Om intet

Jaha, snön faller – och vi med den? Tja, ryggen fri eller så det vet vi inte, men vi känner av den. Dock tog vi en liten promenad, och det var på tiden. Vi överlevde och lyckades parera ett och anat snedsteg på isiga promenadstigar utan att falla omkull eller skrika högt.

Alltid något.

Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.

Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.

1–1 alltså.

Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.

Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”

Jaha.

Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.

En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?

Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.

Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.

Tomt

Hade allt gått som vi vill hade vi inte suttit här och knackat ner detta. Ryggen sade ifrån. I stället för staropramen paraflex. Och så vidare. Inget kul alls. Ett straff för att vi ett ögonblick trodde vi var på g? Vem vet.

Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.

Jycken är lika deprimerad hon med.

Oss kungar emellan ("Cheat you fair")

I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.

Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.

Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.

Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.

Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.

Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.

Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.

För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.

Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.

Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.

Den kungliga disken?

Vi återkommer i frågan.




En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.

Dream on

Käkat räkor i röd curry och pasta. Kollat mejl. Konstaterat att Bajen fortfarande är obesegrat i år. Handbollen tar sig. Bandyn osäkert kort. Tagg på förstutrappen. Bingen väntar.

It's just a silly phase I'm going through

Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.

Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.

Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.

Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).

Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)

I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.

I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?

För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.

Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.

Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…

”Ever been to Wyoming?”

I dag har vi redan fått ett geléhallonhjärta – kravmärkt – men det var inte det vi skulle skriva om.

”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.

Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.

Tyvärr.

Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.

Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.

Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.

Snart ska vi ut på den igen.

Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:

• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.

Vi kalibrerar för fulla muggar

Om man får tro Tony Gustavsson är det ”materialarna” som delar ut tröjnumren i Bajen, om man nu funderat på att Carlos fått Sulans gamla nummer. Så mycket för alla konspirationsteorier.

Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…

Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…

I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.

Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.

Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...

65000 ton uran från en miljövänlig del av världen

Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.

Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.

Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.

Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?

Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?

Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”

Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?

Sparar på krutet

Vi är stolta att meddela att ryktet om bloggdöden är betydligt överdrivet: en favvo är på banan igen, vilket gläder oss alldeles oerhört. Insiktsfulla analyser av tröjnummer är alltid en av årets höjdpunkter. Nummer 7 är som bekant bara det värt ett eget kapitel.

Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.

Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.

Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...

I was a hum-drum person

Aah, ny månad. Tro’t eller ej, men vi närmar oss en ny vår.

Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.

Så kan det gå.

Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.

Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.

(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)

Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.

Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.

Det får helt enkelt stå framför dumburken.

Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.

Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.

Vi jobbar helt enkelt för mycket.

Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.

"My fellow citizens"

Vi ska inte tjata om saken, men som alla vet har vi alltså börjat ett nytt liv. Lustigt nog gör vi som president Obama: lägger i högsta växeln direkt. Vi har redan druckit kaffe.

I går var vi på (nej, vi har inte helt plötsligt blivit gay) Dansens hus. Anledningen stavas Cirkus Cirkör. Vi tyckte att det emellanåt var oförskämt kul. Egentligen var det en rätt sorglig historia som berättades fast liksom ändå hoppingivande, och vi tillstår att vi fick en tår i ögat när hon den där tjejen med sitt stora hjärta gjorde en volt på gungbrädan. Vissa saker står över vår horisont, som att man kan hänga i en trapets och göra märkliga saker, och där ger vi oss med tappad haka för vi skulle inte ens i vår vildaste ungdom kunnat tänka oss hur det går till eller vågat eller velat. Men jonglörer! Det ni! Man har ju ändå flyhänt jonglerat med tre apelsiner och funderat på att göra det med fyra. Så den rackarn som nu stod på scenen och höll typ åttiåtta bollar eller bowlingklot i luften samtidigt kan vi inte annat än ge oss för. Ungefär som i fotboll, alltså: vi har väl inte helt gett upp hoppet om att göra en omvänd Fimpen, dvs att Åby-Lagerbäck ringer och att man ger käppen till fjärdedomaren, hoppar in och sedan avgör VM-finalen genom att tunnla Buffon, men man har väl samtidigt lyckats inse att man inte är någon Messi längre, och någonting åt det hållet tyckte vi oss uppleva när vi såg den rackarns jonglören.

Hur som helst, dom spelar sin föreställning till och med den 27 januari, så spring dit.

Nu är vi på språng igen.

Jycken? Har matten tagit hand om.

Inget snack om saken

I dag har vi bestämt oss för att, hör och häpna, börja ett nytt liv. Det känns helt naturligt och självklart, trots gråvädret: 1) Vi har druckit kaffe och just fyllt på koppen, 2) USA har en ny president (som just nu kanske dricker sitt morgonkaffe och lajjar med de välartade kidsen i Ovala rummet medan frun ringer på direktlinjen om påtår), 3) Om 23 dagar spelar Bajen första träningsmatchen för säsongen, mot Gais av alla lag. Det finns fler anledningar, men de här ovan uppräknade är nog så viktiga.

Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.

Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.

Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.

Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…

…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.

… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.

…och Pålle och Charlie…?

… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).

Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…

Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.

Andrum

Till slut går vi upp. Solen skiner, kallt. En tagg bakom bajenbrillorna. Vår teaterintresserade granne lånar jycken för en långpromenad. Vi dricker zapatistkaffe, och mokabyggaren mullrar redan uppmuntrande en andra, förlåt, en tredje gång.

I dag ska vi in till Tjockhults gamla kärna och, tja, varför inte dricka kaffe. Vi har jobbat för mycket och behöver göra annat. Det är också en anledning till att denna eminenta bloggs sömniga intryck. Men vi väljer alltså att sätta på oss palestinasjalen och på vägen dra till, tja, varför inte Mazzarini för en, okej två, espresso och lite surr.

Vi vill bara tala om att vi å mänsklighetens vägnar skäms för vad som pågår i Gaza. Att Israel passar på att bomba FN-byggnader och sjukhus hör samman med att en vapenvila kan vara på gång. Det gäller att passa på att slå ut infrastrukturen så gott det går. Ungefär som när man under senaste Libanonkrigets sista dagar för ett par år sedan hivade ut ett antal miljoner klusterbomber som man fortfarande får leva med där nere på marken.

Annars tycks Sulan möjligen bli dansk, deprimerande nog. Vi får se. Pinones Arce, däremot, kanske blir svensk igen. Och Erkan turk. Och Touma svensk. Och Davies? Vi håller alla tummar vi kan för att han stannar i jämmerdalen. Vi är inte särskilt förtjusta i en del jänkare, det ska gudarna veta, och tycker att några, till exempel den nuvarande presidenten, vicepresidenten och ett antal ”rådgivare” till dem, ska ställas inför krigstribunalen i Haag. Men vissa jänkare älskar vi. Så är det. Vi tänker gärna kollektivt, men vi ser individen i det hela.

Vilken elva som Bajen till slut kommer att ställa upp när årets allsvenska sparkas igång står som vanligt skrivet i stjärnorna, fast i år mer oläsligt än nånsin. Två nya backar, ”med internationell” erfarenhet, kan ju finnas att tillgå, varav den ena åtminstone ska kunna nicka, om jag förstått saken rätt. För att citera Tony: ”Sen är det som det är i den här branschen – man kan aldrig riktigt veta.”

Lolos skada tycks vara av det slaget att den kan ställa till det, och runt om honom och där framme?

Vi är oroliga, och håller alla tummar vi kan.

Som vanligt, alltså.

Men det är fortfarande långt kvar till premiären, så vi ligger lågt.

Så småningom kanske vi ser allt i guldgrönt skimmer. Bara möjligheterna, inte problemen.

Som vanligt, alltså.

Nu har mokabryggaren mullrat klart. Jycken är åter hemma och vi går ut i solen.

Lite fotboll, trots allt

Ledig, trodde ni, men kaffe, jycke, tvätt, glömda räkningar och den allmänna könsmaktsoordningen kräver sin tribut även en dag som denna, och bingen står alltså tom trots idéer om annat denna gråmulna dysterdag i jämmerdalen där vintern abdikerat för hösten.

Den finns liksom ingen ände på eländet, men vi gör så gott vi kan.

Inte mycket att glädjas åt kanske, men vi är glada att dottern tog oss i hand för helgens demonstration på Sergels torg.

Vi ställer in siktet

Vafalls, Gais?

Bajen möter alltså bland annat makrillarna i LA, ni vet där de grönvita heroerna förra året ”festade med Paris” på sitt ”lyxläger” på Home Depot Center och ”hängde på en strand späckad av droger och plastikopererade människor” – och, som grädde på moset, trivdes i haschångorna.

Allsvenskan närmar sig alltså med stormsteg.

Och Gais är ett steg på vägen. Snart kommer proffskrönikörerna i press och andra medier att placera Bajen på i runda tal åttonde plats när högsta serien i jämmerdalen ska gå i mål nästa vinter…

Muahahahah…

Just nu är vi relativt sett glada. Allsvenskan lurar alltså om hörnet, solen skiner och det blir faktiskt ljusare för var dag, kaffet smakade helt okej alldeles nyssens, för att inte tala om taggen, jycken har fått sitt – och vi ska dra på oss grillorna en stund och dra ut på isen innan vi måste dra till stan för att dra strån till stacken. Vi har till råga på allt bestämt oss för att göra ett par saker som vi borde gjort för länge sen, och så har vi fått ett mejl från den schweiziska nian som gladde oss. Vi vill helt enkelt att folk ska må bra och vara happy. Och det är dom här och var.

Barnen är förresten i skolan och förkovrar sig. Och i helgen ska dottern demonstrera mot dårskapen i Gaza. Och lille Viggo, det är sant, som vi är på nåt vis släkt med, ska få fira namngivningsfest med min för saken hitkomna syrra, som numera alltså är mormor ett par gånger om. Vi har naturligtvis köpt present till den lilla krabaten: en grönvit haklapp med texten "Bajare på tillväxt".

Och så räknar vi ned ("Hey svejs, eleven days"):

Åter Gaza

Jag skulle vilja skriva om fotboll, jycken eller kaffe, men jag har inget val just nu.

Från den 6 november har journalister förhindrats att rapportera inifrån Gaza. De har helt enkelt inte släppts in. Från den 27 november har Israel stängt Gaza för journalister. I november alltså. Varför? Vad var det som man räknade med skulle hända?

“The Foreign Press Association expresses its grave concern about a five-day-old closure that has made the Gaza Strip inaccessible to the foreign media. It is absolutely essential that international journalists be allowed to enter the territory and deliver their news reports to Israel and the rest of the world.
The Israeli government has offered no plausible explanation for the extended lockdown and current hostilities need not preclude movement of journalists. We note that humanitarian cases are still going in and out, proving safe passage is possible. ”

Gaza på nytt

Här en röst inifrån Gaza: http://ingaza.wordpress.com/

Jag citerar The Guardian:

"The human rights group Amnesty claims that Israelis are also using civilians as human shields.

Malcolm Smart, its Middle East director, said: Our sources in Gaza report that Israeli soldiers have entered and taken up positions in a number of Palestinian homes, forcing families to stay in a ground floor room while they use the rest of their house as a military base and sniper position. This clearly increases the risk to the Palestinian families concerned and means they are effectively being used as human shields."

En ung palestinsk kvinna:

Gaza, bland annat

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till. Det är i alla fall min erfarenhet. Kan man ligga mycket lägre än en sjunken båt? I Gaza kan man det.



Det som Israel gör är för övrigt inget nytt. Frågan är: Vilka är terroristerna?

Vi har redan sett framåt

Nej då, vi har inte dött bloggdöden. Vi har bara försökt göra det vi tydligen måste, om man får tro alla andra som vill ha ett ord med i laget. Sånt tar alldeles för mycket tid, inget snack om saken. Så för att råda bot på eländet har vi bland annat inhandlat julklapp till oss själva, om man får tro baksidestexten av nån jeppe på en av kvällsdrakarna ”en av de tio bästa filmerna de senaste hundra åren”. Eftersom den kom typ -74, när man fortfarande kunde göra film, kanske det ligger nåt i det. Vi har haft den på vhs, fattas bara, men sen spelade nån in typ Saltkråkan över halva och typ Rapport över resten. Just det, det handlar förstås om ”Vi som älskade varandra så mycket”, av Ettore Scola och med den oförlikneliga Stefania Sandrelli som nav, och när vi gjort det vi måste ska vi glo på den så att ungarna lär sig nåt om sånt som är viktigt.

Men just nu klär vi granen. Sen måste vi göra en massa annat. Så det blir kanske först nästa år.

Vi är i alla fall åter på g.

Till dess: god jul alla hedningar, grönvita själar och alla andra.

Nu ska vi avsmaka julakvaviten. Sånt kan ta sin tid det med.

¿Que pasó?

Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.

Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.

Politik är att vilja

Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.

Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?

Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

After all... tomorrow is another day

Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.

Men vad bryr vi oss om det…

Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.

Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?

Mitch har förresten kilat vidare.

Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.

Jycken ser ut att vilja nåt.

Vi håller med

Aaaah, en sån morgon… Upp i ottan för att kidsen ska det och för att kvinnan i huset skulle i väg ännu tidigare, och den fortfarande löpska och därför hårt kopplade jycken tog oss med på en rekordsnabb runda runt udden, i först höstligt solglitter, sedan i drivor av vinande regn och hela tiden under en regnbåge som inte gick av för hackor. Inget att rapportera om förutom att jycken hade så ruskigt bråttom att vi fick håll och inte ens hann tända en tagg. Väl hemma satte vi fart på mokabryggaren medan vi bolmade på utanför i jolmet och funderade på det faktum att gårdagens ”dystra” prognos från kaffekedjan Starbucks fått New York-börserna att falla. Anledningen lär ha varit att den planerade expansionen av kaffeställen i kedjans namn får vänta ett tag, vilket fick investerarna att grymta missnöjt. Vi fortsatte att fundera på detta medan vi med glädje lyssnade till den andra malningen av små fina zapatistbönor.

Somt gläder oss här i jämmerdalen och får oss att tro på framtiden.

Och vi är oerhört glada över den åtgärdslista som Bajengruppen samt mordors representanter järnkaminerna och aikalliansen gemensamt presenterat och åtminstone fått delar av mediernas gehör för. Om inte fansen fanns, vem skulle då bry sig om det på de flesta håll allt annat än vackra bolltjongandet i jämmerdalen? ”Produkten” Lagrell, för att ta ett exempel? Tjo flöjt, hur många årskort har han pröjsat de senaste tio åren? Hur många timmar har han lagt ned på att arra tifon de senaste tio åren? Hur många gånger har han slagit en drill i pissrännan på kortsidorna på exempelvis råsunda de senaste tio åren? Vem som är svensk fotboll är nämligen en intressant fråga. Det finns snart inte längre en enda styrelse från Trelleborg till Boden som inte pratar om att siktet är inställt på Champions League. Fansen, som i tio års tid fått vissa medier att hellre sätta betyg på tifoarrangemang än på själva spelet och fått andra fans att åtminstone försöka sätta färg på sina tillställningar, står tämligen trofast kvar och förundras. Det ska svensk fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet vara glada över.

Från det ena till det andra. Vi är fortfarande tagna av det faktum att Obama ska bli president för imperiet. Hör gud bön? Sarah Palin håller dörren öppen för att just gud ska hålla dörren öppen för henne om fyra år. En video på internet lär visa hur hon under en pingstkyrkogudstjänst i Alaska 2005 blev välsignad av en kenyansk häxjägare, läser vi förundrat i bladet.

Okej vi biter i det sura äpplet: Ska vi lägga årets upplaga till handlingarna?

• Ljungskile var förutom allt annat allsvenskans i särklass varningstätaste lag. Bajen fyra.

• Martin Hansson utdömde flest straffar, bara så ni vet.

• Peking–Bajen (som vi redan försökt lägga till handlingarna…) drog 2.380 klassiska gnällspikar som drömt om Champions League till Idrottsparken. Fjorton matcher hade sämre publiksiffra, och om inte Ljungskile eller Trelleborg spelade då, så spelade… bland andra Ljungskile och Trelleborg.

• Bajens publiksnitt, som inte var nåt att direkt skriva hem om i ett korttidsperspektiv, var allsvenskans näst bästa. Publiksnittet i det hela föll trots toppar och dalar jämt och stadigt under hela året, vilket under tidigare år inte alltid varit ett faktum.

• Charlie (14 strutar varav några kommer att ihågkommas med välbehag) och David lirade 27 matcher, och i Charlies fall är det intressant med tanke på att han tillbringade en del av sin säsong på Pongping-OS, där han bland annat rammade ribban med en skön nick. Rami och Dadomo spelade lika många matcher innan det på olika sätt gick som det gick, nämligen åtta.

• Erkan drog på sig flest varningar av de grönvita heroerna, sex stycken, av vilka några får sägas vara korrekta.

• Maic hann på tre matcher fixa tre varningar, av vilka två följde med från tidigare klubb.

• Petter (snyft) hann på 19 fajter avlossa kanonen nästan lika många gånger som Charlie och pricka rätt sex minnesvärda gånger.

• Vi har njutit av en och annan frispark signerade Lolo.

• Och, ja just det: Sulan gjorde årets mål!

Men då hade vi hunnit gå eftersom vi inte orkade med ännu en match som fick avbrytas.

Annars vetifan.

Farsdagtankar

Aaah, i dag befinner vi oss åter i kontemplationsstadiet, vilket vi emellanåt behöver och alltför sällan upplever numera eftersom det går i ett. Så i dag tänker vi inte, vi bara är. Och gör. Mest ingenting. Kidsen fixade frukosten och, hör och häpna, delade på disken. Mokabryggaren mullrar förstås, som sig bör, och kvarnen maler glatt små mexikanska zapatistbönor mellan varven. Helgen har dessutom gått i kulturens tecken, bara en sån sak, så vi behöver ta igen oss. Redan i fredags tog dottern oss i hand för att gå på teater (den där Tjechov verkar vara en svår jävel) och i går tog yngste sonen oss på handboll i Eriksdalshallen där dom grönvita heroerna hade det en aning för tufft mot slovenska Celje, vars tolva var på planen mest hela tiden och var en ruggig jävel han med. Det kändes som om motståndarna, som faktiskt vunnit Champions League för inte så många år sen, typ fyra, hade en växel kvar att ta till, och framför allt lyckades inte Bajen hålla jämna steg i första halvlek när chanserna gavs, nämligen i spel sex mot fem, vilket det då mest var hela tiden, upplevde vi det som.

Okej, fysiken skilde lagen åt, men framför allt de snabba fötterna.

Men det var en okej grönvit insats, trots allt. Fyra baljor är ju inte hela världen. Och det är alltid kul att få se ”Nollan” live.

Sen glodde vi storögt på Barça-show mot Valladolid på burken frampå nattkvisten. Fotboll är ju egentligen enkelt att spela, eller hur? Varför göra det krångligare än det är? Och den där Messi, kan han inte falla pladask för nån Söderböna?

Vintern är i antågande. Jycken, som är löpsk, fick sig en strängt hållen runda runt udden, men där ägde fortfarande hösten. Hur vet vi då att det snart är vinter? Jo, Kallas rivaler lär ha klätt ut sig till prostituerade, enligt den större kvällsdraken. Och Camelerna har fått stordäng i hockeyns division fyra. Och i dag går allsvenskan i mål. Bajen avslutar i Idrottsparken där ett sedan länge avhängt Peking står på menyn, och det är väl egentligen bara att göra som Barça, eller?

Eller?

Change...

Aaah, vi låter mokabryggaren mullra om och om igen. Kvinnan väckte oss genom att köra upp oss och påstod att vi redan i förtid fått en farsdagspresent som väntade därnere. Det stämde, förstod vi när vi till slut fått igång maskineriet medelst ett gäng snytningar, harklingar och ihärdigt ögongnuggande. (Våra förkylningar är inte att leka med ens när dom sjunger på refrängen.) Och? Jo, kaffebönor från ”små mexikanska zapatistbönder” vars distributör i jämmerdalen är nån som brukar komma förbi favvoaffären då och då ”med varorna på en gammal barnvagn”. Så i dag är vi jävligt pk. Inte nog med det det: Vi njuter. Små fina feta bönor mals gång på gång. Till och med mokabryggaren sjunger tacksamt bönornas lov. I bakgrunden Amadou et Mariam följt av Kidjo och nu Manu Chao. Cd-växlaren som hittades i ett soprum för några år sen och som vi fick i present gör jobbet. Inte nog med det: Åtta år av fullständigt korrekt paranoid antiamerikanism kan ha nåt vägs ände. Vi gläds åt det entydiga valresultatet häromdagen i myternas land (jo, den vite mannens röst – typ 51–49 – fick förstås McPain och hon med limpan i frillan vars klädkonto lyckats bära konsumtionsindex genom finanskrisen och som säger att det aldrig funnits några dinosaurier och att jorden är max tolv tusen år gammal). Det finns alltså hopp. Eller? När det gäller jänkarna kan man aldrig vara säker. Men med Obamas entré kan vi åtminstone ägna viss tid åt att omdefiniera fienden.

Marknaden, kanske?

Som den som kan läsa mellan raderna förstår ska här inte dras några strån till stacken i dag. I stället ska dottern ta oss i hand för att få oss en smula kulturella. Onkel Vanja är väl i så fall ett måste? frågar ”Orolig för sitt rykte”. Hur som helst, så fort hon får chansen är hon på teaterns nationella slagskepp och praoar. Vi gläds åt det. På vägen ska vi passa på att käka också.

Vi kan dock inte helt lämna jotan åt sitt öde, för såna är vi. Vi har liksom inte velat tänka på det tidigare av olika anledningar för det har varit en underlig säsong som vi fortfarande inte vet hur vi ska förhålla oss till, och dessutom låg vi nedbäddade de sista två gångerna när chansen gavs, men är det så illa att vi sett Sulan för sista gången i de underbaraste av klubbfärger beträda Söderstadions undersköna matta?



Ps. Cd-växlaren innehöll också lite Clash, visar det sig...

Dubbelfel

Århundradets förkylning slog i år till något tidigare än väntat, vilket resulterade i att vi förutom ett visst dragande av strån till stacken missade två fajter på Söderstadion varav den ena såhär i efterhand hade varit nåt att fira på plats och den andra hade varit nåt… att bita i. Oss veterligt (inte för att vi direkt brytt oss om saken) har inte Abynn gjort något väsen av sig under säsongen – förrän nu. Det kanske ligger nåt i det här med Voldemort…

Nio mål och en och annan stolp- och ribbträff bjöds den förnämliga publiken på, förstod vi av webbradion som vi satt i bingen omgiven av ett berg snytpapper och lyssnade till genom att glo på skärmen på den bärbara i knäet med höjda ögonbryn. Årets två målrikaste tillställningar i allsvenskan har för övrigt haft Bajen som ena part, och bägge har spelats på Söderstadion. Charmigt värre.

De ljusblå pågarna och de grönvita heroerna har för övrigt spelat tio-tio mot varandra i årets tre matcher.

Var det straff? Svårt att vara tvärsäker på saken med hjälp av enbart öronen, men vi har våra misstankar.

Fyra av de fem säkraste korten har försvunnit under säsongen, varav en långtidsskadad som förhoppningsvis är på rätt väg, nämligen tillbaka och med spik och hammare. Lolo har hållit ställningarna och Davies har visat sig, och som vi hela tiden trott, vara esset i leken. Men det är alltså inte underligt att den tänkbara resan mot solen visade sig bli pannkaka – eller möjligen nånting mittemellan. Inget allsvenskt lag, ja egentligen inget i hela världen, inte ens Barça, hade fixat att ta sig hela vägen till solen med de förutsättningarna.

Det har trots det producerats mål där framme.

Det har dessvärre också inte direkt varit igenspikat där bak.

På senare år har med jämna mellanrum större delen av Bajens backlinje tagit stegen ut i den stora fotbollsvärlden med den något större plånkan – om så bara till Norge eller det där utskitna äppelmoset – eller för all del återvänt till Island (snyft). Sulan är visserligen kvar från fornstora års upplagor men det säger något om årets Bajen att det inte är den bakre regionen som får spelaragenterna och världens alla Enchede att slicka sig om munnen.

Det är alltså dag att täppa till därbak inför kommande säsong. Det räcker inte med att fråga sig om Törnstrand kommer att vara en av dem som kliver fram.

(Sen vet vi förstås att även på von Schlebrugges tid hände det att pågarna pillade in sex baljor. Dock inte på Söderstadion…)

Sen vet vi att om inte om fanns, så skulle det sett helt annorlunda ut även i årets allsvenska tabell. Eller rättare sagt, det är vad vi tror, för veta kan vi ju inte.

Och slaget om mittfältet? Det är ju där striden avgörs?

Tja, det är väl inte riktigt vad det varit det heller. Kan nån snyta fram en ny Eguren och en ny Petter?

Mokabryggaren kallar.

Vad gör vi här?

Vi har lärt oss att kroppen består av runt 70 procent vatten. Vi tror också att kroppen består av runt 20 procent snor. Och ibland 7 procent feber.

Sen är det inte mycket kvar.

Vi snorar och lyssnar på webbradio, årets sista fajt på Söderstadion. Det är smått surrealistiskt. Så mycket feber har vi väl inte? Och det är fortfarande första halvlek…

Resonansbotten

”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!

Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!

Jycken nickar instämmande.

Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.

Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.

Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.

Dags för en runda förbi den gistna träbänken.

Att vi är det visste vi ju iofs redan innan

Aaah, det är höst. Solen lyser tankspritt över jämmerdalsnejden när den väl vaknat, men morgnarna när den gäspande tar sig samman och svarta natten får vika är skarpa och biter ifrån i de sneda strålarna som skär igenom de spretande, alltmer tömda grenverken där årets sista äpple har lämnat in i gårdagsblåsten. Jycken gillar tillståndet, viftar på svansen och tar matten på promenad ut på udden. Vi dricker kaffe. En tagg. Alltid något.

Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.

Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.

Så vi hade nog gått ändå.

Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…

Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.

Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.

Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.

Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.

Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.

Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.

Hur som helst: Bajen är bäst.

D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.

Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.

”No baseball tonight”

Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.

Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.

Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.

Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.

Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.

Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.

Livet går vidare.

Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.

”Vi” är i klar majoritet.

I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.

Så vi har att göra.

”No going for burgers…”

…och nu blir det reklam!

Senaste nytt

• Fick just ett mejl om att jag vunnit en miljon euro på min mejladress. Funderar på om jag ska köpa några, muahahah, aktier.

• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.

• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.

• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.

• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.

• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.

• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.

• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.

• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.

• Hjälp! (”Carola gör comeback”)

• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.

Dags att hitta baskern och annat smått och gott

I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.

Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.

Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.

Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.

Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.

Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…

Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.

Nu kallar mokabryggaren.

Bit för bit förstår vi mer och mer

Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.

Vänta bara tills chocken har lagt sig.

Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.

Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.

Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.

För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.

Man vet aldrig

I dag är vi overksamma. Anledningen är att vi sitter och väntar på något slags erkännande. Om vi ska vara ärliga: Man vet aldrig. När som helst kan Horace ringa. För att få tiden att gå har vi till och från lirat lite gura. Sexmånadersrycket (se tidigare drapor) har gått i stå. Dock består könsmaktsoordningen.

Vi vaknade snortidigt. Jyckens nos rörde sig oroligt när vi tassade förbi. Sen mullrade mokabryggaren. Funderade ett svagt ögonblick på det här med morgondopp, men kom på bättre tankar. Sen vaknade jycken och kom brummande med en försvunnen homerstrumpa i käften. Sen kom alla andra mer eller mindre sömndruckna nerför trappan innan dom försvann åt alla håll.

Och nu sitter vi här och väntar på att något ska hända.

I kväll ska vi lyssna på Greider på ett bibliotek. Chockdoktrinen står på dagordningen. Vi tror i alla fall att vi ska göra det.

Om en stund vet vi…

Rensar upp

Emellanåt lirade Bajen klart bättre boll än änglarna på Ullevi. Som under första kvarten av andra halvlek. Men när det verkligen gällde var lirarna tvåa på bollen.

Från att utan vidare ha gjort två baljor per match gör vi nu numera inga.

Vi har numera också lärt oss att ett skott i krysset, alltså där ribba möter stolpe, inte räknas som skott på mål, alltså explicit Erkans senaste kanon, om man får tro matchstatistik och experter på frågan. Det stod nämligen noll i Bajens kolumn över dylika. Och då gör man inga mål.

Och som grädde på moset: vi vet inte om vi sett så många skitmål trilla in under en säsong under det här årtusendet. Det ska väl möjligen vara under Linderoths första säsong.

Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.

Hur som helst kan Bajen inte längre åka ur. Nej vänta, dom har inte avskaffat kvalet…

Faktum är dock att Bajen är enda laget i länet som vunnit en derbymatch i år, om vi nu ska lyfta fram något fint i jämmerdalen. Det vore förnämligt om det håller i sig.

Förutom att sura har vi sysslat med fortsatt rengöring på hemmaplan, det så kallade sexmånadersrycket som vi beskrev redan i gårdagens drapa. I dag stod köket på tur. Kvinnan visade vägen. Vi lade naturligtvis på en tupplur mitt i.

Däremellan har mokabryggaren jobbat på. Solen har som bekant behagat lysa även denna dag över den gistna träbänken.

Utvecklingen rusar i väg, och vi planerar redan nu morgondagens tunga insats, nu när köket börjar likna nåt. Vi har nämligen införskaffat plattskärm och bestämt oss för att kånka i väg med två diskbråcksframkallande åbäken till skärmar, gamla präktiga G3:an och tre bärbara reliker varav en med färgskärm från förra årtusendet till nån lämplig insamling. Samt en miljon gamla sladdar och laddare och adaptrar, scusikontakter, ett hysteriskt antal tangentbord och historiska musar och zipdrajvern som samlat damm i åtta år (”för man vet ju aldrig…”). Classicen däremot får bo kvar där den står under bordet, för den lägger vi då och då upp fötterna på när vi tänker stora tankar och den var liksom med från början när vi blev med computer och väckte pc-nollornas avund med multifinder och en megabajt internminne. Att vi behåller denna vackra pjäs beror på att vi trots allt då och då drabbas av åsikten att det var bättre förr och inte vill klippa banden helt med forntiden. Ni vet tiden innan till exempel den där amerikanske professorn Francis Fukuyama meddelade att historien är slut.

