Jobbiga årstiden är här. Nu talar jag inte om alla löv som hann drunkna i snödreven, bilen som har sommardäck, kylan i största allmänhet, gräsklipparen som frusit fast, kalla fingrar och domnade tår när man framhärdar i gympaskor och alla svordomar när man viker av runt ett gathörn och tårarna som nordan piskar fram. Eller mörkret. Och allt annat elände. Rullgardinen går ner och man undrar om den nånsin går att få upp igen.
Det är uppbrottens tid. El del har redan bestämt sig, andra hoppas ännu på ett under. Och Petur flyttar hem till Island.
Det skulle naturligtvis ske nån gång, men är lika fullt sorgligt. Han har satt sina spår. Yngste sonen vägrade en gång i tiden att klippa sig för att han ville se ut som Petur, och trots att jag tydligt och pedagogiskt visat och förklarat att Petur har klippt sig sen dess hjälper det inte. Bara som ett exempel.
Petur var inte bara en backklippa. Han var också spindelmannen med oslagbar förmåga att vinna bollarna som spelades upp på motståndarnas targetplayer. För att välja ett annat exempel.
Han var här, han försvann ett tag, och sen kom han tillbaka till Söderstadion. Och nu försvinner han på riktigt.
Fast det är förstås inte sant. Han finns kvar som en av de stora grönvita eftersom han satte sitt avtryck på och samtidigt präglades av vad som Bajen står för.
Snart sätter Tony sin stämpel på Hammarby. Och rullgardinen släpper trots allt in lite ljus. Blir det Royal League-spel får man hoppas att mannen vid rodret har den goda smaken att låta karln med det stora grönvita hjärtat spela åtminstone sista kvarten i nån av matcherna på Söderstadion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar