Passar och ler

Vi har glott på match på dumburken. Vi ler.

Vi firar den odiskutabla segern mot Malmö värdigt – och med en klassiker: frukostbröd med räkost. Typ åtta stycken, för vi blev hungriga där vi satt och glodde storögt och emellanåt högljutt gav vårt bifall.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut har vi börjat vänja oss vid, och är dessutom inget som överraskar oss. Kvällspresskrönikörstilen är för övrigt inte vår. Vi har vetat från början vad killen kan. Killen lägger sig inte ens ner när han har chansen att få frispark vid hörnflaggan. Han gör mål i stället.

Bajen lär för övrigt ha en urkass bänk, om man ska fortsätta att tro kvällspresskrönikörer, dom som ni vet vet allt innan och ibland efter. Modell superettan om ens det, har vi läst både här och där under resans gång. Det stämmer, som ni andra vet, inte det heller, som den som är med sin tid kunnat konstatera den senaste tiden när sju eller åtta spelare som borde vara ordinarie inte kan lira på grund av skador eller avstängningar. Den består delvis av division två-lirare, och då menar vi lirare. Vi hyllar naturligtvis Charlie för hans slit och två mål, men kanske ännu hellre debutanten Carlos Gaete, som om man så vill kommit från ingenstans och som lärt sig att man ska skjuta ett volleyskott på Lolos precisa hörna mot och på mål. Att killen skulle bli trött kunde till och med vi räkna ut, men innan dess var det inget att snacka om.

Vi kan inte låta bli att skriva några rader om en skön division två-anfallare som numera lirar vänsterback i allsvenskans särklass skönaste lag och gör det med egen skön stil: Alagie Sosseh är bollsäker med känsliga fötter, dribblingsbenägen, framåtsyftande – och lunkar tillbaka längs kanten när Bajen tappar boll nånstans. Vi njuter – med hjärtat i halsgropen – varje gång. Särskilt som malmöiterna fått för sig att det var just där man skulle försöka slå till.

Det gick inte så bra. För när dom för en gångs skull då och då lyckades med halva uppsåtet, då fanns dubbel dansk dynamit som täckte upp: ”Nå så før hillvedde, Christian, det ær din gubbe!”

Medelåldern på truppen? 23,4. På bänken satt fyra 18-åringar.

Motståndarna lär vara lika skadedrabbade. Visst, men det var dom som torskade.

Allsvenskans kanske bästa spelare (vi är som ni vet återhållsamma) satt bredvid bisittarjens och fick beröm av densamme.

Har Bajen en back på planen så är det naturligtvis så att han gör en balja han med. 26 passningar inom laget– och sen en skön markare som gled så fint in i mål. David Johansson är tillbaka.

Vem vet, nästa gång kanske det är Sulans tur…

Vi fick se en allsvensk debutant från Kapstaden hoppa in i hetluften – Nathan Paulse, snabba ryck med papperna minsann – och få sin första varning i allsvenskan efter tre minuter. Vi såg hur som helst en viss potential. Hade han haft liite snagg på skallen hade inte den svettiga pannan förpassat nicken två decimeter över ribban utan i stället under densamma.

Poppen kändes lite bajen, och växte när det till slut i vanlig ordning drog ihop sig.

Firandet? Fortsätter värdigt. Vi ska inventera skafferiet.

Enough

Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.

Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.

Vi har ju varit med ett tag.

Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.

För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.

Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.

Som mot de himmelsblå senast.

Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.

Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.

Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.

När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.

Och Bajen.

Utspelens tid

Tidig morgon. Att vi är uppe är inte meningen men njutbart. Vi trodde att klockan var något helt annat, det kändes så, men det var den alltså inte. Vilket vi känner nu. Vi accepterar dock faktum: vi får sova nån annan gång. Till exempel i morgon.

I morgon har vi nämligen dragit klart strån till konsumtionssamhällets fromma stack så till den grad att vi är fria några dar för att få kraft för att fortsätta med vårt värv och därmed förpassar oss ut på skäret för att umgås och den årliga läsningen av Komedianterna på klippan och mellan varven glo efter örn samt en sillbit och den lille som sysselsättning när andan faller på. Kvinnan i huset tar för övrigt en vända in till stan samma dag, så vi får sällskap på akterdäck i kvällssolen på vägen ut.

Vi har för övrigt hunnit med kort vända ut på skäret för en vecka sen så vi vet vad som väntar. Rattade styrpulpeten rakt ut i det okända för att schweiziska nian skulle få åka båt och sitta på en kobbe innan hon åkte hem för att fortsätta med sitt, och nånstans vid Grinda hamnade vi fel, ni vet höger vänster. Skärgården är sig lik, kan man säga, det är en massa öar med träd på. Vi hade inte ens solen att gå efter – moln i vägen –eller nån myrstack att glo på för att få koll på den soliga sidan eller hur det nu var dom byggde sina stackar. Litade på instinkten, tog till höger vid nästa ö, och se på fanken: där låg Grinda. Halvvägs med andra ord. Sen drog vi på friskt och lite på känn och så småningom kom vi fram och fick senare på dagen hämta alla andra som fick åka reguljär båt. Inklusive jycken.

Sen fick vi hämta regissören tillika halvgaisaren från rikets baksida som kom med kvällsbåten och sen såg vi solen gå upp. Sen tog vi båten till Wikströms hela basset. Man ger sig så lätt i trevligt sällskap så innan man hann fundera på saken stod Möjataffeln på bordet till abborren, och sen såg vi solen gå upp.

Sen var vi liksom hemma.

Sen åkte vi hem för att se till att nian kom på planet och för att dra strån till stacken.

Vi borde alltså sova men icke.

Nu hör vi kaffemaskinen rossla färdig. Vi tar med oss tidningarna till den gistna träbänken. Solen kryper fram runt hörnet och börjar med att värma fötterna. Allt är inte fotboll. Vi bläddrar på. Vi borde sova men vi tänder en tagg. Vi har inga skrupler, men vi skryter inte om saken. Nu tog vi i. Och konkursade salladsbarer och avlyssning i all ära. Men har till exempel centerns unge fat freddy feddy hittat på nåt nytt kul som han inte behöver ta ansvar för?

Tomt men ändå inte

Okej, tio minuter…

Aaah, sommar. Och riktig fotboll! Som alla vet knäppte en målvakt, en back, sex mittfältare och tre anfallare Malmö FF på näsan i Svenska cupen, vars existensberättigande är helt avhängigt hur det går för laget i vårt hjärta. Vet inte om dubbeln är nåt att drömma om, men chansen finns alltså fortfarande för Bajen, och sånt gläder oss ofantligt. Om jag förstått det hela rätt lär en målvakt, sex mittfältare och fyra anfallare stå upp för att lira skjortan av Halmstad när allsvenskan nystartar i veckan. José Monteiro är tydligen avstängd.

Annars är det inget snack om att Spanien vann EM. Vi vill till och med påstå att rättvisa skipades. Tyskarna haltade sig fram till finalen, men där fick dom inga fasta situationer att knoppa eller tjocka in bollen på, och då gick det som det gick.

Annars har schweiziska nian vänt hem, vilket vi sakta börjar inse är ett faktum och kanske även hon. Alla andra inklusive jycken och kanin är dessutom på skäret i havsbandet medan en annan drar strån till stacken för brinnande livet. Förutom äldste sonen som passade på att vara i Wien under finalen i EM med en miljon andra festprissar till fem i natt framför storbildsskärm på det lokala rådhustorget. Där snackar vi livet på en pinne.

Kaffet på den gistna träbänken? Vi hinner inte. Men i natt knäppte vi en, okej två, staropramen på plats medan ljuset återvände. En tagg därtill medan koltrasten fick pippi.

Aaah, sommar.

Tiden är ute.

Sommarbevis

Kaffe på den gistna träbänken. Midsommarhelgen i full blom. Själva aftonen innehöll alla tillbehör: massor med pipel, massor med käk, några omgångar jota, mera käk, dryckjom, stång, dans runt – och en långsittning frampå småtimmarna tills ljuset återkom och fåglarna tog över. Vi såg i vanlig ordning till att stången pryddes innan den restes, och schweiziska nian fick som ni ser vara med på ett hörn.

Olof Guterstam till Bajen kan nog vara nåt. Annars kanske man kan hitta nån speedkula till ryss?

Nu ska vi fylla på muggen och tända en tagg. Jycken? Kvinnan ombesörjer den detaljen.

En sak till: vi har köpt nya bajenbrillor för dom andra har tagit slut.

Vem vinner?

