Bloggabstinens

Som vanligt har vi inget att säga såhär fyra och en halv timme före matchstart – mot MFF av alla lag – mer än att vi måste säga just det.

I natt kunde vi dessutom inte somna. Som vanligt tänkte vi stora tankar (Vem spelar mittback? Vem ska slå en eventuell straff? Vem går ut om Haris kommer in? Och framför allt: de nya politiska strategierna som alliansen är en del av kommer snart att slå igenom med full kraft, nämligen allt som du gör ska någon kunna tjäna pengar på.)

Vi gör ett allvarligt försök att samla oss inför dagens uppgift. Mokabryggaren kallar. Den grönvita koppen diskas och fylls till brädden. Koncentration på den gistna träbänken. Vi öppnar ett öga och kisar.

Jycken ser förväntansfull ut.

Alla tiders bottenskrap

Enligt den något större kvällsdraken bryter Ashlee Simpson tystnaden om näsoperationen.

Jyckens morgonpromenad gick av stapeln utan större finesser. Vi kastade ett mellanting mellan pinne och liten stock en stund i fårhagen, och det tyckte jycken var kul.

Sen gick vi hem.

Men innan dess tände vi en tagg längst ute på udden och funderade.

Jag är som Slas: jag åker inte heller frivilligt till Malmö. Jag var på plats för ett antal år sen och såg en deprimerande 0-2-historia på deras gamla åker, Kindvall junior tåfjuttade bland annat in en balja har jag för mig, det var förresten samma år som de himmelsblå åkte ur högsta serien. Om jag nu minns rätt.

Riktigt så kul lär det allsvenska bokslutet inte bli i år.

Fotboll handlar om att välja sida. Enkelt, säger en del, och det håller jag med om även om det är mer komplicerat än så. För det är nämligen så att även om det egentligen bara finns ett enda lag, så finns det en massa andra lag som man helt enkelt måste förhålla sig till. Överallt och alltid och ner i minsta gärsgårdsserien. Alla dom där andra lagen behövs ju för att det ska bli nån fotboll att tala om. Ibland avgör det geografiska läget eller varifrån farfar en gång i tiden kom eller var den där vurpingen bodde, ibland räcker det med ett ballt namn för att sympatierna ska ta form. Man är helt enkelt så funtad att man håller en tumme för IFK Malmö mot MFF trots att man skulle kunna tycka skit samma. En sak till: Att storleken inte har någon större betydelse för kvaliteten är inte alltid sant. Tyvärr har övergången från broadsheetformat till berlinerdito och tabloid för en viss morgontidning ställt till det för tabell-, resultat- och börsfanatikern. Man har inte längre nån naturlig koll på hur det går för BK Ångest eller Los Copihues eller om dom ens fortfarande existerar eller för all del bollens gång för IFK Aspudden och Aspuddens IK, av vilka det ena naturligtvis får hjärtat att klappa lite mer, för sån är fotbollens väsen och idé.

Nån gång ska jag göra den ultimata rankningslistan över världens fotbollslag från plats två till plats åtta tusen. Österfärnebo IF? Kanske nummer 6489. Brighton & Hove Albion FC? 5902. Cremonese? 3970. Barcelona? Väldigt högt upp. Real Madrid? Bra mycket längre ner och till och med långt efter Atletico. Roma? Mil före Lazio. Lövholmen årgång -73? Säg det. Och var skulle det gamla, i förtid nerlagda korplaget Harry Kromstad IF hamna?

Och så vidare.

Längst ner på en sån lista skulle alltså värsta laget alla kategorier ståta med skammen.

Det finns väl ett par stycken att välja mellan.

På sätt och vis skulle det vara oerhört ärofyllt att knipa sistaplatsen. Laget som hamnar där är ju bokstavligt och bildligt talat själva motsatsen till allt som det enda laget som räknas står för.

Ändå behövs det där avskyvärdaste av alla gäng på nåt underligt vis för att det ska bli fotboll.

Mokabryggaren kallar.

Milstolpar

Jycken tog med matten på morgonpromenaden.

Kan man säga att Bajen ännu en gång kopplat ett visst grepp om årets allsvenska tabell men att ofantligt många lag ligger i slagläge? Det är 25 matcher kvar, trodde Erkan efter utspelningen av BP, men riktigt så många är det faktiskt inte. Tror jag. Hur som helst, har haft halvdanska pågeriet som värsta hotet i en eventuell guldstrid, så nästa match är det som det heter upp till bevis.

I dag blir en familjemedlem myndig. Viss släkt kommer att infinna sig. Kött samt kladdig efterrätt är önskemålen på middagsbordet, presenterna inhandlade (naturligtvis nåt från Bajenshopen) och ett allvarligt samtal om att nu är det dags att som man börja dra sitt feministiska strå till stacken inplanerat (läs börja diska). Vissa saker glömmer man aldrig (tror jag), upplevelsen för arton år sen är ett sådant tillfälle som är värt att då och då uppmärksamma.

Vi har funderat på att tejpa upp en urklippt aktuell tabell på kylskåpsdörren även i år, men kommit fram till att vi ska avvakta en smula.

Men innan vi sätter i gång att minnas och se framåt: kaffe.

Här kommer Petter med flera

Yngsta sonen njöt, hammarbytrollet som fick sitta i sonens hatt njöt, och jag njöt mellan hostandet, nysandet och snytandet.

Som sagt, förra matchen, i mordor, lugnade märkligt nog ned oss till den milda grad att vi inte längre var oroliga efteråt – och redan under bollens gång insåg vi vad det var vi såg växa fram. Tänk, inte ens resultatet bekom oss som det borde (ibland vinner riktigt kassa lag, det bara är så underligt med fotboll). Dagens match mot BP gick följdriktigt precis enligt ritningarna, som fortfarande bara har börjat ta form, bara så ni vet. Vad vi menar med det är vi alldeles för dundersnoriga och esberitoxberoende för att orka förklara. Men vi orkar le, det kan vi tillstå. För vi har väntat. Och väntat. På "Petter – återkomsten". Att vi gillar granna strutar gör ju inte saken sämre två gånger om. Och tänk när han är helt fit for fajt...

Klasskillnad, naturligtvis, i grund och botten där ute på planen. Men många var bra. Några kan bättre. Louay Chanko visade verkligen klass, vilket gläder oss alldeles oerhört. Det finns till råga på allt en bolltrillare som vi skulle vilja se mer av, hur nu det ska gå till med tanke på konkurrensen, nämligen Haris.

För övrigt blev "Christian – återkomsten" rätt bra den med.

Va fanken, den var ju lite återkomsten över Haris också.

Ja, va fanken, det var liksom lite återkomsten över alltihopa.

Nu ser vi snudd på dubbelt. Bingen väntar. Och, hör och häpna, en kopp salviate...

Blåsan på tredje fingret

Förkylt med mera och alldeles för mycket nu och en del blev inte av som planerat, som att kanske rumla om i Barcelona med några lirare några loja dagar, så en vacker dag som denna efter jyckens morgonpromenad tjackade vi som tröst och eftersom det fanns lite kulor över vår första riktiga vänstergjorda elektriska gura efter alla dessa år och skönt röd dessutom och en ursnygg Voxstärkare, och efter tio minuter hade vi fått en blåsa på bästa töjarfingret eftersom det är åt helvete för länge sen man höll på att slita och dra i strängarna men det var det fanimig värt.

Senaste matchen? Lustigt nog är vi numera lugna som en... tja filbunke. Resultatet hade i sammanhanget ingen betydelse. Det här var faktiskt matchen som handlade om vägen dit och inget annat.

Och helt otroligt rock'n'roll: i kväll är vi på lokal – igen.

”Det går inte att öppna filen”

Är det bara jag som får en massa mysko meddelanden mest hela tiden på den dagliga turen förbi Bajens hemsida, vars nya stajl vi ännu inte helt förlikat oss med?

Jyckens morgonpromenad innehöll bland annat intensiv lekstuga bortifårhagen för subjektet i fråga med tre andra likasinnade inklusive ett antal avsvalkande bad. En sak som skiljer mig och jycken är att hon släcker törsten med badvattnet. Själv avvaktar jag med morgondoppen. Det är liksom inte läge. Kontentan av det hela blev att vi inte hann ut på udden för en stunds kontemplation och begrundan över vad som väntar vad det än må vara, och därmed har jag svårt att tänka klart resten av dagen. Det vet jag av erfarenhet.

Och just i dag av alla dagar. Det vet jag iofs också av erfarenhet. Man drabbas av nån jämra insikt som man inte kan sätta fingret på, än mindre uttrycka klart och redigt, eller för all del subtilt och storslaget.

Till råga på allt står det numera klart att det blir en kväll framför dumburken i stället för att vara på plats i mordors tempel.

Blir det Haris kväll i kväll?

Är inte Jeffrey med i truppen för att dom inte fått ordning på namnet på hans tröja än?

Allvarligt talat, är en fd magsjuk Petter på planen bättre än ingen alls?

Tänkte skriva nåt om sympationt i magen, men det är redan gjort.

Jag är bildligt talat minst sagt ute och cyklar. Enhjuling.

Kanske mokabryggaren kan göra en viss skillnad?

Kultur som fan

Om man har blivit med halvny bil kan man få en sån däringa cd-maskin på köpet.

Den i alla lägen övningskörande sonen var först med att hitta var man skulle köra in plattan, och var man höjde vollen, och för all del hur man fick fönstren att åka upp och ner medelst knapptryckning, och Winnerbäcks ordmassor strömmade ett tag ut i kupén och i friska luften innan jag tog saken i egna händer med Irakere med master himself Chucho Valdés, bytte av med Los Van Van för att öka tempot en smula och numera Rough Guide to Cuba för att få det lite mer back to basic när jag väl får ratta själv.

Och som grädde på moset naturligtvis Manu Chao.

Sen har jag dessutom läst en bok. Eller flera faktiskt. Möjligen är man man nog att bara kunna göra en sak i taget, men när man väl gör saken gör man den på bred front. Tre böcker = ett minimum, vågar jag påstå. Michael Connellys Hieronymus Bosch fortsätter sin massmördarjakt i änglarnas stad och bekräftar alla ens fördomar om landet där borta om än något mindre sylvass än förr och har använts mer för att smörja luckorna i det plötsligt uppflammande intresset för äldre tider, fråga mig inte varför, eller är det för att undvika att tänka på länsderbyt i morgon? Som sagt: ingenting är omöjligt. Historien om Europa med underrubriken Besatthetens tid av nån norsk jeppe och Englunds Förflutenhetens landskap ligger just nu i pajpen, den senare för att det var ett tag sen vi tog tag i den och för att den är uppstyckad i lämpliga längder, vilket är poängen med essäns idé och som därmed gör sig bra i bingen, på muggen eller när man väntar på att mokabryggaren ska puttra klart, och så klart kastade man sig i vanlig ordning över valda delar. Eller om man så vill snusket. Man får lust att gör som Jan Myrdal, nämligen gå till källorna: monarkisten tillika sekreteraren till bossen för den engelska flottan Samuel Pepys dagböcker, och då menar vi de oavkortade. Mannen i fråga tycks också haft endast en sak i huvudet, om man får tro norrmannen och Englund, nämligen att få händerna innanför kjolarna på fruns väninnor, kammarjungfrur, goda vänners fruar, döttrarna till både den ena och den andra, och så vidare. Sånt kräver, visar exemplet Pepys, lika stora delar planering, ångest över att man är en sån skithög och löften till den frun och sig själv om att upphöra med svineriet. Samt återigen nya tag för att komma till skott.

Fy.

För övrigt slutade Pepys att föra dagbok i tämligen unga år 1669 eftersom hans syn försämrats drastiskt. Samma år dog hans älskade hustru 29 år gammal.

Så kan det gå.

Annars har det väl inte hänt nåt nytt i jämmerdalen, om man nu ska hålla sig a jour med läget för dagen genom att omvärldsorientera sig via webben. Hur vet jag det? Jo, kvällsdraken har naturligtvis koll på läget och jag litar blint på dess rubrikmakare:

’Paris visade brösten. Ville bevisa att behagen var äkta vara. Hon vill bara ha sex med omskurna. ”Strippade för Charles”. Dianas hemligheter avslöjas i ny bok. Har du en sexuell böjelse som din partner inte vet om? Berätta! Salma Hayeks bibelattack. Den religiösa stjärnan gillar inte historien om jungfru Maria. Inget sex mellan Keira och Lindsay. Lohan hoppar av lesbisk sexscen. Courtney Cox äktenskap krisar. Nu stöttar Aniston vännerna. Norrländska män längtar mer efter kärlek än sex. Snablar, vilken klyfta! Vem är stjärnan med närgångna fans?’ Hon hade sex med sin elev – 100 gånger. ”Jag ångrar jättebrösten”. Leijonborg avgår i höst. Retade krokodil – åts upp.’

Och i morgon är det alltså match. Just nu klarar vi inte mer än att hålla tummarna rent allmänt och att konstatera att planeringen, inte min utan alla andras som påverkar skeendet, är käpprätt åt helvete. I värsta fall får vi alltså använda dumburken i stället för att vara på plats.

Jycken måste ut.

Bävan

Att Mikkel Jensen nu får stå bredvid i ett par månader och rehabse Bajen spela beror alltså på att Petter ville visa vem som ska spela på mitten?

Nja, så enkelt är det förstås inte, men kontentan av den våldsamma tacklingen är ändå densamma. Petter kommer att spela på mitten. På bekostnad av Mikkel.

Mittfältet behöver sin dansk, inget snack om saken, men Bajen behöver Petter. Inget snack om den saken heller.

Nu blir Eguren ensam kung på mitten. Rollerna blir tydligare. Farten framåt ökar. Antingen bär det av längs bägge kanter eller så vässar Bajen spetsen på diamanten. Lollo får spela den följsamma rollen och ta större ansvar och platsen där för tillfället Petter inte härjar.

Men Mikkels skada är trist nog eftersom hans startsträcka numera känns längre innan han är tillbaka i gammalt fullgott slag samtidigt som man vet att han är klippan som står pall framåt hösten vartåt det än blåser och att han troligen hade haft mer att ge i höst än på länge. Och då menar vi på länge. Och skador är aldrig bra.

Och då har vi inte ägnat en tanke åt hur vi ska få in Haris på planen.

Eller åt länsderbyt på tisdag.

Vi har nämligen en konstig känsla att det kan sluta precis hur som helst.

Man kan påstå att vi flyr ämnet. För säkerhets skull. Ut på udden. Med jycken. Och en tagg.

Men innan dess var vi tvungna att allt annat än pigga och nytra köra jyckens matte på kurs och sedan yngsta sonen till fotbollsträning och hinna hem innan vi ska dit igen.

Och dessutom sätta på mokabryggaren.

Under tiden som den gäspande puttrade i gång läste vi att Carola vill sjunga med Lordi av den enkla anledningen att hon vill visa att hon inte är rädd för dem. Carola förstår att maskerna bara är image, meddelar kvällsdraken.

Vad betyder det? Ingen aning.

Vi väljer den grönvita muggen och fem minuter i solen på den gistna träbänken och funderar på saken.

Bara början

Är man helt fel ute om man säger att Bajen kopplat ett litet grepp om den allsvenska tabellen men att alldeles för många lag ligger i slagläge?

Morgonpromenaden med jycken försiggick på tomten eftersom en annan tog tag i en av dom där bitarna som väntat på att bli tagen i alldeles för länge. Nämligen sortera löv och gamla brända plankstumpar. Jycken hjälpte till genom att jaga i väg med diverse pinnar. Och i går gjorde vi inom parentes nitton armhävningar och tog därmed tag i en annan bit och har bara trettien kvar för att ha uppfyllt ett av nyårslöftena. Ett av årets, alltså.

Sen blev det förstås kaffe. Och en tagg. Och ett halvt om halvt givet löfte om en längre mittpådagenpromenad.

Vi omvärldsorienterade oss på webben i samma veva för att hänga med. Som vanligt lutar vi oss mot kvällsdrakarna. Rykte säger nämligen att Hayek blir bedragen: "Väntar fästmannen barn med andra kvinnor?” Spännande värre. Inte nog med det: ”Naken Kate Moss på auktion" Bilderna väntas säljas för en halv miljon. Ständigt denna Kate: ”Här festar Kate med skandal-Pete.” Med risk för att bli stämd: Kate träffades av en isbit. Kate fick en bula. Och när någon skojade om att bulan behövde is så blev Kate så upprörd att hon lämnade helgens festande på nattklubben Wardour Club.

Börsen slår dessutom rekord. Igen. Så kan det gå.

I går såg vi på dumburken alliansens fyra högsta representanter bredbent stega in i verkligheten på en arbetsförmedling nånstans och hur Lars Leijonborg med ett skratt klappade en äldre kvinna som jobbat trettiett år på det numera nedlagda tvätteriet och som nu satt framför terminalen för att söka jobb på axeln.

Det blir enligt uppgift allt jobbigare att vara rik. Och individ. Och dyra handväskor i all ära. En god vän rapporterar från Dubai om den osannolika konsumtionen, snorrika ryssar, stupfulla engelsmän, fyra hundra meter långa inomhusbackar för skidåkning i köpcentrumen och bussar med galler som cirka sju dar i veckan transporterar pakistanier och långtbortistanier mellan barackerna i öknen och hotell-, väg- och tunnelbanebyggena. Månadslön: sex hundra spänn för att till exempel bygga världens högsta hus ungefär en kilometer rakt upp i det blå. Försäkringar? Glöm det. Och maten är dyrare för dom än för the locals. Och en gång om året kanske dom kan åka hem för att hälsa på fru och barn. Om dom har råd.

Men vadå, dom har ju jobb.

Nu ska löven få sig en riktig genomkörare.

Grotta ner sig utan att gnälla

Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.

Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.

Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?

Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.

Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.

Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.

Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.

Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.

Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.

Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.

I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.

Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.

Dit är fortfarande en bit.

Mokabryggaren kallar.

Tankstreck

Eftersom lördagen närmar sig med häpnadsväckande fart och därmed det årliga tåget till Söderstadion i all sin glans på andra sidan broarna söker vi febrilt efter något att vila eftertänksamhetens kranka blekhet vid efter morgonpromenaden. Eller nåt sånt.

Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:

”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”

Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:

”Gömde sadoporr – i bilen”

Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.

Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:

Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”

är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.

Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.

Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.

Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.

En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.

En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.

Just den sista meningen var – ett skämt.

Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.

Premiären är över

I valet och kvalet? Kollar posten efter ett par dagars dvala. Har man en mejladress klickbar på nätet får man räkna med en mångfald sant liberala och halvskumma erbjudanden om förstoringar och förlängningar, billiga programuppdateringar, Nordeas supportavdelnings envetna kamp för att bekräfta bankkontodetaljer och piller som räcker för ett evigt liv. Och? Tja, till slut bestämde jag att erbjudanden från parishiltonnude.com ska hamna i skräpkorgen.

Morgonpromenaden var en liten men dock fullträff. Fick för mig att det var våren som väntade runt nästa krök eftersom det såg lovande ut redan där vi var. Plötsligt börjar naturen brunka på. Blåsipporna blinkar stadigt. Vitsipporna vinkade välkomnande i vinden. Och scillorna? Still going strong. Fjolårsgräset har dessutom fått konkurrens. Bajspåsen var med men godiset låg i fel byxfickor. Jycken satte dock i sig en småseg skalbagge. Eller var den nu tog vägen.

Jycken kan Höger och Vänster tass, Ligg död, Rulla och Snurra runt, avge Lilla voffet och Stora skallet, Jaga svans, bestiga stenbumlingar och delar helt naturligt husses aversion mot stavgångare. Hon kan naturligtvis mycket mer än så. Som Sök korv!

Reglerna är enkla. Jycken får sitta och vänta bakom hörnet medan ett stycke grillkorv placeras gömt och vilset. Det vill säga inte på samma ställe som förra gången eftersom jycken har ett hästminne som inte går av för hackor. Sen är det bara att ge kommando, gå in för att sätta på mokabryggaren, ta med den rågade bajenmuggen, solglasögonen och dagens tidning och gå ut för att ta plats på den gistna träbänken.

Vi vågar inte riktigt komma ut

Solen skiner. Det blåser friskt. Men vi står stilla om ej stadigt eftersom vi fortfarande är på hälarna. Eftersom vi funderar. Och funderar.

Bajen har gjort mål. Bajen har släppt in mål. Bajen är obesegrat. Men Bajen väntar fortfarande på första vinsten. Bajen tog ledningen och kopplade därmed ett visst grepp om tabellen. Men Bajen har också tappat den.

Såg nästan hela Bajens premiärmatch i årets allsvenska hos den enögde grannen bort i backen. Och slutsatsen är…

Jaha, det var nu inte en tillställning som man jublade ihjäl sig under.

Det var inte heller en match som fick tårarna att spruta så att man lade sig ned för att dö.

Man kan lugnt säga att vi varit lite både och och upp och ner och fram och tillbaka och dessutom inte riktigt vetat vilket ben vi ska stå på. Rätt länge.

Det vet vi vi iofs inte nu heller. Men…

Alla mål räknas. Efter 35 sekunder blev det tack och lov inget sådant. Vi har redan fått årets dos. Och trots allt: i en kvart i första halvlek efter Castro-Tellos första strut för säsongen såg det plötsligt lovande ut. Riktigt bra för årstiden. Halvt om halvt fyndigt. Och tungt för motståndarna. Och bara halvtunga ben hos Bajen. Och grannen var förvånansvärt tyst.

Sen var det nån som slog en kass pass. Just nu tycks sånt räcka för att ändra på världens gång. För sen var det nervöst igen medan Gais fick tillfälle att till och från göra det enkelt för sig. Och grannen gick ännu en gång i gång om alla världsspelare i laget som just nu ligger sist eller näst sist beroende på hur man ser det.

Vi tänker inte längre än näsan räcker. Drar inga växlar. Men vi vill se folk på planen med näsan åt rätt håll. Se ben som pinnar på. Vi vill se Petter. Och Charlie. Troligen Traoré. Och kanske Jocke J igen som kan konsten att stå stadigt. Och att Erkan väljer andra lösningar på problemen.

Vilka problem? Nä. Just det. Gör det inte till problem. Sätt bara fart.

Står vi och stampar eftersom vi inte vet vilket ben vi ska stå på? Tja, vi sågar ingen. Vi hyllar inte heller någon. Vi ligger i slagläge. Men vi är definitivt inte på fast mark.

Däremot har vi inget att anmärka på den pågående striden om sistaplatsen.

För övrigt begriper vi inte riktigt varför Bajen har fyra dagar till nästa match medan andra lag har tio.

Skit samma. Det går lika bra att sluta fundera. På lördag står vi upp. Igen.

Snart är det allvar

Det är påsk. Dagen till ära har tomten, förlåt haren, gömt ägg i trädgårn som yngsta sonen med liv och lust letat upp. Påsk är med andra ord en högtid för den som vill ägna sig åt tolkningar av skeenden och hur saker och ting hänger ihop. Till exempel på webben: Adaktusson är sur för att Fichtelius fick Persson att göra det Adaktusson ville; Hale (ständigt denna Hale, vem är det?) gör som Britney (henne har man ju i alla fall koll på), nämligen rakar sig; kungen har slutat löpa; och i dag är dagen för att skicka mejl till folk som använder Telia eftersom man slipper kolla om man får svar.

Om man dessutom betänker att allsvenskan började på ett klart uppmuntrande vis och det redan efter sjuttio sekunder, att solen skiner, mokabryggaren mullrar och att den gistna träbänken håller är det lätt att le en smula bakom sina bajenbrickor.

Yngsta sonen har naturligtvis frågor om påsken, ni vet: varför si och så och vem gjorde vad och när. Svaren är diffusa. Ärligt talat, var det på trettondagen han återuppstod? Eller var det såhär års? Har man försatt sina chanser till evig berömmelse om man inte har riktig koll vad som hände när? Eller för att köra ett favoritcitat i repris ur Homers mun: "What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder." Långfredagen är hur som helst väldigt lång och åtminstone förr en smula trist just därför. Allt var stängt. Till och med konsum. Det fanns inget att göra. Nästan. För som den gode Povel sjöng som slutkläm om alla ungar som blev resultatet när kvinnan fick sin vilja fram: ”Men Alf beror på mig, en långfredagsgrej.”

Men i dag är det afton. Orsaken är alltså oklar, om ni frågar mig.

Hur som helst: dottern (som dessutom är född en långfredag, om man nu ska komplicera det här med hur saker och ting hänger ihop) har följt med mamman på en tvåveckors tågluff med start i går av alla dar. Ja, man kan fortfarande tågluffa. Och ja, skolan har utverkat ledigt. Tanken är nämligen god: hälsa på avlägsen släkt i landet som uppfann gökuret och, framför allt, tobleronen. Och på vägen åka till exempelvis Berlin bara för att kolla in… ja Berlin, är också tanken.

Man kan ha det sämre än att sitta på ett tåg och se världen.

Eller sitta på en gisten träbänk.

Och i morgon är det påskdagen. Vad hände då?

Jycken ser bedjande ut när jag sätter i mig ett chokladägg som yngsta sonen delar med sig av.

Annandagen har jag inte heller nån riktig koll på.

Men på tisdag börjar allvaret. Det vore skönt att redan från början lägga Gais bakom sig.

Det ena ger det andra

Har publiken på Söderstadion verkligen bil?

Det är en... journalist på Dagens Media som ställer frågan till en Mekonomenman. Anledningen är att företaget ökar sitt samarbete med Bajen. Även om Bajenlirarna är breda om bringan kan det till slut bli rätt trångt om utrymmet runt om Unicef. Ännu en sponsor lär ju vara på gång på tröjan, förutom dem som redan finns där…

Jag tror att Unicef är gott sällskap att vara i.

För Mekonomen är väl inte huvudsaken om publiken på Sveriges bästa fotbollsarena har bil eller inte. Eller har med sig kikare för att se reklamen på tröjorna. Bajen syns ju allt som oftast och lite mer än andra även på andra ställen.

Mer än en god sak

Symmetri som innebär asymmetri är vackert, särskilt i grönt och vitt. Effekten bör bli slående även för motståndarna, inte bara när dom möter en bajare på språng i det nya matchstället utan även när dom blir frånsprungna av bajaren och med hakan vid tårna ser honom försvinna med helgrön rygg, med bollen som klistrad vid foten och med högra armen i vitt som vinkar hejdå.

Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.

Men jag är inte helt koko.

Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.

Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.

Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.

”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.

Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.

Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?

Bajen och Barça - i en klass för sig

Jag kan inte låta bli att tycka att det är värt att uppmärksamma att Unicef tar plats på Bajenspelarnas breda bringor kommande säsong. Ärligt talat – en höjdare!

Odds and odds

Werner lämnar AIK, meddelar rubriken på ett bearbetat pressmeddelande från Newsdesk när jag sparkar i gång mejlen. Nyfiken i en strut klickar jag mig dit och konstaterar att Wernblom ska lämna Skellefteå.

Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.

Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.

Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.

Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.

Så det gör mig inte speciellt orolig.

Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.

De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.

Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.

En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.

Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.

Men allt är fortfarande möjligt.

Sol y sombra

Minister Björklund* är för ordning och reda och vässade pekpinnar. Nationella prov i trean för att skilja agnarna från vetet? Männen från malajerna? Städande fruntimmer från fruntimmer som kan städsla städande fruntimmer? Och gärna ännu tidigare? Vänta bara.

Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.

Och det hade dom ju.

Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.

Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.

Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.

José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.

Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.

I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.

Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.

Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.

Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.

* Hjärnsläpp, från min sida alltså.

Vi skämtar aldrig

Tror ni inte på randigt hästenställ på hemmaplan? Jaså inte? Ni saknar visioner. Hemma från morgonpromenaden med jycken möts jag av yngsta sonen som hoppar upp och ner med luren i högsta hugg och säger ”Är det sant!” om och om igen och sen säger att det var lagets tränare som berättat att dom ska vara bollkallar på derbyt mellan Bajen och AIK men att jag måste ge mitt tillstånd, och när jag ska ringa upp honom får jag veta att det var ett av dagens långa rad av skämt.

Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.

Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.

Magic hands

Dagens efter. Morgonpromenad med jycken. Det känns bra, trots att vi lyckades sätta i oss först en tetra och därefter en flaska. Nånting hände. Richard är på väg att landa. Bajen väljer en målvakt med VM-erfarenhet för att korttidsstabilisera läget. Är han kortaste laget? Tja, han är en centimeter längre än Stefan Holm och bör därmed nå ribban utan vidare. Möjligen väger han lite mer, men vi talar aldrig om mäns vikt. Det är helt enkelt opassande. Förutom att det är bra om han väger lite mer.

Richard från Ghana har dessutom ett förflutet i turkiska lag. Nåt säger mig att spel i turkiska ligan är litegrann som att ständigt befinna sig i hetluften. Det känns bra.

En tagg på udden. Konklusion? Det känns bra.

Att vi är beredda att skriva under på att karln har schysta reflexer, efter youtubelänktips från grönvita som vi sett nu ett antal gånger för att känna efter om det känns rätt, visar att vi tror på karln. Det kan ju naturligtvis gå åt helvete, men det är ju inget nytt. Även det känns bra.

Lustigt nog tipsade youtube efter tre visningar om denna länk, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att klicka på. Vi säger helt enkelt grattis och força!

Sluta leden

Är det du? sade sonen när han fick se säsongskortet.

Morgonpromenad med jycken, som får springa på och sniffa bäst hon vill i buskarna. Vi är tidigt ute och tar oss ur skuggorna ut på udden. Vattnet där nere är klassiskt spegelblankt, kylan nyper i fingrarna, himlen klar och taggen smakar förträffligt. Solen? Den står lågt men har stått så mycket lägre och är på väg upp och på väg att toppa formen och värmer en vinglig själ och jycken som dyker upp på godisjakt. Vi tar upp en kotte och skickar i väg den med en kalasträff med vänstern nerför branten. Jycken hänger på.

Vi tror inte längre att vi kan drabbas av hybris, men nånting har hänt.

Vi sträcker oss inte så långt till att påstå att vi kan känna doften av den ädlaste av metaller, men nånting har hänt.

Har vi fått tillbaka tron på oss själva?

Tony Gustavsson har förmågan att fotbollsmässigt lägga ut texten, men vad gäller lagets interna målsättning är han för en gång skull lik en mussla. Själv är jag klar över hur den lyder: ”Vi ska visa dom jävlarna.”

Och Milosevic, alltså han från Assyriska, till Bajen för att ta över Thoms uppgifter?

Yngsta sonen är hemma sen några dagar efter visst vomerande och tillhörande febertopp men såklart mest hela tiden iklädd snygg grönvit matchtröja från förra året, som han för övrigt bar framför dumburken när den där katolska och protestantiska gröna röran häromkvällen tog ner Lagerbäcks vikingar på jorden med besked. Publiken var dessutom snyggt klädd och lät alldeles osannolikt förträffligt som om gud var på planen. Ja, snudd på bättre än hemma. Healy eller Zlatan? Inte mycket till val, såhär efteråt.

Startelvan mot Vålerenga? Var spelar Petter? Vi kommer att dra några växlar på den när den springer in på Söderstadion men vi ser den inte som given. Matchstället däremot kommer vi inte heller att undgå att konfrontera. 15 dagar, 5 timmar, 25 minuter och 20 sekunder just nu till hemmapremiären mot Trelleborg. Ska tröjorna vara helgröna på ryggen och vita på insidan av ärmarna? Kanske det. Men framsidan? Nån som vill få oss att ringa eller nån som vill få oss att äta? Eller försäkra oss?

Allt är helt plötsligt möjligt.

Vi går hem till sonen, som glor på Trollkarlen från Oz, och mokabryggaren, som vi putsat skinande blank. Vi väljer mugg med omsorg.

Slutet på historien

Skrammelbilen står där och ser moloken ut. Och det är klart, strax bakom står en halvny miljömedveten historia som vi till slut efter diverse irrfärder hamnade i Eskilstuna av ställen för att få hem. Det kändes rätt att jag fick ta skrammelbilen tillbaka och vi låg i bakhasorna och såg med blandade känslor kvinnan i huset ratta på där framme som en annan Jackie Stewart. Jag vet att jag inte får, men jag passade på att ta en tagg nånstans utanför Strängnäs som om jag nu inte missade saken inte har nån schyst slogan som möter de förbisvischande, ni vet den där explosionen av maxad kommunmarknadsföring för tio år sen för att synas i konkurrensen och som gjorde ett antal reklambyråer feta på kuppen, som ”Enköping – Sveriges närmaste stad”, ”Mjölby – först till kvarn” eller varför inte ”Degerfors – ring risklinjen”.

Sen lyckades vi dela oss två på typ tre föräldramöten. Inte illa.

I dag ska vi till Sveriges enda monarki värd namnet, nämligen Mosebacke. Därefter bär det av till Shopen för att hämta säsongskort. Nedräkning pågår. Inte nog med det: solen skiner. Så på vägen får det bli Kaffebar som kan det här med dubbel espresso.

Det finns mycket annat att berätta, men det hinner vi inte göra något åt.

Ring the bells that still can ring

Ett litet sting kändes på rätta stället när Kaos dök upp på Söderstadions förnämliga rapportering från Cypern. När resultaten talade för sig själv och berättade något om livets komplexitet: 5–0, 0–6, 4–4, 3–0 och minnesvärda 2–3, för att ta fem matcher i rad ur högen.

Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.

Men vi måste vidare. Det är hög tid.

Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.

Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?

För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.

Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.

Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.

Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.

Sen finns ingen återvändo.

På väg

Morgonpromenaden med jycken tog oändlig tid och oss dessutom till nya jaktmarker eftersom vi skulle plocka upp skrammelbilen som blivit stående ett par kilometer nordnordväst om vårt lilla epicentrum när dottern skulle hämtas sent i går kväll av övningskörande ung man och mamman eftersom bromsarna slutat fungera lämpligt nog på plan mark och 30-väg utan trafik och inte i nerförsbacken på väg dit på stora Europavägen. Jycken hoppade in i baksätet med tungan hängande och jag konstaterade att skrammelbilen snällt gick i gång men i princip inte gick att få stopp på och att en lampa med utropstecken lyste vackert röd. Men har man vuxit upp med Anderstorp och Jody Scheckter och Jackie och Reine och Ronnie och Emerson och grabbarna så har man. Upp med luckan fram och i med på vägen inköpt bromsvätska och sen körde vi hem och kollade bromsarna då och då som fortfarande inte ville och tajmade grönljusen och motorbromsade oss fram in på grannparkeringen eftersom backen ner till oss hade kunnat ta en ända med förskräckelse. Där fick jycken en godis.

Lite har man ju i huvudet.

Men för att få ordning på det man har krävs, just det, kaffe. Nu.

Inte ett ord om kaffe

Morgonpromenad med jycken. Den halvt om halvt utlovade solen lös naturligtvis med sin frånvaro. Vi hälsade på två tre små munsbitar som vi aldrig stött på tidigare och vars mattar och hussar mest såg rädda ut att ha sett sin lilla krabat för sista gången. Väl på udden tände vi en tagg och glodde på vattnet där nere medan jycken spårade gud vet vad i snåren. En rote svanar svängde brant vänster och gick ned för landning i perfekt formation och under högljutt klonkande. En talgoxe höll låda i närmaste träd. Blåsipporna hade inte gått på SMHI:s snack utan sov klokt nog på.

Som vanligt alltså, och detsamma gäller att vi inte riktigt hunnit med i svängarna.

Kolla bara:

Bandysäsongen tog slut och så är det med det.

Thom Åhlund har lämnat sin post och så är det med det.

Alla är glada över ett ett mot ett norskt lag med underligt namn från Telemarken och så är det med det.

Fast dom lär ha spelat noll noll mot svenska mästarna för en månad sen – om man vill få perspektiv på tillvaron.

Fast sen lär dom visst alldeles nyligen förlorat med sex noll mot Sandefjord – om man vill välja ett annat perspektiv på tillvaron.

Allt är alltså väldigt underligt. Det är en sån säsong och så är det med det.

Vi har i smyg besökt andra lags typ hemsidor. Slutsats? Många försöker finna ett perspektiv på tillvaron. Två i allra högsta grad onämnbara sopgäng känns oroväckande stabila. Annars vetifan.

Nu spelar det mindre roll för Bajen: Vi är ju unika på alla sätt och vis. Men det kan ju vara bra att veta att även om vi är unika och i en klass för sig, vilket vi är, så är vi inte helt ensamma om att försöka välja rätt perspektiv på tillvaron.

Fast det lär visst vara en del av tjusningen med livet.

Nånstans där i resonemanget gick vi hem.

I've got something I can laugh about

.…åsså satt man där igen. I solen. På den gistna träbänken. Bakom sina glajor. Man tände en tagg. Å jycken log och flämtade å därinne puttrade mokabryggaren. Man tänkte: man ska inte oroa sig i onödan, mycket kan hända, makrillarna väntar inte förrns om en månad, allt kan hända, man har varit med förr. Men ändå. Att sitta där i solen igen, det är ändå nåt särskilt med det…

Dragläge

I dag ska jag göra allt det där som man borde göra när man har tid, om man nu får tala för alla dem som ett ”man” inbegriper. Morgonpromenad med jycken är redan på gång (inte min förtjänst), så det är i alla fall fixat.

Äh, vi får se vad som händer.

Ungefär som förra veckan.

Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.

Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…

”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.

Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.

Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?

Tror inte det.

Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…

Sen ska jag göra allt det där som man borde.*

*Typ tuta och köra.

Nån där uppe måste gilla oss

Det påstås så mycket. Som att Bajen låg under med 5–0 efter tjugo minuter. Det är inte sant. Bajen låg under med 5–0 efter sjutton minuter. Några tappra trotsade gråvädret och sjöng ”BP åker ur i år”. Och visst, sju spelare som borde räknas till startelvan plus ett par som borde vara närmast en plats var inte med. Men ändå. Det här var ändå en möjlig startelva under en lång säsong. Eller vad vet jag; kanske den som ska starta. Och vad vet jag; BP-gänget kanske spelade med tre ordinarie; kanske var nedtränade; kanske spelade efter sina intentioner; kanske sparade på krutet, kanske koncentrerade sig på vissa spelsituationer, kanske tänkte på annat.

Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.

Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.

Och det kunde man ju ha gjort.

Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.

Força!

Vi kan inte låta bli att i vanlig ordning fundera på all information som vi i dagarna får oss till livs och låter för ett ögonblick tankarna vandra och hamnar till slut vid svarta tavlan eller griffeltavlan eller, okejrå, vafan finns det inget svenskt ord? whiteboardtavlan bakom världens bästa Mikkel: "Fläkt till Paulinhos kök + diskmaskin". Är han i samma sits som en annan: drar sitt strå till den feministiska stacken mellan bollövningarna och armhävningarna genom att diska för hand i dimmorna efter en kryddstark feijoada?

Alla är åter på plats. Hyrbilen som fick ansvaret för sportlovsutflykten står och ser högfärdig ut bredvid skrammelbilen. Har skickat ut dottern med jycken. Mamman åkte omedelbart på Tjejmiddag. Äldste sonen tränar handboll med ett onämnbart lag och yngsta grabben bakar egenhändigt ihopsmetad kaka. Mokabryggaren ska strax få göra skäl för sin existens medan vi planerar för framtiden. Förti spänn direkt i BP:s fickor för att stå pall i snålblåsten på Stadshagen? Halva laget inklusive Paulinho tycks ha fått förhinder, men vi är där, fattas bara!

Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.

Bara en sak i huvudet

Uppmuntrad av, och i viss mån, det ska erkännas, oroad av, att i sammanhanget rätt många kineser hittar hit till denna blogg (se föregående inlägg) som ingår i googleprogrammet för informationsöverföring har jag insett att jag måste göra något åt den pk-faktor som man därmed dras med trots idoga försök att göra något åt det.

Som det här med P1, statsradion som jag emellanåt sätter på när jag väl lyckats ratta in den på min ångradio intryckt bland allt annat kackel och popmusikspumpande cd-väljare (hur många miljoner kanaler finns det där ute, och hur går det till?), och jag lovar, nästan varje gång är det något ungt fruntimmer som håller låda om hur fint och stort det är och hur det gick till när hon upptäckte sina böjelser. Alla unga fruntimmer, ofta med lätt lantlig dialekt, tycks numera nämligen ha fattat tycke för andra unga fruntimmer, om man får tro de program som pågår när jag drar mitt feministiska strå till stacken (till exempel diskar efter alla andra).

Jag säger inget om det, det är okej, jag vet hur det kan vara, jag har också snudd på bara fruntimmer i huvudet, och alla riktiga karlar har väl en diffus idé om att nån gång göra som 007 gjorde med Pussy Galore i Goldfinger, och nu citerar vi Arne Anka, nämligen ”avlesbifiera henne” – men det måste väl finnas annat att sända i P1.

Som direktsändningar från Hammarbys träningar.

Däremot får man väl vara tacksam att P1 inte sände direkt från gårdagens helgröna 0–4-debacle nere på Parken i Köpenhamn – och lät nån klädexpert (ungt fruntimmer?) från kultursektorn vara bisittare för att kommentera matchstället. Lustigt nog går åsikterna isär om vad som hände svensk fotbolls nationalhopp, när nu den italienska slyngeln hellre rejsar med barnvagn och smuttar på en macchiato än svarar när Lagerbäck ringer och ringer och ringer, nämligen granitkäken Allbäck när han blev skadad. Enligt en källa fastnade han i gräset, enligt en annan, och som känns mer pålitlig, fick han halta ut ”efter att ha sparkat på Suleyman Sleymans stenhårda vader och skadat sitt vänsterknä”. Två-nollmålet lär för övrigt ha varit en mental käftsmäll, om man får tro vår nye (också helgrön?) tränare, som inte tycker att supportrarna ska vara oroliga.

Så då är vi väl inte det.

Vad kineserna får ut av allt det har jag ingen aning om, men det är möjligt att dom kör med nåt slags autoöversättning. En god vän med smak för väsentligheter tipsade om denna länk, och det är oemotståndligt kul (om den för tillfället är typ överbelastad kan det bero på alla kineser som hittat dit).

På torsdag blir det Stadshagen. Det är hög tid att bilda sig en egen uppfattning i ämnet, nämligen: Ska man vara orolig eller inte.

Himlen runt hörnet

Ibland undrar man: Har man börjat ett nytt liv?

Morgonpromenad med jycken, och vi tog oss över isen från rätt håll och tackade gudarna för att vi hade vinden i nacken. Inte helt skönt det heller, för all del, men vi kom på oss att för en gångs skull inte klaga på allt. Jycken fick hur som helst tillfälle att brottas en stund med Snusarn, en stor svart skön lirare med kolossal mustasch trots könet, vars husse såklart är grönvit han med.

Sen gick vi hem till mokabryggaren. På vägen passerade vi favoritkaféet utan att gå in trots att vaniljbullsdofterna låg tunga över nejden, och därmed hade vi även visat oss vara ståndaktiga, vilket stärkte oss i tron att vi börjat ett nytt liv.

Vi vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna uppmärksamheten från öst men tre procent av den senaste tidens bloggbesökare kommer från Kina. Inte nog med det, en procent hittade hit från Myanmar. Är det så illa att man är politiskt korrekt, det vill säga godkänd av google för kinesiska och burmesiska surfare?

Lustigt nog vann rätt låtar i gårdagskvällens melodifestival.

I dag ska Bajen ta sig an fyrarna i Köpenhamn. Royal League är i full gång, även om man skulle kunna tro motsatsen. Och även om vi misstänker att det kommer att sluta på ett enda sätt, är vi tillräckligt vidsynta att inte dra några växlar på resultatet. Med tanke på matchstället är vi dock av den åsikten att just det bara kan bli bättre.

Som sagt, vi klagar inte på allt.

En favvosångare har blivit mamma. Kul! Vi tror stenhårt på att föröka sig.

Vissa saker lever sitt eget liv. Maddes urringning försöker stjäla showen under kung Haralds 70-årsfirande, lär jag mig nu. Norrmännen är uppbragta, eller nåt sånt. Inte nog med det: ”Å vad vackra de är!” lär en fotograf från Hamburg ha utbrustit tidigare under veckans festligheter, meddelar min källa kvällsdraken. Fast då var kronprinsessan med på ett hörn.

Mokabryggaren kallar. Dags för en tagg innan vi fortsätter att börja ett helt nytt liv.

Alla schysta rubriker är slut

Mokabryggaren har gått på högvarv mest hela dagen, och det är inte så underligt med tanke på allt som pågår i den grönvita stratosfären (det är ju för f-n fredag, den dag då grönvita ”bomber” av numera hävd släpps – citattecknen är där för att terroristexperterna som läser av allt som kommuniceras på världens bloggar inte ska få tuppjuck, fast det kanske inte hjälper). Vi hann ju inte ens växa in i den jämrans andlöst snygga kappatröjan på riktigt trots ett otal, nåja, armhävningar (fattas några kilo åt fel håll) eller ens ta tag i det här med den eventuella mobbningen eftersom vi i vanlig ordning inte vet vad vi ska tro eller för den delen fundera på den där klassliraren i backlinjen som vi är böjda att hålla med om kan behövas och kanske nu mer än nånsin eftersom Bajen mer än nånsin tycks sikta på en eventuell morgondag och vi inte kan låta bli att fundera på just nu och ett antal månader framåt. Meningen med det hela är inte nödvändigtvis målet – utan vägen dit.

Men vi har naturligtvis fel – som vanligt.

Hur som helst: ibland funderar man ju på vad man skriver, men ”’Tillsammans’ kommer att kommuniceras på matchtröjans bröst” skulle inte ens vi komma på att kommunicera.

Vad kommunicerar Nike? Inte nog med att dom först tog sig ett av dom vackrare gudanamnen söder om västgötaslätten. Sen tog dom sitt mantra från Jerry Rubin, mannen som hade en hel del för sig med så kallade revolutionära förtecken åren efter the summer of love; han satt i finkan för diverse olater, gillade svarta pantrar, umgicks med Abbie Hoffman och valkampanjade för att grisen pigasus skulle bli jänkarnas nästa presidentkandidat för demokraternas räkning med mera med mera. För att sen bli affärsman med mera med mera och, har jag för mig, ha ett finger med nånstans i Apple. Och då talar vi Macintosh och inte bara Beatles.

"A hip capitalist is a pig capitalist...They are traitors to their long hair." Tyckte Jerry en gång i tiden, och det kan man ju tycka.

Och vad tycker folk om Nike?


Det var i och för sig värre förr. För några år sen.

Nike har, som för övrigt Lundin Oil har, anammat FN:s Global Compact, en, vad ska man säga, eh, inbjudan att binda sig att följa nio punkter om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och humana arbetsvillkor. Och det är klart, säljer man till exempel pjuck för en tusing som kostar en tia att tillverka så kan man ju kosta på sig det. Efter vissa påtryckningar.

Men det är inte säkert att det hjälper.

Vi måste ut. Jycken tar täten.

Favorit i repris

Snöflingan vilar
ett ögonblick i värmen
från din andedräkt

skaldade jag en gång när jag var inne på det här med haiku och bryggde och hällde i mig te i särskilda, för ändamålet tillverkade koppar enligt konstens alla regler (ungefär samtidigt som jag blev med rökrock och pipa, Halda och katt). I dag är dom därutanför mitt fönster och velar hit och dit och det ser ut som om en del av dom försöker titta in och undrar vad jag gör förutom att hälla i mig kaffe innan dom försvinner ner till sina bröder och systrar eller vart dom nu tar vägen.

Och vad gör jag? Det undrar jag med.

Att Isak Dahlin och Hammarby är överens om ett femårskontrakt ser jag som ett tecken på att Bajen tar framtiden på allvar och att undrens tid inte är förbi. Jag ställde mig faktiskt upp och applåderade. Huruvida alla Bajens ungtuppar blir nåt riktigt stort nån dag är ju inte riktigt klart än, men att knyta dem till klubben på fem år med målet att de ska bidra till framtida segrar och pusskalas på Medborgarplatsen är ju alldeles självklart och, höll jag på att säga, genialt. Varför ska man annars ha alla blivande, lovande, kommande, potentiella storlirare till om man inte ska få njuta av deras klacksparkar även när de en gång lämnat ungdomens läroår och kanske fått för sig att de vet vad de håller på med. Och får de under resans gång för sig att de blivit för stora för Bajen och allsvenskan (när de till exempel gjort sitt första mål eller räddat ett på mållinjen) och Bajen kan få en slant för dem när de vill till kontinentens alla Enschede, så varför inte eftersom de ändå tycks vilja till Enschede allihopa (där de naturligtvis ”blivit bättre fotbollsspelare”).

Jag blev tvungen att ställa mig upp för att applådera en gång till, till snöflingornas tydliga glädje.

Annars verkar det finnas en del att fundera på.

Jag håller mig alltid tyst när jag ombeds besvara frågor av typen ”Har du slutat slå din fru” och naturliga följdfrågor som ”Så du vill inte ens kommentera påståendena om att du har slutat slå din fru” – eftersom det tål att fundera på.

Och i övriga fotbollsvärlden tycker Lagrell i en kvällsdrake att man kokar soppa på en spik i den andra kvällsdraken som intervjuat Lagrell.

Jycken vill ut i snön, och man borde ligga lägre än en sjunken båt, dock något äldre. Men icke. Men först en omgång med mokabryggaren.

Stand by me

Får man tro sig själv är man trött. Snart ska det bli andra bullar. Eller åtminstone lite mindre lönefabrik (och därmed i och för sig också risk för något färre bullar). Ute skiner solen på trekvart och snön ligger där den ligger. En fågel av obestämdbar sort testar stämbanden. Jyckens morgonpromenad? Tog matten hand om.

En 16-åring tycks ligga bättre till än till exempel Jeffrey att få trilla boll längs kanten i årets Bajen. Är framtiden redan här? Är man en försiktig general så är man: Det är för tidigt att sia om.

Som alla någotsånär uppdaterade typer har även jag konstaterat att Britney rakat av sig håret på huvudet. Och att äntligen få läsa på en kvällsdrakes förstasida att en adelsman misshandlat en hund blodig med machete är något vi längtat efter, jag lovar.

Vi borde passa på att sova för att stå pall, men av outgrundliga skäl började dagen alldeles för tidigt med att vi nynnade på en stump från ingenstans, och det innan den sedvanliga morgonkakofonin utbröt, och därför blev det ett pass med musikanläggningen och The Drifters medan mokabryggaren fyllde i tomrummen med sitt karaktäristiska (svårt jävla ord att stava) brummande. Yngsta sonen håller sig hemma (snorig han med) och håller låda i rummet intill och prövar mysko kläder och laddar för morgondagens tema i plugget (elevrådet har i skoldemokratins namn genomdrivit saken): nämligen Glitter och glamour.

Som sagt, är framtiden redan här? En enda sak är säker: jag vågar inte dra en enda slutsats av det lilla jag vet om hur det kommer att gå för de grönvita hjältarna.

Mycket på spel

Lite fotboll blir det, men först detta.

Jag erkänner, jycken har sedan ett tag kommit på mellanhand, och inte blir det bättre av att jag en strålande iskall vinterlördag tvingar ut dottern på morgonpromenaden eftersom jag sonkat ihop på grund av idogt spring till lönefabriken. Yngsta sonen däremot är föredömligt pigg i morgonstunden och har sedan bra länge försvunnit med översovande kompis samt klubbor och bollar ut i kylan och ut på isen för att åka grillor. Eftersom jag sonkat ihop får dom knyta snörena bäst dom kan. Bra träning inför vuxenlivet.

För egen del kan man bara hoppas på bättring. Insikten har man ju redan.

En annan som tagit saken i egna händer för att komma tillbaka i gammalt gott slag är den åtminstone tidigare av gud välsmorde Ted Haggard, ni vet den där amerikanske evangelikanen och prällen i Nya livets kyrka som en gång i veckan brukade ge Bush junior goda råd i viktiga ting och som föll i onåd åtminstone i allmänhetens ögon när det uppdagades att han haft som vana att använda droger och manliga prostituerade mellan besöken i predikstolen och Vita huset och räknandet av kollekten och utfallen mot, just det, droger och bögar. Efter tre veckors terapi är nu Haggard ”completely straight”, meddelas det från säker källa.



Evangelikanerna verkar annars veta hur en slipsten skall dras.



Äntligen jota!

Lönefabriken satte naturligtvis p för en härlig fredagskvällsutflykt till Torvalla i den för årstiden, i vanlig ordning på insidan totalt igenisade, alltmer opålitliga gnisselbilen eftersom det elektriska hängt på tåget, ungefär som när råttorna lämnar skeppet. Dock gläds man på håll åt att första halvriktiga segern för Bajen under det nya kommandot blev 1–0 mot Örebro, känt för kex, tvångsdegraderingar, uppryckta målstolpar och att PFO härjat där. Jag ska inte påstå att jag baxnade när jag studerade laguppställningen med luppen och började med backlinjen och vilka dom skulle göra eventuella byten med – men nästan. Fast ungdomligt oförstånd och en i sammanhanget urgammal provspelare från Småland tycks ha klarat uppgiften galant, om man får tro en fortfarande och med allsvenska mått ovanligt talför tränare med talets gåva vars idéer man såhär innan allting börjar på riktigt och vid sidan av inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till men gärna vill tro på. Baxnade gjorde jag däremot när de första uppgifterna om Egurens skada slutade med ovisshet om tillståndet för honom. Från ett ödmjukt ”det är fan typiskt Bajen” till insiktens ”allvar, vad är det som har hänt?”

Vi håller tummarna för Eguren. Och för Bajen.

Hon med bomberna har mulat

Med tanke på det sporadiska uppdaterandet skulle man kunna tro att en annan har annat för sig än att fylla den här bloggen med innehåll, och det stämmer delvis eftersom lönefabriken kräver sitt fullt ut. Men det är, som vanligt, inte hela sanningen. Nä, man har också fullt upp med att hämta sig efter insikten att man skulle ha följt med bättre när vår svenske rymdman och nationalhjälte (andre svensk i rymden, enligt säkra källor: Bellman var först) tog del i den goda sidans ansträngningar att säkra även rymden mot (eller heter det för?) terroristerna, vilka i förlov sagt kan vara vem som helst eller vad som helst, bara så ni vet. Jag tänker förstås på det här med astronauten Lisa som häromveckan körde 150 mil i rymdblöja och nu anklagas för mordförsök. Jag har som vanligt inte läst artiklarna, så jag vet i lika vanlig ordning ingenting om vad det handlar om, men det räckte med rubrik och löpsedel för att jag skulle bli tvungen att hämta andan nästan hur länge som helst.

Nu är jag klar med det.

Nån gång i framtiden kanske jag har tid att ta itu med en annan, i högsta grad aktuell händelse.

Och sen, jag lovar, Bajen för nästan hela slanten.

Jänkarna har för övrigt fördubblat sin försvarsbudget på några få år. En anledning är att även din bil kan vara eller få lust att bli, just det, terrorist. Om du utrustar den med GPS kan den dock snabbt slås ut av den goda sidan från rymden.

Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.

Ständigt lika efter sin tid

I dag får jycken så hon tiger. Först en timme med matten och mattens kompis vars jycke är stor, konstant uppspelt och skönt knäpp och om ett tag med grannfrun som häromnyssens ringde och tingade jyckens sällskap under sin schemalagda tvåtimmars onsdagsförmiddagspromenad runt nejderna. Så en annan har inget annat för sig än att låta mokabryggaren gå på högvarv och dra ett feministiskt strå till stacken (diska) eftersom matten gått på viktigt möte.

Att Runström får kriga i botten av bensaxarnas och hopskallningarnas paradis engelska division 2 (ja, jag vet att det heter nåt annat nuförtiden men det är ett jävla trams med alla snygga namn på alla ligor halvvägs mot gärsgårn i fd imperiet där solen numera går ned med en hiskelig fart) är trots allt bara av godo för honom, inbillar jag mig. Grabben är ung, inte dum – och alltid välkommen tillbaka. Och får han möjlighet att slå en tunnel på en annan hjälte i förskingringen, herr Östlund i Southampton, tillika stadens egen Jesus, så varför inte.

Apropå Luton fick staden, om man får tro wikipedian, år 2004 ”den tveksamma äran av att i en stor undersökning bli framröstad som Storbritanniens uslaste stad”.

Min tro är att konkurrensen måste ha varit stenhård.

Danderydsborna krökar mest i länet, får jag mig till livs via kvällsdraken. När en annan häller i sig en pava rötjut trycker dom rackarna i sig en och en halv till järparna, om jag får till det här med skillnaden i pocenten. På Systembolaget i Danderyd, som för övrigt ligger i Mörby och erbjuder smakprovning av destillaten, har man inte märkt av någon större ökning, berättar chefen för varorna, men min analys är att när smaklökarna fått sitt får barnflickorna göra inköpen på annan ort.

Hittade i samma kvällsdrake en intressant artikel som gick mig spårlöst förbi när den var rykande aktuell förra våren (ett tecken på begynnande informationskollaps?). Nämligen att den engelske landslagskaptenen (bara det säger ju att den är fullständigt inaktuell) njuter av smärtan från tatueringsnålen och att han gärna skulle lägga till fler till de tolv han redan har. Men hans fru Victoria – som tycker att han är en knäppgök – har bett honom att sluta. Men han kan inte, varken med tatueringarna eller det ständiga städandet, lär jag mig nu. Obsessive Compulsive Disorder, som sjukdomen lär heta, tvångstankar och smärta i skön förening, om man får tro draken, är inte att leka med.

Vad lär man sig av detta? Jo, när artikeln var riktigt rykande aktuell hade Beckham troligen en tatuering mer än Southamptons egen Jesus.

”El gordo” är för övrigt klar för Milan. Men det visste ni ju redan.

Och att Davids tydligen ska ersätta Rosenberg i Ajax.

Zlatan lämnar jag i fred.

Rött eller svart?

Om man har två alternativ, vilket väljer man då? Om man har en ledig helg, alltså? Mikkel Jensen har åtminstone alternativen klara för sig.

Om man såhär i allt det vita saknar allt det gröna är rekommendationen att ty sig till Söderstadions rapporterande från LA. Man får till och med se riktigt fotboll i värmen och en känsla av att Charlie Davies kanske kan bli nåt.

Och att Petter är tillbaka.

Jycken anser att vi ska ut och trampa i det vita. Mitt villkor är att först låta mokabryggaren göra jobbet.

Från det ena till det andra. Jänkarna har under åren tillhandahållit Israels armé en massa klusterbomber, men tydligen med förbehållet att dom inte får använda dem eftersom de dödar och lemlästar lite hipp som happ. Vilket dom gjorde i Libanon i somras med besked. Så nu är jänkarna lite putta.

Men bara lite.

Paus i ankdammen

Studiedag är nåt som borde införas på fler håll och inte bara vara förbehållet adjunkter och dom små liven i skolbänkarna. Jycken är i Järna med matten och småkidsen och hälsar på sin farsa och en annan ska planera födelsedagsmat med mera eftersom dom kommer hem till kvällen och en av dem fyller år och därmed basta, och innan dess är tanken att få upp äldste sonen som utnyttjar studiedagen i bingen. Har redan gjort ett försök att få liv i honom, men se det gick inte.

Apropå yngre förmågor: Bajens medelålder lär vara 24 bast, och snudd på åldermannen José Monteiro förklarar från LA att om det förut var mer snack om politik så är det numera mer tugg om typ kläder och brudar i Bajentruppen. Som representant för det något äldre gardet (om än ej A-lagsmässig vad gäller den gröna mattans schack även om jag en gång var med om att krossa gnaget med 4–2 i slutspelet i S:t Erikscupen för bra länge sen) så vill jag bara meddela att det ena inte behöver utesluta det andra. Men kläder kan man både ha och mista, är en tråd från en som vet.

Matthias Olsson debuterar i allsvenskan i år, lär vara ett tips från LA. Fast då lär medelåldern vara farligt nära att man får ersätta fruntimmerssnacket med läxförhör.

Rymdkungen lär för övrigt ha träffat den riktiga. ”Nationalhjälten” tog sig dit med rymdstyrelsens svarta jeep. Och Tyra Banks mobbas för sin vikt men vägrar ta åt sig, skriver samma kvällsdrake indignerat. Dessutom är en sångerska gravid, något som ”bara våra närmaste vänner vet”. Källan till min kunskap är densamma.

Annars har det inte hänt nåt mer än att mokabryggaren puttrat färdigt.

I en klass för sig

Egentligen (ett av mina favvoord) borde man ju ha tagit jycken på morgonpromenad och tänt en tagg på den för den dagen med all visshet snorkalla snötyngda udden och hålögd och snorfrusen funderat på livet och att Max försvinner och lämnar ett stort svart hål efter sig i den mest näraliggande grönvita hemisfären men att det varit på gång och att man faktiskt (ett annat favvoord) haft det på känn ett tag och hunnit förbereda sig på det värsta och att om det är någon man önskar ett fullkomnat proffsäventyr så är det Max von Schlebrügge och att livet liksom (favvoord) går vidare och att det trots alla tungviktsbackar som lämnat de bakre leden enbart det senaste året ändå känns… typ spännande.

Att man får gilla läget.

Och att Christian Traoré trots allt hade viss potential förra gången han var på Söderstadion i de rätta färgerna.

Men också det faktum att snudd på alla grönvita spelare har gjort det bra eller till och från mindre bra de senaste fem åren och att man till och från utbytt vissa betänkligheter om deras kapacitet, fotarbete och tankeverksamhet med läktargrannen för att nästa match dränka dem i superlativer – men att Max blivit den som alltid varit bara bäst. Till och med när han kanske inte varit som bäst. Egentligen har man faktiskt liksom aldrig behövt förlåta honom för eventuella snedsparkar.

Att han faktiskt var först med Erkanmask (som han fick därför att det liksom fanns enbart ett sätt för motståndarna att stoppa honom när han bestämt sig för att sätta fart.)

Samt det faktum att Max om tre år fyller trettitre i dagarna och har minst två gyllene år framför sig på (nya eller riktiga) Söderstadion, vilket vi håller tummarna för.

Men livet är som det är, så morgonpromenaden fick nån annan ta hand om eftersom lönefabriken höll mig uppe sent sent sent.

Så nu sitter man här och lyssnar till mokabryggarens tilltagande putter och funderar på om det är nån defensivt kunnig mittfältare som ska ta klivet ner och bli en offensivt spelande mittbacksdirigent, om det är bra som det är – eller om ännu ett namn dyker upp den närmaste tiden och presenterar sig på träningscampen där borta i änglarnas stad.

En ny Max?

Man får gilla läget.

Huga igen

Tillbaka från jyckens (hmmm) morgonpromenad.

Eftersom Bajens hemsida låg nere under fredagskvällen, när alla ni andra hinkade bira och hade er på värsta Thank god it’s Friday-manér, var steget inte långt till att dra slutsatsen att Max lämnat Söder för den betydligt större risken att få i sig genmanipulerad kossa och stöta på EU-hangarounds. Annars vet jag inte så mycket om landet, laget och staden i fråga, förutom att jag fått för mig att dom i regel antingen bär mustasch eller gör som Tintin. Kvinnorna har jag absolut noll koll på, men chokladindustrin är stark.

Kaffet har jag som sagt inte en susning om.

Men ljuspunkterna är trots alla övriga oklarheter klara – och lysande. Erkan har skrivit på och den unga talangen Helg dito (grönvita sidan… har förtjänstfullt koll på saken).

Så är det. Max är, ve och fasa, på väg mot nya äventyr. Det är han naturligtvis värd. Men ändå.

På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.

Money makes the…

...eller...

Idioterna ger sig inte

• ”Kare anvandare
I samband med okningen av antalet forsok av olovlig bankkontoatkomst har var banks ledning” bla bla bla. Nån borde lära Nordeas ”support team” stava om jag över huvud taget ska kunna tänka mig att klicka vidare på deras mejllänk, för kan man inte stava kan man nog inte garantera säkerheten för eventuella kunder, är min tro.

• Inte nog med det: Frågan är alltså om Max stiger ner från himlen med hjälp av Linea Aerea del Ecuador i Los Angeles (och kanske får tillfälle att en gång för alla sparka ner Beckham) eller om han sätter sig på ett plan till Belgien och försvinner vid horisonten med hjälp av tio millar (eller mer… med tanke på Toivonens övergång för sju och matchen i och mot Venezuela på näthinnan borde han vara värd det fyrdubbla. Minst).

• Aftonbladets webb-tv större än Youtube… ”Våra läsare har blivit tittare också.”

Annars skiner solen. Jycken lär ha fått sig en morgonpromenad som heter duga och mokabryggaren puttrar glatt. Tre rätt så här tidigt på dagen är inte det sämsta. Att tjejer över lag har ett antal fördelar när svenska folket ska rösta fram årets idrottsliga prestation är väl inte heller så mycket att orda om, om man nu ska stanna en stund vid gårdagens gala. ”Det är verkligen trevligt här", tyckte för övrigt Brad Pitt, men det handlade tydligen om Golden Globe, ser jag nu.

Jo, tjena

Belgierna är på hugget. ”Hij is een robuuste centrale verdediger van 1 meter 88 die momenteel uitkomt voor het Zweedse Hammarby IF en is Zweeds international”, berättar nån på Tom Turessons gamla proffsklubbs forum. Fast den här gången handlar det förstås om vår Max. Club Brügge, som har ovanligt fula tröjor, är alltså nästa gäng som drar i backklippan.

Vi får väl se.

Jycken är i Järna och umgås med bland andra sin mamma. Själv ska jag klämma en nattmacka och en grolsch (holländsk produkt). Joakim Jensen. Dahlin? Det ser ju en smula oroväckande ut. Men det har vi haft på kläm att det skulle bli mest hela tiden…

Ord på vägen: Upp i topp

Ett alternativ är förstås att Bajen lånar Björn nu när Fulham lånar Vincenzo, den gamle Romahjälten, så att grabben får speltid där han hör hemma. Charlie, Runa, Pålle och en hel Ljusvattnets Maradona som kubbas om platserna där framme vore inte helt fel. Om man säger. Och en dansk, en argentinare och vår egen Bellman Jeffrey samt Erkan på andra flajern och Chanko nånstans i bakhasorna på dem ser bara bäst ut. David på rätt kant, Farstafyndet och Maximum Max i mitten och den enda Sulan värd namnet – dumt att klaga. Och heter man Hellström kommer det naturligtvis att gå bra. Så enkelt är det. Och om det behövs: in med vår ende (snyft) islänning och upp med Sulan på topp.

Mokabryggaren har puttrat på ett par varv mellan vilka jag knoppade en nödvändig bonustimme. Men nu är det dags igen: Kvinnor har en nämligen en tendens att göra saker ordentligt och då återstår bara att ge sig. Arbetet med syplatsen (”Är det där korgen för konstiga saker?" eller ”Kan inte det här vara hår också?”) är på nytt i gång. Och tar möjligen aldrig slut.

Jycken kanske behöver gå ut? Jaså, yngste sonen tog hand om den detaljen.

Vad letar folk och fä efter när dom så här inpå nyåret hittar fram till denna halvdebila blogg? Jo, följande: ”nakna svenskar med blöja”, ”ring i näsan”, ”preben elkjær”, ”frisparkar”, ”svenska ordstäv klart sade”, ”tuttar”, ”nackspärr”, ”baksidan”, ”slipsknuttar”, ”tranholmen drunknade” samt, hör och häpna, ”ord på vägen”.

Magnus Tappert har för övrigt hamnat i Degerfors, av alla ställen på jorden.

Kaffet är klart.

Should I stay

Vi ångar ogenerat på in i framtiden. En skadad Erkan får tyvärr inte tunnla ecuador- och venezuelagubbar i landslagsdressen, och Max? Tja, är Purple dynamite verkligen nåt för honom? Och sex mille för nån som är ovärderlig? Fast belgisk öl har förstås vissa kvaliteter. Kaffet till chokladen däremot tycks mig vara ett osäkert kort.

Kvinnorna är kvar i huset. Berget av textilier och knappar har en tendens att växa, enklast genom att ta allt större utrymme utanför den så kallade syplatsen, men solen skiner och vad vore vi utan kläder?

Eller kaffe?

Nu ska dom hänga ännu en släkting till Saddam. Bevittnar vi Bushs personliga vendetta för att farsgubben inte fick göra jobbet klart eller är det ytterligare en milstolpe på vägen mot demokrati?

Är du en del av "Sveriges tjockchock": 4.260 ton? Jul- och nyårskäket har nämligen fått oss att öka i vikt motsvarande 2.800 flodhästar eller 1.400 elefanter. Meddelar en kvällsdrake.

En annan avslöjar att en deprimerad Linda ställer in en spelning. Anledningen lär vara att hon inte orkar. Fadde för sin del har inte bytt lakan på ett bra tag.

Som sagt: solen skiner. Vi klär på oss och går ut.

Alla dessa projekt

Mokabryggaren puttrar lyckligt på. Det är en skön känsla att göra jobbet åt nån som uppskattar det. Jag försöker låsa in mig på kammaren. Huset är trots den tidiga timmen fullt av fruntimmer; jyckens matte har en så kallad syplats som vuxit till ett outsinligt okontrollerbart förråd för allt som har med saken att göra och som med gemensamma krafter ska rensas och sorteras av släktens, just det, kvinnor, och var vad hon önskade sig i julklapp, och emellanåt hör jag saker genom dörren som ”här är tovade grejer” eller ”käpphästprojekt” eller ”vart tog den där rosa vägen?” eller ”man kanske ska ha rutigt i ett och ett med blommigt” eller ”det här är ett så läckert tyg” eller ”hundra meter sånt här fult jävla tyg” eller ”låt det ligga så länge”.

Äldste sonen slaggar sin vana trogen som en sten. Den yngste ska ut med jycken. Barn borde alltid ha lov. Ska jag göra femtio armhävningar nu, så att jag är klar med ett av mina kanske-löften från tolvslaget häromdagen? Kaffedoften tränger igenom oväsendet. Jag tar med mig en balja och smiter ut för en tagg i solen. Löven ligger där dom ligger. Men styrpulpeteten kom till slut upp ur vattnet, som nästan ser badvänligt ut. Om tretton dagar startar försäsongsträningen.