Uppgifterna att Nicole Kidman inte är gravid dementeras av stjärnans taleskvinna, om man får tro den något större kvällstidningen. En annan är i vanlig ordning helt oskyldig och följde med yngste sonen utrustad med hammarbytrollet och med snygg flagga som han fått i julklapp på bandy på Zinken där det var meningen att seriesuveränerna Sandviken skulle mosas såhär på årets näst sista dag. Det gick alldeles utomordentligt. Vi blev lite oroliga när en bajare slog sönder en klubba, med tanke på ekonomin, men gladdes väldeliga inklämda bland drygt fyra tusen andra bajare åt 8–2-krossen. Jag tror till och med att vi dessutom nästan såg bollen gå i mål var gång det skedde, trots begynnande skumögdhet (eller kanske tack vare). Innan dess fick sonen chansen att käka färdigsmält hamburgare på ena sidan Hornsgatan, men valde i stället fiket mittemot där vi tuggade i oss var sin köttbullsmacka på ett berg av rödbetssallad. Så varför klaga såhär nu när nedräkningen börjat på allvar.
Nästa år hoppas vi på full rulle redan från dag 1, bland annat på transfermarknaden. Men det kan vara bra att veta att norrmän kan vara ogina, särskilt när dom tidigare fått spö och inte fick fortsätta ut i Europa. Sen hoppas vi naturligtvis på världsfred. På det personliga planet hoppas vi på att vi för en gångs skull ska ta oss samman med besked. Vi ska helt enkelt göra mer av allt när vi väl gör det: vi ska bli snällare, fullare, gladare och villigare när vi är på g. Våra armhävningar, till exempel, ska till slut bliva oräkneliga; gitarrsolona klanderfria men ändå framkalla ståpäls; våra ord här och på andra håll tillräkneliga. Inte nog med det: jycken ska få så hon tiger. Och könsmaktsoordningen upprätthållas. Får vi dessutom en massa pengar vet vi vad vi ska göra då också.
Sen ska vi också försöka få i väg julkorten innan påsk.
I morgon, eller vänta, redan i dag, tar vi som vanligt oss an årets ananas och järpe, nämligen hummern.
Vi käkar den redan till lunch, för att vara på den säkra sidan.
För att vara på den riktigt säkra sidan säger vi gott nytt år redan nu. Och då tänker vi särskilt på all ni fem miljarder som firar nyår vid nån annan mysko tidpunkt.
måndag, december 31, 2007
lördag, december 22, 2007
Vi må oxå
Nåt slags prana kanske? Eller sväva lätt såsom en trana? Vem vet. Gottkiosken kommer alliansen att riva – om den nu inte redan är borta. Snart bara en dag kvar innan årets föreställning och nu är längsta natten i full blom och jag känner en kille som bor långt ini skogen. Skägget är kammat, käppen funnen, säcken lagad. Grannsämjan kräver en insats. Vem vet, det kanske blir åska? För så är det: Har du tänkt på att det som händer imorron vet du inte förräns dess? Det ser ut att bli max två hundra klappar under granen, och man frågar sig: Har du det bra – allt du vill ha o kanske mera?
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
onsdag, december 19, 2007
Fel igen
"David och Benny lirade badminton. Benny hade grym spänst, medan David hade sjyst sidledsmönster", förklarar sonen för den mer än lovligt förvirrade fadern (se föregående inlägg) som fått blåsor på fingrarna eftersom han frampå småtimmarna letat upp gamla vax med Clapton, kopplat in guran och lirat skiten ur the God.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
"Vem fan är det?"
Blir det inte alltid ständigt värre? Fast om några dagar blir det ljusare igen, bara så ni vet. Men om drygt ett halvår blir det förstås åter mörkare.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
onsdag, december 12, 2007
Hålla nollan
Solen, som redan är på väg ned, är uppe. Vi passar på med tagg och fika på den gistna träbänken – och får gå in till dammsugarens dön för att hämta bajenbrickorna.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
tisdag, december 11, 2007
Mycket på en gång
Morgonpasset. Matten tog hand om jyckens promenad, jag knäppte på kaffemaskinen och tände en tagg, glodde på grådasket och funderade på att göra några armhävningar. Sen har man kört grejer till insamlingscontainrar: tillplattade mjölkpaket och filmjölksdito, joshistorier från världens alla hörn, ett ton tidningar och två ton reklam, en (okej, två) starobno med flera i olika kulörer, den svartvita laserskrivaren som kostade trettio lakan runt nitti, en låda disketter (minns ni dem?) Och så vidare. Det är lite grann sagan om den lilla gubben som dragit sitt strå till stacken över det hela, om ni läste helsidesannonsen i gårdagens DN, som vi skrattade åt tills vi grät.
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
måndag, december 10, 2007
Alfred E. Nobel
I dag är det festligt värre, sägs det.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
torsdag, december 06, 2007
Absolut Ångest 48
Fotboll ute året runt även på våra jämmerdalsbreddgrader? Det ser så ut. Yngste sonen sitter i baksätet och fyller på bränslecellerna med en snabbt ihopsmälld dubbel kravmärkt ostmacka, det är som vanligt bråttom, vi är på väg från plugget till träningen mitt i veckan som ska pågå tills vädrets makter säger ifrån, har tränarna hotat med, och vi kryper fram, bilar överallt, det finns i princip två skolor, etanol eller stridvagnssuv, det sitter max en person i varje, och vart är alla på väg? Nyheterna avbryter Manu Chao på cd:n, en finess som vi inte kommit till rätta med men ibland låter vara, för ni vet, det sista som… är hoppet: man får ju för sig att nån gång ska det väl hända nåt, nåt som gör att man lystrar, ser möjligheterna, som får en att tänka ”Nu jävlar, nu blir det andra bullar”. Eller att Bajen har fått en målis som kan konsten att spika igen. Inte då. Det vanliga eländet. ”George Bush är allmänt korkad, va?” frågar sonen retoriskt mellan tuggorna. Jag skrockar: av barn och fyllhundar får man höra sanningen.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
onsdag, december 05, 2007
Världen i ett nötskal
Ännu en natt. Man vaknar till, och sen är det som förgjort. Äppelträdet? Står väl där ute och snarkar. Jycken? Ligger i ett hörn och gör detsamma.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
lördag, december 01, 2007
Tuggar på pennskaftet
Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
torsdag, november 15, 2007
Tryck på knappen
Löjliga säsongen drar i gång, i morgon om jag förstått det hela rätt, och håller på ett tag. Ska vi gissa på att Bajens värvaransvariga knyter en ny lirare till klubben två timmar före deadline? Nån målis man aldrig hört talas om?
Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.
Annars har vi i vanlig ordning startat om.
Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.
Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.
Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.
Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.
Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.
Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.
Annars har vi i vanlig ordning startat om.
Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.
Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.
Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.
Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.
Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.
lördag, november 03, 2007
Piece of My Heart
I morse vaknade vi med en låt i skallen. Men först…
Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.
När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.
Och rasande skickligt gjort.
En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.
Sen tog vi tricken hem.
Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.
Vi får se vad som händer efter höstlovet.
Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.
Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.
Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.
När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.
Och rasande skickligt gjort.
En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.
Sen tog vi tricken hem.
Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.
Vi får se vad som händer efter höstlovet.
Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.
Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.
fredag, november 02, 2007
Vi som har jouren
Jycken i skärgårn, matten och ett koppel ungar likaså, och de lär ha lagt nät i mörkret med sälräknaren och hans kustkryssare och dragit upp dem nästa dag och käkat abborre och sik och hela härligheten och lirat rappakalja i stugvärmen frampå småtimmarna. Höstlov, alltså, och en annan är i vanlig ordning hemma och tappar fokus och funderar på att göra en massa dumheter som att kröka loss och hångla med nån typ statssekreterare, även om man kanske dragit läpparna åt sig om hon i tid berättat att hon kallas för ”pansartaxen”, men som vanligt kommer man inte till skott utan går mest omkring och glor på alla löv.
”För vi hade Gunnarsson” får väl nästa års eventuella klack var den nu befinner sig på Söderstadion sjunga när Peking (och Henkeborg) kommer på besök. Eftersom Heidar Geir Juliusson också packat ner dojorna och drar har Bajen inte länge nån islänning i truppen. Att varken han eller Gunnar Thor gjorde samma avtryck som Petur Marteinsson i Bajenland är inte så mycket att säga om: jag menar, vem skulle kunna göra det?
En i den nuvarande men sakta krympande truppen tror för övrigt att Ljungskile vinner allsvenskan nästa år, om man får tro nån truppgallup som Bajens hemsida snickrat ihop. Vem som är den personen är naturligtvis ingen hemlighet.
En sak till: Benny Lekbergs debut mellan stolparna förra året var sannerligen spektakulär, och han verkar vara en skön lirare, men nånstans måste man börja bygga ett lag som ska vara med där uppe.
Så vad man än vill säga: Truppen kommer att förstärkas. Vi är naturligtvis glada för att det vimlar av ytterst lovande 17-åringar, men det är kanske inte riktigt dem som vi räknar som förstärkningar.
Att Simon Helg är med på tåget är vi trots allt lyckliga över.
Frågan som alla ställer sig är förstås: Kommer Cratz att springa ärevarv när han kommer till Söderstadion nästa år med sitt Peking? Och en mer nyfiken undran: Är Micke Andersson sportchefen på andra sidan?
Jakten på de fina titlarna går vidare bland lagen i länet. Eftersom kungen i förtroende uttalat sig om var han har sina sympatier har porrkungen tagit över rubrikerna i AIK.
Korrektivets kris- och jouransvarige har i god ordning, med läpparna förseglade och på nykter kaluv ställt samman följande minnesvärda sammanställning av året allsvenska som gick i stå:
Årets målvakt: Richard Kingson. Några miljoner till och ”Magic Hands” hade sett till att Bajen ännu inte landat och dessutom fått tillbaka de där miljonerna med råge.
Årets spelare: Louay Chanko. Bajens mittfältare var i stort sett bäst mest hela tiden och kan enligt Erkan Zengin plattånga Erkans hår till fulländning.
Årets vi är inte bättre än så här: BP nollade enkelt ett jurgårn på guldjakt. Inte nog med det: två gånger om.
Årets bästa första halvlek alla kategorier: Bajen spelade resolut ut de blivande allsvenska mästarna enligt konstens alla regler på Söderstadion. Vi som var på plats gnuggade ögonen för att förvissa oss om att det inte var Barcelona som tillfälligt bytt färg på tröjorna. Att det var de blivande svenska mästarna som stod för ”motståndet” säger för övrigt det mesta om årets allsvenska.
Årets snudd på utskåpning i första halvlek: Elfsborg spelade resolut ut Bajen på Söderstadion, vilket de bittert fick ångra när Bajen kom på besök på konstgräset frampå höstkanten.
Årets Sulan: Det finns naturligtvis bara en.
Årets ”solnatattare”: Fem sex stycken troglodyter som nu borde veta att dom inte hör hemma på Söderstadion. Och för tydlighetens skull: inte på någon annan arena heller.
Årets ställningstagande: ”Vi älskar domarn” mötte en något lomhörd linjeman när han återkom för att fullfölja sitt uppdrag.
Årets underligaste försäsongsupplevelse: Första sjutton minuterna i dimman på Stadshagen mot BP.
Årets arena: Den som vi fortfarande väntar på besked om trots att det inte är val förrän om tre år.
Årets vad är detta: Sebastian Egurens kläder auktioneras i detta nu ut på tradera. Inte matchstället. Utan typ jeansen.
Årets till slut: Charlie Davies frälste inte bara sig själv tre gånger utan hela Söderstadion när han i sista omgången mot Gais gjorde det han numera även bevisligen kan, nämligen mål i allsvenskan.
Årets som vanligt: Vi tar oss samman. Men låter löven ligga till sig. Mokabryggaren kallar.
”För vi hade Gunnarsson” får väl nästa års eventuella klack var den nu befinner sig på Söderstadion sjunga när Peking (och Henkeborg) kommer på besök. Eftersom Heidar Geir Juliusson också packat ner dojorna och drar har Bajen inte länge nån islänning i truppen. Att varken han eller Gunnar Thor gjorde samma avtryck som Petur Marteinsson i Bajenland är inte så mycket att säga om: jag menar, vem skulle kunna göra det?
En i den nuvarande men sakta krympande truppen tror för övrigt att Ljungskile vinner allsvenskan nästa år, om man får tro nån truppgallup som Bajens hemsida snickrat ihop. Vem som är den personen är naturligtvis ingen hemlighet.
En sak till: Benny Lekbergs debut mellan stolparna förra året var sannerligen spektakulär, och han verkar vara en skön lirare, men nånstans måste man börja bygga ett lag som ska vara med där uppe.
Så vad man än vill säga: Truppen kommer att förstärkas. Vi är naturligtvis glada för att det vimlar av ytterst lovande 17-åringar, men det är kanske inte riktigt dem som vi räknar som förstärkningar.
Att Simon Helg är med på tåget är vi trots allt lyckliga över.
Frågan som alla ställer sig är förstås: Kommer Cratz att springa ärevarv när han kommer till Söderstadion nästa år med sitt Peking? Och en mer nyfiken undran: Är Micke Andersson sportchefen på andra sidan?
Jakten på de fina titlarna går vidare bland lagen i länet. Eftersom kungen i förtroende uttalat sig om var han har sina sympatier har porrkungen tagit över rubrikerna i AIK.
Korrektivets kris- och jouransvarige har i god ordning, med läpparna förseglade och på nykter kaluv ställt samman följande minnesvärda sammanställning av året allsvenska som gick i stå:
Årets målvakt: Richard Kingson. Några miljoner till och ”Magic Hands” hade sett till att Bajen ännu inte landat och dessutom fått tillbaka de där miljonerna med råge.
Årets spelare: Louay Chanko. Bajens mittfältare var i stort sett bäst mest hela tiden och kan enligt Erkan Zengin plattånga Erkans hår till fulländning.
Årets vi är inte bättre än så här: BP nollade enkelt ett jurgårn på guldjakt. Inte nog med det: två gånger om.
Årets bästa första halvlek alla kategorier: Bajen spelade resolut ut de blivande allsvenska mästarna enligt konstens alla regler på Söderstadion. Vi som var på plats gnuggade ögonen för att förvissa oss om att det inte var Barcelona som tillfälligt bytt färg på tröjorna. Att det var de blivande svenska mästarna som stod för ”motståndet” säger för övrigt det mesta om årets allsvenska.
Årets snudd på utskåpning i första halvlek: Elfsborg spelade resolut ut Bajen på Söderstadion, vilket de bittert fick ångra när Bajen kom på besök på konstgräset frampå höstkanten.
Årets Sulan: Det finns naturligtvis bara en.
Årets ”solnatattare”: Fem sex stycken troglodyter som nu borde veta att dom inte hör hemma på Söderstadion. Och för tydlighetens skull: inte på någon annan arena heller.
Årets ställningstagande: ”Vi älskar domarn” mötte en något lomhörd linjeman när han återkom för att fullfölja sitt uppdrag.
Årets underligaste försäsongsupplevelse: Första sjutton minuterna i dimman på Stadshagen mot BP.
Årets arena: Den som vi fortfarande väntar på besked om trots att det inte är val förrän om tre år.
Årets vad är detta: Sebastian Egurens kläder auktioneras i detta nu ut på tradera. Inte matchstället. Utan typ jeansen.
Årets till slut: Charlie Davies frälste inte bara sig själv tre gånger utan hela Söderstadion när han i sista omgången mot Gais gjorde det han numera även bevisligen kan, nämligen mål i allsvenskan.
Årets som vanligt: Vi tar oss samman. Men låter löven ligga till sig. Mokabryggaren kallar.
torsdag, oktober 25, 2007
Sista äpplet
Tittar ut, gnuggar ögonen, gäspar, tittar ut igen. Njae, man vet fortfarande inte om man blivit blind men gissar att det bara är envis dimma. Och mörker. Man kan inte sova, man går upp, man går ut för en tagg på förstukvisten och för att jycken ska kunna uträtta behoven borta hos grannen och man står där i morgonrocken och försöker fästa blicken på vad som helst. Jycken gäspar, tar fem kliv och försvinner, och man ser ingenting. Inte nog med det: man hör ingenting heller. Man tror att det är mittinatten, men man ska snart upp hur som helst, ser man på klockan när man går in och ut i köket.
Sen hör man kvinnan i huset väcka ungar, och sen går den äldstes väckarklocka i gång, den som låter som en böneutropare och ser ut som en minaret. Jycken säger voff och vill in. Man dukar fram gröt, jos och varm choklad och bläddrar vidare i morgonbladet. Ingenting om Bajen. Sen mullrar mokabryggaren.
Statssekreteraren är ”en extrovert person som tar för sig”, säger statsministerns pressekreterare med anledning av ett eventuellt hångel frampå småtimmarna mellan statssekreteraren i fråga och en journalist som har som uppgift att granska den politik som statssekreteraren har att föra.
Ungefär samtidigt som det eventuella hånglet pågår är alltså ett okänt antal tusen personer i gång med att städa till exempel hamburgerrestauranger för typ 30 spänn i timmen sex och en halv timme sju dar i veckan. Så när vissa ligger i bingen och gottar sig skrapar andra stekflott och får till slut gå hem till något krypin ungefär samtidigt som en annan står på förstukvisten och undrar om man blivit blind eller om det är ren och skär dimma som man ser.
Men som sagt, snart finns det fler jobb för den som latar sig på dagtid. Och att hålla nere kostnaderna för att bygga en pool är numera inget problem det heller.
Har ni också läst det trettonsidiga kontraktet som ni godkänt när ni gick med i Facebook? Trodde väl det. Bilder, känslor, kommentarer och uppgifter om dig och dina vänner är inte längre dina eller dina vänners utan tillhör Facebook. Och nu är Microsoft med i kampen om dom stekta sparvarna. 1,6 procent av aktierna i företaget som samlar på sig uppgifter om dig och dina vänner kostade snudd på lika många miljarder kronor.
Alla är i väg. Dimman lättar. Ett rött äpple hänger envist kvar i trädet. Jycken vill ut, och vi går en tur ut på udden.
Sen hör man kvinnan i huset väcka ungar, och sen går den äldstes väckarklocka i gång, den som låter som en böneutropare och ser ut som en minaret. Jycken säger voff och vill in. Man dukar fram gröt, jos och varm choklad och bläddrar vidare i morgonbladet. Ingenting om Bajen. Sen mullrar mokabryggaren.
Statssekreteraren är ”en extrovert person som tar för sig”, säger statsministerns pressekreterare med anledning av ett eventuellt hångel frampå småtimmarna mellan statssekreteraren i fråga och en journalist som har som uppgift att granska den politik som statssekreteraren har att föra.
Ungefär samtidigt som det eventuella hånglet pågår är alltså ett okänt antal tusen personer i gång med att städa till exempel hamburgerrestauranger för typ 30 spänn i timmen sex och en halv timme sju dar i veckan. Så när vissa ligger i bingen och gottar sig skrapar andra stekflott och får till slut gå hem till något krypin ungefär samtidigt som en annan står på förstukvisten och undrar om man blivit blind eller om det är ren och skär dimma som man ser.
Men som sagt, snart finns det fler jobb för den som latar sig på dagtid. Och att hålla nere kostnaderna för att bygga en pool är numera inget problem det heller.
Har ni också läst det trettonsidiga kontraktet som ni godkänt när ni gick med i Facebook? Trodde väl det. Bilder, känslor, kommentarer och uppgifter om dig och dina vänner är inte längre dina eller dina vänners utan tillhör Facebook. Och nu är Microsoft med i kampen om dom stekta sparvarna. 1,6 procent av aktierna i företaget som samlar på sig uppgifter om dig och dina vänner kostade snudd på lika många miljarder kronor.
Alla är i väg. Dimman lättar. Ett rött äpple hänger envist kvar i trädet. Jycken vill ut, och vi går en tur ut på udden.
tisdag, oktober 23, 2007
Nöter på
För tydlighets skull. Denna blogg får inte en spänn för att vi nämner exempelvis Starobno. Eller alliansen. Ni kan i lugn och ro läsa vidare och vara säkra på att ni inte påverkas otillbörligt.
Det finns inget som gör mig mer galen än förpackningsraseriet. Man tar ställning, köper en ätmogen, krav- och rättvisemärkt avocado hitflugen från Sydafrika – och den är förpackad i först hårdplast och sedan mjukplast som är omöjlig att forcera och som grädde på moset nåt slags kartongplast för att ge det hela stadga.
Eller hörlurarna som jag köpte förra året och som jag fortfarande inte lyckats få ur förpackningen.
Vilken klass håller allsvenskans topp? Ingen alls. Det är så illa att det till och med är deprimerande nog att Kalmar ser ut att vara ur leken om guldet, och det säger ju allt om intresset för saken. Ungefär sju allsvenska startelvor befinner sig för övrigt på andra europeiska orter än svenska och sparkar boll. Eller sparkar och sparkar. Rätt många värmer bänk. Och var så säkra: dom gör det inte för pengarnas skull – utan för fotbollens.
AIK (ja, vi erkänner, vi såg matchen på dumburken för att få perspektiv på tillvaron) som för övrigt bevisade allsvenskans tillstånd i gårdagens match genom att inte lyckas göra mål men fullständigt spela ut IFK Göteborg, som i sin tur i all sin uselhet får tacka domare och målvakt för resultatet, hade tre svenska spelare i startelvan. I nåt slags fallande skala är Göteborg, Kalmar, Gefle och Malmö lag där det kryllar av rakade skallar. De ser tamefan likadana ut. Och spelar likadant.
I andra änden finns naturligtvis Bajen. AIK är också ett hårfagert gäng. Djurgårdare är också i viss utsträckning måna om frisyren. Åtminstone någon, och i alla fall på håll. En och annan av BP:s spelare tycks också var intresserad av saken. Ett storstadsfenomen?
Jag inbillar mig alltså att ju mer hår man har på huvudet, alltså om man har något att ha, ju mindre intresserad är man av att enbart sparka på bollen. Man vill helt enkelt göra andra saker än träna frisparksvarianter och hörnor på heltid.
Heder åt norrmännen som först av broderfolken insåg att vi inte ska spela fotboll när vi ska ägna oss åt snöbollskrig eller, som en annan, gå i ide. Royal League var verkligen en mysko upplevelse. Fast i år hade vi ju hur som helst inte ägnat det en tanke så det gör vi inte nu heller.
Bajen tog alltså inte hem Lennart Johanssons pokal i år heller. Varför inte? frågar signaturen Hmmm. Vi ber att få återkomma med svaret. Det är, som ni förstår, en oerhört komplex frågeställning.
”Det är inte en fråga om ifall det händer, utan när det händer.” Vadå? undrar signaturen Orolig. Jo, om 50 år är det möjligt att gifta sig med en robot, berättare en forskare i Aftonbladet under rubriken ”Om några år har vi robotsex”. 35,5 procent svarar för övrigt ja på frågan om de skulle kunna tänka sig att byta ut sin partner mot en robot.
Vad är det för en forskare, undra signaturen Nyfiken. Jo, en nederländsk.
Ishockeyn är förunderlig den med. Man sjunger nationalhymnen före matchen, bara en sån sak. Just den här upplevelsen hade man trots allt gärna velat vara med om, konstaterar signaturen Vad gör vi här?
Jo tack, jycken har morgonpromenerat, och mokabryggaren kallar. Under eftermiddagen ska vi vara kulturella, det lutar åt pangpang på bio, och i kväll förhoppningsvis i ännu högre grad. Reservlagsmatch på Söderstadion.
Det finns inget som gör mig mer galen än förpackningsraseriet. Man tar ställning, köper en ätmogen, krav- och rättvisemärkt avocado hitflugen från Sydafrika – och den är förpackad i först hårdplast och sedan mjukplast som är omöjlig att forcera och som grädde på moset nåt slags kartongplast för att ge det hela stadga.
Eller hörlurarna som jag köpte förra året och som jag fortfarande inte lyckats få ur förpackningen.
Vilken klass håller allsvenskans topp? Ingen alls. Det är så illa att det till och med är deprimerande nog att Kalmar ser ut att vara ur leken om guldet, och det säger ju allt om intresset för saken. Ungefär sju allsvenska startelvor befinner sig för övrigt på andra europeiska orter än svenska och sparkar boll. Eller sparkar och sparkar. Rätt många värmer bänk. Och var så säkra: dom gör det inte för pengarnas skull – utan för fotbollens.
AIK (ja, vi erkänner, vi såg matchen på dumburken för att få perspektiv på tillvaron) som för övrigt bevisade allsvenskans tillstånd i gårdagens match genom att inte lyckas göra mål men fullständigt spela ut IFK Göteborg, som i sin tur i all sin uselhet får tacka domare och målvakt för resultatet, hade tre svenska spelare i startelvan. I nåt slags fallande skala är Göteborg, Kalmar, Gefle och Malmö lag där det kryllar av rakade skallar. De ser tamefan likadana ut. Och spelar likadant.
I andra änden finns naturligtvis Bajen. AIK är också ett hårfagert gäng. Djurgårdare är också i viss utsträckning måna om frisyren. Åtminstone någon, och i alla fall på håll. En och annan av BP:s spelare tycks också var intresserad av saken. Ett storstadsfenomen?
Jag inbillar mig alltså att ju mer hår man har på huvudet, alltså om man har något att ha, ju mindre intresserad är man av att enbart sparka på bollen. Man vill helt enkelt göra andra saker än träna frisparksvarianter och hörnor på heltid.
Heder åt norrmännen som först av broderfolken insåg att vi inte ska spela fotboll när vi ska ägna oss åt snöbollskrig eller, som en annan, gå i ide. Royal League var verkligen en mysko upplevelse. Fast i år hade vi ju hur som helst inte ägnat det en tanke så det gör vi inte nu heller.
Bajen tog alltså inte hem Lennart Johanssons pokal i år heller. Varför inte? frågar signaturen Hmmm. Vi ber att få återkomma med svaret. Det är, som ni förstår, en oerhört komplex frågeställning.
”Det är inte en fråga om ifall det händer, utan när det händer.” Vadå? undrar signaturen Orolig. Jo, om 50 år är det möjligt att gifta sig med en robot, berättare en forskare i Aftonbladet under rubriken ”Om några år har vi robotsex”. 35,5 procent svarar för övrigt ja på frågan om de skulle kunna tänka sig att byta ut sin partner mot en robot.
Vad är det för en forskare, undra signaturen Nyfiken. Jo, en nederländsk.
Ishockeyn är förunderlig den med. Man sjunger nationalhymnen före matchen, bara en sån sak. Just den här upplevelsen hade man trots allt gärna velat vara med om, konstaterar signaturen Vad gör vi här?
Jo tack, jycken har morgonpromenerat, och mokabryggaren kallar. Under eftermiddagen ska vi vara kulturella, det lutar åt pangpang på bio, och i kväll förhoppningsvis i ännu högre grad. Reservlagsmatch på Söderstadion.
måndag, oktober 15, 2007
Rör på sig
Träningsvärk. Har man legat av sig? Antagligen. Senast man var på konsert var när Wiehe körde Dylan på Nalen inför sittande publikum varav några bar käpp och vände sig indignerat om när någon hostade. Då var man antagligen med råge yngst i publiken där man stod bakom ett snöre därbak och höll takten med vänster eller möjligen höger fot. Eller vänta, kvinnan var förresten med.
På Hovet i går. I god tid förstås, och för att komma riktigt nära. Man är ju inte så ofta ute och rör på sig, och man tror ju numera att saker ska börja i tid. Låg en stund på golvet innan det drog i gång och betraktade taket, inte för att hämta kraft utan för att liksom få en känsla av vad man ser om man hade blivit tacklad av Börje Salming eller Bobby Orr. Sen reste vi oss upp och hoppade och studsade ett par timmar. En fråga som såhär efteråt infinner sig är: Vad är det för idiot som går på Manu Chao-konsert iklädd t-tröja, skjorta, mössa och på det läderväst och vinterjacka och inte hänger av sig? Svaret är givet: undertecknad. Men när dom sjuttonåriga kidsen runt omkring kroknade fortsatte vi att hoppa och studsa trots att vi passerat kokpunkten. Inte nog med det: kvinnan var en fröjd att skåda. Väl hemma vred vi svetten ur alltsammans och hällde i oss allt som gick att dricka.
Sonen tyckte det var en bra konsert, och det var det och vi gav oss hän, men det kunde ha varit ännu bättre. Mer dynamik. Mer rumba när det var rumba och mer Maradona när det var hans tur.
Vi är inte ute efter subtiliteterna, för dom kan man lyssna på hemma, utan mer spännvidden. Det svängde, men det kunde ha svängt ännu mer.
Men vafan, vi klagar inte. Vi har träningsvärk. Och vi håller Manu Chaos fana högt.
Matten tog jycken på något försenad morgonpromenad. Mokabryggaren puttrar, för den tog vi hand om.
På Hovet i går. I god tid förstås, och för att komma riktigt nära. Man är ju inte så ofta ute och rör på sig, och man tror ju numera att saker ska börja i tid. Låg en stund på golvet innan det drog i gång och betraktade taket, inte för att hämta kraft utan för att liksom få en känsla av vad man ser om man hade blivit tacklad av Börje Salming eller Bobby Orr. Sen reste vi oss upp och hoppade och studsade ett par timmar. En fråga som såhär efteråt infinner sig är: Vad är det för idiot som går på Manu Chao-konsert iklädd t-tröja, skjorta, mössa och på det läderväst och vinterjacka och inte hänger av sig? Svaret är givet: undertecknad. Men när dom sjuttonåriga kidsen runt omkring kroknade fortsatte vi att hoppa och studsa trots att vi passerat kokpunkten. Inte nog med det: kvinnan var en fröjd att skåda. Väl hemma vred vi svetten ur alltsammans och hällde i oss allt som gick att dricka.
Sonen tyckte det var en bra konsert, och det var det och vi gav oss hän, men det kunde ha varit ännu bättre. Mer dynamik. Mer rumba när det var rumba och mer Maradona när det var hans tur.
Vi är inte ute efter subtiliteterna, för dom kan man lyssna på hemma, utan mer spännvidden. Det svängde, men det kunde ha svängt ännu mer.
Men vafan, vi klagar inte. Vi har träningsvärk. Och vi håller Manu Chaos fana högt.
Matten tog jycken på något försenad morgonpromenad. Mokabryggaren puttrar, för den tog vi hand om.
tisdag, oktober 09, 2007
Vad spelar det för roll
”Men AIK kan göra vafan dom vill!”
Och?
Det finns en skillnad på myntet som pryder Aftonbladets sportblad i dag och alla andra. Men den skillnaden tycks inte spela någon roll.
Det som gör mig deprimerad ända in i hjärteroten är att allt handlar om att det inte ska vara någon skillnad på alla andra lag och Hammarby, eller för all del vilken annan arena som helst och Söderstadion: Alla ska dömas lika, är försvarstalet. Att det är så jävla orättvist att det bara är på Söderstadion som domaren envisas med att bryta matcherna när det eventuellt regnar tändare, snusdosor, plastsitsar eller möjligen en endaste gammal tioöring över linjemän, motståndare och funktionärer på de allsvenska planerna.
Som om det är det som allt handlar om: ”Varför ska dom komma undan när inte vi gör det?”
För mig är det som hände på Söderstadion i går under matchen mot Helsingborg den sida av myntet som räknas.
Alla som envisas med att kasta in saker på Söderstadion på linjemän eller motståndare eller vem de nu kastar på kan flytta till Norra stå på Råsunda, eller för all del någon annanstans, för det spelar ingen roll vilket lag de kastar på. Som skit på Hammarby.
Dom har ju redan lyckats få derbyna till Råsunda.
Den som vill fortsätta älta att Hammarby är förfördelat och förföljt, vilket kan vara sant men som är oväsentligt i den fråga som verkligen betyder nåt för mig, kan läsa till exempel detta.
Jaha. Man kanske ska ge upp – helt strunta i att den allsvenska debutanten Simon Helg var kanonbra, att den likaså 17-årige George Moussan i målet gjorde allt rätt trots flygturen (vi håller med om "kanonanalysen" och väntar oss fler), att det stundtals var en underhållande match mot Helsingborg, att vi skrattade gott när Eguren ”bet i gräset” när han och Petter missförstod varandra vid Petters snygga klackfrispelning, att vi för ett ögonblick var på väg att brista ut i ”Vi älskar Kalmar” och att Charlie Davies kan vinna skytteligan nästa år när bolluslingen vill in – och i stället enbart ägna sig åt annat.
Eller bara sluta.
Vi får se.
Och?
Det finns en skillnad på myntet som pryder Aftonbladets sportblad i dag och alla andra. Men den skillnaden tycks inte spela någon roll.
Det som gör mig deprimerad ända in i hjärteroten är att allt handlar om att det inte ska vara någon skillnad på alla andra lag och Hammarby, eller för all del vilken annan arena som helst och Söderstadion: Alla ska dömas lika, är försvarstalet. Att det är så jävla orättvist att det bara är på Söderstadion som domaren envisas med att bryta matcherna när det eventuellt regnar tändare, snusdosor, plastsitsar eller möjligen en endaste gammal tioöring över linjemän, motståndare och funktionärer på de allsvenska planerna.
Som om det är det som allt handlar om: ”Varför ska dom komma undan när inte vi gör det?”
För mig är det som hände på Söderstadion i går under matchen mot Helsingborg den sida av myntet som räknas.
Alla som envisas med att kasta in saker på Söderstadion på linjemän eller motståndare eller vem de nu kastar på kan flytta till Norra stå på Råsunda, eller för all del någon annanstans, för det spelar ingen roll vilket lag de kastar på. Som skit på Hammarby.
Dom har ju redan lyckats få derbyna till Råsunda.
Den som vill fortsätta älta att Hammarby är förfördelat och förföljt, vilket kan vara sant men som är oväsentligt i den fråga som verkligen betyder nåt för mig, kan läsa till exempel detta.
Jaha. Man kanske ska ge upp – helt strunta i att den allsvenska debutanten Simon Helg var kanonbra, att den likaså 17-årige George Moussan i målet gjorde allt rätt trots flygturen (vi håller med om "kanonanalysen" och väntar oss fler), att det stundtals var en underhållande match mot Helsingborg, att vi skrattade gott när Eguren ”bet i gräset” när han och Petter missförstod varandra vid Petters snygga klackfrispelning, att vi för ett ögonblick var på väg att brista ut i ”Vi älskar Kalmar” och att Charlie Davies kan vinna skytteligan nästa år när bolluslingen vill in – och i stället enbart ägna sig åt annat.
Eller bara sluta.
Vi får se.
måndag, oktober 08, 2007
Och här sitter vi
Årets allsvenska säsong har alltså till slut gått i stå. Till och med vi inser faktum.
Det är höstlikt läckert där man sitter på den gistna träbänken och bälgar kaffe med en tagg i näven. Jycken tog med matten på morgonpromenaden, så vi sitter här och kisar tvehågset mot solen och önskar att det vore vår.
Homer Moody, Wilton Tompkins och Alexandra Goss, vilka är det? ”Stjärnor” som man inte fanns men som poppar upp i kvällsdrakarnas bilagor över kändisar och svenska programledare som man heller inte visste fanns? Kanske. Hur som helst är det bara ett axplock av alla som mejlar mig erbjudanden varav många är rätt bisarra. Dom kanske dessutom är bloggare? Eller avhoppade sådana? Har dom också gått på det här med Facebook? Ingenting är omöjligt numera.
Yngsta sonen har tandvärk så honom ska vi ta ur plugget under förmiddagen för att kolla läget. Sen vet vi inte vad som händer, iofs inget ovanligt, men sen bär det av till Söderstadion. Vi har haft en satans otur med planeringen. Lönefabrikskollisioner och taskig framförhållning i parti och minut. Så kan det gå när man vägrar almanacka. Men nu får det vara nog. Nu ska vi vara där. Vi vägrar svara i telefon för att undgå lock och pock och ställ upp-ropen för man vet att man är en mes som lätt faller till föga och gärna får dåligt samvete för att man varken producerar eller konsumerar tillräckligt för att få hjulen att snurra fortare. Hur som helst, äldste sonen är med på tåget och vi har valt halsdukar med omsorg. Ett oförskämt piggt Helsingborg, om man får tro senaste matchen mot Heerenveen, som vi beskådade på lönefabriken, 5–1 var faktiskt i underkant, väntar. För fem dar sen var vi övertygade om utgången, nu är vi som vanligt trogna vår karaktär, nämligen ambivalenta.
Vi hoppas naturligtvis att Lasse Eriksson får sitta kvar på bänken för vi vill inte att George Moussan ska behöva lämna föreställningen i förtid, men med tanke på Bajens bisarra målvaktsår är vi inte helt säkra på att det blir så.
Ett inte omöjligt scenario är alltså att David Johansson står i årets sista match.
Eller Charlie Davies.
Bajens säsong är inte över, men nånstans i vårt stilla sinne har vi börjat förbereda oss för nästa års och tror inte att vi är ensamma om att fundera på sista utposten. Nånstans ska man ju börja.
För övrigt anser vi att årets allsvenska har premierat lag utan eget lir och som dessutom inte vet hur det är att titt som tätt möta internationellt motstånd under pågående säsong.
Samtidigt som vi sitter här bakom våra bajenbrickor och kisar nynnar vi på en och annan slagdänga för att försöka sammanställa nån sorts utlimat lista av musikalisk betydelse. Ni vet ett begränsat antal plattor som man får ta med om man en gång för alla måste lämna jämmerdalen för månen.
Är det samma plattor som man skulle ta med sig om man blev avslängd på en obebodd ö? Och då menar jag en i Söderhavet.
Nånstans där är vi.
Mokabryggaren kallar.
Det är höstlikt läckert där man sitter på den gistna träbänken och bälgar kaffe med en tagg i näven. Jycken tog med matten på morgonpromenaden, så vi sitter här och kisar tvehågset mot solen och önskar att det vore vår.
Homer Moody, Wilton Tompkins och Alexandra Goss, vilka är det? ”Stjärnor” som man inte fanns men som poppar upp i kvällsdrakarnas bilagor över kändisar och svenska programledare som man heller inte visste fanns? Kanske. Hur som helst är det bara ett axplock av alla som mejlar mig erbjudanden varav många är rätt bisarra. Dom kanske dessutom är bloggare? Eller avhoppade sådana? Har dom också gått på det här med Facebook? Ingenting är omöjligt numera.
Yngsta sonen har tandvärk så honom ska vi ta ur plugget under förmiddagen för att kolla läget. Sen vet vi inte vad som händer, iofs inget ovanligt, men sen bär det av till Söderstadion. Vi har haft en satans otur med planeringen. Lönefabrikskollisioner och taskig framförhållning i parti och minut. Så kan det gå när man vägrar almanacka. Men nu får det vara nog. Nu ska vi vara där. Vi vägrar svara i telefon för att undgå lock och pock och ställ upp-ropen för man vet att man är en mes som lätt faller till föga och gärna får dåligt samvete för att man varken producerar eller konsumerar tillräckligt för att få hjulen att snurra fortare. Hur som helst, äldste sonen är med på tåget och vi har valt halsdukar med omsorg. Ett oförskämt piggt Helsingborg, om man får tro senaste matchen mot Heerenveen, som vi beskådade på lönefabriken, 5–1 var faktiskt i underkant, väntar. För fem dar sen var vi övertygade om utgången, nu är vi som vanligt trogna vår karaktär, nämligen ambivalenta.
Vi hoppas naturligtvis att Lasse Eriksson får sitta kvar på bänken för vi vill inte att George Moussan ska behöva lämna föreställningen i förtid, men med tanke på Bajens bisarra målvaktsår är vi inte helt säkra på att det blir så.
Ett inte omöjligt scenario är alltså att David Johansson står i årets sista match.
Eller Charlie Davies.
Bajens säsong är inte över, men nånstans i vårt stilla sinne har vi börjat förbereda oss för nästa års och tror inte att vi är ensamma om att fundera på sista utposten. Nånstans ska man ju börja.
För övrigt anser vi att årets allsvenska har premierat lag utan eget lir och som dessutom inte vet hur det är att titt som tätt möta internationellt motstånd under pågående säsong.
Samtidigt som vi sitter här bakom våra bajenbrickor och kisar nynnar vi på en och annan slagdänga för att försöka sammanställa nån sorts utlimat lista av musikalisk betydelse. Ni vet ett begränsat antal plattor som man får ta med om man en gång för alla måste lämna jämmerdalen för månen.
Är det samma plattor som man skulle ta med sig om man blev avslängd på en obebodd ö? Och då menar jag en i Söderhavet.
Nånstans där är vi.
Mokabryggaren kallar.
torsdag, oktober 04, 2007
So help me god, I´ve had enough
Vi är av den bestämda uppfattningen att George Moussan ska stå i kvällens match mot Braga och, som han gjorde så snyggt vid inhoppet mot änglarna, få tillfälle att kyssa stolparna före matchen. Magnus Jonssons roll i dramat blir att ersätta Lasse Eriksson på avbytarbänken, och det är ju faktiskt också något att berätta för barnbarnen om. Och vad som än händer kommer vi inte att skylla på George. I vissa situationer som påverkar oss alla är vi i stort sett förlåtande.
Vi är också av den bestämda uppfattningen att Mats Odells mantra tycka vara att några är komna till världen för att till varje pris göra stålar på alla andra, vilket iofs vissa i hans omgivning gör allt dom kan för att bevisa att så är fallet. Är gud verkligen med honom?
Vi är dessutom av den bestämda uppfattningen att viss musik lämpar sig bättre att lyssna på i bilen än annan och därmed exempelvis lättare genererar stålar till statskassan för att man inte kan hålla gasarfoten stilla. Ett exempel: nån hade kört in en bland-cd av okänt ursprung i spelaren som gick i gång när vi skulle i väg häromdagen, och sen satt vi där och mös till den gamla plågsamma synthitten innan vi kom på att det var det där lätt ekivoka franska inslaget i syntaxen som fick oss att gå i gång – och det tack och lov i samma ögonblick som vi såg snuten höja kameran efter backkrönet.
Vi är alltså av den bestämda uppfattningen att man ibland tappar även de mest grundläggande musikaliska koncept.
Och vad är det för nåt underligt, egentligen? Vi fann en annan version. En kan kanske sjunga, och två kan det inte, men va fan…
Vi är också av den bestämda uppfattningen att Mats Odells mantra tycka vara att några är komna till världen för att till varje pris göra stålar på alla andra, vilket iofs vissa i hans omgivning gör allt dom kan för att bevisa att så är fallet. Är gud verkligen med honom?
Vi är dessutom av den bestämda uppfattningen att viss musik lämpar sig bättre att lyssna på i bilen än annan och därmed exempelvis lättare genererar stålar till statskassan för att man inte kan hålla gasarfoten stilla. Ett exempel: nån hade kört in en bland-cd av okänt ursprung i spelaren som gick i gång när vi skulle i väg häromdagen, och sen satt vi där och mös till den gamla plågsamma synthitten innan vi kom på att det var det där lätt ekivoka franska inslaget i syntaxen som fick oss att gå i gång – och det tack och lov i samma ögonblick som vi såg snuten höja kameran efter backkrönet.
Vi är alltså av den bestämda uppfattningen att man ibland tappar även de mest grundläggande musikaliska koncept.
Och vad är det för nåt underligt, egentligen? Vi fann en annan version. En kan kanske sjunga, och två kan det inte, men va fan…
tisdag, oktober 02, 2007
Tejpa såren
Jaha, det var det det.
Och med tanke på omsättningen under året på sista utposten håller vi inte för otroligt att Lasse Eriksson sitter på planet och putsar på sina portugisiska målvaktshandskar och svordomar för att mota Bragainlägg och -instick.
Men George Moussan ska ha all heder av sin allsvenska debut. Vi vill inte gå så långt som till att han var bäst när han fick hoppa in i ett mer än lovligt blekt Bajen, men snudd på. Lite fummel med en och annan höjdboll är vi vana vid, och han gjorde en kalasräddning.
Dessutom såg han ut att tycka att det var kul.
En annan som vi vill passa på att höja till skyarna är Tony Gustavsson, som tog på sig förlusten för att spelplanen helt enkelt var kass. Allt, om man får tro Tony, var Tonys fel.
Vi är inte helt överens med honom i just den frågan, men vi gillar honom för det. Och det känns faktiskt ointressant att ens försöka komma med något slags spelarkritik.
Fast att blårosa skulle försöka älga runt på kanterna skulle till och med Einstein räknat ut.
Och nu till något som känns en smula bisarrt, även om loppet naturligtvis inte är kört förrän det är över (även om Den stora planen som vi talar tyst om inte längre är i centrum för räkneövningarna): När hände det senast att vi höll en liten tumme för Kalmar?
Vi går vidare.
På torsdag spelas årets viktigaste match på Estádio Axa, som för övrigt är rätt speciell med risk för att springa in i en bergvägg om man blir alltför uppsnurrad. Vi vet att motståndet dessutom är året hittills värsta, men vi vet också att matchen kan sluta hur som helst. En sak till: Det är faktiskt Bajen som har greppet.
Vi vet också att vi kommer att få se ett helt annat Bajen på planen där det tunga artilleriet på mittfältet lär ha spring i benen.
Braga förlorade för övrigt även de i går på bortaplan, mot Guimaraes i allportugisiskan.
Nu ska vi ta ännu ett steg i vår utveckling och gå vidare.
Men först mokabryggaren.
Jycken? Sover sött.
Och med tanke på omsättningen under året på sista utposten håller vi inte för otroligt att Lasse Eriksson sitter på planet och putsar på sina portugisiska målvaktshandskar och svordomar för att mota Bragainlägg och -instick.
Men George Moussan ska ha all heder av sin allsvenska debut. Vi vill inte gå så långt som till att han var bäst när han fick hoppa in i ett mer än lovligt blekt Bajen, men snudd på. Lite fummel med en och annan höjdboll är vi vana vid, och han gjorde en kalasräddning.
Dessutom såg han ut att tycka att det var kul.
En annan som vi vill passa på att höja till skyarna är Tony Gustavsson, som tog på sig förlusten för att spelplanen helt enkelt var kass. Allt, om man får tro Tony, var Tonys fel.
Vi är inte helt överens med honom i just den frågan, men vi gillar honom för det. Och det känns faktiskt ointressant att ens försöka komma med något slags spelarkritik.
Fast att blårosa skulle försöka älga runt på kanterna skulle till och med Einstein räknat ut.
Och nu till något som känns en smula bisarrt, även om loppet naturligtvis inte är kört förrän det är över (även om Den stora planen som vi talar tyst om inte längre är i centrum för räkneövningarna): När hände det senast att vi höll en liten tumme för Kalmar?
Vi går vidare.
På torsdag spelas årets viktigaste match på Estádio Axa, som för övrigt är rätt speciell med risk för att springa in i en bergvägg om man blir alltför uppsnurrad. Vi vet att motståndet dessutom är året hittills värsta, men vi vet också att matchen kan sluta hur som helst. En sak till: Det är faktiskt Bajen som har greppet.
Vi vet också att vi kommer att få se ett helt annat Bajen på planen där det tunga artilleriet på mittfältet lär ha spring i benen.
Braga förlorade för övrigt även de i går på bortaplan, mot Guimaraes i allportugisiskan.
Nu ska vi ta ännu ett steg i vår utveckling och gå vidare.
Men först mokabryggaren.
Jycken? Sover sött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
