På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.