Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.

Bara en sak i huvudet

Uppmuntrad av, och i viss mån, det ska erkännas, oroad av, att i sammanhanget rätt många kineser hittar hit till denna blogg (se föregående inlägg) som ingår i googleprogrammet för informationsöverföring har jag insett att jag måste göra något åt den pk-faktor som man därmed dras med trots idoga försök att göra något åt det.

Som det här med P1, statsradion som jag emellanåt sätter på när jag väl lyckats ratta in den på min ångradio intryckt bland allt annat kackel och popmusikspumpande cd-väljare (hur många miljoner kanaler finns det där ute, och hur går det till?), och jag lovar, nästan varje gång är det något ungt fruntimmer som håller låda om hur fint och stort det är och hur det gick till när hon upptäckte sina böjelser. Alla unga fruntimmer, ofta med lätt lantlig dialekt, tycks numera nämligen ha fattat tycke för andra unga fruntimmer, om man får tro de program som pågår när jag drar mitt feministiska strå till stacken (till exempel diskar efter alla andra).

Jag säger inget om det, det är okej, jag vet hur det kan vara, jag har också snudd på bara fruntimmer i huvudet, och alla riktiga karlar har väl en diffus idé om att nån gång göra som 007 gjorde med Pussy Galore i Goldfinger, och nu citerar vi Arne Anka, nämligen ”avlesbifiera henne” – men det måste väl finnas annat att sända i P1.

Som direktsändningar från Hammarbys träningar.

Däremot får man väl vara tacksam att P1 inte sände direkt från gårdagens helgröna 0–4-debacle nere på Parken i Köpenhamn – och lät nån klädexpert (ungt fruntimmer?) från kultursektorn vara bisittare för att kommentera matchstället. Lustigt nog går åsikterna isär om vad som hände svensk fotbolls nationalhopp, när nu den italienska slyngeln hellre rejsar med barnvagn och smuttar på en macchiato än svarar när Lagerbäck ringer och ringer och ringer, nämligen granitkäken Allbäck när han blev skadad. Enligt en källa fastnade han i gräset, enligt en annan, och som känns mer pålitlig, fick han halta ut ”efter att ha sparkat på Suleyman Sleymans stenhårda vader och skadat sitt vänsterknä”. Två-nollmålet lär för övrigt ha varit en mental käftsmäll, om man får tro vår nye (också helgrön?) tränare, som inte tycker att supportrarna ska vara oroliga.

Så då är vi väl inte det.

Vad kineserna får ut av allt det har jag ingen aning om, men det är möjligt att dom kör med nåt slags autoöversättning. En god vän med smak för väsentligheter tipsade om denna länk, och det är oemotståndligt kul (om den för tillfället är typ överbelastad kan det bero på alla kineser som hittat dit).

På torsdag blir det Stadshagen. Det är hög tid att bilda sig en egen uppfattning i ämnet, nämligen: Ska man vara orolig eller inte.

Himlen runt hörnet

Ibland undrar man: Har man börjat ett nytt liv?

Morgonpromenad med jycken, och vi tog oss över isen från rätt håll och tackade gudarna för att vi hade vinden i nacken. Inte helt skönt det heller, för all del, men vi kom på oss att för en gångs skull inte klaga på allt. Jycken fick hur som helst tillfälle att brottas en stund med Snusarn, en stor svart skön lirare med kolossal mustasch trots könet, vars husse såklart är grönvit han med.

Sen gick vi hem till mokabryggaren. På vägen passerade vi favoritkaféet utan att gå in trots att vaniljbullsdofterna låg tunga över nejden, och därmed hade vi även visat oss vara ståndaktiga, vilket stärkte oss i tron att vi börjat ett nytt liv.

Vi vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna uppmärksamheten från öst men tre procent av den senaste tidens bloggbesökare kommer från Kina. Inte nog med det, en procent hittade hit från Myanmar. Är det så illa att man är politiskt korrekt, det vill säga godkänd av google för kinesiska och burmesiska surfare?

Lustigt nog vann rätt låtar i gårdagskvällens melodifestival.

I dag ska Bajen ta sig an fyrarna i Köpenhamn. Royal League är i full gång, även om man skulle kunna tro motsatsen. Och även om vi misstänker att det kommer att sluta på ett enda sätt, är vi tillräckligt vidsynta att inte dra några växlar på resultatet. Med tanke på matchstället är vi dock av den åsikten att just det bara kan bli bättre.

Som sagt, vi klagar inte på allt.

En favvosångare har blivit mamma. Kul! Vi tror stenhårt på att föröka sig.

Vissa saker lever sitt eget liv. Maddes urringning försöker stjäla showen under kung Haralds 70-årsfirande, lär jag mig nu. Norrmännen är uppbragta, eller nåt sånt. Inte nog med det: ”Å vad vackra de är!” lär en fotograf från Hamburg ha utbrustit tidigare under veckans festligheter, meddelar min källa kvällsdraken. Fast då var kronprinsessan med på ett hörn.

Mokabryggaren kallar. Dags för en tagg innan vi fortsätter att börja ett helt nytt liv.

Alla schysta rubriker är slut

Mokabryggaren har gått på högvarv mest hela dagen, och det är inte så underligt med tanke på allt som pågår i den grönvita stratosfären (det är ju för f-n fredag, den dag då grönvita ”bomber” av numera hävd släpps – citattecknen är där för att terroristexperterna som läser av allt som kommuniceras på världens bloggar inte ska få tuppjuck, fast det kanske inte hjälper). Vi hann ju inte ens växa in i den jämrans andlöst snygga kappatröjan på riktigt trots ett otal, nåja, armhävningar (fattas några kilo åt fel håll) eller ens ta tag i det här med den eventuella mobbningen eftersom vi i vanlig ordning inte vet vad vi ska tro eller för den delen fundera på den där klassliraren i backlinjen som vi är böjda att hålla med om kan behövas och kanske nu mer än nånsin eftersom Bajen mer än nånsin tycks sikta på en eventuell morgondag och vi inte kan låta bli att fundera på just nu och ett antal månader framåt. Meningen med det hela är inte nödvändigtvis målet – utan vägen dit.

Men vi har naturligtvis fel – som vanligt.

Hur som helst: ibland funderar man ju på vad man skriver, men ”’Tillsammans’ kommer att kommuniceras på matchtröjans bröst” skulle inte ens vi komma på att kommunicera.

Vad kommunicerar Nike? Inte nog med att dom först tog sig ett av dom vackrare gudanamnen söder om västgötaslätten. Sen tog dom sitt mantra från Jerry Rubin, mannen som hade en hel del för sig med så kallade revolutionära förtecken åren efter the summer of love; han satt i finkan för diverse olater, gillade svarta pantrar, umgicks med Abbie Hoffman och valkampanjade för att grisen pigasus skulle bli jänkarnas nästa presidentkandidat för demokraternas räkning med mera med mera. För att sen bli affärsman med mera med mera och, har jag för mig, ha ett finger med nånstans i Apple. Och då talar vi Macintosh och inte bara Beatles.

"A hip capitalist is a pig capitalist...They are traitors to their long hair." Tyckte Jerry en gång i tiden, och det kan man ju tycka.

Och vad tycker folk om Nike?


Det var i och för sig värre förr. För några år sen.

Nike har, som för övrigt Lundin Oil har, anammat FN:s Global Compact, en, vad ska man säga, eh, inbjudan att binda sig att följa nio punkter om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och humana arbetsvillkor. Och det är klart, säljer man till exempel pjuck för en tusing som kostar en tia att tillverka så kan man ju kosta på sig det. Efter vissa påtryckningar.

Men det är inte säkert att det hjälper.

Vi måste ut. Jycken tar täten.

Favorit i repris

Snöflingan vilar
ett ögonblick i värmen
från din andedräkt

skaldade jag en gång när jag var inne på det här med haiku och bryggde och hällde i mig te i särskilda, för ändamålet tillverkade koppar enligt konstens alla regler (ungefär samtidigt som jag blev med rökrock och pipa, Halda och katt). I dag är dom därutanför mitt fönster och velar hit och dit och det ser ut som om en del av dom försöker titta in och undrar vad jag gör förutom att hälla i mig kaffe innan dom försvinner ner till sina bröder och systrar eller vart dom nu tar vägen.

Och vad gör jag? Det undrar jag med.

Att Isak Dahlin och Hammarby är överens om ett femårskontrakt ser jag som ett tecken på att Bajen tar framtiden på allvar och att undrens tid inte är förbi. Jag ställde mig faktiskt upp och applåderade. Huruvida alla Bajens ungtuppar blir nåt riktigt stort nån dag är ju inte riktigt klart än, men att knyta dem till klubben på fem år med målet att de ska bidra till framtida segrar och pusskalas på Medborgarplatsen är ju alldeles självklart och, höll jag på att säga, genialt. Varför ska man annars ha alla blivande, lovande, kommande, potentiella storlirare till om man inte ska få njuta av deras klacksparkar även när de en gång lämnat ungdomens läroår och kanske fått för sig att de vet vad de håller på med. Och får de under resans gång för sig att de blivit för stora för Bajen och allsvenskan (när de till exempel gjort sitt första mål eller räddat ett på mållinjen) och Bajen kan få en slant för dem när de vill till kontinentens alla Enschede, så varför inte eftersom de ändå tycks vilja till Enschede allihopa (där de naturligtvis ”blivit bättre fotbollsspelare”).

Jag blev tvungen att ställa mig upp för att applådera en gång till, till snöflingornas tydliga glädje.

Annars verkar det finnas en del att fundera på.

Jag håller mig alltid tyst när jag ombeds besvara frågor av typen ”Har du slutat slå din fru” och naturliga följdfrågor som ”Så du vill inte ens kommentera påståendena om att du har slutat slå din fru” – eftersom det tål att fundera på.

Och i övriga fotbollsvärlden tycker Lagrell i en kvällsdrake att man kokar soppa på en spik i den andra kvällsdraken som intervjuat Lagrell.

Jycken vill ut i snön, och man borde ligga lägre än en sjunken båt, dock något äldre. Men icke. Men först en omgång med mokabryggaren.

Stand by me

Får man tro sig själv är man trött. Snart ska det bli andra bullar. Eller åtminstone lite mindre lönefabrik (och därmed i och för sig också risk för något färre bullar). Ute skiner solen på trekvart och snön ligger där den ligger. En fågel av obestämdbar sort testar stämbanden. Jyckens morgonpromenad? Tog matten hand om.

En 16-åring tycks ligga bättre till än till exempel Jeffrey att få trilla boll längs kanten i årets Bajen. Är framtiden redan här? Är man en försiktig general så är man: Det är för tidigt att sia om.

Som alla någotsånär uppdaterade typer har även jag konstaterat att Britney rakat av sig håret på huvudet. Och att äntligen få läsa på en kvällsdrakes förstasida att en adelsman misshandlat en hund blodig med machete är något vi längtat efter, jag lovar.

