Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.
Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…
Rätt många har en del att bevisa.
Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.
Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.
Emil höll ställningarna. Bra så.
Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.
Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.
Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.
Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?
En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.
Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.
måndag, september 29, 2008
lördag, september 27, 2008
Rena grekiskan
Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…
Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.
Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.
Detta om detta.
”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…
Huga.
Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.
Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.
onsdag, september 17, 2008
Fantastico partido Eguren
Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.
Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.
Nu ska vi packa.
Men först en kaffe.
måndag, september 15, 2008
Publik
(Om ni vill kan ni läsa slutet först. Det är lite lustigt.)
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.
Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.
Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!
Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.
Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.
Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.
Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”
Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”
Det kunde vi alltså inte, visade det sig.
Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.
Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.
Bara döda och ruiner.
Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.
Saknade vi Petter? Så in i helvete.
Men publiken var bäst.
Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.
Men först påfyllning.
(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")
måndag, september 08, 2008
Norr om kvarteret Grishuvudet
Vem f*n fick in ”hästuppvisningar” som en poäng i Stockholms inriktningsbeslut för att stärka Globenområdet som evenemangsområde med sikte på 2030? Nån centerpartist? Han som vill bygga om Stadion till jurgårdens fromma?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...
Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.
Hur som helst: staden äger rubbet.
Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.
För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?
Fortsättning följer
Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.
Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.
Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?
söndag, september 07, 2008
Spelsystem
Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.
lördag, september 06, 2008
Inget att dölja?
Visst, vi ska strax hoppa i bingen men vill inte undanhålla någon denna läsvärda länk om FRA-debatten. Skynda och läs innan ni blir pingade av nån FRA-stolle som reagerar på att man kallar honom stolle.
fredag, september 05, 2008
Vi sitter inte kvar på den gistna träbänken
Varför är Carl Bildt och jänkarna så kåta på Georgien? Ja, jag vet, ryssarna är suspekta på det hela taget (dom brände upp halva Möja en gång i tiden), men ändå. Jag vet inte hur många procent av ryssarna som röstade på Putin som president, men I Georgien röstade tydligen 96 procent på Saakasjvili, om man får tro Der Spiegel. Det låter ju demokratiskt. Samme Saakasjvili som tydligen tyckte det var läge att bomba lite, kanske för att få dom resterande fyra procenten att tycka som han.
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.
Ja, vad ska man tro?
Drifting...
Man borde koncentrera sig på allvaret i det hela, men man är som man är: skulle man, skulle man troligen bli sittande på den gistna träbänken och olyckligt stirra ut i intigheten.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?
Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.
Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.
I jämmerdalen går livet vidare.
Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.
Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.
Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.
Vi suckar.
Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.
Eller bara de i Hammarby?
Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.
Inte för att dom tycks behöva det.
Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.
Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.
onsdag, september 03, 2008
Svart är alla färger
Vi har försökt, alltså vi har verkligen försökt, och vi önskar att vi var en full rysk höjdhoppare eller nåt sånt, för vi kan inte. Vi vet inte vad vi ska säga.
För drygt tre år sen (ja, det blåste i New Orleans även då) satte Petter 3–0-målet mot Helsingborg. Det blev 6–2.
Det var då det.
För drygt tre år sen (ja, det blåste i New Orleans även då) satte Petter 3–0-målet mot Helsingborg. Det blev 6–2.
Det var då det.
lördag, augusti 30, 2008
Petter för sista gången?
Morgondopp, fast inte på en gång. Yngste sonen ska lira fiol hela dagen på annan ort, och det fick man veta på morgonkvisten det första man fick veta när man handgripligen blev väckt. Men väl hemma igen dök vi i. Diskrepansen mellan varmt och kallt var accentuerad som aldrig förr i år. Och tilltalande. Det rök inte om oss, eftersom det var varmare på land, men nästan. Vår inneboende var för en gångs skulle före i, men vi tröstar oss med att det är vi som visat vägen.
Äldste sonen lirar dagen till ära med likasinnade fotbollmanager-ämnen i nån turnering på typ Gärdet. Självklart i Bajen. Dom som har åldern inne ska möjligen gå ut efteråt.
Jycken har dottern tagit hand om. Och nu ska hon jobba. Som en annan ska men senare.
Kaffet? Det ska bli av, just nu faktiskt.
Petter lär alltså lira i Groningen hädanefter, om man får tro ryktena, med Berg, Stenman och Granqvist. Vi suckar, torkar en tår till kaffepetterns brölande. Det var nog oundvikligt. För Petters del bör holländska ligan vara första steget, men det finns andra lirare med stora planer som inte heller kommit längre. Osvuret är bäst. Och att Bajen skulle stå hela distansen den här säsongen har vi nog gett upp tanken på trots att vi i all negativism är blint optimistiska och vill tro. Vi tror med andra ord på bättre tider framledes, och med kanske 20 mille extra i plånkan bör truppen kunna uppdateras med en etablerad storlirare. Talangerna finns det redan gott om i truppen.
Etablerad storlirare, vad är det, frågar sig den ovetande. Med svenska mått mätt alltså? Jo, typ Petter alltså.
Kommer Bajen att tappa fler lirare innan transferfönstret slår igen om sisådär 36 timmar?
Usch.
På måndag ska vi återta förlorad mark. Vi har inte varit längst ute på udden med jycken på länge. Och därmed lika länge inte tänkt särskilt djupa tankar.
Mycket annat har vi sysslat med men inte just det.
Månadagen därpå ska något slags besked komma om Bajens nya arena.
Vi får se hur det blir med det.
Äldste sonen lirar dagen till ära med likasinnade fotbollmanager-ämnen i nån turnering på typ Gärdet. Självklart i Bajen. Dom som har åldern inne ska möjligen gå ut efteråt.
Jycken har dottern tagit hand om. Och nu ska hon jobba. Som en annan ska men senare.
Kaffet? Det ska bli av, just nu faktiskt.
Petter lär alltså lira i Groningen hädanefter, om man får tro ryktena, med Berg, Stenman och Granqvist. Vi suckar, torkar en tår till kaffepetterns brölande. Det var nog oundvikligt. För Petters del bör holländska ligan vara första steget, men det finns andra lirare med stora planer som inte heller kommit längre. Osvuret är bäst. Och att Bajen skulle stå hela distansen den här säsongen har vi nog gett upp tanken på trots att vi i all negativism är blint optimistiska och vill tro. Vi tror med andra ord på bättre tider framledes, och med kanske 20 mille extra i plånkan bör truppen kunna uppdateras med en etablerad storlirare. Talangerna finns det redan gott om i truppen.
Etablerad storlirare, vad är det, frågar sig den ovetande. Med svenska mått mätt alltså? Jo, typ Petter alltså.
Kommer Bajen att tappa fler lirare innan transferfönstret slår igen om sisådär 36 timmar?
Usch.
På måndag ska vi återta förlorad mark. Vi har inte varit längst ute på udden med jycken på länge. Och därmed lika länge inte tänkt särskilt djupa tankar.
Mycket annat har vi sysslat med men inte just det.
Månadagen därpå ska något slags besked komma om Bajens nya arena.
Vi får se hur det blir med det.
torsdag, augusti 28, 2008
Pia for president
Som sagt, och vi andas ut: OS i Pongping är över. Det lär vara de stoltaste av vikingars sämsta olympiska spel sedan Aten 1896, men vi säger bara en sak: det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vårt sämsta OS sedan 384 f.Kr.
Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?
Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.
Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.
Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.
Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.
Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.
Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?
Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.
Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…
Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.
Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.
Och nu regnar det igen.
Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.
Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?
Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.
Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.
Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.
Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.
Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.
Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?
Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.
Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…
Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.
Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.
Och nu regnar det igen.
Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.
onsdag, augusti 27, 2008
Sulan – trots allt
Vi var där och barnens kusin med tåg ända från Gripsholm dagen till ära i snyggt grönvitt kappastuk och vi hade laddat med en, okej två, staropramen – och vi kommer aldrig att förlåta de färglöst välklädda unga fascister som gjorde att vi sorgsna gick därifrån innan det var slut och därmed inte fick uppleva det som vi kommer att ångra hur länge som helst att vi inte fick vara med om på plats, nämligen när Sulan lät vänstern tala. Vi slog alltså en pling i förtid och meddelade att vi ruttnat på alltihop och kvinnan hämtade oss med bil vid korvmojen vid Solna station och radion stod på och… Klockrent i krysset… när det såg som mörkast ut… i ett derby... och Sulan gör mål – med vänstern – och vi var inte längre där. Tack, era jävla idioter.
Sulan gjorde alltså mål, och fascisterna som förstörde festen skiter i det naturligtvis. Dom tycker att det är roligare att läsa i den stora morgontidningen ett uppslag om ajks målvakt än om Sulan, som fick nöja sig med en spalt bredvid när han kunde ha fått förstasidan med bild och 80 punkters rubbe och allt. Men just den sidan vill alltid fascisterna lägga beslag på. Dom älskar nämligen svart.
Tror ni att dom inte kunde lägga band på sig för att ajk fick en fullständigt obegriplig skitstraff? Ha! Då tror ni fel. Dom skulle älska att få slänga raketer på Bajens spelare när Sulan och de andra tackar klacken.
Tror ni att Sulan gjorde mål för att matchen avbröts? Där har ni och dom också fel. Inte för att dom bryr sig om det, dom som skulle älska att få ge Bajen en halv mille i böter.