Vi borde naturligtvis sova alldeles nyss hemkomna från idogt dragande av strån till stacken, men vi gav oss inte. Efter dammsugning av skafferiet fann vi en Starobno, näe, det verkar bara finnas en och inte två – och den såg ut att behöva luftas. Så nu sitter vi här fast vi borde sova och analyserar EM i tobleronens och gökurets förlovade länder där det börjar dra ihop sig och en kvartsfinal står på plats.

Att Frankrike får däng gläder oss allt som oftast och gärna i jota. Det är liksom för larvigt. Att Italien delar ut smockan är okej, det finns liksom grader i helvetet även om dom ibland är marginella. Grejen är att italienarna kan spela fotboll – om dom vill. Och det vill dom inte alltid. Men ölen? Njae.

Att Holland kan lira boll är bevisat. Ölen är okej, lättdrucken men sånt går ju alltid ner, det kan vi skriva under på. Traditionen finns. Räcker den hela resan? Oklart.

Kroatien är en bollnation, dom är väl inte helt okej alltid på andra plan men dom är liksom på hugget så fort dom ser en boll oavsett nästan vilken sort trots att Suker lagt pjucken på hyllan. Ölet är däremot ett helt okänt kapitel och kan ligga dom till last när det drar ihop sig.

Tyskland ska i princip alltid få däng. Det får dom inte alltid. Öl, däremot, har dom i överflöd och i god kondition. Det förlåter mycket – men inte allt. Nånstans går ju en anständighetsgräns, och den kan stavas fotboll när det krävs.

Spanjorer, vad säger man? Spanien ger alltid fotbollens inneboende logik ett ansikte hur det än går. Ölen är i princip gjord på socker. Är man tillräckligt ung funkar det. På vägen händer oftast något.

Portugal är på sätt och vis i en klass för sig. Om dom vill. Problemet är att dom inte alltid kan. För att dom troligen inte vill. Minns inte vad ölen hette men varmt var det så det var inget att snacka om. Man sitter där vid havet och plötsligt har man glömt vad man sysslar med. Och varför.

Turkiets framgångar gläder många i hela Europa och inte bara på hemmaplan. Sånt gör även oss glada. Men det räcker inte med att bara vara glad. Man måste också ha något att komma med för att få vara med. Öl, till exempel.

Och då har vi kvar dom som Bergling höll på förr tiden och som man kunde tro att han fortfarande hade ett gott öga till om inte en av kvällstidningarna (”Det är få gånger jag har varit så stolt över att jobba på Expressen som när jag öppnade tidningen och såg vår första sida på sporten i går”) kom på den briljanta idén att styra ut honom med svensk flagga. Dom som FRA rattade in på typ kortvåg på den tiden när dom hade typ något att göra. Man skulle kunna tro att deras öl är rent som vatten, men det är vodka och inget annat i de höga glasen. Unga är dom också. De ålderstigna vikingarna kommer att ha fullt sjå att hinna med för det kan bevisligen gå undan.

Vikingarna? Tja. Vi håller naturligtvis tummarna, fattas bara. Ölen? Tja, den har man ju druckit en och annan av av vilka en del man efteråt inte minns särskilt mycket av och ibland ingenting.

Vart tog tjeckerna vägen?

Som det ser ut just nu

Aaah, sol och så och allt är under kontroll! Eller vad vet jag. Ungarna överlevde i alla fall natten i tältet och lirar jota utanför fönstret medan vi laddar kaffemaskinen, pållarna har satt i sig allt gräs och trampar runt på stigarna runt omkring med små barn på ryggen ledda av dottern och hennes kompis, kvinnan drar strån till stacken för brinnande livet, äldste sonen sms:ar på väg från Barcelona (där det regnar, och där han såg spanjorerna lira hem tre poäng mot los vikingos) till Sète – grodlårsätarland – och schweiziska nian? Fraterniserar på rummet med en god vän.

Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.

Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.

Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.

Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.

Morgondoppet? I hamn.

Vi inbillar oss att allt är under kontroll.

Vi klagar inte

Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.

I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.

I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.

Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.

Freedom's just another word...

Får ett sms från sonen med den snygga studentmössan, som kommit till grodlårsätarnas huvudstad under tågluffen: ”Vad heter salt på franska?”

Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?

Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.

Eller?

Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.

Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.

Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.

Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.

Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!

Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?

Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.

Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.

Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.

Det kan han behöva i morgon.

Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.

Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.

Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.

Halleluja igen

Grekland måste vara det sämsta laget i EM-fotbollens historia. Skit samma: de svenska vikingarna gjorde en helgjuten insats, förtjänade att vinna, ville spela fotboll och åstadkom två klassmål. Zlatans sköna strut, halleluja, och Petters, vad säger man? Man ska, om man kan, alltid tunnla målvakten. Bakom bägge låg naturligtvis Henke, vars frispelning till Ljungberg innan Petters sköna strut var halleluja det med och inte bara vickningen tillbaka till Zlatan vid 1–0. Vinner vi EM? Well...

Vi har hängt runt på Söder och bränt kulor på käk på Street innan vi tog dumburken i besittning på hemmaplan. Vi klagar inte. Och Stoor fick lira, bara en sån sak.

Daniel Andersson är för övrigt värd att lyfta på hatten för. Det trodde vi faktiskt inte innan.

Allt som bjuds

Man får prioritera trots att det är mycket nu. Morgondopp, kaffet naturligtvis, fattas bara, jycken måste få sig en omgång bortom fårhagen, könsmaktsoordningen såklart, den kommer man inte förbi och som man får ta tag i så fort man inte har annat för sig och det har man tillfälligtvis inte, pust, och så är det det där med fotboll.

Om man vill kan man säga att det är mycket fotboll nu. Äldste sonen, som just börjat tåga runt Europa och tänkt sig next stop Amsterdam men hamnade i Berlin det första han gjorde skickade ett sms om att ”de e å jävla dåligt att de inte e offside på de första målet”, så honom går det ingen nöd på, och yngste sonen sa ungefär samma sak i morse när han slog en pling från Sveriges sydvästra hörna där han tillbringar några lata dagar tillsammans med dottern och farmorn och just hängt badbrallorna på tork.

Ungarna är alltså på vift. Men det finns ju alltid fotboll.

Vi missade naturligtvis det omtalade målet som de orange fick till. Innan dess såg vi tio minuter av sömnpillret som grodlårsätarna bjöd på innan vi sa basta! och lade all vår kärlek och omsorg på såsen. Sen umgicks vi med schweiziska nian runt den gistna träbänken efter en suverän måltid och en halv dunk vitt som stått till sig från studentmottagningen förra veckan som vi sakta men säkert sänkte för såna är vi medan himlen sakta tog sommarnattston. För att vara Baselbo är nian, som förresten inte längre är nia, eller vänta, hon ska gå om nian när hon vänder hemåt, oerhört ointresserad av fotboll i allmänhet och schweizisk i synnerhet och det just i år till råga på allt. Så vi talade om Dresden Dolls, Iggy Pop, kärlek och hur man tillreder en god sås och andra märkvärdigheter i stället. Som det här med om bra musik berättar en historia eller bara förmedlar en känsla. Vi kom fram till att det kan vara samma sak.

Sen såg vi faktiskt sista kvarten mellan Holland och Italien. Att regerande mästare av vilket slag det må vara får däng i nästa mästerskap är helt enligt planen, bara så ni vet.

I natt vaknade vi förresten vid fyrabläcket och sprang omkring eftersom lukten av rök nådde oss långt bortifrån och vi är känsliga därvidlag. Sen var att sova inte att tänka på. Tidningsbudet är inom parentes en ny stjärna och troligen över sommaren.

I dag kommer kvinnan dessutom loss från sitt dragande av strån till stacken, inte för att tag i könsmaktsoordningen och exempelvis hänga tvätt utan för att hänga med ett varv på Söder. All shopping kommer att ske med en annan utanför med en tagg i käften och bajenbrillorna på, var så säkra, det får nian och kvinnan ta hand om för där går gränsen, men sen blir det typ Street och en, okej två, typ starobno.

Och sen blir full rulle hem och förstås fotboll.

Vårt grundtips är 0–1. Hade Kennedy varit med hade vi vunnit med 2–1.

(Vi har tappat stinget vad gäller parenteser – och tankstreck: det här var inlägg nummer 500.)

Mycke nu

Ojojoj, vi hinner inte med. Inte ens kaffe. Men vill bara tala om att äldste sonen, som för övrigt drog på tågluff fort som attan, har tagit studenten. Mormor hjälpte till att sy.

...trötta trista tråkiga ton

Trött. Trött. Trött. Så in i bomben.

