserligen minimal men ändå risk för att blåsa i längst ut på udden rätt ner i viken som såg gässen vandra på i sydvästlig riktning. Det tog ett tag att få fyr på taggen. Jycken passade under tiden på att skälla ut ett stackars kvinnfolk som valt samma väg som vi fast åt motsatt håll för att löpa, och att hon troligen var hundrädd slöt jag mig till av hennes studsande upp och ner, gälla skrikande och till råga på allt ivriga fäktande med armarna, fast mer modell rotorblad. Hundrädda personer förstår inte att deras beteende skrämmer hundarna.
Helt kort tar vi vägen tillbaka till Söderstadion häromkvällen. På min lista över eventuella straffläggare finns åtta namn som går före den som fick äran denna strålande afton när Gais fick smaka på fotboll. Annars vet jag inte vad jag ska klaga på. Första tjugo pågick i ett visserligen kontrollerat men tämligen slött tempo, men det fanns konsekvens i speluppbyggnaden från första början. Vikarierande Mittbacks-Mikkel (rättstavat…) fick som oftast bollen av Ante och höll i dirigentpinnen med bravur, även om jag inte tänker ha några åsikter om försvarsspelet. Med bollen på marken kom målen. Så enkelt är det.
Sen byttes en snubbe in, och jag hann på sådär lite på håll tänka ”vem fan är det?” Pablo såg helt enkelt helt annorlunda ut.
Sen var det kul att Johnny Depp hittat till publikhavet på Söderstadion. (Jaså, var det Östlund?)
Vår norrman på mitten är för övrigt bara bäst. Som Bajen, alltså.
Hur som helst, mokabryggaren puttrar på. Morgonblaskan är halvläst (resten blåste bort) och den gistna träbänken är enkom min eftersom barnen är utspridda på diverse aktiviteter. (Jycken ligger för sin del utslängd på gräsmattan och slaggar.) Tagg nummer två. Två texter stannar kvar i mitt korta minne: Esks om Östlund och Witt-Brattströms om gringospråket.
För så är det: Utan Östlund är landslaget sjufalt tråkigare. Sättet som han avpolletterades på är illa nog, men värre är att en viktig pusselbit för ett lyckat VM är borta. Med honom på planen kunde det naturligtvis ha gått åt helvete, men då hade det i alla fall gjort det med dunder och brak och i stor stil. Risken för att det nu ska gå åt skogen på samma kant är minst lika stor – och det kommer bara att se eländigt ut när Mikael Nilsson inte hinner med i svängarna. Han kommer inte ens att hinna få en varning.
Och att Elmander kom med på resan, han som med sitt obefintliga yttermittfältsspel i träningslandskampen mot Irland troligen lade grunden till att Östlund inte finns med i truppen, är i sammanhanget obegripligt.
Ett svenskt landslag behöver Östlund för att det ska vara stil på det hela. Stil och Hjärta.
Witt-Brattströms, hon som så många andra i vår jämmerdal har ett förortsförflutet och invandrade föräldrar under tuffa villkor, eminenta text om svenska språket länkar jag till för alla guzzars och bassares och abrisars och dozors och habibisars och tuggares och swingpjattares fromma så att dom förstår vad det handlar om.
måndag, maj 08, 2006
Stackars, stackars makrillar...
Tidigaste morgonpromenaden hittills (om man inte räknar dom där riktigt sena, som definitionsmässigt i och för sig bör räknas som kvällspromenader) och jycken gjorde som husse: gäspade käkarna ur led. Men så kan det gå om man, åtminstone husse, är igentäppt av snor och till råga på allt plötsligt ska börja göra saker på allvar. Vi hann inte ens ut på udden för en tagg.
Eftersom jag fick ett mejl hem från signaturen ”alltid objektiv järnkamin” (Är det verkligen möjligt?) med ordalydelsen ”Jag väntar med förväntan på hur du ska tackla Kalmar på bloggen...” vill jag endast meddela att det inte är mycket att tackla, utan jag har redan lagt det åt sidan.
För så är det: Vad Bajen än gör, gör dom det med stil. Och ordentligt.
Annars kan man ju få för sig, efter en i övrigt mycket fin grönvit vecka, att det var fråga om ”Jante strikes back”.
Men lugn, nu väntar vi bara på ”Part 2: The sequel”. Premiär på onsdag.
Nu ska jag på fullt allvar snyta mig igen.
Eftersom jag fick ett mejl hem från signaturen ”alltid objektiv järnkamin” (Är det verkligen möjligt?) med ordalydelsen ”Jag väntar med förväntan på hur du ska tackla Kalmar på bloggen...” vill jag endast meddela att det inte är mycket att tackla, utan jag har redan lagt det åt sidan.
För så är det: Vad Bajen än gör, gör dom det med stil. Och ordentligt.
Annars kan man ju få för sig, efter en i övrigt mycket fin grönvit vecka, att det var fråga om ”Jante strikes back”.
Men lugn, nu väntar vi bara på ”Part 2: The sequel”. Premiär på onsdag.
Nu ska jag på fullt allvar snyta mig igen.
söndag, maj 07, 2006
Handboll är vårt spel…
… eller ”Heja Nollan!”
Och tack för allt!
0-3 i baken efter tre minuter. Men vadå, det var ju Bajen som lirade boll. Och sen tre straffräddningar på det. Och det var bara början.
Vi njöt framför burken barnen och jag i går när Hammarby i Scandinavium (var det sant att finalen spelades där? Det lät som om det var bara bajare på plats) stod emot och lirade ut Sävehof och erövrade herrarnas handbollsguld, och förutom kalaslir i mål som en anledning till att guldet hittade hem var det symtomatiskt för kunnandet och idéerna att när Bajen spelade fem mot sex och ett tag fyra mot sex och man tänkte, nu får Sävehof chansen att komma i kapp i målprotokollet – ja, då stänktes det ändå in sköna grönvita baljor, jag höll på att säga i parti och minut.
Och tänk redan nu på saken: nästa år är guldaget intakt – förutom att Magnus Grahn får en annan roll. Men Staffan Olsson är kvar.
I all yra och glädje lyckades vi ändå se nyktert på saken och dammade av våra handbollskunskaper och konstaterade att avstämda skott tycks vara ett gångbart alternativ i modern handboll, sånt som Magnus Andersson för inte så länge sen sysslade med i sina glans dagar. Man behöver inte längre vara två noll två och ha en meters hoppspänst, nä, man drar helt enkelt bollen runt höften på sin motståndare. Man spelar bollen snabbt. Får försvaret att flytta sig i sidled och sen skjuter man helt enkelt igenom försvaret i stället för över.
Som Lukas Karlsson. Pang!
Äldste sonen berättade för övrigt stolt att kantspelaren ”Texas”, som fortfarande lär vara junior, en solig sommarsöndag för några år sen på Eken Cup på Gubbängsfältet sköt en projektil i huvudet på deras målvakt från ungefär tre meters håll.
I dag är annars inte bara dagen efter utan också full satsning som gäller. Kalmar står på tur. Tugga sönder och lira på! Och bollen på marken! Devisen måste vara: Nu eller aldrig!
Spelar Sulan?
Morgonpromenaden togs om hand av någon annan, oklart vem. Jycken ser i alla fall nöjd ut.
Tur att nån gör det.
Sovit gott? Glöm det. Jag har nött näsan hela natten med alldeles för hårt muggpapper. Med värsta våren och kortbyxorna på kom värsta förkylningen. Ibutemin och nässprej i parti och minut, jo jag tackar. Olämpligt värre eftersom jag går in i en fas i livet som kan kallas för ”på fullt allvar”. När man sysslar med nåt ”på fullt allvar” är det svårt att få tid till allt det där andra som verkligen betyder nåt. Som det här. Som att lyssna till mokabryggarens putter. Som att förlänga morgonen med en morgonpromenad. Som att fnula lite och fundera på det här med lön för mödan. Som att se grannen kratta löv. Och alltsammans just när ungarna gjort årets insats och fått upp hängmattan.
Med andra ord, och på fullt allvar: arbetet kallar.
(rofl)
Och tack för allt!
0-3 i baken efter tre minuter. Men vadå, det var ju Bajen som lirade boll. Och sen tre straffräddningar på det. Och det var bara början.
