Mera!

Vi har till slut hämtat oss efter gårdagens upplevelser (ja, vi liksom upplevde nåt som man bara kan uppleva på Söderstadion av alla platser på jorden) och kan dessutom konstatera att Bajen hittills hållit för trycket och efter två omgångar mot kanske allsvenskans formstarkaste lag kopplat ett litet men omisskännligt fast grepp om Johanssons pokal, ungefär som jag just nu håller i kaffekoppen med bägge nävarna och lyfter blicken...

Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.

Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…

Men nicka i mål kan han.

Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.

Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.

Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.

Rättvisa skipad på en åker

Jyckarna sover, varav en på mina fötter. Just det, fortfarande två. Alla andra också för den delen, och det har sina skäl. Hur som helst. Grabbarna i familjen var punktligt klockan sju hos den enögda grannen i backen som snällt nog bjudit in till sändningen från leråkern i Ljungskile. Matchen kunde naturligtvis ha slutat hur som som en premiärmatch på en leråker kan sluta, och vi hade till nöds accepterat vad som helst bara matchen tog slut, men rättvisa skipades. Vi gillar när rättvisa skipas. Särskilt på en åker.

Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.

Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.

Boom boom

I morgon smäller det. Vi har numera två jyckar, en till låns men en nervös rackare medan matten är utomlands och har sig. Vår schweiziska nia kom för övrigt ”hem” från sin utflykt till imperiet som solen gått ned över för länge sen (och där det dessutom alltid regnar) glad i hågen med ett påskägg modell större i present från tacksamma parenteser som tycker att vi gör jobbet åt dem. Typ 1,5 kilo choklad. Äldste sonen å sin sida lyckades få med sig ännu en tysk whisky i form av en fotbollssko från sin tripp, den här gången följaktligen med österrikiska och schweiziska flaggor på. Tyvärr ännu en högerdoja.

Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.

Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.

Helt otroligt: Det är vår i luften...

Det som aldrig sover

Kväller. Jycken snarkar. De hemmavarande barnen är påsklovsuppe. Mätta och belåtna är vi och sitter kvar vid middagsbordet avbrutet då och då av en tagg. Disken står där den står. Apropå typ tusen spänn rostfritt: ”Där ser du, det är nåt som du hittat på i din egen lilla fantasibubbla”, sade kvinnan i huset när responsen på uttrycket inte blev vad vi väntade oss. Och då såg vi ändå dagens ljus på Södra BB. Fast vem vet var man får alltifrån, farsan snackade alltid om Sleipner sedan barnsben, är det nån från Peking som känner till begreppet?

Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.

Så vi reser oss upp och hämtar det.

Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?

Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.

Såna är vi: Lite före eller lite efter.

Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.

*

Centertank

Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.

Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.

Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.

Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.

Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!

Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.

Ingen blev skadad, jippeee!

Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.

Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?

Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.

Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.

Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.

Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?

Sista utpostens förbannelse

Visst, vi startar om, men vad hjälper det. Kaffe, jycke, flera gånger om, hela programmet, och sen satt vi av en kurs om typ frustration och cocooning och till råga på allt flow och glodde på snögloppet utanför dom rymningssäkra fönstren och önskade oss någon annanstans, ungefär när Poppen föll av hojen på Cypern. Vilar det en förbannelse över sista utposten i Bajen? Inte vet jag, men jag har fått annat att tänka på som jag fått veta i förtroende. Ack, den ungdomen, dom gör som en annan gjorde, men det gör det inte enklare för det. Nu ska vi dricka kaffe, vi ger oss inte, jycken får sonen gå ut med, nån måtta får det vara på plikterna. Tuta och köra? Tja, varför inte. Bara man inte faller av i kurvorna.

Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.

Stort och smått

”Men det mest otroliga i söndags var när jag tittade upp på läktarna under uppvärmningen och såg en liten Hammarbyflagga. Sedan när jag tittade tvärs över till andra sidan såg jag en till. Kan du förstå min känsla i ett sånt ögonblick?”

Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.

Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.

Alltid redo

Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.

Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.

Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)

Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.

Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.

Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.

Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.

Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.

Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...

För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.

Elden

Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.

Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.

Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.

Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.

Vakna Törnosa, slå prinsen på käften

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Ställa frågan

Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.

För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.

Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.

I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.

Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.

Som om man inte, tack och lov, kan annat.

Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.

Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.

I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.

Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.

Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.

Karaktärsdrag

Vi är misstänksamma. Men vi är inte omöjliga, vilket vi är stolta över. En vänlig läsare – ”Rätt ska vara rätt” – har påpekat att vi i senaste drapan missat ett ”i”, vilket vi har åtgärdat och det med emfas, för rätt ska vara rätt, en paroll minst lika god som någon annan, särskilt när man fått sitt morgonkaffe och man hunnit med en tagg längst ute på udden medan jycken sniffade runt i buskagen med svansen stolt i vädret och det fortfarande halvt om halvt är vår i luften.

Fast ser man sig om in världen tycks det inte vara just den parollen som är i ropet. Därav misstänksamheten.

”Heath Ledger bara den senaste i raden av döda kändisar”, läser vi till exempel som rubrik på ett pressmeddelande som Newsdesk vänligt nog skickat oss och som fortsätter: ”Psykiatrin har tagit livet av hundratals.” Curt Kobain, Vivien Leigh, Elvis så klart (är han verkligen död?) samt Hemingway räknas upp som exempel på döda kändisar som psykiatrin ligger bakom. Avsändare? Kommittén för mänskliga rättigheter. Det låter ju fint. Vilka står bakom den? Jo, scientologerna, ni vet dom där jepparna som åtminstone förr i tiden stod på Drottninggatan här i Tjockhult och frågade förbipasserande ”Ska’ru med på en test” och som en svensk präst för ett antal år sen kallade för världens farligaste sekt och som fortfarande, efter en snabbtitt på hemsidan, alltså fortfarande inte vet att det heter ”ett test”.

Just det kanske har att göra med The Wall of Fire som enligt dom här jepparna påstås ha ägt rum för 75 miljoner år sedan. Den onde Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, och nu låter vi wikipedian föra ordet, ”fraktade miljarder utomjordingar till jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte deras odödliga själar, thetaner, upp i atmosfären där de tillfångatogs och placerades i 3D-biografer där de hjärntvättades med hjälp av filmer (det så kallade R6-implantatet). Sedan släpptes thetanerna ut och har därefter klamrat sig fast vid människorna som ett slags andliga parasiter (kroppsthetaner) och orsakar olika problem.”

Hur blir man av med dem? Jo, genom auditering, som kan ha diverse betydelser i diverse sammanhang men som i just detta fall sköts genom denna manick.

Att vi är misstänksamma i största allmänhet kan alltså ha naturliga orsaker. Man behöver alltså knappt se sig om i världen.

Ett annat karaktärsdrag som vi klamrar oss fast vid är att vi måste erkänna vissa saker. Vi kan helt enkelt inte låta bli. Vi erkänner alltså att vi en gång i tiden var svaga för The Eagles. Vad ger ni mig för det, va! Erkänn att ni tappade hakan, ni som trodde annat. Men va fan, det var vissa fruntimmer, det var bilresor genom landet när sommarsolen gick upp och kassetten gick varm, det var sjysta stämmor och så vidare. Vi är inte så svaga numera att vi kommer att vara på plats på nån konsert i Globen, en ”konsertbyggnad” som vi ibland misstänker tondöva utomjordingar för att ligga bakom, men vi känner att vi nånstans ändå var rätt ute och kan stå för det när vi läser en intervju med Don Henley i DN apropå nästa amerikanska president och att han är nöjd med vilken demokratisk kandidat som helst – ”en fucking chimpanzee skulle vara en förändring till det bättre.”

Nu tycker tydligen jycken att vi ska glassa en stund i solen på den gistna träbänken. Så vi sätter på oss bajenbrickorna, slår oss ner, tänder en tagg och funderar på hur man formerar två Bajen som i morgon ska spela två matcher på raken. Ett A- och ett lite mindre A-lag?

Trekanter då och nu

I dag kommer vi att festa till och från – och det med besked. För hundra år sen fick nämligen herr Tobler en bit utan för Bern i gökurets förlovade land till det – och det med besked. Just det – tobleronen såg dagens ljus. Vi kommer följaktligen att ta oss några trekanter under dagens lopp – som just nu – och varför inte en liten espresso som ackompanjemang till och från.

Annars har vi varit i gång mest hela dagen – och det med besked. Årets hittills kortaste morgonpromenad fick en förvånad jycke vara med om innan en annan drog, och sedan dess har man har hunnit med att bli intervjuad, ta sig ett bad, skriva en massa bludder, ränna runt udden med jycken på riktigt samt klämma en cappuccino (godkänd) på Söder följt av en caffe latte på Mazzarini (väl godkänd). Att det blev just en latte berodde inom parentes på att Expressens löp hos hökarn bredvid talade om att man kunde bli smal av just denna kombination, vilket vi nu väntar på.

Vänta, vi är inte klara: vi har talat med försäkringsbolag, vi har talat med lönekontor, vi har postat brev, vi har dragit vårt feministiska strå till stacken (diskat koppen vi använde det första vi gjorde), vi har bytt skjorta, vi har läst två morgontidningar samt lika många tunnelbanevarianter, vi har gett två spänn till en som frågade om vi hade en spänn, vi har slängt käft med en idiot som till varje pris skulle in i samma tunnelbanevagn som vi skulle ut ur, vi har studerat Slussen av vissa bestämda orsaker som vi någon gång ska komma tillbaka till, vi har på köpet sett något som fick tankarna att vandra till ett av italiensk teves viktigaste programledar- och bisittarkännetecken – nämligen tette – och vi har skickat en radda mejl av lika många skäl.

Och vi har betalat en räkning något i efterhand.

Mycket av det vi sysslat med har vi gjort med bajenbrillorna på. Solen är just i dag nämligen på vår sida. Som nu, på den gistna träbänken, där våren är ett faktum. I alla fall i dag.

Vi har naturligtvis glömt hälften av det vi gjort – för att inte tala om det vi skulle göra.

Appropå dagens festande till och från: vår schweiziska nia, som fortfarande klämmer lagg med familjen på nån dalkulle, påstår bestämt att gökuret är en österrikisk historia varje gång vi drar upp den som exempel på, tja allt möjligt. Ingenting kommer att ta oss ur den eventuella villfarelsen om hur det ligger till med den saken. Men det är klart, hade den varit svensk, hade vi nog sagt att den var norsk.

Vadå queer?

Man kan få för sig att Bajens spelare inte gör annat än sätter barn till världen (ja, när dom inte är på ”lyxläger” eller ”festar med Paris” förstås). Vi hade bespetsat oss på att kolla in Rami in action på lördag, och Sulan såklart, men tillökning i familjen väntar alltså i ena fallet och lär enligt uppgift ha skett i det andra! Vi hoppas hur som helst att allt går bra.

Sånt får för övrigt gå före det mesta, jag lovar. En annan som har dragit några strån till stacken tycker annars att två matcher med Bajen samma dag är rena bingon, svältfödd som man är på riktig hederlig jämmerdalsjota. Att inte dra några växlar på resultaten har vi redan bestämt oss för att göra. Att Gröndal står för ett av motstånden är naturligtvis av visst grönvitt intresse; där finns ju en och annan som passerat Bajen under resans gång. Och man frågar sig: Är ”Danken” kvar? I så fall hoppas vi för en gångs skull på ett frisparksläge för motståndarna från sisådär 28 meter. Om "Poppen" limmar den i krysset är vi mer än nöjda.

IK Brage har väl kanske rosat klart på högsta nivån, men man vet ju aldrig. Det kanske dyker upp nån rysk oligark med en säck med allt annat än surt förvärvade stålar som vill ta upp kampen om Champions League-bucklan, det är ju såna tider. Vi kommer på rak arm på Rolf Zetterlund som gemensam historisk nämnare, mannen som lyckades byta in fyra spelare i ett minnesvärt derby, men annars? Var inte Brage ett sånt där lag som ingen ville veta av? I alla fall utanför kommungränsen?

Kanske Sulan drar på sig skorna på lördag? Och hinner man klämma en pilsner på närmaste lokal mellan de två varven?

Många frågor blir det. Jycken? Morgonpromenad i grådask och snålblåst, men det kan ju vara sånt som en gång i tiden danade oss till vikingar. Man undrar ju: Hade vi blivit vikingar om vi till exempel stått och glott nånstans längst ut på en udde vid Medelhavet med en byracka i bougainvillesnåren, en fortuna i näven och strax skulle vända hemåt för att sätta på kaffemaskinen? Men det skiter jycken i; hon ångar i väg på äventyr medan en annan tar sig en tagg och funderar på saken – just det – längst ut på udden.

Måsten och annat på tapeten

Konstigt. Man vill inte. Ändå gör man det. Man glor i den tomma plånkan och tänker: Hjälp! Muspekaren rör sig obönhörligt. Och plötsligt är det för sent. Man hinner inte mer än klicka på skickatangenten förrän dom vill att man ska komma lubbande. Det hjälper alltså inte att vara för sent ute. Man gör vad man kan, men sen kommer den: ”När kan du börja?” Är det för att man är så bra på att dra en vals?

Jyckens morgonpromenad, som alltså helt och hållet faller på ens lott såhär i klämmalaggtider men aldrig före första omgången kaffe, gick bra. Ett antal pinnar kastades hej vilt, så urtörstig jycke passade naturligtvis på att längst ut på udden på köpet få sig ett bad i vassen eftersom hon dricker allt som går att dricka när hon lämnat hemmet eftersom kranvatten inte riktigt håller hundmåttet. Jycken, som är bra på att spåra, spårar man säkrast efter alla torrlagda dypölar, bara så ni vet.

Själva tog vi oss en funderare och en rök.

Vad säger ni om Kuba? Vi säger bara en sak: vi köpte en engångständare på plats för åtta år sen – just i dag faktiskt – och den fungerar fortfarande.

Många tusen fångar hålls i supermaximal säkerhetsförvaring. Mer än tusen personer har dömts till döden de senaste trettio åren. De senaste sex åren har 230 personer i fängsligt förvar dött av elchockpistoler, varav 70 enbart förra året. Sexuella förödmjukelser, våldtäkter, simulerad drunkning, låtsasavrättningar, fleråriga isoleringar. Tvångsarbete ihopkedjade med andra fångar. Tusentals hålls i fängsligt förvar utan rättegång och möjlighet att få hjälp. Fångindustrin är den stora arbetsgivaren i landet och växer så det knakar. Mer än två miljoner av invånarna är i fängelse, och jag ger mig fan på att dom tillverkar engångständare. Nära fem miljoner går omkring med villkorliga domar som begränsar deras frihet. Och här sitter kubaner i fängelse på livstid för sin politiska övertygelse och som spioner. För att inte tala om de hundratals internerade på obestämd tid och utan några rättigheter alls på Kuba.

Nej, nej, nej, vi talar inte om Kuba. Vi talar om USA.

En sak är säker: Amnesty har häcken full överallt.

I dag ska vi bland mycket annat syssla med en klassiker. Nämligen skriva brev. Ni vet papper, penna, kuvert och frimärke. Och på utrikiska, vilket kräver sin man. Jycken, som ännu inte är helt torr men förhoppningsvis otörstig, följer intresserat mina förehavanden: ”Ska han ta vägen förbi kaffemaskinen?”

Halva inne

Vi läser tidningen som fan läser…, ja ni vet. Och letar symboler. Men så kan det gå när man såhär när våren lär vara ett meteorologiskt faktum tar av sig bajenbrillorna och kisar i solgasset på den gistna träbänken, sippar lite nicaraguajava, fimpar taggen för att tända en ny och försöker vara kulturell.

Anledningen är förstås att snudd på 66,7 procent av familjen klämmer sportlovslagg på annan ort och en annan och äldste sonen, som förstås passar på att sova som om han aldrig gjort något annat, håller ställningarna på hemmaplan.

Jovisst, jycken ligger bland löven i gräset och glor sorgesamt på mig. Vi har förvisso morgonpromenerat, men det är aldrig nog.

”Vi får inte ha fest på Spy Bar, buuuhuuuhuuhuhuhuhuhu…”, läser vi till exempel. Det är som jag alltid har sagt: feminister och alla prefixberoende sexuella varelser vill bara vara som alla andra. Dom vill också vara med i svängen, hänga vid en bardisk och känna sig utvalda.

Kan det vara så enkelt att dom vill att kön ska stå utanför, vilja komma in men inte få?

Själva har vi satt i system att lämna in diverse ansökningar när tiden är ute. Vi har fått för oss att då tycker dom nog att man är ”intressant” och ”har nåt att komma med”.

Man vill ju så gärna kunna gå förbi kön bara för att man är den man är.

Allvarligt talat: det här med att tala om att man är intresserad när det redan är för sent har vi med tiden förstått är ett karaktärsdrag som vi inte vet vad vi ska göra åt. Visst, knepet med listor på allt som ska göras i all ära, men vad hjälper det när man ändå aldrig läser listan – som man dessutom inte vet var den är. Och knappt vet vilket årtusende det är.

För tydlighets skull: vi syftar inte enbart på alla forntida fruntimmer.

Vi befinner oss som vanligt i gränslandet mellan omnipotens och dåligt samvete. Vad vi bör och vad vi inte kan. Vad vi kan och vad vi inte bör.

Och så vidare.

Människan är inte en politisk varelse utan bara sig själv, är sedan länge parollen i valda delar av jämmerdalen. Alla andra bör vackert titta på och stå till marknadens tjänst.

”Men först en kaffe”, hann vi tänka innan vi kom på bättre tankar. Plötsligt har vi nått ett slags insikt. Jycken ser förväntansfullt på när vi reser oss upp, tar några osäkra steg och sedan sätter full fart runt hörnet.

Äntligen!

Fan som vi har längtat. Vi har sett oss svikna av kvällspressen, dom som vill ge oss vad vi vill ha. Och då, då när man undrar om man missat nåt eller om dom missförstått sitt uppdrag, "dom är ju för f-n utbildade, typ fem komma noll på min tid", då finns någon att lita på, nån som hittar rätta kroken. Till slut. Och vi kan andas ut.

”Festade med Paris” utropar Aftonbladet om Bajenspelarna som är på ”lyxläger” i USA i stället för att som alla hederliga allsvenskar såhär års frysa om tårna. Inte nog med det, snubben med hagelbössan som ”stoppade” en av Bajens träningar mellan lyxshoppingen, strandfotbollen, Las Vegas-tripper och alla golftävlingar visade sig bära på en attrapp, men då fixade spelarna en gokarttävling i stället.

Vad gjorde ledarstaben? Jo, ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

”Som vanligt bryter Hammarby mönstret”, meddelas det.

Själva har vi suttit i solgasset och motstått yngste sonens försök att övertala oss om att skjuta på honom. Med fotbollen alltså. Vi har liksom inte kunnat.

Jycken? Sniffar runt för att hitta nåt intressant. Svansen går och går och går.

Vi tar ett djupt andetag.

I'm only sleeping

Natt. Och här sitter man vid köksbordet och glor kontemplativt ut i mörkret innan det är dags att slagga in eftersom vi inte haft möjlighet tidigare. Huset är nämligen fullt av folk, tillfälligt gästspel från Ume samt Skåne – och tidigare i veckan från Noreg av alla ställen – och det har redan som om det inte vore nog börjats packa prylar för att inte tala om att tvätta. Sportlov hägrar på nån förhoppningsvis snöklädd kulle i Dalarna, som vi förklarat för vår schweiziska nia är ett slags nedskavd alp som ligger ungefär en mil under trädgränsen, och bilen, som tvättats så till den milda grad att jag inte kände igen den på parkeringen vid favorithökar’n i eftermiddags när jag inhandlat ett ton måsten till tuffa dagar i skidbacken utan vilset fick irra runt en stund, är redan trekvartsfull. Plus utrustad med en sån där inlånad boxmanick på taket. Och dom åker inte förrän på söndag.

En annan håller alltså ställningarna på hemmaplan. Samt förstås äldsta sonen.

Och jycken.

Vi kommer att rapportera om morgonpromenaderna, som helt naturligt faller på vår lott eftersom den sportlovsbefriade sonen lär slumra så gott han kan, var så säkra.

Möjligen kommer vi också att försöka ta igen en del av den varan, som vi slarvat med sen nån gång i åttan.

Möjligen kommer jycken att stå en stund utanför sovrumsdörren och skälla innan det är dags.

"Please don't spoil my day..."

Konstruktiv kommunikation

Motståndets lag måste man övervinna var dag. Vi, till exempel, har satt i system att utbrista ”Men först en kaffe”.

Sagt och gjort.

Jycken väntar tålmodigt på nästa steg.

Vissa frågor är knepiga att svara på. Helst ska de sakna frågetecken. Det ger mer schvung åt det hela. Är på det hela taget snyggare. Är ett tecken på stilistik och möjlig tankeverksamhet. Om ni vill: motsatsen till ”Hur känns det?” Bajens infodirre Rybrink kan ibland dra slipstenen:
”Det finns ju dock en problematik i att vi investerat väldigt mycket pengar i en målvakt, men att han inte får göra nåt.”

Tony Gustavsson blir naturligtvis inte svaret skyldig. Tony skulle till och med kunna svara på frågan hur det känns.

Bajen har alltså vunnit årets första match där borta i LA, konstaterar vi efter ett besök på hemsidan. Rami höll nollan. Rami har alltså nollan intakt. Sånt imponerar. Så länge Rami håller nollan har de andra bara en uppgift: att göra mål. 3–0 blev det denna gång. Vilket vi härmed sätter upp som mål för årets alla matcher.

Vad målvakter vill är också en bra fråga. Inbillning eller ej, men riktigt bra målvakter bör vara lata av naturen, är min hypotes. De vill helt enkelt inte ha något att göra. En anledning till att de är målvakter är att de fuskar sig igenom idioten. I den bästa av världar skulle de smälla upp en hängmatta mellan stolparna, väckas av nån mittback i halvlek, slå en drill i omklädningsrummet, kolla frillan i spegeln och sedan slagga ytterligare en trekvart och därefter ge klacken en sång.

Det kräver naturligtvis att de andra tio spelarna i laget gör det de ska.

I den absolut bästa av världar skulle Bajen i princip inte behöva ha någon målis.

Till dess är vi absolut glada för den vi har.

Att Castro-Tello får beröm för sin insats gör oss också glada. Säga vad man vill om överflödets förbannelse, men hela mittfältet kryllar av ynglingar som kan göra oss lyckliga, trots att en håller ställningarna på hemmaplan och en fick stå vid sidan av.

Nu drar vi inte alltför långtgående växlar på en match i dårpippins land mot ett MLS-lag, vad nu det är för något. Men vi är av den uppfattningen att goda resultat under försäsongen betyder något även i det långa loppet. Visst, att det är vägen dit som ger mening åt det hela skriver vi under på. Men att det till slut är målen som räknas.

För att inte tala om konsten att hålla nollan.

Jycken talar högt och tydligt om att den vill något. Vi vet vad som gäller. Men först en kaffe.

I stället för kaffe

Föräldramöte. En annan är hemma och håller ställningarna. Ungarna? En skajpar med nån i tobleronens förlovade land, en tvättar håret, en sover och en simmar på annan plats. Jycken? Slaggar som en sten. Och kaffe har man druckit med råge.

Så vad gör man? Omvärldsorienterar sig via drakarna på nätet. Vi tar en ur högen.

Peter Stormare har sett Bergman som fågel. Och det har – äntligen! – varit en strypattack på en schlagerfest. Jorå: en artist attackerade en ljudtekniker för att tejpa fast sig vid Carola. I Västerås av alla ställen. Eller kanske just därför. Och Britney Spears har snattat – just det – igen.

Annars vetifan.

Kan man inte dra nån växel på det här med genus? Man kanske ska anmäla sig själv för diskriminering? ”Man” diskriminerar sig själv? Jag menar, rubben sitter ju där redan.

Orkar inte.

Fotbollen? Vi bidar vår tid även i denna centrala fråga och låter allt falla på plats där borta i Bajenland i LA. Vi är helt enkelt fortfarande en smula tagna av att målvaktandet såhär långt ser ut att gå som tåget. Vi drar inga växlar på eventuella tvåstrutstorskar där borta. Att Dadomo tycks platsa är dock av intresse – och att han kan göra mål oavsett hur de kommer till.

Nåt på dumburken? Dum fråga.

Så man fnular vidare. Och hittar en tråd när man efter en tagg i mörket kopplar greppet om guran. Dickey var en höjdare, men Duane var väl ändå strået tyngre? Den där dubbellajvlpn från Fillmore borde väl kunna ta sig in på en alla tiders tioitopplista?



Som vanligt när vi väl är i gång slänger vi in en bonus. Det var ju nånstans där vi började när vi första gången fick tag på ett plektrum.

Det kan vara nåt i luften…

...så till den milda grad att vi fick för oss att ta hand om jyckens morgonpromenad när alla ungarna lyckligt och väl försvunnit till Jan Björklunds flumskola, men vi kom inte längre än till förstukvisten med en kopp och en tagg för en stunds kontemplation innan det skulle bli allvar av förrän kvinnans i huset väninna med dom två jyckarna högljutt skällande dök upp i backen, och så försvann dom ut på äventyr bortifårhagen medan en annan stod kvar och blossade en stund i solgasset och funderade. Tro’t eller ej, men vi går mot ljusare tider.

Apropå kvinnor, detta oumbärliga salt i jämmerdalen, så blev kvinnans i huset syster häromdagen på utflykt i parken med förskolegruppen som hon håller i tilltalad av en, tja person som såg ut som en man men det kan man ju numera inte vara riktigt säker på att det är för det kan, jag säger kan, vara kränkande eller diskriminerande att över huvud taget tro det. Personen i fråga ville veta vad vi envisas med att kalla för systern hade för genusperspektiv på skötseln av barngruppen eftersom det var dags att söka sig till en sådan. Personen i fråga sade sig nämligen ha barn (vilket, med perspektiv på saken, föranleder frågorna: Hur gick det till? och Heter det barn?), en (eller ett?) hen, sade personen för tydlighets skull när systern fick en syl i vädret och undrade om det var en pojke eller flicka. Hennen (hennet?) hette för säkerhets skull något i stil med Maj-Björn, framkom det under förhöret med kvinnans syster, som något förvirrad (och det behöver alltså inte alls vara ett kvinnligt särdrag, som ni kanske förstått) försökte hålla liv i något slags social konstruktion. Ni vet dom där spelreglerna som gör att saker och ting och interaktionen oss emellan någotsånär fungerar. Eller inte fungerar.

Sånt kan man alltså ägna ett viss mått av tankeverksamhet åt medan man sitter på den gistna träbänken i solen bakom sina bajenglasögon och funderar på om man ska låta kaffemaskinen göra sitt förnämliga jobb ännu en gång. Och det faktum att man börjar dra i en annan; man vill att man ska höra av sig. Man vill att man, hujedamig, ska jobba. Att man ska jobba är en social konstruktion om någon, om man frågar mig. Man drar ju gärna sitt strå till stacken, men kan inte dom stekta sparvarna bara komma flygande utan vidare?



För att undvika kränkande eller diskriminerande tillmälen hänger vi på den här, för tydlighets skull.

Presskonferens alltså

Vi är alltså uppkopplade. Tiden är typ tre minuter i. Finlux låter lite mysko, men så länge det inte står kaffeknappen på tröjorna är det okej, säger äldsta sonen. Så då är det väl det.

Vi har druckit kaffe. Jycken slaggar efter en holmgång bortifårhagen. Om nån minut tar Rami scenen i besittning.

Dagen till ära ska vi smälla i oss en semla.

Som alla vet….

Ingenting är klart förrän det står på hammarbyfotboll.se, bara så ni vet. Att spika igen målet tar den tid det tar.

I dag har vi startat om, eftersom vi inte längre gitter vänta på bättre tider. Kaffet har smakat himmelskt. Vi borde skriva manifest, men vi har betalat räkningar. Och krattat löv. Vad ger ni mig för det? Jycken, till exempel, skäller som besatt, men får vackert vänta på sin tur.

Ett oåterkalleligt bevis på att vi startat om är att granen är väck. Alltså, den ligger på gräsmattan, men det gör inget för det fanns inte ett barr kvar när den under helgen väl släpades ut med våld. Vi åt och drack och dansade en sväng genom huset i goda vänners lag. Vår schweiziska nia försökte dokumentera Små grodorna med kameran men fick vackert finna sig i att hoppa med.

Erkan Zengin stannar i jämmerdalen i stället för att ge oss sköna reportage från LA och Bajens träningscamp. Flygrädsla är inte att leka med. Min teori är att det bara är en slump att flygplan kan flyga. Att en hel drös kommer upp och, framför allt, kommer ner är alltså en statistisk tillfällighet. Tänk efter: är inte hela universum enbart en tillfällighet? Att Sulan stannar hemma är heller inget att säga om: barn är definitivt inget att leka med.

Viktigt att veta

Vill ni få tillbaka en slant tjugoen gånger om? Så mycket är ett spelbolag villigt att hosta upp om Bajen vinner årets allsvenska.

I går tog vi oss igenom en bra bit av Doris Lessing liggande på sofflocket och kanske fortsätter vi ännu ett varv i kväll. För att vara en tjejbok är den rätt bra.

I dag ska vi låta kaffemaskinen gå varm för vi har massor att göra. Jycken är ute med matten och två gamla klasspolare till henne, och sen ska dom väl käka lunch och kackla lite minnen, vilket innebär ett visst utrymme för annat. Äldste sonen är fortfarande hemma och tar det piano efter att i fyra veckor enbart sysslat med att sätta upp en pjäs och till slut spela den för utsålda hus, för sånt gör dom i hans skola som han ska tillbaka till vad det lider under dagen. Alla andra inklusive vår schweiziska nia är dock på plats i respektive skolbänk.

Hon är för övrigt inte bara på god väg att lära sig hjältarnas ärorika tungomål utan är även en fena på trummor och klaviatur och håller ledigt takt och ton medan en annan tar gitarren på utflykt i diverse bluestolvor. Inte nog med det: ”Oh, this is one of my favourites”, sade hon till exempel när originalversionen av Come together dundrade genom äldste sonens stängda dörr och väggar och golvet ner till oss där vi läste vår respektive bok, varav i alla fall en alltså får karaktäriseras som tjejbok.

Eftersom vi tagit på oss att lära henne de rätta sederna och bruken i jämmerdalen åt vi innan vi försjönk i litteraturen ugnstekt falukorv och potatismos och berättade livfullt på svengelsk tyska om hur de utarbetade hästarna i gruvan fick sätta livet till i form av korv för att hålla liv i arbetarna.

Kvar att äta oss igenom är räkost, blodpudding, pölsa, torskrom, jansson samt lapskojs, som alla vet betyder mat för hårdingar.

För att inte tala om denna dags ursprung och mening, känd redan i bibeln som stora läspedagen, efter slaget vid det snötäckta berget Mandelmasse 312 f.Kr, nämligen semlan.

Hennes musiksmak känner vi dock att vi inte behöver göra något åt. Möjligen ska vi bredda den något. Inte framåt. Eller åt sidan. Utan bakåt. Back to the roots.

Hur var det nu: Var det inte i dag vi hade massor att göra?



Vafan, vi slänger in den här i potten. Den ska vi ge oss på nån kväll.

Varken kaffe eller jycke

Ibland är det bara så: man bara ruttnar på allt. Det är okej, man är inte mer än människa.

Sen upptäcker man att man går omkring och gnolar på nån stump, och innan man vet ordet av måste man bestämma sig för om man ska fortsätta att ruttna på allt eller gnola på.

Då är det för sent, man har gjort något åtminstone för tillfället oåterkalleligt; man har börjat tänka på saken.

Då kan man ställa sig framför en spegel och träna på att få upp ena mungipan. Den andra ska man förstås få att peka nedåt.

När man står där framför spegeln ser man plötsligt någon som ruttnat på allt och sen av någon anledning börjat gnola och som nu står framför en spegel.

”Spegel”, vad är det för jävla ord, tänker man.

Det finns bara en från en dag till en annan

Jycken har fått sitt denna morgon med hjälp av matten. För en annan knäppte på kaffemaskinen, tog sig en tagg och funderade vidare.

Som att man låg på sofflocket med bongen i näven och slöglodde på dumburken i går kväll och undrade varför man alltid satsar på fel häst när äldste sonen kom med sin bärbara och sa ”kolla in” och man läste på Villarreals hemsida. Villarreal är som bekant i de riktigt stora fotbollssammanhangen allt annat än peanuts, vilket lånet av Sebastian Eguren inte heller ska ge på sikt, är min fromma förhoppning, nu såhär efteråt när det stora vemodet sätter in och man sovit på saken och tar sig samman.

Bajens nio mittfältare är numera åtta. Att det blev just Eguren som försvann har sina i fotbollsvärlden naturliga skäl, vilket dessutom indikationerna talat för, för att tala med infochefen Rybrink, ni vet de ekonomiska incitamenten för affärsverksamheten i allsvenska lag i allmänhet och i Bajen i synnerhet. Stålar. Men ändå. I den bästa av världar. Så hade vi velat ha honom på planen. I Bajen ska inte alla vara utbytbara. Inte på planen. Inte på läktaren.

Några spelare är alltid lagets ryggrad mer än andra. En del slår till och blir det snudd på studs när de dyker upp som oskrivna kort. Bajen har förvisso åtta mittfältare, men inte längre Eguren, den som det visade sig bara finns en av och som till och med den enögda grannen bortibacken tokhyllade. Dör vi av sorg, lägger oss ner i fosterställning, ger upp, drar den sista sucken, byter ståndpunkt? Inte alls. Vi knyter näven, tar oss samman och förväntar oss att något tar hans plats. Någon som det en gång för alla visar sig bara finns en av där ute på planen.

Om Eguren hade försvunnit om så bara för tolv allsvenska omgångar till något av kontinentens alla Enchede ”för att bli en bättre fotbollsspelare” hade vi blivit förbannade. Nu är vi bara en smula småbittra men överjävligt stolta.

”Jag måste hitta ett sätt att ha båda på planen”, sade Tony Gustavsson för nån dag sen apropå Sebastian och Petter. Ett delikat problem som fått en åtminstone tillfällig lösning.

På köpet förutsätter vi att rollerna i lagledningen är glasklara och saknar överraskningsmoment.

Under några timmar kommer vi att fundera vidare: Vad kan det kosta att spika igen ett mål?

Ett par kulor i granen

Ute blåser allt annat än sommarvind. Och Paris nya hångel attackerade Leto, meddelar den mindre kvällsdraken, som också lockar med att Paolo Roberto under kvällen blir pungsparkad i en tv-kanal. Själv funderar jag på att dräpa den sista, okej, de sista, julölen för att liksom dra ett streck nånstans att vi går mot ljusare tider även om det är obegripligt när man såhär på kvällskvisten står på förstukvisten och glor ut i mörkret och envetet försöker få fyr på taggen. Granen? Den står sammanbiten och jävligt torr och surar i hörnet och väntar på att få bli utburen i kretsloppet. Den har i och för sig inte haft det lätt eftersom jycken föredrar att dricka ur dess fot vilket påskyndat den nakna processen, som inte är klar förrän vi dansat runt den och sånt har vi inte tid med. Dessutom hänger ett par snygga grönvita kulor kvar och lyser upp eländet. Jycken? Är i Järna med alla andra för att hälsa på, så den kan man inte gå ut med som omväxling.

Vilket är det roligaste svenska ordet hittills? Smör, enligt vår för terminen inneboende tysktalande som inte kan så många ännu på hjältarnas språk men som innan man vet ordet av och om jag känner henne rätt kommer att veta skillnaden på adjektiv och adverbial och att vårda infinitivmärket ömt och tydligt, vilket får ses som en bedrift med tanke på alla profana uttryck och däremellan lösryckta mumlanden samt i och för sig insiktsfulla analyser som hon får sig till livs när hon lyssnar till våra samtal runt köksbordet om, tja Bush och feminism och Petter.

För att inte tala om hur det kan låta i skolan där hon tillbringar dagarna.

Allvarligt talat, det är kanske så att Petter Andersson inte längre är en talang räknat i fotbollsår, och att han kanhända får räkna med att hamna i Midtjylland av universums alla lag (som dock som den minnesgode erinrar sig har cheerleaders, ”danseglade ulvepiger”, som går under namnet Wolfpack) om han ska bli ”proffs”, men vi tror oss fortfarande se potentialen. Att det kryllar av ”talanger” och hårt arbetande lirare i sina bästa år på Bajens mittfält är ju en lisa för laget om han nu försvinner. Dessutom räknar vi kallt med Charlie Davis stora genombrott, i år alltså, och konstaterar att det ser en aning ljusare ut där framme nu när även Freddy är med i startelvskampen. Men ändå. Och man vet ju aldrig. Och vi har ju liksom inte sett Petter den riktigt store än.

Fast numera byggs lag med pengar, och helst ska det egna målet spikas igen. Vilket vi håller en tumme för ska ske.

Så vi är delvis kluvna i sak.

Annars tycks den grönvita inställningen vara frisk över lag. Inte en dag när Bajen tränar utan rapporter om axlar ur led, hjärnskakningar och diverse blodsutgjutelser.

Vi vet hur det kan vara. Vi gjorde för några dagar sen typ ett antal armhävningar när vi bestämde oss för att nu får det vara nog, och sen sade ryggen ifrån.

Men snart är vi åter på g. Bara så ni vet.

Computereran

Vårt förra inlägg innebar rekord i antal youtubeklipp, vilket vi är inte så lite stolta över. Nu har vi dessutom lagt i högsta växeln hittills på espressomaskinen och konstaterar till dess sköna muller att vi ser ljuset utanför vårt fönster. Solen skiner alltså. Otroligt. Alltså är vi möjligen lite på g, vilket tjugofem armhävningar det första vi gjorde (ja, efter en kopp och en tagg förstås) dagen till ära också kan tyda på, vilket i sig inte är en dag för tidigt.

Klonat kött, vad är problemet. USA:s livsmedelsmyndighet, som enbart har konsumentens bästa för ögonen, har ju gett tummen upp. Det innebär ju bara att man i princip äter samma ko om och om igen. Alla får sin ko att ha på tomten eller i cykelutrymmet som liksom förökar sig med sig själv om och om igen. Typ på Särimners säregna vis. Biff Stroganoff, biff med lök, pepparbiff, pizza med biff och bearnäs, biffsallad, tunnbröd med biff och räksallad, det är bara att hugga in. Alla andra kossor kan i lugn och ro strosa omkring med små bjällror om halsen och bli klappade av små barn och då och då få sig en omgång av nån tjur. Alla blir glada, till och med kon som vi käkar upp eftersom den år ut och år in liksom fortsätter att stå där på tomten eller i cykelutrymmet. Och köttfärsen i till exempel Icas köttdisk behöver ju knappast någon datummärkning längre, det är ju ändå samma ko som ligger i förpackningarna om och om igen. Eller har jag fel?

Lustigt nog fick jag ett erbjudande om att låna pengar av en bank som samma dag talade om att den gått typ 80 miljarder back på sina taskiga lån. Funderar på att skicka ett sms och fråga om dom behöver låna lite pengar.

Jag säger inte halleluja för vad som helst men man är inte mer än människa än att man glodde på Steve Jobs så kallade keynote häromkvällen när den sändes över webben. Det var nämligen nåt i luften. Har man en gång i forntiden förundrats över det här med Multifinder och lyckats dra ett rakt streck med MacDraw kan man helt enkelt inte låta bli (även om MacWrite inte var rätt verktyg för att ge århundradets roman den rätta touchen). Tycker ni att en dator är en dator? Det tycker inte macmänniskor. Macmänniskor är bra mycket närmare gud än andra, bara så ni vet. Och de kan dessutom just nu känna efter hur det skulle kännas att lägga sina darrande händer på världens för tillfället tunnaste bärbara med det omisskännliga tuggade äpplet.

Bara så ni vet: Steve Jobs får människor att fundera på de stora frågorna.

Vad har vi gjort mer? Vi har varit ute med jycken, fattas bara.

Vad hände med alla "skandalministrar" som nu bara får njuta frukterna av den nya regimens arbete och inte längre kan styra över det? Ni vet, dom där första i raden. Tja, kulturministern som kom först och satte hastighetsrekord i in och ut har fått nytt jobb som pr-konsult och ser fram emot att möta Göran Persson och andra gamla bekanta på pr-fältet. Handelsministern, vars tillkortakommanden när det gällde att städa, laga mat och ta hand om sina barn, eller med tanke på att hon var feminist att se till att äkta mannen hjälpte till att dra just detta strå till stacken (aj fan, särartsfeminist var det visst), var skattesystemets fel, om man får tro vår nuvarande utrikesminister, har vi ingen aning om var hon låter tjänstesamhället i all sin färgrikedom välla fram.

Lika bra det. Vi har annat att hetsa upp oss över. Och vill dessutom inte skriva krångliga meningar som den ovan. Det är förresten nåt vi jobbar med: Vi vill inte, men vi gör det ändå.

Därför tar vi oss nu själva i örat och leder oss härifrån, fyller upp muggen och sätter oss och kisar bakom bajenbrickorna på den gistna träbänken.

Spela upp

Vi blandar och ger. Vi är upp och ner – och vi väntar på inspiration. Eller jag vet inte, på att vi ska ta oss i kragen kanske? Vi till och med försöker köra med tankstreckstricket – med det hjälper föga.

Vi är alltså glada. Vi dricker kaffe i kubik och går ut med jycken trots grådasket, vilket är positivt. För David Johansson och Sebastian Castro Tello lirar boll i Bajen ett bra tag till. Båda har i olika omfattning gjort avtryck i HTFF och satt fart i A-laget. Båda är bra. Båda kan bli bättre. Båda kan få lyfta Lennart Johansson pokal.

Även i Palestina spelas det fotboll.



Jodå, vi är verkligen glada. Barnen är i plugget, trots att, om man får försöka våga tolka Jan (”den enda partiledare som jag är rädd för”, enligt Aftonbladets insiktsfulle baksideskrönikör häromdagen) Björklund, flumskolan kräver sitt pris. Förhoppningsvis lär dom sig nåt om till exempel empati, alternativ till kärnkraften och invasionen i Irak och på andra ställen. Inte nog med att barnen sitter i var sin skolbänk som små tända ljus (nåja, vi ska kanske inte överdriva): familjen har fått tillökning! Lugn i stormen: i ett halvår. Bördig från tobleronernas förlovade land ska hon gå en termin i kidsens plugg – i nian av alla klasser – och kan typ femton ord på hjältarnas språk, och inte ett enda av dessa är typ liksom ba å honba å guzzar eller swingpjatt. Om jag förstått min tyska rätt var det ett slags ”kulturell chock” första dagen som inte hade så mycket med språket att göra utan mer med allt det där… andra. Typ ordning och redan. Maten. Mörkret. Men hon tycks så smått ha kommit över det. Och vi har lovat att mörkret ska försvinna och ljuset vända åter…

Skolgång kan alltså ge lärdomar för livet:



Jag upprepar: skolgång kan ge lärdomar för livet:



Att vi är glada utesluter alltså inte att vi är pissförbannade.
Så det får bli lite musik medan vi laddar inför fortsättningen.

