Såhär på dagen ett år efter det att Paulinho skrev på för Bajen har alla tidningar med självaktning en helsida Runström, som kan få göra sin Premier League-debut i helgen mot Fergusons röda jävlar av alla lag. Jag håller en grönvit tumme för att det går bra, men som Runström, som för övrigt har kraftig rabatt på Harrods, själv konstaterar i alla bladen har han tiden för sig.
Och nu håller vi alla tummar för Nhleko, som är spelklar, gör det han ska, det vill säga ersätter den alltid lika hårt jobbande Runström med stil på platsen bredvid brassen.
I går hängde vi in ett par öl på nån av Medborgarplatsens uteserveringar, men det var ett sånt kackalorum under partytälten att vi förpassade oss till Carmen för att hänga in ett par till.
På vägen dit så vi förresten en otroligt stilig löpsedel utanför den lokala tobakisten:
Polisvåld
mot
demonstration
mot
polisvåld
I dag har vi liite ont i huvudet, men morgondoppet gick likafullt galant. Yngsta sonen försvann med badbyxor och för alla eventualiteter regnjacka i samma snortidiga veva med mostern med det en gång i tiden knäppa benet för skärgårdsutflykt samtidigt som jag transporterade den äldste till tåget för vidarebefordran till landets sydliga nejder för att hälsa på farföräldrar. Möjligen hinner han med Bajens besök i Henkeland innan det är dags att sätta sig i skolbänken.
Etthundrafemtiotusen svenska män tycks då och då ta tillfället i akt att blotta sig, läste vi nånstans på ett annat, lite mindre stiligt löp. Erinrade mig då en polares polare som jag inte sett på ett tag men som åtminstone förr i tiden efter ett antal sejdlar på lokal envisades med att köra propellern.
Mokabryggaren har redan mullrat ett par gånger. Dottern fick jyckens morgonpromenad på sin lott. Själv sätter jag på mig mina bajenbrickor och bidar min tid. Och då menar jag som att studera den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren.
Det ser bra ut.
lördag, augusti 19, 2006
torsdag, augusti 17, 2006
Tyskarna och hösten
Tyskland är inte Europas Kalmar, kunde man snabbt konstatera om man glodde på burken i går, men för de mer eller mindre stolta vikingarna på planen i Gelsenkirschen, som en gång i urtiden var den snöpudrade skådeplatsen för ett av svensk fotbolls stora rus, bör de vibrationerna ha funnits där alltmer under matchens gång.
Fast det var ingen bra liknelse. Skillnaden mellan lagen satt helt enkelt inte i huvudet. Tyskland var nämligen tio gånger bättre än Sverige. Nä, tio tusen gånger bättre.
Hur som helst fick man äntligen se Kennedy en stund på en fotbollsplan, och var det nånstans det hände nåt med blågula förtecken var det på hans kant. Men även tyskar tar numera inte i mer än nödvändigt när det står tre noll, om man nu vill ha en anledning att ta ner sig själv på jorden för att svenskarna plötsligt lyckades slå tre fyra passningar rätt.
Slutsats? Även tyska fotbollsspelare tycks ha förmåga till empati.
Morgondoppet gick men inte som en dans. Nånting har hänt med den svenska sommaren. Om man så vill: samma visa varje år. Att emigrera är väl inte att tänka på, men själva idén (en barstol i skuggan av en palm vid strandkanten av ett azurblått solstint hav kryddat med ett antal ”nemas problemas”) återkommer såhär års som amen i kyrkan.
Idén är som sagt god, men nån måste ju gå ut med jycken.
Och uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.
Det ser bra ut.
Fast det var ingen bra liknelse. Skillnaden mellan lagen satt helt enkelt inte i huvudet. Tyskland var nämligen tio gånger bättre än Sverige. Nä, tio tusen gånger bättre.
Hur som helst fick man äntligen se Kennedy en stund på en fotbollsplan, och var det nånstans det hände nåt med blågula förtecken var det på hans kant. Men även tyskar tar numera inte i mer än nödvändigt när det står tre noll, om man nu vill ha en anledning att ta ner sig själv på jorden för att svenskarna plötsligt lyckades slå tre fyra passningar rätt.
Slutsats? Även tyska fotbollsspelare tycks ha förmåga till empati.
Morgondoppet gick men inte som en dans. Nånting har hänt med den svenska sommaren. Om man så vill: samma visa varje år. Att emigrera är väl inte att tänka på, men själva idén (en barstol i skuggan av en palm vid strandkanten av ett azurblått solstint hav kryddat med ett antal ”nemas problemas”) återkommer såhär års som amen i kyrkan.
Idén är som sagt god, men nån måste ju gå ut med jycken.
Och uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.
Det ser bra ut.
onsdag, augusti 16, 2006
Vatten på sin kvarn
Lustigt nog ännu ett morgondopp i ur och skur, denna gång modell snortidigt eftersom sömnen flyr sin väg när himlen gråter kopiöst på vårt plåttak. En liten reflektion infann sig på vägen. Anledningen var alltså att det var mer vatten på land och i luften än i själva vattnet. Nämligen: Har ni betalat allt hutlösare elräkningar från Vattenfall senaste tiden för att det finns för liite vatten i vattenkraftsreservoarerna? Då kan ni vara vara säkra på att ni snart kommer att få betala ännu mer för att det finns för mycket.
Nån kanske tror att jag ständigt är ute och flyger och far. Det stämmer delvis. I går var jag tvungen att ta tricken till Östermalm, en av Tjockhults få riktiga avarter med friidrotts- och koksbarer, teveprogramledare, folk i slips och små fula hundar, för ett sista försök att få liv i äldste sonens ledsna ipod, som vi redan fått utbytt en gång. Till saken hör att Apples garanti påpassligt slutat gälla. Troligt hårddiskproblem, sade ynglingen bakom disken. Inget att göra. Apples policy? Det finns bara en väg att gå, om man vill följa Macintoshs skapare hela vägen till banken. Nån, gissningsvis på Irland, ska glo några sekunder på tingesten, och sen byter han eller hon ut den mot en ny. Det hela går ut på att jag betalar fullt pris för den nya plus att denne nån ska ha hutlöst betalt för att ha glott på maskinen.
Fast vem vet, nån kanske gör om den till en bomb.
Hur som helst, på tricken till slipsriket slog jag mig er och fick snart sällskap av en äldre norrman med penna och block som ställde en massa frågor som jag inte riktigt fick att gå ihop, till exempel om allt är bra med Julia, blink blink, så jag sade mest ”kanske” eller ”jag vet inte riktigt” eller ”jag tror det”. När jag försökte koncentrera mig på den något större kvällsdrakens rosa sportbilaga för att plocka ut tre säkra ök i dagens V64 tog han den andra, mestadels oläsliga delen av samma tidning, lös upp nånstans mitt i och rusade av vid nästa station. Jag är inte så bra på norsk, och det underlättade ju inte vårt utbyte, men jag tror att han presenterade sig som Björn. Björn Bennov? Benkow? Tja, nånting åt det hållet.
Fler som är ute och flyger. Svenska fotbollslag börjar likna typ Arsenal; det finns snart inte en enda inhemsk blekfis kvar för de få rötäggen i publiken att knyta sin fosterlandskärlek till. Två nya prövar sina vingar i Hammarby. En argentinare i Bajen skulle smaka fågel, i alla fall rent principiellt. Helst en hybrid av Tevez och Messi. Så om provspelaren Juan Lucerno blir kvar återstår att se. Och islänningar har jag och många med mig med hjärtat på rätt ställe av erfarenhet bara gott om att säga. Heidar Geir Juliusson, polare till Back-Gunnar, tog tydligen för sig i reservlagsmatchen mot Örebro i veckan.
Men för stor omsättning är aldrig bra, sa prosten, bjöd på gammalt snus. Guldåret 2001 gick Bajen runt på typ sexton spelare, om jag minns rätt, plus en och annan som gjorde nåt enstaka inhopp. En sak till: Suveräna Markstedt–Hermansson spelade vill jag minnas varenda match. I alla fall snudd på. I år är halva säsongen kvar och tjugofyra stycken har redan fått iklä sig världens snyggaste fotbollströja. Kontinuitet bredvid Paulinho, ja tack, men det underlättar inte om snubben bredvid honom när han väl får chansen springer omkring och ger folk en armbåge bara för att dom möjligen varit dumma innan.
Sånt sysslar väl inte Viking-Nhleko med?
Fortsatt ute och far: I kväll ska Sverige ta sig ur den tyska baksmällan med hjälp av en ny sifferuppställning på fotbollsplanen. Det vore kul att åtminstone nån minut få se Kennedy på plats. Förhoppningsvis står det så i Lagerbäcks nya manual. Max och Östlund däremot tycks i sammanhanget satt sin respektive sista potatis.
Nu dyker jycken upp med en strumpa i käften. Det betyder att det är dags att sparka i gång mokabryggaren. För att gå i land med det krävs, just det, vatten.
Nån kanske tror att jag ständigt är ute och flyger och far. Det stämmer delvis. I går var jag tvungen att ta tricken till Östermalm, en av Tjockhults få riktiga avarter med friidrotts- och koksbarer, teveprogramledare, folk i slips och små fula hundar, för ett sista försök att få liv i äldste sonens ledsna ipod, som vi redan fått utbytt en gång. Till saken hör att Apples garanti påpassligt slutat gälla. Troligt hårddiskproblem, sade ynglingen bakom disken. Inget att göra. Apples policy? Det finns bara en väg att gå, om man vill följa Macintoshs skapare hela vägen till banken. Nån, gissningsvis på Irland, ska glo några sekunder på tingesten, och sen byter han eller hon ut den mot en ny. Det hela går ut på att jag betalar fullt pris för den nya plus att denne nån ska ha hutlöst betalt för att ha glott på maskinen.
Fast vem vet, nån kanske gör om den till en bomb.
Hur som helst, på tricken till slipsriket slog jag mig er och fick snart sällskap av en äldre norrman med penna och block som ställde en massa frågor som jag inte riktigt fick att gå ihop, till exempel om allt är bra med Julia, blink blink, så jag sade mest ”kanske” eller ”jag vet inte riktigt” eller ”jag tror det”. När jag försökte koncentrera mig på den något större kvällsdrakens rosa sportbilaga för att plocka ut tre säkra ök i dagens V64 tog han den andra, mestadels oläsliga delen av samma tidning, lös upp nånstans mitt i och rusade av vid nästa station. Jag är inte så bra på norsk, och det underlättade ju inte vårt utbyte, men jag tror att han presenterade sig som Björn. Björn Bennov? Benkow? Tja, nånting åt det hållet.
Fler som är ute och flyger. Svenska fotbollslag börjar likna typ Arsenal; det finns snart inte en enda inhemsk blekfis kvar för de få rötäggen i publiken att knyta sin fosterlandskärlek till. Två nya prövar sina vingar i Hammarby. En argentinare i Bajen skulle smaka fågel, i alla fall rent principiellt. Helst en hybrid av Tevez och Messi. Så om provspelaren Juan Lucerno blir kvar återstår att se. Och islänningar har jag och många med mig med hjärtat på rätt ställe av erfarenhet bara gott om att säga. Heidar Geir Juliusson, polare till Back-Gunnar, tog tydligen för sig i reservlagsmatchen mot Örebro i veckan.
Men för stor omsättning är aldrig bra, sa prosten, bjöd på gammalt snus. Guldåret 2001 gick Bajen runt på typ sexton spelare, om jag minns rätt, plus en och annan som gjorde nåt enstaka inhopp. En sak till: Suveräna Markstedt–Hermansson spelade vill jag minnas varenda match. I alla fall snudd på. I år är halva säsongen kvar och tjugofyra stycken har redan fått iklä sig världens snyggaste fotbollströja. Kontinuitet bredvid Paulinho, ja tack, men det underlättar inte om snubben bredvid honom när han väl får chansen springer omkring och ger folk en armbåge bara för att dom möjligen varit dumma innan.
Sånt sysslar väl inte Viking-Nhleko med?
Fortsatt ute och far: I kväll ska Sverige ta sig ur den tyska baksmällan med hjälp av en ny sifferuppställning på fotbollsplanen. Det vore kul att åtminstone nån minut få se Kennedy på plats. Förhoppningsvis står det så i Lagerbäcks nya manual. Max och Östlund däremot tycks i sammanhanget satt sin respektive sista potatis.
Nu dyker jycken upp med en strumpa i käften. Det betyder att det är dags att sparka i gång mokabryggaren. För att gå i land med det krävs, just det, vatten.
måndag, augusti 14, 2006
Modernt gräs
Morgondopp i ur och skur. I dag var jag dyngsur innan jag kommit i. Morgonrocken fungerade som ett våtljummet omslag. Hemma igen möttes jag av skönsång från yngsta sonens rum: ”Vi måste kämpa för att vinna, så kom igen…”
Sen sparkade jag i gång mokabryggaren, släppte ut jycken för att på egen hand uträtta diverse ärenden och helst hos grannarna, uppdaterade den allsvenska tabellen på kylskåpet och konstaterade att det ser bra ut.
Eftersom det är måndag har jag massor av saker som jag borde göra som jag skjutit upp i alla oändlighet och som jag nästan bestämt mig för att ta itu med. Gräsklipparen, till exempel, befinner sig sedan, vad kan det vara, oktober förra året nere i källaren i gräsklipparaffären på tur att lagas eller bytas in mot en modell ny och dyr. Bara som ett exempel. Fast vi gör vad vi kan för att tukta gräset med hjälp av en fotboll.
Det turnerande koks- och vodka-gänget har lämnat Göteborg för denna gång. Och det är klart, man springer till exempel hundra meter på runt tio sekunder eller hivar i väg en kula på typ tre. Vad gör man resten av tiden? Äter? Numera går man nog inte till Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg för att fördriva tiden. Att kasta sten i glashus tycks förbundspamparna i friidrottsträsket vara bra på. För som det lär heta i friidrottsförbundets egna statuter: alkohol är endast tillåtet i samband med måltider.
Jag gillar av princip idrottare som tänder en vanlig hederlig tagg då och då (föredömliga exempel: Johan Cruyff och Preben Elkjær, och den sistnämnda hade som bonuspoäng dessutom ett naturligt sätt att förhålla sig till en fadøl, till och med på presskonferenser). Men det får naturligtvis vara nån måtta på det hela.