Vi njöt framför burken barnen och jag i går när Hammarby i Scandinavium (var det sant att finalen spelades där? Det lät som om det var bara bajare på plats) stod emot och lirade ut Sävehof och erövrade herrarnas handbollsguld, och förutom kalaslir i mål som en anledning till att guldet hittade hem var det symtomatiskt för kunnandet och idéerna att när Bajen spelade fem mot sex och ett tag fyra mot sex och man tänkte, nu får Sävehof chansen att komma i kapp i målprotokollet – ja, då stänktes det ändå in sköna grönvita baljor, jag höll på att säga i parti och minut.
Och tänk redan nu på saken: nästa år är guldaget intakt – förutom att Magnus Grahn får en annan roll. Men Staffan Olsson är kvar.
I all yra och glädje lyckades vi ändå se nyktert på saken och dammade av våra handbollskunskaper och konstaterade att avstämda skott tycks vara ett gångbart alternativ i modern handboll, sånt som Magnus Andersson för inte så länge sen sysslade med i sina glans dagar. Man behöver inte längre vara två noll två och ha en meters hoppspänst, nä, man drar helt enkelt bollen runt höften på sin motståndare. Man spelar bollen snabbt. Får försvaret att flytta sig i sidled och sen skjuter man helt enkelt igenom försvaret i stället för över.
Som Lukas Karlsson. Pang!
Äldste sonen berättade för övrigt stolt att kantspelaren ”Texas”, som fortfarande lär vara junior, en solig sommarsöndag för några år sen på Eken Cup på Gubbängsfältet sköt en projektil i huvudet på deras målvakt från ungefär tre meters håll.
I dag är annars inte bara dagen efter utan också full satsning som gäller. Kalmar står på tur. Tugga sönder och lira på! Och bollen på marken! Devisen måste vara: Nu eller aldrig!
Spelar Sulan?
Morgonpromenaden togs om hand av någon annan, oklart vem. Jycken ser i alla fall nöjd ut.
Tur att nån gör det.
Sovit gott? Glöm det. Jag har nött näsan hela natten med alldeles för hårt muggpapper. Med värsta våren och kortbyxorna på kom värsta förkylningen. Ibutemin och nässprej i parti och minut, jo jag tackar. Olämpligt värre eftersom jag går in i en fas i livet som kan kallas för ”på fullt allvar”. När man sysslar med nåt ”på fullt allvar” är det svårt att få tid till allt det där andra som verkligen betyder nåt. Som det här. Som att lyssna till mokabryggarens putter. Som att förlänga morgonen med en morgonpromenad. Som att fnula lite och fundera på det här med lön för mödan. Som att se grannen kratta löv. Och alltsammans just när ungarna gjort årets insats och fått upp hängmattan.
Med andra ord, och på fullt allvar: arbetet kallar.
(rofl)
fredag, maj 05, 2006
Svenska domarskandaler
Jyckens morgonpromenad utfördes endast iklädd tröja.
Ja, jag talar naturligtvis om vad jag bar på överkroppen.
Räknas förresten huvudet dit? I så fall bar jag även bajenglasögon.
Men vackert var det i solen. Blåsipporna har redan börjat packa ihop, men deras vita systrar och bröder lyser så vackert i allt det spirande gröna, särskilt om man står nere i backen på väg mot udden och den väntande taggen och ser det liksom lite grann från sidan.
Jackan fick alltså stanna hemma. Plötsligt slår våren till med rak vänster, och som vanligt går man där och förundras över björkarnas förvandling och konstaterar att man inte riktigt hann med i år heller och tänker: hög tid för den där pilsnern på den där uteserveringen.
Apropå raka vänstrar tycker jag att domare Fröjdfeldt var toppen häromkvällen (som jag gärna återvänder till, en vacker kväll, till och med den något mindre än halvfulla månen log i sin ban över Söderstadion) när Bajen betvingade de svartklädda antagonisterna i konsten att lira boll. Jag vet faktiskt ingen domare som har ögon i nacken (Den raka vänstern mot Runström kommer ändå och hur som helst att rendera något slags straff för det svartklädda rundningsmärket). Däremot finns det alltför många perukstockar som blåser sönder matcherna. Mittfältskämparna på bägge sidor skranket på Söderstadion häromkvällen (ja, jag vet, jag är fortfarande där, det var en vacker kväll) skulle ha kunnat bli lomhörda av allt visselpipande, ja, egentligen alla spelare, och nu blev dom inte det för att Fröjdfeldt lade ribban rätt – och lika för alla – och därmed vann rätt lag.
