Mokabryggaren puttrar lyckligt på. Det är en skön känsla att göra jobbet åt nån som uppskattar det. Jag försöker låsa in mig på kammaren. Huset är trots den tidiga timmen fullt av fruntimmer; jyckens matte har en så kallad syplats som vuxit till ett outsinligt okontrollerbart förråd för allt som har med saken att göra och som med gemensamma krafter ska rensas och sorteras av släktens, just det, kvinnor, och var vad hon önskade sig i julklapp, och emellanåt hör jag saker genom dörren som ”här är tovade grejer” eller ”käpphästprojekt” eller ”vart tog den där rosa vägen?” eller ”man kanske ska ha rutigt i ett och ett med blommigt” eller ”det här är ett så läckert tyg” eller ”hundra meter sånt här fult jävla tyg” eller ”låt det ligga så länge”.
Äldste sonen slaggar sin vana trogen som en sten. Den yngste ska ut med jycken. Barn borde alltid ha lov. Ska jag göra femtio armhävningar nu, så att jag är klar med ett av mina kanske-löften från tolvslaget häromdagen? Kaffedoften tränger igenom oväsendet. Jag tar med mig en balja och smiter ut för en tagg i solen. Löven ligger där dom ligger. Men styrpulpeteten kom till slut upp ur vattnet, som nästan ser badvänligt ut. Om tretton dagar startar försäsongsträningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar