Jycken har fått sitt denna morgon med hjälp av matten. För en annan knäppte på kaffemaskinen, tog sig en tagg och funderade vidare.
Som att man låg på sofflocket med bongen i näven och slöglodde på dumburken i går kväll och undrade varför man alltid satsar på fel häst när äldste sonen kom med sin bärbara och sa ”kolla in” och man läste på Villarreals hemsida. Villarreal är som bekant i de riktigt stora fotbollssammanhangen allt annat än peanuts, vilket lånet av Sebastian Eguren inte heller ska ge på sikt, är min fromma förhoppning, nu såhär efteråt när det stora vemodet sätter in och man sovit på saken och tar sig samman.
Bajens nio mittfältare är numera åtta. Att det blev just Eguren som försvann har sina i fotbollsvärlden naturliga skäl, vilket dessutom indikationerna talat för, för att tala med infochefen Rybrink, ni vet de ekonomiska incitamenten för affärsverksamheten i allsvenska lag i allmänhet och i Bajen i synnerhet. Stålar. Men ändå. I den bästa av världar. Så hade vi velat ha honom på planen. I Bajen ska inte alla vara utbytbara. Inte på planen. Inte på läktaren.
Några spelare är alltid lagets ryggrad mer än andra. En del slår till och blir det snudd på studs när de dyker upp som oskrivna kort. Bajen har förvisso åtta mittfältare, men inte längre Eguren, den som det visade sig bara finns en av och som till och med den enögda grannen bortibacken tokhyllade. Dör vi av sorg, lägger oss ner i fosterställning, ger upp, drar den sista sucken, byter ståndpunkt? Inte alls. Vi knyter näven, tar oss samman och förväntar oss att något tar hans plats. Någon som det en gång för alla visar sig bara finns en av där ute på planen.
Om Eguren hade försvunnit om så bara för tolv allsvenska omgångar till något av kontinentens alla Enchede ”för att bli en bättre fotbollsspelare” hade vi blivit förbannade. Nu är vi bara en smula småbittra men överjävligt stolta.
”Jag måste hitta ett sätt att ha båda på planen”, sade Tony Gustavsson för nån dag sen apropå Sebastian och Petter. Ett delikat problem som fått en åtminstone tillfällig lösning.
På köpet förutsätter vi att rollerna i lagledningen är glasklara och saknar överraskningsmoment.
Under några timmar kommer vi att fundera vidare: Vad kan det kosta att spika igen ett mål?
torsdag, januari 31, 2008
fredag, januari 25, 2008
Ett par kulor i granen
Ute blåser allt annat än sommarvind. Och Paris nya hångel attackerade Leto, meddelar den mindre kvällsdraken, som också lockar med att Paolo Roberto under kvällen blir pungsparkad i en tv-kanal. Själv funderar jag på att dräpa den sista, okej, de sista, julölen för att liksom dra ett streck nånstans att vi går mot ljusare tider även om det är obegripligt när man såhär på kvällskvisten står på förstukvisten och glor ut i mörkret och envetet försöker få fyr på taggen. Granen? Den står sammanbiten och jävligt torr och surar i hörnet och väntar på att få bli utburen i kretsloppet. Den har i och för sig inte haft det lätt eftersom jycken föredrar att dricka ur dess fot vilket påskyndat den nakna processen, som inte är klar förrän vi dansat runt den och sånt har vi inte tid med. Dessutom hänger ett par snygga grönvita kulor kvar och lyser upp eländet. Jycken? Är i Järna med alla andra för att hälsa på, så den kan man inte gå ut med som omväxling.
Vilket är det roligaste svenska ordet hittills? Smör, enligt vår för terminen inneboende tysktalande som inte kan så många ännu på hjältarnas språk men som innan man vet ordet av och om jag känner henne rätt kommer att veta skillnaden på adjektiv och adverbial och att vårda infinitivmärket ömt och tydligt, vilket får ses som en bedrift med tanke på alla profana uttryck och däremellan lösryckta mumlanden samt i och för sig insiktsfulla analyser som hon får sig till livs när hon lyssnar till våra samtal runt köksbordet om, tja Bush och feminism och Petter.
För att inte tala om hur det kan låta i skolan där hon tillbringar dagarna.
Allvarligt talat, det är kanske så att Petter Andersson inte längre är en talang räknat i fotbollsår, och att han kanhända får räkna med att hamna i Midtjylland av universums alla lag (som dock som den minnesgode erinrar sig har cheerleaders, ”danseglade ulvepiger”, som går under namnet Wolfpack) om han ska bli ”proffs”, men vi tror oss fortfarande se potentialen. Att det kryllar av ”talanger” och hårt arbetande lirare i sina bästa år på Bajens mittfält är ju en lisa för laget om han nu försvinner. Dessutom räknar vi kallt med Charlie Davis stora genombrott, i år alltså, och konstaterar att det ser en aning ljusare ut där framme nu när även Freddy är med i startelvskampen. Men ändå. Och man vet ju aldrig. Och vi har ju liksom inte sett Petter den riktigt store än.
Fast numera byggs lag med pengar, och helst ska det egna målet spikas igen. Vilket vi håller en tumme för ska ske.
