Payday

Det finns clowner – och det finns clowner.

Solen skiner, mokabryggaren jobbar för högtryck och jycken har fått en godis och en promenad med matten, medan en annan fick köra sektionen ungar som inte hostar och snorar till plugget eftersom vi om man ser lite genetiskt på det hela allesammans har lite problem att komma i väg i tid på mornarna trots att vi alla tjatar på varandra, och det är ju skönt att man på nåt sätt påverkat ungarna eftersom dom gärna påverkar mig med sina skolbaciller.

Men annars ska man alltså inte klaga på den gistna träbänken och med en tagg i näven, och Den stora planen som vi talar tyst om har gått som tåget, ja förutom en sak som jag vill ha sagt: Jävla Gais.

Fast nu får Bajen även nästa match chansen att sätta en serieledare på pottkanten. Och det är ju alltid något att hänga upp Den stora planen som vi talar tyst om på.

När det väl gällde tycks Bajen speedway fått punktering. Handbollen, däremot, kör över allt och alla. Staffan Olsson är en hjälte som håller tyst när han ska, och att han är långhårig gör ju inte saken sämre.

Annars väntar vi med spänning på Lasse Anrells nästa krönika där han utlovat att rangordna dom största skitstövlarna på Aftonbladet, alla psykfallen, och som om det inte vore nog: cheferna som horar mest. Tidningen lär behöva gå upp i mät särskilt som Anrell bett medarbetarna komma med förslag på vilka dom tycker är ”de största fittorna på Aftonbladet".

Anledningen lär vara att en enligt utsago clown i tidningens namn, och vars bror av en tv-recensent på tidningen i fråga definierats som en så kallad Stureplanslallare, fått ansvarige utgivaren för digitala ettor och nollor att ställa sig upp som en annan Voltaire och försvara clownen som satt i system att under tidningens namn ta heder av folk och fä och tv-recensenten. Clownen i fråga bloggar nämligen, och det vet man ju hur såna är. Jag skär absolut inte alla över en kam, men man behöver ju inte ens googla utan bara läsa på för att komma på att det ofta är högt i tak och helt utan substans. Man behöver alltså inte ens besöka Stureplan för att känna sig illa till mods.

Apropå att må. Det lär med tiden bli lättare att skydda okonventionella varumärken, ni vet ljud, färg, dofter och känselupplevelser, ser jag när jag omvärldsorienterar mig. Som att till exempel gå ut med jycken, lyssna på göken eller dra en handtralla. Intresset bland företagen, och från alliansen naturligtvis, att slå mynt av denna jungfruliga mark ökar för var dag – och inte bara bland dem. Mera valfrihet, eller hur! Jag inte bara bloggar, jag ligger i framkanten även här och ska inom kort patentskydda en av mina specialiteter aftonbrakaren nån gång efter middagen. Det ska fanemig kosta att på nära håll få uppleva ljudet, dofterna, ja, att få vara med om hela upplevelsen.

Så om nån lägger på en brakare på väg upp i rulltrappan vid Östermalms tunnelbanestation, vänder sig om mot dig, sträcker fram näven och säger: en tia tack, så vet du vem det kan vara.

Hämta – andan

Solen skiner, mokabryggaren har mullrat, lätt snoriga ungar är hemma och ser på Picassos äventyr för hundrade gången och en annan, tja, en annan dricker kaffe, suger på gårdagens karamell, kliar jycken på magen och funderar på vad det var vi skulle göra.

Som sagt, såg en halvlek. Erkan lös, och Charlie fick tillfälle att avlossa bössan i alla fall en gång. Nästa gång så…

Nästa gång sitter Sebastián och Lolo på läktaren. Det är ju inte där man önskar dem, men vi hyser hopp. Vi gnäller inte. Vi njuter. Vi ser framåt. Och vi tror att Charlie petar dit två. Eventuella frisparkar får väl Petter dra dit.

Med risk för att bli stämd (ni vet verkshöjd och sånt där tjafs) – här är kvällstidningens rubriker i pappersform på ett bräde just denna vackra dag i jämmerdalen: Hela lönen – till räntor; Protesterna kan sluta – i blodbad; Möt hösten – utan tak; Glöm grön el – sänk förbrukningen i stället; ”Vi ska inte skilja oss – som våra föräldrar”, Hon har haft olika killare sen hon var 16 – men tror på livslång kärlek; Överföll värdetransport i Kista – flydde i stulen bil; Nu har han rekord – i fortkörning; Shoppa billigt i USA – på nätet; Gör som Idol-Kishti och lev ut – det får dig att må bättre; Tjata – och bli en vinnare på mötet; Dumpad? Älta inte – skriv; Dödad – av pappa; Stulna bussen hemma – alla väskorna kvar; Väl rutet – nu kan allt hända; Gå i skogen – bli rik.

Just det, vi älskar – tankstreck.

Än så länge går allt enligt planerna för att pokalen till slut ska hamna rätt.

Jag håller för övrigt med den som anser att det här blogginlägget var fullkomligt ointressant. Och att vi – ännu så länge – inte ska förhäva oss.

SM-g

"Det är fel lag som dominerar", sade Glenn Hysén i paus. Vad menade han med det?

Lustigt hur det kan bli. Den enögde grannen bjöd in oss hela det grönvita basset för att se första halvlek av kvällens clou nere i ellos som vi inte kunde se på hemmaplan, för sen skulle han se länsderbyt som han sa att vi också gärna fick se, vilket säger en del om vilka grannar man har. Hur som helst, först kvarten var det tydligt att plastgräset satte sina spår, man måste liksom spela på fötterna och inte framför, plus ett skitmål, men sen var det ett lag på planen. Det var liksom inget snack om saken vilka som kunde lira boll när den väl var i spel.

Sen fick vi gå hem.

Sen hade vi ångradion på hemma i köket samtidigt som vi kastade ett getöga på länsderbyt på burken i rummet bredvid i en halvtimme för vi ville liksom ändå bilda oss en uppfattning om eländet, och sällan har väl en annan sett sämre underhållning – någonsin. Publiken hade det kul, såg det ut som, men dom är väl vana vid just den standarden på sparkandet och springandet.

Sen skulle kvinnan i huset se SVT:s och Birros djupdykning i gammal göteborgsprogg, palestinasjalar och raketostpaket, som för den som inte vet vad det är var en rätt skön pryl med välkonserverad ostmassa som man tryckte upp i ett rör och skar av med ett snusksnöre och lade på frukostmackan, och är det nåt vi saknar är det denna sköna pryl som slår till exempel pringles med hästlängder.

Så det fick bli enbart ångradion. Tack och lov.

Vi gick ungefär en halvmil på tjugo minuter runt köksbordet med en bitburger i näven (vi var som sagt på bolaget tidigare under dagen, fast om det var just det vi skulle göra vet jag fortfarande inte), och sen tog vi en budejovicky eller nåt sånt, och det var en ruskig resa interfolierat med rapporter om en massa fjantar som jagar puck ända in i kaklet efter Egurens straff.

Sen knöt vi vår grönvita näve, svor tyst en skön ramsa och körde yngsta sonen, som passat på att käka gröt, i bingen.

Ibland är jag övertygad om att det bara finns ett lag som kan lira boll i det här landet. Det stämmer faktiskt. I länet är det dessutom ställt utom allt tvivel.

Sen vill vi naturligtvis passa på att gratulera IKF Peking till att vara tillbaka där dom hör hemma mer än vissa andra.

Står där med lång näsa

Just i dag vann Bajen över Örebro borta med 3–0, för sex år sen alltså, under Cratz for King-epoken, och det var första gången Linderoth såg Bajen på plats har jag för mig, och jag vill minnas att han sade att man inte kunde spela bättre än Bajen gjorde då.

Men det var då det.

Just i dag fyller några syskonkids år, ja, dom är rätt stora nu, men ändå, och vi är jävligt stolta över att vi kom ihåg det och sjöng som vi plägar göra när vi kommer ihåg det en stump i luren för dem, även om det var deras mormor som påminde oss om det. Vi brukar även glömma bort saker som vi blir påminda om, nämligen.

Just i dag är det alltså ellos på gaffeln, på konstgräs och med tuppkammen i vädret efter vinsten nere i Bukarest, det såg faktiskt rätt bra ut för de gulsvarta i vitlökens och vampyrernas förlovade land det jag såg på burken av matchen, även om motståndarna inte hade någon eller några typ Karpaternas Maradona på planen, det var i alla fall en sak som var säker, och troligen hade fått stordäng av Braga. Att ett lokalt länsderby just i dag drar till sig medierna som en gödselstack flugor bryr vi oss inte om, och Borås Tidning sticker ut som en fyrbåk i mörkret runt omkring oss och koncentrerar sig på sånt som är viktigt, även om perspektivet är lite lustigt. Kolla bara webbfrågan: ”Hur går det för Elfsborg i kvällens match mot Hammarby: Vinst för Elfsborg – Oavgjort – Förlust för Elfsborg.” Procentsatserna när jag lagt min röst? 78–11–12.

Den som är van att räkna procent märker omedelbart att det blir något mer än vad det borde.

En tidigare fråga som Borås Tidnings läsare uttalat sin vilja om löd: ”Ska Pinocchiostatyn i Bollebygd få stå kvar? Ja – Ja, men utan snopp – Nej". Visst blir man nyfiken? Procentsatserna den gången? 60–10–29. Lär dom sig inte att räkna i Bollebygden? Hallå Björklund, tvångsförflytta några elever! Eller vänta, lärare kanske. Eller vänta, journalister!

Själva räknar vi febrilt på hur det hela kan sluta, och när vi slagit ihop det vi vill, det vi tror och det vi fruktar hamnar vi nånstans på 60–50–50 i Bajenfavör.

Hur som helst: ”Vi räknar med en lugn tillställning”, säger Yngwe vid Boråspolisen som räknar med ungefär 400 svärmorsdrömmar på plats.

Mokabryggaren mullrade alldeles nyssens och ska strax gå i gång igen lagom till taggen på den gistna träbänken. Jyckens morgonpromenad? Tog matten förtjänstfullt hand om. Morgondoppet? Det talar vi tyst om.

Sen var det nåt viktigt som vi skulle göra just i dag, men det har vi glömt.

För säkerhets skull tar vi en vända till bolaget om det nu var det som vi skulle göra.

...men ett stort steg för mänskligheten

Javisst är man grinig typ, sällan nöjd, dysterkvist, gnällspik, ljum i sitt beröm och slarvar med till exempel städningen och att upprätthålla könsmaktsordningen. Då och då ljuger man fast man inte borde. Man misstror Borgs anhang, men lika gärna dom andra. Man är tillika snorig som aldrig förr. Och emellanåt alltså inte på plats när det händer. Men ändå. Morgonens andra espresso blev kanon. Och 2–1 mot Braga lyser som en brandfackla i jämmerdalen. Direktrapporteringen på Bajens hemsida var till råga på allt direkt nagelbitande när tre tilläggsminuter blev ungefär åtta. Som det ska vara, alltså, när man nu inte var där. Och Sulan förlänger ännu ett år. Sulan förlänger alltså. Sulan är hungrig. Vi är hungriga. Bara en sån sak.