Hållen tumme mellan varven

Solen skiner, jycken har fått löpa amok bortihagarna med matten, mattens väninna och hennes två polare av samma skrot och korn som jycken, och vi har redan låtit kaffemaskinen gå för högtryck för här gäller det att passa på, men man får aldrig vara riktigt nöjd. För så är det: Lagerbäcks landslag i all ära, men om priset för att ställa upp i jippomatcher på andra sidan Atlanten mot typ svenskdödarlag är att bli knäskadad och därmed få säsongen rubbad från start och man vet att man står väldigt långt bak i kön till sommarens EM i mozartkulornas och tobleronernas förlovade länder tycker jag att man ska säga tack, men nej tack, jag har min egen säsong att tänka på. För den kan bli hur bra som helst.

Vi orkar inte forska i saken, men om presskonferensen senare i dag innehåller illavarslande fakta om Sulans knä går solen i moln. Att han inte deltar mer i den pågående landslagsturnén tycks stå utom allt tvivel.

För nu börjar vi förutom det sedvanliga brottandet med listan på allt som ska åstadkommas på det personliga planet så smått koncentrera oss på Bajen. Att Claudio Dadomo förstärker ett redan starkt mittfält med uruguayansk spetskvalitet är såklart vår förhoppning – och att han visar sig var sådär riktigt bra som man vill att han ska vara men inte tillräckligt bra för att alla kontinentens Enchede ska börja vifta med plånkan för att få hans namnteckning efter sommaren. Överflödets förbannelse på mitten överlämnar vi med varmt hjärta till Tony Gustavsson att klura ut lösningar på. Någon eller kanske två kommer nog att få ta steget upp och ge Davies, och Freddy, en match (och vill det sig nu illa kanske Dadomo får ta steget ner). En sak till: att Nhleko till slut inte blev nån tokvärvning bevisade Nhleko himself genom sin egen insiktsfullhet när han bröt kontraktet. Vi kunde för övrigt liksom inte annat än älska honom när vi såg hur han sittande i vi tror det var Klaksviks straffområde efter ett försök till bissokleta som inte föll så väl ut sträckte ut handen och fick hjälp att resa sig av en god stark grönvit kamrat.

Vad mer kan hända som inte får hända? Tja, Lollo sliter sönder ett ledband och Rami kastar in handskarna. Fast Rami kanske sitter fast på bänken under en sån här försäsongsturné. Det vore ju trist om han går sönder.

Vi måste återgå till listan, vi vet det, för sånt är livet. Vi försöker hitta nåt existentiellt men litet som vi kan åtgärda och därmed bocka av. ”Frisk luft” kanske? Och till det en tagg på den gistna träbänken medan vi funderar på vad vi menade med det.

Tämja naturen

Ett sätt att bevisa att genus enbart är en konstruktion är att alltid slå en drill på ”fel” mugg.

Jycken och jag genomförde morgonpromenaden med sedvanlig bravur men också under idogt kastande av pinnar av diverse standard att jaga efter eftersom en ytlig veterinärbekant häromdagen vid ett kort möte på promenaden framkastade att jycken var ”en smula tjock”. En annan funderade under taggen längst ut på udden om man kan få jycken att också kasta pinnar för att vi liksom ska hamna i fas med varandra, men gav upp idén. Vi misstänker alltså veterinärbekantingen för att säga en sak men mena två. Vi är av naturen konspiratoriskt lagda, vilket det ibland finns fog att vara. Jag säger bara: Se er om i världen.

När vi väl stod där och funderade kom vi på att vi också kan slå två flugor på smällen. Vi har nämligen återigen börjat intressera oss för feminismens svar på våra frågor. Rörelsen Bara bröst har rönt framgång i badhus i norr och i söder, men här, i jämmerdalens mittpunkt, tycks rörelsens väg till målet beklagligt eftersatt. Vår utgångspunkt är att forska vidare i saken, ”för såhär kan vi inte ha det”, och samtidigt dra det där andra stråt till stacken medelst ett antal trista bassänglängder och därmed slå jycken på fingrarna på vågen. Det tycks vara den bistra sanningen att ibland får man göra en massa trista saker för att få göra allt det där andra som man vill uppleva.

Så vi skyndade hem till kaffemaskinens putter och fyllde på vår lista.

Vi lyckades nämligen trots tappra försök inte överleva nyårsnatten utan att halvlova oss själva att lista allt som behöver åtgärdas dagligen och på sikt, typ fler armhävningar och att ta i den där biten med att det är hög tid att göra typ revolution, i vilken könsmaktsoordningen och problemformuleringsprivilegiet bara är en liten del, tro mig. För att inte tala om att gå till lönefabriken. Och numera ”att regelbundet simma för ökat välbefinnande”.

Och nu sitter vi här och glor på listan, som med dagarnas gång har en tendens att bli allt längre.

Och nu tittar solen fram. Jag säger bara: Inte en dag för tidigt.

Vi funderar vidare på saken över en påtår på den gistna träbänken. Och på den där jämra råttan som innan vi hann blinka bet av diskmaskinsslangen.

”Don’t let the bastards get you down”

Om ni händelsevis undrar: Charlotte Kalla åker skidor uppför backar snabbare än jag åker nerför.

Bajens första träning för året lär ha varit lovande. Egurens polare är än så länge med på tåget. Mannen som ska göra alla dom där spektakulära teveräddningarna väntar vi förstås fortfarande på, men inte nog med att han verkar hyvens på alla sätt, han kanske är smart fotbollsspelare nog att dra ut på det hela för att slippa halka omkring i svensk försäsongsträning på så kallad barmark.

Vi håller på att ta oss samman vi också, bara så ni vet. I morse hade vi en oerhört lång lista på prylar som vi ska pricka av allt eftersom de faller på plats alternativt åtgärdas. Nu hittar vi inte ens listan. Alltid något.

Men vi ger oss inte. Ibland känns det okej att påminna sig om hur det ligger till runt klotet. Man borde helt enkelt vara jävligt förbannad lite oftare. Och oftare.

Ja, du vet, den där jäveln

Egendomligt, är ordet, ett ord som Slas brukade med stil när han väl använde det. Egendomligt var förresten det svåraste ord han använde. Att läsa Stig Claesson är lätt, om man inte har anlag för att vifta med finkultursnoken i vädret: krusidullerna står själva livet för och inte hans språk. Som är allt annat än exkluderande, om ni förstår er på diskrepansen. Vi har alltid en Slas liggande på muggen och just nu 21 berättelser. Vi läser lite till och från mellan varven och hoppas att ungarna gör detsamma. Och förundras. Nånting har hänt, nånting händer, och det är där, i det skenbara tomrummet mellan det som var och det som sker, alltså dom där krusidullerna som ständigt pågår om man bara sänker blicken en aning och ser sig om i världen, som Slas tar ton. Synnerligen väl och egendomligt enkelt, men som ingen annan.

”Det är klart att du vet vem det är, sa vännen. Vi vet ju vem det är.
Vem är det då?
Ja, du vet, den där jäveln.
Jaså den jäveln, sa jag.”

Vi lyfter på hatten och tar jycken på promenad.

Sulan for president

”Det är aldrig för sent”, säger Tony Gustavsson.

"Change", säger Obama.

Själv säger jag: Det är sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Tamandi tydligen stod före i kön.

Eftersom vi dricker kaffe, går ut med jycken, diskar och på alla andra sätt upprätthåller könsmaktsoordningen efter bästa förmåga hade vi inte tänkt skriva nåt om sakernas tillstånd, i alla fall inte i dag. Men när Sulan ska på landslagsläger med Lagerbäck till andra sidan pölen kan vi inte göra annat än ändra oss.

Två bajare i truppen? Vi vill se elva!

Och vem vet, Sulan kanske blir president over there? Styr upp rubbet?

Espresson smakar för övrigt gudomligt.

Så ska en slipsten dras

Uppgifterna att Nicole Kidman inte är gravid dementeras av stjärnans taleskvinna, om man får tro den något större kvällstidningen. En annan är i vanlig ordning helt oskyldig och följde med yngste sonen utrustad med hammarbytrollet och med snygg flagga som han fått i julklapp på bandy på Zinken där det var meningen att seriesuveränerna Sandviken skulle mosas såhär på årets näst sista dag. Det gick alldeles utomordentligt. Vi blev lite oroliga när en bajare slog sönder en klubba, med tanke på ekonomin, men gladdes väldeliga inklämda bland drygt fyra tusen andra bajare åt 8–2-krossen. Jag tror till och med att vi dessutom nästan såg bollen gå i mål var gång det skedde, trots begynnande skumögdhet (eller kanske tack vare). Innan dess fick sonen chansen att käka färdigsmält hamburgare på ena sidan Hornsgatan, men valde i stället fiket mittemot där vi tuggade i oss var sin köttbullsmacka på ett berg av rödbetssallad. Så varför klaga såhär nu när nedräkningen börjat på allvar.

Nästa år hoppas vi på full rulle redan från dag 1, bland annat på transfermarknaden. Men det kan vara bra att veta att norrmän kan vara ogina, särskilt när dom tidigare fått spö och inte fick fortsätta ut i Europa. Sen hoppas vi naturligtvis på världsfred. På det personliga planet hoppas vi på att vi för en gångs skull ska ta oss samman med besked. Vi ska helt enkelt göra mer av allt när vi väl gör det: vi ska bli snällare, fullare, gladare och villigare när vi är på g. Våra armhävningar, till exempel, ska till slut bliva oräkneliga; gitarrsolona klanderfria men ändå framkalla ståpäls; våra ord här och på andra håll tillräkneliga. Inte nog med det: jycken ska få så hon tiger. Och könsmaktsoordningen upprätthållas. Får vi dessutom en massa pengar vet vi vad vi ska göra då också.

Sen ska vi också försöka få i väg julkorten innan påsk.

I morgon, eller vänta, redan i dag, tar vi som vanligt oss an årets ananas och järpe, nämligen hummern.

Vi käkar den redan till lunch, för att vara på den säkra sidan.

För att vara på den riktigt säkra sidan säger vi gott nytt år redan nu. Och då tänker vi särskilt på all ni fem miljarder som firar nyår vid nån annan mysko tidpunkt.

Vi må oxå

Nåt slags prana kanske? Eller sväva lätt såsom en trana? Vem vet. Gottkiosken kommer alliansen att riva – om den nu inte redan är borta. Snart bara en dag kvar innan årets föreställning och nu är längsta natten i full blom och jag känner en kille som bor långt ini skogen. Skägget är kammat, käppen funnen, säcken lagad. Grannsämjan kräver en insats. Vem vet, det kanske blir åska? För så är det: Har du tänkt på att det som händer imorron vet du inte förräns dess? Det ser ut att bli max två hundra klappar under granen, och man frågar sig: Har du det bra – allt du vill ha o kanske mera?

Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.

Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!

Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.

Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!

Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!

Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.

Dag för en tagg.

Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.

Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!

Se det var en platta som satte spår.

Fel igen

"David och Benny lirade badminton. Benny hade grym spänst, medan David hade sjyst sidledsmönster", förklarar sonen för den mer än lovligt förvirrade fadern (se föregående inlägg) som fått blåsor på fingrarna eftersom han frampå småtimmarna letat upp gamla vax med Clapton, kopplat in guran och lirat skiten ur the God.

I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.

Jycken sover allaredan sött.

"Vem fan är det?"

Blir det inte alltid ständigt värre? Fast om några dagar blir det ljusare igen, bara så ni vet. Men om drygt ett halvår blir det förstås åter mörkare.

”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”

Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.

Och Sulan.

För att inte tala om Lasse i målet.

Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.

Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.

Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.

Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.

Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.

De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.

Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.

För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.

Sen hoppas vi på det bästa.

Hålla nollan

Solen, som redan är på väg ned, är uppe. Vi passar på med tagg och fika på den gistna träbänken – och får gå in till dammsugarens dön för att hämta bajenbrickorna.

Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.

Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.

Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?

Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.

Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.

Jycken? Ser förundrat på.

Mycket på en gång

Morgonpasset. Matten tog hand om jyckens promenad, jag knäppte på kaffemaskinen och tände en tagg, glodde på grådasket och funderade på att göra några armhävningar. Sen har man kört grejer till insamlingscontainrar: tillplattade mjölkpaket och filmjölksdito, joshistorier från världens alla hörn, ett ton tidningar och två ton reklam, en (okej, två) starobno med flera i olika kulörer, den svartvita laserskrivaren som kostade trettio lakan runt nitti, en låda disketter (minns ni dem?) Och så vidare. Det är lite grann sagan om den lilla gubben som dragit sitt strå till stacken över det hela, om ni läste helsidesannonsen i gårdagens DN, som vi skrattade åt tills vi grät.

Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.

Men nu får det vara nog.

Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.

Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.

Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?

Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”

Vi vidgar horisonterna.

Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.

För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.

Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.

Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?

Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?

”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.

Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.

Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.

Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…

Alfred E. Nobel

I dag är det festligt värre, sägs det.

Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.

Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.

Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.

Peace på er.

Absolut Ångest 48

Fotboll ute året runt även på våra jämmerdalsbreddgrader? Det ser så ut. Yngste sonen sitter i baksätet och fyller på bränslecellerna med en snabbt ihopsmälld dubbel kravmärkt ostmacka, det är som vanligt bråttom, vi är på väg från plugget till träningen mitt i veckan som ska pågå tills vädrets makter säger ifrån, har tränarna hotat med, och vi kryper fram, bilar överallt, det finns i princip två skolor, etanol eller stridvagnssuv, det sitter max en person i varje, och vart är alla på väg? Nyheterna avbryter Manu Chao på cd:n, en finess som vi inte kommit till rätta med men ibland låter vara, för ni vet, det sista som… är hoppet: man får ju för sig att nån gång ska det väl hända nåt, nåt som gör att man lystrar, ser möjligheterna, som får en att tänka ”Nu jävlar, nu blir det andra bullar”. Eller att Bajen har fått en målis som kan konsten att spika igen. Inte då. Det vanliga eländet. ”George Bush är allmänt korkad, va?” frågar sonen retoriskt mellan tuggorna. Jag skrockar: av barn och fyllhundar får man höra sanningen.

Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.

Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?

Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.

Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.

Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.

Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.

En sak till: Det kostade ingenting.

Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.

Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.

Men först en rättvisemärkt espresso.

Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.

Världen i ett nötskal

Ännu en natt. Man vaknar till, och sen är det som förgjort. Äppelträdet? Står väl där ute och snarkar. Jycken? Ligger i ett hörn och gör detsamma.

Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.

Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.

Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”

Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.

Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.

Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!

En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.

Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.

En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.

Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?

Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?

Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…

Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.

Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.

Sen åkte vi hem.

På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.

Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.

”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.

Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.

Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.

Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.

Tuggar på pennskaftet

Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.

Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.

Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”

Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.

Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.

Det finns alltså hopp.

Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.

Sudda ut, döpa om. Sälja ut.