Så vi är delvis kluvna i sak.
Annars tycks den grönvita inställningen vara frisk över lag. Inte en dag när Bajen tränar utan rapporter om axlar ur led, hjärnskakningar och diverse blodsutgjutelser.
Vi vet hur det kan vara. Vi gjorde för några dagar sen typ ett antal armhävningar när vi bestämde oss för att nu får det vara nog, och sen sade ryggen ifrån.
Men snart är vi åter på g. Bara så ni vet.
Vilket är det roligaste svenska ordet hittills? Smör, enligt vår för terminen inneboende tysktalande som inte kan så många ännu på hjältarnas språk men som innan man vet ordet av och om jag känner henne rätt kommer att veta skillnaden på adjektiv och adverbial och att vårda infinitivmärket ömt och tydligt, vilket får ses som en bedrift med tanke på alla profana uttryck och däremellan lösryckta mumlanden samt i och för sig insiktsfulla analyser som hon får sig till livs när hon lyssnar till våra samtal runt köksbordet om, tja Bush och feminism och Petter.
För att inte tala om hur det kan låta i skolan där hon tillbringar dagarna.
Allvarligt talat, det är kanske så att Petter Andersson inte längre är en talang räknat i fotbollsår, och att han kanhända får räkna med att hamna i Midtjylland av universums alla lag (som dock som den minnesgode erinrar sig har cheerleaders, ”danseglade ulvepiger”, som går under namnet Wolfpack) om han ska bli ”proffs”, men vi tror oss fortfarande se potentialen. Att det kryllar av ”talanger” och hårt arbetande lirare i sina bästa år på Bajens mittfält är ju en lisa för laget om han nu försvinner. Dessutom räknar vi kallt med Charlie Davis stora genombrott, i år alltså, och konstaterar att det ser en aning ljusare ut där framme nu när även Freddy är med i startelvskampen. Men ändå. Och man vet ju aldrig. Och vi har ju liksom inte sett Petter den riktigt store än.
Fast numera byggs lag med pengar, och helst ska det egna målet spikas igen. Vilket vi håller en tumme för ska ske.
Så vi är delvis kluvna i sak.
Annars tycks den grönvita inställningen vara frisk över lag. Inte en dag när Bajen tränar utan rapporter om axlar ur led, hjärnskakningar och diverse blodsutgjutelser.
Vi vet hur det kan vara. Vi gjorde för några dagar sen typ ett antal armhävningar när vi bestämde oss för att nu får det vara nog, och sen sade ryggen ifrån.
Men snart är vi åter på g. Bara så ni vet.
torsdag, januari 17, 2008
Computereran
Vårt förra inlägg innebar rekord i antal youtubeklipp, vilket vi är inte så lite stolta över. Nu har vi dessutom lagt i högsta växeln hittills på espressomaskinen och konstaterar till dess sköna muller att vi ser ljuset utanför vårt fönster. Solen skiner alltså. Otroligt. Alltså är vi möjligen lite på g, vilket tjugofem armhävningar det första vi gjorde (ja, efter en kopp och en tagg förstås) dagen till ära också kan tyda på, vilket i sig inte är en dag för tidigt.
Klonat kött, vad är problemet. USA:s livsmedelsmyndighet, som enbart har konsumentens bästa för ögonen, har ju gett tummen upp. Det innebär ju bara att man i princip äter samma ko om och om igen. Alla får sin ko att ha på tomten eller i cykelutrymmet som liksom förökar sig med sig själv om och om igen. Typ på Särimners säregna vis. Biff Stroganoff, biff med lök, pepparbiff, pizza med biff och bearnäs, biffsallad, tunnbröd med biff och räksallad, det är bara att hugga in. Alla andra kossor kan i lugn och ro strosa omkring med små bjällror om halsen och bli klappade av små barn och då och då få sig en omgång av nån tjur. Alla blir glada, till och med kon som vi käkar upp eftersom den år ut och år in liksom fortsätter att stå där på tomten eller i cykelutrymmet. Och köttfärsen i till exempel Icas köttdisk behöver ju knappast någon datummärkning längre, det är ju ändå samma ko som ligger i förpackningarna om och om igen. Eller har jag fel?
Lustigt nog fick jag ett erbjudande om att låna pengar av en bank som samma dag talade om att den gått typ 80 miljarder back på sina taskiga lån. Funderar på att skicka ett sms och fråga om dom behöver låna lite pengar.
Jag säger inte halleluja för vad som helst men man är inte mer än människa än att man glodde på Steve Jobs så kallade keynote häromkvällen när den sändes över webben. Det var nämligen nåt i luften. Har man en gång i forntiden förundrats över det här med Multifinder och lyckats dra ett rakt streck med MacDraw kan man helt enkelt inte låta bli (även om MacWrite inte var rätt verktyg för att ge århundradets roman den rätta touchen). Tycker ni att en dator är en dator? Det tycker inte macmänniskor. Macmänniskor är bra mycket närmare gud än andra, bara så ni vet. Och de kan dessutom just nu känna efter hur det skulle kännas att lägga sina darrande händer på världens för tillfället tunnaste bärbara med det omisskännliga tuggade äpplet.
Bara så ni vet: Steve Jobs får människor att fundera på de stora frågorna.
Vad har vi gjort mer? Vi har varit ute med jycken, fattas bara.
Vad hände med alla "skandalministrar" som nu bara får njuta frukterna av den nya regimens arbete och inte längre kan styra över det? Ni vet, dom där första i raden. Tja, kulturministern som kom först och satte hastighetsrekord i in och ut har fått nytt jobb som pr-konsult och ser fram emot att möta Göran Persson och andra gamla bekanta på pr-fältet. Handelsministern, vars tillkortakommanden när det gällde att städa, laga mat och ta hand om sina barn, eller med tanke på att hon var feminist att se till att äkta mannen hjälpte till att dra just detta strå till stacken (aj fan, särartsfeminist var det visst), var skattesystemets fel, om man får tro vår nuvarande utrikesminister, har vi ingen aning om var hon låter tjänstesamhället i all sin färgrikedom välla fram.
Lika bra det. Vi har annat att hetsa upp oss över. Och vill dessutom inte skriva krångliga meningar som den ovan. Det är förresten nåt vi jobbar med: Vi vill inte, men vi gör det ändå.
Därför tar vi oss nu själva i örat och leder oss härifrån, fyller upp muggen och sätter oss och kisar bakom bajenbrickorna på den gistna träbänken.
Klonat kött, vad är problemet. USA:s livsmedelsmyndighet, som enbart har konsumentens bästa för ögonen, har ju gett tummen upp. Det innebär ju bara att man i princip äter samma ko om och om igen. Alla får sin ko att ha på tomten eller i cykelutrymmet som liksom förökar sig med sig själv om och om igen. Typ på Särimners säregna vis. Biff Stroganoff, biff med lök, pepparbiff, pizza med biff och bearnäs, biffsallad, tunnbröd med biff och räksallad, det är bara att hugga in. Alla andra kossor kan i lugn och ro strosa omkring med små bjällror om halsen och bli klappade av små barn och då och då få sig en omgång av nån tjur. Alla blir glada, till och med kon som vi käkar upp eftersom den år ut och år in liksom fortsätter att stå där på tomten eller i cykelutrymmet. Och köttfärsen i till exempel Icas köttdisk behöver ju knappast någon datummärkning längre, det är ju ändå samma ko som ligger i förpackningarna om och om igen. Eller har jag fel?
Lustigt nog fick jag ett erbjudande om att låna pengar av en bank som samma dag talade om att den gått typ 80 miljarder back på sina taskiga lån. Funderar på att skicka ett sms och fråga om dom behöver låna lite pengar.
Jag säger inte halleluja för vad som helst men man är inte mer än människa än att man glodde på Steve Jobs så kallade keynote häromkvällen när den sändes över webben. Det var nämligen nåt i luften. Har man en gång i forntiden förundrats över det här med Multifinder och lyckats dra ett rakt streck med MacDraw kan man helt enkelt inte låta bli (även om MacWrite inte var rätt verktyg för att ge århundradets roman den rätta touchen). Tycker ni att en dator är en dator? Det tycker inte macmänniskor. Macmänniskor är bra mycket närmare gud än andra, bara så ni vet. Och de kan dessutom just nu känna efter hur det skulle kännas att lägga sina darrande händer på världens för tillfället tunnaste bärbara med det omisskännliga tuggade äpplet.
Bara så ni vet: Steve Jobs får människor att fundera på de stora frågorna.
Vad har vi gjort mer? Vi har varit ute med jycken, fattas bara.
Vad hände med alla "skandalministrar" som nu bara får njuta frukterna av den nya regimens arbete och inte längre kan styra över det? Ni vet, dom där första i raden. Tja, kulturministern som kom först och satte hastighetsrekord i in och ut har fått nytt jobb som pr-konsult och ser fram emot att möta Göran Persson och andra gamla bekanta på pr-fältet. Handelsministern, vars tillkortakommanden när det gällde att städa, laga mat och ta hand om sina barn, eller med tanke på att hon var feminist att se till att äkta mannen hjälpte till att dra just detta strå till stacken (aj fan, särartsfeminist var det visst), var skattesystemets fel, om man får tro vår nuvarande utrikesminister, har vi ingen aning om var hon låter tjänstesamhället i all sin färgrikedom välla fram.
Lika bra det. Vi har annat att hetsa upp oss över. Och vill dessutom inte skriva krångliga meningar som den ovan. Det är förresten nåt vi jobbar med: Vi vill inte, men vi gör det ändå.
Därför tar vi oss nu själva i örat och leder oss härifrån, fyller upp muggen och sätter oss och kisar bakom bajenbrickorna på den gistna träbänken.
onsdag, januari 16, 2008
Spela upp
Vi blandar och ger. Vi är upp och ner – och vi väntar på inspiration. Eller jag vet inte, på att vi ska ta oss i kragen kanske? Vi till och med försöker köra med tankstreckstricket – med det hjälper föga.
Vi är alltså glada. Vi dricker kaffe i kubik och går ut med jycken trots grådasket, vilket är positivt. För David Johansson och Sebastian Castro Tello lirar boll i Bajen ett bra tag till. Båda har i olika omfattning gjort avtryck i HTFF och satt fart i A-laget. Båda är bra. Båda kan bli bättre. Båda kan få lyfta Lennart Johansson pokal.
Även i Palestina spelas det fotboll.
Jodå, vi är verkligen glada. Barnen är i plugget, trots att, om man får försöka våga tolka Jan (”den enda partiledare som jag är rädd för”, enligt Aftonbladets insiktsfulle baksideskrönikör häromdagen) Björklund, flumskolan kräver sitt pris. Förhoppningsvis lär dom sig nåt om till exempel empati, alternativ till kärnkraften och invasionen i Irak och på andra ställen. Inte nog med att barnen sitter i var sin skolbänk som små tända ljus (nåja, vi ska kanske inte överdriva): familjen har fått tillökning! Lugn i stormen: i ett halvår. Bördig från tobleronernas förlovade land ska hon gå en termin i kidsens plugg – i nian av alla klasser – och kan typ femton ord på hjältarnas språk, och inte ett enda av dessa är typ liksom ba å honba å guzzar eller swingpjatt. Om jag förstått min tyska rätt var det ett slags ”kulturell chock” första dagen som inte hade så mycket med språket att göra utan mer med allt det där… andra. Typ ordning och redan. Maten. Mörkret. Men hon tycks så smått ha kommit över det. Och vi har lovat att mörkret ska försvinna och ljuset vända åter…
Skolgång kan alltså ge lärdomar för livet:
Jag upprepar: skolgång kan ge lärdomar för livet:
Att vi är glada utesluter alltså inte att vi är pissförbannade.
Så det får bli lite musik medan vi laddar inför fortsättningen.
Vi är alltså glada. Vi dricker kaffe i kubik och går ut med jycken trots grådasket, vilket är positivt. För David Johansson och Sebastian Castro Tello lirar boll i Bajen ett bra tag till. Båda har i olika omfattning gjort avtryck i HTFF och satt fart i A-laget. Båda är bra. Båda kan bli bättre. Båda kan få lyfta Lennart Johansson pokal.
Även i Palestina spelas det fotboll.
Jodå, vi är verkligen glada. Barnen är i plugget, trots att, om man får försöka våga tolka Jan (”den enda partiledare som jag är rädd för”, enligt Aftonbladets insiktsfulle baksideskrönikör häromdagen) Björklund, flumskolan kräver sitt pris. Förhoppningsvis lär dom sig nåt om till exempel empati, alternativ till kärnkraften och invasionen i Irak och på andra ställen. Inte nog med att barnen sitter i var sin skolbänk som små tända ljus (nåja, vi ska kanske inte överdriva): familjen har fått tillökning! Lugn i stormen: i ett halvår. Bördig från tobleronernas förlovade land ska hon gå en termin i kidsens plugg – i nian av alla klasser – och kan typ femton ord på hjältarnas språk, och inte ett enda av dessa är typ liksom ba å honba å guzzar eller swingpjatt. Om jag förstått min tyska rätt var det ett slags ”kulturell chock” första dagen som inte hade så mycket med språket att göra utan mer med allt det där… andra. Typ ordning och redan. Maten. Mörkret. Men hon tycks så smått ha kommit över det. Och vi har lovat att mörkret ska försvinna och ljuset vända åter…
Skolgång kan alltså ge lärdomar för livet:
Jag upprepar: skolgång kan ge lärdomar för livet:
Att vi är glada utesluter alltså inte att vi är pissförbannade.
Så det får bli lite musik medan vi laddar inför fortsättningen.
måndag, januari 14, 2008
Hållen tumme mellan varven
Solen skiner, jycken har fått löpa amok bortihagarna med matten, mattens väninna och hennes två polare av samma skrot och korn som jycken, och vi har redan låtit kaffemaskinen gå för högtryck för här gäller det att passa på, men man får aldrig vara riktigt nöjd. För så är det: Lagerbäcks landslag i all ära, men om priset för att ställa upp i jippomatcher på andra sidan Atlanten mot typ svenskdödarlag är att bli knäskadad och därmed få säsongen rubbad från start och man vet att man står väldigt långt bak i kön till sommarens EM i mozartkulornas och tobleronernas förlovade länder tycker jag att man ska säga tack, men nej tack, jag har min egen säsong att tänka på. För den kan bli hur bra som helst.
Vi orkar inte forska i saken, men om presskonferensen senare i dag innehåller illavarslande fakta om Sulans knä går solen i moln. Att han inte deltar mer i den pågående landslagsturnén tycks stå utom allt tvivel.
För nu börjar vi förutom det sedvanliga brottandet med listan på allt som ska åstadkommas på det personliga planet så smått koncentrera oss på Bajen. Att Claudio Dadomo förstärker ett redan starkt mittfält med uruguayansk spetskvalitet är såklart vår förhoppning – och att han visar sig var sådär riktigt bra som man vill att han ska vara men inte tillräckligt bra för att alla kontinentens Enchede ska börja vifta med plånkan för att få hans namnteckning efter sommaren. Överflödets förbannelse på mitten överlämnar vi med varmt hjärta till Tony Gustavsson att klura ut lösningar på. Någon eller kanske två kommer nog att få ta steget upp och ge Davies, och Freddy, en match (och vill det sig nu illa kanske Dadomo får ta steget ner). En sak till: att Nhleko till slut inte blev nån tokvärvning bevisade Nhleko himself genom sin egen insiktsfullhet när han bröt kontraktet. Vi kunde för övrigt liksom inte annat än älska honom när vi såg hur han sittande i vi tror det var Klaksviks straffområde efter ett försök till bissokleta som inte föll så väl ut sträckte ut handen och fick hjälp att resa sig av en god stark grönvit kamrat.
Vad mer kan hända som inte får hända? Tja, Lollo sliter sönder ett ledband och Rami kastar in handskarna. Fast Rami kanske sitter fast på bänken under en sån här försäsongsturné. Det vore ju trist om han går sönder.
Vi måste återgå till listan, vi vet det, för sånt är livet. Vi försöker hitta nåt existentiellt men litet som vi kan åtgärda och därmed bocka av. ”Frisk luft” kanske? Och till det en tagg på den gistna träbänken medan vi funderar på vad vi menade med det.
Vi orkar inte forska i saken, men om presskonferensen senare i dag innehåller illavarslande fakta om Sulans knä går solen i moln. Att han inte deltar mer i den pågående landslagsturnén tycks stå utom allt tvivel.
För nu börjar vi förutom det sedvanliga brottandet med listan på allt som ska åstadkommas på det personliga planet så smått koncentrera oss på Bajen. Att Claudio Dadomo förstärker ett redan starkt mittfält med uruguayansk spetskvalitet är såklart vår förhoppning – och att han visar sig var sådär riktigt bra som man vill att han ska vara men inte tillräckligt bra för att alla kontinentens Enchede ska börja vifta med plånkan för att få hans namnteckning efter sommaren. Överflödets förbannelse på mitten överlämnar vi med varmt hjärta till Tony Gustavsson att klura ut lösningar på. Någon eller kanske två kommer nog att få ta steget upp och ge Davies, och Freddy, en match (och vill det sig nu illa kanske Dadomo får ta steget ner). En sak till: att Nhleko till slut inte blev nån tokvärvning bevisade Nhleko himself genom sin egen insiktsfullhet när han bröt kontraktet. Vi kunde för övrigt liksom inte annat än älska honom när vi såg hur han sittande i vi tror det var Klaksviks straffområde efter ett försök till bissokleta som inte föll så väl ut sträckte ut handen och fick hjälp att resa sig av en god stark grönvit kamrat.
Vad mer kan hända som inte får hända? Tja, Lollo sliter sönder ett ledband och Rami kastar in handskarna. Fast Rami kanske sitter fast på bänken under en sån här försäsongsturné. Det vore ju trist om han går sönder.
Vi måste återgå till listan, vi vet det, för sånt är livet. Vi försöker hitta nåt existentiellt men litet som vi kan åtgärda och därmed bocka av. ”Frisk luft” kanske? Och till det en tagg på den gistna träbänken medan vi funderar på vad vi menade med det.
torsdag, januari 10, 2008
Tämja naturen
Ett sätt att bevisa att genus enbart är en konstruktion är att alltid slå en drill på ”fel” mugg.
Jycken och jag genomförde morgonpromenaden med sedvanlig bravur men också under idogt kastande av pinnar av diverse standard att jaga efter eftersom en ytlig veterinärbekant häromdagen vid ett kort möte på promenaden framkastade att jycken var ”en smula tjock”. En annan funderade under taggen längst ut på udden om man kan få jycken att också kasta pinnar för att vi liksom ska hamna i fas med varandra, men gav upp idén. Vi misstänker alltså veterinärbekantingen för att säga en sak men mena två. Vi är av naturen konspiratoriskt lagda, vilket det ibland finns fog att vara. Jag säger bara: Se er om i världen.
När vi väl stod där och funderade kom vi på att vi också kan slå två flugor på smällen. Vi har nämligen återigen börjat intressera oss för feminismens svar på våra frågor. Rörelsen Bara bröst har rönt framgång i badhus i norr och i söder, men här, i jämmerdalens mittpunkt, tycks rörelsens väg till målet beklagligt eftersatt. Vår utgångspunkt är att forska vidare i saken, ”för såhär kan vi inte ha det”, och samtidigt dra det där andra stråt till stacken medelst ett antal trista bassänglängder och därmed slå jycken på fingrarna på vågen. Det tycks vara den bistra sanningen att ibland får man göra en massa trista saker för att få göra allt det där andra som man vill uppleva.
Så vi skyndade hem till kaffemaskinens putter och fyllde på vår lista.
Vi lyckades nämligen trots tappra försök inte överleva nyårsnatten utan att halvlova oss själva att lista allt som behöver åtgärdas dagligen och på sikt, typ fler armhävningar och att ta i den där biten med att det är hög tid att göra typ revolution, i vilken könsmaktsoordningen och problemformuleringsprivilegiet bara är en liten del, tro mig. För att inte tala om att gå till lönefabriken. Och numera ”att regelbundet simma för ökat välbefinnande”.
Och nu sitter vi här och glor på listan, som med dagarnas gång har en tendens att bli allt längre.
Och nu tittar solen fram. Jag säger bara: Inte en dag för tidigt.
Vi funderar vidare på saken över en påtår på den gistna träbänken. Och på den där jämra råttan som innan vi hann blinka bet av diskmaskinsslangen.
Jycken och jag genomförde morgonpromenaden med sedvanlig bravur men också under idogt kastande av pinnar av diverse standard att jaga efter eftersom en ytlig veterinärbekant häromdagen vid ett kort möte på promenaden framkastade att jycken var ”en smula tjock”. En annan funderade under taggen längst ut på udden om man kan få jycken att också kasta pinnar för att vi liksom ska hamna i fas med varandra, men gav upp idén. Vi misstänker alltså veterinärbekantingen för att säga en sak men mena två. Vi är av naturen konspiratoriskt lagda, vilket det ibland finns fog att vara. Jag säger bara: Se er om i världen.
När vi väl stod där och funderade kom vi på att vi också kan slå två flugor på smällen. Vi har nämligen återigen börjat intressera oss för feminismens svar på våra frågor. Rörelsen Bara bröst har rönt framgång i badhus i norr och i söder, men här, i jämmerdalens mittpunkt, tycks rörelsens väg till målet beklagligt eftersatt. Vår utgångspunkt är att forska vidare i saken, ”för såhär kan vi inte ha det”, och samtidigt dra det där andra stråt till stacken medelst ett antal trista bassänglängder och därmed slå jycken på fingrarna på vågen. Det tycks vara den bistra sanningen att ibland får man göra en massa trista saker för att få göra allt det där andra som man vill uppleva.
Så vi skyndade hem till kaffemaskinens putter och fyllde på vår lista.
Vi lyckades nämligen trots tappra försök inte överleva nyårsnatten utan att halvlova oss själva att lista allt som behöver åtgärdas dagligen och på sikt, typ fler armhävningar och att ta i den där biten med att det är hög tid att göra typ revolution, i vilken könsmaktsoordningen och problemformuleringsprivilegiet bara är en liten del, tro mig. För att inte tala om att gå till lönefabriken. Och numera ”att regelbundet simma för ökat välbefinnande”.
Och nu sitter vi här och glor på listan, som med dagarnas gång har en tendens att bli allt längre.
Och nu tittar solen fram. Jag säger bara: Inte en dag för tidigt.
Vi funderar vidare på saken över en påtår på den gistna träbänken. Och på den där jämra råttan som innan vi hann blinka bet av diskmaskinsslangen.
måndag, januari 07, 2008
”Don’t let the bastards get you down”
Om ni händelsevis undrar: Charlotte Kalla åker skidor uppför backar snabbare än jag åker nerför.
Bajens första träning för året lär ha varit lovande. Egurens polare är än så länge med på tåget. Mannen som ska göra alla dom där spektakulära teveräddningarna väntar vi förstås fortfarande på, men inte nog med att han verkar hyvens på alla sätt, han kanske är smart fotbollsspelare nog att dra ut på det hela för att slippa halka omkring i svensk försäsongsträning på så kallad barmark.
Vi håller på att ta oss samman vi också, bara så ni vet. I morse hade vi en oerhört lång lista på prylar som vi ska pricka av allt eftersom de faller på plats alternativt åtgärdas. Nu hittar vi inte ens listan. Alltid något.
Men vi ger oss inte. Ibland känns det okej att påminna sig om hur det ligger till runt klotet. Man borde helt enkelt vara jävligt förbannad lite oftare. Och oftare.
Bajens första träning för året lär ha varit lovande. Egurens polare är än så länge med på tåget. Mannen som ska göra alla dom där spektakulära teveräddningarna väntar vi förstås fortfarande på, men inte nog med att han verkar hyvens på alla sätt, han kanske är smart fotbollsspelare nog att dra ut på det hela för att slippa halka omkring i svensk försäsongsträning på så kallad barmark.
Vi håller på att ta oss samman vi också, bara så ni vet. I morse hade vi en oerhört lång lista på prylar som vi ska pricka av allt eftersom de faller på plats alternativt åtgärdas. Nu hittar vi inte ens listan. Alltid något.
Men vi ger oss inte. Ibland känns det okej att påminna sig om hur det ligger till runt klotet. Man borde helt enkelt vara jävligt förbannad lite oftare. Och oftare.
söndag, januari 06, 2008
Ja, du vet, den där jäveln
Egendomligt, är ordet, ett ord som Slas brukade med stil när han väl använde det. Egendomligt var förresten det svåraste ord han använde. Att läsa Stig Claesson är lätt, om man inte har anlag för att vifta med finkultursnoken i vädret: krusidullerna står själva livet för och inte hans språk. Som är allt annat än exkluderande, om ni förstår er på diskrepansen. Vi har alltid en Slas liggande på muggen och just nu 21 berättelser. Vi läser lite till och från mellan varven och hoppas att ungarna gör detsamma. Och förundras. Nånting har hänt, nånting händer, och det är där, i det skenbara tomrummet mellan det som var och det som sker, alltså dom där krusidullerna som ständigt pågår om man bara sänker blicken en aning och ser sig om i världen, som Slas tar ton. Synnerligen väl och egendomligt enkelt, men som ingen annan.
”Det är klart att du vet vem det är, sa vännen. Vi vet ju vem det är.
Vem är det då?
Ja, du vet, den där jäveln.
Jaså den jäveln, sa jag.”
Vi lyfter på hatten och tar jycken på promenad.
”Det är klart att du vet vem det är, sa vännen. Vi vet ju vem det är.
Vem är det då?
Ja, du vet, den där jäveln.
Jaså den jäveln, sa jag.”
Vi lyfter på hatten och tar jycken på promenad.
lördag, januari 05, 2008
Sulan for president
”Det är aldrig för sent”, säger Tony Gustavsson.
"Change", säger Obama.
Själv säger jag: Det är sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Tamandi tydligen stod före i kön.
Eftersom vi dricker kaffe, går ut med jycken, diskar och på alla andra sätt upprätthåller könsmaktsoordningen efter bästa förmåga hade vi inte tänkt skriva nåt om sakernas tillstånd, i alla fall inte i dag. Men när Sulan ska på landslagsläger med Lagerbäck till andra sidan pölen kan vi inte göra annat än ändra oss.
Två bajare i truppen? Vi vill se elva!
Och vem vet, Sulan kanske blir president over there? Styr upp rubbet?
Espresson smakar för övrigt gudomligt.
"Change", säger Obama.
Själv säger jag: Det är sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Tamandi tydligen stod före i kön.
Eftersom vi dricker kaffe, går ut med jycken, diskar och på alla andra sätt upprätthåller könsmaktsoordningen efter bästa förmåga hade vi inte tänkt skriva nåt om sakernas tillstånd, i alla fall inte i dag. Men när Sulan ska på landslagsläger med Lagerbäck till andra sidan pölen kan vi inte göra annat än ändra oss.
Två bajare i truppen? Vi vill se elva!
Och vem vet, Sulan kanske blir president over there? Styr upp rubbet?
Espresson smakar för övrigt gudomligt.
måndag, december 31, 2007
Så ska en slipsten dras
Uppgifterna att Nicole Kidman inte är gravid dementeras av stjärnans taleskvinna, om man får tro den något större kvällstidningen. En annan är i vanlig ordning helt oskyldig och följde med yngste sonen utrustad med hammarbytrollet och med snygg flagga som han fått i julklapp på bandy på Zinken där det var meningen att seriesuveränerna Sandviken skulle mosas såhär på årets näst sista dag. Det gick alldeles utomordentligt. Vi blev lite oroliga när en bajare slog sönder en klubba, med tanke på ekonomin, men gladdes väldeliga inklämda bland drygt fyra tusen andra bajare åt 8–2-krossen. Jag tror till och med att vi dessutom nästan såg bollen gå i mål var gång det skedde, trots begynnande skumögdhet (eller kanske tack vare). Innan dess fick sonen chansen att käka färdigsmält hamburgare på ena sidan Hornsgatan, men valde i stället fiket mittemot där vi tuggade i oss var sin köttbullsmacka på ett berg av rödbetssallad. Så varför klaga såhär nu när nedräkningen börjat på allvar.
Nästa år hoppas vi på full rulle redan från dag 1, bland annat på transfermarknaden. Men det kan vara bra att veta att norrmän kan vara ogina, särskilt när dom tidigare fått spö och inte fick fortsätta ut i Europa. Sen hoppas vi naturligtvis på världsfred. På det personliga planet hoppas vi på att vi för en gångs skull ska ta oss samman med besked. Vi ska helt enkelt göra mer av allt när vi väl gör det: vi ska bli snällare, fullare, gladare och villigare när vi är på g. Våra armhävningar, till exempel, ska till slut bliva oräkneliga; gitarrsolona klanderfria men ändå framkalla ståpäls; våra ord här och på andra håll tillräkneliga. Inte nog med det: jycken ska få så hon tiger. Och könsmaktsoordningen upprätthållas. Får vi dessutom en massa pengar vet vi vad vi ska göra då också.
Sen ska vi också försöka få i väg julkorten innan påsk.
I morgon, eller vänta, redan i dag, tar vi som vanligt oss an årets ananas och järpe, nämligen hummern.
Vi käkar den redan till lunch, för att vara på den säkra sidan.
För att vara på den riktigt säkra sidan säger vi gott nytt år redan nu. Och då tänker vi särskilt på all ni fem miljarder som firar nyår vid nån annan mysko tidpunkt.
Nästa år hoppas vi på full rulle redan från dag 1, bland annat på transfermarknaden. Men det kan vara bra att veta att norrmän kan vara ogina, särskilt när dom tidigare fått spö och inte fick fortsätta ut i Europa. Sen hoppas vi naturligtvis på världsfred. På det personliga planet hoppas vi på att vi för en gångs skull ska ta oss samman med besked. Vi ska helt enkelt göra mer av allt när vi väl gör det: vi ska bli snällare, fullare, gladare och villigare när vi är på g. Våra armhävningar, till exempel, ska till slut bliva oräkneliga; gitarrsolona klanderfria men ändå framkalla ståpäls; våra ord här och på andra håll tillräkneliga. Inte nog med det: jycken ska få så hon tiger. Och könsmaktsoordningen upprätthållas. Får vi dessutom en massa pengar vet vi vad vi ska göra då också.
Sen ska vi också försöka få i väg julkorten innan påsk.
I morgon, eller vänta, redan i dag, tar vi som vanligt oss an årets ananas och järpe, nämligen hummern.
Vi käkar den redan till lunch, för att vara på den säkra sidan.
För att vara på den riktigt säkra sidan säger vi gott nytt år redan nu. Och då tänker vi särskilt på all ni fem miljarder som firar nyår vid nån annan mysko tidpunkt.
lördag, december 22, 2007
Vi må oxå
Nåt slags prana kanske? Eller sväva lätt såsom en trana? Vem vet. Gottkiosken kommer alliansen att riva – om den nu inte redan är borta. Snart bara en dag kvar innan årets föreställning och nu är längsta natten i full blom och jag känner en kille som bor långt ini skogen. Skägget är kammat, käppen funnen, säcken lagad. Grannsämjan kräver en insats. Vem vet, det kanske blir åska? För så är det: Har du tänkt på att det som händer imorron vet du inte förräns dess? Det ser ut att bli max två hundra klappar under granen, och man frågar sig: Har du det bra – allt du vill ha o kanske mera?
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
onsdag, december 19, 2007
Fel igen
"David och Benny lirade badminton. Benny hade grym spänst, medan David hade sjyst sidledsmönster", förklarar sonen för den mer än lovligt förvirrade fadern (se föregående inlägg) som fått blåsor på fingrarna eftersom han frampå småtimmarna letat upp gamla vax med Clapton, kopplat in guran och lirat skiten ur the God.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
"Vem fan är det?"
Blir det inte alltid ständigt värre? Fast om några dagar blir det ljusare igen, bara så ni vet. Men om drygt ett halvår blir det förstås åter mörkare.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
onsdag, december 12, 2007
Hålla nollan
Solen, som redan är på väg ned, är uppe. Vi passar på med tagg och fika på den gistna träbänken – och får gå in till dammsugarens dön för att hämta bajenbrickorna.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
tisdag, december 11, 2007
Mycket på en gång
Morgonpasset. Matten tog hand om jyckens promenad, jag knäppte på kaffemaskinen och tände en tagg, glodde på grådasket och funderade på att göra några armhävningar. Sen har man kört grejer till insamlingscontainrar: tillplattade mjölkpaket och filmjölksdito, joshistorier från världens alla hörn, ett ton tidningar och två ton reklam, en (okej, två) starobno med flera i olika kulörer, den svartvita laserskrivaren som kostade trettio lakan runt nitti, en låda disketter (minns ni dem?) Och så vidare. Det är lite grann sagan om den lilla gubben som dragit sitt strå till stacken över det hela, om ni läste helsidesannonsen i gårdagens DN, som vi skrattade åt tills vi grät.
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
måndag, december 10, 2007
Alfred E. Nobel
I dag är det festligt värre, sägs det.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
torsdag, december 06, 2007
Absolut Ångest 48
Fotboll ute året runt även på våra jämmerdalsbreddgrader? Det ser så ut. Yngste sonen sitter i baksätet och fyller på bränslecellerna med en snabbt ihopsmälld dubbel kravmärkt ostmacka, det är som vanligt bråttom, vi är på väg från plugget till träningen mitt i veckan som ska pågå tills vädrets makter säger ifrån, har tränarna hotat med, och vi kryper fram, bilar överallt, det finns i princip två skolor, etanol eller stridvagnssuv, det sitter max en person i varje, och vart är alla på väg? Nyheterna avbryter Manu Chao på cd:n, en finess som vi inte kommit till rätta med men ibland låter vara, för ni vet, det sista som… är hoppet: man får ju för sig att nån gång ska det väl hända nåt, nåt som gör att man lystrar, ser möjligheterna, som får en att tänka ”Nu jävlar, nu blir det andra bullar”. Eller att Bajen har fått en målis som kan konsten att spika igen. Inte då. Det vanliga eländet. ”George Bush är allmänt korkad, va?” frågar sonen retoriskt mellan tuggorna. Jag skrockar: av barn och fyllhundar får man höra sanningen.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
onsdag, december 05, 2007
Världen i ett nötskal
Ännu en natt. Man vaknar till, och sen är det som förgjort. Äppelträdet? Står väl där ute och snarkar. Jycken? Ligger i ett hörn och gör detsamma.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
lördag, december 01, 2007
Tuggar på pennskaftet
Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
torsdag, november 15, 2007
Tryck på knappen
Löjliga säsongen drar i gång, i morgon om jag förstått det hela rätt, och håller på ett tag. Ska vi gissa på att Bajens värvaransvariga knyter en ny lirare till klubben två timmar före deadline? Nån målis man aldrig hört talas om?
Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.
Annars har vi i vanlig ordning startat om.
Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.
Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.
Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.
Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.
Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.
Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.
Annars har vi i vanlig ordning startat om.
Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.
Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.
Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.
Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.
Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