Matchen? Första halvlek var det ingen riktig tåga i, om man ska vara subjektivt objektivt ärlig. Vissa spelare gjorde inget annat än drällde bort bollen när ajk pressade på. Det blev helt enkelt för kort spel, som en triangel utan spets. Möjligen var de grönvita heroerna tagna av stundens allvar, och vem var inte det – förutom då fascisterna förstås. Andra halvlek hade mer derbykaraktär, och vi var också mer på tårna eftersom Bajen i sin tur började pressa högre upp plus att ajk inte orkade hålla sin höga press eftersom Bajen helt enkelt spelade bättre och ville ha boll och därmed fick oss att börja mysa. Söderström gjorde dessutom mål i stället för att skjuta i burgaveln när väl chansen gavs, bara en sån sak. Dessutom kom bollarna fram till Charlie, som inte alls var kass, bara så ni vet. Vi är förresten inte enbart enögda. ajks målis gjorde för att vara subjektivt ärlig en klassräddning när Nathan nickade i stolpen, bara så ni vet. Poppen var också bra. Apropå helheten tyckte sonen, som såg det hela på burken, annorlunda, att Bajen inte var så mycket bättre i andra halvlek än ajk, men det stämmer inte. Vi såg om andra halvlek på nattreprisen på burken för att få uppleva baljan som vi drömt om och konstigt nog såg ajk bättre ut än de gjorde på planen, men så var det alltså inte i verkligheten. Bara så ni vet. Man kan inte lita på vad man ser på teve. Förutom att Sulan gjorde mål med vänstern på ett fullständigt briljant sätt. Tack, era jävla idioter, för att vi har ruttnat på det hela.
Förresten, vad tyckte Bojan om smällarna som kastades mot hans målvakt? Det var ju inte direkt knivar som kastades.
Vi funderar på att aldrig mer gå på ett derby.
Sulan gjorde alltså mål, och fascisterna som förstörde festen skiter i det naturligtvis. Dom tycker att det är roligare att läsa i den stora morgontidningen ett uppslag om ajks målvakt än om Sulan, som fick nöja sig med en spalt bredvid när han kunde ha fått förstasidan med bild och 80 punkters rubbe och allt. Men just den sidan vill alltid fascisterna lägga beslag på. Dom älskar nämligen svart.
Tror ni att dom inte kunde lägga band på sig för att ajk fick en fullständigt obegriplig skitstraff? Ha! Då tror ni fel. Dom skulle älska att få slänga raketer på Bajens spelare när Sulan och de andra tackar klacken.
Tror ni att Sulan gjorde mål för att matchen avbröts? Där har ni och dom också fel. Inte för att dom bryr sig om det, dom som skulle älska att få ge Bajen en halv mille i böter.
Matchen? Första halvlek var det ingen riktig tåga i, om man ska vara subjektivt objektivt ärlig. Vissa spelare gjorde inget annat än drällde bort bollen när ajk pressade på. Det blev helt enkelt för kort spel, som en triangel utan spets. Möjligen var de grönvita heroerna tagna av stundens allvar, och vem var inte det – förutom då fascisterna förstås. Andra halvlek hade mer derbykaraktär, och vi var också mer på tårna eftersom Bajen i sin tur började pressa högre upp plus att ajk inte orkade hålla sin höga press eftersom Bajen helt enkelt spelade bättre och ville ha boll och därmed fick oss att börja mysa. Söderström gjorde dessutom mål i stället för att skjuta i burgaveln när väl chansen gavs, bara en sån sak. Dessutom kom bollarna fram till Charlie, som inte alls var kass, bara så ni vet. Vi är förresten inte enbart enögda. ajks målis gjorde för att vara subjektivt ärlig en klassräddning när Nathan nickade i stolpen, bara så ni vet. Poppen var också bra. Apropå helheten tyckte sonen, som såg det hela på burken, annorlunda, att Bajen inte var så mycket bättre i andra halvlek än ajk, men det stämmer inte. Vi såg om andra halvlek på nattreprisen på burken för att få uppleva baljan som vi drömt om och konstigt nog såg ajk bättre ut än de gjorde på planen, men så var det alltså inte i verkligheten. Bara så ni vet. Man kan inte lita på vad man ser på teve. Förutom att Sulan gjorde mål med vänstern på ett fullständigt briljant sätt. Tack, era jävla idioter, för att vi har ruttnat på det hela.
Förresten, vad tyckte Bojan om smällarna som kastades mot hans målvakt? Det var ju inte direkt knivar som kastades.
Vi funderar på att aldrig mer gå på ett derby.
måndag, augusti 25, 2008
Vi ångestar på
I dag är vi nervösa, fattas bara. Vi får ingenting gjort, trots att vi är lediga. Enligt ett mejl som slunkit igenom både FRA:s nitiska fingrar och vår egen säkerhetstjänst väntar The one and only fröken Hilton barn med påven. Vi skrattar nervöst. Vi går ut, sätter oss på den gistna träbänken. Den grönvita koppen är fylld till brädden. Bajenbrillorna är på. Jycken lägger sig vid våra fötter och sätter i gång att snarka.
Vi har försökt läsa av trender. Ett lokalt brögäng har börjat få turliga domslut på sin sida igen och vinner då och då. Ett annat står på dagordningen i kväll. Dom kommer inte i kapp om det skulle gå så illa som det inte får, men det vore skönt att stävja i ån. Eller heter det stämma i ån? Eller i bäcken? Vad betyder det?
Vi är nervösa. Men vi kommer att vara på plats.
Barnens kusin kommer långväga ifrån för att uppleva det hela på plats. Av den anledningen har vi införskaffat ett antal Staropramen – men också för att på något sätt slipa av humörskiftningarna eller nåt sånt. Vi ska naturligtvis käka nåt också, vilket vi försöker planera med eftertanke eftersom kidsen också ska ha sitt innan det blir åka av.
Men det är inte lätt när man är nervös.
Annars konstaterar vi att Castro-Tello och Erkan kan ingå i matchplanen, vilket vi anser vara rätt. Och att Maic Sema åtminstone får känna på hur det är att ingå i en 19-mannatrupp inför ett derby. Tre ska visserligen bort, men hur ofta har Bajen haft nitton man i truppen inför ett derby?
Har vi räknat rätt? Vi är som sagt nervösa.
För övrigt är det typ 1432 sköna dagar till nästa OS, om man vill tänka på annat.
Men i kväll är det allvar.
Vi har försökt läsa av trender. Ett lokalt brögäng har börjat få turliga domslut på sin sida igen och vinner då och då. Ett annat står på dagordningen i kväll. Dom kommer inte i kapp om det skulle gå så illa som det inte får, men det vore skönt att stävja i ån. Eller heter det stämma i ån? Eller i bäcken? Vad betyder det?
Vi är nervösa. Men vi kommer att vara på plats.
Barnens kusin kommer långväga ifrån för att uppleva det hela på plats. Av den anledningen har vi införskaffat ett antal Staropramen – men också för att på något sätt slipa av humörskiftningarna eller nåt sånt. Vi ska naturligtvis käka nåt också, vilket vi försöker planera med eftertanke eftersom kidsen också ska ha sitt innan det blir åka av.
Men det är inte lätt när man är nervös.
Annars konstaterar vi att Castro-Tello och Erkan kan ingå i matchplanen, vilket vi anser vara rätt. Och att Maic Sema åtminstone får känna på hur det är att ingå i en 19-mannatrupp inför ett derby. Tre ska visserligen bort, men hur ofta har Bajen haft nitton man i truppen inför ett derby?
Har vi räknat rätt? Vi är som sagt nervösa.
För övrigt är det typ 1432 sköna dagar till nästa OS, om man vill tänka på annat.
Men i kväll är det allvar.
fredag, augusti 15, 2008
Vänta nu
Släpp det här nu, sade äldste sonen när vi gått över bron och halva Söder för att liksom gå av oss alltsammans, han som efter tjugo minuter sade att han inte var ett dugg orolig, och vem var det så långt – men vad gör man efteråt? Till slut blir man filosofisk, typ inga träd växer till himmelen, och det var vad en annan till slut fick ur sig. Det var alltså ungefär så långt en annan orkade analysera det faktum att Malke, Gustafsson, Saaranperä, Sosseh, ja, till och två Gaete fanns på planen, blev först med att knäppa Bajen på hemmaplan. Och som dom gjorde det. Om man hade sinne för humor skulle man kunna säga att det var bara bajare på planen, men vi ids inte skämta om eländet. Vi blev alltså till slut bara filosofiska. Typ går livet vidare?
Och nu sitter vi här och funderar. Vad hände? Egentligen?
Man kan ju tycka att det är obegripligt att ett lag som är så fullständigt överlägset i tjugofem minuter och så långt gjort två strutar och inte lånat ut bollen en enda gång till slut står där med fyra baljor i baken.
Vi tycker att det är obegripligt.
Fast vi ska inte ta äran av Gais för segern. Ett självmål och en halkande målvakt (fast vi tyckte för ett ögonblick att det såg ut som att Poppen trodde att han hade målvaktsöga) gjorde nu sitt till, men makrillarna lirade faktiskt rätt bra boll emellanåt. Och kunde konsten att slå en frispark. Och vann varenda duell när det blev sånt spel, efter typ tjugofem minuter.
Vad hände med Söderström, förresten? Som så länge han var på planen agerade klokt och med pondus.
Men veckans eller snudd på månadens fråga är förstås: Två Gaete på planen i all ära, men var är Erkan? Och i så fall varför?
Vi har en känsla av att bästa laget inte spelar.
Det är nåt som inte stämmer.
Och nu sitter vi här och funderar. Vad hände? Egentligen?
Man kan ju tycka att det är obegripligt att ett lag som är så fullständigt överlägset i tjugofem minuter och så långt gjort två strutar och inte lånat ut bollen en enda gång till slut står där med fyra baljor i baken.
Vi tycker att det är obegripligt.
Fast vi ska inte ta äran av Gais för segern. Ett självmål och en halkande målvakt (fast vi tyckte för ett ögonblick att det såg ut som att Poppen trodde att han hade målvaktsöga) gjorde nu sitt till, men makrillarna lirade faktiskt rätt bra boll emellanåt. Och kunde konsten att slå en frispark. Och vann varenda duell när det blev sånt spel, efter typ tjugofem minuter.
Vad hände med Söderström, förresten? Som så länge han var på planen agerade klokt och med pondus.
Men veckans eller snudd på månadens fråga är förstås: Två Gaete på planen i all ära, men var är Erkan? Och i så fall varför?
Vi har en känsla av att bästa laget inte spelar.
Det är nåt som inte stämmer.
onsdag, augusti 13, 2008
Vi fyller på
I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.
Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.
Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.
Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.
Sjuttonhundra spänn.
För en jävla mutter.
Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.
Två å tre.
Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.
Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.
Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.
Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.
Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.
Hmmm.
Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.
Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.
Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.
Varför inte mot Gais?
Jycken? Har vi inte sett på hela dan.
Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.
Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.
Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.
Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.
Sjuttonhundra spänn.
För en jävla mutter.
Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.
Två å tre.
Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.
Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.
Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.
Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.
Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.
Hmmm.
Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.
Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.
Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.
Varför inte mot Gais?
Jycken? Har vi inte sett på hela dan.
Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.
onsdag, augusti 06, 2008
Med ett så kallat nödrop
Vi vet, det har gått ett par dar. Ibland behöver det gå ett par dar.
Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.
Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.
Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).
Eller göra mål på chanserna som ges.
Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?
Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.
Fast det kanske det gjorde.
Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…
Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.
Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.
Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.
Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.
Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.
Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…
Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.
Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.
Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).
Eller göra mål på chanserna som ges.
Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?
Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.
Fast det kanske det gjorde.
Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…
Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.
Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.
Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.
Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.
Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.
Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…
lördag, augusti 02, 2008
Ännu ett axplock ur samtiden
Aah, sommar! Folk är lediga och står i. En annan är i gång och hinner knappt sitta på den gistna träbänken eller ännu mindre skåda hela härligheten som ibland får ögonen att gå i kors och hakan i golvet, fast i dag hann vi, men naturligtvis, fattas bara, med nöd och näppe när vi för en gångs skull inte skulle dra strån till stacken, med en cappuccino på Mazzarini bakom våra bajenbrickor innan telefonhelvetet brummade och vi fick rycka ut för att fixa nån felgängad startmotormutter till styrpulpethelvetet som tappat en felgängad startmotormutter nåstans åt helvete gudvethur. Ingen vet nånsin hur det gick till, är vår lärdom såhär långt i livet. Den enögde grannen bortibacken lånade ut en låda med en miljon muttrar från ett långt strävsamt sparande av dylika för man vet aldrig, men tror någon att någon passade? Så ibland vill man bara koppla av. Som häromdagen. Äldste sonen och en annan ligger på sofflocken och lyssnar på Sportradion på nåt blivande skjutjärn till vikarie som rabblar siffror. Det märks att Prideveckan börjat, konstaterar sonen.
Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.
Ingen vet längre vart vi är på väg.
Inte nog med det: ingen tycks bry sig.
Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.
Och ett på dagen.
Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.
Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.
Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.
Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)
Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.
Vi vill alltså tro.
Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.
Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.
Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.
Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.
Eller?
Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.
Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.Ingen vet längre vart vi är på väg.
Inte nog med det: ingen tycks bry sig.
Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.
Och ett på dagen.
Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.
Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.
Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.
Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)
Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.
Vi vill alltså tro.
Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.
Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.
Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.
Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.
Eller?
Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.
torsdag, juli 24, 2008
En sak i taget
Aah, sommar. Som sig bör har vi badat, klämt en och annan kaffe och solat bringan mellan varven på den gistna träbänken och på bryggan där vi flämtande såg yngste sonen kajka runt med optimistjollen i den obefintliga vinden. Vi hade vilda planer på att lämna två dagars disk därhän och i stället gå på fotboll, i Märsta om vi uppfattade det rätt, men vi valde att slå dank, umgås med kidsen, ge fan i disken och kolla om det verkligen var tomt i skafferiet.
Det var det.
Så vi tog en kaffe till och kollade för säkerhets skull längst in där det var som svalast.
Om Hammarby hemsidas direktrapportering kan vi inte annat säga än att det måste ha varit vajsing på htmlkodningen, eller också var det meningen att man skulle få upp ett fast fönster på typ tjugo gånger tjugo pixlar för att man skulle förstå att man gick miste om nåt. Det kan också ha varit vad datatekniker brukar säga när dom debiterar två lakan för att låtsasklia sig på hakan i tio sekunder och sen trycka på en tangent, nämligen ”ett sbs-fel” (Skit Bakom Spakarna). Eller också var det nåt slags bojkott av något slag, vad vet vi, men så mycket förstår vi att 4–0 i kvartsfinal i Svenska cupen mot ett brögäng i Märsta som slagit ut bland annat Henkeborg på vägen inte går av för hackor när man så småningom läser in sig på statistiken över, hmm, ”guldåret 2008”. Och om man vill hålla fötterna på marken, vilket vi gör: Nathan och Olof har målat, bara en sån sak.
Det var det.
Så vi tog en kaffe till och kollade för säkerhets skull längst in där det var som svalast.
Om Hammarby hemsidas direktrapportering kan vi inte annat säga än att det måste ha varit vajsing på htmlkodningen, eller också var det meningen att man skulle få upp ett fast fönster på typ tjugo gånger tjugo pixlar för att man skulle förstå att man gick miste om nåt. Det kan också ha varit vad datatekniker brukar säga när dom debiterar två lakan för att låtsasklia sig på hakan i tio sekunder och sen trycka på en tangent, nämligen ”ett sbs-fel” (Skit Bakom Spakarna). Eller också var det nåt slags bojkott av något slag, vad vet vi, men så mycket förstår vi att 4–0 i kvartsfinal i Svenska cupen mot ett brögäng i Märsta som slagit ut bland annat Henkeborg på vägen inte går av för hackor när man så småningom läser in sig på statistiken över, hmm, ”guldåret 2008”. Och om man vill hålla fötterna på marken, vilket vi gör: Nathan och Olof har målat, bara en sån sak.
Vågornas brus
Aah, sommar. För en gångs skull har vi inte behövt tänka så det knakar. Eller dra strån till stacken. Och jycken? Det brukar lösa sig såhär års.
Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.
Detta om detta.
Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)
Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.
För att inte tala om före internet och allt bloggande.
Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.
Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.
Detta om detta.
Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)
Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.
För att inte tala om före internet och allt bloggande.
Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.
måndag, juli 21, 2008
Bra och bra
Asså ännu en batalj med två fejs. I första halvlek var Bajen löjligt överlägsna och borde ha stängt butiken. Att Bajen var löjligt överlägsna berodde delvis på att Örebro backade löjligt långt hem, delvis på att motståndarna aldrig fick tag på bollen när dom försökte. I andra halvlek såg det genant annorlunda ut. Möjligen hade Bajen full kontroll på det hela, men riktigt säker kan man inte vara. Det såg ut som om Poppen tog bollen på mållinjen några gånger när den där tremetersmannen nickade blint, och målvaktsöga har han, det visade han vid stolpträffen i slutminuterna. Och hållen nolla är inte fy skam.
Om Bajen fick tre mål bortdömda för offside vet vi inte, vi stod så att säga i 90 graders vinkel, men det är inte omöjligt.
Lolo var naturligtvis bra. Sosseh är kul som back men back är han inte, det syntes emellanåt. Traoré däremot utser vi till matchens favvo.
Sulan kom in och var uppe på frisparkarna och såg sugen ut att slå in eventuella returer.
Paulinho har vi lust att se mer av. För att vara brasse är han inte en klassisk sådan, om ni förstår skillnaden, men säga vad man vill: han jobbar på i alla fall.
Gaete är inte riktigt Petter än, det syntes, men va fan, vem är det som är det?
Arton tusen, sade spikern, men så många var vi inte. Förr i tiden kunde man däremot få se arton tusen pastejer vina mot anfallarna, numera händer det max en eller två gånger per match. Spelidén är så att säga klar och tydlig. Men ibland tänkte vi vårt stilla sinne: Slå bollen NU! Men okej, vi inser vad som kunde ha hänt.
Vad har Charlie i Kina att göra? Vi kommer att sakna honom. Redan i returen mot ÖSK kommer vi alltså att få se ett annat anfallsspel, men snälla, inte pastejerna. Eller vänta; kanske nån?
Fredrik Söderström fick beträda gräsmattan under pausen.
Yngste sonen tog det hela med ro. Vi hade dessutom på begäran och för en gångs skull käkat en imperialistiskt nedmald kossa mellan bröd med extra ketchup innan, för att inte tala om fettpinnarna till ”freedom fries” nedsköljda med 40 sockerbitar upplösta i färgat kolsyrat vatten, så den nya snygga vita tröjan hade sin fläckar.
I andra halvlek trotsade vi rökförbudet av ren nervositet och tände en tagg. Vi var inte ensamma.
Kaffemaskinen kallar. Sen ska vi dra strån till stacken.
Om Bajen fick tre mål bortdömda för offside vet vi inte, vi stod så att säga i 90 graders vinkel, men det är inte omöjligt.
Lolo var naturligtvis bra. Sosseh är kul som back men back är han inte, det syntes emellanåt. Traoré däremot utser vi till matchens favvo.
Sulan kom in och var uppe på frisparkarna och såg sugen ut att slå in eventuella returer.
Paulinho har vi lust att se mer av. För att vara brasse är han inte en klassisk sådan, om ni förstår skillnaden, men säga vad man vill: han jobbar på i alla fall.
Gaete är inte riktigt Petter än, det syntes, men va fan, vem är det som är det?
Arton tusen, sade spikern, men så många var vi inte. Förr i tiden kunde man däremot få se arton tusen pastejer vina mot anfallarna, numera händer det max en eller två gånger per match. Spelidén är så att säga klar och tydlig. Men ibland tänkte vi vårt stilla sinne: Slå bollen NU! Men okej, vi inser vad som kunde ha hänt.
Vad har Charlie i Kina att göra? Vi kommer att sakna honom. Redan i returen mot ÖSK kommer vi alltså att få se ett annat anfallsspel, men snälla, inte pastejerna. Eller vänta; kanske nån?
Fredrik Söderström fick beträda gräsmattan under pausen.
Yngste sonen tog det hela med ro. Vi hade dessutom på begäran och för en gångs skull käkat en imperialistiskt nedmald kossa mellan bröd med extra ketchup innan, för att inte tala om fettpinnarna till ”freedom fries” nedsköljda med 40 sockerbitar upplösta i färgat kolsyrat vatten, så den nya snygga vita tröjan hade sin fläckar.
I andra halvlek trotsade vi rökförbudet av ren nervositet och tände en tagg. Vi var inte ensamma.
Kaffemaskinen kallar. Sen ska vi dra strån till stacken.
söndag, juli 20, 2008
Käftsmällar man minns
Försöker bänka oss på den gistna träbänken med halva muggen full och en tagg, alltså när vi inte klipper gräs med handjagaren och try to kill pissmyror med kokhett vatten. Inte för att vi vet att det funkar, men vi tömmer vattenkokaren med jämna mellanrum. Och hel tiden laddar vi. För kvällens match. Yngste sonen ska med, i ny fin vit halvaprisettröja från shopen som det står, just det, Bajen på. Inköpt i går. Vi har redan hunnit tvätta den. Här går det undan i jordgubbs- och blåbärstider.
Att Fredrik Söderström numera är bajare, vad säger vi om det? Vet inte. Märkligast är att Bajen värvar spelare i parti och minut, bara en sån sak. Nathan Paulse har ju redan debuterat med viss ära, snabba ryck minsann, men vi börjar tro att nån räknar med att vissa spelare försvinner. Typ under OS. Och typ innan. Och senast efter. Eller till dagens match. Eller nåt sånt.
Vilket vi inte vill.
I dag är alltså Örebro på tapeten. Vi bävar i vanlig ordning. Det är naturligtvis inte svårare än att gå ut och köra över dem, men just det är bland det svåraste man kan göra. Om man får tro vad vi trott vid tidigare, liknande tillfällen.
Vi gör en prognos. Sticker ut hakan där vi sitter och tar igen oss i solen. Om man så vill: Önsketänker realistiskt. Sol, fulla, förlåt fyllda läktare, 5–1, Charlie gör två, Nathan ett och Petter ett. Och… vänta… Haris ett!
Men vi tänker inte äta upp nån hatt. Vi har varit med förr.
Att Fredrik Söderström numera är bajare, vad säger vi om det? Vet inte. Märkligast är att Bajen värvar spelare i parti och minut, bara en sån sak. Nathan Paulse har ju redan debuterat med viss ära, snabba ryck minsann, men vi börjar tro att nån räknar med att vissa spelare försvinner. Typ under OS. Och typ innan. Och senast efter. Eller till dagens match. Eller nåt sånt.
Vilket vi inte vill.
I dag är alltså Örebro på tapeten. Vi bävar i vanlig ordning. Det är naturligtvis inte svårare än att gå ut och köra över dem, men just det är bland det svåraste man kan göra. Om man får tro vad vi trott vid tidigare, liknande tillfällen.
Vi gör en prognos. Sticker ut hakan där vi sitter och tar igen oss i solen. Om man så vill: Önsketänker realistiskt. Sol, fulla, förlåt fyllda läktare, 5–1, Charlie gör två, Nathan ett och Petter ett. Och… vänta… Haris ett!
Men vi tänker inte äta upp nån hatt. Vi har varit med förr.
tisdag, juli 15, 2008
Vår bästa tid är nu, läser vi på en insiktsfull blogg. Vi är som vanligt något mer återhållsamma men njuter lika fullt. På nyhetsplats i en tidning som Guillou envisas med att kalla Sveriges malligaste (det är den inte) läser vi ett matchreferat (typ undermålig underhållning) som får oss att undra var skribenten har sina sympatier och om vi sett samma match. Det kan vi inte ha gjort. Tony Gustavsson för sin del talar minst tre gånger och i olika sammanhang om bra och hög och bra verkningsgrad (vi talar fortfarande om samma match) på Bajens hemsida, och det kan det ju ligga något i.
Vi njuter lika fullt.
Något som kan vara värt att ta med sig är hur Bajen när pågarna väl lyckades fippla in sina mål omedelbart tog tag i taktpinnen igen och bestämde hur det skulle se ut där ute på planen.
För övrigt tror vi inte att Bajens backlinje slog en enda tjongboll mot förgäves löpande forwards, och gjorde dom det (det måste ha skett, till och med Barças Puyol sysslar med sånt, men han är ju å andra sidan back) så må det vara förlåtet. Det tappades en och annan boll på mitten, det görs det även på Camp Nou, men annars var passningsfrekvensen hög, lång och stilig och igånghållen av spelare som skolats i HTFF. Särskilt när pågarna försökte pressa bollhållaren, till exempel Sosseh. Det hade dom ingenting för.
I kväll är vår enögde granne bortibacken på plats på Olympia. Man har ju konstigt nog olika preferenser för vad man vill göra på semestern. Hur det än går kommer Bajen att tappa en placering. Eller vänta, ett scenario är förstås kravaller och att bägge lagen fråntas tre poäng. Ett annat att Henke knoppar in matchens enda mål 89:e minuten.
Eller skit samma. Vi sitter på den gistna träbänken med muggen full och njuter lika fullt.
Nu ska vi skicka ett mejl så att FRA får nåt att göra.
Vi njuter lika fullt.
Något som kan vara värt att ta med sig är hur Bajen när pågarna väl lyckades fippla in sina mål omedelbart tog tag i taktpinnen igen och bestämde hur det skulle se ut där ute på planen.
För övrigt tror vi inte att Bajens backlinje slog en enda tjongboll mot förgäves löpande forwards, och gjorde dom det (det måste ha skett, till och med Barças Puyol sysslar med sånt, men han är ju å andra sidan back) så må det vara förlåtet. Det tappades en och annan boll på mitten, det görs det även på Camp Nou, men annars var passningsfrekvensen hög, lång och stilig och igånghållen av spelare som skolats i HTFF. Särskilt när pågarna försökte pressa bollhållaren, till exempel Sosseh. Det hade dom ingenting för.
I kväll är vår enögde granne bortibacken på plats på Olympia. Man har ju konstigt nog olika preferenser för vad man vill göra på semestern. Hur det än går kommer Bajen att tappa en placering. Eller vänta, ett scenario är förstås kravaller och att bägge lagen fråntas tre poäng. Ett annat att Henke knoppar in matchens enda mål 89:e minuten.
Eller skit samma. Vi sitter på den gistna träbänken med muggen full och njuter lika fullt.
Nu ska vi skicka ett mejl så att FRA får nåt att göra.
måndag, juli 14, 2008
Passar och ler
Vi har glott på match på dumburken. Vi ler.
Vi firar den odiskutabla segern mot Malmö värdigt – och med en klassiker: frukostbröd med räkost. Typ åtta stycken, för vi blev hungriga där vi satt och glodde storögt och emellanåt högljutt gav vårt bifall.
Att Charlie Davies levererar i parti och minut har vi börjat vänja oss vid, och är dessutom inget som överraskar oss. Kvällspresskrönikörstilen är för övrigt inte vår. Vi har vetat från början vad killen kan. Killen lägger sig inte ens ner när han har chansen att få frispark vid hörnflaggan. Han gör mål i stället.
Bajen lär för övrigt ha en urkass bänk, om man ska fortsätta att tro kvällspresskrönikörer, dom som ni vet vet allt innan och ibland efter. Modell superettan om ens det, har vi läst både här och där under resans gång. Det stämmer, som ni andra vet, inte det heller, som den som är med sin tid kunnat konstatera den senaste tiden när sju eller åtta spelare som borde vara ordinarie inte kan lira på grund av skador eller avstängningar. Den består delvis av division två-lirare, och då menar vi lirare. Vi hyllar naturligtvis Charlie för hans slit och två mål, men kanske ännu hellre debutanten Carlos Gaete, som om man så vill kommit från ingenstans och som lärt sig att man ska skjuta ett volleyskott på Lolos precisa hörna mot och på mål. Att killen skulle bli trött kunde till och med vi räkna ut, men innan dess var det inget att snacka om.
Vi kan inte låta bli att skriva några rader om en skön division två-anfallare som numera lirar vänsterback i allsvenskans särklass skönaste lag och gör det med egen skön stil: Alagie Sosseh är bollsäker med känsliga fötter, dribblingsbenägen, framåtsyftande – och lunkar tillbaka längs kanten när Bajen tappar boll nånstans. Vi njuter – med hjärtat i halsgropen – varje gång. Särskilt som malmöiterna fått för sig att det var just där man skulle försöka slå till.
Det gick inte så bra. För när dom för en gångs skull då och då lyckades med halva uppsåtet, då fanns dubbel dansk dynamit som täckte upp: ”Nå så før hillvedde, Christian, det ær din gubbe!”
Medelåldern på truppen? 23,4. På bänken satt fyra 18-åringar.
Motståndarna lär vara lika skadedrabbade. Visst, men det var dom som torskade.
Allsvenskans kanske bästa spelare (vi är som ni vet återhållsamma) satt bredvid bisittarjens och fick beröm av densamme.
Har Bajen en back på planen så är det naturligtvis så att han gör en balja han med. 26 passningar inom laget– och sen en skön markare som gled så fint in i mål. David Johansson är tillbaka.
Vem vet, nästa gång kanske det är Sulans tur…
Vi fick se en allsvensk debutant från Kapstaden hoppa in i hetluften – Nathan Paulse, snabba ryck med papperna minsann – och få sin första varning i allsvenskan efter tre minuter. Vi såg hur som helst en viss potential. Hade han haft liite snagg på skallen hade inte den svettiga pannan förpassat nicken två decimeter över ribban utan i stället under densamma.
Poppen kändes lite bajen, och växte när det till slut i vanlig ordning drog ihop sig.
Firandet? Fortsätter värdigt. Vi ska inventera skafferiet.
Vi firar den odiskutabla segern mot Malmö värdigt – och med en klassiker: frukostbröd med räkost. Typ åtta stycken, för vi blev hungriga där vi satt och glodde storögt och emellanåt högljutt gav vårt bifall.
Att Charlie Davies levererar i parti och minut har vi börjat vänja oss vid, och är dessutom inget som överraskar oss. Kvällspresskrönikörstilen är för övrigt inte vår. Vi har vetat från början vad killen kan. Killen lägger sig inte ens ner när han har chansen att få frispark vid hörnflaggan. Han gör mål i stället.
Bajen lär för övrigt ha en urkass bänk, om man ska fortsätta att tro kvällspresskrönikörer, dom som ni vet vet allt innan och ibland efter. Modell superettan om ens det, har vi läst både här och där under resans gång. Det stämmer, som ni andra vet, inte det heller, som den som är med sin tid kunnat konstatera den senaste tiden när sju eller åtta spelare som borde vara ordinarie inte kan lira på grund av skador eller avstängningar. Den består delvis av division två-lirare, och då menar vi lirare. Vi hyllar naturligtvis Charlie för hans slit och två mål, men kanske ännu hellre debutanten Carlos Gaete, som om man så vill kommit från ingenstans och som lärt sig att man ska skjuta ett volleyskott på Lolos precisa hörna mot och på mål. Att killen skulle bli trött kunde till och med vi räkna ut, men innan dess var det inget att snacka om.
Vi kan inte låta bli att skriva några rader om en skön division två-anfallare som numera lirar vänsterback i allsvenskans särklass skönaste lag och gör det med egen skön stil: Alagie Sosseh är bollsäker med känsliga fötter, dribblingsbenägen, framåtsyftande – och lunkar tillbaka längs kanten när Bajen tappar boll nånstans. Vi njuter – med hjärtat i halsgropen – varje gång. Särskilt som malmöiterna fått för sig att det var just där man skulle försöka slå till.
Det gick inte så bra. För när dom för en gångs skull då och då lyckades med halva uppsåtet, då fanns dubbel dansk dynamit som täckte upp: ”Nå så før hillvedde, Christian, det ær din gubbe!”
Medelåldern på truppen? 23,4. På bänken satt fyra 18-åringar.
Motståndarna lär vara lika skadedrabbade. Visst, men det var dom som torskade.
Allsvenskans kanske bästa spelare (vi är som ni vet återhållsamma) satt bredvid bisittarjens och fick beröm av densamme.
Har Bajen en back på planen så är det naturligtvis så att han gör en balja han med. 26 passningar inom laget– och sen en skön markare som gled så fint in i mål. David Johansson är tillbaka.
Vem vet, nästa gång kanske det är Sulans tur…
Vi fick se en allsvensk debutant från Kapstaden hoppa in i hetluften – Nathan Paulse, snabba ryck med papperna minsann – och få sin första varning i allsvenskan efter tre minuter. Vi såg hur som helst en viss potential. Hade han haft liite snagg på skallen hade inte den svettiga pannan förpassat nicken två decimeter över ribban utan i stället under densamma.
Poppen kändes lite bajen, och växte när det till slut i vanlig ordning drog ihop sig.
Firandet? Fortsätter värdigt. Vi ska inventera skafferiet.
Enough
Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.
Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.
Vi har ju varit med ett tag.
Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.
För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.
Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.
Som mot de himmelsblå senast.
Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.
Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.
Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.
Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.
När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.
Och Bajen.
Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.
Vi har ju varit med ett tag.
Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.
För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.
Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.
Som mot de himmelsblå senast.
Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.
Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.
Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.
Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.
När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.
Och Bajen.
tisdag, juli 01, 2008
Utspelens tid
Tidig morgon. Att vi är uppe är inte meningen men njutbart. Vi trodde att klockan var något helt annat, det kändes så, men det var den alltså inte. Vilket vi känner nu. Vi accepterar dock faktum: vi får sova nån annan gång. Till exempel i morgon.
I morgon har vi nämligen dragit klart strån till konsumtionssamhällets fromma stack så till den grad att vi är fria några dar för att få kraft för att fortsätta med vårt värv och därmed förpassar oss ut på skäret för att umgås och den årliga läsningen av Komedianterna på klippan och mellan varven glo efter örn samt en sillbit och den lille som sysselsättning när andan faller på. Kvinnan i huset tar för övrigt en vända in till stan samma dag, så vi får sällskap på akterdäck i kvällssolen på vägen ut.
Vi har för övrigt hunnit med kort vända ut på skäret för en vecka sen så vi vet vad som väntar. Rattade styrpulpeten rakt ut i det okända för att schweiziska nian skulle få åka båt och sitta på en kobbe innan hon åkte hem för att fortsätta med sitt, och nånstans vid Grinda hamnade vi fel, ni vet höger vänster. Skärgården är sig lik, kan man säga, det är en massa öar med träd på. Vi hade inte ens solen att gå efter – moln i vägen –eller nån myrstack att glo på för att få koll på den soliga sidan eller hur det nu var dom byggde sina stackar. Litade på instinkten, tog till höger vid nästa ö, och se på fanken: där låg Grinda. Halvvägs med andra ord. Sen drog vi på friskt och lite på känn och så småningom kom vi fram och fick senare på dagen hämta alla andra som fick åka reguljär båt. Inklusive jycken.
Sen fick vi hämta regissören tillika halvgaisaren från rikets baksida som kom med kvällsbåten och sen såg vi solen gå upp. Sen tog vi båten till Wikströms hela basset. Man ger sig så lätt i trevligt sällskap så innan man hann fundera på saken stod Möjataffeln på bordet till abborren, och sen såg vi solen gå upp.
Sen var vi liksom hemma.
Sen åkte vi hem för att se till att nian kom på planet och för att dra strån till stacken.
Vi borde alltså sova men icke.
Nu hör vi kaffemaskinen rossla färdig. Vi tar med oss tidningarna till den gistna träbänken. Solen kryper fram runt hörnet och börjar med att värma fötterna. Allt är inte fotboll. Vi bläddrar på. Vi borde sova men vi tänder en tagg. Vi har inga skrupler, men vi skryter inte om saken. Nu tog vi i. Och konkursade salladsbarer och avlyssning i all ära. Men har till exempel centerns unge fat freddy feddy hittat på nåt nytt kul som han inte behöver ta ansvar för?
I morgon har vi nämligen dragit klart strån till konsumtionssamhällets fromma stack så till den grad att vi är fria några dar för att få kraft för att fortsätta med vårt värv och därmed förpassar oss ut på skäret för att umgås och den årliga läsningen av Komedianterna på klippan och mellan varven glo efter örn samt en sillbit och den lille som sysselsättning när andan faller på. Kvinnan i huset tar för övrigt en vända in till stan samma dag, så vi får sällskap på akterdäck i kvällssolen på vägen ut.
Vi har för övrigt hunnit med kort vända ut på skäret för en vecka sen så vi vet vad som väntar. Rattade styrpulpeten rakt ut i det okända för att schweiziska nian skulle få åka båt och sitta på en kobbe innan hon åkte hem för att fortsätta med sitt, och nånstans vid Grinda hamnade vi fel, ni vet höger vänster. Skärgården är sig lik, kan man säga, det är en massa öar med träd på. Vi hade inte ens solen att gå efter – moln i vägen –eller nån myrstack att glo på för att få koll på den soliga sidan eller hur det nu var dom byggde sina stackar. Litade på instinkten, tog till höger vid nästa ö, och se på fanken: där låg Grinda. Halvvägs med andra ord. Sen drog vi på friskt och lite på känn och så småningom kom vi fram och fick senare på dagen hämta alla andra som fick åka reguljär båt. Inklusive jycken.
Sen fick vi hämta regissören tillika halvgaisaren från rikets baksida som kom med kvällsbåten och sen såg vi solen gå upp. Sen tog vi båten till Wikströms hela basset. Man ger sig så lätt i trevligt sällskap så innan man hann fundera på saken stod Möjataffeln på bordet till abborren, och sen såg vi solen gå upp.
Sen var vi liksom hemma.
Sen åkte vi hem för att se till att nian kom på planet och för att dra strån till stacken.
Vi borde alltså sova men icke.
Nu hör vi kaffemaskinen rossla färdig. Vi tar med oss tidningarna till den gistna träbänken. Solen kryper fram runt hörnet och börjar med att värma fötterna. Allt är inte fotboll. Vi bläddrar på. Vi borde sova men vi tänder en tagg. Vi har inga skrupler, men vi skryter inte om saken. Nu tog vi i. Och konkursade salladsbarer och avlyssning i all ära. Men har till exempel centerns unge fat freddy feddy hittat på nåt nytt kul som han inte behöver ta ansvar för?
måndag, juni 30, 2008
Tomt men ändå inte
Okej, tio minuter…
Aaah, sommar. Och riktig fotboll! Som alla vet knäppte en målvakt, en back, sex mittfältare och tre anfallare Malmö FF på näsan i Svenska cupen, vars existensberättigande är helt avhängigt hur det går för laget i vårt hjärta. Vet inte om dubbeln är nåt att drömma om, men chansen finns alltså fortfarande för Bajen, och sånt gläder oss ofantligt. Om jag förstått det hela rätt lär en målvakt, sex mittfältare och fyra anfallare stå upp för att lira skjortan av Halmstad när allsvenskan nystartar i veckan. José Monteiro är tydligen avstängd.