Vi borde passa på att sova för att stå pall, men av outgrundliga skäl började dagen alldeles för tidigt med att vi nynnade på en stump från ingenstans, och det innan den sedvanliga morgonkakofonin utbröt, och därför blev det ett pass med musikanläggningen och The Drifters medan mokabryggaren fyllde i tomrummen med sitt karaktäristiska (svårt jävla ord att stava) brummande. Yngsta sonen håller sig hemma (snorig han med) och håller låda i rummet intill och prövar mysko kläder och laddar för morgondagens tema i plugget (elevrådet har i skoldemokratins namn genomdrivit saken): nämligen Glitter och glamour.

Som sagt, är framtiden redan här? En enda sak är säker: jag vågar inte dra en enda slutsats av det lilla jag vet om hur det kommer att gå för de grönvita hjältarna.

Mycket på spel

Lite fotboll blir det, men först detta.

Jag erkänner, jycken har sedan ett tag kommit på mellanhand, och inte blir det bättre av att jag en strålande iskall vinterlördag tvingar ut dottern på morgonpromenaden eftersom jag sonkat ihop på grund av idogt spring till lönefabriken. Yngsta sonen däremot är föredömligt pigg i morgonstunden och har sedan bra länge försvunnit med översovande kompis samt klubbor och bollar ut i kylan och ut på isen för att åka grillor. Eftersom jag sonkat ihop får dom knyta snörena bäst dom kan. Bra träning inför vuxenlivet.

För egen del kan man bara hoppas på bättring. Insikten har man ju redan.

En annan som tagit saken i egna händer för att komma tillbaka i gammalt gott slag är den åtminstone tidigare av gud välsmorde Ted Haggard, ni vet den där amerikanske evangelikanen och prällen i Nya livets kyrka som en gång i veckan brukade ge Bush junior goda råd i viktiga ting och som föll i onåd åtminstone i allmänhetens ögon när det uppdagades att han haft som vana att använda droger och manliga prostituerade mellan besöken i predikstolen och Vita huset och räknandet av kollekten och utfallen mot, just det, droger och bögar. Efter tre veckors terapi är nu Haggard ”completely straight”, meddelas det från säker källa.



Evangelikanerna verkar annars veta hur en slipsten skall dras.



Äntligen jota!

Lönefabriken satte naturligtvis p för en härlig fredagskvällsutflykt till Torvalla i den för årstiden, i vanlig ordning på insidan totalt igenisade, alltmer opålitliga gnisselbilen eftersom det elektriska hängt på tåget, ungefär som när råttorna lämnar skeppet. Dock gläds man på håll åt att första halvriktiga segern för Bajen under det nya kommandot blev 1–0 mot Örebro, känt för kex, tvångsdegraderingar, uppryckta målstolpar och att PFO härjat där. Jag ska inte påstå att jag baxnade när jag studerade laguppställningen med luppen och började med backlinjen och vilka dom skulle göra eventuella byten med – men nästan. Fast ungdomligt oförstånd och en i sammanhanget urgammal provspelare från Småland tycks ha klarat uppgiften galant, om man får tro en fortfarande och med allsvenska mått ovanligt talför tränare med talets gåva vars idéer man såhär innan allting börjar på riktigt och vid sidan av inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till men gärna vill tro på. Baxnade gjorde jag däremot när de första uppgifterna om Egurens skada slutade med ovisshet om tillståndet för honom. Från ett ödmjukt ”det är fan typiskt Bajen” till insiktens ”allvar, vad är det som har hänt?”

Vi håller tummarna för Eguren. Och för Bajen.

Hon med bomberna har mulat

Med tanke på det sporadiska uppdaterandet skulle man kunna tro att en annan har annat för sig än att fylla den här bloggen med innehåll, och det stämmer delvis eftersom lönefabriken kräver sitt fullt ut. Men det är, som vanligt, inte hela sanningen. Nä, man har också fullt upp med att hämta sig efter insikten att man skulle ha följt med bättre när vår svenske rymdman och nationalhjälte (andre svensk i rymden, enligt säkra källor: Bellman var först) tog del i den goda sidans ansträngningar att säkra även rymden mot (eller heter det för?) terroristerna, vilka i förlov sagt kan vara vem som helst eller vad som helst, bara så ni vet. Jag tänker förstås på det här med astronauten Lisa som häromveckan körde 150 mil i rymdblöja och nu anklagas för mordförsök. Jag har som vanligt inte läst artiklarna, så jag vet i lika vanlig ordning ingenting om vad det handlar om, men det räckte med rubrik och löpsedel för att jag skulle bli tvungen att hämta andan nästan hur länge som helst.

Nu är jag klar med det.

Nån gång i framtiden kanske jag har tid att ta itu med en annan, i högsta grad aktuell händelse.

Och sen, jag lovar, Bajen för nästan hela slanten.

Jänkarna har för övrigt fördubblat sin försvarsbudget på några få år. En anledning är att även din bil kan vara eller få lust att bli, just det, terrorist. Om du utrustar den med GPS kan den dock snabbt slås ut av den goda sidan från rymden.

Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.

Ständigt lika efter sin tid

I dag får jycken så hon tiger. Först en timme med matten och mattens kompis vars jycke är stor, konstant uppspelt och skönt knäpp och om ett tag med grannfrun som häromnyssens ringde och tingade jyckens sällskap under sin schemalagda tvåtimmars onsdagsförmiddagspromenad runt nejderna. Så en annan har inget annat för sig än att låta mokabryggaren gå på högvarv och dra ett feministiskt strå till stacken (diska) eftersom matten gått på viktigt möte.

Att Runström får kriga i botten av bensaxarnas och hopskallningarnas paradis engelska division 2 (ja, jag vet att det heter nåt annat nuförtiden men det är ett jävla trams med alla snygga namn på alla ligor halvvägs mot gärsgårn i fd imperiet där solen numera går ned med en hiskelig fart) är trots allt bara av godo för honom, inbillar jag mig. Grabben är ung, inte dum – och alltid välkommen tillbaka. Och får han möjlighet att slå en tunnel på en annan hjälte i förskingringen, herr Östlund i Southampton, tillika stadens egen Jesus, så varför inte.

Apropå Luton fick staden, om man får tro wikipedian, år 2004 ”den tveksamma äran av att i en stor undersökning bli framröstad som Storbritanniens uslaste stad”.

Min tro är att konkurrensen måste ha varit stenhård.

Danderydsborna krökar mest i länet, får jag mig till livs via kvällsdraken. När en annan häller i sig en pava rötjut trycker dom rackarna i sig en och en halv till järparna, om jag får till det här med skillnaden i pocenten. På Systembolaget i Danderyd, som för övrigt ligger i Mörby och erbjuder smakprovning av destillaten, har man inte märkt av någon större ökning, berättar chefen för varorna, men min analys är att när smaklökarna fått sitt får barnflickorna göra inköpen på annan ort.

Hittade i samma kvällsdrake en intressant artikel som gick mig spårlöst förbi när den var rykande aktuell förra våren (ett tecken på begynnande informationskollaps?). Nämligen att den engelske landslagskaptenen (bara det säger ju att den är fullständigt inaktuell) njuter av smärtan från tatueringsnålen och att han gärna skulle lägga till fler till de tolv han redan har. Men hans fru Victoria – som tycker att han är en knäppgök – har bett honom att sluta. Men han kan inte, varken med tatueringarna eller det ständiga städandet, lär jag mig nu. Obsessive Compulsive Disorder, som sjukdomen lär heta, tvångstankar och smärta i skön förening, om man får tro draken, är inte att leka med.

Vad lär man sig av detta? Jo, när artikeln var riktigt rykande aktuell hade Beckham troligen en tatuering mer än Southamptons egen Jesus.

”El gordo” är för övrigt klar för Milan. Men det visste ni ju redan.

Och att Davids tydligen ska ersätta Rosenberg i Ajax.

Zlatan lämnar jag i fred.

Rött eller svart?

Om man har två alternativ, vilket väljer man då? Om man har en ledig helg, alltså? Mikkel Jensen har åtminstone alternativen klara för sig.

Om man såhär i allt det vita saknar allt det gröna är rekommendationen att ty sig till Söderstadions rapporterande från LA. Man får till och med se riktigt fotboll i värmen och en känsla av att Charlie Davies kanske kan bli nåt.

Och att Petter är tillbaka.

Jycken anser att vi ska ut och trampa i det vita. Mitt villkor är att först låta mokabryggaren göra jobbet.

Från det ena till det andra. Jänkarna har under åren tillhandahållit Israels armé en massa klusterbomber, men tydligen med förbehållet att dom inte får använda dem eftersom de dödar och lemlästar lite hipp som happ. Vilket dom gjorde i Libanon i somras med besked. Så nu är jänkarna lite putta.

Men bara lite.

Paus i ankdammen

Studiedag är nåt som borde införas på fler håll och inte bara vara förbehållet adjunkter och dom små liven i skolbänkarna. Jycken är i Järna med matten och småkidsen och hälsar på sin farsa och en annan ska planera födelsedagsmat med mera eftersom dom kommer hem till kvällen och en av dem fyller år och därmed basta, och innan dess är tanken att få upp äldste sonen som utnyttjar studiedagen i bingen. Har redan gjort ett försök att få liv i honom, men se det gick inte.

Apropå yngre förmågor: Bajens medelålder lär vara 24 bast, och snudd på åldermannen José Monteiro förklarar från LA att om det förut var mer snack om politik så är det numera mer tugg om typ kläder och brudar i Bajentruppen. Som representant för det något äldre gardet (om än ej A-lagsmässig vad gäller den gröna mattans schack även om jag en gång var med om att krossa gnaget med 4–2 i slutspelet i S:t Erikscupen för bra länge sen) så vill jag bara meddela att det ena inte behöver utesluta det andra. Men kläder kan man både ha och mista, är en tråd från en som vet.

Matthias Olsson debuterar i allsvenskan i år, lär vara ett tips från LA. Fast då lär medelåldern vara farligt nära att man får ersätta fruntimmerssnacket med läxförhör.

Rymdkungen lär för övrigt ha träffat den riktiga. ”Nationalhjälten” tog sig dit med rymdstyrelsens svarta jeep. Och Tyra Banks mobbas för sin vikt men vägrar ta åt sig, skriver samma kvällsdrake indignerat. Dessutom är en sångerska gravid, något som ”bara våra närmaste vänner vet”. Källan till min kunskap är densamma.

Annars har det inte hänt nåt mer än att mokabryggaren puttrat färdigt.

