Tidig morgonpromenad och det nyper till i kinderna. Träden börjar få färg: förgänglighet light. Det ryker om andedräkten och jycken och viken och älvorna som svävar över fårhagen i den sneda morgonsolen. Två gånger möter vi en tungsint labrador som inte är på lekhumör och en gång en pigg farbror med keps som dyker upp på stigen från ingenstans och skrattande skakar på huvudet och hytter med pekfingret: ”Snart är vintern här.”
Kaffe på den gistna träbänken avrundar morgonepoken. Till det en tagg och morgontidningarna. Och jag frågar mig: Vad har hänt med På stan? Plötsligt står det något i den. En lång läsvärd intervju med Mannen. Han som man bara måste förhålla sig till. Han som gör det han bara måste. Han som jag i perioder bara måste spela om och om igen. Och sen inte ägnar en tanke innan jag återigen bara måste.
För runt tjugo år sen såg jag Mannen sent en kväll vingla omkring på nån lokal. Sen dröjde det tjugo år innan jag tidigt en morgon såg honom på andra sidan gatan komma ångande med halvraska steg på joggningstur. Det var kul att se honom igen. Han som satt ord på hur det kan vara att köra in en bergvägg eller med en karta och ögonbindel, hur det känns att stå på Rialto eller bara vara lycklig lycklig och att skråla besatt med änglarnas kör. Eller ligga lägre än en sjunken båt eller gå på en annan stads södra promenad. Och alla dessa kvinnor och hur det kan vara nere på Zinkensdamm. Vad du vill. Allt det där som kan inträffa för att man är man och vit medelklassresenär på väg genom vår tid och våra rum och våra myter och för att det ibland bara måste inträffa.
Mannen som inte alltid är så glad över sina fans. Och det är helt okej: Mannen är ju på riktigt. Mannen som bor vid Zinken där det fortfarande är ”mänskligt. Jag tror inte att det kommer att bli snobbigt där, det är för mycket Bajen-land.”
Att han plötsligt dyker upp i medierna beror naturligtvis på att han har en bok på gång. Kvällsdrakarnas försök att piska upp stämningarna mellan Mannen och Mediekvinnorna (sånt som tidningarna bara måste, det är det dom lever på) kan bara tolkas som att han fortfarande har nåt som han vill säga. Inte det som kvällstidningarna försöker berätta. Utan nåt som är på riktigt.
Det behöver inte vara bra, eller ens politiskt korrekt, för det är inte det som är poängen.
fredag, september 30, 2005
onsdag, september 28, 2005
Råd och rön från blivande miljonär
Vi mötte boxern Boxarn under morgonpromenaden – i fem minuter: resultatet blev som alltid en slutkörd och ordentligt nerdreglad jycke och att mina brallor fick ett antal leriga tassavtryck. I morgon tar vi en annan väg och hoppas på det bästa.
Apropå fajten mot Assyriska i måndags: De tre senaste nyförvärven var på planen samtidigt på Söderstadion. Mannen vars namn jag aldrig kommer att kunna lära mig att stava (Klebèr Saarenpää… det gick!) gjorde en godkänd insats som högerback. Och framför allt en klockren och lätt svettig brytning i straffområdet. Om han hänger med Glenn Hyséns son i full fart är möjligen mera tveksamt. Men det finns ju andra sätt att få stopp på honom än att springa i kapp. Klebèr tycks i alla fall vara en intelligent spelare. Och än så länge inte skadad.
Sen kom Joakim Jensen in sista tio och gjorde det han skulle. Inte för att han hade så mycket att syssla med förutom att vidarebefordra några bollar, men inte desto mindre är han väl just nu den enda spelaren i Hammarbys historia som inte slagit en felpass under en A-lagsmatch. Och för den som gillar statistik så är ”Jensen till Jensen” gångbart i tre fall av fyra.
Och så Paulinho. Läste nånstans att när han gör mål gör han oftast inte ett utan flera. Och det stämmer ju såhär långt i Bajen. Inte mig emot. Och gärna ofta.
Konklusion: Det såg bra ut.
Och apropå Bajen: Runström är väl frisk igen? I alla fall tillräckligt för att greppa pennan och skriva på?
Mera Bajen: Micke A vill jag också fortsatt se i Sveriges snyggaste tröja. Underskatta aldrig erfarenhet och joker i ett. Dessutom har han numera för vana att sätta dit den så fort det är dags för derby, något som bör premieras och uppmuntras.
Plötsligt fick jag för mig att bli miljonär. Varför inte till jul? Så i dagens V65 spikar jag Salma Boko i avdelning 6. Går den in kan jag troligen räkna med att jag missar vinnarna i de andra fem loppen. Går den inte in gör det nog heller ingen skillnad. Jag och kungen vet att man inte kan räkna med att det kommer stekta sparvar flygande sådär utan vidare rakt in i munnen. Inte på en gång. Men jag har, precis som en gång i tiden vår monark, tagit ett första steg på vägen. Nämligen tänkt tanken.
Apropå fajten mot Assyriska i måndags: De tre senaste nyförvärven var på planen samtidigt på Söderstadion. Mannen vars namn jag aldrig kommer att kunna lära mig att stava (Klebèr Saarenpää… det gick!) gjorde en godkänd insats som högerback. Och framför allt en klockren och lätt svettig brytning i straffområdet. Om han hänger med Glenn Hyséns son i full fart är möjligen mera tveksamt. Men det finns ju andra sätt att få stopp på honom än att springa i kapp. Klebèr tycks i alla fall vara en intelligent spelare. Och än så länge inte skadad.
Sen kom Joakim Jensen in sista tio och gjorde det han skulle. Inte för att han hade så mycket att syssla med förutom att vidarebefordra några bollar, men inte desto mindre är han väl just nu den enda spelaren i Hammarbys historia som inte slagit en felpass under en A-lagsmatch. Och för den som gillar statistik så är ”Jensen till Jensen” gångbart i tre fall av fyra.
Och så Paulinho. Läste nånstans att när han gör mål gör han oftast inte ett utan flera. Och det stämmer ju såhär långt i Bajen. Inte mig emot. Och gärna ofta.
Konklusion: Det såg bra ut.
Och apropå Bajen: Runström är väl frisk igen? I alla fall tillräckligt för att greppa pennan och skriva på?
Mera Bajen: Micke A vill jag också fortsatt se i Sveriges snyggaste tröja. Underskatta aldrig erfarenhet och joker i ett. Dessutom har han numera för vana att sätta dit den så fort det är dags för derby, något som bör premieras och uppmuntras.
Plötsligt fick jag för mig att bli miljonär. Varför inte till jul? Så i dagens V65 spikar jag Salma Boko i avdelning 6. Går den in kan jag troligen räkna med att jag missar vinnarna i de andra fem loppen. Går den inte in gör det nog heller ingen skillnad. Jag och kungen vet att man inte kan räkna med att det kommer stekta sparvar flygande sådär utan vidare rakt in i munnen. Inte på en gång. Men jag har, precis som en gång i tiden vår monark, tagit ett första steg på vägen. Nämligen tänkt tanken.
tisdag, september 27, 2005
Femton minuter med kommissionen
Men vad är det här för nåt?
Femton minuter in i teveserien Kommissionen får jag tuppjuck. Det är avsnitt sex av tolv och det är de första femton minuterna jag ser av serien. Äldste sonen tycker att jag ska gå därifrån redan efter nån minut om jag ska kommentera allt. Jag håller käft men kan inte låta bli att avge små kluckande ljud och däremellan skruva på mig tills jag trillat ur tevesoffan, och efter femton minuter är gränsen nådd. Jag står inte ut. Jag kryper ur rummet frivilligt.
Svensk tevedramatik, jo jag tackar. Snacka om brainstorming hos casting- och manusgruppen: Terrorister ligger ju i tiden, så varför inte låta Riksdagshuset flyga i luften! Men det tycks inte bekomma kommissionens medlemmar, som troligen är inkvoterade efter kön, ålder och sexuella preferenser. Nej, de har i stället fullt upp med att levandegöra vardagsdialogen som på vilket jobb som helst. Sådär som manusförfattare som skriver tevedramatik tror att folk pratar på kontor i största allmänhet en vanlig dag på jobbet. Det vill säga utbyta plattityder. Det som folk är på jobbet för att göra får man däremot aldrig se dem göra.
De andra elva och två tredjedelarna av de tolv avsnitten kanske är ett under av spänning, dramatik, fördjupning, känslor, spänstig dialog och intressanta bildlösningar. Men inte mina femton minuter. De var i stället en uppvisning i endimensionalitet och att inte ha något att berätta.
Förhoppningsvis är resten av Kommissionen lysande. Men för mig kan femton minuter mitt i vara tillräckligt för att förstå att man ska lägga sitt krut på annat.
Så jag ger feministerna i Paradise Hotel femton minuter. Det ser tredimensionellt ut, men jag begriper ingenting. God natt.
Femton minuter in i teveserien Kommissionen får jag tuppjuck. Det är avsnitt sex av tolv och det är de första femton minuterna jag ser av serien. Äldste sonen tycker att jag ska gå därifrån redan efter nån minut om jag ska kommentera allt. Jag håller käft men kan inte låta bli att avge små kluckande ljud och däremellan skruva på mig tills jag trillat ur tevesoffan, och efter femton minuter är gränsen nådd. Jag står inte ut. Jag kryper ur rummet frivilligt.
Svensk tevedramatik, jo jag tackar. Snacka om brainstorming hos casting- och manusgruppen: Terrorister ligger ju i tiden, så varför inte låta Riksdagshuset flyga i luften! Men det tycks inte bekomma kommissionens medlemmar, som troligen är inkvoterade efter kön, ålder och sexuella preferenser. Nej, de har i stället fullt upp med att levandegöra vardagsdialogen som på vilket jobb som helst. Sådär som manusförfattare som skriver tevedramatik tror att folk pratar på kontor i största allmänhet en vanlig dag på jobbet. Det vill säga utbyta plattityder. Det som folk är på jobbet för att göra får man däremot aldrig se dem göra.
De andra elva och två tredjedelarna av de tolv avsnitten kanske är ett under av spänning, dramatik, fördjupning, känslor, spänstig dialog och intressanta bildlösningar. Men inte mina femton minuter. De var i stället en uppvisning i endimensionalitet och att inte ha något att berätta.
Förhoppningsvis är resten av Kommissionen lysande. Men för mig kan femton minuter mitt i vara tillräckligt för att förstå att man ska lägga sitt krut på annat.
Så jag ger feministerna i Paradise Hotel femton minuter. Det ser tredimensionellt ut, men jag begriper ingenting. God natt.
Den svåra konsten att kunna rula
Tillbaka till gårdagen och konsten att rula: morgondopp. Vet inte vad grannfrun gjorde, men inte badade hon. Jyckens promenad skötte kvinnan i huset om.
Annars var naturligtvis drabbningen på Söderstadion mot Assyriska som rulade dagen. Fast ibland är det ju inte målet utan vägen dit som är meningen. Som att bland annat lämna in gräsklipparen på service eftersom tanken plötsligt och utan vidare börjat läcka. Och snacka om att rula ett rum. I en källare i ett av stans gräsklipparcentrum stod en vänlig man omgiven av tiotusentals gräsklipparmanicker och tog emot oss och vår maskin med en lätt bugning. På tio meters håll konstaterade han att det var en Klippo (vilket i och för sig inte är så svårt om man vet det lilla minsta om gräsklippare) men också att det var 87:ans modell. Innan vi ens hunnit berätta om vad som felade oss förklarade mannen att det där med läckande tank var ett problem som Klippo hade haft svårt att komma till rätta med. Tanken kunde enkelt uttryckt vara dålig på att tåla bensin. Det var till och med så att en del av dem som köpte maskinen ny 1987 hade fått byta tank redan efter säg ett halvår. Förutom det kan en Klippo gå i all evighet. Sade mannen som kunde allt om gräsklippare och nickade eftertänksamt: Men bara om man sköter om gräsklipparen på bästa sätt. Vi lämnade med varmt hjärta vår gräsklippare i mannens omvårdnad. Sedan tackade vi varandra med en lätt bugning.
Men vi är inte helt spåniga: Vi ska få en prisuppgift på jobbet innan dom sätter i gång med att fixa maskinen.
Om matchen på Söderstadion är inte mycket mer att säga än att det gick som det skulle och att Paulinho fick sätta dit sina två första. (När slog Bajen senast en frispark direkt i baljan? Genrepet mot Rosenborg för några år sen?) Men den som verkligen rulade planen var Petter. Steget, drivet, viljan – och näsan mot motståndarnas mål. För övrigt hördes aldrig ”Sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter” från Bajens tolfte spelare. Jag misstänker att anledningen stavas Ronnie som satt på hedersläktaren medan före detta reservkeepern i Bajen sonen Erland vaktade Assyriskas målställning. Inte nog med det: Erland blev också utsedd som bäst på planen i Assyriska.
Och Bajen kan fortfarande ta hem guldet genom att vinna sina tre kvarvarande fajter. Och javisst ja, alla andra ska i så fall också förlora alla sina matcher.
Inte nog med allt elände i världen som gör att man aldrig kan känna sig riktigt nöjd, nu har dessutom elitserien i ishockey bökat i gång. Den som till äventyrs läser tidningarnas sportsidor får nu ägna sju månader åt att bläddra på för att undvika alla rapporter från idrottens träskmarker. Jag säger bara: stök och bök. Det var bättre förr. Sen tiden när Wickberg, Lundström, Lyck, Nilsson, Hammarström, Karlsson och Lindberg rulade är hockey inget annat än blaha blaha.
Och vad händer i dag? Tja, dags för en kaffe innan rulandet börjar på allvar.
Annars var naturligtvis drabbningen på Söderstadion mot Assyriska som rulade dagen. Fast ibland är det ju inte målet utan vägen dit som är meningen. Som att bland annat lämna in gräsklipparen på service eftersom tanken plötsligt och utan vidare börjat läcka. Och snacka om att rula ett rum. I en källare i ett av stans gräsklipparcentrum stod en vänlig man omgiven av tiotusentals gräsklipparmanicker och tog emot oss och vår maskin med en lätt bugning. På tio meters håll konstaterade han att det var en Klippo (vilket i och för sig inte är så svårt om man vet det lilla minsta om gräsklippare) men också att det var 87:ans modell. Innan vi ens hunnit berätta om vad som felade oss förklarade mannen att det där med läckande tank var ett problem som Klippo hade haft svårt att komma till rätta med. Tanken kunde enkelt uttryckt vara dålig på att tåla bensin. Det var till och med så att en del av dem som köpte maskinen ny 1987 hade fått byta tank redan efter säg ett halvår. Förutom det kan en Klippo gå i all evighet. Sade mannen som kunde allt om gräsklippare och nickade eftertänksamt: Men bara om man sköter om gräsklipparen på bästa sätt. Vi lämnade med varmt hjärta vår gräsklippare i mannens omvårdnad. Sedan tackade vi varandra med en lätt bugning.
Men vi är inte helt spåniga: Vi ska få en prisuppgift på jobbet innan dom sätter i gång med att fixa maskinen.
Om matchen på Söderstadion är inte mycket mer att säga än att det gick som det skulle och att Paulinho fick sätta dit sina två första. (När slog Bajen senast en frispark direkt i baljan? Genrepet mot Rosenborg för några år sen?) Men den som verkligen rulade planen var Petter. Steget, drivet, viljan – och näsan mot motståndarnas mål. För övrigt hördes aldrig ”Sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter” från Bajens tolfte spelare. Jag misstänker att anledningen stavas Ronnie som satt på hedersläktaren medan före detta reservkeepern i Bajen sonen Erland vaktade Assyriskas målställning. Inte nog med det: Erland blev också utsedd som bäst på planen i Assyriska.
Och Bajen kan fortfarande ta hem guldet genom att vinna sina tre kvarvarande fajter. Och javisst ja, alla andra ska i så fall också förlora alla sina matcher.
Inte nog med allt elände i världen som gör att man aldrig kan känna sig riktigt nöjd, nu har dessutom elitserien i ishockey bökat i gång. Den som till äventyrs läser tidningarnas sportsidor får nu ägna sju månader åt att bläddra på för att undvika alla rapporter från idrottens träskmarker. Jag säger bara: stök och bök. Det var bättre förr. Sen tiden när Wickberg, Lundström, Lyck, Nilsson, Hammarström, Karlsson och Lindberg rulade är hockey inget annat än blaha blaha.
Och vad händer i dag? Tja, dags för en kaffe innan rulandet börjar på allvar.
söndag, september 25, 2005
Ingenting har hänt
Grannfrun ger sig inte. Jag kan förstå henne. Det är slutet av september men osannolik sommar. Väl hemma från bassängbad med yngsta sonen möter jag henne på väg upp från badet. Jag är inte sämre än att jag omedelbart kastar mig i böljan.
Men det är tidigt i morgon bitti som det gäller. Det där om att visa var skåpet ska stå.
Men hallå, det är ju söndag. Rockbandet Turbonegro har från scenen gått till våldsamt angrepp mot kungafamiljen. Prinsen har skadat sig i en olycka efter vild slottsfest. Och Victoria får kineserna att se rött. Och Runström? Varför står det inget om Runström? Inte undra på att vi bör avskaffa monarkin så att pressen får tid att skriva om väsentligheter.
Jycken? Den ska ut på promenad nu. Själv ska jag slicka på en glarre.
Men det är tidigt i morgon bitti som det gäller. Det där om att visa var skåpet ska stå.
Men hallå, det är ju söndag. Rockbandet Turbonegro har från scenen gått till våldsamt angrepp mot kungafamiljen. Prinsen har skadat sig i en olycka efter vild slottsfest. Och Victoria får kineserna att se rött. Och Runström? Varför står det inget om Runström? Inte undra på att vi bör avskaffa monarkin så att pressen får tid att skriva om väsentligheter.
Jycken? Den ska ut på promenad nu. Själv ska jag slicka på en glarre.
lördag, september 24, 2005
Tolv bärs och gamla kärlekar
Lätt huvudvärk. Men allt är ju relativt.
Det är lördag, jyckens morgonpromenad försiggick alltså mellan diverse transporter till fotbolls- och handbollsplaner och dotterns fårkurs, men vi mötte i alla fall boxern Boxarn, som visserligen heter nåt annat men där man kan snacka om att jycken fick gå en tolvrondare. Var nästan på väg till morgondoppet, men lite självbevarelsedrift har man ju kvar. Fast nog är det konstigt att om man delar på en pava franskt rötjut en fredagskväll så känns huvudet dagen efter likadant fast snudd på sju resor värre än för drygt tjugo år sen efter tolv stora stark på Prinsen. Anledningen är, misstänker jag, att jag nu för tiden dricker för lite.
Kan man fortfarande hälla i sig tolv bärs på Prinsen en fredagskväll eller måste man käka också? Nu snackar vi alltså krita-epoken, drygt tjugo år tillbaka i tiden, på den tiden det där med käk var skillnaden mellan ett visst mått av självbevarelsedrift och att bli ruinerad…
I går kände jag mig för övrigt lika intelligent som jag brukade efter en sex sju stycken på Prinsen och ungefär vid samma tidpunkt på dygnet. Fast kanske mer på riktigt. Såg nämligen dokumentären om François Truffaut på nån av statstelevisionens kanaler. Fan, Adjani och Baye och alla andra skådespelarpuddingar som Truffaut rollbesatte sina rullar med väckte minnen till liv från den tiden film fortfarande var film. En riktigt vågad rulle har nämligen ingenting med att göra att man får se skådisar eller deras stand-in sätta på varandra, utan mer med intelligens.
Ungefär.
På den tiden var lustigt nog just Adjani ett ämne för intressanta diskussioner på det anrika haket och den som kunde vara skillnaden mellan sex öl och ytterligare sex. ”Va fan, vi tar en till.”
Vad diskuterar man nu för tiden? Idol? Är det över huvud taget nån som dricker tolv bärs?
Solen skiner. Det blåser. Men allt är ju relativt.
Loggar in, tar en slurk kaffe och kopplar upp mig för en snabb omvärldsorientering. För drygt tjugo år sen var den binära världsrymden nåt som en vanlig dödlig bara kunde få se på filmduken. Nu funderar jag på vad jag ska välja: ”Monsterorkanen har nått amerikanska fastlandet” eller ”Extra: Rita piskar kuststäderna”? Den något större kvällsdrakens rubriksättning låter onekligen mer lockande, men jag väljer ingetdera. Internet har ju sina fördelar, så denna dag får det bli mer av intelligensvaran. Det känns naturligt att ta vägen förbi www.isabelleadjani.net.
Det är lördag, jyckens morgonpromenad försiggick alltså mellan diverse transporter till fotbolls- och handbollsplaner och dotterns fårkurs, men vi mötte i alla fall boxern Boxarn, som visserligen heter nåt annat men där man kan snacka om att jycken fick gå en tolvrondare. Var nästan på väg till morgondoppet, men lite självbevarelsedrift har man ju kvar. Fast nog är det konstigt att om man delar på en pava franskt rötjut en fredagskväll så känns huvudet dagen efter likadant fast snudd på sju resor värre än för drygt tjugo år sen efter tolv stora stark på Prinsen. Anledningen är, misstänker jag, att jag nu för tiden dricker för lite.
Kan man fortfarande hälla i sig tolv bärs på Prinsen en fredagskväll eller måste man käka också? Nu snackar vi alltså krita-epoken, drygt tjugo år tillbaka i tiden, på den tiden det där med käk var skillnaden mellan ett visst mått av självbevarelsedrift och att bli ruinerad…
I går kände jag mig för övrigt lika intelligent som jag brukade efter en sex sju stycken på Prinsen och ungefär vid samma tidpunkt på dygnet. Fast kanske mer på riktigt. Såg nämligen dokumentären om François Truffaut på nån av statstelevisionens kanaler. Fan, Adjani och Baye och alla andra skådespelarpuddingar som Truffaut rollbesatte sina rullar med väckte minnen till liv från den tiden film fortfarande var film. En riktigt vågad rulle har nämligen ingenting med att göra att man får se skådisar eller deras stand-in sätta på varandra, utan mer med intelligens.
Ungefär.
På den tiden var lustigt nog just Adjani ett ämne för intressanta diskussioner på det anrika haket och den som kunde vara skillnaden mellan sex öl och ytterligare sex. ”Va fan, vi tar en till.”
Vad diskuterar man nu för tiden? Idol? Är det över huvud taget nån som dricker tolv bärs?
Solen skiner. Det blåser. Men allt är ju relativt.
Loggar in, tar en slurk kaffe och kopplar upp mig för en snabb omvärldsorientering. För drygt tjugo år sen var den binära världsrymden nåt som en vanlig dödlig bara kunde få se på filmduken. Nu funderar jag på vad jag ska välja: ”Monsterorkanen har nått amerikanska fastlandet” eller ”Extra: Rita piskar kuststäderna”? Den något större kvällsdrakens rubriksättning låter onekligen mer lockande, men jag väljer ingetdera. Internet har ju sina fördelar, så denna dag får det bli mer av intelligensvaran. Det känns naturligt att ta vägen förbi www.isabelleadjani.net.
fredag, september 23, 2005
Kaos blev huvudbry
Ser att den något större kvällsdraken fegat ur och ändrat ordvalet i den rubrik som jag kommenterade alldeles nyssens. De nya mjölkpaketen skapar inte längre "kaos" utan vållar numera "huvudbry". Tack och lov meddelar dock tidningen i webbspalten bredvid under rubriken "Nyheter" att en domare under en mordrättegång i USA onanerade med hjälp av en vakuumpunp dold under ämbetsdräkten.
Ordet "Nyheter" kan de väl ändå inte ändra på?
Ordet "Nyheter" kan de väl ändå inte ändra på?
FN måste göra något!
Detta är en konstig dag. Det bara är så ibland. Det är både en känsla och ett faktum. Kanske nåt för FN att utlysa och som jag tror alla medlemsländer kan enas om och skriva under på: The International Day of Weirdness.
Kaffebryggaren funkar inte. Den totalvägrar trots att jag försöker stirra i gång den. Anledningen till att jag försöker få i gång den är att espressomaskinen också har ställt in verksamheten. Ibland kommer åtminstone kallt vatten genom filtret. Nu händer ingenting. Den slutliga förnedringen men som jag ibland ägnar mig åt när inget annat vill går inte heller. Snabbkaffeburken som stod på sin plats så sent som i går har gått upp i rök. Och apropå rök hittar jag inga cigaretter.
Bajen brukar pytsa ut pressmeddelanden av skilda kvaliteter sent på fredagskvällar nu för tiden, så nån gång vid tiotiden i kväll kanske vi vet om Runström skrivit på. För Bajen alltså. Eller om Charleroi, Vitesse eller nåt annat kontinentalt storlag har dragit vinstlotten. Eller nåt annat kul. Inget skulle förvåna mig i dag.
Jyckens morgonpromenad vet jag ingenting om, för jag var inte inblandad. Sonens Ipod har dött och har gett upphov till en komplicerad härva av faxande av motstridiga uppgifter till Irland av alla ställen, och det är inte lätt om man inte har någon fax. Och med brevbäraren kom ett utdrag om en giroutbetalning daterat i januari. I år alltså.
Nån avhoppad vit heterosexuell borgarkärring har tydligen hoppat på Fi-tåget igen, läser jag i morgonbladet. Inte nog med det: Nya mjölkpaket skapar kaos. Ouppmärksamma konsumenter häller filmjölk i kaffet, meddelar den något större kvällsdraken.
Den som ändå hade något kaffe att hälla filmjölk i.
Tro mig: The International Day of Weirdness.
Kaffebryggaren funkar inte. Den totalvägrar trots att jag försöker stirra i gång den. Anledningen till att jag försöker få i gång den är att espressomaskinen också har ställt in verksamheten. Ibland kommer åtminstone kallt vatten genom filtret. Nu händer ingenting. Den slutliga förnedringen men som jag ibland ägnar mig åt när inget annat vill går inte heller. Snabbkaffeburken som stod på sin plats så sent som i går har gått upp i rök. Och apropå rök hittar jag inga cigaretter.
Bajen brukar pytsa ut pressmeddelanden av skilda kvaliteter sent på fredagskvällar nu för tiden, så nån gång vid tiotiden i kväll kanske vi vet om Runström skrivit på. För Bajen alltså. Eller om Charleroi, Vitesse eller nåt annat kontinentalt storlag har dragit vinstlotten. Eller nåt annat kul. Inget skulle förvåna mig i dag.
Jyckens morgonpromenad vet jag ingenting om, för jag var inte inblandad. Sonens Ipod har dött och har gett upphov till en komplicerad härva av faxande av motstridiga uppgifter till Irland av alla ställen, och det är inte lätt om man inte har någon fax. Och med brevbäraren kom ett utdrag om en giroutbetalning daterat i januari. I år alltså.
Nån avhoppad vit heterosexuell borgarkärring har tydligen hoppat på Fi-tåget igen, läser jag i morgonbladet. Inte nog med det: Nya mjölkpaket skapar kaos. Ouppmärksamma konsumenter häller filmjölk i kaffet, meddelar den något större kvällsdraken.
Den som ändå hade något kaffe att hälla filmjölk i.
Tro mig: The International Day of Weirdness.
Halleluja!
Oj, klockan är för mycket. Ungar hit och dit och ända bort till Bosön och mycket annat att stå i. Och sen diska, tvätta, ut med jycken. Trött. Ska sova. Måste bara...
Till exempel: har nåt hänt som förtjänar att uppmärksammas? Vad säger Aftonbladet text-TV?
Åh, fan! En supermodell har bevisat att hon har äkta bröst. Och det i den egna tv-showen. Tyra Banks! Där ser man!
Tyra Banks är trött på alla rykten om motsatsen. "Superstjärnan" körde tydligen med både ultraljudsundersökning och handpåläggning (!) för att bevisa äktheten.
Gud välsigne Aftonbladet text-tv. Nu går jag och lägger mig.
Till exempel: har nåt hänt som förtjänar att uppmärksammas? Vad säger Aftonbladet text-TV?
Åh, fan! En supermodell har bevisat att hon har äkta bröst. Och det i den egna tv-showen. Tyra Banks! Där ser man!
Tyra Banks är trött på alla rykten om motsatsen. "Superstjärnan" körde tydligen med både ultraljudsundersökning och handpåläggning (!) för att bevisa äktheten.
Gud välsigne Aftonbladet text-tv. Nu går jag och lägger mig.
torsdag, september 22, 2005
Feminister och feminister
Jag lovar, jag ser aldrig såna program. Förutom tre och en halv minut för nån timme sen. Jag lovar, av misstag. Och vad hör jag? ”Jag var lite rädd för att dom skulle vara onda feminister. Men dom var jättegulliga.”
Och jag som haft en massa förutfattade meningar om fyrans Paradise Hotel. Särskilt underhållningsvärdet.
Hon som jag citerar heter Natacha. Dem som hon syftar på är de andra kvinnliga deltagarna. Tydligen är de av den mer sällsynta sorten goda feminister. Jag hinner dessutom uppfatta att de är, för att citera DN-krönikören Red Top från den tiden man kunde skämta om saken, gärna en smula urringade.
Fast det går väl för de här feministerna som det tycks gå för alla andra feminister: intriger och pakter, uppslitande åsiktsskiljaktigheter och knivar i ryggen, och så försvinner de en efter en och gråter ut i medierna, och så hamnar de på nån festfixares lista, och så vidare.
Jag tror att jag ska kolla några minuter nästa gång också. Man kanske kan lära sig nåt om varför det är så.
Och jag som haft en massa förutfattade meningar om fyrans Paradise Hotel. Särskilt underhållningsvärdet.
Hon som jag citerar heter Natacha. Dem som hon syftar på är de andra kvinnliga deltagarna. Tydligen är de av den mer sällsynta sorten goda feminister. Jag hinner dessutom uppfatta att de är, för att citera DN-krönikören Red Top från den tiden man kunde skämta om saken, gärna en smula urringade.
Fast det går väl för de här feministerna som det tycks gå för alla andra feminister: intriger och pakter, uppslitande åsiktsskiljaktigheter och knivar i ryggen, och så försvinner de en efter en och gråter ut i medierna, och så hamnar de på nån festfixares lista, och så vidare.
Jag tror att jag ska kolla några minuter nästa gång också. Man kanske kan lära sig nåt om varför det är så.
onsdag, september 21, 2005
Ingen riktig hösäck
Jyckens kopplar på turbon under morgonpromenaden, som om hon vet nåt som jag inte vet. Det är inte ens fråga om att försöka hålla jämna steg. Nyfikenheten är påtaglig, medan jag lunkar efter som en annan hösäck. Skillnaden mellan oss kanske inte är mer komplicerad än så: Jycken kan bokstavligt talat vifta på svansen, medan jag bara kan det bildligt talat.
Hemma knäpper jag på datorn och fixar kaffet och börjar knattra. Dagen är ung och jag är verkligen på gång. Mitt i den värsta tankegången (lösningen på världens alla problem och till och med av den art att kaffet står där och kallnar) slocknar allt. Bildligt talat, skulle en del säga, men jag påstår bokstavligt talat. Grävskopan på väg till grannen har manglat omkull områdets elskåp.