Sen anser jag att domare, det gäller även så kallade blindstyren som då och då dyker upp åtminstone på Söderstadion, får blåsa fel – bara dom gör det med konsekvens. Alltså att alla på planen är förfördelade. Med andra ord: att alla supportrar runt planen ska skandera ”en domar-, en domar-, en domarskandal”. Tre feldömda straffar var är fullt godkänd blindstyrenivå.
Men när hände det?
Sen finns det, för att citera tränaren för Stockholmstraktens just nu tredje bästa lag, ”skitnödiga” domare som dansar efter andras pipa. Nämligen de som har just ett öga i nacken för att ha koll på dem som sitter inne med makten i vissa klubbar med den där stora kostymen som svenska lag aldrig kommer att kunna växa in i. Men då har vi hamnat nere på kontinenten och i det här fallet närmare bestämt i Turin, där vissa potentater nu får finna sig att sakta men förhoppningsvis och välgörande nog bli helt avklädda, rullade i tjära och fjädrar och gå på plankan. Jag är ingen direkt anhängare av dödsstraff, men nånstans där går gränsen för vad man får göra med fotbollen.
Lagom svensk som jag är inbillar jag mig att sånt inte förekommer här i vår jämmerdal, förutom då möjligen när vissa av kontinentens storlag är på besök.
Lagom svensk som jag är måste jag nu dricka kaffe. Italienskt.
Ja, jag talar naturligtvis om vad jag bar på överkroppen.
Räknas förresten huvudet dit? I så fall bar jag även bajenglasögon.
Men vackert var det i solen. Blåsipporna har redan börjat packa ihop, men deras vita systrar och bröder lyser så vackert i allt det spirande gröna, särskilt om man står nere i backen på väg mot udden och den väntande taggen och ser det liksom lite grann från sidan.
Jackan fick alltså stanna hemma. Plötsligt slår våren till med rak vänster, och som vanligt går man där och förundras över björkarnas förvandling och konstaterar att man inte riktigt hann med i år heller och tänker: hög tid för den där pilsnern på den där uteserveringen.
Apropå raka vänstrar tycker jag att domare Fröjdfeldt var toppen häromkvällen (som jag gärna återvänder till, en vacker kväll, till och med den något mindre än halvfulla månen log i sin ban över Söderstadion) när Bajen betvingade de svartklädda antagonisterna i konsten att lira boll. Jag vet faktiskt ingen domare som har ögon i nacken (Den raka vänstern mot Runström kommer ändå och hur som helst att rendera något slags straff för det svartklädda rundningsmärket). Däremot finns det alltför många perukstockar som blåser sönder matcherna. Mittfältskämparna på bägge sidor skranket på Söderstadion häromkvällen (ja, jag vet, jag är fortfarande där, det var en vacker kväll) skulle ha kunnat bli lomhörda av allt visselpipande, ja, egentligen alla spelare, och nu blev dom inte det för att Fröjdfeldt lade ribban rätt – och lika för alla – och därmed vann rätt lag.
Sen anser jag att domare, det gäller även så kallade blindstyren som då och då dyker upp åtminstone på Söderstadion, får blåsa fel – bara dom gör det med konsekvens. Alltså att alla på planen är förfördelade. Med andra ord: att alla supportrar runt planen ska skandera ”en domar-, en domar-, en domarskandal”. Tre feldömda straffar var är fullt godkänd blindstyrenivå.
Men när hände det?
Sen finns det, för att citera tränaren för Stockholmstraktens just nu tredje bästa lag, ”skitnödiga” domare som dansar efter andras pipa. Nämligen de som har just ett öga i nacken för att ha koll på dem som sitter inne med makten i vissa klubbar med den där stora kostymen som svenska lag aldrig kommer att kunna växa in i. Men då har vi hamnat nere på kontinenten och i det här fallet närmare bestämt i Turin, där vissa potentater nu får finna sig att sakta men förhoppningsvis och välgörande nog bli helt avklädda, rullade i tjära och fjädrar och gå på plankan. Jag är ingen direkt anhängare av dödsstraff, men nånstans där går gränsen för vad man får göra med fotbollen.