Annat av mindre akademiskt intresse men betydligt intressantare. Kvällsdraken skriver också om den forna, men inte falnade, sexsymbolen. Snyggt formulerat, så vi länkar dit eftersom objektet i fråga gillar spaghetti, olivolja och har behållit näsan intakt, tre saker som får en gammal feminist att dregla.
Sen sparkade jag i gång mokabryggaren, släppte ut jycken för att på egen hand uträtta diverse ärenden och helst hos grannarna, uppdaterade den allsvenska tabellen på kylskåpet och konstaterade att det ser bra ut.
Eftersom det är måndag har jag massor av saker som jag borde göra som jag skjutit upp i alla oändlighet och som jag nästan bestämt mig för att ta itu med. Gräsklipparen, till exempel, befinner sig sedan, vad kan det vara, oktober förra året nere i källaren i gräsklipparaffären på tur att lagas eller bytas in mot en modell ny och dyr. Bara som ett exempel. Fast vi gör vad vi kan för att tukta gräset med hjälp av en fotboll.
Det turnerande koks- och vodka-gänget har lämnat Göteborg för denna gång. Och det är klart, man springer till exempel hundra meter på runt tio sekunder eller hivar i väg en kula på typ tre. Vad gör man resten av tiden? Äter? Numera går man nog inte till Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg för att fördriva tiden. Att kasta sten i glashus tycks förbundspamparna i friidrottsträsket vara bra på. För som det lär heta i friidrottsförbundets egna statuter: alkohol är endast tillåtet i samband med måltider.
Jag gillar av princip idrottare som tänder en vanlig hederlig tagg då och då (föredömliga exempel: Johan Cruyff och Preben Elkjær, och den sistnämnda hade som bonuspoäng dessutom ett naturligt sätt att förhålla sig till en fadøl, till och med på presskonferenser). Men det får naturligtvis vara nån måtta på det hela.
Annat av mindre akademiskt intresse men betydligt intressantare. Kvällsdraken skriver också om den forna, men inte falnade, sexsymbolen. Snyggt formulerat, så vi länkar dit eftersom objektet i fråga gillar spaghetti, olivolja och har behållit näsan intakt, tre saker som får en gammal feminist att dregla.
söndag, augusti 13, 2006
Jobbigt värre för en gnällspik
Morgondopp med gråmulen höstkänsla. Gårdagen blev alldeles för helvete lång. Och innehöll bland annat tappad haka, ”Vad var det jag sade”, en resa tillbaka till verkligheten och tårar som sprutade.
Yngsta sonens födelsedagspresent, inklusive dotterns premiär på Söderstadion, dessutom medföljande mamma klädd i snyggt matchställ utlånad av äldste sonen som hade intuition nog att ägna sig åt andra aktiviteter, utmynnade alltihop i definitionsmässigt ren frustration. Mamman svor värre än vanligt, dottern fick kanske inte blodad tand även om hon klappade med ibland, och till slut grät yngsta sonen så att tårarna sprutade – och jag fick ägna mig åt att torka dem och säga något försonande om det hela genom att sätta det i något slags perspektiv. Typ: ”Jag har varit med om värre.”
När det gått sjuttio minuter med stolpträffar och rensningar på mållinjen och motståndare som under den senaste halvtimmen inte ens lyckats ta sig in på Hammarbys planhalva, ja, då vet man vad som kan inträffa. Sättet det sker på är dessutom som taget ur någon instruktionsbok över misstag vi inte vill se och hur vi gör för att undvika dem. Som feltajmade utrusningar i blindo, kapitel 1, sidan 1, första utgången.
Möjligen finns boken inte översatt till engelska.
Det fanns alltså inte mycket att glädjas åt i det behagligt molninsvepta solskenet. Klasskillnad på lagen, javisst, men Bajens spel saknade ändå det där extra av struktur, tryck och jävlar anamma som man kan kräva när man tagit ett fast grepp om läget i tabellen och har allt i egna händer. Saknaden efter Petter A och Mikkel J var påtaglig. Och vad gjorde Louay Chanko på planen, förutom att dra på sig en varning? Det kunde ha varit en poäng att lufta honom om det stått typ tre noll, men att kasta in någon som just lämnat stenstodstillvaron för att få upp farten i spelet när matchen börjat gå i stå? Satt inte Castro-Tello eller Monteiro på bänken? Visserligen oprövade men med spring i benen? Var meningen med bytet att Paulinho skulle bli ensam forward?
Återstår att uppdatera den upptejpade tabellen på kyskåpsdörren, men jag väntar möjligen till i kväll.
Äh, va fan, lika bra att göra det nu. Verkligheten är som den är. Den årliga plattmatchernas plattmatch ingår i den stora planen. Det ser ju bra ut. Och jag måste ändå få liv i mokabryggaren och därmed öppna kylskåpet och på vägen se sanningen i vitögat.
Jycken? Hon har fått springa av sig morgonpromenaden med yngsta sonen, som lämnat gårdagstraumat långt bakom sig. Barn kan konsten att göra sånt. Tårar torkar snabbt. Gnällspiken däremot, vi som vet vad som krävs för att det ska gå åt helvete, om man nu ska tala om sig själv som någon i tredje person som gärna drabbas av pluralis majestatis, suger gärna en stund extra på den bittra karamellen.
Yngsta sonens födelsedagspresent, inklusive dotterns premiär på Söderstadion, dessutom medföljande mamma klädd i snyggt matchställ utlånad av äldste sonen som hade intuition nog att ägna sig åt andra aktiviteter, utmynnade alltihop i definitionsmässigt ren frustration. Mamman svor värre än vanligt, dottern fick kanske inte blodad tand även om hon klappade med ibland, och till slut grät yngsta sonen så att tårarna sprutade – och jag fick ägna mig åt att torka dem och säga något försonande om det hela genom att sätta det i något slags perspektiv. Typ: ”Jag har varit med om värre.”
När det gått sjuttio minuter med stolpträffar och rensningar på mållinjen och motståndare som under den senaste halvtimmen inte ens lyckats ta sig in på Hammarbys planhalva, ja, då vet man vad som kan inträffa. Sättet det sker på är dessutom som taget ur någon instruktionsbok över misstag vi inte vill se och hur vi gör för att undvika dem. Som feltajmade utrusningar i blindo, kapitel 1, sidan 1, första utgången.
Möjligen finns boken inte översatt till engelska.
Det fanns alltså inte mycket att glädjas åt i det behagligt molninsvepta solskenet. Klasskillnad på lagen, javisst, men Bajens spel saknade ändå det där extra av struktur, tryck och jävlar anamma som man kan kräva när man tagit ett fast grepp om läget i tabellen och har allt i egna händer. Saknaden efter Petter A och Mikkel J var påtaglig. Och vad gjorde Louay Chanko på planen, förutom att dra på sig en varning? Det kunde ha varit en poäng att lufta honom om det stått typ tre noll, men att kasta in någon som just lämnat stenstodstillvaron för att få upp farten i spelet när matchen börjat gå i stå? Satt inte Castro-Tello eller Monteiro på bänken? Visserligen oprövade men med spring i benen? Var meningen med bytet att Paulinho skulle bli ensam forward?
Återstår att uppdatera den upptejpade tabellen på kyskåpsdörren, men jag väntar möjligen till i kväll.
Äh, va fan, lika bra att göra det nu. Verkligheten är som den är. Den årliga plattmatchernas plattmatch ingår i den stora planen. Det ser ju bra ut. Och jag måste ändå få liv i mokabryggaren och därmed öppna kylskåpet och på vägen se sanningen i vitögat.