Annars är det inget snack om att Spanien vann EM. Vi vill till och med påstå att rättvisa skipades. Tyskarna haltade sig fram till finalen, men där fick dom inga fasta situationer att knoppa eller tjocka in bollen på, och då gick det som det gick.
Annars har schweiziska nian vänt hem, vilket vi sakta börjar inse är ett faktum och kanske även hon. Alla andra inklusive jycken och kanin är dessutom på skäret i havsbandet medan en annan drar strån till stacken för brinnande livet. Förutom äldste sonen som passade på att vara i Wien under finalen i EM med en miljon andra festprissar till fem i natt framför storbildsskärm på det lokala rådhustorget. Där snackar vi livet på en pinne.
Kaffet på den gistna träbänken? Vi hinner inte. Men i natt knäppte vi en, okej två, staropramen på plats medan ljuset återvände. En tagg därtill medan koltrasten fick pippi.
Aaah, sommar.
Tiden är ute.
Aaah, sommar. Och riktig fotboll! Som alla vet knäppte en målvakt, en back, sex mittfältare och tre anfallare Malmö FF på näsan i Svenska cupen, vars existensberättigande är helt avhängigt hur det går för laget i vårt hjärta. Vet inte om dubbeln är nåt att drömma om, men chansen finns alltså fortfarande för Bajen, och sånt gläder oss ofantligt. Om jag förstått det hela rätt lär en målvakt, sex mittfältare och fyra anfallare stå upp för att lira skjortan av Halmstad när allsvenskan nystartar i veckan. José Monteiro är tydligen avstängd.
Annars är det inget snack om att Spanien vann EM. Vi vill till och med påstå att rättvisa skipades. Tyskarna haltade sig fram till finalen, men där fick dom inga fasta situationer att knoppa eller tjocka in bollen på, och då gick det som det gick.
Annars har schweiziska nian vänt hem, vilket vi sakta börjar inse är ett faktum och kanske även hon. Alla andra inklusive jycken och kanin är dessutom på skäret i havsbandet medan en annan drar strån till stacken för brinnande livet. Förutom äldste sonen som passade på att vara i Wien under finalen i EM med en miljon andra festprissar till fem i natt framför storbildsskärm på det lokala rådhustorget. Där snackar vi livet på en pinne.
Kaffet på den gistna träbänken? Vi hinner inte. Men i natt knäppte vi en, okej två, staropramen på plats medan ljuset återvände. En tagg därtill medan koltrasten fick pippi.
Aaah, sommar.
Tiden är ute.
söndag, juni 22, 2008
Sommarbevis
Kaffe på den gistna träbänken. Midsommarhelgen i full blom. Själva aftonen innehöll alla tillbehör: massor med pipel, massor med käk, några omgångar jota, mera käk, dryckjom, stång, dans runt – och en långsittning frampå småtimmarna tills ljuset återkom och fåglarna tog över. Vi såg i vanlig ordning till att stången pryddes innan den restes, och schweiziska nian fick som ni ser vara med på ett hörn.
Olof Guterstam till Bajen kan nog vara nåt. Annars kanske man kan hitta nån speedkula till ryss?
Nu ska vi fylla på muggen och tända en tagg. Jycken? Kvinnan ombesörjer den detaljen.
En sak till: vi har köpt nya bajenbrillor för dom andra har tagit slut.
onsdag, juni 18, 2008
Vem vinner?
Vi borde naturligtvis sova alldeles nyss hemkomna från idogt dragande av strån till stacken, men vi gav oss inte. Efter dammsugning av skafferiet fann vi en Starobno, näe, det verkar bara finnas en och inte två – och den såg ut att behöva luftas. Så nu sitter vi här fast vi borde sova och analyserar EM i tobleronens och gökurets förlovade länder där det börjar dra ihop sig och en kvartsfinal står på plats.
Att Frankrike får däng gläder oss allt som oftast och gärna i jota. Det är liksom för larvigt. Att Italien delar ut smockan är okej, det finns liksom grader i helvetet även om dom ibland är marginella. Grejen är att italienarna kan spela fotboll – om dom vill. Och det vill dom inte alltid. Men ölen? Njae.
Att Holland kan lira boll är bevisat. Ölen är okej, lättdrucken men sånt går ju alltid ner, det kan vi skriva under på. Traditionen finns. Räcker den hela resan? Oklart.
Kroatien är en bollnation, dom är väl inte helt okej alltid på andra plan men dom är liksom på hugget så fort dom ser en boll oavsett nästan vilken sort trots att Suker lagt pjucken på hyllan. Ölet är däremot ett helt okänt kapitel och kan ligga dom till last när det drar ihop sig.
Tyskland ska i princip alltid få däng. Det får dom inte alltid. Öl, däremot, har dom i överflöd och i god kondition. Det förlåter mycket – men inte allt. Nånstans går ju en anständighetsgräns, och den kan stavas fotboll när det krävs.
Spanjorer, vad säger man? Spanien ger alltid fotbollens inneboende logik ett ansikte hur det än går. Ölen är i princip gjord på socker. Är man tillräckligt ung funkar det. På vägen händer oftast något.
Portugal är på sätt och vis i en klass för sig. Om dom vill. Problemet är att dom inte alltid kan. För att dom troligen inte vill. Minns inte vad ölen hette men varmt var det så det var inget att snacka om. Man sitter där vid havet och plötsligt har man glömt vad man sysslar med. Och varför.
Turkiets framgångar gläder många i hela Europa och inte bara på hemmaplan. Sånt gör även oss glada. Men det räcker inte med att bara vara glad. Man måste också ha något att komma med för att få vara med. Öl, till exempel.
Och då har vi kvar dom som Bergling höll på förr tiden och som man kunde tro att han fortfarande hade ett gott öga till om inte en av kvällstidningarna (”Det är få gånger jag har varit så stolt över att jobba på Expressen som när jag öppnade tidningen och såg vår första sida på sporten i går”) kom på den briljanta idén att styra ut honom med svensk flagga. Dom som FRA rattade in på typ kortvåg på den tiden när dom hade typ något att göra. Man skulle kunna tro att deras öl är rent som vatten, men det är vodka och inget annat i de höga glasen. Unga är dom också. De ålderstigna vikingarna kommer att ha fullt sjå att hinna med för det kan bevisligen gå undan.
Vikingarna? Tja. Vi håller naturligtvis tummarna, fattas bara. Ölen? Tja, den har man ju druckit en och annan av av vilka en del man efteråt inte minns särskilt mycket av och ibland ingenting.
Vart tog tjeckerna vägen?
Att Frankrike får däng gläder oss allt som oftast och gärna i jota. Det är liksom för larvigt. Att Italien delar ut smockan är okej, det finns liksom grader i helvetet även om dom ibland är marginella. Grejen är att italienarna kan spela fotboll – om dom vill. Och det vill dom inte alltid. Men ölen? Njae.
Att Holland kan lira boll är bevisat. Ölen är okej, lättdrucken men sånt går ju alltid ner, det kan vi skriva under på. Traditionen finns. Räcker den hela resan? Oklart.
Kroatien är en bollnation, dom är väl inte helt okej alltid på andra plan men dom är liksom på hugget så fort dom ser en boll oavsett nästan vilken sort trots att Suker lagt pjucken på hyllan. Ölet är däremot ett helt okänt kapitel och kan ligga dom till last när det drar ihop sig.
Tyskland ska i princip alltid få däng. Det får dom inte alltid. Öl, däremot, har dom i överflöd och i god kondition. Det förlåter mycket – men inte allt. Nånstans går ju en anständighetsgräns, och den kan stavas fotboll när det krävs.
Spanjorer, vad säger man? Spanien ger alltid fotbollens inneboende logik ett ansikte hur det än går. Ölen är i princip gjord på socker. Är man tillräckligt ung funkar det. På vägen händer oftast något.
Portugal är på sätt och vis i en klass för sig. Om dom vill. Problemet är att dom inte alltid kan. För att dom troligen inte vill. Minns inte vad ölen hette men varmt var det så det var inget att snacka om. Man sitter där vid havet och plötsligt har man glömt vad man sysslar med. Och varför.
Turkiets framgångar gläder många i hela Europa och inte bara på hemmaplan. Sånt gör även oss glada. Men det räcker inte med att bara vara glad. Man måste också ha något att komma med för att få vara med. Öl, till exempel.
Och då har vi kvar dom som Bergling höll på förr tiden och som man kunde tro att han fortfarande hade ett gott öga till om inte en av kvällstidningarna (”Det är få gånger jag har varit så stolt över att jobba på Expressen som när jag öppnade tidningen och såg vår första sida på sporten i går”) kom på den briljanta idén att styra ut honom med svensk flagga. Dom som FRA rattade in på typ kortvåg på den tiden när dom hade typ något att göra. Man skulle kunna tro att deras öl är rent som vatten, men det är vodka och inget annat i de höga glasen. Unga är dom också. De ålderstigna vikingarna kommer att ha fullt sjå att hinna med för det kan bevisligen gå undan.
Vikingarna? Tja. Vi håller naturligtvis tummarna, fattas bara. Ölen? Tja, den har man ju druckit en och annan av av vilka en del man efteråt inte minns särskilt mycket av och ibland ingenting.
Vart tog tjeckerna vägen?
söndag, juni 15, 2008
Som det ser ut just nu
Aaah, sol och så och allt är under kontroll! Eller vad vet jag. Ungarna överlevde i alla fall natten i tältet och lirar jota utanför fönstret medan vi laddar kaffemaskinen, pållarna har satt i sig allt gräs och trampar runt på stigarna runt omkring med små barn på ryggen ledda av dottern och hennes kompis, kvinnan drar strån till stacken för brinnande livet, äldste sonen sms:ar på väg från Barcelona (där det regnar, och där han såg spanjorerna lira hem tre poäng mot los vikingos) till Sète – grodlårsätarland – och schweiziska nian? Fraterniserar på rummet med en god vän.
Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.
Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.
Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.
Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.
Morgondoppet? I hamn.
Vi inbillar oss att allt är under kontroll.
Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.
Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.
Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.
Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.
Morgondoppet? I hamn.
Vi inbillar oss att allt är under kontroll.
lördag, juni 14, 2008
Vi klagar inte
Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.
I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.
I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.
Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.
I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.
I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.
Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.
fredag, juni 13, 2008
Freedom's just another word...
Får ett sms från sonen med den snygga studentmössan, som kommit till grodlårsätarnas huvudstad under tågluffen: ”Vad heter salt på franska?”
Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?
Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.
Eller?
Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.
Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.
Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.
Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.
Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!
Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?
Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.
Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.
Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.
Det kan han behöva i morgon.
Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.
Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.
Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.
Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?
Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.
Eller?
Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.
Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.
Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.
Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.
Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!
Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?
Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.
Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.
Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.
Det kan han behöva i morgon.
Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.
Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.
Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.
tisdag, juni 10, 2008
Halleluja igen
Grekland måste vara det sämsta laget i EM-fotbollens historia. Skit samma: de svenska vikingarna gjorde en helgjuten insats, förtjänade att vinna, ville spela fotboll och åstadkom två klassmål. Zlatans sköna strut, halleluja, och Petters, vad säger man? Man ska, om man kan, alltid tunnla målvakten. Bakom bägge låg naturligtvis Henke, vars frispelning till Ljungberg innan Petters sköna strut var halleluja det med och inte bara vickningen tillbaka till Zlatan vid 1–0. Vinner vi EM? Well...
Vi har hängt runt på Söder och bränt kulor på käk på Street innan vi tog dumburken i besittning på hemmaplan. Vi klagar inte. Och Stoor fick lira, bara en sån sak.
Daniel Andersson är för övrigt värd att lyfta på hatten för. Det trodde vi faktiskt inte innan.
Vi har hängt runt på Söder och bränt kulor på käk på Street innan vi tog dumburken i besittning på hemmaplan. Vi klagar inte. Och Stoor fick lira, bara en sån sak.
Daniel Andersson är för övrigt värd att lyfta på hatten för. Det trodde vi faktiskt inte innan.
Allt som bjuds
Man får prioritera trots att det är mycket nu. Morgondopp, kaffet naturligtvis, fattas bara, jycken måste få sig en omgång bortom fårhagen, könsmaktsoordningen såklart, den kommer man inte förbi och som man får ta tag i så fort man inte har annat för sig och det har man tillfälligtvis inte, pust, och så är det det där med fotboll.
Om man vill kan man säga att det är mycket fotboll nu. Äldste sonen, som just börjat tåga runt Europa och tänkt sig next stop Amsterdam men hamnade i Berlin det första han gjorde skickade ett sms om att ”de e å jävla dåligt att de inte e offside på de första målet”, så honom går det ingen nöd på, och yngste sonen sa ungefär samma sak i morse när han slog en pling från Sveriges sydvästra hörna där han tillbringar några lata dagar tillsammans med dottern och farmorn och just hängt badbrallorna på tork.
Ungarna är alltså på vift. Men det finns ju alltid fotboll.
Vi missade naturligtvis det omtalade målet som de orange fick till. Innan dess såg vi tio minuter av sömnpillret som grodlårsätarna bjöd på innan vi sa basta! och lade all vår kärlek och omsorg på såsen. Sen umgicks vi med schweiziska nian runt den gistna träbänken efter en suverän måltid och en halv dunk vitt som stått till sig från studentmottagningen förra veckan som vi sakta men säkert sänkte för såna är vi medan himlen sakta tog sommarnattston. För att vara Baselbo är nian, som förresten inte längre är nia, eller vänta, hon ska gå om nian när hon vänder hemåt, oerhört ointresserad av fotboll i allmänhet och schweizisk i synnerhet och det just i år till råga på allt. Så vi talade om Dresden Dolls, Iggy Pop, kärlek och hur man tillreder en god sås och andra märkvärdigheter i stället. Som det här med om bra musik berättar en historia eller bara förmedlar en känsla. Vi kom fram till att det kan vara samma sak.
Sen såg vi faktiskt sista kvarten mellan Holland och Italien. Att regerande mästare av vilket slag det må vara får däng i nästa mästerskap är helt enligt planen, bara så ni vet.
I natt vaknade vi förresten vid fyrabläcket och sprang omkring eftersom lukten av rök nådde oss långt bortifrån och vi är känsliga därvidlag. Sen var att sova inte att tänka på. Tidningsbudet är inom parentes en ny stjärna och troligen över sommaren.
I dag kommer kvinnan dessutom loss från sitt dragande av strån till stacken, inte för att tag i könsmaktsoordningen och exempelvis hänga tvätt utan för att hänga med ett varv på Söder. All shopping kommer att ske med en annan utanför med en tagg i käften och bajenbrillorna på, var så säkra, det får nian och kvinnan ta hand om för där går gränsen, men sen blir det typ Street och en, okej två, typ starobno.
Och sen blir full rulle hem och förstås fotboll.
Vårt grundtips är 0–1. Hade Kennedy varit med hade vi vunnit med 2–1.
(Vi har tappat stinget vad gäller parenteser – och tankstreck: det här var inlägg nummer 500.)
Om man vill kan man säga att det är mycket fotboll nu. Äldste sonen, som just börjat tåga runt Europa och tänkt sig next stop Amsterdam men hamnade i Berlin det första han gjorde skickade ett sms om att ”de e å jävla dåligt att de inte e offside på de första målet”, så honom går det ingen nöd på, och yngste sonen sa ungefär samma sak i morse när han slog en pling från Sveriges sydvästra hörna där han tillbringar några lata dagar tillsammans med dottern och farmorn och just hängt badbrallorna på tork.
Ungarna är alltså på vift. Men det finns ju alltid fotboll.
Vi missade naturligtvis det omtalade målet som de orange fick till. Innan dess såg vi tio minuter av sömnpillret som grodlårsätarna bjöd på innan vi sa basta! och lade all vår kärlek och omsorg på såsen. Sen umgicks vi med schweiziska nian runt den gistna träbänken efter en suverän måltid och en halv dunk vitt som stått till sig från studentmottagningen förra veckan som vi sakta men säkert sänkte för såna är vi medan himlen sakta tog sommarnattston. För att vara Baselbo är nian, som förresten inte längre är nia, eller vänta, hon ska gå om nian när hon vänder hemåt, oerhört ointresserad av fotboll i allmänhet och schweizisk i synnerhet och det just i år till råga på allt. Så vi talade om Dresden Dolls, Iggy Pop, kärlek och hur man tillreder en god sås och andra märkvärdigheter i stället. Som det här med om bra musik berättar en historia eller bara förmedlar en känsla. Vi kom fram till att det kan vara samma sak.
Sen såg vi faktiskt sista kvarten mellan Holland och Italien. Att regerande mästare av vilket slag det må vara får däng i nästa mästerskap är helt enligt planen, bara så ni vet.
I natt vaknade vi förresten vid fyrabläcket och sprang omkring eftersom lukten av rök nådde oss långt bortifrån och vi är känsliga därvidlag. Sen var att sova inte att tänka på. Tidningsbudet är inom parentes en ny stjärna och troligen över sommaren.
I dag kommer kvinnan dessutom loss från sitt dragande av strån till stacken, inte för att tag i könsmaktsoordningen och exempelvis hänga tvätt utan för att hänga med ett varv på Söder. All shopping kommer att ske med en annan utanför med en tagg i käften och bajenbrillorna på, var så säkra, det får nian och kvinnan ta hand om för där går gränsen, men sen blir det typ Street och en, okej två, typ starobno.
Och sen blir full rulle hem och förstås fotboll.
Vårt grundtips är 0–1. Hade Kennedy varit med hade vi vunnit med 2–1.
(Vi har tappat stinget vad gäller parenteser – och tankstreck: det här var inlägg nummer 500.)
måndag, juni 09, 2008
Mycke nu
Ojojoj, vi hinner inte med. Inte ens kaffe. Men vill bara tala om att äldste sonen, som för övrigt drog på tågluff fort som attan, har tagit studenten. Mormor hjälpte till att sy.
onsdag, maj 28, 2008
...trötta trista tråkiga ton
Trött. Trött. Trött. Så in i bomben.
Anledningen är naturligtvis att man inom kort kommer att befinna sig i ekorrhjulet. Vi har inte mycket val. Vi har glott djupt i den tomma plånkan, vi har aldrig mer än sju rätt på tipset och det tycks inte hjälpa att satsa en och annan spänn på hästar med kuliga namn.
Innan dess ska vi hinna med ett oräkneligt antal kaffe förhoppningsvis på den gistna träbänken, vandra omkring i buskagen med jycken, åka till rikets baksida med schweiziska nian för att lyssna på Wadling, käka studentmiddag med mera. Till exempel upprätthålla könsmaktsoordningen.
Det finns också andra anledningar, men de känns inte tillräckligt bloggiga.
Vi är delvis euforiska för att livet är som det är, delvis i upplösning för att livet är som det är.
Huga, vi räknar ned.
Nog om detta.
Kennedy kommer med i EM-truppen! Se där äntligen något att skriva om. Att Linderoth inte kommer med är trist, på sitt sätt, men va fan, vi kommer sist i gruppen. Ryssland vinner. Kennedy får spela fyra minuter i sista matchen. Zlatan gör ingenting. Ingen gör nånting. 0–1, 0–2, 0–2. Jo, Petter Hansson nickar i stolpen. Hade han inte gjort det hade bollen gått i mål. Närbild på Lagerbäcks panna som är mer veckad än nånsin. Tyskland tar hem det hela på straffar.
Vi vet alltså redan nu hur det kommer att sluta.