Vi trodde inte på det. Vi tror inte på det nu heller.

Däremot undrar vi varför inte revolutionen står för dörren. Hur ska vänstern kunna ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet från dem som gärna ruinerar alla som måste betala kapitalets kalasande; från dem som vill sälja ut allt, idéer, grödor, gener, patent, arbete, luft, och vi menar verkligen allt; från dem som lyckats sätta likhetstecken mellan frihet och att låna och som fått oss att tro att det är samma sak som att äga? Är det någon som lagt beslag på makten över folkets förmåga att tänka efter och att handla därefter? Vem har fått oss att tro att egenintresset handlar om något annat än att låna? Vem har fått oss att tro att det alltid är någon annan som ska betala?

Räkna rätt

Det är inte så att vi försöker härma en storhet på just denna planhalva, men vi passade på att lägga på en slapp mitt på blanka förmiddan eftersom vi plötsligt blev tvungna (aaah, det är minst sagt…underbart…) eftersom vi för att säkerställa könsmaktsoordningen sedan tidig morgon kollektivstädar huset tillsammans med ledig kvinna (det sk sexmånadersrycket, en del ungdomliga badattiraljer har äntligen hittats, och det är ju så dags nu) – och det just en dag som denna när man måste ha bajenbrillorna på under de små pauser som uppstår i det för årstiden kolossala solgnistrandet på den gistna träbänken till mokabryggarens idoga mullrande, för den får ligga i den med. Hur som helst, vi knoppade resolut in, för det behöver man när man kört dammsugare, och vi vaknade till slut utvilade och på hugget med
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.

Varför?

Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.

Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.

Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.

Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.

Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.

Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.

Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.

Ännu ett av alla perspektiv på tillvaron

Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.

Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…

Rätt många har en del att bevisa.

Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.

Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.

Emil höll ställningarna. Bra så.

Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.

Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.

Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.

Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?

En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.

Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.

Rena grekiskan

Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…

Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.

Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.

Detta om detta.

”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…

Huga.

Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.

Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.

Fantastico partido Eguren

Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.

För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.



Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.

Nu ska vi packa.

Men först en kaffe.

Publik

(Om ni vill kan ni läsa slutet först. Det är lite lustigt.)

Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.

Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.

Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!

Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.

Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.

Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.

Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”

Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”

Det kunde vi alltså inte, visade det sig.

Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.

Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.

Bara döda och ruiner.

Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.

Saknade vi Petter? Så in i helvete.

Men publiken var bäst.

Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.

Men först påfyllning.

(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")

Norr om kvarteret Grishuvudet

Vem f*n fick in ”hästuppvisningar” som en poäng i Stockholms inriktningsbeslut för att stärka Globenområdet som evenemangsområde med sikte på 2030? Nån centerpartist? Han som vill bygga om Stadion till jurgårdens fromma?

Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...

Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.

Hur som helst: staden äger rubbet.

Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.

För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?

Fortsättning följer

Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.

Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.

Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.

Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?

Nummer tio

Mera kaffe. Eftersom vi ändå håller på att fundera:

Spelsystem

Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.

Inget att dölja?

Visst, vi ska strax hoppa i bingen men vill inte undanhålla någon denna läsvärda länk om FRA-debatten. Skynda och läs innan ni blir pingade av nån FRA-stolle som reagerar på att man kallar honom stolle.

Vi sitter inte kvar på den gistna träbänken

Varför är Carl Bildt och jänkarna så kåta på Georgien? Ja, jag vet, ryssarna är suspekta på det hela taget (dom brände upp halva Möja en gång i tiden), men ändå. Jag vet inte hur många procent av ryssarna som röstade på Putin som president, men I Georgien röstade tydligen 96 procent på Saakasjvili, om man får tro Der Spiegel. Det låter ju demokratiskt. Samme Saakasjvili som tydligen tyckte det var läge att bomba lite, kanske för att få dom resterande fyra procenten att tycka som han.

Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.

Ja, vad ska man tro?