Bitarna faller på plats. Vi snyter oss med glädje. Mokabryggaren mullrar. Jycken får en extra godis. Vi reser oss upp för att möta världen och funderar på om inte en tripp till Portugal är dom rätta takterna.

I kvädd smädder ded

Ibland är man utanför sina sinnens fulla bruk, som när man nån gång i forntiden sade ett visserligen knappt hörbart men enligt lönefabriksrepresentanten ändå ett odiskutabelt ja till att gå till lönefabriken just i dag när man är visserligen dunderförkyld men stark, på pottkanten alltså, ni vet åsnan mellan två hötappar av vilka den ena är byggd av nöden men den andra är tvungen, det är bara att kolla i plonkan ("kolla, en mal") och vi sjukskriver oss dessutom inte i onödan trots att alliansen tror motsatsen om visst folk och alla fän och presumtiva koppartjuvar och fylla i och bära kassarna åt storhandlarna på walmart-nissar, men alla ni andra: Råsunda kallar i kväll med grönt och vitt, hur det än går är det inte slutet men kan vara början på något nytt, går ni i kväll är det ett steg på vägen till att inte behöva åka dit igen, innan ni vet ordet av är AEG med på tåget, ny area, hela kittet, Unicef på tröjan i all evighet eller så länge Unicef behövs i världen, ni bäddar alltså för hur ni vill ligga och hur ni vill vara klädda och att inte nån jeppe får för sig att vi måste slå ihop klubbarna i länet för att kunna konkurrera, och vägen går alltså över Braga, och det kan sluta hur som helst men det går inte utan er som är på plats.

Nu ska vi tjacka trumpinnar: yngste sonen befinner sig i sin utveckling nånstans mellan tioårskris och Ginger Baker-syndrom.

Men först en kaffe och ett kilo esberitox. Jycken viftar på svansen och får en godis som belöning för visat tålamod.

Hur det än går kommer vi att ångra oss att vi inte var där.

Glömmavaddå?

Vad var det nu vi aldrig skulle glömma?

Jycken ser frågande ut. Mokabryggaren rosslar. Även ting kan få en förkylningssläng när ungar etc snorar.

Var var vi? Jo:

En och annan solstråle, ett och annat regnstänk, en och annan våldsam vindil. Och ett och annat mål. På Söderstadion bjöds det mesta i går när tråkiga, just det, Gefle kom på besök, detta välorganiserade bittra kollektiv som spelar enligt sina taskiga resurser och därmed år efter år biter sig kvar i allsvenskan medelst en räcka 0–0-, 0–1- och 1–0-matcher. Eller nåt sånt.

Eller förresten: Glöm det.

Emellanåt var Bajen sjukt överlägset. Då och då, alltså. Men det är ju iofs inget nytt. Att Gustavsson inför matchen ordat om att det skulle krävas tålamod lös igenom första tjugo, när Bajen tryggt rullade boll utom räckhåll för motståndare och fyrtio meter från rätt straffområde, det plus avsaknaden av lite jävlar anamma, som om man liksom var på väg någon annanstans, vad vet jag, kanske ut i Europa eller till lördagslasagnen. Och sen, när det väl stod ett noll, tänkte man: Proppen ur. Nu kan vad som helst hända.

Och det stämde. Fast kanske inte riktigt som man hoppats.

Att en målvakt har taskig räddningsprocent har för övrigt rätt mycket med försvarsarbetet att göra. Så det så. Det behöver nu inte betyda att just de två sakerna inte hänger ihop, typ hönan och ägget. För det gör de.

Paulinho tackar gärna Jesus, men han ska också tacka Petter om rätt ska vara rätt. Och för all del David, Haris, Lolo och Sebastian. Och ett välvilligt motståndarförsvar. Fast det kanske också hänger ihop.

Klebér gjorde för övrigt ett stabilt inhopp och återgav tillställningen ett visst mått av balans och värdighet.

Charlie kom in och med två minuter kvar på matchklockan gjorde han en klassisk internationell Uefacuprusning med bollen över hela planen som slutade nere vid motståndarnas hörnflagga och som gav en frispark. Fast nästa gång ska han sätta full fart mot målet. Om han får komma in.

Spionerade en timme på Braga på burken häromkvällen för att bilda mig en uppfattning om läget inför Uefacupkvalet, vilket var en mysko upplevelse eftersom motståndarna spelade i en dresskod som med lite fantasi kunde uppfattas som besläktad med Bajens. Och en sak är säker: Jag blir inte klok på om portugisisk fotboll, och då lämnar vi de stora elefanterna med Porto i spetsen därhän, är bra eller nåt annat. Det är liksom lite grann hej och hå, blandade kompotter, lustiga situationer och lysande undantag. Eller tvärtom. Och halvtomma läktare. Ungefär som på Söderstadion i går, alltså.

Så är det nämligen: Vi gnällspikar som var på Söderstadion i går styrde våra steg därifrån lätt ambivalent euforiska eller möjligen snurriga. Man kunde klaga på en hel del men faktiskt inte på underhållningen på planen. Dom femtusen som hade annat för sig behöver förresten inte surra om andra lags eventuella medgångssupportrar. Man behöver nämligen inte alltid vara på plats när det går som tåget. Däremot när lag som man aldrig ska glömma kommer på besök. Det är då som allt kan hända mer än nånsin.

Gårdagens resultat var för övrigt helt enligt planerna för att Lennart Johanssons pokal ska hamna rätt.

En ny arena? Tja, hur halvtom kan en sådan bli?

Standing in one place has never been more fun

Vi börjar med en länk härifrån, för dem som inte orkar läsa mer...

Under tiden sätter jag på mokabryggaren.

Avlyssnat häromdagen utanför dörren till fp:s inre kabinett:
”Min dotter kom hem och sade att det var en pojke i en annan klass som petade näsan under nationalsången.”
”Det finns bara en lösning: tvångsförflytta pojken till en annan skola.”

Annars har det väl inte hänt nåt särskilt. Slog faktiskt till med ett morgondopp, lustigt nog också det häromdagen men inte huvudstupa utan med hjälp av mesbadstegen, och anledningen var naturligtvis att bevisa att man är väl enkelspårig och gärna vill bevisa nåt oklart vad: grannfrun hade hoppat i dagen innan. Och påstått att det inte var så kallt.

Zlatan lär också ha varit nåt i hästväg häromdagen, om man får tro dagen efter-rapporterna i medierna från den mållösa men nyktra tillställningen på Råsunda mot Danmark som vi inte bevittnade eftersom vi umgicks med barn, käkade glass och såg nån fjantig rulle i stället. Inga mål, alltså, men han klackade en boll, såg jag på tv-sportens bildsättning av tokhyllningarna.

I dag startar fotbolls-VM på riktigt för svenskt vidkommande. En match är redan spelad. En, men ack så viktig, skillnad mellan kvinnors och mäns bollsparkande på högsta nivå är att i en av varianterna skulle Tyskland tack och lov inte besegra Argentina med 11–0.

Varför är det ingen som tar upp det faktum att fotbolls-VM spelas i Kina? Är det för att det är ett stort steg mot demokrati och marknadsanpassning att det är just kvinnor som sparkar på bollen omgivna av kpist- och svartklädda män? Eller för att kvinnor (”flickor” var fortfarande gångbart när pressen skrev om förra fotbolls-VM i Kina 1991, numera är förresten alla ”tjejer”) liksom står över sånt tjafs som var i all världen man utövar sin idrott? Att det liksom är mer på kul? För man skriver väl ändå inte "Kom igen, killar!" bara sådär?

”Britney glömde trosorna – igen”, meddelar Aftonbladet. Att jag i min tur meddelar detta om just den här tjejen beror på att jag är barnsligt och slentrianmässigt förtjust i – tankstreck.

Annars har det väl som sagt inte hänt nåt – mer än att det är 34 år sedan kuppen mot Salvador Allende. Och att ”kriget mot terrorismen” nu pågått i sex år. Som sagt: ”Iraqis are struggling to come to terms with a vicious past.”

Jycken vill ut. Men mokabryggaren mullrar.

Vi har inte gett upp

Det är tur att man är med jycke och inget annat. Nya partydrogen: maskmedel för katt, skriver Expressen upphetsat, men vafan, när var vi förresten på party senast? Alexandra på Mallis -76? På Timotej -79? Vad hände egentligen på Big brother? Eller vänta, på Ricardo i Gamla stan -83? Club Palermo i Havanna för inte så länge sen var lite åt partyhållet. Dansade vi inte rumba i Barcelona? Näe, det var i Lissabon. Fetfesten hos vad hette hon nu igen? Hette förresten hålet i väggen verkligen Ricardo? Bra fråga. Man fick hur som helst såga sig igenom röken. Hobson och Commerce? Inte bara. Fan vad man glömmer.

Fast ibland är ju livet mest hela tiden party. Det tar sig nämligen. Vi har börjat lyssna in oss på Manu Chaos senaste, och den lyfter liksom hela tiden ett snäpp och vi med den och det är inte illa eftersom höga förväntningar kan ställa till det så till den grad att man känner sig lurad på konfekten när man väl får ta del av upplevelsen som man bespetsat sig på. Inte nog med det: solen lyser så grant, lönefabriksnärvaron lyser med sin frånvaro, mokabryggarens resultat av allt muller lyser svart och lockande, vi ska till bolaget och impulsplocka hem en kombination av en lysande tinto och två, okej tre, starobno, vi ska få hem ny madrass till bingen, vi ska en gång för alla välja ut sex lysande ökända ök på Solvalla, och dessutom ska vi hinna med att lyssna på yngsta sonens första trumlektion i den lokala kommunala musikskolans AB, som naturligtvis omstruktureras titt som tätt så att vd, styrelseordförande etc ska kunna få marknadsmässig lön för att kunna konkurrera med sig själva, för det är ju det som är poängen med utlokaliserad verksamhet numera, den som stod i vägen för skattesänkningar, den som byggde landet, den som lade grunden och höll samman. Hur som helst, vi har redan hunnit köra en lektion hemma, och vi började basic för att betona vikten av att lägga grunden rätt, man är ju trots allt en viting vars storasysters snubbe en gång på stenåldern tog med sig sina vax när han hälsade på och det har ju satt sina spår, pampampampampampam piddepidde pampam, nämligen Ringo Starr och övergången till She came in through the bathroom window, för att, är tanken, så småningom leta oss ut världen. Fan, vi har ju en gång i tiden släpat hem ett par congas modell mindre, äkta vara från Kuba, snacka om mottaktsparty eftersom kvinnan i huset förde i boet två stycken modell större någonstans ifrån, fråga mig inte varifrån men dom kan få det att svänga dom med.

Fast tjacka trumset kommer inte på fråga. Vi trummar läxorna på köksbordet. Om inte annat för att slippa höra grannarna nynna på ”har dom inte hängt honom än”.

Utskitet äppelmos kontra svensk granit? Tja, vi misstänker att danskarna om tre dagar på Råsunda avslutar det dom till sist påbörjade men aldrig fick fullfölja på Parken i våras eftersom svenskarna hade bondtur in i det sista. Det kan gå så illa att någon i ren desperation kan få för sig att ta saken i egna händer. På känt manér.

Apropå party: Om dom första åtta lagen i allsvenskan vinner två, förlorar två och spelar två oavgjorda matcher var och Bajen vinner sex raka hamnar Lennart Johansson pokal där den hör hemma. Bara så ni vet.

La vida tombola

Till och med mokabryggaren har slutat leverera. Kaffet smakar bittert och ser ut som te. Sjön ligger grå och uppgiven. Det är slut på morgondoppen. Jycken lyfter nosen, rynkar ögonbrynen och sniffar frågande. Ett brunt löv singlar desillusionerat ner. Aftonbladet hade rätt: hösten är här.

Och vi som redan haft vår höstdepp.

Sonen var på plats. Vi såg eländet på dumburken. Så just det känns inte trovärdigt att skylla på. Vi kan däremot inte låta bli att jämföra.

”De blev hetare efter ett tag, och det kanske var vi som lät dem bli det”, säger Haris efter råsundaderbyt. Kanske det. Nånting hände faktiskt efter en kvart. Det var som om Egurens mål punkterade matchen. Fast på fel sätt. Det var som om Bajen inte längre vågade tro på det som dom måste ha trott på innan Ingvarsson, som sedan i vanlig ordning såg det han ville se, blåste i gång matchen. Det var som om dom hoppades att jobbet redan var klart. Som att det räcker att sätta upp en målsättning för att nå ända fram.

Efter tjugo minuter var dom alltmer tvåa på bollen ju längre matchen led även när dom lyckades få fatt i den. Frenesin var som bortblåst. Mittfältet rörde sig i ett ingenmansland. Anfallsparet saknade tanke. Backarna blev utlämnade åt sig själva när motståndarna kom två eller tre och fick planen att kantra. Och målvakten stod nästan pall men kunde inte göra något åt resultatet eftersom han trots allt gjorde rätt rätt många gånger men troligen valde fel en avgörande gång och det går inte att skylla på när man ska summera.

Vårderbyt var för all del inte det roligaste men då vann helt klart fel lag. Och vi? Vi slog oss till ro med att vi egentligen var bättre. Motståndarna däremot hittade ett antal nyförvärv som tog plats i startelvan. Dessutom blev deras trupp tåligare för diverse utflykter i Europas utkanter innan ett eventuellt allvar börjar.

Det handlar naturligtvis om kulor i plånkan. Men ändå. Vi blev av med allsvenskans bästa målvakt. Sen fick vår förste bäste bänknötare som inte heller såg ut att kunna ta chansen tillfälle att åka tillbaka till Norge för att sitta av tiden. I stället fick vi en back som på sikt ska gå in i organisationen.

Och helt plötsligt regnar det som fan. Vi gapar som vanligt efter mycket men gör bäst i att stänga käften för att inte drunkna.

Den enögda grannen kommer naturligtvis att ha synpunkter på det hela, men den här gången kommer vi att hålla med om i alla fall en del. Vi får helt enkelt bjuda på några nickanden och hummanden för vi har inget val.

Men hur gick det för stämplade Petter? Och hur är det med Paulinho? Är Joakim Jensen reservplanen där framme?

Vi överlever naturligtvis. Vi skiter i paraply. Det har redan slutat regna. Vi tar en sak i taget. Vi sätter på den nya plattan, ställer oss upp, tar några försiktiga danssteg. Mokabryggaren mullrar i bakgrunden. Och yngste sonen tog på sig en snygg grönvit halsduk i morse när han skulle till plugget.

Max har förresten gjort mål därnere i Belgien.

Bloggvärldens hemska baksida

Kvällens motståndare har fått ordentlig tuppkam, det har rullat på rätt ordentligt, det vore önskvärt att den klipps av jäms med fotknölarna. Lönefabriken kallar, vi är alltså inte på plats, bara en sån sak, vadå ångest? Allt är som vanligt – just i dag. Fan. Vi både tror och hoppas. Jycken måste ut. Vi måste ut. Vi vet hur det kan gå. Vi vet hur det borde sluta. Vem får rubrikerna? Fan, sluta svära, det är ett fattigdomsbevis. Fokusera. Gå hem och låta mokabryggaren löpa amok. Hjälper det att be en smula? Visa dom jävlarna. Ta oss samman. Herregud, det är ju för fan bara fotboll. Köra över dom, slå en tunnel, vässa armbågarna. Plocka lite blommor i stället. Le som fan mot dom man möter i stället för att rulla med ögonen. Kärlek. Hålla upp dörrar. Bildligt talat alltså. Det finns ju fan lag som heter Derby, och det går ju bra. Bollen på marken, bollen på marken. Fortsätta le. Sluta slå i dörrar. Hälsa på den enögda grannen. Och för helvete hålla hastigheten på väg till lönefabriken. Mota olle i grind.

Vem vet, det kanske funkar?

Vi ångar på...

Magisk kväll i Fredrikstad, sade kringkastningens kommentator efter den norska frisparken fyra minuter före slutet som fick äldste sonen att slå i dörrarna och försvinna in i mörkret i sitt rum. Sen smög vi dit, knackade, snudd på övertid, och sa: Vet du vad? Vill du ha fler anledningar att få skrika? Det är straff.

Och nog var det en magisk straff av Eguren.

Sen tappade vi helt internetkontakten när Charlie Davies rundade sin snubbe. Som kom tillbaka när Tony stod där med tårar i ögonen.

Nu kör vi!

Det kan räcka med ett Bu!

Man ska inte säga för mycket hur det egentligen ligger till, men jag såg sista tolv när Borås stolthet tog sig an Valencia på en sjöblöt konstgräsplan, och det sparkades snett och vint från alla håll och kanter och snudd på superlativer haglade över Elfsborgs inställning och spel från kommentatorerna, och en gång tog Valencias lirare hand om bollen och passade varandra typ hundra gånger trots rotblötan och avslutade det hela med ett snyggt instick och sen dundrade Villa in returen till 2-1, och det kändes som om dom inte direkt förtog sig utan mest förundrade sig över de gulas inställning som om det gällde livet eftersom matchen egentligen var död sen två veckor.

Och det kanske det gjorde trots att matchen var död.

I morse stod jag på huvudet i vattnet. Igen. Det känns faktiskt som om man slåss mot elementen.

Jycken springer mest omkring och morrar samtidigt som hon släpar runt på ett uppluckrat tuggben som passerat gränsen för aptitligt. Men det tycker inte jycken. Det har väl nåt med ryggmärgen att göra.

Kronberg ser vättar och toppsosse drog av – just det, här är ett tankstreck – utan kvitton, meddelar den mindre kvällsdraken.

Nu kommer hösten, meddelar Aftonbladet.

Annars fortsätter Allyson Felix att på alla sätt och vis imponera på en annan framför dumburken, vilket vi uppskattar.

Norrmän tror inte bara på vättar – dom tror på allehanda rykten. Folk i Fredrikstad är rädda för Hammarbys fans, meddelar nån jeppe på den norska kringkastningen som ett faktum och ber i samma andetag om ursäkt för att man passat på att sända bilder av andra svenska fotbollsklubbars toksupporteruppträdande för att bevisa hur just alla dessa skönsjungande svärmorsdrömmar som tagit sig till Fredrikstad för att stödja de grönvita heroerna i deras marsch mot vidare Uefakval uppför sig. Att visa dessa bilder som man nu visat är tydligen deras journalistiska ansvar att publicera, om man får tro jeppen.

Hur kan det komma sig att Bajens supportrar, om man får tro jeppen, har ett så dåligt rykte i Norge att folk knappt vågar gå på kvällens match? Har det något med det journalistiska smörjmedel som kallas det publicistiska ansvaret att göra?

Hur kan det komma sig att en lärare på sonens skola varje gång han ser mig förundrat frågar om jag var på den senaste matchen? Underförstått: att du överlevde…

Och jag ser på honom, lika förundrat, och tänker: Vad är det för jävla skittidningar du läser?

För övrigt är vi lätt handikappade eftersom vi redan har börjat hålla tummarna. Vilket gör att kvinnan i huset får ta hand om käk och disk och allt annat som upprätthåller könsmaktsordningen. Mokabryggaren, däremot, precis som alla rykten, går att hålla i gång med två tre fingrar. Det sitter liksom i ryggmärgen.

Vi lyfter

Jaha, så är man kär igen. Är det hösten som spökar?

Kvinnan i huset säger att det har med åldern att göra. Det har det väl alltid?

Morgondopp med huvudet i först, och det kan ha varit sista gången för i år. Tycker ni att det är kallt i luften? Inte om man jämför. Annars har jycken fått sig en morgonduvning – av matten. Vi delegerar uppgifterna som ska göras med den äran. Mokabryggaren mullrar.

Sport i korthet. Äldste sonen, som tog med sig lillebror plus österrikisk typ tolvåring på besök i hjältarnas land till gamla OS-arenan när den äntligen fick uppleva riktig fotboll, och där jag naturligtvis varit en smula kär också, tyckte att BP påminde om Klaksvik. Inte desto mindre såg det stabilt ut, tycker en annan som glodde på matchen med ett och ett halvt öga på lönefabriken via dumburken. Lolos ribbträff var dessutom värd ett bättre öde.

Saaranperä is back in Bajen. Han kom, han försvann, han kom tillbaka och för på sikt. Betyder det att detta är Sulans, snyft, sista säsong på högsta nivå? Inte för att det behöver ha ett samband, men ändå? Spektakulära nyförvärv, typ Nhleko, eller om man ska vara allvarlig, typ ”Magic Hands”, har vi inte sett skymten av, men det är ju två dar kvar av det så kallade transferfönstret.

Förr när det begav sig stod man i kurvan och glodde när Linda Skoglund skulle i startblocken på hundra meter på DN-galan i OS-borgen. Nu sitter man framför dumburken och ser Allyson Felix i en annan tidszon rinna i väg på två hundra på försök. Såg bra ut. Tro mig. Upplyftande.

Fredrikstad står på menyn. Hur vi kommer att uppleva den upplevelsen på hemmaplan vet vi inte men vi tror på det bästa eftersom vi blandar gnäll och stön med att se möjligheterna. I allsvenskan tycks tre springa och sparka-gäng varav ett på alldeles för nära avstånd fått ordning på maskineriet och kan bli svåra att rå på, om man nu ska gnälla lite, men vi har fortfarande inte gett upp. Bara så ni vet.

Och så har vi förstås Manu Chaos nya platta på inköpslistan. Och det kanske redan i dag. Inte nog med det: karln kommer till stan, och vi kommer att vara där.

Sånt kan få en förtida höstdepp att släppa taget rätt ordentligt.

Som en annan Johnny

Vi har bestämt oss för att en gång för alla för i år genomlida en kort, förtida höstdepression nu när sommaren fortfarande bestämmer över klädval, jyckens morgonpromenader, morgondoppens art, kaffets styrka etc. Så att det är klart när det liksom verkligen gäller. Så att vi inte har nåt att skylla på när det är dags.

Sen undrar vi varför lönefabriken lyckas blåsa i visselpipan inte bara när det var dags för jugårn och Halmstad (känns iofs rätt okej såhär efteråt) utan även när de grönvita heroerna först ska inta Stadion för att köra över BP ännu en gång för alla och därefter ska spela skiten ur Råsundabetongen när aikås ”alla världsstjärnor” (för att tala grannens hybrisspråk) sätts på plats på ”hemmaplan”. Orättvist, är bara förnamnet. Men naturligtvis inte oväntat.

Vi konstaterar att Grönvita sidan… har tagit sig samman, vilket gör den förtida höstdeppen mer uthärdlig.

Panikbloggeri1 har en ställt samman en (o)trolig startelva inför BP-krossen som får oss att fälla en och annan tår.

Vi har inte mycket mer att tillägga än att vi trots alla omen ser ljuset i tunneln.

Och att vi fortfarande tror att Charlie nån gång kommer att leverera så att det sjunger om det.

Att vi inte ger upp.

Och att vi nu måste få tid att deppa lite.

Durch für gegen ohne um

Det går som en löpeld genom landet. Jag säger bara: Stanna hemma. Först var det Glenn Hysén som talade ut om ”homoattacken” i den större kvällsdraken och sade att man inte tog honom ostraffat på apparaten, I Tyskland av alla ställen, och nu är Jan Guillou, i Norge av alla ställen, som konstaterar att ”Han tog mig på snorren”, något Expressen kategoriserar som ”nöje” – om man ska tro länken.

Sensommarsolen fortsätter hålla stånd. Morgondoppet begicks huvudstupa, men det finns i bakhuvudet att något har hänt med vattentemperaturen, och just den tanken slår mig när jag väl är i luften och det inte finns någon återvändo. Sen kaffe naturligtvis, i mängd, och jycken väntar fortfarande på morgonpromenaden. Vi tänkte i vanlig ordning delegera den till matten eftersom vi är kolossalt upptagna med… just ingenting.

Plugget är plötsligt här. Maskineriet gnisslar i gång lika chockartat som tidigt som attan. Inte nog med det. Vi har österrikiskt besök eftersom äldsta sonen under sin termin därnere i dom wienska environgerna förra året gjorde stor succé hos värdmamman och hennes yngsta son så till den milda grad att dom är här en vecka och hunnit med en natt på skäret inklusive svenskt utedass, svensk skolstart, köttbullar, Junibacken och konsert med Frida Öhrn och ska till Wasamuseet och Skansen, och jag, jag kan rabbla tyska prepositioner för det bankade läraren, för övrigt lettisk krigsflykting som när han kommenderade klassen på svenska sade saker som ”Hitler byggde fina vägar”, in men inte mycket mer, så det är ingen ”tanze am rosen” när jag ska uttrycka något begripligt om hur det står till i jämmerdalen. Som när jag skulle förklara att vi nu har högertrafik men innan dess vänsterdito för att Karl Xll sköts med en knapp i huvudet när han skulle erövra Norge, av alla ställen, från danskarna och att vi folkomröstade om saken och att mer än 80 procent ville att Svensson skulle fortsätta att hålla till vänster men att vi nu sitter i samma båt som nästan alla andra. På tyska alltså.

Men sonen snackar på utan att bry sig så mycket om prepositionerna – ”Vad är det?” – och det är ju bra.

Vi har för övrigt inga planer på att få till nåt spirituellt om Halmstadmatchen härförleden. Vi kan helt enkelt inte. Möjligen på tyska – ”Donnerwetter” – men vi känner (”upplever” för att tala brunnerska) att vi ändå inte riktigt når fram.

Vi kniper käft.

Och sen ska vi till lönefabriken.

Pärlor vi minns

Vilken vecka. Hade inte slutat snarka när jag morgondök i från bryggan, och den efterföljande baljan kaffe drack jag upp innan jag upptäckte att den höll 800 grader och saknade mjölk. För tydlighets skull: trött, men det är det ju inte bara jag som är. Dessutom kan man ju alltid i såna lägen fundera på hur det ser ut i världen för att man ska förstå att man är rätt privilegierad som har en säng att fundera över könsmaktsordningen och att sova i. Om än i behov av ny madrass.

Det tog sig, och till slut kunde det ha blivit riktigt bra. Vi satt där på Råsundas läktare när Bajen ännu en gång skulle kvalificera sig vidare för att få kvalificera sig vidare till Uefacupen och hade för en gång skull lagt lite mera kulor på att sitta på långsidan och trodde att Bajen vid 2-0 spelade på internationellt Bajenmanér, det vill säga enligt Gustavssons döda matchen-taktik som dom använder i till exempel Barça, men sanningen är nog att orken tröt. Det är numera tätt mellan givarna, om man säger, och två dagar mellan matcherna och dessutom ett skitderby i benen sätter sina spår, till och med på dem som bara spelar fotboll på heltid och inte bara i huvudet på dem på läktarplats varav i alla fall en höll sig vaken med en och annan tagg som man enligt en skylt i all betongen inte fick röka men man är ju född rebell eller nåt sånt.