Jycken? Hon har fått springa av sig morgonpromenaden med yngsta sonen, som lämnat gårdagstraumat långt bakom sig. Barn kan konsten att göra sånt. Tårar torkar snabbt. Gnällspiken däremot, vi som vet vad som krävs för att det ska gå åt helvete, om man nu ska tala om sig själv som någon i tredje person som gärna drabbas av pluralis majestatis, suger gärna en stund extra på den bittra karamellen.
lördag, augusti 12, 2006
Om sju timmar vet vi hur det gick
Vi laddar på vårt eget oefterhärmligt skitsiga sätt. Man lär sig helt enkelt aldrig. Tankarna yr okontrollerat: Hur ska det gå?
Dagen tycks bli lång.
Okristligt tidig morgonpromenad för jycken, enligt hörsägen. Det var matten som enligt egen utsago ombesörjde det hela inklusive en halvtimmes full careta med boxern Boxarn, som med andra ord också var uttvingad i älvdansen på ängen av sin matte för att springa av sig och få dagen att gå ihop. Möjligen är det sant, för när det var dags för morgondoppet låg jycken utslagen på köksgolvet. Det krävdes en frolic tio centimeter ovanför nosen för att hon skulle lyfta på huvudet. Det säger en hel del.
Har det hänt nåt? Tja, Guld-Sanna gråter på kvinnors vis av glädje och Beckham fäller en tår efter petningen.
Annars undrar man lite till mans mellan första och andra kaffebaljan på den gistna träbänken om Pablo spelar från start och på topp i dagens batalj med Örgryte. Och, förstås, om Louay kommer in i andra halvlek för att lufta steget och känna på atmosfären. Förra matchen mot de lite finare sillstryparna, åtminstone i kanten, bestod som bekant av två halvlekar med diametralt olika ansikten. Lustigt nog har jag aldrig sett Hammarby spela två hela halvlekar med samma ansikte, jo, möjligen mot Enköping för några år sen när Pablo dunkade in den i steget från tjugofem meter, men får man tro förhandssurret ska det bli så denna gång. Alltså: man tar med sig senaste halvleken till dagens två.
Att två halvlekar har olika ansikten kan förstås ha att göra med det faktum att det faktiskt finns ett lag på andra sidan planen med i värsta fall egna idéer om hur det hela ska gestalta sig. Till skillnad från Enköping när det begav sig.
Fast å andra sidan bör det ha mindre betydelse i dagens match.
Eller inte.
Så nu sitter man här och är nervös igen.
Dagen tycks bli lång.
Okristligt tidig morgonpromenad för jycken, enligt hörsägen. Det var matten som enligt egen utsago ombesörjde det hela inklusive en halvtimmes full careta med boxern Boxarn, som med andra ord också var uttvingad i älvdansen på ängen av sin matte för att springa av sig och få dagen att gå ihop. Möjligen är det sant, för när det var dags för morgondoppet låg jycken utslagen på köksgolvet. Det krävdes en frolic tio centimeter ovanför nosen för att hon skulle lyfta på huvudet. Det säger en hel del.
Har det hänt nåt? Tja, Guld-Sanna gråter på kvinnors vis av glädje och Beckham fäller en tår efter petningen.
Annars undrar man lite till mans mellan första och andra kaffebaljan på den gistna träbänken om Pablo spelar från start och på topp i dagens batalj med Örgryte. Och, förstås, om Louay kommer in i andra halvlek för att lufta steget och känna på atmosfären. Förra matchen mot de lite finare sillstryparna, åtminstone i kanten, bestod som bekant av två halvlekar med diametralt olika ansikten. Lustigt nog har jag aldrig sett Hammarby spela två hela halvlekar med samma ansikte, jo, möjligen mot Enköping för några år sen när Pablo dunkade in den i steget från tjugofem meter, men får man tro förhandssurret ska det bli så denna gång. Alltså: man tar med sig senaste halvleken till dagens två.
Att två halvlekar har olika ansikten kan förstås ha att göra med det faktum att det faktiskt finns ett lag på andra sidan planen med i värsta fall egna idéer om hur det hela ska gestalta sig. Till skillnad från Enköping när det begav sig.
Fast å andra sidan bör det ha mindre betydelse i dagens match.
Eller inte.
Så nu sitter man här och är nervös igen.
fredag, augusti 11, 2006
Åtta bockar i kanten
• Okristligt tidigt morgondopp eftersom jag vaknade av ett närliggande larm, och sen var det nämligen lögn att sova. Nån gång måste i och för sig en riktig karl snudd på duscha.
• Jyckens morgonpromenad togs förhoppningsvis om hand av någon annan. Oklart dock av vem eftersom jag inte har en aning om var alla håller hus denna dag.
• Till Bajenshopen för att tjacka plåtar till övriga, för dagen försvunna familjen till Örgrytematchen, en av yngsta sonens födelsedagspresenter. Får man tro hemsidans statistik över sålda/bokade kan en av dessa ha varit den tiotusende. Äldste sonen väljer möjligen i ungdomligt oförstånd att ladda inför den platinagitarrförsedde herr Winnerbäcks Zinkenbesök på kvällen på annat vis, men annars blir det full uppställning och om synapserna inte är helt dementa på undertecknad debut för dottern på Söderstadions välklingande läktare. Nån gång ska ju vara den första. Jycken får dock stanna hemma.
Men det får i och för sig kaninen och undulaten också göra.
Och svärmor in spe.
• Möjligen sträcker Viking-Nhleko i detta nu ut tungan och säger ”aaah”. Är mannen i vitt nöjd återstår alltså bara ett kryss i rutan för underskriften på kontraktet, och sen har Hammarby plötsligt värvat två spelare på, får man väl tillstå, relativt kort Bajentid. Nej, hallå, tre. Vänta nu, fyra med Monteiro.
Jag har säkert missat nån.
• Den allsvenska tabellen sitter stadigt fasttejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
• Kom just på att dottern är långt ute i obygden hos en kompis och ska hämtas med bil i skymningen. En timme dit, en timme hit. Gissa vem som sitter vid ratten. Där rök möjligheten att förgylla dagen med en, okej två, starobno.
• Jag får spara dem till kvällsdoppet.
• Till råga på allt har jag kommit på vad min bok ska handla om.
• Jyckens morgonpromenad togs förhoppningsvis om hand av någon annan. Oklart dock av vem eftersom jag inte har en aning om var alla håller hus denna dag.
• Till Bajenshopen för att tjacka plåtar till övriga, för dagen försvunna familjen till Örgrytematchen, en av yngsta sonens födelsedagspresenter. Får man tro hemsidans statistik över sålda/bokade kan en av dessa ha varit den tiotusende. Äldste sonen väljer möjligen i ungdomligt oförstånd att ladda inför den platinagitarrförsedde herr Winnerbäcks Zinkenbesök på kvällen på annat vis, men annars blir det full uppställning och om synapserna inte är helt dementa på undertecknad debut för dottern på Söderstadions välklingande läktare. Nån gång ska ju vara den första. Jycken får dock stanna hemma.
Men det får i och för sig kaninen och undulaten också göra.
Och svärmor in spe.
• Möjligen sträcker Viking-Nhleko i detta nu ut tungan och säger ”aaah”. Är mannen i vitt nöjd återstår alltså bara ett kryss i rutan för underskriften på kontraktet, och sen har Hammarby plötsligt värvat två spelare på, får man väl tillstå, relativt kort Bajentid. Nej, hallå, tre. Vänta nu, fyra med Monteiro.
Jag har säkert missat nån.
• Den allsvenska tabellen sitter stadigt fasttejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
• Kom just på att dottern är långt ute i obygden hos en kompis och ska hämtas med bil i skymningen. En timme dit, en timme hit. Gissa vem som sitter vid ratten. Där rök möjligheten att förgylla dagen med en, okej två, starobno.
• Jag får spara dem till kvällsdoppet.
• Till råga på allt har jag kommit på vad min bok ska handla om.
måndag, augusti 07, 2006
Häcken är inte allt
”Nå ligger ballen hos den svenske toppklubben”, skriver en norsk tidning angående den där Viking-Nhleko som eventuellt ska lämna norska eliteserien för att spetsa till Sveriges redan spetsigaste anfall. Nämligen Hammarbys.
Själv har man morgonbadat och låtit mokabryggaren puttra några gånger, studerat den upptejpade allsvenska tabellen, läst morgonbladen och tänt en tagg på den gistna träbänken. Numera är jyckens morgonpromenad mattens förtjänst, men så är det när man har för vana att komma hem från lönefabriken missinassen: man får helt enkelt prioritera, och delegera, morgonkvistbestyren. En sak är säker i vår avlägsna norra jämmerdal, nämligen: en dag är morgondoppet inte det första man tänker på när man tittar ut genom sovrumsfönstret.
Jyckens morgonpromenader, däremot, fortsätter.
Att yngsta sonen är på Gotland och medeltidar sig åtminstone i början av friidrottsspektaklet på Sveriges baksida är nog bara bra. Förra gången det begav sig med dylika tävlingar skickade han in en tennisboll genom vardagsrumsrutan när han blev inspirerad att stöta kula.
Annars är jag liite nyfiken på den något större kvällsdrakens senaste chockförsök, nämligen de ”extrema bilderna” på Klüfts franska antagonist, som pressen på alla sätt försöker demonisera för att få lite fart på duellen i sjukamp, ni vet klassisk dramaturgisk motsättning: helylle mot grodlårsätande, äkta mot dold agenda, glad mot bisarr. Och så vidare. Men för att se extrembilderna måste man vara ”plus” nånting. Sånt går jag inte på.
”Det är jättefina bilder. När vi tävlar har vi nästan mindre kläder på oss.”*
Jag håller en tumme för Eunice.
* Min kursivering.
Själv har man morgonbadat och låtit mokabryggaren puttra några gånger, studerat den upptejpade allsvenska tabellen, läst morgonbladen och tänt en tagg på den gistna träbänken. Numera är jyckens morgonpromenad mattens förtjänst, men så är det när man har för vana att komma hem från lönefabriken missinassen: man får helt enkelt prioritera, och delegera, morgonkvistbestyren. En sak är säker i vår avlägsna norra jämmerdal, nämligen: en dag är morgondoppet inte det första man tänker på när man tittar ut genom sovrumsfönstret.
Jyckens morgonpromenader, däremot, fortsätter.
Att yngsta sonen är på Gotland och medeltidar sig åtminstone i början av friidrottsspektaklet på Sveriges baksida är nog bara bra. Förra gången det begav sig med dylika tävlingar skickade han in en tennisboll genom vardagsrumsrutan när han blev inspirerad att stöta kula.
Annars är jag liite nyfiken på den något större kvällsdrakens senaste chockförsök, nämligen de ”extrema bilderna” på Klüfts franska antagonist, som pressen på alla sätt försöker demonisera för att få lite fart på duellen i sjukamp, ni vet klassisk dramaturgisk motsättning: helylle mot grodlårsätande, äkta mot dold agenda, glad mot bisarr. Och så vidare. Men för att se extrembilderna måste man vara ”plus” nånting. Sånt går jag inte på.
”Det är jättefina bilder. När vi tävlar har vi nästan mindre kläder på oss.”*
Jag håller en tumme för Eunice.
* Min kursivering.
fredag, augusti 04, 2006
Vi krisar på
Lämnade jycken, mokabryggaren, den upptejpade allsvenska tabellen och lönefabriken och tog ett snortidigt tåg söderut för att hälsa på parenteserna några dagar och ta över ruljangsen och underhållningsdetaljen för yngsta sonen och dottern som redan var på plats, och på programmet stod morgondopp och kvällsditon och däremellan andra bad och att tura till Helsingør för sort guld och rød pølse på torget för mig och för de andra den obligatoriska glassen i gränden toppad med dansk gräddbulle, dansk grädde och dansk sylt. Och som extragrädde på moset, nej, jag skojar, ingen remoulade. Den här gången såg jag förresten inte en skymt av snubben med döskallen i näven på slottet som dominerar hamninloppet till landet som fött och fostrat till exempel Preben Elkjær. En helt befriad tillvaro från fotboll var det dock inte fråga om, för yngste sonen ville prompt träna nickar bland soldyrkarna på stranden, och jag var den som i den påtagliga vinden skulle slå precisa inlägg med plastbollen. Inte nog med det. På gubbhyllan, den lokala lilla vitkalkade restaurangen vid strandkanten som byter namn och troligen ägare varje säsong men som en gång för alla är gubbhyllan, satt en dag inte bara jag utan även den största lokala fotbollscelebriteten, som, får man väl tillstå, är stor även i övriga jämmerdalen och andra delar av världen: kortsnaggad, solglasögon och med lätt igenkännbar nickstark profil. Hände något värt att berätta för eventuella barnbarn om? Njae, jag drack en stor stark, straffsumparen ramlösa.
Sen åkte vi hem, och på tåget nånstans efter Peking gjorde Bajen en omvänd mot förra årets bortakamp mot Örgryte och tog tag i matchen, spelet och målfabrikationen efter paus till odiskutabla 3–1.
Och Louay Chanko har anlänt.
Det går ju rätt bra för Bajen utan alla dom där nyförvärven som alla vill ha, kan den som just uppdaterat den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren konstatera. Men visst är det skönt när det är krisstämpel över det hela mest hela tiden och alla andra enbart pratar om alla andra lag. Nytt allsvenskt kontrakt bör väl vara snudd på hundraprocentigt klart, men nu gäller det att vara på tårna och krisa lite lätt ända in i kaklet. Tro mig, och det här är rätt väg att gå: låt krisen fortsätta säsongen ut.
Sen åkte vi hem, och på tåget nånstans efter Peking gjorde Bajen en omvänd mot förra årets bortakamp mot Örgryte och tog tag i matchen, spelet och målfabrikationen efter paus till odiskutabla 3–1.
Och Louay Chanko har anlänt.
Det går ju rätt bra för Bajen utan alla dom där nyförvärven som alla vill ha, kan den som just uppdaterat den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren konstatera. Men visst är det skönt när det är krisstämpel över det hela mest hela tiden och alla andra enbart pratar om alla andra lag. Nytt allsvenskt kontrakt bör väl vara snudd på hundraprocentigt klart, men nu gäller det att vara på tårna och krisa lite lätt ända in i kaklet. Tro mig, och det här är rätt väg att gå: låt krisen fortsätta säsongen ut.
söndag, juli 30, 2006
Benny var bara bäst
Vilken dag.
Gud ske pris för den snälla representanten för lönefabriken som skickade hem mig för arbetsuppgiftsbrist i kubik, och gissa om jag därmed gick hem? Jag gjorde en Carola, rusa åstad till Söderstadion med bilen och fann sonen, missade visserligen första baljan men såg resten i solskenet och njöt av effektivitet och snygga mål och en del mer eller mindre heroiska insatser och mindre av spelet som ibland påminde om nåt… tja, lätt magsjukt.
Men Benny i målet…
Benny var bäst. Benny var helt enkelt bara bäst. Benny gjorde faktiskt en del svettigt högkaratiga räddningar. Och som han gjorde dem.
Och sen satt vi på lokal fast ute, och gissa vem som var med! Jo, jycken kom med matten i släptåg, och solen gick ned, och sonens grönvita matchtröja fick många i den förbipasserande menigheten att skråla och tjoa förnöjt typ ”tre jävla noll” och allt fick jag vara med om bara för att den snälla lönefabriksrepresentanten skickade hem mig.
Och med en grolsch i näven och på väg till nattdoppet kan jag konstatera att nu är jag hemma.
Gud ske pris för den snälla representanten för lönefabriken som skickade hem mig för arbetsuppgiftsbrist i kubik, och gissa om jag därmed gick hem? Jag gjorde en Carola, rusa åstad till Söderstadion med bilen och fann sonen, missade visserligen första baljan men såg resten i solskenet och njöt av effektivitet och snygga mål och en del mer eller mindre heroiska insatser och mindre av spelet som ibland påminde om nåt… tja, lätt magsjukt.
Men Benny i målet…
Benny var bäst. Benny var helt enkelt bara bäst. Benny gjorde faktiskt en del svettigt högkaratiga räddningar. Och som han gjorde dem.
Och sen satt vi på lokal fast ute, och gissa vem som var med! Jo, jycken kom med matten i släptåg, och solen gick ned, och sonens grönvita matchtröja fick många i den förbipasserande menigheten att skråla och tjoa förnöjt typ ”tre jävla noll” och allt fick jag vara med om bara för att den snälla lönefabriksrepresentanten skickade hem mig.
Och med en grolsch i näven och på väg till nattdoppet kan jag konstatera att nu är jag hemma.
Jaha
Jaha, lönefabrik i stället för Söderstadion. Ibland är livet bara för jämmerligt.
Magsjuka ställde till det mot Elfsborg. Och nu kommer Häcken på besök. Äldsta sonen har lovat att hålla direktlinan i gång från Söderstadion.
Morgondopp har jag hunnit med. Jycken gloddde intresserat när jag smällde i mig en vaniljbulle på favoritkafét. Och i morgon bär det av söderut. Allt är relativt, men sisådär 60 mil åt det hållet är ju ändå söderut. Jycken, vars morgonpromenader numera är en smula oberäkneliga till längd och innehåll, får hålla ställningarna här hemma.
Det vore skönt om de grönvita heroerna ändå lyckas befästa serieledningen, med tanke på hur det ser ut i världen. Man blir ju lite gladare av sånt.
Magsjuka ställde till det mot Elfsborg. Och nu kommer Häcken på besök. Äldsta sonen har lovat att hålla direktlinan i gång från Söderstadion.
Morgondopp har jag hunnit med. Jycken gloddde intresserat när jag smällde i mig en vaniljbulle på favoritkafét. Och i morgon bär det av söderut. Allt är relativt, men sisådär 60 mil åt det hållet är ju ändå söderut. Jycken, vars morgonpromenader numera är en smula oberäkneliga till längd och innehåll, får hålla ställningarna här hemma.
Det vore skönt om de grönvita heroerna ändå lyckas befästa serieledningen, med tanke på hur det ser ut i världen. Man blir ju lite gladare av sånt.
lördag, juli 29, 2006
Hackare från baksidan?
Vill ni se nåt sjukt? Kolla in bilden. Hur det har gått till, och framför allt varför, har jag ingen aning om. Är internet på väg att fallera?Natt. Jag kan lika gärna revrajta det jag skrev om förra natten, för samma sköna visa även denna gång. Till och med jycken dök upp med en strumpa i käften, även om det var en annan. Dumt att klaga, dock.
Dock tillhör Sulan numera stressfraktursgänget, och det är mindre bra. I värsta fall, och det är ett scenario som det gäller att vägra tro på, har han spelat sin sista match på Söderstadion.
Och Stoor sällar sig enligt uppgift till rehabgänget han med. Häcken en munsbit?
Vi får sova på saken.
fredag, juli 28, 2006
Lång dags färd
Natt. Man ramlar vimmelkantig in från lönefabriken, jycken kommer yrvaket svansviftande för att på känt manér hälsa välkommen med en strumpa i käften men faller ihop och snarkar vidare efter några kli i nackskinnet. Man letar upp morgonrocken, fyller fickorna med grolsch och cigg och klär av sig och iklär sig densamma och tassar tillbaka ut i natten och efter en stund ut på bryggan, och sen klyver man den ljumna vattenytan med en 3,6-poängsdykning av den mutade ryska domaren – och sex sekunder senare sticker man upp huvudet och andas in stillheten.
Sen sitter man där på bryggan som man är och fiskar upp grolschen och en tändare och känner att det är ungefär som det ska vara. Svensk sommarnatt är inget annat än ett tillstånd när den är på det humöret.
En sak till. Det finns inga mygg.
Sen går man hem och sätter sig på den gistna träbänken och knäpper ännu en grolsch och håller med sig själv om allt vad man kommer fram till.
Vägen dit har varit lång. Snortidigt uppe för att förpassa de yngsta på egen hand på tåget till landets yttersta södra utkanter, och om det var första gången de gjorde den resan gäller faktiskt samma sak för mig och mamman som fick stå kvar på perrongen och se dem försvinna. Innan dess fick vi i gång bilen, men det lät onekligen mysko – och kvar på parkeringen låg nån jämra sladd av nåt slag. Vi plockade upp den, glodde en stund på den och varandra, ryckte på axlarna och körde i väg till tågcentralen.
Det gick bra. Och då menar jag tågresan; bilen och den mysko sladden är i sammanhanget inget att bry sig om. Det här fordonet lever nämligen sitt eget liv.
Äldsta sonen håller sig kvar på kobben därute i havsbandet. Jycken sover. Och hennes matte.
Och här sitter man på en träbänk och förundras.
Sen sitter man där på bryggan som man är och fiskar upp grolschen och en tändare och känner att det är ungefär som det ska vara. Svensk sommarnatt är inget annat än ett tillstånd när den är på det humöret.
En sak till. Det finns inga mygg.
Sen går man hem och sätter sig på den gistna träbänken och knäpper ännu en grolsch och håller med sig själv om allt vad man kommer fram till.
Vägen dit har varit lång. Snortidigt uppe för att förpassa de yngsta på egen hand på tåget till landets yttersta södra utkanter, och om det var första gången de gjorde den resan gäller faktiskt samma sak för mig och mamman som fick stå kvar på perrongen och se dem försvinna. Innan dess fick vi i gång bilen, men det lät onekligen mysko – och kvar på parkeringen låg nån jämra sladd av nåt slag. Vi plockade upp den, glodde en stund på den och varandra, ryckte på axlarna och körde i väg till tågcentralen.
Det gick bra. Och då menar jag tågresan; bilen och den mysko sladden är i sammanhanget inget att bry sig om. Det här fordonet lever nämligen sitt eget liv.
Äldsta sonen håller sig kvar på kobben därute i havsbandet. Jycken sover. Och hennes matte.
Och här sitter man på en träbänk och förundras.
onsdag, juli 26, 2006
I går...
…är redan historia, glömt, inget att göra åt. Ett existentiellt vakuum. Men inte förträngt.
Tårarna har torkat. Näven är knuten.
Och vi ska aldrig beställa nåt ur nån jävla Elloskatalog.
I dag går livet lustigt nog vidare. Snart är det dags för kaffe och den 1030:e vaniljbullen på favoritkafét. Dagen är hårt strukturerad. Jycken ska skickas ut på förmiddagspromenad med dotter och översovande kompis. Själv ska jag passa på att gotta mig i solens sken och mumsa bulle. För sen börjar helvetet. Sen ska jag nämligen leta upp ”Sveriges bästa bank”, som det brukar stå över den enda kassadisken där det köar hundratals pensionärer, invandrare, vanliga knegare och såna som jag som måste uträtta vårt ärende över disk – medan det sitter hundratals bankanställda ensamma vid små öar och låtsas stirra på en datorskärm medan de väntar på alla dem som förväntas sätta sprätt på sina surt förvärvade stålar på nya lån, optioner, Östeuropafonder, pensionsförsäkringar och allt annat som ska göra banken ännu rikare.
Och sen ska man till lönefabriken.
Men först detta. Det tar emot att uppdatera den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren. Men som jag just kom på: motgångar är till för att tas med en nypa salt.
Visst ser det bra ut, trots allt.
Tårarna har torkat. Näven är knuten.
Och vi ska aldrig beställa nåt ur nån jävla Elloskatalog.
I dag går livet lustigt nog vidare. Snart är det dags för kaffe och den 1030:e vaniljbullen på favoritkafét. Dagen är hårt strukturerad. Jycken ska skickas ut på förmiddagspromenad med dotter och översovande kompis. Själv ska jag passa på att gotta mig i solens sken och mumsa bulle. För sen börjar helvetet. Sen ska jag nämligen leta upp ”Sveriges bästa bank”, som det brukar stå över den enda kassadisken där det köar hundratals pensionärer, invandrare, vanliga knegare och såna som jag som måste uträtta vårt ärende över disk – medan det sitter hundratals bankanställda ensamma vid små öar och låtsas stirra på en datorskärm medan de väntar på alla dem som förväntas sätta sprätt på sina surt förvärvade stålar på nya lån, optioner, Östeuropafonder, pensionsförsäkringar och allt annat som ska göra banken ännu rikare.
Och sen ska man till lönefabriken.
Men först detta. Det tar emot att uppdatera den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren. Men som jag just kom på: motgångar är till för att tas med en nypa salt.
Visst ser det bra ut, trots allt.
tisdag, juli 25, 2006
Barn går inte över
Morgondopp, kort morgonpromenad för jycken till vaniljbullekaféet och tillbaka, solen lyser som bara den kan från en, om man nu är poetiskt lagd, blå himmel. Det är varmt, mer kaffe behövs, så mokabryggaren mullrar i bakgrunden.
Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.
Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.
Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.
Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?
Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."
Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.
”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.
Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.
Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.
Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.
Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?
Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."
Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.
”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.
söndag, juli 23, 2006
Vinden kommer in från sydväst
Morgondoppet avklarat halv sju. Inte en själ, inte en krusning på vattenytan. Morgontidningar, morgonrock, morgonkaffe och morgontagg på den gistna träbänken. Jycken ligger på andra sidan huset och snusar i fred. Alla andra snarkar på. En svensk stilla sommarmorgon från sin bästa sida.
Mer behövs inte för att man ska bli glad igen.
Mer behövs inte för att man ska bli glad igen.
lördag, juli 22, 2006
Snabba puckar i korridoren
Det är varmt, det är okej, det är som det ska vara. Man sitter på den gistna träbänken med tungan hängande vid hakspetsen och tror att det är åskan, men det är mokabryggaren som mullrar och någon starobno, okej två, hinns också med mellan varven.
Inte nog med det, plötsligt är huset fullt av gnälliga hemvändare inklusive jycken från den där kobben som man själv fick lämna i förtid och som alla vill tillbaka till, fast äldsta sonen klamrar sig kvar och hjälper till att bygga bastu åt husägaren och tar då och då styrpulpeten till grannön för att lira jota med Österman och Västerman och deras till sommaren återvändande barn och barnbarn och en och annan badjävel på en grusplan modell sexmanna och möjligen får han köra eller bli körd på flakmoppe, och sånt är ju kul. Apropå flakmoppe, när Göteborgskravallerna pågick som bäst med pistolskott och gatustenar i luften ägnade sig polisen på den här sidan jämmerdalen åt att kontrollera att Möjaborna bar hjälm när dom var ute och for på grusvägen. Det finns nämligen typ en med en och annan avfart. Vet inte om det är sant, men så långt har det alltså gått. Inga frihetsberövanden har dock rapporterats.
Naturligtvis är den allsvenska tabellen uppdaterad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut, konstaterar signaturen ”Ska man falla ska man falla i topp”.
José Monteiro har tagit steget upp i den absoluta och bästa hetluften, nämligen Hammarbys A-lag. Grattis. Och trägen vinner, får man väl tillägga eftersom han inte är i sammanhanget purung, och snabb är han också. Han lär både kunna springa ifrån och springa i kapp om det behövs.
Apropå mellan varven. Varven gör att man missar livets väsentligheter, kanske inte alla (jag hinner tack och lov med morgondoppet a naturel och taggen på bryggan) men till exempel senaste matchen när spöket Öster 2-0-begravdes på Söderstadion. Upplevelsen lär ha varit både upplyftande och inte.
Apropå VM. Om det är nån som fortfarande funderar på varför Ronaldinho mest såg ut som om han gick omkring och funderade på annat (till exempel livets väsentligheter) ute på de tyska välansade fotbollsplanerna kan det bero på att han ägnade den minimala tid han hade kvar att sova på till att spela Fifa 2006 på sitt playstation. Meddelar hans flickvän via engelska tabloider, ena kvällsdraken och nu mig.
Undrar vem som vann.
Inte nog med det, plötsligt är huset fullt av gnälliga hemvändare inklusive jycken från den där kobben som man själv fick lämna i förtid och som alla vill tillbaka till, fast äldsta sonen klamrar sig kvar och hjälper till att bygga bastu åt husägaren och tar då och då styrpulpeten till grannön för att lira jota med Österman och Västerman och deras till sommaren återvändande barn och barnbarn och en och annan badjävel på en grusplan modell sexmanna och möjligen får han köra eller bli körd på flakmoppe, och sånt är ju kul. Apropå flakmoppe, när Göteborgskravallerna pågick som bäst med pistolskott och gatustenar i luften ägnade sig polisen på den här sidan jämmerdalen åt att kontrollera att Möjaborna bar hjälm när dom var ute och for på grusvägen. Det finns nämligen typ en med en och annan avfart. Vet inte om det är sant, men så långt har det alltså gått. Inga frihetsberövanden har dock rapporterats.
Naturligtvis är den allsvenska tabellen uppdaterad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut, konstaterar signaturen ”Ska man falla ska man falla i topp”.