Anledningen är naturligtvis att man inom kort kommer att befinna sig i ekorrhjulet. Vi har inte mycket val. Vi har glott djupt i den tomma plånkan, vi har aldrig mer än sju rätt på tipset och det tycks inte hjälpa att satsa en och annan spänn på hästar med kuliga namn.
Innan dess ska vi hinna med ett oräkneligt antal kaffe förhoppningsvis på den gistna träbänken, vandra omkring i buskagen med jycken, åka till rikets baksida med schweiziska nian för att lyssna på Wadling, käka studentmiddag med mera. Till exempel upprätthålla könsmaktsoordningen.
Det finns också andra anledningar, men de känns inte tillräckligt bloggiga.
Vi är delvis euforiska för att livet är som det är, delvis i upplösning för att livet är som det är.
Huga, vi räknar ned.
Nog om detta.
Kennedy kommer med i EM-truppen! Se där äntligen något att skriva om. Att Linderoth inte kommer med är trist, på sitt sätt, men va fan, vi kommer sist i gruppen. Ryssland vinner. Kennedy får spela fyra minuter i sista matchen. Zlatan gör ingenting. Ingen gör nånting. 0–1, 0–2, 0–2. Jo, Petter Hansson nickar i stolpen. Hade han inte gjort det hade bollen gått i mål. Närbild på Lagerbäcks panna som är mer veckad än nånsin. Tyskland tar hem det hela på straffar.
Vi vet alltså redan nu hur det kommer att sluta.
lördag, maj 24, 2008
;P
Another Saturday Night and…
Nä, så farligt är det inte. Vi har tagit en kvällstur med jycken, luktat på syrenerna, uträttat vissa behov och tagit oss hem med emfas, för det är rätt kyligt out there, tro mig. Inte nog med det, fårhagen är numera inget annat än fårhage. Fast solen dröjer sig kvar, och sånt kan vi aldrig få nog av. Och kaffemaskinen satte vi på utan prut.
Fredrik Söderström till Bajen? Well, hårt jobbande lär han vara, men vi är till vår natur skeptiska och väntar med att ropa hurra. Eller döma. Vi vet helt enkelt inte vad vi tycker. Eller hur mycket det får kosta. Lite är okej, men…
Det finns ju andra att drömma om att kosta på.
Den enögda grannens i backen dotter gifter sig för övrigt just i dag. En och annan applådåska från partytältet på gräsmattan når oss efter tal som vi inte kan höra. Av skratten att döma har avecen inmundigats. I garaget väntar enligt uppgift en dj med hästsvans. Vi bävar. ”Lust for life”? Hardly. Fast han ska tydligen i väg på nåt rejvparty nånstans i skogen, så det blir väl inget ”Håll om mig nu” frampå småtimmarna.
I rummet intill ligger alla barnen inklusive översovande kompisar och svär över melodifestivalen. Nja, nu överdrev vi, det är väldans tyst, chockartat tyst, men det kan ju bero på vad som bjuds. Äldste sonen kommer förbi: ”Så jävla tråkigt.” Han håller på Turkiet. Vi hör en och annan skrikhals genom den stängda dörren. Som vi håller stängd.
Schweiziska nian? Kom just hem med färg i fejan och glad i hågen från skolresa till Gotland där dom cyklat och haft sig. ”Jättefint”, var omdömet innan hon försvann för att skajpa. Schlager? Inte hennes likör.
Kvinnan i huset? Håller ställningarna på bröllopet. Möjligen får hon idéer, vi får se.
Och jycken snarkar.
Och solen går ner. Möjligen är vi skumögda men mörkret tar över, det ser vi. Någon skrattar hysteriskt. Vi sitter där vi sitter. Hittar en, okej två, starobno. Funderar. Skriver en mening i timmen. Som den här. Meningen med livet.
Nä, så farligt är det inte. Vi har tagit en kvällstur med jycken, luktat på syrenerna, uträttat vissa behov och tagit oss hem med emfas, för det är rätt kyligt out there, tro mig. Inte nog med det, fårhagen är numera inget annat än fårhage. Fast solen dröjer sig kvar, och sånt kan vi aldrig få nog av. Och kaffemaskinen satte vi på utan prut.
Fredrik Söderström till Bajen? Well, hårt jobbande lär han vara, men vi är till vår natur skeptiska och väntar med att ropa hurra. Eller döma. Vi vet helt enkelt inte vad vi tycker. Eller hur mycket det får kosta. Lite är okej, men…
Det finns ju andra att drömma om att kosta på.
Den enögda grannens i backen dotter gifter sig för övrigt just i dag. En och annan applådåska från partytältet på gräsmattan når oss efter tal som vi inte kan höra. Av skratten att döma har avecen inmundigats. I garaget väntar enligt uppgift en dj med hästsvans. Vi bävar. ”Lust for life”? Hardly. Fast han ska tydligen i väg på nåt rejvparty nånstans i skogen, så det blir väl inget ”Håll om mig nu” frampå småtimmarna.
I rummet intill ligger alla barnen inklusive översovande kompisar och svär över melodifestivalen. Nja, nu överdrev vi, det är väldans tyst, chockartat tyst, men det kan ju bero på vad som bjuds. Äldste sonen kommer förbi: ”Så jävla tråkigt.” Han håller på Turkiet. Vi hör en och annan skrikhals genom den stängda dörren. Som vi håller stängd.
Schweiziska nian? Kom just hem med färg i fejan och glad i hågen från skolresa till Gotland där dom cyklat och haft sig. ”Jättefint”, var omdömet innan hon försvann för att skajpa. Schlager? Inte hennes likör.
Kvinnan i huset? Håller ställningarna på bröllopet. Möjligen får hon idéer, vi får se.
Och jycken snarkar.
Och solen går ner. Möjligen är vi skumögda men mörkret tar över, det ser vi. Någon skrattar hysteriskt. Vi sitter där vi sitter. Hittar en, okej två, starobno. Funderar. Skriver en mening i timmen. Som den här. Meningen med livet.
tisdag, maj 20, 2008
Med liv och lust
Svenska cupen i fotboll är i år såhär långt en fullständig succé – vilket med tanke på att det är ett fullständigt misslyckande är en bedrift. Fotbollförbundet får sina idéer för att popularisera sporten från en hatt med lappar i (storlek 56, Lagrells swingpjattepok), och då går det som det går. Helt plötsligt tar ingen cupen på allvar, det vill säga om man lyssnar på storlagen som fått respass, eftersom den inte går att ta på allvar, påstår dom när dom är ute ur leken. Sure. Eller för all del: You bet. Vinna gäller, och Bajen är med i rejset. Sirius också, för den delen. Grattis!
Och Landskrona.
I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.
Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.
Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.
Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?
Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.
Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.
Och Landskrona.
I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.
Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.
Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.
Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?
Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.
Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.
måndag, maj 19, 2008
Nedräkning
Vi har känt något i luften. Frågan är bara vad det är.
Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.
Såna är vi.
För det är något i luften.
Besvikelse, kanske?
Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?
Joo, sade vi en aning skamset.
Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.
Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.
Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.
Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.
Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.
Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.
Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…
Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.
Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.
Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.
Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.
Såna är vi.
För det är något i luften.
Besvikelse, kanske?
Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?
Joo, sade vi en aning skamset.
Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.
Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.
Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.
Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.
Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.
Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.
Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…
Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.
Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.
Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.
torsdag, maj 15, 2008
Ha!
Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.
”Rostfritt…” Hmmm.
Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.
Det finns det.
Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.
Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.
Kryptiskt, men så är det.
Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.
Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.
”Rostfritt…” Hmmm.
Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.
Det finns det.
Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.
Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.
Kryptiskt, men så är det.
Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.
Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.
tisdag, maj 13, 2008
...be happy again
Vilken vecka! Först derbykross och sedan ännu en glöm aldrig-match.
Bajen i underhållningsbranschen? You bet!
Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.
Det enda som fattas oss är morgondoppet.
”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.
Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.
I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.
Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.
På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.
Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.
Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.
Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.
Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.
Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.
Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.
Bajen i underhållningsbranschen? You bet!
Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.
Det enda som fattas oss är morgondoppet.
”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.
Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.
I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.
Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.
På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.
Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.
Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.
Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.
Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.
Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.
Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.
lördag, maj 10, 2008
491:a inlägget
Det är gjort. Första dyket. Inget snack. Bara i. Vi har gått i, häromdagen. Nu var det på riktigt. Inget snack. Vi var alltså tvungna att simma en bit för att få fast mark under fötterna. Okej, mitt på dagen, inget morgondyk. Men ändå. Och vi har druckit kaffe, fattas bara. Suttit i solen, fattas bara. Åkt styrpulpet. Äldste sonen rattade på friskt. En annan fungerade som vind- och vattenfång. Schweiziska nian satt emellan, höll sig i relingen, blev blöt men tyckte det var kul. Vi släppte av henne på Strandvägen för vidare äventyr. På återvägen konstaterade vi, utan bitterhet, att båtar är ett relativt begrepp. Många är inte längre båtar och används som något annat. Pengarna som möjliggör hela kittet, vet ens ägaren var de kommer ifrån? Vi slog hur som helst rekordet hem (”Snälla konstapeln, 7 knop, vi är säkra på att det stod 70”) och handjagade hamburgare för fulla muggar till grillen så till den milda grad att jycken blev utan. En, okej två, starobno har vi lyckats pressa ner därtill. Om vi fortfarande suger på derbyvinsten? Japp. Möjligen finns det en, okej två, starobno kvar i skafferiet. Mörkret lägger sig. Vi går ut och sätter oss på den gistna träbänken. Knäpper i väg kapsylen. Den får vi, eller jycken, hitta i morgon. Vi lyssnar. Fyllskallarna och fjortisarna fick tydligen nog redan i går. Det enda vi hör är hjärtats slag. Och en nattskrika. Heter de nattskrika? Skit samma. Vi tänder en tagg. Det låter som steg. Det kan vara en annan nattuggla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
