Mer än en god sak

Symmetri som innebär asymmetri är vackert, särskilt i grönt och vitt. Effekten bör bli slående även för motståndarna, inte bara när dom möter en bajare på språng i det nya matchstället utan även när dom blir frånsprungna av bajaren och med hakan vid tårna ser honom försvinna med helgrön rygg, med bollen som klistrad vid foten och med högra armen i vitt som vinkar hejdå.

Jag kommer alltid att hålla fast vid att tröjor och andra plagg utan konsumtionstryck är så iniglödheta mycket vackrare än sådana med. Både på planen och utanför. Man är inte mer än människa: man behöver kläder i jämmerdalen. Skulle jag falla för en kanadagåsjacka skulle jag sprätta bort loggan. Det finns naturligtvis undantag, som min svarta t-tröja med ordet ”Fuck” i snygg Ford-logga som jag fick i present för några år sen när jag låg och vred mig i plågor och inte kunde följa med till Prag i goda vänners lag för att klämma ett antal Staropramen och göra det svenskarna misslyckades med under trettioåriga kriget, nämligen ta sig över Karlsbron och riva stället, eller ”Bajen bäst i stan”-varianten och andra på samma tema. Att Barças matchställ emellanåt är snudd på överjordiskt snygga har med just den saken att göra. Och spelet tycks med automatik bli snyggare.

Men jag är inte helt koko.

Nike jobbar på sin åtminstone här och var kantstötta profil, och det är naturligtvis där som skon klämmer och sambandet med Unicef finns. Och stålarna.

Tröjtillverkaren tjänar pengar. Och putsar på sitt rykte. Naturligtvis gör Hammarby samma sak.

Hur som helst. Det är vackert. Det är snyggt. Det är känsla. Fler tjänar på saken. Det är lite ”Tillsammans” över det hela. Det är vi och Barça och några till. Och det finns sämre saker här i världen att ha på tröjan än Unicef. Det kunde ju ha stått Unilever.

”I förlängningen innebär det att vi kan samla in mer pengar till barn som behöver utbildning, hälsovård, rent vatten, vaccinationer och skydd mot våld och övergrepp”, säger Véronique Lönnerblad som är generalsekreterare för Unicef i Sverige om saken på Unicefs hemsida.

Sånt har man svårt att säga nej till. Rent praktiskt lär det innebära att man åtminstone på hemmamatcherna inte bara ska lägga skramlet i fickorna i tifogruppens hinkar utan även dela med sig av surt sparade p-mynt i Unicefs bössor. En och annan parkeringsbotsmäll som tack får man väl ta på köpet.

Paulinho tycks dessutom lyckligare och gladare än nånsin över "sponsorsvalet". Tre strutar mot Gais?

Bajen och Barça - i en klass för sig

Jag kan inte låta bli att tycka att det är värt att uppmärksamma att Unicef tar plats på Bajenspelarnas breda bringor kommande säsong. Ärligt talat – en höjdare!

Odds and odds

Werner lämnar AIK, meddelar rubriken på ett bearbetat pressmeddelande från Newsdesk när jag sparkar i gång mejlen. Nyfiken i en strut klickar jag mig dit och konstaterar att Wernblom ska lämna Skellefteå.

Mer hockey än så blir det inte på denna blogg.

Morgonpromenaden med jycken försiggick i något som påminde om vårvindar piska. Något som påminde om snökorn virvlade runt om oss – utan att för den skull förgylla tillvaron. Men om nu blåsipporna står pall runt udden ska väl en annan fixa det också.

Hemma igen kände vi ett starkt behov av att ta igen oss, men vi tog oss ännu en gång samman och lyssnade till mokabryggarens muller.

Åtta, tror den större kvällsdrakens krönikörer att Bajen slutar i allsvenskan. Och det är alltså ett snitt av hela bassets idéer om hur tabellen ser ut nån gång i oktobers ände. Det betyder att någon tror att Bajen blir till exempel fyra. Någon annan gissar på plats tretton. Av erfarenhet vet vi att ju sämre än krönikör vill placera Bajen, ju bättre brukar det gå. Ungefär som Mats Olssons sistaplats guldåret 2001.

Så det gör mig inte speciellt orolig.

Enligt ett spelbolag som vill klå dig på dina stålar ger Bajen 67 gånger pengarna – om dom åker ur.

De allsvenska tränarna har inte heller nåt behov av att lyfta fram Bajen. Ja, utom en naturligtvis. Tony Gustavsson tar bladet från munnen och snackar guld. En anledning är att han måste. En annan anledning är att, ja, det ska vi återkomma till en annan gång.

Det är skönt att få läsa en riktig nyhet från fotbollens värld. Wayne Rooneys flickvän som heter Coleen hade kalas för sju mille, meddelar den mindre kvällsdraken. Rooney stod för kulorna. Dagen därpå tvingades Coleen se i brittiska dagstidningar hur Rooneys kusin Natalie blottade brösten för fotografer utanför festlokalen, skriver draken upphetsat. Cristiano Ronaldo lär också ha varit där.

En annan nyhet men av en annan dignitet är att DN:s kulturmedarbetare ska börja blogga.

Tillbaka till den borttappade tråden. Förra året skulle Bajen ha lekt hem tolv poäng på de första fyra matcherna om programmet sett ut som det gör i år. Oddset på det verkligen sker är möjligen något högre denna gång när det är på riktigt.

Men allt är fortfarande möjligt.

Sol y sombra

Minister Björklund* är för ordning och reda och vässade pekpinnar. Nationella prov i trean för att skilja agnarna från vetet? Männen från malajerna? Städande fruntimmer från fruntimmer som kan städsla städande fruntimmer? Och gärna ännu tidigare? Vänta bara.

Själv är man i vanlig ordning kluven. Gårdagens drabbning på Söderstadion gav inga som helst svar, kom vi överens om under en telefonkonferens efter matchen jag och en annan skön lirare som också var på plats fast på den soliga sidan. Anledningen till vår slutsats var att försvaret inte ställdes på några som helst prov. Sen, när jag funderat ännu ett varv, när jag var hemma igen och jycken rände runt fri på eftermiddagspromenad och jag tog en välförtjänt tagg på udden, alltså när jag gav mig själv en andra chans kom jag på att dom där bak kanske inte ställdes på några som helst prov eftersom dom hade kontroll på läget.

Och det hade dom ju.

Vår nya VM-målvakt var hur stabil som helst – och hade heller inget att göra.

Frågan är om det säger nåt om Bajen eller Vålerenga, som ju ändå påstås vara ett norskt topp tre-lag. Åtminstone såhär innan allvaret börjar.

Min närstudie av Emil i första halvlek gav mig i alla fall tillfälle att nicka instämmande nästan mest hela tiden. Och Jocke J klev upp och både nickade bort och höll i bollen och passade rätt.

José gjorde heller ingenting särskilt – och måste haft rätt många rätt eftersom jag inte såg något att anmärka på. Ungefär som David.

Eguren däremot såg liite tung ut. Liite hängande bredvid ibland. Liite i ofas. Erkan var för sin del lite ovanligt flegmatiskt halvdyster. Chanko jobbade på. Micke J blandade och gav. Charlie borde ha gjort en strut efter en formidabel frispelning (var det Eguren som låg bakom? Som i så fall inte var i ofas i alla fall just då). Och så Paulinho. Han var bäst. Vi är inte mycket för att sätta betyg, men nån måste ju vara bäst i detta inlägg om en angelägen sak, och ribbträffen från drygt tjugo meter hette, som det heter, duga och var, som det heter, värd ett bättre öde.

I andra halvlek blev planen med tiden mer pastejvänlig, och norrmännen (”sälklubbarna”, sade bänkgrannen) fick tag på bollen allt oftare när den väl damp ner.

Planen har alltså varit bättre. Och kommer förmodligen vara så iniglödheta mycket gladare vid den allsvenska premiären. Fast det som jag till slut tog med mig hem till den väntande mokabryggaren var att Bajen var bäst men ändå inte riktigt orkade.

Men det är ännu alldeles för tidigt att döma.

Allt är i vanlig ordning fortfarande möjligt.

* Hjärnsläpp, från min sida alltså.

Vi skämtar aldrig

Tror ni inte på randigt hästenställ på hemmaplan? Jaså inte? Ni saknar visioner. Hemma från morgonpromenaden med jycken möts jag av yngsta sonen som hoppar upp och ner med luren i högsta hugg och säger ”Är det sant!” om och om igen och sen säger att det var lagets tränare som berättat att dom ska vara bollkallar på derbyt mellan Bajen och AIK men att jag måste ge mitt tillstånd, och när jag ska ringa upp honom får jag veta att det var ett av dagens långa rad av skämt.

Sen ringer kvinnan i huset som är på utflykt och säger att nya bilen fått en repa i lacken av förbivinglande cyklist med AIK-hjälm.

Dagen till ära har DN sina bajensidor inför allsvenskan. Man läser med viss misstänksamhet. Gustavssons streckgubbar ser ungefär ut som mina. Dessutom är det dags för årets första besök på Söderstadion för en annan. Är det nån gång på året som det är lämpligt är det i dag. Och det är inget att skämta om.

Magic hands

Dagens efter. Morgonpromenad med jycken. Det känns bra, trots att vi lyckades sätta i oss först en tetra och därefter en flaska. Nånting hände. Richard är på väg att landa. Bajen väljer en målvakt med VM-erfarenhet för att korttidsstabilisera läget. Är han kortaste laget? Tja, han är en centimeter längre än Stefan Holm och bör därmed nå ribban utan vidare. Möjligen väger han lite mer, men vi talar aldrig om mäns vikt. Det är helt enkelt opassande. Förutom att det är bra om han väger lite mer.

Richard från Ghana har dessutom ett förflutet i turkiska lag. Nåt säger mig att spel i turkiska ligan är litegrann som att ständigt befinna sig i hetluften. Det känns bra.

En tagg på udden. Konklusion? Det känns bra.

Att vi är beredda att skriva under på att karln har schysta reflexer, efter youtubelänktips från grönvita som vi sett nu ett antal gånger för att känna efter om det känns rätt, visar att vi tror på karln. Det kan ju naturligtvis gå åt helvete, men det är ju inget nytt. Även det känns bra.

Lustigt nog tipsade youtube efter tre visningar om denna länk, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att klicka på. Vi säger helt enkelt grattis och força!

Sluta leden

Är det du? sade sonen när han fick se säsongskortet.

Morgonpromenad med jycken, som får springa på och sniffa bäst hon vill i buskarna. Vi är tidigt ute och tar oss ur skuggorna ut på udden. Vattnet där nere är klassiskt spegelblankt, kylan nyper i fingrarna, himlen klar och taggen smakar förträffligt. Solen? Den står lågt men har stått så mycket lägre och är på väg upp och på väg att toppa formen och värmer en vinglig själ och jycken som dyker upp på godisjakt. Vi tar upp en kotte och skickar i väg den med en kalasträff med vänstern nerför branten. Jycken hänger på.

Vi tror inte längre att vi kan drabbas av hybris, men nånting har hänt.

Vi sträcker oss inte så långt till att påstå att vi kan känna doften av den ädlaste av metaller, men nånting har hänt.

Har vi fått tillbaka tron på oss själva?

Tony Gustavsson har förmågan att fotbollsmässigt lägga ut texten, men vad gäller lagets interna målsättning är han för en gång skull lik en mussla. Själv är jag klar över hur den lyder: ”Vi ska visa dom jävlarna.”

Och Milosevic, alltså han från Assyriska, till Bajen för att ta över Thoms uppgifter?

Yngsta sonen är hemma sen några dagar efter visst vomerande och tillhörande febertopp men såklart mest hela tiden iklädd snygg grönvit matchtröja från förra året, som han för övrigt bar framför dumburken när den där katolska och protestantiska gröna röran häromkvällen tog ner Lagerbäcks vikingar på jorden med besked. Publiken var dessutom snyggt klädd och lät alldeles osannolikt förträffligt som om gud var på planen. Ja, snudd på bättre än hemma. Healy eller Zlatan? Inte mycket till val, såhär efteråt.

Startelvan mot Vålerenga? Var spelar Petter? Vi kommer att dra några växlar på den när den springer in på Söderstadion men vi ser den inte som given. Matchstället däremot kommer vi inte heller att undgå att konfrontera. 15 dagar, 5 timmar, 25 minuter och 20 sekunder just nu till hemmapremiären mot Trelleborg. Ska tröjorna vara helgröna på ryggen och vita på insidan av ärmarna? Kanske det. Men framsidan? Nån som vill få oss att ringa eller nån som vill få oss att äta? Eller försäkra oss?

Allt är helt plötsligt möjligt.

Vi går hem till sonen, som glor på Trollkarlen från Oz, och mokabryggaren, som vi putsat skinande blank. Vi väljer mugg med omsorg.

Slutet på historien

Skrammelbilen står där och ser moloken ut. Och det är klart, strax bakom står en halvny miljömedveten historia som vi till slut efter diverse irrfärder hamnade i Eskilstuna av ställen för att få hem. Det kändes rätt att jag fick ta skrammelbilen tillbaka och vi låg i bakhasorna och såg med blandade känslor kvinnan i huset ratta på där framme som en annan Jackie Stewart. Jag vet att jag inte får, men jag passade på att ta en tagg nånstans utanför Strängnäs som om jag nu inte missade saken inte har nån schyst slogan som möter de förbisvischande, ni vet den där explosionen av maxad kommunmarknadsföring för tio år sen för att synas i konkurrensen och som gjorde ett antal reklambyråer feta på kuppen, som ”Enköping – Sveriges närmaste stad”, ”Mjölby – först till kvarn” eller varför inte ”Degerfors – ring risklinjen”.

Sen lyckades vi dela oss två på typ tre föräldramöten. Inte illa.

I dag ska vi till Sveriges enda monarki värd namnet, nämligen Mosebacke. Därefter bär det av till Shopen för att hämta säsongskort. Nedräkning pågår. Inte nog med det: solen skiner. Så på vägen får det bli Kaffebar som kan det här med dubbel espresso.

Det finns mycket annat att berätta, men det hinner vi inte göra något åt.

Ring the bells that still can ring

Ett litet sting kändes på rätta stället när Kaos dök upp på Söderstadions förnämliga rapportering från Cypern. När resultaten talade för sig själv och berättade något om livets komplexitet: 5–0, 0–6, 4–4, 3–0 och minnesvärda 2–3, för att ta fem matcher i rad ur högen.

Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.

Men vi måste vidare. Det är hög tid.

Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.

Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?

För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.

Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.

Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.

Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.

Sen finns ingen återvändo.

På väg

Morgonpromenaden med jycken tog oändlig tid och oss dessutom till nya jaktmarker eftersom vi skulle plocka upp skrammelbilen som blivit stående ett par kilometer nordnordväst om vårt lilla epicentrum när dottern skulle hämtas sent i går kväll av övningskörande ung man och mamman eftersom bromsarna slutat fungera lämpligt nog på plan mark och 30-väg utan trafik och inte i nerförsbacken på väg dit på stora Europavägen. Jycken hoppade in i baksätet med tungan hängande och jag konstaterade att skrammelbilen snällt gick i gång men i princip inte gick att få stopp på och att en lampa med utropstecken lyste vackert röd. Men har man vuxit upp med Anderstorp och Jody Scheckter och Jackie och Reine och Ronnie och Emerson och grabbarna så har man. Upp med luckan fram och i med på vägen inköpt bromsvätska och sen körde vi hem och kollade bromsarna då och då som fortfarande inte ville och tajmade grönljusen och motorbromsade oss fram in på grannparkeringen eftersom backen ner till oss hade kunnat ta en ända med förskräckelse. Där fick jycken en godis.

Lite har man ju i huvudet.

Men för att få ordning på det man har krävs, just det, kaffe. Nu.

Inte ett ord om kaffe

Morgonpromenad med jycken. Den halvt om halvt utlovade solen lös naturligtvis med sin frånvaro. Vi hälsade på två tre små munsbitar som vi aldrig stött på tidigare och vars mattar och hussar mest såg rädda ut att ha sett sin lilla krabat för sista gången. Väl på udden tände vi en tagg och glodde på vattnet där nere medan jycken spårade gud vet vad i snåren. En rote svanar svängde brant vänster och gick ned för landning i perfekt formation och under högljutt klonkande. En talgoxe höll låda i närmaste träd. Blåsipporna hade inte gått på SMHI:s snack utan sov klokt nog på.

Som vanligt alltså, och detsamma gäller att vi inte riktigt hunnit med i svängarna.

Kolla bara:

Bandysäsongen tog slut och så är det med det.

Thom Åhlund har lämnat sin post och så är det med det.

Alla är glada över ett ett mot ett norskt lag med underligt namn från Telemarken och så är det med det.

Fast dom lär ha spelat noll noll mot svenska mästarna för en månad sen – om man vill få perspektiv på tillvaron.

Fast sen lär dom visst alldeles nyligen förlorat med sex noll mot Sandefjord – om man vill välja ett annat perspektiv på tillvaron.

Allt är alltså väldigt underligt. Det är en sån säsong och så är det med det.

Vi har i smyg besökt andra lags typ hemsidor. Slutsats? Många försöker finna ett perspektiv på tillvaron. Två i allra högsta grad onämnbara sopgäng känns oroväckande stabila. Annars vetifan.

Nu spelar det mindre roll för Bajen: Vi är ju unika på alla sätt och vis. Men det kan ju vara bra att veta att även om vi är unika och i en klass för sig, vilket vi är, så är vi inte helt ensamma om att försöka välja rätt perspektiv på tillvaron.

Fast det lär visst vara en del av tjusningen med livet.

Nånstans där i resonemanget gick vi hem.

I've got something I can laugh about

.…åsså satt man där igen. I solen. På den gistna träbänken. Bakom sina glajor. Man tände en tagg. Å jycken log och flämtade å därinne puttrade mokabryggaren. Man tänkte: man ska inte oroa sig i onödan, mycket kan hända, makrillarna väntar inte förrns om en månad, allt kan hända, man har varit med förr. Men ändå. Att sitta där i solen igen, det är ändå nåt särskilt med det…

Dragläge

I dag ska jag göra allt det där som man borde göra när man har tid, om man nu får tala för alla dem som ett ”man” inbegriper. Morgonpromenad med jycken är redan på gång (inte min förtjänst), så det är i alla fall fixat.

Äh, vi får se vad som händer.

Ungefär som förra veckan.

Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.

Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…

”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.

Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.

Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?

Tror inte det.

Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…

Sen ska jag göra allt det där som man borde.*

*Typ tuta och köra.

Nån där uppe måste gilla oss

Det påstås så mycket. Som att Bajen låg under med 5–0 efter tjugo minuter. Det är inte sant. Bajen låg under med 5–0 efter sjutton minuter. Några tappra trotsade gråvädret och sjöng ”BP åker ur i år”. Och visst, sju spelare som borde räknas till startelvan plus ett par som borde vara närmast en plats var inte med. Men ändå. Det här var ändå en möjlig startelva under en lång säsong. Eller vad vet jag; kanske den som ska starta. Och vad vet jag; BP-gänget kanske spelade med tre ordinarie; kanske var nedtränade; kanske spelade efter sina intentioner; kanske sparade på krutet, kanske koncentrerade sig på vissa spelsituationer, kanske tänkte på annat.

Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.

Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.

Och det kunde man ju ha gjort.

Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.

Força!

Vi kan inte låta bli att i vanlig ordning fundera på all information som vi i dagarna får oss till livs och låter för ett ögonblick tankarna vandra och hamnar till slut vid svarta tavlan eller griffeltavlan eller, okejrå, vafan finns det inget svenskt ord? whiteboardtavlan bakom världens bästa Mikkel: "Fläkt till Paulinhos kök + diskmaskin". Är han i samma sits som en annan: drar sitt strå till den feministiska stacken mellan bollövningarna och armhävningarna genom att diska för hand i dimmorna efter en kryddstark feijoada?

Alla är åter på plats. Hyrbilen som fick ansvaret för sportlovsutflykten står och ser högfärdig ut bredvid skrammelbilen. Har skickat ut dottern med jycken. Mamman åkte omedelbart på Tjejmiddag. Äldste sonen tränar handboll med ett onämnbart lag och yngsta grabben bakar egenhändigt ihopsmetad kaka. Mokabryggaren ska strax få göra skäl för sin existens medan vi planerar för framtiden. Förti spänn direkt i BP:s fickor för att stå pall i snålblåsten på Stadshagen? Halva laget inklusive Paulinho tycks ha fått förhinder, men vi är där, fattas bara!

Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.

Bara en sak i huvudet

Uppmuntrad av, och i viss mån, det ska erkännas, oroad av, att i sammanhanget rätt många kineser hittar hit till denna blogg (se föregående inlägg) som ingår i googleprogrammet för informationsöverföring har jag insett att jag måste göra något åt den pk-faktor som man därmed dras med trots idoga försök att göra något åt det.

Som det här med P1, statsradion som jag emellanåt sätter på när jag väl lyckats ratta in den på min ångradio intryckt bland allt annat kackel och popmusikspumpande cd-väljare (hur många miljoner kanaler finns det där ute, och hur går det till?), och jag lovar, nästan varje gång är det något ungt fruntimmer som håller låda om hur fint och stort det är och hur det gick till när hon upptäckte sina böjelser. Alla unga fruntimmer, ofta med lätt lantlig dialekt, tycks numera nämligen ha fattat tycke för andra unga fruntimmer, om man får tro de program som pågår när jag drar mitt feministiska strå till stacken (till exempel diskar efter alla andra).

Jag säger inget om det, det är okej, jag vet hur det kan vara, jag har också snudd på bara fruntimmer i huvudet, och alla riktiga karlar har väl en diffus idé om att nån gång göra som 007 gjorde med Pussy Galore i Goldfinger, och nu citerar vi Arne Anka, nämligen ”avlesbifiera henne” – men det måste väl finnas annat att sända i P1.

Som direktsändningar från Hammarbys träningar.

Däremot får man väl vara tacksam att P1 inte sände direkt från gårdagens helgröna 0–4-debacle nere på Parken i Köpenhamn – och lät nån klädexpert (ungt fruntimmer?) från kultursektorn vara bisittare för att kommentera matchstället. Lustigt nog går åsikterna isär om vad som hände svensk fotbolls nationalhopp, när nu den italienska slyngeln hellre rejsar med barnvagn och smuttar på en macchiato än svarar när Lagerbäck ringer och ringer och ringer, nämligen granitkäken Allbäck när han blev skadad. Enligt en källa fastnade han i gräset, enligt en annan, och som känns mer pålitlig, fick han halta ut ”efter att ha sparkat på Suleyman Sleymans stenhårda vader och skadat sitt vänsterknä”. Två-nollmålet lär för övrigt ha varit en mental käftsmäll, om man får tro vår nye (också helgrön?) tränare, som inte tycker att supportrarna ska vara oroliga.

Så då är vi väl inte det.

Vad kineserna får ut av allt det har jag ingen aning om, men det är möjligt att dom kör med nåt slags autoöversättning. En god vän med smak för väsentligheter tipsade om denna länk, och det är oemotståndligt kul (om den för tillfället är typ överbelastad kan det bero på alla kineser som hittat dit).

På torsdag blir det Stadshagen. Det är hög tid att bilda sig en egen uppfattning i ämnet, nämligen: Ska man vara orolig eller inte.

Himlen runt hörnet

Ibland undrar man: Har man börjat ett nytt liv?

Morgonpromenad med jycken, och vi tog oss över isen från rätt håll och tackade gudarna för att vi hade vinden i nacken. Inte helt skönt det heller, för all del, men vi kom på oss att för en gångs skull inte klaga på allt. Jycken fick hur som helst tillfälle att brottas en stund med Snusarn, en stor svart skön lirare med kolossal mustasch trots könet, vars husse såklart är grönvit han med.

Sen gick vi hem till mokabryggaren. På vägen passerade vi favoritkaféet utan att gå in trots att vaniljbullsdofterna låg tunga över nejden, och därmed hade vi även visat oss vara ståndaktiga, vilket stärkte oss i tron att vi börjat ett nytt liv.

Vi vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna uppmärksamheten från öst men tre procent av den senaste tidens bloggbesökare kommer från Kina. Inte nog med det, en procent hittade hit från Myanmar. Är det så illa att man är politiskt korrekt, det vill säga godkänd av google för kinesiska och burmesiska surfare?

Lustigt nog vann rätt låtar i gårdagskvällens melodifestival.

I dag ska Bajen ta sig an fyrarna i Köpenhamn. Royal League är i full gång, även om man skulle kunna tro motsatsen. Och även om vi misstänker att det kommer att sluta på ett enda sätt, är vi tillräckligt vidsynta att inte dra några växlar på resultatet. Med tanke på matchstället är vi dock av den åsikten att just det bara kan bli bättre.

Som sagt, vi klagar inte på allt.

En favvosångare har blivit mamma. Kul! Vi tror stenhårt på att föröka sig.

Vissa saker lever sitt eget liv. Maddes urringning försöker stjäla showen under kung Haralds 70-årsfirande, lär jag mig nu. Norrmännen är uppbragta, eller nåt sånt. Inte nog med det: ”Å vad vackra de är!” lär en fotograf från Hamburg ha utbrustit tidigare under veckans festligheter, meddelar min källa kvällsdraken. Fast då var kronprinsessan med på ett hörn.

Mokabryggaren kallar. Dags för en tagg innan vi fortsätter att börja ett helt nytt liv.

Alla schysta rubriker är slut

Mokabryggaren har gått på högvarv mest hela dagen, och det är inte så underligt med tanke på allt som pågår i den grönvita stratosfären (det är ju för f-n fredag, den dag då grönvita ”bomber” av numera hävd släpps – citattecknen är där för att terroristexperterna som läser av allt som kommuniceras på världens bloggar inte ska få tuppjuck, fast det kanske inte hjälper). Vi hann ju inte ens växa in i den jämrans andlöst snygga kappatröjan på riktigt trots ett otal, nåja, armhävningar (fattas några kilo åt fel håll) eller ens ta tag i det här med den eventuella mobbningen eftersom vi i vanlig ordning inte vet vad vi ska tro eller för den delen fundera på den där klassliraren i backlinjen som vi är böjda att hålla med om kan behövas och kanske nu mer än nånsin eftersom Bajen mer än nånsin tycks sikta på en eventuell morgondag och vi inte kan låta bli att fundera på just nu och ett antal månader framåt. Meningen med det hela är inte nödvändigtvis målet – utan vägen dit.

Men vi har naturligtvis fel – som vanligt.

Hur som helst: ibland funderar man ju på vad man skriver, men ”’Tillsammans’ kommer att kommuniceras på matchtröjans bröst” skulle inte ens vi komma på att kommunicera.

Vad kommunicerar Nike? Inte nog med att dom först tog sig ett av dom vackrare gudanamnen söder om västgötaslätten. Sen tog dom sitt mantra från Jerry Rubin, mannen som hade en hel del för sig med så kallade revolutionära förtecken åren efter the summer of love; han satt i finkan för diverse olater, gillade svarta pantrar, umgicks med Abbie Hoffman och valkampanjade för att grisen pigasus skulle bli jänkarnas nästa presidentkandidat för demokraternas räkning med mera med mera. För att sen bli affärsman med mera med mera och, har jag för mig, ha ett finger med nånstans i Apple. Och då talar vi Macintosh och inte bara Beatles.

"A hip capitalist is a pig capitalist...They are traitors to their long hair." Tyckte Jerry en gång i tiden, och det kan man ju tycka.

Och vad tycker folk om Nike?


Det var i och för sig värre förr. För några år sen.

Nike har, som för övrigt Lundin Oil har, anammat FN:s Global Compact, en, vad ska man säga, eh, inbjudan att binda sig att följa nio punkter om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och humana arbetsvillkor. Och det är klart, säljer man till exempel pjuck för en tusing som kostar en tia att tillverka så kan man ju kosta på sig det. Efter vissa påtryckningar.

Men det är inte säkert att det hjälper.

Vi måste ut. Jycken tar täten.

Favorit i repris

Snöflingan vilar
ett ögonblick i värmen
från din andedräkt

skaldade jag en gång när jag var inne på det här med haiku och bryggde och hällde i mig te i särskilda, för ändamålet tillverkade koppar enligt konstens alla regler (ungefär samtidigt som jag blev med rökrock och pipa, Halda och katt). I dag är dom därutanför mitt fönster och velar hit och dit och det ser ut som om en del av dom försöker titta in och undrar vad jag gör förutom att hälla i mig kaffe innan dom försvinner ner till sina bröder och systrar eller vart dom nu tar vägen.

Och vad gör jag? Det undrar jag med.

Att Isak Dahlin och Hammarby är överens om ett femårskontrakt ser jag som ett tecken på att Bajen tar framtiden på allvar och att undrens tid inte är förbi. Jag ställde mig faktiskt upp och applåderade. Huruvida alla Bajens ungtuppar blir nåt riktigt stort nån dag är ju inte riktigt klart än, men att knyta dem till klubben på fem år med målet att de ska bidra till framtida segrar och pusskalas på Medborgarplatsen är ju alldeles självklart och, höll jag på att säga, genialt. Varför ska man annars ha alla blivande, lovande, kommande, potentiella storlirare till om man inte ska få njuta av deras klacksparkar även när de en gång lämnat ungdomens läroår och kanske fått för sig att de vet vad de håller på med. Och får de under resans gång för sig att de blivit för stora för Bajen och allsvenskan (när de till exempel gjort sitt första mål eller räddat ett på mållinjen) och Bajen kan få en slant för dem när de vill till kontinentens alla Enschede, så varför inte eftersom de ändå tycks vilja till Enschede allihopa (där de naturligtvis ”blivit bättre fotbollsspelare”).

Jag blev tvungen att ställa mig upp för att applådera en gång till, till snöflingornas tydliga glädje.

Annars verkar det finnas en del att fundera på.

Jag håller mig alltid tyst när jag ombeds besvara frågor av typen ”Har du slutat slå din fru” och naturliga följdfrågor som ”Så du vill inte ens kommentera påståendena om att du har slutat slå din fru” – eftersom det tål att fundera på.

Och i övriga fotbollsvärlden tycker Lagrell i en kvällsdrake att man kokar soppa på en spik i den andra kvällsdraken som intervjuat Lagrell.

Jycken vill ut i snön, och man borde ligga lägre än en sjunken båt, dock något äldre. Men icke. Men först en omgång med mokabryggaren.

Stand by me

Får man tro sig själv är man trött. Snart ska det bli andra bullar. Eller åtminstone lite mindre lönefabrik (och därmed i och för sig också risk för något färre bullar). Ute skiner solen på trekvart och snön ligger där den ligger. En fågel av obestämdbar sort testar stämbanden. Jyckens morgonpromenad? Tog matten hand om.

En 16-åring tycks ligga bättre till än till exempel Jeffrey att få trilla boll längs kanten i årets Bajen. Är framtiden redan här? Är man en försiktig general så är man: Det är för tidigt att sia om.

Som alla någotsånär uppdaterade typer har även jag konstaterat att Britney rakat av sig håret på huvudet. Och att äntligen få läsa på en kvällsdrakes förstasida att en adelsman misshandlat en hund blodig med machete är något vi längtat efter, jag lovar.

Vi borde passa på att sova för att stå pall, men av outgrundliga skäl började dagen alldeles för tidigt med att vi nynnade på en stump från ingenstans, och det innan den sedvanliga morgonkakofonin utbröt, och därför blev det ett pass med musikanläggningen och The Drifters medan mokabryggaren fyllde i tomrummen med sitt karaktäristiska (svårt jävla ord att stava) brummande. Yngsta sonen håller sig hemma (snorig han med) och håller låda i rummet intill och prövar mysko kläder och laddar för morgondagens tema i plugget (elevrådet har i skoldemokratins namn genomdrivit saken): nämligen Glitter och glamour.

Som sagt, är framtiden redan här? En enda sak är säker: jag vågar inte dra en enda slutsats av det lilla jag vet om hur det kommer att gå för de grönvita hjältarna.

Mycket på spel

Lite fotboll blir det, men först detta.

Jag erkänner, jycken har sedan ett tag kommit på mellanhand, och inte blir det bättre av att jag en strålande iskall vinterlördag tvingar ut dottern på morgonpromenaden eftersom jag sonkat ihop på grund av idogt spring till lönefabriken. Yngsta sonen däremot är föredömligt pigg i morgonstunden och har sedan bra länge försvunnit med översovande kompis samt klubbor och bollar ut i kylan och ut på isen för att åka grillor. Eftersom jag sonkat ihop får dom knyta snörena bäst dom kan. Bra träning inför vuxenlivet.

För egen del kan man bara hoppas på bättring. Insikten har man ju redan.

En annan som tagit saken i egna händer för att komma tillbaka i gammalt gott slag är den åtminstone tidigare av gud välsmorde Ted Haggard, ni vet den där amerikanske evangelikanen och prällen i Nya livets kyrka som en gång i veckan brukade ge Bush junior goda råd i viktiga ting och som föll i onåd åtminstone i allmänhetens ögon när det uppdagades att han haft som vana att använda droger och manliga prostituerade mellan besöken i predikstolen och Vita huset och räknandet av kollekten och utfallen mot, just det, droger och bögar. Efter tre veckors terapi är nu Haggard ”completely straight”, meddelas det från säker källa.



Evangelikanerna verkar annars veta hur en slipsten skall dras.



Äntligen jota!

Lönefabriken satte naturligtvis p för en härlig fredagskvällsutflykt till Torvalla i den för årstiden, i vanlig ordning på insidan totalt igenisade, alltmer opålitliga gnisselbilen eftersom det elektriska hängt på tåget, ungefär som när råttorna lämnar skeppet. Dock gläds man på håll åt att första halvriktiga segern för Bajen under det nya kommandot blev 1–0 mot Örebro, känt för kex, tvångsdegraderingar, uppryckta målstolpar och att PFO härjat där. Jag ska inte påstå att jag baxnade när jag studerade laguppställningen med luppen och började med backlinjen och vilka dom skulle göra eventuella byten med – men nästan. Fast ungdomligt oförstånd och en i sammanhanget urgammal provspelare från Småland tycks ha klarat uppgiften galant, om man får tro en fortfarande och med allsvenska mått ovanligt talför tränare med talets gåva vars idéer man såhär innan allting börjar på riktigt och vid sidan av inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till men gärna vill tro på. Baxnade gjorde jag däremot när de första uppgifterna om Egurens skada slutade med ovisshet om tillståndet för honom. Från ett ödmjukt ”det är fan typiskt Bajen” till insiktens ”allvar, vad är det som har hänt?”

Vi håller tummarna för Eguren. Och för Bajen.

Hon med bomberna har mulat

Med tanke på det sporadiska uppdaterandet skulle man kunna tro att en annan har annat för sig än att fylla den här bloggen med innehåll, och det stämmer delvis eftersom lönefabriken kräver sitt fullt ut. Men det är, som vanligt, inte hela sanningen. Nä, man har också fullt upp med att hämta sig efter insikten att man skulle ha följt med bättre när vår svenske rymdman och nationalhjälte (andre svensk i rymden, enligt säkra källor: Bellman var först) tog del i den goda sidans ansträngningar att säkra även rymden mot (eller heter det för?) terroristerna, vilka i förlov sagt kan vara vem som helst eller vad som helst, bara så ni vet. Jag tänker förstås på det här med astronauten Lisa som häromveckan körde 150 mil i rymdblöja och nu anklagas för mordförsök. Jag har som vanligt inte läst artiklarna, så jag vet i lika vanlig ordning ingenting om vad det handlar om, men det räckte med rubrik och löpsedel för att jag skulle bli tvungen att hämta andan nästan hur länge som helst.

Nu är jag klar med det.

Nån gång i framtiden kanske jag har tid att ta itu med en annan, i högsta grad aktuell händelse.

Och sen, jag lovar, Bajen för nästan hela slanten.

Jänkarna har för övrigt fördubblat sin försvarsbudget på några få år. En anledning är att även din bil kan vara eller få lust att bli, just det, terrorist. Om du utrustar den med GPS kan den dock snabbt slås ut av den goda sidan från rymden.

Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.

Ständigt lika efter sin tid

I dag får jycken så hon tiger. Först en timme med matten och mattens kompis vars jycke är stor, konstant uppspelt och skönt knäpp och om ett tag med grannfrun som häromnyssens ringde och tingade jyckens sällskap under sin schemalagda tvåtimmars onsdagsförmiddagspromenad runt nejderna. Så en annan har inget annat för sig än att låta mokabryggaren gå på högvarv och dra ett feministiskt strå till stacken (diska) eftersom matten gått på viktigt möte.

Att Runström får kriga i botten av bensaxarnas och hopskallningarnas paradis engelska division 2 (ja, jag vet att det heter nåt annat nuförtiden men det är ett jävla trams med alla snygga namn på alla ligor halvvägs mot gärsgårn i fd imperiet där solen numera går ned med en hiskelig fart) är trots allt bara av godo för honom, inbillar jag mig. Grabben är ung, inte dum – och alltid välkommen tillbaka. Och får han möjlighet att slå en tunnel på en annan hjälte i förskingringen, herr Östlund i Southampton, tillika stadens egen Jesus, så varför inte.

Apropå Luton fick staden, om man får tro wikipedian, år 2004 ”den tveksamma äran av att i en stor undersökning bli framröstad som Storbritanniens uslaste stad”.

Min tro är att konkurrensen måste ha varit stenhård.

Danderydsborna krökar mest i länet, får jag mig till livs via kvällsdraken. När en annan häller i sig en pava rötjut trycker dom rackarna i sig en och en halv till järparna, om jag får till det här med skillnaden i pocenten. På Systembolaget i Danderyd, som för övrigt ligger i Mörby och erbjuder smakprovning av destillaten, har man inte märkt av någon större ökning, berättar chefen för varorna, men min analys är att när smaklökarna fått sitt får barnflickorna göra inköpen på annan ort.

Hittade i samma kvällsdrake en intressant artikel som gick mig spårlöst förbi när den var rykande aktuell förra våren (ett tecken på begynnande informationskollaps?). Nämligen att den engelske landslagskaptenen (bara det säger ju att den är fullständigt inaktuell) njuter av smärtan från tatueringsnålen och att han gärna skulle lägga till fler till de tolv han redan har. Men hans fru Victoria – som tycker att han är en knäppgök – har bett honom att sluta. Men han kan inte, varken med tatueringarna eller det ständiga städandet, lär jag mig nu. Obsessive Compulsive Disorder, som sjukdomen lär heta, tvångstankar och smärta i skön förening, om man får tro draken, är inte att leka med.

Vad lär man sig av detta? Jo, när artikeln var riktigt rykande aktuell hade Beckham troligen en tatuering mer än Southamptons egen Jesus.

”El gordo” är för övrigt klar för Milan. Men det visste ni ju redan.

Och att Davids tydligen ska ersätta Rosenberg i Ajax.

Zlatan lämnar jag i fred.

Rött eller svart?

Om man har två alternativ, vilket väljer man då? Om man har en ledig helg, alltså? Mikkel Jensen har åtminstone alternativen klara för sig.

Om man såhär i allt det vita saknar allt det gröna är rekommendationen att ty sig till Söderstadions rapporterande från LA. Man får till och med se riktigt fotboll i värmen och en känsla av att Charlie Davies kanske kan bli nåt.

Och att Petter är tillbaka.

Jycken anser att vi ska ut och trampa i det vita. Mitt villkor är att först låta mokabryggaren göra jobbet.

Från det ena till det andra. Jänkarna har under åren tillhandahållit Israels armé en massa klusterbomber, men tydligen med förbehållet att dom inte får använda dem eftersom de dödar och lemlästar lite hipp som happ. Vilket dom gjorde i Libanon i somras med besked. Så nu är jänkarna lite putta.

Men bara lite.

Paus i ankdammen

Studiedag är nåt som borde införas på fler håll och inte bara vara förbehållet adjunkter och dom små liven i skolbänkarna. Jycken är i Järna med matten och småkidsen och hälsar på sin farsa och en annan ska planera födelsedagsmat med mera eftersom dom kommer hem till kvällen och en av dem fyller år och därmed basta, och innan dess är tanken att få upp äldste sonen som utnyttjar studiedagen i bingen. Har redan gjort ett försök att få liv i honom, men se det gick inte.

Apropå yngre förmågor: Bajens medelålder lär vara 24 bast, och snudd på åldermannen José Monteiro förklarar från LA att om det förut var mer snack om politik så är det numera mer tugg om typ kläder och brudar i Bajentruppen. Som representant för det något äldre gardet (om än ej A-lagsmässig vad gäller den gröna mattans schack även om jag en gång var med om att krossa gnaget med 4–2 i slutspelet i S:t Erikscupen för bra länge sen) så vill jag bara meddela att det ena inte behöver utesluta det andra. Men kläder kan man både ha och mista, är en tråd från en som vet.

Matthias Olsson debuterar i allsvenskan i år, lär vara ett tips från LA. Fast då lär medelåldern vara farligt nära att man får ersätta fruntimmerssnacket med läxförhör.

Rymdkungen lär för övrigt ha träffat den riktiga. ”Nationalhjälten” tog sig dit med rymdstyrelsens svarta jeep. Och Tyra Banks mobbas för sin vikt men vägrar ta åt sig, skriver samma kvällsdrake indignerat. Dessutom är en sångerska gravid, något som ”bara våra närmaste vänner vet”. Källan till min kunskap är densamma.

Annars har det inte hänt nåt mer än att mokabryggaren puttrat färdigt.

I en klass för sig

Egentligen (ett av mina favvoord) borde man ju ha tagit jycken på morgonpromenad och tänt en tagg på den för den dagen med all visshet snorkalla snötyngda udden och hålögd och snorfrusen funderat på livet och att Max försvinner och lämnar ett stort svart hål efter sig i den mest näraliggande grönvita hemisfären men att det varit på gång och att man faktiskt (ett annat favvoord) haft det på känn ett tag och hunnit förbereda sig på det värsta och att om det är någon man önskar ett fullkomnat proffsäventyr så är det Max von Schlebrügge och att livet liksom (favvoord) går vidare och att det trots alla tungviktsbackar som lämnat de bakre leden enbart det senaste året ändå känns… typ spännande.

Att man får gilla läget.

Och att Christian Traoré trots allt hade viss potential förra gången han var på Söderstadion i de rätta färgerna.

Men också det faktum att snudd på alla grönvita spelare har gjort det bra eller till och från mindre bra de senaste fem åren och att man till och från utbytt vissa betänkligheter om deras kapacitet, fotarbete och tankeverksamhet med läktargrannen för att nästa match dränka dem i superlativer – men att Max blivit den som alltid varit bara bäst. Till och med när han kanske inte varit som bäst. Egentligen har man faktiskt liksom aldrig behövt förlåta honom för eventuella snedsparkar.

Att han faktiskt var först med Erkanmask (som han fick därför att det liksom fanns enbart ett sätt för motståndarna att stoppa honom när han bestämt sig för att sätta fart.)

Samt det faktum att Max om tre år fyller trettitre i dagarna och har minst två gyllene år framför sig på (nya eller riktiga) Söderstadion, vilket vi håller tummarna för.

Men livet är som det är, så morgonpromenaden fick nån annan ta hand om eftersom lönefabriken höll mig uppe sent sent sent.

Så nu sitter man här och lyssnar till mokabryggarens tilltagande putter och funderar på om det är nån defensivt kunnig mittfältare som ska ta klivet ner och bli en offensivt spelande mittbacksdirigent, om det är bra som det är – eller om ännu ett namn dyker upp den närmaste tiden och presenterar sig på träningscampen där borta i änglarnas stad.

En ny Max?

Man får gilla läget.

Huga igen

Tillbaka från jyckens (hmmm) morgonpromenad.

Eftersom Bajens hemsida låg nere under fredagskvällen, när alla ni andra hinkade bira och hade er på värsta Thank god it’s Friday-manér, var steget inte långt till att dra slutsatsen att Max lämnat Söder för den betydligt större risken att få i sig genmanipulerad kossa och stöta på EU-hangarounds. Annars vet jag inte så mycket om landet, laget och staden i fråga, förutom att jag fått för mig att dom i regel antingen bär mustasch eller gör som Tintin. Kvinnorna har jag absolut noll koll på, men chokladindustrin är stark.

Kaffet har jag som sagt inte en susning om.

Men ljuspunkterna är trots alla övriga oklarheter klara – och lysande. Erkan har skrivit på och den unga talangen Helg dito (grönvita sidan… har förtjänstfullt koll på saken).

Så är det. Max är, ve och fasa, på väg mot nya äventyr. Det är han naturligtvis värd. Men ändå.

På begäran

Jycken har fått sin kvällspromenad och kubbats med boxern Boxarn borta i fårhagen medan vi trampade runt efter dem i mörkret och leran och snackade bilar. Nu eller aldrig, nämligen. Verkstan har förklarat att den sjunger på sista versen. Den behöver ingen silvertejp längre för att hålla ihop, vi har under året som gick liksom lyckats banka ihop den, en del kan man ju om bilar, nä, nu är det nåt som man behöver öppna motorhuven för att luska ut vad det är som ställer till det.

Och då står man sig slätt.

Själv anser jag att om förbränningsmotorn är ett bevis på hur långt mänskligheten har kommit, tja, som ett slags bevis på vår överlägsna intelligens, ja då har vi en bit kvar att vandra innan vi kan börja slå oss för bröstet.

Jag försöker inte pådyvla någon några politiska preferenser, av den enkla anledningen att jag inte riktigt vet vad jag tycker, men en partiledare som gillar toblerone har i mina ögon ett visst mått av existensberättigande.

Äldste sonen har följt med mamman till ett av mina forna tempel, nämligen Filmhuset och Filmklubben, för att glo på Molière, som för den mindre vetande är Ariane Mnouchkines yviga tvåhundrafemtiominutersrulle om just Molière från nån gång i slutet av 70-talet. Om nån nån gång utbrister ”det görs inga riktiga filmer längre”, kan det bero på att han eller hon har sett den här rullen.

Bara så ni vet.

Om några dar drar Bajen till landet vars president enligt tillförlitliga källor luktar svavel. Det blev alltså ytterligare en islänning i truppen, tack och lov, höll jag på att tillägga, för det är viktigt med kontinuitet eller nåt sånt. Heidar Geir var ju dessutom här ett par gånger förra året för att visa upp sina konster, vilket borde borga för nåt annat än den berömda grisen i säcken. Själv har jag inte sett mer av honom än ett par bilder, men jag vågar ändå dra några växlar på dem och är övertygad om att Bajen införskaffat en alldeles egen och ung Michael Owen. Förhoppningsvis är Söderstadion på plats där borta för att rapportera om allt det intressanta som händer.

För övrigt visar Filminstitutet en annan höjdare om ett par veckor, nämligen den 3 februari. Ettore Scolas Una giornata particolare, En alldeles särskild dag, är på sätt och vis så långt ifrån Mnouchkines vildsinta fresk man kan komma men är lika fullt värd epitetet ”det görs inga riktiga filmer längre”.

Mx och Jeffrey lär vara med från start i kvällens utskåpning i Ecuador. Eller också är, ve och fasa, Max på väg nån annanstans. Själv ska jag ut i mörkret igen, för dotterns kanin ska tydligen ha käk.

Money makes the…

...eller...

Idioterna ger sig inte

• ”Kare anvandare
I samband med okningen av antalet forsok av olovlig bankkontoatkomst har var banks ledning” bla bla bla. Nån borde lära Nordeas ”support team” stava om jag över huvud taget ska kunna tänka mig att klicka vidare på deras mejllänk, för kan man inte stava kan man nog inte garantera säkerheten för eventuella kunder, är min tro.

• Inte nog med det: Frågan är alltså om Max stiger ner från himlen med hjälp av Linea Aerea del Ecuador i Los Angeles (och kanske får tillfälle att en gång för alla sparka ner Beckham) eller om han sätter sig på ett plan till Belgien och försvinner vid horisonten med hjälp av tio millar (eller mer… med tanke på Toivonens övergång för sju och matchen i och mot Venezuela på näthinnan borde han vara värd det fyrdubbla. Minst).

• Aftonbladets webb-tv större än Youtube… ”Våra läsare har blivit tittare också.”

Annars skiner solen. Jycken lär ha fått sig en morgonpromenad som heter duga och mokabryggaren puttrar glatt. Tre rätt så här tidigt på dagen är inte det sämsta. Att tjejer över lag har ett antal fördelar när svenska folket ska rösta fram årets idrottsliga prestation är väl inte heller så mycket att orda om, om man nu ska stanna en stund vid gårdagens gala. ”Det är verkligen trevligt här", tyckte för övrigt Brad Pitt, men det handlade tydligen om Golden Globe, ser jag nu.

Jo, tjena

Belgierna är på hugget. ”Hij is een robuuste centrale verdediger van 1 meter 88 die momenteel uitkomt voor het Zweedse Hammarby IF en is Zweeds international”, berättar nån på Tom Turessons gamla proffsklubbs forum. Fast den här gången handlar det förstås om vår Max. Club Brügge, som har ovanligt fula tröjor, är alltså nästa gäng som drar i backklippan.

Vi får väl se.

Jycken är i Järna och umgås med bland andra sin mamma. Själv ska jag klämma en nattmacka och en grolsch (holländsk produkt). Joakim Jensen. Dahlin? Det ser ju en smula oroväckande ut. Men det har vi haft på kläm att det skulle bli mest hela tiden…

Ord på vägen: Upp i topp

Ett alternativ är förstås att Bajen lånar Björn nu när Fulham lånar Vincenzo, den gamle Romahjälten, så att grabben får speltid där han hör hemma. Charlie, Runa, Pålle och en hel Ljusvattnets Maradona som kubbas om platserna där framme vore inte helt fel. Om man säger. Och en dansk, en argentinare och vår egen Bellman Jeffrey samt Erkan på andra flajern och Chanko nånstans i bakhasorna på dem ser bara bäst ut. David på rätt kant, Farstafyndet och Maximum Max i mitten och den enda Sulan värd namnet – dumt att klaga. Och heter man Hellström kommer det naturligtvis att gå bra. Så enkelt är det. Och om det behövs: in med vår ende (snyft) islänning och upp med Sulan på topp.

Mokabryggaren har puttrat på ett par varv mellan vilka jag knoppade en nödvändig bonustimme. Men nu är det dags igen: Kvinnor har en nämligen en tendens att göra saker ordentligt och då återstår bara att ge sig. Arbetet med syplatsen (”Är det där korgen för konstiga saker?" eller ”Kan inte det här vara hår också?”) är på nytt i gång. Och tar möjligen aldrig slut.

Jycken kanske behöver gå ut? Jaså, yngste sonen tog hand om den detaljen.

Vad letar folk och fä efter när dom så här inpå nyåret hittar fram till denna halvdebila blogg? Jo, följande: ”nakna svenskar med blöja”, ”ring i näsan”, ”preben elkjær”, ”frisparkar”, ”svenska ordstäv klart sade”, ”tuttar”, ”nackspärr”, ”baksidan”, ”slipsknuttar”, ”tranholmen drunknade” samt, hör och häpna, ”ord på vägen”.

Magnus Tappert har för övrigt hamnat i Degerfors, av alla ställen på jorden.

Kaffet är klart.

Should I stay

Vi ångar ogenerat på in i framtiden. En skadad Erkan får tyvärr inte tunnla ecuador- och venezuelagubbar i landslagsdressen, och Max? Tja, är Purple dynamite verkligen nåt för honom? Och sex mille för nån som är ovärderlig? Fast belgisk öl har förstås vissa kvaliteter. Kaffet till chokladen däremot tycks mig vara ett osäkert kort.

Kvinnorna är kvar i huset. Berget av textilier och knappar har en tendens att växa, enklast genom att ta allt större utrymme utanför den så kallade syplatsen, men solen skiner och vad vore vi utan kläder?

Eller kaffe?

Nu ska dom hänga ännu en släkting till Saddam. Bevittnar vi Bushs personliga vendetta för att farsgubben inte fick göra jobbet klart eller är det ytterligare en milstolpe på vägen mot demokrati?

Är du en del av "Sveriges tjockchock": 4.260 ton? Jul- och nyårskäket har nämligen fått oss att öka i vikt motsvarande 2.800 flodhästar eller 1.400 elefanter. Meddelar en kvällsdrake.

En annan avslöjar att en deprimerad Linda ställer in en spelning. Anledningen lär vara att hon inte orkar. Fadde för sin del har inte bytt lakan på ett bra tag.

Som sagt: solen skiner. Vi klär på oss och går ut.

Alla dessa projekt

Mokabryggaren puttrar lyckligt på. Det är en skön känsla att göra jobbet åt nån som uppskattar det. Jag försöker låsa in mig på kammaren. Huset är trots den tidiga timmen fullt av fruntimmer; jyckens matte har en så kallad syplats som vuxit till ett outsinligt okontrollerbart förråd för allt som har med saken att göra och som med gemensamma krafter ska rensas och sorteras av släktens, just det, kvinnor, och var vad hon önskade sig i julklapp, och emellanåt hör jag saker genom dörren som ”här är tovade grejer” eller ”käpphästprojekt” eller ”vart tog den där rosa vägen?” eller ”man kanske ska ha rutigt i ett och ett med blommigt” eller ”det här är ett så läckert tyg” eller ”hundra meter sånt här fult jävla tyg” eller ”låt det ligga så länge”.

Äldste sonen slaggar sin vana trogen som en sten. Den yngste ska ut med jycken. Barn borde alltid ha lov. Ska jag göra femtio armhävningar nu, så att jag är klar med ett av mina kanske-löften från tolvslaget häromdagen? Kaffedoften tränger igenom oväsendet. Jag tar med mig en balja och smiter ut för en tagg i solen. Löven ligger där dom ligger. Men styrpulpeteten kom till slut upp ur vattnet, som nästan ser badvänligt ut. Om tretton dagar startar försäsongsträningen.

Snart är det dags igen

Hummern är på tining och alsacen i frysen. Vi räknar ned och vänder ännu en gång blad och ser i vanlig ordning tiden an med visst nostalgiskt grepp om tillvaron såhär timmarna innan vi är där på andra, säkra sidan där allt fortfarande kan ske – exempelvis ett SM-guld som alla vet inte är någon omöjlighet om bara världen blir lite mer rättvis. Vad mer är vi säkra på? Tja, tio fotbollsspelare har kontrakt som går ut 2007 vilket leder till febril aktivitet både här och annorstädes varav ett och annat namn kommer att få en annan att fälla en tår. Som vanligt alltså, och det är vi alldeles bombsäkra på. Själva har vi gett oss själva den på att inte ge några löften, men det är klart; när man står där vid själva bladvändningen runt tolvbläcket och håller för öronen och rycks med i alla andras tjo och glam kanske man åker dit. I så fall ska all kraft ägnas åt att lägga till ett ”kanske”.

Årets grönvita bokslut innehåller allt. En del hade man naturligtvis velat vara förutan. Men det gäller förstås även allt annat man fått vara med om, så på den punkten finns ingen skillnad.

Till slut en bild från året som gått. Observera det hemmagjorda hammarbytrollet i näven i bildens mitt. Även om slutresultatet i just denna match gav den fullständigt obegripliga orättvisan som då och då drabbar Bajen ännu ett ansikte, finns det bara en sak att tillägga: Snart är det dags igen.

In i det sista

Att hänga folk är om man får tro USA:s president en viktig milstolpe på vägen mot demokrati.

Jycken sitter på förstukvisten och glor frågande på regnet. Mokabryggaren ska alldeles strax leverera dagens första omgång java. Enligt uppgift är det årets sista dag, och gärna för mig. Runt sex miljarder människor firar för övrigt nyår vid en annan tidpunkt. I vanlig ordning ska vi ta oss an vår tids järpe, nämligen hummern, gratinerad enligt konstens alla regler. Samt ekobiff, levererad av en relativt sett glad ko.

Torvalla IP lär bli en av nästa års viktigare platser för den som är intresserad av nyheter värda namnet.

67-årig kvinna födde tvillingar efter provrörsbefruktning. Det gör den spanska kvinnan till världens äldsta tvillingmamma, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Fler årtal: Efter 362 år kommer världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, att upphöra på papper och ta steget ut i sajberrymden, får jag mig meddelat.

Mer sajber: Nån fd allsångsledare lär enligt en numera raderad blogg förd av någon som fått förtroendet att representera folket i Maria-Gamla stan ha tvättat bilen och möjligen konsumerat mackens porr, vilket fick den något större kvällsdraken att göra löp på den aktuella bloggarens sambo.

Mer kärlek: "Hon kunde inte sluta ta på honom", säger ett ögonvittne om vår ledande kronpretendent som nu lär visa sin kärlek öppet, meddelar samma kvällsdraken.

Kaffet är klart.

Knaster

Åter från udden och en mindre kvällspromenad i dimman. Jycken hittade tack och lov hem. I dag åt vi för övrigt vår första måltid (lunch) på ett tag utan svärmors in spe skinka på programmet. Nu är även den finito. Dock lyckades vi hitta ett paket bacon. Grabbkäk alltså, med mycket makaroner. Vi diskuterade snygga självmål medan mörkret smög sig på.

Husets kvinnliga inslag har varit borta mest hela dagen och typ tokshoppat upp julklappspresentkorten till dottern och passat på att ännu en gång glo på utställningen med Alberto och Bror. Alla vi andra har i princip inte gjort nånting av värde.

Fast det har vi visst, kom jag just på glömsk som jag är. Fyra miljoner löv togs omhand i vårsolen. Alltså flyttades från ett ställe till ett annat.

Joe Strummer har kilat vidare, läste jag när jag var ute på grönvit bloggrunda. Jag är inte bara glömsk; vissa dagar går spårlöst förbi. Typ "jaså, har Beatles gått skilda vägar? Tja, den 16 april 1970 vet jag inte vad som hände." Det får bli ett varv förbi vinylsamlingen och en starobno. Sonen lär komma viftande med sin ipod, men det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Hela bilden

Tillbringade större delen av förra natten med del två av en snygg dubbel-dvd tillsammans med äldste sonen som fick den i julklapp eftersom han inte var i jämmerdalen när det begav sig och följaktligen inte hade möjlighet att vara på plats Råsunda nine twentysix, och det som slog mig var vad som inte framgick: nämligen hur fullständigt överlägset Bajen var Aik på alla plan. Alltså, det framgick att de var överlägsna, till och med hela expertkadern på plats i rutan, från Tommy Svensson till numera avpolletterade tränaren för länets möjligen tredje bästa lag, var rörande överens om just den saken, men teveutsnittet ljuger alltid, bara så ni vet om ni händelsevis tror på allt som sker i rutan. Det pågår nämligen ständigt något utanför bilden som förmedlas, såväl i fotboll som i krig om ni nu tror på precisionsbomber. Den som var på plats just denna magiska kväll har hela bilden: överlägsenheten var, tja, varför inte monumental.

Men en sak stämde till punkt och pricka. Sju tusen bajare varav ett par tusen utspridda här och var lät bra mycket mer än tjugotvå tusen andra.

Och nu är det natt igen. Kalasjulölen är slut för denna gång.

Första dvd:n sparar vi till en annat tillfälle. Vi ska nämligen göra det som jycken redan gör och, hör och häpna, äldste sonen: slagga.

Som en annan dag

Jycken och jag är på väg mot udden och småfilosiferar bäst vi kan. Det är snortidig urtimme, mörkt som attan som sig bör såhär års när allt sjunger på sista versen, till skillnad från väderleken alltså som numera är mer av obestämdbar art även om jycken varit fästingfri ett tag, och det har tydligen varit jul, men vi känner oss tämligen oberörda av detta faktum trots ett väl inslaget märgben eller för all del ett par röda yllesockor som hittade ett par nya lyckliga ägare och som är med på promenaden.

Inte så att vi inte har kört vårt fulla race för att upprätthålla traditionerna, men det var nåt som saknades. Eller gick oss förbi. Delvis tindrande barnaögon till trots. Eller trots en ovanligt schvungfull tomte på grannvisit hela vägen från Dalarna med förhållningsorder att inte bli bjuden på starkt. Eller granen som är huggen alldeles i trakten. Eller för all del en förträfflig jansson som jag provsmakade natten innan nyss hemkommen från lönefabriken. För att inte tala om ett antal kalasjulöl från Nils Oscar.

Fast ska vi vara riktigt ärliga? Vi konsumerade kanske inte riktigt så mycket som krävs för att få hjulen att snurra allt fortare. Till allas båtnad.

Vi drog bara ett litet strå till stacken.

Vi trampar på längs upptrampade stigar och funderar på året som gått och det som skall varda. Med tanke på hur det ser ut i världen, årets erfarenheter av liv och död, minnet av stickande brandrök, hur det gick för Bajen och hur det kommer att gå etc för att inte tala om eventuell kvarskatt, sopberget och vår nya tids politiska egenintresse, så tillhör man nog arten kallblodigt lättsinniga.

Och det är väl tur det, med tanke på hur det ser ut i världen.

Vem vet, det kanske ljusnar. Det finns tecken som tyder på det. Snart har vi alla slutat tänka på saken (om man så vill, småfilosifera utan vinstintresse) och äntligen blivit konkurrensutsatta med samma mål i sikte. Folkpartiet, till exempel, har ju en gång för alla bestämt sig för att rensa upp i det pedagogiska träsket enligt parollen Det finns bara en väg att gå och det spelar ingen roll varför du skulle vara av en annan åsikt och redan från tre års ålder ska du veta om det. Kristdemokraterna å sin sida ska införa obligatorisk daglig mässa för att få a-kassa och där prästen kommer att få ett icke obetydligt ansvar för svavelosande predikningar över latmaskar, krumma och icke godkända i vandel, ordning och uppförande. Väl utanför kyrkporten väntar centern för att leda de förtappade i örat till bättre bemedlades städhinkar, walmartcentra och swimmingpooler som behöver rensas på löv.

Moderaterna, å sin sida, bidar sin tid.

Vad göra socialdemokraterna? Ingen aning. Förutom att hänga på tåget. Problemformuleringsprivilegiet (ett jävla skönt ord att skriva) har nämligen rusat dem förbi.

Den lede Fi är för tillfället neutraliserad.

Och då har vi inte ens ägnat en tanke åt Bush.

Nä, det är tur att det finns annat här i världen. Jycken snusar runt i buskarna, hittar en talgboll och smäller i sig den innan nån får för sig att hon inte får det och jag tänder en tagg. Vi är nämligen längst ute på udden och når i samma ögonblick ett slags insikt. Så är det nämligen ibland: syntesen av så kallad frisk luft och tankeverksamhet av nästan vilket slag som helst kan ge de mest häpnadsväckande självklara resultat. Vi har bestämt oss; vi höll konstigt nog på att gå vilse men har hittat hem: snus, fruntimmer och brännvin. För att inte tala om Bajen. Och att få upp på land styrpulpeten innan vädrets makter slår om. Femtio armhävningar och sen väcka ungarna.

Men först en rejäl balja kaffe.

Lite Football Manager över det hela

Sonen är hemma efter tre månader i landet där barnen går klädda i gardintyg och sjunger så in i vassen bra och tog jycken på promenad under de karga svenska stjärnorna. Själv hamnade jag på den här länken och undrade försynt: vem är spelaren i allsvenskan som eventuellt har högre lön än Charlie Davies?

Och så ska det bli en ny arena. Eventuellt det med, förstås.

Vi ska käka fisk, delvis för att bli intelligentare men också för att vi om ett par dar går in i skinkans tecken. Det visste ni inte, men däruppe finns faktiskt en sån stjärnbild. Själv är man född i grisens tecken. Det är ett tecken om något.

Nästan som Pelé

"Thats why Hammarby gave him such a horrible contract offer that he turned it down ... Charlie Davies var den som de flesta hade tänkt skulle bli ligans nya ..."

Sånt får man läsa när man är ute och googlar. Riktigt vad det betyder vet jag inte.

Sen får man heller inte köra sitt vanliga bloggrejs utan ska uppdatera och konfirmera och nya lösenord och hela programmet.

Som om det inte räckte som det är.

Tiden går. Saker händer. Möjligen är man inte odödlig, men det återstår trots allt att se. Uppleva. Konstatera. Vara med om. Göra något åt.

Hemma igen tog vi ett varv runt huset jycken och jag i stjärnljus och viss kyla efter ett antal på Carmen och surr med gammal polare om livet och döden och som det ibland kan bli och inte minst varför. Nödvändigt helt enkelt att ibland surra på och med besked. Jycken däremot fick upp ett spår, och jag lät henne få sin vilja fram. Vi hamnade i ett buskage av sällsynt buskigt slag. Eftersom jycken var kopplad. Sen stod vi där och glodde.

Vi håller alltså på att avsluta ännu ett av dessa sällsynta år som man får vara med om. Vi sträcker försynt på ryggen och laddar om.

...och undrar om det är klart nu...

Absolut klart

Jaha, så slutade allt lyckligt på alla sätt och vis om man tänker på allt nattsvart som kunde ha inträffat ända in i det sista på alla håll och kanter om bollen studsat fel både här och där eller domarn haft pipan i munnen.

Lilla silvret, hur stort är det egentligen? Det kan väl bara vara Svenska fotbollförbundet som kan komma på nåt så dumt. Vad säger Riksidrottsnämnden?

Nhleko fick målet, va? I så fall: proppen är ur. Det måste betyda nåt inför nästa säsong.

Att Pablo gjorde ännu en klasstrut så här på upploppet förvånar i alla fall inte mig. Jag anser att det också borde betyda nåt inför nästa säsong, som måste ha börjat så fort slutsignalen löd på Värendsvallen. Tog Tony kommandot redan på spelarbussen hem?

Nu ska vi göra annat ett tag.

En riktig lirare

Jobbiga årstiden är här. Nu talar jag inte om alla löv som hann drunkna i snödreven, bilen som har sommardäck, kylan i största allmänhet, gräsklipparen som frusit fast, kalla fingrar och domnade tår när man framhärdar i gympaskor och alla svordomar när man viker av runt ett gathörn och tårarna som nordan piskar fram. Eller mörkret. Och allt annat elände. Rullgardinen går ner och man undrar om den nånsin går att få upp igen.

Det är uppbrottens tid. El del har redan bestämt sig, andra hoppas ännu på ett under. Och Petur flyttar hem till Island.

Det skulle naturligtvis ske nån gång, men är lika fullt sorgligt. Han har satt sina spår. Yngste sonen vägrade en gång i tiden att klippa sig för att han ville se ut som Petur, och trots att jag tydligt och pedagogiskt visat och förklarat att Petur har klippt sig sen dess hjälper det inte. Bara som ett exempel.

Petur var inte bara en backklippa. Han var också spindelmannen med oslagbar förmåga att vinna bollarna som spelades upp på motståndarnas targetplayer. För att välja ett annat exempel.

Han var här, han försvann ett tag, och sen kom han tillbaka till Söderstadion. Och nu försvinner han på riktigt.

Fast det är förstås inte sant. Han finns kvar som en av de stora grönvita eftersom han satte sitt avtryck på och samtidigt präglades av vad som Bajen står för.

Snart sätter Tony sin stämpel på Hammarby. Och rullgardinen släpper trots allt in lite ljus. Blir det Royal League-spel får man hoppas att mannen vid rodret har den goda smaken att låta karln med det stora grönvita hjärtat spela åtminstone sista kvarten i nån av matcherna på Söderstadion.

Sagan om Anders

Fan, här går man som en annan Nalle Puh i snöblasket som en del envisas med att kalla snöstorm. Dock utan jycke eftersom den tog med sig hela familjen ut i skärgårn i ottan för årets höstlovssejour bland de snorhala klipporna – om dom nu hann med båten. Om dom nu hann med båten har en annan tre dagar framför sig av ohejdbart sunk; redan nu, efter dagens första kaffebalja, och efter att ha lämnat av hela basset vid tunnelbanan, är diskberget astronomiskt högt.

I natt letade en annan runt på nätet efter svaren på Sagan om Anders. Vad tyckte Svenskan? Med risk för att bli stämd återges här hela texten inklusive rubrik:

Rubrik: Linderoth steg av som vinnare

Text: Anders Linderoths sista hemmamatch som Hammarbytränare blev ingen klang- och jubelföreställning.

Avrad: Stockholm TT

Kort och koncist – men möjligen något rumphugget.

Den större morgondraken koncentrerade sig på Gefle, som i andra halvlek spelade ”fortsatt bra försvarsspel” och ”pressade på rejält sista minuterna på förlängningen”. Sista skottet mot Hammarbymålet stod tydligen ”målvakten Mattias Hugosson (!) för. Han var med uppe vid Hammarbys straffområde under Gefles sista anfall och hörnor.”

Vi som var på plats tyckte nog ändå att det mest var fråga om spel mot ett mål. Det som Hugosson stod i.

Att Pablo fick sätta dit den känns alldeles rätt. Och jag är övertygad om att han borde få ett nytt kontrakt. Med Hammarby.

Nu får han möjligen inte det. Och det är synd. Han är nämligen fortfarande på väg framåt.

När Pablo är skadefri och slipper möta långa uppspel tre meter upp i luften har han en oerhört fin teknik, både vänster- och högerbössa och näsa för målet. Att han missar det är inget unikt, det är sant, men säg den som inte gör det. Annars hade matchen slutat 6–0. Ungefär.

Och om inte Petter Furuseth nöjd och glad sätter sin kråka på ett nytt kontrakt föreslår jag spöstraff för de ansvariga. Han kom för övrigt också till Bajen en gång i tiden för att göra mål i parti och minut.

Sagan om Anders? Tja, den fortsätter nog. Han har gjort sitt jobb, ett nytt väntar. Klackens uppmaning om att ge dem en sång värmde förstås, men känslopjunk har nog aldrig varit en av hans många sidor. Det går upp. Och det går ner. Och ibland är det jobbigt nog att ta farväl. Och är man farfar så är man.

Det kunde ha blivit ett par guld på vägen. Det blev inte så.

Han har i alla fall ett råd till sin efterträdare, om man får tro SvD när man väl fick den i handen: ”Med den ljudnivå det är här på Söderstadion så gäller det att ha allt förberett på träningen, sen är det ingen som hör dig.”

Ungefär som i rymden alltså, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar.

Nu har Hammarby allt i egna händer för att knipa den där åtråvärda bronspengen som ger Royal League-spel i långkalsonger och luva, för att inte tala om hur den eventuella publiken plägar se ut. Sånt lär härda inför eventuellt framtida Europacupspel, är väl tanken med att möta norskar och danskar på tjälen. Min enda bön är: Tag lärdom. Säsongen blir lång och vi vill slippa alla skador.

Slipper vi alla skador tar vi guld. Med två Petter. Och gärna med Pablo.

Snart är jobbet Tonys. José är i hamn – som fick ett bättre bud sedan MFF visat intresse. Håll i Pétur (Island ligger där det ligger, även om ett år), Furuseth och Paulinho. Och Eguren. Och Pablo. Och...

Det finns med andra ord all anledning att återkomma i saken. Men först ska Linderoth senior ner till Växjö och Värendsvallen och det som en gång var Stigs och Tommys, Inge Ejderstedts, Peo Bilds, ”Lill-Dammas” och, just det, Anders Linderoths hemvist när det som han åstadkom på planen var så in i vassen bra att han tilldelades Guldbollen. Östers största förlust i allsvenskan genom tiderna lär för övrigt vara 0–6 mot Bajen.

Det vore en upprepning värd att avsluta fem år i Bajen med. Men då krävs att inte bara Pablo sätter sina chanser.

För övrigt tycks hela basset ha hunnit med båten, så nu sunkar vi loss.

Ibland är det dags att vända blad

Ibland är det dags att vända blad. Ibland vänds bladen ändå. Som om ens morgontidning plötsligt ser helt annorlunda ut när man häller upp dagens första kaffe och huset är tyst och man sitter där vid köksbordet och kliar jycken under hakan och mörkret ligger tätt utanför fönstren och det gör inget annat än regnar. Som om man tar ut nåt i förskott och sen är det bara som det är när man läser om det som var. Annorlunda. I morgon är vi där.

Som att i kväll är Anders Linderoths näst sista dag på jobbet men den sista på klassisk mark och den skönaste platsen på fotbollsjorden av alla. Ett tämligen nypåfunnet mantra snurrar på i bakhuvudet. Ett som hör Linderoths tid till. ”Glöm aldrig Gefle” är ju om man vill mer relevant än nånsin, just denna kväll av alla. Och på Söderstadion av alla ställen.

Det är ju förstås fortfarande samma järngäng som ska ut och kriga och göra jobbet på vad som tenderar att vilja bli en hösttrött gräsplätt, om man får tro sina ögon nu när mörkret lättar men regnet fortsätter att falla tungt. Samma järngäng men som numera alltid ser annorlunda ut som det alltid gör när de grönvita heroerna ska ut på den gröna mattan (nåja) för att göra sitt jobb. Och får Erkan chansen just denna kväll och gör det han kan kommer filmreferenserna att stå som spön i backen. De med.

Jag misstänker att det filas på grönvita bokslut över Linderothepoken här och var i den grönvita stratosfären. Själv nöjer jag mig med att än så länge konstatera att jag redan saknar hans truliga uppsyn och korthuggna svar på presskonferenserna efter matcherna. Konsumtionen av naturligt bubbelvatten kommer hur som helst att gå ned radikalt. Om nu inte Tony…

Tids nog får vi veta. Innan dess finns det gott om tid att sia, ta ut segrarna i förskott, drömma om pokaler och ära, misströsta över alltings överjävlighet. Men i kväll är det Gefle som gäller. Söderstadion kallar. Laget ska göra jobbet, men det är Linderoth som sätter en punkt. Och det finns bara en sak att göra. Vara där.

Sen vänder vi blad. Vi har redan sadlat om, det är dags för ny kostym. I morgon bitti sitter vi här med en balja kaffe och morgontidningen och ser ut i mörkret och funderar. Det ser annorlunda ut, men det är i stort samma sak.

Och jyckens morgonpromenad ser fortfarande ut att bli blöt. Vi måste ut.

En bit på väg, trots alla idioter

Sveriges bästa fotbollslag heter Hammarby. Det är inte omöjligt att Elfsborg är näst bäst, men osvuret är bäst.

När man har en computer som abrupt tar sig själv av daga, slocknar, lämnar in, och emellanåt med andra ord mitt i just det som man tänkt och som just ska bli till för evigheten och som man redan filat lite på, då gäller det att hasta över tangenterna. Vi skiter alltså i analysen, när som helst släcker fanskapet ner sig själv, Bajen är bäst ändå.

Jag hinner dessutom få hem några mejl medan fingrarna löper amok, kastar dit ett öga och tänker: Kan vi inte bara skjuta av alla idioter?

”Vi genomfor prisdragningar for vora kara kunder”, mejlar mig Nordea Bank. Det låter ju oerhört spännande. Bland annat är det ”en unik möjlighet att vinna en bil”. Klicka på länken bla bla bla.

Dumjävlar, kan ingen bara skjuta av dom? Jag knattrar på. Fingrarna glöder. När som helst…

Och inte en dag utan en björn i pressen, hinner jag uppfatta. Blir dom inte skjutna på fyllan av nån kung får dom som den senaste idioten för sig att anfalla en travhäst och som tack för initiativet få benet avsparkat.

En sak till. Men av vikt. Bajen i Globen gick inte heller av för hackor. Även en bra bit uppifrån såg spanjorerna ut ungefär 20 kilo tyngre och 15 centimeter längre. Inte tillsammans utan var och en för sig. Bajen stod upp och matchade giganterna i 57.30 av 60 minuter, men så fort det blev det minsta slarv, så straffades man. Och, om man får sura lite, några idiotiska domslut verkade vara lätt bortabetonade, eller om man så vill på känt manér gå i storlagets favör. I alla fall om man får tro vad man såg på sextio meters håll.

Hur som helst var publiken med på noterna = 7.500 bajare i Globen kan inte ha fel.

Men okej, vi hinner inte knyta ihop resonemanget innan computern fallerar på nytt, det är jag säker på, men så här ligger det till. Omständigheterna gjorde att jag var på Arlanda och inte mig emot, men jag hann bara se sista tjugo av Bajen–Elfsborg och det via dumburken hos den enögda grannen, som för en gångs skull jublade när han fick se ett riktigt klassmål. Och det var verkligen inget att orda om: ett lag på planen, Chanko såg ut om han börjat röra på sig – och Pablo? Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska vara kvar.

Det såg kul ut. Både på planen och på läktaren. Men vad annat kan man vänta sig när Sveriges bästa fotbollslag spelar jota.

Tjugo minuter sade allt.

Förväntansfull

Jag kan inte lämna ämnet ”Disneys figurer i falsk sexorgie på Disneyland” i fred. Just ”falsk sexorgie” är påtagligt lockande, eller hur? Eller är det bara jag som blir nyfiken på hur sådant går till rent explicit? Och plötsligt fanns länken där igen. Upplevelsen är naturligtvis fullständigt bisarr av den enkla anledningen att man inte har en aning om vad som ska ske.

Och, tja, det hände väl inget. Fast den skönt skakiga dogmakänslan gav ändå upplevelsen en karaktär av autenticitet. Eller nåt sånt.

Eller också är man lurad igen. Kvällspressen gjorde sitt jobb.

Fast det mest bisarra är att det tydligen också är ett jobb vilket som helst att gå utklädd till Långben.

Fast det var inte det jag skulle ägna mig åt när jag knäppte på computern. Utan det faktum att det i dag blir Globen och Bajen–Barça. Storfrämmande, alltså. Olssons handbollsgrabbar kom alltså först till skott ute i den i den stora världen att möta motstånd av katalansk kaliber (Villarreal gick ju inte av för hackor, om man tänker på saken och spelarnamnen, men ändå). Obotlig optimist som man är tror man ju att mister X:s fotbollsgrabbar gör om bravaden om ett par år. Hur som helst, såg bortafajten via dumburken, och visserligen var Barcelona numret större och tycktes ha kontroll på tillställningen, men det fanns ändå snudd på kontakt ibland och med lite mindre respekt, full fart och 110 procent kan det gå att rubba motståndarna i kväll. Men det kan ju och för sig också gå åt helvete. Därvidlag är handbollen ungefär som fotbollen.

Fast just nu är följande skönt att nyktert konstatera (och så småningom gärna applicera på jotan): Säga vad man vill om svensk handboll – men om Bajen ska få något motstånd att tala om måste laget ut i Europa…

Vi blir tre. Yngsta sonen och dottern följer med. Nån gång ska ju vara första gången i Globen. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle. Manu Chao möjligen. Eller när Bajen är i Champions League-final så klart.

Grannfrun tog med sig jycken på morgonpromenaden. Det som är mest anmärkningsvärt är att hon fann sig nödsakad att i förbifarten meddela att hon hoppade i sjön häromdagen. Nu ligger bevisbördan åter på mig för att bringa klarhet i vem som tog sista morgondoppet.

Och jag som hade hoppats att jag lämnat ämnet för året.

Tuta och köra

Halleluja, och pris ske den nya regimen! Det blir billigare (ny momssats) att åka skidlift!

Men då måste jag ju förstås göra som Ingemar. Tjacka skidor. Hmm.

Annars är det trevligt att Stockholms nya styre (som till skillnad från riket har nån som tar tag i de här bitarna) fått ett kultur- och idrottsborgarråd som lärt sig prioritera och redan som första punkt på första dagordningen tog sig an arenafrågan för Tjockhults fotbollslag, av vilka ett går i första hand. Och även i andra, faktiskt.

Att Hammarby behöver en ny arena kommer borgarrådet att själv få uppleva på plats, eftersom hon vikt måndagen till Hammarby–Elfsborg, så snacka om smak. Inte nog med det: hjärtat klappar på rätt ställe.

Hon tillhör för övrigt den generation som växt upp med Ingemar och Björn på burken, är hon noga med att påtala i intervjun med henne i huvudstadens andra morgontidning som dessa livgivande fakta är hämtade ifrån. Så hon bör med andra ord ha en viss distans till all pseudohysteri runt nutida idrottsbroilers. Att hon en gång i tiden bott i Gubbängen gör ju inte saken sämre.

Men visst, det blir inte bara hon som blir besviken om inte första spadtaget är taget under de närmaste fyra åren.

Första spadtaget?

Jyckens morgonpromenad gick undan. Vi stötte på två våldsamt uppspelta bestar och en matte och en husse där de som höll i kopplet hade viktigare saker för sig (nämligen tala högt och ljudligt i telefon om, lät det som, ingenting) och vände ryggen till och lämnade uppgiften att få isär ihopsnodda koppel till en annan. Jycken och hennes för tillfället bekantskap har nämligen den egenheten att så fort de är kopplade ge sig fan på att trassla till det hela.

Hemma igen slog mig tanken att lägga på en slapp, men sen påminde jag mig själv om att jag snudd på lovat mig själv att börja typ ett nytt liv.

Så jag tankade mokabryggaren på nytt.

Louay Chanko visar god självinsikt när han säger att han har en bit kvar. En man för framtiden, alltså, och vi stöder den teorin. Vi tror till och med stenhårt på den. Vi i positiva klubben som ser nästa års guld som klappat och klart.

Spanske kungen lär ha skjutit en full björn. Ja, den var tydligen så full att ”den inte kunde försvara sig”.

Och ”Tjock-Steffe” lär ha dömts i morse i Beach Boys och Schwarzeneggers förlovade land. Han var tydligen också på lyset.

Nä, ska man börja typ ett nytt liv ska man göra något åt det.

Bolaget nästa!

Vadå Dinkelspiel?

Favorit i repris: Ingenting är klart, säger Henrik Appelqvist, så då är det väl inte det. Varken här eller där.

Jag har inte en susning om vem det är, säger Thom Åhlund om det just nu aktuellaste namnet som torgförs med bestämdhet i medierna.

Snart vet vi vem det är. På söndag kväll?

Vart Anders Linderoth tar vägen är ju inte heller helt ointressant.

Det går inte att komma ifrån att sista derbyt på Söderstadion innebar ett visst mått av tappade mungipor och förtida pannrynkor (nja, det kan ju iofs beror på andra omständigheter av mer naturlig art, som kvällspress och könsmaktsordning). Hursom: Vi sonkade ihop, det satt i, och det finns fortfarande tendenser till håglöshet i arbetet med att få tillvaron att gå ihop.

Inte nog med det: det är höst. Tydligt illustrerat i Hamstad.

Jyckens morgonpromenad handlade mest om att rulla sig i löv och annat som är på väg att förmultna. Väl längst ute på udden såg allt så himla dystert ut att vi ägnade oss åt att lova oss själva att starta typ ett nytt liv. Allt förmörkat av att vi glömt rökverken hemma.

Så vi gick hem med raska steg.

Gunnar Thor vill tillbaka till startelvan, säger han själv. Det är ytterst lovvärt men också, får man hoppas, självklart att man vill tillhöra den eftersom det måste vara den springande punkten på den här nivån. Hursom: så länge han var på planen gick det ju dessutom skapligt för laget.

Och tabellen vara alltid lika uppdaterad och upptejpad på kylskåpsdörren.

Men iofs gick det ju också länge rätt bra när det begav sig med Fischbein i centrum.

Sådär kan man hålla på att fundera när man har sonkat ihop.

Så vi ska alltså typ starta ett nytt liv.

För att sätta fart på systemet knäppte vi på computern (som också har sonkat ihop) och mokabryggaren (fortsätter att leverera) för att bygga upp oss.

En fråga vi omedelbart ställde oss när omvärlden öppnade sig för oss är följande: Har vi alltid undrat vad Långben säger innan han kopplar skamgrepp på Walt Disneys kända mus?

Fast sen försvann visst kvällspresslänken i ämnet.