I en klass för sig

Egentligen (ett av mina favvoord) borde man ju ha tagit jycken på morgonpromenad och tänt en tagg på den för den dagen med all visshet snorkalla snötyngda udden och hålögd och snorfrusen funderat på livet och att Max försvinner och lämnar ett stort svart hål efter sig i den mest näraliggande grönvita hemisfären men att det varit på gång och att man faktiskt (ett annat favvoord) haft det på känn ett tag och hunnit förbereda sig på det värsta och att om det är någon man önskar ett fullkomnat proffsäventyr så är det Max von Schlebrügge och att livet liksom (favvoord) går vidare och att det trots alla tungviktsbackar som lämnat de bakre leden enbart det senaste året ändå känns… typ spännande.

Att man får gilla läget.

Och att Christian Traoré trots allt hade viss potential förra gången han var på Söderstadion i de rätta färgerna.

Men också det faktum att snudd på alla grönvita spelare har gjort det bra eller till och från mindre bra de senaste fem åren och att man till och från utbytt vissa betänkligheter om deras kapacitet, fotarbete och tankeverksamhet med läktargrannen för att nästa match dränka dem i superlativer – men att Max blivit den som alltid varit bara bäst. Till och med när han kanske inte varit som bäst. Egentligen har man faktiskt liksom aldrig behövt förlåta honom för eventuella snedsparkar.

Att han faktiskt var först med Erkanmask (som han fick därför att det liksom fanns enbart ett sätt för motståndarna att stoppa honom när han bestämt sig för att sätta fart.)

Samt det faktum att Max om tre år fyller trettitre i dagarna och har minst två gyllene år framför sig på (nya eller riktiga) Söderstadion, vilket vi håller tummarna för.

Men livet är som det är, så morgonpromenaden fick nån annan ta hand om eftersom lönefabriken höll mig uppe sent sent sent.

Så nu sitter man här och lyssnar till mokabryggarens tilltagande putter och funderar på om det är nån defensivt kunnig mittfältare som ska ta klivet ner och bli en offensivt spelande mittbacksdirigent, om det är bra som det är – eller om ännu ett namn dyker upp den närmaste tiden och presenterar sig på träningscampen där borta i änglarnas stad.

En ny Max?

Man får gilla läget.

Huga igen

Tillbaka från jyckens (hmmm) morgonpromenad.

Eftersom Bajens hemsida låg nere under fredagskvällen, när alla ni andra hinkade bira och hade er på värsta Thank god it’s Friday-manér, var steget inte långt till att dra slutsatsen att Max lämnat Söder för den betydligt större risken att få i sig genmanipulerad kossa och stöta på EU-hangarounds. Annars vet jag inte så mycket om landet, laget och staden i fråga, förutom att jag fått för mig att dom i regel antingen bär mustasch eller gör som Tintin. Kvinnorna har jag absolut noll koll på, men chokladindustrin är stark.

Kaffet har jag som sagt inte en susning om.

Men ljuspunkterna är trots alla övriga oklarheter klara – och lysande. Erkan har skrivit på och den unga talangen Helg dito (grönvita sidan… har förtjänstfullt koll på saken).

Så är det. Max är, ve och fasa, på väg mot nya äventyr. Det är han naturligtvis värd. Men ändå.

På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.

Money makes the…

...eller...

Idioterna ger sig inte

• ”Kare anvandare
I samband med okningen av antalet forsok av olovlig bankkontoatkomst har var banks ledning” bla bla bla. Nån borde lära Nordeas ”support team” stava om jag över huvud taget ska kunna tänka mig att klicka vidare på deras mejllänk, för kan man inte stava kan man nog inte garantera säkerheten för eventuella kunder, är min tro.

• Inte nog med det: Frågan är alltså om Max stiger ner från himlen med hjälp av Linea Aerea del Ecuador i Los Angeles (och kanske får tillfälle att en gång för alla sparka ner Beckham) eller om han sätter sig på ett plan till Belgien och försvinner vid horisonten med hjälp av tio millar (eller mer… med tanke på Toivonens övergång för sju och matchen i och mot Venezuela på näthinnan borde han vara värd det fyrdubbla. Minst).

• Aftonbladets webb-tv större än Youtube… ”Våra läsare har blivit tittare också.”

Annars skiner solen. Jycken lär ha fått sig en morgonpromenad som heter duga och mokabryggaren puttrar glatt. Tre rätt så här tidigt på dagen är inte det sämsta. Att tjejer över lag har ett antal fördelar när svenska folket ska rösta fram årets idrottsliga prestation är väl inte heller så mycket att orda om, om man nu ska stanna en stund vid gårdagens gala. ”Det är verkligen trevligt här", tyckte för övrigt Brad Pitt, men det handlade tydligen om Golden Globe, ser jag nu.

Jo, tjena

Belgierna är på hugget. ”Hij is een robuuste centrale verdediger van 1 meter 88 die momenteel uitkomt voor het Zweedse Hammarby IF en is Zweeds international”, berättar nån på Tom Turessons gamla proffsklubbs forum. Fast den här gången handlar det förstås om vår Max. Club Brügge, som har ovanligt fula tröjor, är alltså nästa gäng som drar i backklippan.

Vi får väl se.

Jycken är i Järna och umgås med bland andra sin mamma. Själv ska jag klämma en nattmacka och en grolsch (holländsk produkt). Joakim Jensen. Dahlin? Det ser ju en smula oroväckande ut. Men det har vi haft på kläm att det skulle bli mest hela tiden…

Ord på vägen: Upp i topp

Ett alternativ är förstås att Bajen lånar Björn nu när Fulham lånar Vincenzo, den gamle Romahjälten, så att grabben får speltid där han hör hemma. Charlie, Runa, Pålle och en hel Ljusvattnets Maradona som kubbas om platserna där framme vore inte helt fel. Om man säger. Och en dansk, en argentinare och vår egen Bellman Jeffrey samt Erkan på andra flajern och Chanko nånstans i bakhasorna på dem ser bara bäst ut. David på rätt kant, Farstafyndet och Maximum Max i mitten och den enda Sulan värd namnet – dumt att klaga. Och heter man Hellström kommer det naturligtvis att gå bra. Så enkelt är det. Och om det behövs: in med vår ende (snyft) islänning och upp med Sulan på topp.

Mokabryggaren har puttrat på ett par varv mellan vilka jag knoppade en nödvändig bonustimme. Men nu är det dags igen: Kvinnor har en nämligen en tendens att göra saker ordentligt och då återstår bara att ge sig. Arbetet med syplatsen (”Är det där korgen för konstiga saker?" eller ”Kan inte det här vara hår också?”) är på nytt i gång. Och tar möjligen aldrig slut.

Jycken kanske behöver gå ut? Jaså, yngste sonen tog hand om den detaljen.

Vad letar folk och fä efter när dom så här inpå nyåret hittar fram till denna halvdebila blogg? Jo, följande: ”nakna svenskar med blöja”, ”ring i näsan”, ”preben elkjær”, ”frisparkar”, ”svenska ordstäv klart sade”, ”tuttar”, ”nackspärr”, ”baksidan”, ”slipsknuttar”, ”tranholmen drunknade” samt, hör och häpna, ”ord på vägen”.

Magnus Tappert har för övrigt hamnat i Degerfors, av alla ställen på jorden.

Kaffet är klart.

Should I stay

Vi ångar ogenerat på in i framtiden. En skadad Erkan får tyvärr inte tunnla ecuador- och venezuelagubbar i landslagsdressen, och Max? Tja, är Purple dynamite verkligen nåt för honom? Och sex mille för nån som är ovärderlig? Fast belgisk öl har förstås vissa kvaliteter. Kaffet till chokladen däremot tycks mig vara ett osäkert kort.

Kvinnorna är kvar i huset. Berget av textilier och knappar har en tendens att växa, enklast genom att ta allt större utrymme utanför den så kallade syplatsen, men solen skiner och vad vore vi utan kläder?

Eller kaffe?

Nu ska dom hänga ännu en släkting till Saddam. Bevittnar vi Bushs personliga vendetta för att farsgubben inte fick göra jobbet klart eller är det ytterligare en milstolpe på vägen mot demokrati?

Är du en del av "Sveriges tjockchock": 4.260 ton? Jul- och nyårskäket har nämligen fått oss att öka i vikt motsvarande 2.800 flodhästar eller 1.400 elefanter. Meddelar en kvällsdrake.

En annan avslöjar att en deprimerad Linda ställer in en spelning. Anledningen lär vara att hon inte orkar. Fadde för sin del har inte bytt lakan på ett bra tag.

Som sagt: solen skiner. Vi klär på oss och går ut.

Alla dessa projekt

Mokabryggaren puttrar lyckligt på. Det är en skön känsla att göra jobbet åt nån som uppskattar det. Jag försöker låsa in mig på kammaren. Huset är trots den tidiga timmen fullt av fruntimmer; jyckens matte har en så kallad syplats som vuxit till ett outsinligt okontrollerbart förråd för allt som har med saken att göra och som med gemensamma krafter ska rensas och sorteras av släktens, just det, kvinnor, och var vad hon önskade sig i julklapp, och emellanåt hör jag saker genom dörren som ”här är tovade grejer” eller ”käpphästprojekt” eller ”vart tog den där rosa vägen?” eller ”man kanske ska ha rutigt i ett och ett med blommigt” eller ”det här är ett så läckert tyg” eller ”hundra meter sånt här fult jävla tyg” eller ”låt det ligga så länge”.

Äldste sonen slaggar sin vana trogen som en sten. Den yngste ska ut med jycken. Barn borde alltid ha lov. Ska jag göra femtio armhävningar nu, så att jag är klar med ett av mina kanske-löften från tolvslaget häromdagen? Kaffedoften tränger igenom oväsendet. Jag tar med mig en balja och smiter ut för en tagg i solen. Löven ligger där dom ligger. Men styrpulpeteten kom till slut upp ur vattnet, som nästan ser badvänligt ut. Om tretton dagar startar försäsongsträningen.

Snart är det dags igen

Hummern är på tining och alsacen i frysen. Vi räknar ned och vänder ännu en gång blad och ser i vanlig ordning tiden an med visst nostalgiskt grepp om tillvaron såhär timmarna innan vi är där på andra, säkra sidan där allt fortfarande kan ske – exempelvis ett SM-guld som alla vet inte är någon omöjlighet om bara världen blir lite mer rättvis. Vad mer är vi säkra på? Tja, tio fotbollsspelare har kontrakt som går ut 2007 vilket leder till febril aktivitet både här och annorstädes varav ett och annat namn kommer att få en annan att fälla en tår. Som vanligt alltså, och det är vi alldeles bombsäkra på. Själva har vi gett oss själva den på att inte ge några löften, men det är klart; när man står där vid själva bladvändningen runt tolvbläcket och håller för öronen och rycks med i alla andras tjo och glam kanske man åker dit. I så fall ska all kraft ägnas åt att lägga till ett ”kanske”.

Årets grönvita bokslut innehåller allt. En del hade man naturligtvis velat vara förutan. Men det gäller förstås även allt annat man fått vara med om, så på den punkten finns ingen skillnad.

Till slut en bild från året som gått. Observera det hemmagjorda hammarbytrollet i näven i bildens mitt. Även om slutresultatet i just denna match gav den fullständigt obegripliga orättvisan som då och då drabbar Bajen ännu ett ansikte, finns det bara en sak att tillägga: Snart är det dags igen.

In i det sista

Att hänga folk är om man får tro USA:s president en viktig milstolpe på vägen mot demokrati.

Jycken sitter på förstukvisten och glor frågande på regnet. Mokabryggaren ska alldeles strax leverera dagens första omgång java. Enligt uppgift är det årets sista dag, och gärna för mig. Runt sex miljarder människor firar för övrigt nyår vid en annan tidpunkt. I vanlig ordning ska vi ta oss an vår tids järpe, nämligen hummern, gratinerad enligt konstens alla regler. Samt ekobiff, levererad av en relativt sett glad ko.

Torvalla IP lär bli en av nästa års viktigare platser för den som är intresserad av nyheter värda namnet.

67-årig kvinna födde tvillingar efter provrörsbefruktning. Det gör den spanska kvinnan till världens äldsta tvillingmamma, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Fler årtal: Efter 362 år kommer världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, att upphöra på papper och ta steget ut i sajberrymden, får jag mig meddelat.

Mer sajber: Nån fd allsångsledare lär enligt en numera raderad blogg förd av någon som fått förtroendet att representera folket i Maria-Gamla stan ha tvättat bilen och möjligen konsumerat mackens porr, vilket fick den något större kvällsdraken att göra löp på den aktuella bloggarens sambo.

Mer kärlek: "Hon kunde inte sluta ta på honom", säger ett ögonvittne om vår ledande kronpretendent som nu lär visa sin kärlek öppet, meddelar samma kvällsdraken.

Kaffet är klart.

Knaster

Åter från udden och en mindre kvällspromenad i dimman. Jycken hittade tack och lov hem. I dag åt vi för övrigt vår första måltid (lunch) på ett tag utan svärmors in spe skinka på programmet. Nu är även den finito. Dock lyckades vi hitta ett paket bacon. Grabbkäk alltså, med mycket makaroner. Vi diskuterade snygga självmål medan mörkret smög sig på.

Husets kvinnliga inslag har varit borta mest hela dagen och typ tokshoppat upp julklappspresentkorten till dottern och passat på att ännu en gång glo på utställningen med Alberto och Bror. Alla vi andra har i princip inte gjort nånting av värde.

Fast det har vi visst, kom jag just på glömsk som jag är. Fyra miljoner löv togs omhand i vårsolen. Alltså flyttades från ett ställe till ett annat.

Joe Strummer har kilat vidare, läste jag när jag var ute på grönvit bloggrunda. Jag är inte bara glömsk; vissa dagar går spårlöst förbi. Typ "jaså, har Beatles gått skilda vägar? Tja, den 16 april 1970 vet jag inte vad som hände." Det får bli ett varv förbi vinylsamlingen och en starobno. Sonen lär komma viftande med sin ipod, men det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Hela bilden

Tillbringade större delen av förra natten med del två av en snygg dubbel-dvd tillsammans med äldste sonen som fick den i julklapp eftersom han inte var i jämmerdalen när det begav sig och följaktligen inte hade möjlighet att vara på plats Råsunda nine twentysix, och det som slog mig var vad som inte framgick: nämligen hur fullständigt överlägset Bajen var Aik på alla plan. Alltså, det framgick att de var överlägsna, till och med hela expertkadern på plats i rutan, från Tommy Svensson till numera avpolletterade tränaren för länets möjligen tredje bästa lag, var rörande överens om just den saken, men teveutsnittet ljuger alltid, bara så ni vet om ni händelsevis tror på allt som sker i rutan. Det pågår nämligen ständigt något utanför bilden som förmedlas, såväl i fotboll som i krig om ni nu tror på precisionsbomber. Den som var på plats just denna magiska kväll har hela bilden: överlägsenheten var, tja, varför inte monumental.

Men en sak stämde till punkt och pricka. Sju tusen bajare varav ett par tusen utspridda här och var lät bra mycket mer än tjugotvå tusen andra.

Och nu är det natt igen. Kalasjulölen är slut för denna gång.

Första dvd:n sparar vi till en annat tillfälle. Vi ska nämligen göra det som jycken redan gör och, hör och häpna, äldste sonen: slagga.

Som en annan dag

Jycken och jag är på väg mot udden och småfilosiferar bäst vi kan. Det är snortidig urtimme, mörkt som attan som sig bör såhär års när allt sjunger på sista versen, till skillnad från väderleken alltså som numera är mer av obestämdbar art även om jycken varit fästingfri ett tag, och det har tydligen varit jul, men vi känner oss tämligen oberörda av detta faktum trots ett väl inslaget märgben eller för all del ett par röda yllesockor som hittade ett par nya lyckliga ägare och som är med på promenaden.

Inte så att vi inte har kört vårt fulla race för att upprätthålla traditionerna, men det var nåt som saknades. Eller gick oss förbi. Delvis tindrande barnaögon till trots. Eller trots en ovanligt schvungfull tomte på grannvisit hela vägen från Dalarna med förhållningsorder att inte bli bjuden på starkt. Eller granen som är huggen alldeles i trakten. Eller för all del en förträfflig jansson som jag provsmakade natten innan nyss hemkommen från lönefabriken. För att inte tala om ett antal kalasjulöl från Nils Oscar.

Fast ska vi vara riktigt ärliga? Vi konsumerade kanske inte riktigt så mycket som krävs för att få hjulen att snurra allt fortare. Till allas båtnad.

Vi drog bara ett litet strå till stacken.

Vi trampar på längs upptrampade stigar och funderar på året som gått och det som skall varda. Med tanke på hur det ser ut i världen, årets erfarenheter av liv och död, minnet av stickande brandrök, hur det gick för Bajen och hur det kommer att gå etc för att inte tala om eventuell kvarskatt, sopberget och vår nya tids politiska egenintresse, så tillhör man nog arten kallblodigt lättsinniga.

Och det är väl tur det, med tanke på hur det ser ut i världen.

Vem vet, det kanske ljusnar. Det finns tecken som tyder på det. Snart har vi alla slutat tänka på saken (om man så vill, småfilosifera utan vinstintresse) och äntligen blivit konkurrensutsatta med samma mål i sikte. Folkpartiet, till exempel, har ju en gång för alla bestämt sig för att rensa upp i det pedagogiska träsket enligt parollen Det finns bara en väg att gå och det spelar ingen roll varför du skulle vara av en annan åsikt och redan från tre års ålder ska du veta om det. Kristdemokraterna å sin sida ska införa obligatorisk daglig mässa för att få a-kassa och där prästen kommer att få ett icke obetydligt ansvar för svavelosande predikningar över latmaskar, krumma och icke godkända i vandel, ordning och uppförande. Väl utanför kyrkporten väntar centern för att leda de förtappade i örat till bättre bemedlades städhinkar, walmartcentra och swimmingpooler som behöver rensas på löv.

Moderaterna, å sin sida, bidar sin tid.

Vad göra socialdemokraterna? Ingen aning. Förutom att hänga på tåget. Problemformuleringsprivilegiet (ett jävla skönt ord att skriva) har nämligen rusat dem förbi.

Den lede Fi är för tillfället neutraliserad.

Och då har vi inte ens ägnat en tanke åt Bush.

Nä, det är tur att det finns annat här i världen. Jycken snusar runt i buskarna, hittar en talgboll och smäller i sig den innan nån får för sig att hon inte får det och jag tänder en tagg. Vi är nämligen längst ute på udden och når i samma ögonblick ett slags insikt. Så är det nämligen ibland: syntesen av så kallad frisk luft och tankeverksamhet av nästan vilket slag som helst kan ge de mest häpnadsväckande självklara resultat. Vi har bestämt oss; vi höll konstigt nog på att gå vilse men har hittat hem: snus, fruntimmer och brännvin. För att inte tala om Bajen. Och att få upp på land styrpulpeten innan vädrets makter slår om. Femtio armhävningar och sen väcka ungarna.

Men först en rejäl balja kaffe.

Lite Football Manager över det hela

Sonen är hemma efter tre månader i landet där barnen går klädda i gardintyg och sjunger så in i vassen bra och tog jycken på promenad under de karga svenska stjärnorna. Själv hamnade jag på den här länken och undrade försynt: vem är spelaren i allsvenskan som eventuellt har högre lön än Charlie Davies?

Och så ska det bli en ny arena. Eventuellt det med, förstås.

Vi ska käka fisk, delvis för att bli intelligentare men också för att vi om ett par dar går in i skinkans tecken. Det visste ni inte, men däruppe finns faktiskt en sån stjärnbild. Själv är man född i grisens tecken. Det är ett tecken om något.

Nästan som Pelé

"Thats why Hammarby gave him such a horrible contract offer that he turned it down ... Charlie Davies var den som de flesta hade tänkt skulle bli ligans nya ..."

Sånt får man läsa när man är ute och googlar. Riktigt vad det betyder vet jag inte.

Sen får man heller inte köra sitt vanliga bloggrejs utan ska uppdatera och konfirmera och nya lösenord och hela programmet.

Som om det inte räckte som det är.

Tiden går. Saker händer. Möjligen är man inte odödlig, men det återstår trots allt att se. Uppleva. Konstatera. Vara med om. Göra något åt.

Hemma igen tog vi ett varv runt huset jycken och jag i stjärnljus och viss kyla efter ett antal på Carmen och surr med gammal polare om livet och döden och som det ibland kan bli och inte minst varför. Nödvändigt helt enkelt att ibland surra på och med besked. Jycken däremot fick upp ett spår, och jag lät henne få sin vilja fram. Vi hamnade i ett buskage av sällsynt buskigt slag. Eftersom jycken var kopplad. Sen stod vi där och glodde.

Vi håller alltså på att avsluta ännu ett av dessa sällsynta år som man får vara med om. Vi sträcker försynt på ryggen och laddar om.

...och undrar om det är klart nu...

Absolut klart

Jaha, så slutade allt lyckligt på alla sätt och vis om man tänker på allt nattsvart som kunde ha inträffat ända in i det sista på alla håll och kanter om bollen studsat fel både här och där eller domarn haft pipan i munnen.

Lilla silvret, hur stort är det egentligen? Det kan väl bara vara Svenska fotbollförbundet som kan komma på nåt så dumt. Vad säger Riksidrottsnämnden?

Nhleko fick målet, va? I så fall: proppen är ur. Det måste betyda nåt inför nästa säsong.

Att Pablo gjorde ännu en klasstrut så här på upploppet förvånar i alla fall inte mig. Jag anser att det också borde betyda nåt inför nästa säsong, som måste ha börjat så fort slutsignalen löd på Värendsvallen. Tog Tony kommandot redan på spelarbussen hem?

Nu ska vi göra annat ett tag.

En riktig lirare

Jobbiga årstiden är här. Nu talar jag inte om alla löv som hann drunkna i snödreven, bilen som har sommardäck, kylan i största allmänhet, gräsklipparen som frusit fast, kalla fingrar och domnade tår när man framhärdar i gympaskor och alla svordomar när man viker av runt ett gathörn och tårarna som nordan piskar fram. Eller mörkret. Och allt annat elände. Rullgardinen går ner och man undrar om den nånsin går att få upp igen.

Det är uppbrottens tid. El del har redan bestämt sig, andra hoppas ännu på ett under. Och Petur flyttar hem till Island.

Det skulle naturligtvis ske nån gång, men är lika fullt sorgligt. Han har satt sina spår. Yngste sonen vägrade en gång i tiden att klippa sig för att han ville se ut som Petur, och trots att jag tydligt och pedagogiskt visat och förklarat att Petur har klippt sig sen dess hjälper det inte. Bara som ett exempel.

Petur var inte bara en backklippa. Han var också spindelmannen med oslagbar förmåga att vinna bollarna som spelades upp på motståndarnas targetplayer. För att välja ett annat exempel.

Han var här, han försvann ett tag, och sen kom han tillbaka till Söderstadion. Och nu försvinner han på riktigt.

Fast det är förstås inte sant. Han finns kvar som en av de stora grönvita eftersom han satte sitt avtryck på och samtidigt präglades av vad som Bajen står för.

Snart sätter Tony sin stämpel på Hammarby. Och rullgardinen släpper trots allt in lite ljus. Blir det Royal League-spel får man hoppas att mannen vid rodret har den goda smaken att låta karln med det stora grönvita hjärtat spela åtminstone sista kvarten i nån av matcherna på Söderstadion.

Sagan om Anders

Fan, här går man som en annan Nalle Puh i snöblasket som en del envisas med att kalla snöstorm. Dock utan jycke eftersom den tog med sig hela familjen ut i skärgårn i ottan för årets höstlovssejour bland de snorhala klipporna – om dom nu hann med båten. Om dom nu hann med båten har en annan tre dagar framför sig av ohejdbart sunk; redan nu, efter dagens första kaffebalja, och efter att ha lämnat av hela basset vid tunnelbanan, är diskberget astronomiskt högt.

I natt letade en annan runt på nätet efter svaren på Sagan om Anders. Vad tyckte Svenskan? Med risk för att bli stämd återges här hela texten inklusive rubrik:

Rubrik: Linderoth steg av som vinnare

Text: Anders Linderoths sista hemmamatch som Hammarbytränare blev ingen klang- och jubelföreställning.

Avrad: Stockholm TT

Kort och koncist – men möjligen något rumphugget.

Den större morgondraken koncentrerade sig på Gefle, som i andra halvlek spelade ”fortsatt bra försvarsspel” och ”pressade på rejält sista minuterna på förlängningen”. Sista skottet mot Hammarbymålet stod tydligen ”målvakten Mattias Hugosson (!) för. Han var med uppe vid Hammarbys straffområde under Gefles sista anfall och hörnor.”

Vi som var på plats tyckte nog ändå att det mest var fråga om spel mot ett mål. Det som Hugosson stod i.

Att Pablo fick sätta dit den känns alldeles rätt. Och jag är övertygad om att han borde få ett nytt kontrakt. Med Hammarby.

Nu får han möjligen inte det. Och det är synd. Han är nämligen fortfarande på väg framåt.

När Pablo är skadefri och slipper möta långa uppspel tre meter upp i luften har han en oerhört fin teknik, både vänster- och högerbössa och näsa för målet. Att han missar det är inget unikt, det är sant, men säg den som inte gör det. Annars hade matchen slutat 6–0. Ungefär.

Och om inte Petter Furuseth nöjd och glad sätter sin kråka på ett nytt kontrakt föreslår jag spöstraff för de ansvariga. Han kom för övrigt också till Bajen en gång i tiden för att göra mål i parti och minut.

Sagan om Anders? Tja, den fortsätter nog. Han har gjort sitt jobb, ett nytt väntar. Klackens uppmaning om att ge dem en sång värmde förstås, men känslopjunk har nog aldrig varit en av hans många sidor. Det går upp. Och det går ner. Och ibland är det jobbigt nog att ta farväl. Och är man farfar så är man.

Det kunde ha blivit ett par guld på vägen. Det blev inte så.

Han har i alla fall ett råd till sin efterträdare, om man får tro SvD när man väl fick den i handen: ”Med den ljudnivå det är här på Söderstadion så gäller det att ha allt förberett på träningen, sen är det ingen som hör dig.”

Ungefär som i rymden alltså, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.

Nu har Hammarby allt i egna händer för att knipa den där åtråvärda bronspengen som ger Royal League-spel i långkalsonger och luva, för att inte tala om hur den eventuella publiken plägar se ut. Sånt lär härda inför eventuellt framtida Europacupspel, är väl tanken med att möta norskar och danskar på tjälen. Min enda bön är: Tag lärdom. Säsongen blir lång och vi vill slippa alla skador.

Slipper vi alla skador tar vi guld. Med två Petter. Och gärna med Pablo.

Snart är jobbet Tonys. José är i hamn – som fick ett bättre bud sedan MFF visat intresse. Håll i Pétur (Island ligger där det ligger, även om ett år), Furuseth och Paulinho. Och Eguren. Och Pablo. Och...

Det finns med andra ord all anledning att återkomma i saken. Men först ska Linderoth senior ner till Växjö och Värendsvallen och det som en gång var Stigs och Tommys, Inge Ejderstedts, Peo Bilds, ”Lill-Dammas” och, just det, Anders Linderoths hemvist när det som han åstadkom på planen var så in i vassen bra att han tilldelades Guldbollen. Östers största förlust i allsvenskan genom tiderna lär för övrigt vara 0–6 mot Bajen.

Det vore en upprepning värd att avsluta fem år i Bajen med. Men då krävs att inte bara Pablo sätter sina chanser.

För övrigt tycks hela basset ha hunnit med båten, så nu sunkar vi loss.

Ibland är det dags att vända blad

Ibland är det dags att vända blad. Ibland vänds bladen ändå. Som om ens morgontidning plötsligt ser helt annorlunda ut när man häller upp dagens första kaffe och huset är tyst och man sitter där vid köksbordet och kliar jycken under hakan och mörkret ligger tätt utanför fönstren och det gör inget annat än regnar. Som om man tar ut nåt i förskott och sen är det bara som det är när man läser om det som var. Annorlunda. I morgon är vi där.

Som att i kväll är Anders Linderoths näst sista dag på jobbet men den sista på klassisk mark och den skönaste platsen på fotbollsjorden av alla. Ett tämligen nypåfunnet mantra snurrar på i bakhuvudet. Ett som hör Linderoths tid till. ”Glöm aldrig Gefle” är ju om man vill mer relevant än nånsin, just denna kväll av alla. Och på Söderstadion av alla ställen.

Det är ju förstås fortfarande samma järngäng som ska ut och kriga och göra jobbet på vad som tenderar att vilja bli en hösttrött gräsplätt, om man får tro sina ögon nu när mörkret lättar men regnet fortsätter att falla tungt. Samma järngäng men som numera alltid ser annorlunda ut som det alltid gör när de grönvita heroerna ska ut på den gröna mattan (nåja) för att göra sitt jobb. Och får Erkan chansen just denna kväll och gör det han kan kommer filmreferenserna att stå som spön i backen. De med.

Jag misstänker att det filas på grönvita bokslut över Linderothepoken här och var i den grönvita stratosfären. Själv nöjer jag mig med att än så länge konstatera att jag redan saknar hans truliga uppsyn och korthuggna svar på presskonferenserna efter matcherna. Konsumtionen av naturligt bubbelvatten kommer hur som helst att gå ned radikalt. Om nu inte Tony…

Tids nog får vi veta. Innan dess finns det gott om tid att sia, ta ut segrarna i förskott, drömma om pokaler och ära, misströsta över alltings överjävlighet. Men i kväll är det Gefle som gäller. Söderstadion kallar. Laget ska göra jobbet, men det är Linderoth som sätter en punkt. Och det finns bara en sak att göra. Vara där.

Sen vänder vi blad. Vi har redan sadlat om, det är dags för ny kostym. I morgon bitti sitter vi här med en balja kaffe och morgontidningen och ser ut i mörkret och funderar. Det ser annorlunda ut, men det är i stort samma sak.

Och jyckens morgonpromenad ser fortfarande ut att bli blöt. Vi måste ut.

En bit på väg, trots alla idioter

Sveriges bästa fotbollslag heter Hammarby. Det är inte omöjligt att Elfsborg är näst bäst, men osvuret är bäst.

När man har en computer som abrupt tar sig själv av daga, slocknar, lämnar in, och emellanåt med andra ord mitt i just det som man tänkt och som just ska bli till för evigheten och som man redan filat lite på, då gäller det att hasta över tangenterna. Vi skiter alltså i analysen, när som helst släcker fanskapet ner sig själv, Bajen är bäst ändå.

Jag hinner dessutom få hem några mejl medan fingrarna löper amok, kastar dit ett öga och tänker: Kan vi inte bara skjuta av alla idioter?

”Vi genomfor prisdragningar for vora kara kunder”, mejlar mig Nordea Bank. Det låter ju oerhört spännande. Bland annat är det ”en unik möjlighet att vinna en bil”. Klicka på länken bla bla bla.

Dumjävlar, kan ingen bara skjuta av dom? Jag knattrar på. Fingrarna glöder. När som helst…

Och inte en dag utan en björn i pressen, hinner jag uppfatta. Blir dom inte skjutna på fyllan av nån kung får dom som den senaste idioten för sig att anfalla en travhäst och som tack för initiativet få benet avsparkat.

En sak till. Men av vikt. Bajen i Globen gick inte heller av för hackor. Även en bra bit uppifrån såg spanjorerna ut ungefär 20 kilo tyngre och 15 centimeter längre. Inte tillsammans utan var och en för sig. Bajen stod upp och matchade giganterna i 57.30 av 60 minuter, men så fort det blev det minsta slarv, så straffades man. Och, om man får sura lite, några idiotiska domslut verkade vara lätt bortabetonade, eller om man så vill på känt manér gå i storlagets favör. I alla fall om man får tro vad man såg på sextio meters håll.

Hur som helst var publiken med på noterna = 7.500 bajare i Globen kan inte ha fel.

Men okej, vi hinner inte knyta ihop resonemanget innan computern fallerar på nytt, det är jag säker på, men så här ligger det till. Omständigheterna gjorde att jag var på Arlanda och inte mig emot, men jag hann bara se sista tjugo av Bajen–Elfsborg och det via dumburken hos den enögda grannen, som för en gångs skull jublade när han fick se ett riktigt klassmål. Och det var verkligen inget att orda om: ett lag på planen, Chanko såg ut om han börjat röra på sig – och Pablo? Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska vara kvar.

Det såg kul ut. Både på planen och på läktaren. Men vad annat kan man vänta sig när Sveriges bästa fotbollslag spelar jota.

Tjugo minuter sade allt.

Förväntansfull

Jag kan inte lämna ämnet ”Disneys figurer i falsk sexorgie på Disneyland” i fred. Just ”falsk sexorgie” är påtagligt lockande, eller hur? Eller är det bara jag som blir nyfiken på hur sådant går till rent explicit? Och plötsligt fanns länken där igen. Upplevelsen är naturligtvis fullständigt bisarr av den enkla anledningen att man inte har en aning om vad som ska ske.

Och, tja, det hände väl inget. Fast den skönt skakiga dogmakänslan gav ändå upplevelsen en karaktär av autenticitet. Eller nåt sånt.

Eller också är man lurad igen. Kvällspressen gjorde sitt jobb.

Fast det mest bisarra är att det tydligen också är ett jobb vilket som helst att gå utklädd till Långben.

Fast det var inte det jag skulle ägna mig åt när jag knäppte på computern. Utan det faktum att det i dag blir Globen och Bajen–Barça. Storfrämmande, alltså. Olssons handbollsgrabbar kom alltså först till skott ute i den i den stora världen att möta motstånd av katalansk kaliber (Villarreal gick ju inte av för hackor, om man tänker på saken och spelarnamnen, men ändå). Obotlig optimist som man är tror man ju att mister X:s fotbollsgrabbar gör om bravaden om ett par år. Hur som helst, såg bortafajten via dumburken, och visserligen var Barcelona numret större och tycktes ha kontroll på tillställningen, men det fanns ändå snudd på kontakt ibland och med lite mindre respekt, full fart och 110 procent kan det gå att rubba motståndarna i kväll. Men det kan ju och för sig också gå åt helvete. Därvidlag är handbollen ungefär som fotbollen.

Fast just nu är följande skönt att nyktert konstatera (och så småningom gärna applicera på jotan): Säga vad man vill om svensk handboll – men om Bajen ska få något motstånd att tala om måste laget ut i Europa…

Vi blir tre. Yngsta sonen och dottern följer med. Nån gång ska ju vara första gången i Globen. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle. Manu Chao möjligen. Eller när Bajen är i Champions League-final så klart.

Grannfrun tog med sig jycken på morgonpromenaden. Det som är mest anmärkningsvärt är att hon fann sig nödsakad att i förbifarten meddela att hon hoppade i sjön häromdagen. Nu ligger bevisbördan åter på mig för att bringa klarhet i vem som tog sista morgondoppet.

Och jag som hade hoppats att jag lämnat ämnet för året.

Tuta och köra

Halleluja, och pris ske den nya regimen! Det blir billigare (ny momssats) att åka skidlift!

Men då måste jag ju förstås göra som Ingemar. Tjacka skidor. Hmm.

Annars är det trevligt att Stockholms nya styre (som till skillnad från riket har nån som tar tag i de här bitarna) fått ett kultur- och idrottsborgarråd som lärt sig prioritera och redan som första punkt på första dagordningen tog sig an arenafrågan för Tjockhults fotbollslag, av vilka ett går i första hand. Och även i andra, faktiskt.

Att Hammarby behöver en ny arena kommer borgarrådet att själv få uppleva på plats, eftersom hon vikt måndagen till Hammarby–Elfsborg, så snacka om smak. Inte nog med det: hjärtat klappar på rätt ställe.

Hon tillhör för övrigt den generation som växt upp med Ingemar och Björn på burken, är hon noga med att påtala i intervjun med henne i huvudstadens andra morgontidning som dessa livgivande fakta är hämtade ifrån. Så hon bör med andra ord ha en viss distans till all pseudohysteri runt nutida idrottsbroilers. Att hon en gång i tiden bott i Gubbängen gör ju inte saken sämre.

Men visst, det blir inte bara hon som blir besviken om inte första spadtaget är taget under de närmaste fyra åren.

Första spadtaget?

Jyckens morgonpromenad gick undan. Vi stötte på två våldsamt uppspelta bestar och en matte och en husse där de som höll i kopplet hade viktigare saker för sig (nämligen tala högt och ljudligt i telefon om, lät det som, ingenting) och vände ryggen till och lämnade uppgiften att få isär ihopsnodda koppel till en annan. Jycken och hennes för tillfället bekantskap har nämligen den egenheten att så fort de är kopplade ge sig fan på att trassla till det hela.

Hemma igen slog mig tanken att lägga på en slapp, men sen påminde jag mig själv om att jag snudd på lovat mig själv att börja typ ett nytt liv.

Så jag tankade mokabryggaren på nytt.

Louay Chanko visar god självinsikt när han säger att han har en bit kvar. En man för framtiden, alltså, och vi stöder den teorin. Vi tror till och med stenhårt på den. Vi i positiva klubben som ser nästa års guld som klappat och klart.

Spanske kungen lär ha skjutit en full björn. Ja, den var tydligen så full att ”den inte kunde försvara sig”.

Och ”Tjock-Steffe” lär ha dömts i morse i Beach Boys och Schwarzeneggers förlovade land. Han var tydligen också på lyset.

Nä, ska man börja typ ett nytt liv ska man göra något åt det.

Bolaget nästa!

Vadå Dinkelspiel?

Favorit i repris: Ingenting är klart, säger Henrik Appelqvist, så då är det väl inte det. Varken här eller där.

Jag har inte en susning om vem det är, säger Thom Åhlund om det just nu aktuellaste namnet som torgförs med bestämdhet i medierna.

Snart vet vi vem det är. På söndag kväll?

Vart Anders Linderoth tar vägen är ju inte heller helt ointressant.

Det går inte att komma ifrån att sista derbyt på Söderstadion innebar ett visst mått av tappade mungipor och förtida pannrynkor (nja, det kan ju iofs beror på andra omständigheter av mer naturlig art, som kvällspress och könsmaktsordning). Hursom: Vi sonkade ihop, det satt i, och det finns fortfarande tendenser till håglöshet i arbetet med att få tillvaron att gå ihop.

Inte nog med det: det är höst. Tydligt illustrerat i Hamstad.

Jyckens morgonpromenad handlade mest om att rulla sig i löv och annat som är på väg att förmultna. Väl längst ute på udden såg allt så himla dystert ut att vi ägnade oss åt att lova oss själva att starta typ ett nytt liv. Allt förmörkat av att vi glömt rökverken hemma.

Så vi gick hem med raska steg.

Gunnar Thor vill tillbaka till startelvan, säger han själv. Det är ytterst lovvärt men också, får man hoppas, självklart att man vill tillhöra den eftersom det måste vara den springande punkten på den här nivån. Hursom: så länge han var på planen gick det ju dessutom skapligt för laget.

Och tabellen vara alltid lika uppdaterad och upptejpad på kylskåpsdörren.

Men iofs gick det ju också länge rätt bra när det begav sig med Fischbein i centrum.

Sådär kan man hålla på att fundera när man har sonkat ihop.

Så vi ska alltså typ starta ett nytt liv.

För att sätta fart på systemet knäppte vi på computern (som också har sonkat ihop) och mokabryggaren (fortsätter att leverera) för att bygga upp oss.

En fråga vi omedelbart ställde oss när omvärlden öppnade sig för oss är följande: Har vi alltid undrat vad Långben säger innan han kopplar skamgrepp på Walt Disneys kända mus?

Fast sen försvann visst kvällspresslänken i ämnet.

"Smekform av Antonia m.fl."

Morgonpromenad med jycken. Inte en käft nånstans. En tagg längst ut på udden. Löven gulnar, en del är rent av riktigt röda, lönnens har svarta fläckar. Tystnad. En skarv blåser på en bit över mörka vattenytan där nere. Jag skickar i väg en rökring mot himlen som går i grå till blå. Jycken sitter tålmodigt på stenbumlingen bredvid och väntar på sin godis. Hennes matte sitter på ett plan till Wien som äldsta sonen gör mellan varven i skolbänken för att hälsa på och krama om och kolla läget. Och fler börjar röra på sig. Nu tycks det som om dom äntligen ska skicka upp den där följetongsastronautsvensken i rymden. Alltid något.

Fast sen ska det väl skrivas spaltmil om den ende svensk som varit där ute och som kommer att sitta i alla tevesoffor och underhållningsprogram som tänkas kan.

Vi går hem till mokabryggaren som står klar och färdig att leverera. På vägen funderar vi ännu ett varv på hur det blir om Tony leder de grönvita heroerna från och med måndag. Om än lite grann från ovan.

Om Mikkel blir hel och Sebastian blir kvar, om Petter blir hel och om Petter blir kvar, om Erkan och Jeffrey når nya lägstanivåer, ja då kan tränaren snudd på heta vad som helst. Det går nämligen inte att satsa på att slå långa bollar över ett sådant mittfält.

Om sen Paulinho precis som mokabryggaren ständigt levererar och backlinjen står obruten och hel med José i gänget, ja då är saken klar om ett år. Då finns det gott om tid för styrelsen att fundera på i vilket glasskåp Johanssons pokal ska stå. Då behövs det bara en ny Björn. Och kanske en målvakt.

Och som vanligt någon mer eller ytterligare tre. Eftersom det aldrig blir som man tänkt sig. Åtminstone i fotboll. Och, kanske någon vill tillägga, i politiken.

Fast man kan ju inte låta bli att undra: Är det sant att där ute kan ingen höra dig skrika?

Resumén och framtiden

(söndag. Datorn dog mitt i.)

Har jag på nåt adekvat vis helgat helgdagen? Tja, jag knoppade en stund mitt på dagen.

Handelsministern är i London, enligt någon källa, möjligen för att tröstshoppa. Jag menar förstås fd handelsministern. Är hon fortfarande sjukskriven, förresten?

Gårdagens sjumannafotbollsturnering för yngsta sonen, från samling kvart över åtta till femton och fyrtio (tack och lov, dom gick inte till slutspel för då hade vi väl fortfarande varit kvar) var en lång dag. Fyra raka förluster, mer än två timmars effektivt bollsparkande och springande, tre sönderkokta varmkorvmedbröd mellan varven, senap på mina, och det var inte lättare att stå bredvid och se på. Under en av matcherna, mot ett våldsamt springande rödsvartrandigt gäng, kom en av Sveriges mest kända så kallade sångerskor och ställde sig bredvid undertecknad med ansiktet dolt under kepsen och tjoade högt och ljudligt som om hon aldrig gjort något annat och skrek ”Come on, babe” när sonen hennes kom springande med bollen och slog en passning som gick fram. Sen såg hon upp på mig under kepsen, sökte min blick och sade: ”Visst var det en bra passning?”