José Monteiro har tagit steget upp i den absoluta och bästa hetluften, nämligen Hammarbys A-lag. Grattis. Och trägen vinner, får man väl tillägga eftersom han inte är i sammanhanget purung, och snabb är han också. Han lär både kunna springa ifrån och springa i kapp om det behövs.
Apropå mellan varven. Varven gör att man missar livets väsentligheter, kanske inte alla (jag hinner tack och lov med morgondoppet a naturel och taggen på bryggan) men till exempel senaste matchen när spöket Öster 2-0-begravdes på Söderstadion. Upplevelsen lär ha varit både upplyftande och inte.
Apropå VM. Om det är nån som fortfarande funderar på varför Ronaldinho mest såg ut som om han gick omkring och funderade på annat (till exempel livets väsentligheter) ute på de tyska välansade fotbollsplanerna kan det bero på att han ägnade den minimala tid han hade kvar att sova på till att spela Fifa 2006 på sitt playstation. Meddelar hans flickvän via engelska tabloider, ena kvällsdraken och nu mig.
Undrar vem som vann.
söndag, juli 16, 2006
Välkommen hem
Va f*n är Pipex för nåt?
Sitter man en och annan vecka på en kobbe med en mobil som man till och från enbart kan ringa 112 med och en ångradio med vars hjälp man får in det man tror sig behöva veta möjligen via kort- eller långvåg, men för all del tillsammans med jycken, och glor på trutar och dricker frystorkat kaffe får man tydligen räkna med att det händer grejor på annat håll.
Läs: Bajenhåll.
Man slipper i alla fall när man väl tagit sig till så kallade civiliserade trakter och sitt tangentbord, och till bloggvärldens fromma för det är så sorgligt, rekapitulera det som har hänt för det hinner man inte. Man har helt enkelt fullt upp att förstå, tja, allt som har hänt.
Tre tunga Hammarbynamn borta av olika anledningar olika länge. Och han som ser ut att bli borta längst håller upp en tröja som det står pipex på.
Bara en sån sak.
Det finns bara en sak att säga mannen som prövar lyckan i Premier League, och det är vad som nu gäller: Lycka till!
Och välkommen tillbaka.
Detsamma gäller naturligtvis de bägge andra.
Skador är onekligen en del av fotbollen, men det får ju gärna vara nån måtta (och dessutom, om det nu är en del av fotbollen, hellre drabba andra lag). Halva ordinarie mittfältet utraderat för ett antal veckor gör att det första jag gjorde väl hemma igen, nämligen uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren, kändes en smula kluvet. Det ser ju fortfarande bra ut. Men…
(och nu är det positiva klubben som gäller)
…det kan ju vara dags för Samba, Pablo och Erkan att ta tillbaka initiativet.
…”Årets Gefle” kan ju vara avklarat (tack och lov för kobbar och trutar).
…en uruguayan kan vara bättre än två.
…allt är fortfarande i egna händer.
Det sistnämnda gäller ju inte vissa andra.
Läs: det palestinska folket.
Inte alla kan välja den kobbe de sitter på.
Sitter man en och annan vecka på en kobbe med en mobil som man till och från enbart kan ringa 112 med och en ångradio med vars hjälp man får in det man tror sig behöva veta möjligen via kort- eller långvåg, men för all del tillsammans med jycken, och glor på trutar och dricker frystorkat kaffe får man tydligen räkna med att det händer grejor på annat håll.
Läs: Bajenhåll.
Man slipper i alla fall när man väl tagit sig till så kallade civiliserade trakter och sitt tangentbord, och till bloggvärldens fromma för det är så sorgligt, rekapitulera det som har hänt för det hinner man inte. Man har helt enkelt fullt upp att förstå, tja, allt som har hänt.
Tre tunga Hammarbynamn borta av olika anledningar olika länge. Och han som ser ut att bli borta längst håller upp en tröja som det står pipex på.
Bara en sån sak.
Det finns bara en sak att säga mannen som prövar lyckan i Premier League, och det är vad som nu gäller: Lycka till!
Och välkommen tillbaka.
Detsamma gäller naturligtvis de bägge andra.
Skador är onekligen en del av fotbollen, men det får ju gärna vara nån måtta (och dessutom, om det nu är en del av fotbollen, hellre drabba andra lag). Halva ordinarie mittfältet utraderat för ett antal veckor gör att det första jag gjorde väl hemma igen, nämligen uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren, kändes en smula kluvet. Det ser ju fortfarande bra ut. Men…
(och nu är det positiva klubben som gäller)
…det kan ju vara dags för Samba, Pablo och Erkan att ta tillbaka initiativet.
…”Årets Gefle” kan ju vara avklarat (tack och lov för kobbar och trutar).
…en uruguayan kan vara bättre än två.
…allt är fortfarande i egna händer.
Det sistnämnda gäller ju inte vissa andra.
Läs: det palestinska folket.
Inte alla kan välja den kobbe de sitter på.
tisdag, juli 04, 2006
Ingen ärtsoppa?
Som sagt: i nattmössan eller solsting? Ännu en bra fråga.
Tur att man inte smet i väg i går kväll med nån halvbisarr förklaring från lönefabriken till Söderstadion för det hade man inte haft ett vitten för. Henke, och framför allt de grönvita hjältarna, hade lyst med sin frånvaro. Jag trodde faktiskt att det var torsdag. Men det hade det inte varit ens om vi kört med den gamla julianska kalendern, ni vet oktoberrevolutionen som egentligen utspelade sig i november eller hur det nu var. Möjligen är det torsdag i Kina. Eller om man hänger fast vid gammaltestamentliga källor. Eller kan sin koran. Torsdag är det i alla fall inte här. Inte än.
Inte för att det spelar nån större roll. Luften i lädret måste ersättas med kosing, är mina förhållningsorder även på torsdag.
Sen blir det den där kobben i havsbandet. Där sköter jycken dessutom morgonpromenerandet på alldeles egen hand.
Henke? Den tar Max hand om.
Tur att man inte smet i väg i går kväll med nån halvbisarr förklaring från lönefabriken till Söderstadion för det hade man inte haft ett vitten för. Henke, och framför allt de grönvita hjältarna, hade lyst med sin frånvaro. Jag trodde faktiskt att det var torsdag. Men det hade det inte varit ens om vi kört med den gamla julianska kalendern, ni vet oktoberrevolutionen som egentligen utspelade sig i november eller hur det nu var. Möjligen är det torsdag i Kina. Eller om man hänger fast vid gammaltestamentliga källor. Eller kan sin koran. Torsdag är det i alla fall inte här. Inte än.
Inte för att det spelar nån större roll. Luften i lädret måste ersättas med kosing, är mina förhållningsorder även på torsdag.
Sen blir det den där kobben i havsbandet. Där sköter jycken dessutom morgonpromenerandet på alldeles egen hand.
Henke? Den tar Max hand om.
måndag, juli 03, 2006
Jycken och jag sniffar på på var sitt håll
Ni kanske inte tror mig men nånting har hänt.
Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?
Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.
Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?
Men vad är det som har hänt?
Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.
Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.
Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.
Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.
Jag får fortsätta att sniffa i luften.
Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?
Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.
Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?
Men vad är det som har hänt?
Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.
Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.
Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.
Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.
Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.
Jag får fortsätta att sniffa i luften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