Anledningen är naturligtvis att man inom kort kommer att befinna sig i ekorrhjulet. Vi har inte mycket val. Vi har glott djupt i den tomma plånkan, vi har aldrig mer än sju rätt på tipset och det tycks inte hjälpa att satsa en och annan spänn på hästar med kuliga namn.

Innan dess ska vi hinna med ett oräkneligt antal kaffe förhoppningsvis på den gistna träbänken, vandra omkring i buskagen med jycken, åka till rikets baksida med schweiziska nian för att lyssna på Wadling, käka studentmiddag med mera. Till exempel upprätthålla könsmaktsoordningen.

Det finns också andra anledningar, men de känns inte tillräckligt bloggiga.

Vi är delvis euforiska för att livet är som det är, delvis i upplösning för att livet är som det är.

Huga, vi räknar ned.

Nog om detta.

Kennedy kommer med i EM-truppen! Se där äntligen något att skriva om. Att Linderoth inte kommer med är trist, på sitt sätt, men va fan, vi kommer sist i gruppen. Ryssland vinner. Kennedy får spela fyra minuter i sista matchen. Zlatan gör ingenting. Ingen gör nånting. 0–1, 0–2, 0–2. Jo, Petter Hansson nickar i stolpen. Hade han inte gjort det hade bollen gått i mål. Närbild på Lagerbäcks panna som är mer veckad än nånsin. Tyskland tar hem det hela på straffar.

Vi vet alltså redan nu hur det kommer att sluta.

;P

Another Saturday Night and…

Nä, så farligt är det inte. Vi har tagit en kvällstur med jycken, luktat på syrenerna, uträttat vissa behov och tagit oss hem med emfas, för det är rätt kyligt out there, tro mig. Inte nog med det, fårhagen är numera inget annat än fårhage. Fast solen dröjer sig kvar, och sånt kan vi aldrig få nog av. Och kaffemaskinen satte vi på utan prut.

Fredrik Söderström till Bajen? Well, hårt jobbande lär han vara, men vi är till vår natur skeptiska och väntar med att ropa hurra. Eller döma. Vi vet helt enkelt inte vad vi tycker. Eller hur mycket det får kosta. Lite är okej, men…

Det finns ju andra att drömma om att kosta på.

Den enögda grannens i backen dotter gifter sig för övrigt just i dag. En och annan applådåska från partytältet på gräsmattan når oss efter tal som vi inte kan höra. Av skratten att döma har avecen inmundigats. I garaget väntar enligt uppgift en dj med hästsvans. Vi bävar. ”Lust for life”? Hardly. Fast han ska tydligen i väg på nåt rejvparty nånstans i skogen, så det blir väl inget ”Håll om mig nu” frampå småtimmarna.

I rummet intill ligger alla barnen inklusive översovande kompisar och svär över melodifestivalen. Nja, nu överdrev vi, det är väldans tyst, chockartat tyst, men det kan ju bero på vad som bjuds. Äldste sonen kommer förbi: ”Så jävla tråkigt.” Han håller på Turkiet. Vi hör en och annan skrikhals genom den stängda dörren. Som vi håller stängd.

Schweiziska nian? Kom just hem med färg i fejan och glad i hågen från skolresa till Gotland där dom cyklat och haft sig. ”Jättefint”, var omdömet innan hon försvann för att skajpa. Schlager? Inte hennes likör.

Kvinnan i huset? Håller ställningarna på bröllopet. Möjligen får hon idéer, vi får se.

Och jycken snarkar.

Och solen går ner. Möjligen är vi skumögda men mörkret tar över, det ser vi. Någon skrattar hysteriskt. Vi sitter där vi sitter. Hittar en, okej två, starobno. Funderar. Skriver en mening i timmen. Som den här. Meningen med livet.

Med liv och lust

Svenska cupen i fotboll är i år såhär långt en fullständig succé – vilket med tanke på att det är ett fullständigt misslyckande är en bedrift. Fotbollförbundet får sina idéer för att popularisera sporten från en hatt med lappar i (storlek 56, Lagrells swingpjattepok), och då går det som det går. Helt plötsligt tar ingen cupen på allvar, det vill säga om man lyssnar på storlagen som fått respass, eftersom den inte går att ta på allvar, påstår dom när dom är ute ur leken. Sure. Eller för all del: You bet. Vinna gäller, och Bajen är med i rejset. Sirius också, för den delen. Grattis!

Och Landskrona.

I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.

Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.

Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.

Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?

Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.

Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.