”Det var en bra passning”, sade jag uppmuntrande.

Sen åkte jag in till stan för att ännu en gång dricka öl med samma göteborgare som dan innan, den här gången med vår gode vän omvärldsanalytikern, som inom parentes cyklar året om. Vi var så tidigt ute att Carmen inte öppnat än. Vi surrade i vanlig ordning på om film, fruntimmer och framtida planer.

Jycken har fått sina promenader. Och i morgon bitti kan det bli ett morgondopp. Anledningen är förstås att grannfrun hoppade i just denna dag, när en annan låg och knoppade, har jag fått mig berättat.

Men det kan ha sina poänger att vakna ordentligt för det blir en oerhört intressant Bajenvecka.

(måndag. Fick liv i datorn som ännu inte har dött igen.)

Tji morgondopp. Vet inte vad jag ska skylla på. Trött har man ju varit förr. Kan det vara den nya regimens budget som redan börjat spöka?

I dag står Halmstad på menyn. De grönvita heroerna ska ner till västkustens södra regioner och kämpa till sig tre poäng. Matchen på Söderstadion i våras var inget annat än kamp, ja, snudd på kramp. Vi tror på tre poäng, men vi tar inte ut något i förskott.

”När Hammarby är som bäst så rår ingen allsvensk konkurrent på laget”, tycker fotbolldirekt.com som därmed håller med Anders Linderoth, och jag är inte sämre än att jag instämmer. Frågan är förstås om Bajen är som bäst just nu. Furuseth får stanna hemma, och detsamma gäller förstås, förutom alla skadade, Erkan – om jag räknat rätt.

Och sen händer det förstås en massa annat också. Fast kanske inte just i dag.

Fem matcher kvar för Linderoth. Det är bara att tuta och köra. Själv ska jag hälla upp en stadig kaffe och ta med mig jycken ut på udden för en tagg.

Omvärldsananalys

Jycken tog med sig matten och försvann i morgondimman.

Jag vet att dom gör allt för att jag ska glo på Fotbollsgalan, men inte ens en klassisk "bröstchock" kommer att få mig att sätta på dumburken.

Handelsministern går från klarhet till klarhet.

Generaler och advokater har jag aldrig gett mycket för.

Engelsmännen, ständigt bäst i världen på fotboll, går som alltid på en mina. Alla andra vet att det finns minst 28 landslag som är bättre. Fråga Svennis.

Trodde i min enfald att dimman skulle lätta framåt förmiddagen, men när jag glor ut genom fönstret ser det ut som om någon hällt lättmjölk över hela jämmerdalen.

Men vad gör det om hundra år?

I dag ska jag på eftermiddagen möta en halvgo göteborgare vid bögringen på Centralen för att under ett par timmar konsumera bira, snacka film och fruntimmer och smida planer för framtiden. Att han är halvgo beror på att han inte är någon äkta Kålle, utan lämnade Tjockhult för, just det, kärleken. Han är med andra ord med tiden bliven lite ambivalent i en av de viktigaste frågorna här i livet, alltså i hans fall -vitt eller -svart, men en av hans döttrar håller stenhårt på Gais.

Men i morgon blir det fotboll för hela slanten. Yngsta sonens första sjumannaturnering, samling i ottan.

Så jag hinner nog inte med något morgondopp då heller.

"det är dags att tänka nytt"

Nå vecka har gått sen tjänstesamhället skulle börja välla fram i all sin färgrikedom och snart har alla i regeringen rökt braj, skitit i tv-licensen, kört på fyllan, fått dubbla löner och hållit sig med filippinska hembiträden och barnpigor som jobbat svart och därmed saknat normalsvenskt skyddsnät.

Det lustiga är att om dom inte varit så kåta på att få Göran att permanent flytta till sin herrgård skulle dom ha kunnat fortsätta med det dom sysslat med tidigare i all oändlighet.

Men så är det: mycket vill ha mer.

Morgondoppen har avklingat. Men jag säger som Horace: Man vet aldrig.

Vad tror ni är troligast att vår kulturmininster sade när hon hörde vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur: ”Äntligen” eller ”Vem, sa dom?”

Jycken har just återvänt från en schysst promenad på egen hand med favoritkompisen och hennes husse, som för övrigt har ett stort grönvitt hjärta och ännu inte gett upp hoppet om SM-guld. Därmed försvann ett av dagens dåliga samveten eftersom det mest blivit kortaste sträckan till närmaste buskage och tillbaka, och sånt är inte jyckens likör.

Apropå dryckesvanor, och det faktum att mattens jycke är ute på galej, under tiden har vi käkat tortelloni med färsk grovriven parmesan och kört några varv med pepparkvarnen, och en annan korkade upp en sydafrikan som nån mindre vetande gömt längst inne i skafferiet. Inte är det jag, så mycket vet jag, för sen jag slutade hälla i mig Beyaz en gång i tiden köper jag aldrig vin från söder om Spanien. Eller för all del Italien.

Avrundningen bestod av en bit gorgonzola. Och ett glas vin.

Dagen till ära länkar vi till en text av Orhan Pamuk.

Sulan

Mitt i natten. Om det är nån som mot förmodan tror att det är några av skojarna i regeringen som föranleder detta faktum – alltså att jag sitter här och ugglar – så glöm det. Jag menar, är det verkligen nån som är förvånad?

Alla sover. Åtminstone jycken snarkar. Själv har jag en halv Gambrinus kvar att att få bukt med – och det är inga problem, jag lovar. Möjligen hinner jag med en tagg och att glo en stund på månen innan det är dags för bingen.

Nog var det snygga strutar på Island. Kims frispark, och Chipsets vänster vid första stolpen, går inte av för hackor. Men Sulan tycks skriva på för ännu en säsong i Bajen.

Sånt är värt en räd i skafferiet. Där stod en ensam Gambrinus och väntade.

Oktober

Trötter är bara förnamnet. Har badat i kaffe, men inget tycks hjälpa. Och snart blåser lönefabriken i pipan.

Till och med jyckens matte tycks ha sonkat ihop. Morgonpromenaden går av stapeln ungefär nu. På vägen lär dom ha stött ihop med yngsta sonen med tillhörande klass och -lärare som knallar omkring i området för att glo på får och käka massäck. Under jackan skymtade en snygg grönvit tröja. Snygg halsduk hade han också.

Vilket var hemmalag på Råsunda i går när ett antal stollar rusade in på planen för att klappa på eller om Ronaldinho, om jag får tippa på någon av spelarna som lockar till sådant? Brasilien? Får dom böter, eller hur funkar det? Förlorade dom matchen med tre noll? Eller får Sverige poängavdrag?

Island, say no more. Tokhyllningarna häromveckan efter Spaniens debacle kan snabbt vara historia. Henkes ersättare i Barça kanske ger Spanien en viss upprättelse.

Dessutom består Islands trupp enbart av ordkarga och vindpinade -söner. Har man sett Korpen flyger vet man ju hur det går till där ute i Atlanten. Jogo bonito, med isländsk måttstock, är att någon måste betala för debaclet borta i Lettland.

Och vem vet, nu får kanske Bajen ytterligare en -son i truppen. Heidar Geir Juliusson är på återbesök för ännu en gång visa upp sig. Förra gången, i somras, gick det skapligt. Och apropå öar, en annan, något större sådan tycks vara platsen där målvakten ska hämtas. Nathan Coe var namnet. Ska han möjligen ersätta sin landsman?

Om U21-lagets debacle mot Serbien finns det en del att tycka till, men ingen tid över att spilla ord på. Tack och lov.

Nu är badkaret fyllt med nytt kaffe.

Möjligheternas gräns

Okej, det är ett par dar sen, och en annan har haft fullt upp, men ändå. Två noll mot Spanien var på det hela taget trevligt att uppleva (Fantastiskt, underbart etc sparar vi tills världsfreden är vunnen eller –svälten satt ur spel). Men det var ett jävla snyggt mål det andra, det får man tillstå.

Som sagt, man kan fundera på Barcelonas klippa Puyol och på vad han tänker där sitter på backen och djupandas efter att ha tjackat en butifarra med extra mycket senap nere vid hörnflaggan och nu ser bolluslingen ligga i målet, backen som först skickar bollen mot den till synes tillspillogivna svenska målburen men som Linderoth Jr snyggt räddar på mållinjen och sen typ tolv sekunder senare får finna sig att hundratio meter bort i sitt eget straffområde gå på Allbäcks snudd på henkevariant från VM -94 och (okej, bildligt talat) bita i gräset. ”Mierde”? Eller ”Fan, vad jag blivit långsam”?

Målet var så snyggt och klassiskt att jag misstänker att Linderoth Jr när han nickade bort bollen på mållinjen redan visste vad Edman skulle göra och så vidare hela vägen längs vänsterkanten fram till Allbäcks avslut – eftersom det stod i Lagerbäcks pärm.

Känner jag Linderoth jr rätt sade han till Shaaban när Puyol gick på avslut ”Hey, den tar jag!”

Ett sådant mål är ett slags bevis för att allt är möjligt i fotbollens värld.*

Däremot var det fullständigt omöjligt att tro på något annat än att domen över derbyt mellan Bajen och dif på Söderstadion skulle stå fast. Tre poängs avdrag gällde – och kommer att gälla. Fotbollförbundets styrelse har knappast något annat val än att följa tävlingsutskottets beslut, av en anledning som även Linderoth Sr haft sina aningar om: ”Det var väl inte väntat att de skulle slå sin egen instans på fingrarna.”

Om det sedan är rätt beslut är en annan historia.

Så är det. Och en sak till. Att Hammarby får dras med tre poängs avdrag är inte tävlingsutskottets eller Svenska fotbollförbundets fel. Felet är dårarnas och enbart deras.

Jyckens morgonpromenad skötte för övrigt nån annan om.

Och, som sagt, all heder åt Puyol.

*Står också i Lagerbäcks pärm.

Den nya lilla regimförklaringen

"Hösten är här. Mörkret faller snabbt. Nu är det nya tag vid köttgrytorna. Bordet ser ut att vara dukat, en prickikorvskiva ligger kvar, men någon måste diska. Min nya regim har tagit kommandot för att med full fart styra jämmerdalen in i framtiden – och allvarligt talat, finns det inte en och annan riktig skojare i det gänget?

Nåväl. Jag är ense med mig själv om att en kvinna är bäst lämpad att bära ansvaret för att få fart på vår handel med omvärlden. Som jag ser det finns det två vägar att gå för en sådan minister – och som hänger ihop organiskt, på kvinnors vis: Exporten av hushållsnära tjänster ska öka dramatiskt. Allt är mycket enkelt: svenska kvinnor väller ut i omvärlden utrustade med svensktillverkad dammsugare (jaså, var den från Indien?) och hunnebosvabb, så kallad mopp. I gengäld kan importen av samma tjänster snudd på explodera. Legioner av så kallade utlänningar ges möjlighet att med lägsta lön-garanti som konkurrensmedel befria oss från dammtussar och tidningsinsamlingen. Och ta hand om våra barn när vi gör karriär.