Lagom svensk som jag är inbillar jag mig att sånt inte förekommer här i vår jämmerdal, förutom då möjligen när vissa av kontinentens storlag är på besök.
Lagom svensk som jag är måste jag nu dricka kaffe. Italienskt.
torsdag, maj 04, 2006
Vi rekapitulerar gårdagskvällen
Jycken och jag morgonpromenerar. Om inte det här är den efterlysta våren som vi befinner oss i vet jag inte vad som är det.
Just nu går det nästan inte en dag utan att man kan säga ”såhär dagen efter”. Lustigt nog är uttrycket numera förknippat med idel ädel lust. Inte ens en lätt huvudvärk förtar känslan av välbefinnande. En tagg ute på udden, jycken uträttar ärenden och därmed tid för rekapitulation.
Med andra ord, såhär dagen efter: Söderstadion var i går när Hammarby tog emot AIK rätt plats att befinna sig på. Fråga tio personer med hjärtat på rätt ställe som upplevde grannlåten live vem som var bäst – och du skulle kunna få ungefär tio olika svar. Till och med Stoor gav belackarna svar på tal i andra halvlek med offensivlusta och rätt adress på passningarna. Och att Covic kanske blir utan en röst är inget att hänga upp sig på; han gjorde allt rätt, och att han inte briljerade berodde på det faktum att det aldrig blev läge att briljera. Och eventuella bollar som tar i ovansidan av målramen behöver han ju faktiskt inte göra något åt. Målvaktsöga, heter det.
Stundtals var det så bra som det bara kan bli. Mittfältet var kanon: Petters kvicka defensiva jobb strålande (hörde jag ordet häftplåster – som till råga på allt skaver?) och ändå offensivlustan kvar; Jeffrey som dessutom numera gör jobbet även bakåt snurrade på friskt och rätt, och när han i vanlig ordning fick för sig att invänta snubben han just snurrat upp för att bjuda honom på ännu ett varv, så lyckades han även med det; Furuseth regerade i god och vanlig stil på sin kant; och Mickel? Som man vill se honom – med näsan mot rätt mål, domderade och stod i och fyllde på och stod upp – och inte nog med det: förutom att han aldrig varit med om att förlora ett derby (tror jag, och det här är statistik på hög nivå = ur minnet) gör han enbart mål på AIK.
Hittills.
Sulan var tillbaka. Och precis som man hoppats med besked. Fyndet Gunnar Thor höll sin numera vana trogen ställningarna på sin kant och börjar växa in i rollen på riktigt (för det krävs att man har blivit varnad). Petur är som vanligt bara bäst. Och inte ens en snyting med fläskläpp kunde stoppa Runström från att jobba, jobba, jobba, så det var inte konstigt att han faktiskt såg en smula trött ut sista kvarten.
Och Paulinho gör förutom allt annat det han lovat att göra: en balja.
Har jag glömt någon?
Nummer 12. Publiken var såklart med på noterna. Som alltid.
Men det är ju inget att förundras över eftersom det är Bajens publik. ”Poo, po, po, po, poo, popopooo…”
Motståndarna? Tja, dom har vissa kvaliteter som jag inte trodde dem om före säsongen. (Inte för att jag kan komma på nån såhär direkt. Men ändå.) För övrigt ska det bli intressant att höra den enögda grannens bort i backen bortförklaringar.
Nä, nu är det är hög tid lyssna till mokabryggaren och att smörja stämbanden.
Just nu går det nästan inte en dag utan att man kan säga ”såhär dagen efter”. Lustigt nog är uttrycket numera förknippat med idel ädel lust. Inte ens en lätt huvudvärk förtar känslan av välbefinnande. En tagg ute på udden, jycken uträttar ärenden och därmed tid för rekapitulation.