Nedräkning

Vi har känt något i luften. Frågan är bara vad det är.

Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.

Såna är vi.

För det är något i luften.

Besvikelse, kanske?

Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?

Joo, sade vi en aning skamset.

Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.

Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.

Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.

Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.

Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.

Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.

Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…

Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.

Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.

Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.

Ha!

Ha! Man är alltså inte ensam i världen! Huvudet på spiken! Igen! Vi är i alla fall två. ”Är det rostfria pengar?” sade snubben som surrade med min bekant om en deal. Jag sken upp så till den milda grad att snubben såg ut som om jag var e.o. skattmas. När jag berättade detta faktum för kvinnan i huset, som aldrig hört talas om denna språkliga finess, såg hon tillintetgjord ut.

”Rostfritt…” Hmmm.

Nej då. Inte alls. Hon såg ut som om big deal. Som om det fanns annat att lägga energi på.

Det finns det.

Annars har vi mest huttrat, som i morse på den gistna träbänken, och alldeles nyssens, runt kröken med en tagg i näven och kaninmat i koppen för att hålla liv i dotterns kanin eftersom hon är på skolresa i Norge och det är vår lott. Vi är dessutom frustrerade. Vi sover för lite. Anledningen stavas besatthet. Vi hinner inte med. Vi försöker ta oss loss. Eller ta oss samman. En del kanske tycker att det är samma sak. Vi vet inte.

Jycken är också otillfredsställd, trots extrapromenad med schweiziska nian. Vi vill, men vi kan inte göra allt. Alla drar för övrigt alla lass som tänkas kan, men vårt är något alldeles extra.

Kryptiskt, men så är det.

Men rostfritt är hur som helst vedertaget. I alla fall i vissa kretsar.

Eguren, som bevisligen har hjärtat på rätt ställe, är för övrigt uttagen i landslaget.

...be happy again

Vilken vecka! Först derbykross och sedan ännu en glöm aldrig-match.

Bajen i underhållningsbranschen? You bet!

Kommer kaffet som puttrar för att fylla på den vackra vita koppen med det snygga grönvita emblemet att kunna smaka ännu bättre än det som just hittat vägen ner i lilla maggen där man sitter på den gistna träbänken i den begynnande storskrattande solen bakom bajenbrillorna och ler? Jag menar, allting pekar på det! Till och med jycken ser ut att lägga på största smajlet. Inte undra på efter det idoga pinnkastandet under morgonpromenaden.

Det enda som fattas oss är morgondoppet.

”Sådant händer bara på film”, sms:ade äldste sonen som var på plats. Han var naturligtvis på Söderstadion, var annars kan bara sådant hända. Ringde såklart grabben och fick lyssna på publikens taktfasta jublande muller.

Som vanligt kom vi alltså inte i väg (livets komplexitet), men den enögde grannen bortibacken släppte in oss i tevesoffan lagom till matchen, och han såg nöjd ut efter första halvlek. Yngste sonen, som ibland har fallenhet för att se vad han vill se, vidhöll att det inte var straff när José fällde gävleiten, men en annan konstaterade faktum. En slutsats vi dragit av mångårig erfarenhet är att man ska lämna jobbet till keepern: antingen tar han bollen eller så blir det mål. Men man är fortfarande fullt lag.

I pausen tände vi en tagg runt knuten och kände att det var långtifrån över.

Vi fick rätt. Och som vi fick det! Alla grönvita heroer på planen gjorde allt för att vi skulle få rätt! När Dadomos vänster talade föll allt på plats. Underbart, är bara förnamnet.

På den korta vägen hem sjöng vi en stump och funderade.

Kanske ska Bajen alltid vara en man mindre på planen? I alla fall på Söderstadion? Motståndarnas spelidé om att krympa ytor och backa hem och kötta tycks ju inte fungera när dom har en man mindre att hålla reda på. Dom får plötsligt för sig en massa andra saker.

Vi lyfter på hatten för Charlie, trots missat kanonläge i första halvlek som fick oss att, fy på oss, svära en aning. Erkans framspelning var dessutom läcker, precis och fylld av självförtroende.

Ibland, om vi nu ska hitta åt att gnälla på för såna är vi, fick vi för oss att Paulinho var någon annanstans.

Sen har vi fått för oss att Bajen måste träna hörnvarianter.

Annars ler vi i kapp med solen. Och jycken.

Koppen är nyfylld. Jycken fortsätter att vifta på svansen. Vi ska vidare. Men vi hinner med en tagg och konstaterar ännu en gång livets komplexitet. Som det faktum att ”Glöm aldrig Gefle” får allt fler betydelser.

491:a inlägget

Det är gjort. Första dyket. Inget snack. Bara i. Vi har gått i, häromdagen. Nu var det på riktigt. Inget snack. Vi var alltså tvungna att simma en bit för att få fast mark under fötterna. Okej, mitt på dagen, inget morgondyk. Men ändå. Och vi har druckit kaffe, fattas bara. Suttit i solen, fattas bara. Åkt styrpulpet. Äldste sonen rattade på friskt. En annan fungerade som vind- och vattenfång. Schweiziska nian satt emellan, höll sig i relingen, blev blöt men tyckte det var kul. Vi släppte av henne på Strandvägen för vidare äventyr. På återvägen konstaterade vi, utan bitterhet, att båtar är ett relativt begrepp. Många är inte längre båtar och används som något annat. Pengarna som möjliggör hela kittet, vet ens ägaren var de kommer ifrån? Vi slog hur som helst rekordet hem (”Snälla konstapeln, 7 knop, vi är säkra på att det stod 70”) och handjagade hamburgare för fulla muggar till grillen så till den milda grad att jycken blev utan. En, okej två, starobno har vi lyckats pressa ner därtill. Om vi fortfarande suger på derbyvinsten? Japp. Möjligen finns det en, okej två, starobno kvar i skafferiet. Mörkret lägger sig. Vi går ut och sätter oss på den gistna träbänken. Knäpper i väg kapsylen. Den får vi, eller jycken, hitta i morgon. Vi lyssnar. Fyllskallarna och fjortisarna fick tydligen nog redan i går. Det enda vi hör är hjärtats slag. Och en nattskrika. Heter de nattskrika? Skit samma. Vi tänder en tagg. Det låter som steg. Det kan vara en annan nattuggla.

Evenemangsstad i världsklass...

Och vad tycker man om att AEG tar över driften av Söderstadion, och för all del Globen och resten av området, såhär en fredagskväll när man borde druckit en, okej två, staropramen till lammgrillningen i den ljumna majkvällen men i stället sitter på nykter kaluv och lyssnar på alla fyllskallar och fjortisar som eldar och står i och skriker runt om det tysta vattnet och man tänder en tagg och väntar på att mitt i natten få köra hem den schweiziska nian från balen och ser en fladdermus vingla förbi och funderar på att köra ännu ett varv med espressomaskinen för att hålla ihop maskineriet?

Tja, sämre kan det ju knappast bli.

Fast man kan såklart ha det sämre.

Nu tar ”Stockholm steget in i evenemangsstädernas Champions League”, tycker stadens idrottsborgarråd, om man får tro pressmeddelandet.

Well…

Att se Bajen lira boll är som alla vet oftast ett rent nöje, till och med som häromsistens på Råsunda. Att Bajen ingår i nöjesindustrin kan vi nog överleva; vi skrattar, sjunger med och dansar och gråter emellanåt, och AEG och Hammarby har ju samma mål, om man får tro AEG. Det är jag nu inte helt hundra på. Vilka som är Hammarby är ju till slut inte en fråga om kapital. Utan om uthållighet.

Inte bara på planen. Utan även på läktarna.

År ut och år in.

Vi får se hur det blir med den saken i framtiden.

En sak till: staden behåller fastigheterna. Inklusive Söderstadion. Vi väntar på insiktsfulla analyser av dem som har koll på läget.

Annars har vi som vi redan påtalat tidigare denna långa dag börjat i dag. Vi hoppade i böljan. Årets första dopp ba’sådär. Dock ej morgondito. Om detta lär vi återkomma. Och båten är i sjön. Skit i förgasarna. Kostade kulor. Vi valde en annan iläggningsramp, rena lekstugan jämfört med vår närmaste, tre centimeters marginal i stället för tre millimeter, även om det här med att backa med släp inte tillhör våra favoritgrenar. Nu spinner hon som en tillfredsställd katta, om man får tro äldste sonen som belåten kört några varv efter väl förrättat dagligt värv. Alla andra också har gjort det dom ska med besked. Sover som stockar. Inklusive jycken.

Medan en annan väntar på att balen ska ta slut.

Kaffet är klart.

Och nu åker vi.