Barnen först? Tror jag det!

Ungar eller ej, min inställning är som vanligt motsatt den som är hos den av naturen late. Jag tro alltså inte på hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men jag ser gärna både och och att ingen ska kunna komma undan.

För säkerhets skull får nån minister ta hand om helvetesbiten.

En kulturminister som mest ändå slår dank kan gott få idrotten på sitt bord. Ps. Så säger dom att jag inte har humor: Om inte någon vänlig själ talat om detta faktum för henne hade hon kunna gå omkring i fyra år utan att veta om det.

(Det hade i och för sig kanske varit att föredra.)

En med hästsvans och med ring i örat utrustad gräsrökare, visserligen fd men ändå, vad kommer en sådan finansminister att hitta på för skoj när dimmorna lagt sig?

I övrigt är min regim lätt kvoterad och ihopsatt efter dagens behov: nån som har htb (eller två, jag är modern, det är inte så noga. Inom vissa gränser naturligtvis); en riktig invandrare; rätt många fruntimmer för att få tyst på vissa fruntimmer, som lätt kan gå upp i falsett (inga namn…); några i slips; någon förutan. Och nån gammal profil från förr som vet hur det är när allt går åt helvete.

Jag kan inte lova blod, svett och tårar. Jag kan inte lova att anfalla Norge för att Gud har sagt det till mig. Men jag kan lova att vi alla ska dra vårt strå till stacken. Och jag lovar att så långt som möjligt ska andra få dra våra strån till stacken.

På det personliga planet är allt som vanligt omvälvande när det är nya tider och som alltid. Den som står längst ut på udden får finna sig i att det blåser. Lusten att morgondoppa försvann ungefär i samma veva som hösten intog scenen. Tvångsmässiga beteenden kan i och för sig vara njutbara och i behov av personligt stöd, men det måste finnas nåt slags rim och reson i det hela.

Som om inte det var nog. Jycken går omkring och tittar snett på mig. Det kan bero på att jag kastade mig över den sista prickikorvskivan på det dukade bordet. Det kan också bero på att hon inte fått någon morgonpromenad.

Jyckens matte tycks dessutom lämna disken därhän.

För att vi inte ska bli helt deprimerade över sakernas tillstånd ser vi oss om i världen för att få inspiration. I Wien hittar vi ett bekant ansikte som på skoltid lär sig veta hut med hjälp av ordning i klassen, att säga Ni till lärarna och betyg i drivor. Fast jag vet inte, det stod alldeles för lite om att han gör sina läxor som han ska.

Fast våra vänner wienarna kanske har slutat ge barnen läxor? Jaså inte? Betyg? Jaså inte?"

Tårar – men fotbollen först

Bajen borde ha vunnit, var bäst och förtjänade att vinna. Men det räcker tydligen att ge pågarna Johansson och Junior lillfingret – så kapar dom av det jäms med bägge fotknölarna. Snyggt, distinkt och kliniskt två gånger om. Men Egurens mål var hur som helst värt kostnaden för årskortet och svar på tal. Samt skönare än konst. Bajen har nu hur som helst med ett bidrag i den kommande Fotbollsgalan i dumburken (som vi ändå inte ska se eftersom vi lever efter devisen ”Vi är väl inte galna heller”).

Aubynns framspelning till Paulinhos ledningsmål – say no more. Som vanligt hinner man under hans bollbehandlingsräder ropa i lite olika följd och tonarter ”passa”, ”skjut för fan”, ”passa”, ”släpp bollen”, ”släpp bollen!”, ”skjut” – och när det är som bäst avslutas det hela med ett ”aaaaaah!” Läckert är bara förnamnet.

Som sagt, Bajen borde ha rott hem det hela med 7–3. Men sån är fotbollen. Och som vanligt efter VM-uppehållet såg Hammarbys uppställning ut som aldrig förr. Med tanke på att nio spelare som antingen är givna i eller knackar hårdast på porten till startelvan är skadade eller avstängda är insatsen mer än fullt godkänd. Att det inte räckte hela vägen har alltså med att göra att fotbollen är sån. Dessutom: Vi kan fortfarande vinna guld – samtidigt som kontrakten nu borde vara klart…

Vi är visserligen realister men slutar aldrig att drömma. Det var visserligen en bra match men den kunde ha slutat annorlunda.

David Johansson är Hammarbys svar på Cannavaro. Vem José Monteiro är? Tja, i går var han ännu bättre. När Bajens bägge mittbacksklippor sitter på läktaren är det lätt att få stora skälvan. Det behövs inte. Det är bra att veta att klivet från Farsta till Söderstadion inte behöver vara så stort. Dessutom går det undan.

När Furuseth Olsen klev ner igen på mittfältet blev det åka av. Killen är emellanåt genialisk på att ta sig fram och förbi på kanten.

Paulinho jobbar hårt och gör det han ska. Mål. Men han kunde ha pytsat in ett par till. Och Egurens kontrakt är väl påskrivet? Snälla?

Och Furuseths? Snälla?

Övriga halva mittfältet slet på efter bästa förmåga. Men Chanko har onekligen en del kvar att bevisa. Okej, det ser bättre ut för var gång. Men det är en bit kvar.

Annars är det tuffa tider. Älsklingsdatorn tycks ha skurit ihop. Den startar ibland, stånkar, sätter lite fart – och dör när som helst utan pardon. Säkerhetskopia av allt är väl numera allmän kunskap? Jo, tjena. Program, dokument, webbprojekt, ett par tre tidningar, fyra tusen bilder, fyrtio påbörjade storfilmer från min egen lilla ankdamm och en och annan häpnadsväckande tanke – allt finns där men ändå inte. ”Projekt Rädda det som räddas kan” går nu in på tredje dygnet med hjälp av diverse medier. Typ Saida och en annan hårddisk. Det är som en hollywoodsk nedräkning innan nån fanatiker med nåt antiamerikanskt namn ska trycka på knappen för att en gång för alla släcka hela den fria världen. Däremellan lyfter man på locket och stirrar in bland kretskorten och miljoner kablar – och man känner sig som Tiina Rosenberg: man vill ge nån på käften – men man får inte.

Som om det inte var nog. Det drar ihop sig för årets sista morgondopp. Var det dagens?

Dock återstår jyckens morgonpromenad. Och disken. Vi ska i vanlig ordning ta vägen förbi udden för en tagg och en frolic. Väl där ska vi inte tänka en enda vettig tanke.

Bara måndag och redan massor av kultur

I dag slår snudd på kulturell knut på oss själva. Inte nog med att Bajen tar emot de så kallade himmelsblå på Söderstadion, kulturens mecka, senare på kvällen, när sportens tomtar glor på hockeykväll på burken, kommer vi att via en annan kanal avnjuta Musikministeriet* som ”sammanfört den skandalomsusade Hammarbyklacken” med en operakör för att se om de gemensamt kan tolka Giuseppe Verdi.

Morgondoppet avklarat, men nånstans börjar vi dra en gräns mellan lusten och tvånget. Särskilt som det ryker om kroppen både innan och vid uppstigningen. Jyckens morgonpromenad tog den hemkomna matten hand om. Så då återstod bara en sak att ägna sig åt för att få ordning på tillvaron: kaffe och en tagg på den gistna träbänken.

Argumentet att städerskan inte har någon städerska lär Maud Olofsson ha dödat med frågan: vem målar hos målaren – om man får tro Maria Borelius, som nu träder i folkets tjänst som ny moderat riksdagsledamot. ”Låt det nya tjänstesamhället välla fram i all sin färgrikedom”, avslutar hon sitt politiska manifest på Brännpunkt i helgen. Det ger oss ingen ro: Vem diskar hos diskaren? Vem fiskar hos fiskaren? Vem lagar mat hos kokerskan? Vem putsar skor hos skoputsaren? Vem förlöser barn hos barnmorskan? Vem bär hem matkassen åt den som bär hem matkassen åt andra?

Valet i jämmerdalen är som de flesta nu förstått över. Valmyndigheten har räknat färdigt. Allt är bokfört, klappat och klart. 2.677.796 personer röstade för att låta tjänstesamhället välla fram i all sin blomning. Men det fanns andra partier som också lockade väljarna till valurnorna. Partiet för idioter fick en röst, likaså Scooby Doo, Tage vibrators parti, Trosaradikalerna, Ulf Lundell-partiet och James Bond 007. Någon lade sin röst på Frank Zappa, någon annan valde Gais. Det finns för övrigt en konkurrerande fraktion, troligen också på västkusten där -ismerna gärna förökar sig genom delning i kampen om den rätta vägen: Roland Nilsson Gais fick likaledes en röst. Om det nu är den Rolle det gäller är valresultatet entydigt: han är den ende allsvenske tränaren som folket velat se på taburetten.

Andra som håller ställningen är förstås Åke Jävel och Arne Anka. Det brukar gå upp och ner: den här gången blev det var sin röst i urnan.

Det Kvinnliga Höftpartiet, KHP, vars program det i och för sig vore intressant att studera lite närmare, har också fått en röst.

Vill man känna sig riktigt deprimerad kan man konstatera att 162.463 tomtar valde att rösta på Sverigedemokraterna. Det är ett parti som borde ligga på samma nivå som, tja, Gais. Eller varför inte Partiet för idioter.

Pågarna som i kväll får uppleva den magiska stämningen på Söderstadion har ett par tunga spelare med finländskt påbrå och viss Bajenanknytning. Jonatan Johansson var i våras lokalt löpsedelsstoff på Söder eftersom en kvällsdrake slog på trumman att ”Premier League-stjärna” var på gång till Bajen. Och herr Litmanen har ju åtminstone under vinterhalvåren setts i en framtida grönvit mundering till och från eftersom hans flickvän alltid lär klä sig i grönt och vitt. Modell urbajare.

Och nu spelar dom i ett av alla dom där lagen på halvdekis i allsvenskan. Såna lag är alltid jobbiga att möta.

Annars är förhoppningen den att slippa alla tänkbara rekyleffekter som kan tänkas efter ett så hänförande vackert derby som det för sex dagar sen. Sex dagar är rätt lång tid att suga på en karamell, så det ska inte gå att skylla på nåt sånt.

Numera är vi också vana: varningar och skador. Som vanligt är det ommöbleringar överallt i Bajens laguppställning. Vem som spelar bredvid Paulinho? Vi sätter en slant på… Jeffrey!

Men vem tar då Jeffreys plats? Louay?

Det är fullt tillåtet att känna sig lite sur över Erkans krokben mot de så kallade änglarna.

Den här gången tar vi inte ut nåt i förskott. Ungefär som mot aik.

Glöm bara inte att käka taggtråd.

*Självkorr