En gång i tiden jobbade jag som skolvaktmästare på en stor och av dem som berördes ansedd som en viktigare skola. Att jobba som skolvaktmästare är att rekommendera om man är intresserad av hierarkier och hur olika slags kategorier av skolpersonal ser på och behandlar den som ska göra jobbet, men det var inte dit jag skulle komma nu. En dag låg en felanmälan i vårt postfack: ”Elen fungerar ej i klassrum 407. Strömmen slut?”
Nu har strömmen kommit tillbaka, men tankarna som bokstavligt talat var på väg att besvara allt har skingrats. Men en sak vet jag: tar strömmen slut sitter vi bildligt talat på pottkanten.
Hemma knäpper jag på datorn och fixar kaffet och börjar knattra. Dagen är ung och jag är verkligen på gång. Mitt i den värsta tankegången (lösningen på världens alla problem och till och med av den art att kaffet står där och kallnar) slocknar allt. Bildligt talat, skulle en del säga, men jag påstår bokstavligt talat. Grävskopan på väg till grannen har manglat omkull områdets elskåp.
En gång i tiden jobbade jag som skolvaktmästare på en stor och av dem som berördes ansedd som en viktigare skola. Att jobba som skolvaktmästare är att rekommendera om man är intresserad av hierarkier och hur olika slags kategorier av skolpersonal ser på och behandlar den som ska göra jobbet, men det var inte dit jag skulle komma nu. En dag låg en felanmälan i vårt postfack: ”Elen fungerar ej i klassrum 407. Strömmen slut?”
Nu har strömmen kommit tillbaka, men tankarna som bokstavligt talat var på väg att besvara allt har skingrats. Men en sak vet jag: tar strömmen slut sitter vi bildligt talat på pottkanten.
tisdag, september 20, 2005
Ord på vägen
Ett förtydligande kan vara på sin plats. Det var tydligen inte Herminator som rullade bollen på rätt sida om stolpen i sista förlängningsminuten. Men det kunde ha varit han. Men spelar roll: jag kan inga andra namn i motståndarlaget. Förutom Danken förstås, men han var ju inte på planen.
Jyckens morgonpromenad blev för övrigt två: vi delade på uppgiften för att få till det med allt annat.
Denna dag en dag efteråt är alltså dagen då frustrationen övergår i leda. Jycken rusar runt i buskarna och jag röker en tagg. Solen tittar fram. Men jag kan inte släppa tanken på att de två bästa ytterbackarna i Bajen var bäst på planen i går på Söderstadion – som mittbackar.
Hemma igen. Fixar en kaffe och knäpper på datorn.
Dagens ord är tristfittegenerationen. Aftonbladet skriver om Ulf Lundells nya roman som en ny ”feminist-attack” på yngre kvinnliga feminister. En av romanfigurerna, ”den självdestruktive Bull”, rasar oförtrutet över sakernas tillstånd i Sverige.
Äh, jag tar tillbaka: dagens ord är feminist-attack. Det går att applicera på vem som helst och åt vilket håll som helst. Som USA-attacken eller för all del terroristattacken. Eller för all del onaniattacken.
Expressen låter naturligtvis sin Linda kommentera allas vår Uffe. Det känns som om han är kvar och harvar på 90-talet, tycker hon.
Äh, dagens ord är leda.
Jyckens morgonpromenad blev för övrigt två: vi delade på uppgiften för att få till det med allt annat.
Denna dag en dag efteråt är alltså dagen då frustrationen övergår i leda. Jycken rusar runt i buskarna och jag röker en tagg. Solen tittar fram. Men jag kan inte släppa tanken på att de två bästa ytterbackarna i Bajen var bäst på planen i går på Söderstadion – som mittbackar.
Hemma igen. Fixar en kaffe och knäpper på datorn.
Dagens ord är tristfittegenerationen. Aftonbladet skriver om Ulf Lundells nya roman som en ny ”feminist-attack” på yngre kvinnliga feminister. En av romanfigurerna, ”den självdestruktive Bull”, rasar oförtrutet över sakernas tillstånd i Sverige.
Äh, jag tar tillbaka: dagens ord är feminist-attack. Det går att applicera på vem som helst och åt vilket håll som helst. Som USA-attacken eller för all del terroristattacken. Eller för all del onaniattacken.
Expressen låter naturligtvis sin Linda kommentera allas vår Uffe. Det känns som om han är kvar och harvar på 90-talet, tycker hon.
Äh, dagens ord är leda.
måndag, september 19, 2005
Tjong
Frustration är ett gångbart ord. Som när (för vilken gång i ordningen?) bollen tjongas i väg i en pastej. Mot vem? Varför?
Sen slås man för ett ögonblick av en hemsk tanke: Det kanske var meningen att tjonga i väg den?
Söderstadion denna sköna höstkväll bjöd på just frustration. Kamp och tjongande, förstås, missade lägen, och när Paulinho inte fick sin straff i tolfte minuten, efter en mycket pigg inledning med tre goda halvchanser, så förstod man att det skulle bli en sån där afton när tjongandet skulle kunna resultera i ett mål åt fel håll modell flipper. Det var nära. Bajens gamle Herminator rullade bollen tre millimeter utanför Covics högra stolpe efter 92.25.
Matcherna mot Gefle, Öis, Elfsborg och Sundvall har sammanlagt gett 4 poäng i stället för 18, som de borde kunna. Noll gjorda mål på hemmaplan. Plattmatcher gör alla och det hör till spelet, men det är just de här fajterna som är skillnaden mellan att vara i toppen av allsvenskan och att inte vara där. Två poäng före Djurgårn i stället för tolv efter. Det är tydligt att Bajen inte förmår att spela ut lag i poängnöd som kämpar på efter sina resurser, och börjar motståndarna sen pressa bollhållaren och skära av spelalternativen och sen backa hem – så börjar tjongandet. Precision är också ett gångbart ord, men här finns det inte på kartan.
Det kunde förvisso ha slutat 3–1. Men då måste man ta till sig gamle strikern Martin Dahlins visdomsord när det begav sig: det är lätt att skjuta över målet, men inte under. Det gällde tack och lov även Sundsvall.
Det vimlar av spelare i Bajen som kan göra sin gubbe. Några får inte ens sitta på avbytarbänken. Det måste gå att kunna spela ut de sämre lagen. Det bara är så. En sak till: Varför inte Micke A centralt på mittfältet med Mickel J? Två som inte ska göra sin gubbe, utan syssla med annat. Om man nu ändå ska ha två defensiva spelare där?
För övrigt satt Runström utvarnad på läktaren. Que pasa? Kommer han att sätta dit sin kråka på ett papper?
Men jag gråter inte: fotboll är ju någonting helt annat än bara liv och död. Till exempel ädla känslor. Och en helvetes massa frustration.
För att inte tala om alla kassa hörnor.
Sen slås man för ett ögonblick av en hemsk tanke: Det kanske var meningen att tjonga i väg den?
Söderstadion denna sköna höstkväll bjöd på just frustration. Kamp och tjongande, förstås, missade lägen, och när Paulinho inte fick sin straff i tolfte minuten, efter en mycket pigg inledning med tre goda halvchanser, så förstod man att det skulle bli en sån där afton när tjongandet skulle kunna resultera i ett mål åt fel håll modell flipper. Det var nära. Bajens gamle Herminator rullade bollen tre millimeter utanför Covics högra stolpe efter 92.25.
Matcherna mot Gefle, Öis, Elfsborg och Sundvall har sammanlagt gett 4 poäng i stället för 18, som de borde kunna. Noll gjorda mål på hemmaplan. Plattmatcher gör alla och det hör till spelet, men det är just de här fajterna som är skillnaden mellan att vara i toppen av allsvenskan och att inte vara där. Två poäng före Djurgårn i stället för tolv efter. Det är tydligt att Bajen inte förmår att spela ut lag i poängnöd som kämpar på efter sina resurser, och börjar motståndarna sen pressa bollhållaren och skära av spelalternativen och sen backa hem – så börjar tjongandet. Precision är också ett gångbart ord, men här finns det inte på kartan.
Det kunde förvisso ha slutat 3–1. Men då måste man ta till sig gamle strikern Martin Dahlins visdomsord när det begav sig: det är lätt att skjuta över målet, men inte under. Det gällde tack och lov även Sundsvall.
Det vimlar av spelare i Bajen som kan göra sin gubbe. Några får inte ens sitta på avbytarbänken. Det måste gå att kunna spela ut de sämre lagen. Det bara är så. En sak till: Varför inte Micke A centralt på mittfältet med Mickel J? Två som inte ska göra sin gubbe, utan syssla med annat. Om man nu ändå ska ha två defensiva spelare där?
För övrigt satt Runström utvarnad på läktaren. Que pasa? Kommer han att sätta dit sin kråka på ett papper?
Men jag gråter inte: fotboll är ju någonting helt annat än bara liv och död. Till exempel ädla känslor. Och en helvetes massa frustration.
För att inte tala om alla kassa hörnor.
söndag, september 18, 2005
Sängkamrater
Vem vet, Radical Cheerleading kanske blir nästa stora svenska musikexport som erövrar världen. Som dom gamla vikingarna, ungefär. Gruppen lär ha rappat om att slita män i stycken på Feministiskt initiativs stora möte, något som publiken tyckte var kul. Det finns på bild om man vill se och lyssna. En del skulle kanske säga att har man såna vänner så behöver man inga ovänner. Länken till framträdandet finns nämligen att finna på Patriot.nu, under rubriken “Feministiskt initiativ stämmer upp i kampsång”, på hemsidan som stoltserar med att stå för nationellt motstånd till de nordiska folkens försvar.
Allt om urinchocken
Morgonrocken höll på att blåsa i, men ingen skymt av grannfrun när jag lämnade den kulingglada höstvinden och steg ned i det bitterkalla vattnet. Inbillar mig att jag nu har visat var skåpet ska stå. Fast jag avstod från att slå en drill i vassen. Och det var kanske tur det.
Tänk om grannfruns bravad bara var en luring? Funderade på saken medan jycken rände runt i buskarna, men jag kom inte fram till nån entydig ståndpunkt i frågan.
Har redan hunnit med en biltransport. Passade på att köpa en ask rökverk. Som vanligt möter mig världens alla väsentligheter i tidningsstället. Det är ju söndag, så vad har hänt? ”Toppsosse KISSADE PÅ DANSGOLVET på Finlandsfärja”, basunerar Expressen ut. Ulvskog lär se allvarligt på saken.
Nu slog toppsossen tydligen en sjua i en blomkruka. Vad den hade att göra på dansgolvet undrar naturligtvis den fåkunnige. Men det var så in i vassen länge sen jag åkte Finlandsfärja. Det är kanske fullt med blomkrukor enkom för dem som aldrig hinner av dansgolvet eftersom diskjockeyn hela tiden spelar så himla bra musik?
På webben försöker någon på Expressen som heter Lars Lindström också hänga på och hänga ut under rubriken: ”Till och med ursäkterna är kissnödiga.” LL tycker till exempel att ”mycket är underligt kring Göran Forssbergs urinchock”. Urinchock? Men är man politisk kommentator så är man: ”Det är ingen liten skitpolitiker som togs med gylften nere och pisset skvättande på dansgolvet.”
Den större konkurrenten gillar faktarutor och kör med ”Vi har också kissat offentligt”. Det är ingen lång lista. Nån prins Ernst August fick böta 300 bagare för att han slog en drill vid den turkiska paviljongen på världsutställningen Expo 2000 i Hannover. För tydlighets skull meddelas också att händelsen inträffade för fem år sedan.
Vad en av Fis förgrundsfigurer har gjort får vi naturligtvis också veta.
Och det lär vi få veta fler gånger.
Tänk om grannfruns bravad bara var en luring? Funderade på saken medan jycken rände runt i buskarna, men jag kom inte fram till nån entydig ståndpunkt i frågan.
Har redan hunnit med en biltransport. Passade på att köpa en ask rökverk. Som vanligt möter mig världens alla väsentligheter i tidningsstället. Det är ju söndag, så vad har hänt? ”Toppsosse KISSADE PÅ DANSGOLVET på Finlandsfärja”, basunerar Expressen ut. Ulvskog lär se allvarligt på saken.
Nu slog toppsossen tydligen en sjua i en blomkruka. Vad den hade att göra på dansgolvet undrar naturligtvis den fåkunnige. Men det var så in i vassen länge sen jag åkte Finlandsfärja. Det är kanske fullt med blomkrukor enkom för dem som aldrig hinner av dansgolvet eftersom diskjockeyn hela tiden spelar så himla bra musik?
På webben försöker någon på Expressen som heter Lars Lindström också hänga på och hänga ut under rubriken: ”Till och med ursäkterna är kissnödiga.” LL tycker till exempel att ”mycket är underligt kring Göran Forssbergs urinchock”. Urinchock? Men är man politisk kommentator så är man: ”Det är ingen liten skitpolitiker som togs med gylften nere och pisset skvättande på dansgolvet.”
Den större konkurrenten gillar faktarutor och kör med ”Vi har också kissat offentligt”. Det är ingen lång lista. Nån prins Ernst August fick böta 300 bagare för att han slog en drill vid den turkiska paviljongen på världsutställningen Expo 2000 i Hannover. För tydlighets skull meddelas också att händelsen inträffade för fem år sedan.
Vad en av Fis förgrundsfigurer har gjort får vi naturligtvis också veta.
Och det lär vi få veta fler gånger.
lördag, september 17, 2005
Monopolsexism
För att få ihop allt lördagstransporterande fick jycken följa med familjen i bilen till diverse avkrokar som Sollentuna och Västerjärva och fram och tillbaka däremellan och begå morgonpromenaden på nya jaktmarker. Jag trodde att vi räknat ut det hela korrekt, men det blev ett logistiskt fel; en sträcka var det bara vi i bilen, men hon satt snällt bredvid mig därframme och glodde när jag rattade och växlade och stod i.
Hemma igen slog bomben ned till kaffet: kvinnan i huset berättade att grannfrun morgonbadat. Hon som lade av för en månad sen. Så vad gör nu en man en tidig söndagsmorgon om han har lite stolthet kvar?
Enligt en intervju i ett av morgonbladen slår den intervjuade fast att heterosexismen väller fram. Anledningen är allt ståhej kring Feministiskt initiativs nuvarande medieälskling, som naturligtvis är den intervjuade. Heterosexismen? Vad är det? Finns motsatsen? Homosexismen? Då får man anta att det också finns bisexism och transsexism? Gemenligen ihopslagen och kallad hbt-sexism? Jag säger bara en sak: Nån jävla ordning måste det vara även på sexismen.
Dags att ladda lördagsbatterierna. Jag väljer det enkla men självklara: en espresso och en Fortuna på träbänken i solgasset, som onekligen dominerar dagens himlavalv. Sen är det bara att stå på. Ända in i kaklet.
Hemma igen slog bomben ned till kaffet: kvinnan i huset berättade att grannfrun morgonbadat. Hon som lade av för en månad sen. Så vad gör nu en man en tidig söndagsmorgon om han har lite stolthet kvar?
Enligt en intervju i ett av morgonbladen slår den intervjuade fast att heterosexismen väller fram. Anledningen är allt ståhej kring Feministiskt initiativs nuvarande medieälskling, som naturligtvis är den intervjuade. Heterosexismen? Vad är det? Finns motsatsen? Homosexismen? Då får man anta att det också finns bisexism och transsexism? Gemenligen ihopslagen och kallad hbt-sexism? Jag säger bara en sak: Nån jävla ordning måste det vara även på sexismen.
Dags att ladda lördagsbatterierna. Jag väljer det enkla men självklara: en espresso och en Fortuna på träbänken i solgasset, som onekligen dominerar dagens himlavalv. Sen är det bara att stå på. Ända in i kaklet.
fredag, september 16, 2005
Vad gör dom egentligen i Oskarshamn?
Under morgonpromenaden träffade vi fyra andra hundekipage på stigen – samtidigt. Tre minimala bjäbbvarianter och en stor men vänlig best. Två urgamla och dom andra mest corny. Ingen ville leka med min jycke utan bara uträtta sina behov. Så vi drog.
Läste en arg insändare från en husse som minsann plockade upp sin hunds 40-grammare, medan hästarna som passerar kunde släppa ett lass på fyra kilo utan att någon gör nåt åt det. Det fick mig att minnas en uppgift säkert tjugo år tillbaka om att det som Stockholms hundar lämnar efter sig motsvarar att hela Oskarshamns befolkning kom till huvudstan och kackade i buskarna på gator och torg. Varje dag.
Samma debattsida hade förresten en underbar liten insändare om att Feministiskt initiativ när dom nu ändå håller på att göka med våra normala gängor borde slå ett slag för att göra om personnumren. Anledningen är naturligtvis att det går att se vem som är kvinna och vem som, just det, är man. Men det är klart, om hälften av alla män heter till exempel Tiina så blir det faktiskt inget problem.
En stunds begreppsförvirring utbröt häromdagen i mitt huvud. Ibland hänger man liksom inte med när man försöker hänga med. Htb-frågorna var ett sådant spörsmål. Sen stod det i samma artikel hbt-frågorna. Samma förvirring i en annan tidning, den som vissa kallar den malligaste. Och ingen förklaring. Faktaruta, hallå! Och var är korrekturläsarna när man som bäst behöver dem? Nu vet jag bättre. Jag föreslår tbh- och i den ordningen, rytmen blir bättre typ pvc och tbc och dessutom slipper vi förhoppningsvis tolkningen att vissa är viktigare än andra.
Fast det ska jag ju förstås inte lägga mig i.
Det blev ingen naturlig övergång till nästa fråga, förutom att den är viktig: Vad händer med Runans kontraktsskrivande?
Läste en arg insändare från en husse som minsann plockade upp sin hunds 40-grammare, medan hästarna som passerar kunde släppa ett lass på fyra kilo utan att någon gör nåt åt det. Det fick mig att minnas en uppgift säkert tjugo år tillbaka om att det som Stockholms hundar lämnar efter sig motsvarar att hela Oskarshamns befolkning kom till huvudstan och kackade i buskarna på gator och torg. Varje dag.
Samma debattsida hade förresten en underbar liten insändare om att Feministiskt initiativ när dom nu ändå håller på att göka med våra normala gängor borde slå ett slag för att göra om personnumren. Anledningen är naturligtvis att det går att se vem som är kvinna och vem som, just det, är man. Men det är klart, om hälften av alla män heter till exempel Tiina så blir det faktiskt inget problem.
En stunds begreppsförvirring utbröt häromdagen i mitt huvud. Ibland hänger man liksom inte med när man försöker hänga med. Htb-frågorna var ett sådant spörsmål. Sen stod det i samma artikel hbt-frågorna. Samma förvirring i en annan tidning, den som vissa kallar den malligaste. Och ingen förklaring. Faktaruta, hallå! Och var är korrekturläsarna när man som bäst behöver dem? Nu vet jag bättre. Jag föreslår tbh- och i den ordningen, rytmen blir bättre typ pvc och tbc och dessutom slipper vi förhoppningsvis tolkningen att vissa är viktigare än andra.
Fast det ska jag ju förstås inte lägga mig i.
Det blev ingen naturlig övergång till nästa fråga, förutom att den är viktig: Vad händer med Runans kontraktsskrivande?
onsdag, september 14, 2005
Var inte rädd för mörkret
Nu kan det vara slut. Inget morgondopp, fegt nog. Men det var liksom inget läge. Och det blir nog inte det igen.
Det är samma visa varje år: hösten slår ned som en insikt från en dygrå himmel. Man borde bli van. Men vissa saker fungerar inte så. Och det blir dessutom värre med åren. Endera dan åker kortbyxorna av och man klär på sig och går där som en annan mr walker längs fasaderna och väntar på att ljuset ska vända åter.
Det gäller att hålla depressionen på avstånd. Jag har ingen rullgardin, så att dra ned den funkar inte. Till slut finns bara tunnelseendet kvar. Borra ned axlarna, uthärda och sätta i gång att göra jobbet. Det som måste göras.
Jag gör rent köksbordet, inga papper, inga tidningar, inte en smula, ytan är tom. Det som måste göras. Jag låter taklampan vara släckt och tänder ett ljus. Bästa sättet är att lägga grunden med en espresso. Creman blir perfekt. Jycken får några extra levergodisar eftersom hon har ett stort fint bandage runt ena sporren. Vi fick klippa av klon, som var av. Jag säger ”vacker tass”, och hon räcker fram sin bandagerade vänster och väntar.
Det är samma visa varje år: hösten slår ned som en insikt från en dygrå himmel. Man borde bli van. Men vissa saker fungerar inte så. Och det blir dessutom värre med åren. Endera dan åker kortbyxorna av och man klär på sig och går där som en annan mr walker längs fasaderna och väntar på att ljuset ska vända åter.
Det gäller att hålla depressionen på avstånd. Jag har ingen rullgardin, så att dra ned den funkar inte. Till slut finns bara tunnelseendet kvar. Borra ned axlarna, uthärda och sätta i gång att göra jobbet. Det som måste göras.
Jag gör rent köksbordet, inga papper, inga tidningar, inte en smula, ytan är tom. Det som måste göras. Jag låter taklampan vara släckt och tänder ett ljus. Bästa sättet är att lägga grunden med en espresso. Creman blir perfekt. Jycken får några extra levergodisar eftersom hon har ett stort fint bandage runt ena sporren. Vi fick klippa av klon, som var av. Jag säger ”vacker tass”, och hon räcker fram sin bandagerade vänster och väntar.
tisdag, september 13, 2005
Man kan ju alltid hoppas på om
Lämnade webbradion för att göra en liten espresso, och det går fort. När jag kom tillbaka hade Marcus Birros favoritlag petat in tre baljor. Fel brasse glänste. I övrigt gick resultaten käpprätt åt helvete. Allt elände har fått mig att ägna mig åt visst kreativt tänkande: Om Bajen öser på, och öser in mål, och det går som det i bästa fall kan i alla andra matcher så slutar tre lag på 48 poäng. Och Bajen vinner allsvenskan på bättre målskillnad. Hoppet är, som bekant, inte att lita på. Men om. Min kära gamla käpphäst Om.
Fast när jag gjorde ett liknande, kvalificerat tänk efter Bajens försäsong kom jag fram till att Linderoth och grabbarna skulle sluta på 79 poäng av 78 möjliga (en extrapoäng för snyggt spel) och få målskillnaden 78–0.
I dag har jag såklart morgonbadat. Lite feber, men vafan. Hostan är närmast utplånad. Jycken haltar lätt, men tycks inte lida. Om allt går som det ska behövs varken veterinärbesök eller andra ingrepp.
Vilket leder oss tillbaka till könsmaktsordningen.
Feministiskt initiativ är nämligen på hugget, och det är ju skönt att det rör på sig i ankdammen. Frau Rosenberg konstaterar att det inte är intelligensreserven som faller ifrån när den ena vita heterosexuella borgarkärringen efter den andra lämnar skeppet FI. Nån jävla borgerlig tantpolitik är det alltså inte tal om att föra. Om det dessutom enligt uppgift är könsförräderi (för kvinnor, antar jag att det gäller, det ligger ju i sakens natur) att ha sex med män, så förstår man ju att åtminstone vissa potentiella proselyter sätter rödvinet i vrångstrupen.
Om någon blir född in i eller flyttar till den vita svenska medelklassvärlden från säg Finland så har han eller hon goda möjligheter att få sina olika fördomar om hur det egentligen är bekräftade av andra. Det är högt i tak, vi har tid att fundera ut att det är fel på det mesta och vi har alla små käpphästar som vi kan ta till för att få ihop teori och praktik. Käpphästarna rider oss. De kan härstamma från en taskig barndom eller bara dyka upp när man minst anar det. Inte ens jag kommer undan dem. En av mina är att många äro kallade och gärna ser sig ombesörjda av skattebetalarna, som inte kan ha stenkoll på vart alla stålarna tar vägen som staten tar hand om. Politiker, docenter, lektorer. Löst mediefolk, forskare och en och annan professor. Många vill ha del av kakan. Och makten. Just detta resonemang är, anser jag, en ganska liten käpphäst och kanske till och med möjligt att applicera på verkligheten eftersom det är just en liten käpphäst. Teoretiskt sett kan en käpphäst blir hur stor och galen som helst. Tack och lov går dock teori och praktik sällan hand i hand om käpphästen är av kolossalformat och börjar tugga fradga. På den nivån blir det till slut nåt, tja, asexuellt över det hela. Och ibland får man lust att skratta åt det hela.
Men vad spelar det förr roll vad jag tänker: jag är ju enbart ett objekt för ett eventuellt könsförräderi (även om det ju inte är det sämsta).
Om Bajen till slut tar hand om Lennart Johanssons pokal enligt min käcka teori må vara en sak, och gärna för mig, det är ju inte omöjligt. När det verkligen gäller föredrar jag nämligen en av mina gamla sköna käpphästar: att kunna vara både kär, kåt och galen. Alltså alltihop och inte bara det sistnämnda.
Teori och praktik, alltså. Nu ska jag laga mat: ungarna och mamman är hungriga.
Fast när jag gjorde ett liknande, kvalificerat tänk efter Bajens försäsong kom jag fram till att Linderoth och grabbarna skulle sluta på 79 poäng av 78 möjliga (en extrapoäng för snyggt spel) och få målskillnaden 78–0.
I dag har jag såklart morgonbadat. Lite feber, men vafan. Hostan är närmast utplånad. Jycken haltar lätt, men tycks inte lida. Om allt går som det ska behövs varken veterinärbesök eller andra ingrepp.
Vilket leder oss tillbaka till könsmaktsordningen.
Feministiskt initiativ är nämligen på hugget, och det är ju skönt att det rör på sig i ankdammen. Frau Rosenberg konstaterar att det inte är intelligensreserven som faller ifrån när den ena vita heterosexuella borgarkärringen efter den andra lämnar skeppet FI. Nån jävla borgerlig tantpolitik är det alltså inte tal om att föra. Om det dessutom enligt uppgift är könsförräderi (för kvinnor, antar jag att det gäller, det ligger ju i sakens natur) att ha sex med män, så förstår man ju att åtminstone vissa potentiella proselyter sätter rödvinet i vrångstrupen.
Om någon blir född in i eller flyttar till den vita svenska medelklassvärlden från säg Finland så har han eller hon goda möjligheter att få sina olika fördomar om hur det egentligen är bekräftade av andra. Det är högt i tak, vi har tid att fundera ut att det är fel på det mesta och vi har alla små käpphästar som vi kan ta till för att få ihop teori och praktik. Käpphästarna rider oss. De kan härstamma från en taskig barndom eller bara dyka upp när man minst anar det. Inte ens jag kommer undan dem. En av mina är att många äro kallade och gärna ser sig ombesörjda av skattebetalarna, som inte kan ha stenkoll på vart alla stålarna tar vägen som staten tar hand om. Politiker, docenter, lektorer. Löst mediefolk, forskare och en och annan professor. Många vill ha del av kakan. Och makten. Just detta resonemang är, anser jag, en ganska liten käpphäst och kanske till och med möjligt att applicera på verkligheten eftersom det är just en liten käpphäst. Teoretiskt sett kan en käpphäst blir hur stor och galen som helst. Tack och lov går dock teori och praktik sällan hand i hand om käpphästen är av kolossalformat och börjar tugga fradga. På den nivån blir det till slut nåt, tja, asexuellt över det hela. Och ibland får man lust att skratta åt det hela.
Men vad spelar det förr roll vad jag tänker: jag är ju enbart ett objekt för ett eventuellt könsförräderi (även om det ju inte är det sämsta).
Om Bajen till slut tar hand om Lennart Johanssons pokal enligt min käcka teori må vara en sak, och gärna för mig, det är ju inte omöjligt. När det verkligen gäller föredrar jag nämligen en av mina gamla sköna käpphästar: att kunna vara både kär, kåt och galen. Alltså alltihop och inte bara det sistnämnda.
Teori och praktik, alltså. Nu ska jag laga mat: ungarna och mamman är hungriga.
måndag, september 12, 2005
Mellan raderna
Också ett sätt att börja veckan: en förmiddag fylld av parenteser.
Måndag morgon, fortsatt förkylt och iprenknaprande, men inte lät jag bli morgondoppet. Jyckens onda tass gör morgonpromenaden som faller på mattes lott snorkort.
Transporterade ungar mest hela helgen till fotbollskickoffer, handbollsturnerningar och däremellan fåraherdekurser. Kan inte erinra mig att jag nånsin blev körd till en enda match eller träning eller nåt annat mellan åtta och sexton års ålder, då jag snörde av mig basketpjucken inte för gott men i alla fall för bra många år. Det var inom parentes på den tiden högsta serien i basket kryllade av Tjockhultslag som Oliv, Brännkyrka, Duvbo, Solna och framför allt Alvik och den amerikanska importen bestod av möjligen en och annan viting som var här för att plugga eller som hade blivit kär eller bränt inkallelseordern i protest mot Vietnamkriget eller nåt annat. Det räckte med att vara jänkare för att få lira basket.
Det ena ger det andra: fick för mig att söka reda på en gammal basketlirare via nätet. Kunde inom parentes inte låta bli att kolla vad andra som samtidigt var ute för att leta via den sökmotorn ville veta mer om: nämligen ”gik turboteknik”, ”idas sommarvisa mp3 download”, ”naked asses”, "spela in från internet", ”wänerstedt” samt ”skitstöveln bort i backen”.
Naturligtvis kunde jag inte undgå att göra samma sökning som han eller hon som vill få tag på den där skitstöveln. Se på fan: 32 träffar, och en del verkar handla om rena skitstövlar. Men alltid lär man sig nåt: det finns en staty som heter Skitstöveln bort i backen. Uppe på Mosebacke.
Förmiddagen har alltså varit fylld av parenteser.
Måndag morgon, fortsatt förkylt och iprenknaprande, men inte lät jag bli morgondoppet. Jyckens onda tass gör morgonpromenaden som faller på mattes lott snorkort.
Transporterade ungar mest hela helgen till fotbollskickoffer, handbollsturnerningar och däremellan fåraherdekurser. Kan inte erinra mig att jag nånsin blev körd till en enda match eller träning eller nåt annat mellan åtta och sexton års ålder, då jag snörde av mig basketpjucken inte för gott men i alla fall för bra många år. Det var inom parentes på den tiden högsta serien i basket kryllade av Tjockhultslag som Oliv, Brännkyrka, Duvbo, Solna och framför allt Alvik och den amerikanska importen bestod av möjligen en och annan viting som var här för att plugga eller som hade blivit kär eller bränt inkallelseordern i protest mot Vietnamkriget eller nåt annat. Det räckte med att vara jänkare för att få lira basket.
Det ena ger det andra: fick för mig att söka reda på en gammal basketlirare via nätet. Kunde inom parentes inte låta bli att kolla vad andra som samtidigt var ute för att leta via den sökmotorn ville veta mer om: nämligen ”gik turboteknik”, ”idas sommarvisa mp3 download”, ”naked asses”, "spela in från internet", ”wänerstedt” samt ”skitstöveln bort i backen”.
Naturligtvis kunde jag inte undgå att göra samma sökning som han eller hon som vill få tag på den där skitstöveln. Se på fan: 32 träffar, och en del verkar handla om rena skitstövlar. Men alltid lär man sig nåt: det finns en staty som heter Skitstöveln bort i backen. Uppe på Mosebacke.
Förmiddagen har alltså varit fylld av parenteser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