Med andra ord, såhär dagen efter: Söderstadion var i går när Hammarby tog emot AIK rätt plats att befinna sig på. Fråga tio personer med hjärtat på rätt ställe som upplevde grannlåten live vem som var bäst – och du skulle kunna få ungefär tio olika svar. Till och med Stoor gav belackarna svar på tal i andra halvlek med offensivlusta och rätt adress på passningarna. Och att Covic kanske blir utan en röst är inget att hänga upp sig på; han gjorde allt rätt, och att han inte briljerade berodde på det faktum att det aldrig blev läge att briljera. Och eventuella bollar som tar i ovansidan av målramen behöver han ju faktiskt inte göra något åt. Målvaktsöga, heter det.
Stundtals var det så bra som det bara kan bli. Mittfältet var kanon: Petters kvicka defensiva jobb strålande (hörde jag ordet häftplåster – som till råga på allt skaver?) och ändå offensivlustan kvar; Jeffrey som dessutom numera gör jobbet även bakåt snurrade på friskt och rätt, och när han i vanlig ordning fick för sig att invänta snubben han just snurrat upp för att bjuda honom på ännu ett varv, så lyckades han även med det; Furuseth regerade i god och vanlig stil på sin kant; och Mickel? Som man vill se honom – med näsan mot rätt mål, domderade och stod i och fyllde på och stod upp – och inte nog med det: förutom att han aldrig varit med om att förlora ett derby (tror jag, och det här är statistik på hög nivå = ur minnet) gör han enbart mål på AIK.
Hittills.
Sulan var tillbaka. Och precis som man hoppats med besked. Fyndet Gunnar Thor höll sin numera vana trogen ställningarna på sin kant och börjar växa in i rollen på riktigt (för det krävs att man har blivit varnad). Petur är som vanligt bara bäst. Och inte ens en snyting med fläskläpp kunde stoppa Runström från att jobba, jobba, jobba, så det var inte konstigt att han faktiskt såg en smula trött ut sista kvarten.
Och Paulinho gör förutom allt annat det han lovat att göra: en balja.
Har jag glömt någon?
Nummer 12. Publiken var såklart med på noterna. Som alltid.
Men det är ju inget att förundras över eftersom det är Bajens publik. ”Poo, po, po, po, poo, popopooo…”
Motståndarna? Tja, dom har vissa kvaliteter som jag inte trodde dem om före säsongen. (Inte för att jag kan komma på nån såhär direkt. Men ändå.) För övrigt ska det bli intressant att höra den enögda grannens bort i backen bortförklaringar.
Nä, nu är det är hög tid lyssna till mokabryggaren och att smörja stämbanden.
tisdag, maj 02, 2006
Handboll
I dag, såhär dagen efter, behöver man inte ens vara enögd för att säga handboll. Äldsta sonen, som för övrigt var på plats i Eriksdalshallen, berättade lidelsefullt om stämningen, målvaktsspelet och Lukas. Jag tror honom.
För övrigt fyller sonen år i dag och bland presenterna återfinns en grönvit kappaboll från yngsta sonen (farsan står för fiolerna…), grönvita pjuck från samma firma (farsan står för…) och två liter hårgelé (jag ljuger inte). Samt en väckarklocka som ser ut som en minaret och med ett böneutrop som signal. Mammans idé: ”Om inte det får upp honom om morgnarna så vet jag inte vad.”
Ingenting har hänt, meddelade för övrigt matten från jyckens morgonpromenad, och vi stänger därmed butiken, laddar för tårta och börjar så smått finkalibreringen inför morgondagens derby på Söderstadion.
Men i dag konstaterar vi bara en sak: handboll.
För övrigt fyller sonen år i dag och bland presenterna återfinns en grönvit kappaboll från yngsta sonen (farsan står för fiolerna…), grönvita pjuck från samma firma (farsan står för…) och två liter hårgelé (jag ljuger inte). Samt en väckarklocka som ser ut som en minaret och med ett böneutrop som signal. Mammans idé: ”Om inte det får upp honom om morgnarna så vet jag inte vad.”
Ingenting har hänt, meddelade för övrigt matten från jyckens morgonpromenad, och vi stänger därmed butiken, laddar för tårta och börjar så smått finkalibreringen inför morgondagens derby på Söderstadion.
Men i dag konstaterar vi bara en sak: handboll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