Fredrikstad på Råsunda bjöd på försiktig fotboll innan Bajen helt enligt planerna tog hand om taktpinnen för att understundom styra och ställa efter behag och med besked. ”Aristokraten” i norsk fotboll håller sig med en riktig kalasmålvakt, och det ska dom vara glada över, annars hade det ledigt stått fem noll innan tröttheten tog över hos dom grönvita heroerna. ”Våga skjuta, tufft att göra mål” är numera definitivt Bajens melodi, och bland alla projektiler som den svenske landslagskeepern flög omkring och styrde just utanför kryss och ribba krävdes det två volleypärlor för att få Shaaban att vända sig om och böja rygg.

Sen blev det ett tag för bekvämt och för mycket duttande och för övermodigt mot en utspelad norsk ligaåtta tillika norska mästare, som när en Petterklack i ett trångt läge vid långsidan resulterade i en reducering som inte såg alltför märkvärdig ut att kunna avstyra – i alla fall om man hade hetat Rami.

Men det gjorde man nu inte.

Gerrbrand hade vi ingen riktig koll på. Han såg ut som vilken norrman som helst.

Paulinho har allt som oftast inga rätt – men vi förlåter allt så länge han gör det han ska, och gärna lika grant och distinkt som i går. Och tametusan, var det inte David som återigen levererade den patenterade sveparn till Pålles fot!

Castro Tello är ingen raket men ska så klart ha bollen nära eller i straffområdet där hans teknik kommer till sin rätt. För att inte tala om volleytakterna.

Hade tvånolledningen blivit tre fyra eller fem noll hade det liksom inte varit Bajen på riktigt, så reduceringen kändes på så sätt naturlig. Hjärtat ska alltid vara med, och gärna i halsgropen.

Att Haris och allsvenskans bäste spelare Lolo är avstängda i returen om två veckor är däremot inte bra.

Vet inte om Grönhagen grinade när han såg vad som hände på planen, men det var kul att höra Kling marschera in på nytt.

Annars hade norrmännen i alla fall på avstånd en trevlig och uppspelt klack med sig som både lät och syntes och som lagt en hel del lax- och oljepengar på röda och vita serpentiner som städpatrullen fick ägna några sekunder åt att kratta ihop. Det såg till och med ut som om dom hade såna däringa välkoordinerade cheerleaders med stora röda muffar som dom snurrade med.

Fast jag kanske drömde ihop just det.

Att jycken vill ut råder det däremot inget tvivel om.

Avslutningsvis hade jag tänkt att sy ihop dagens inlägg med hjälp av ”De 400 slagen”, Trauffauts pärla från nådens och grisens år 1959, eftersom det här är bloggbidrag nummer 400 och Truffauts rulle är en riktig höjdare och det nånstans måste finnas ett samband. Frågan är bara vad.

Inget nytt under solen

Morgondopp, -kaffe och hela programmet tidigt som attan. På bryggan låg för övrigt ett övergivet bananskal som vi undvek i sista stund. Och nu väntar jycken tålmodigt på bättre tider och gäspar stort.

I går var det alltså ett så kallat fotbollsderby som vi lyckades kasta ett och ett halvt öga på då och då på lönefabriken via dumburken, och redan efter trettio sekunder hade vi på känn att det här kan gå åt helvete.

Det ena laget bjöd inte på mycket i fotbollsväg. Det andra laget försökte så gott det gick innan benen slogs undan för dem.

Det finns ingen anledning att gnälla bara för att man kan, utan det är bättre att konstatera fakta när man kan. Såhär är det: Grisfotbollen vann som dylik ibland plägar göra när det är derby eftersom det hör till fotbollens outgrundliga väsen och som ibland gör ont att konstatera. Numera är Bajen det bättre laget inte bara i all evighet utan även på planen. Bajen har spelarna, tekniken, farten och idéerna, även om motståndarlagets torftiga spelidé just denna gång bar frukt om än knastertorr, smaklös och utan kärlek. Och att även det i all evighet bästa laget kan få stryk är ju ingen nyhet, vet vi av erfarenhet.

Fast tre poäng är ju tre poäng.

På sätt och vis ett idéburet, klassiskt derby: järnkaminer med tunnelseende mot fotbollslirare med visioner. Elakast vann. Men de kommer inte till himlen för det, var så säkra.

Målet såg inte otagbart ut, om man säger. Både Monteiro, Traore och Lekström får solidariskt dela på bördan. Att rädda en straff är dock alltid gött, även om till och med svärmor in spe, som brukar undra om det bara är i ishockey som målvakterna är så tjocka, skulle ha tagit just denna variant av fösare. Så vi tycker fortfarande att Bajen skulle lagt fyra mille på ett fyramånaderskontrakt med "Magic Hands". Det hade betalat sig.

I trettio sekunder såg alltså Paulinho het ut. Sen vet jag inte riktigt vad som hände efter stolpträffen, förutom att vi tog den som ett järtecken vilket vi naturligtvis förbannade men inte kunde göra något åt. Petter, Lolo, David ville mest och bäst. Eguren skulle bort från planen till varje i pris, var motståndarplanen som gick hem. Då och då saknades Sulan.

Och Charlie kom inte till.

Hur som helst: Ryktet om allsvenskans död är betydligt överdrivet. Shit happens.

Nu ska vi ut i Europa via Fredrikstad och härja. Hoppas vi.

Järtecken i repris

Jag ska just få fjutt på taggen och lyfta kaffemuggen till munnen med ett spretande pekfinger och har nästan glömt vad det är för dag när äldste sonen dyker upp i dörröppningen med skräck i ögonen: ”Pappa, vet du vad? Jag har aldrig sett Hammarby vinna när jag sett dom direkt på teve.” Han funderar ännu ett varv. ”Näe, en gång såg jag dom vinna mot Örgryte, men det var en repris och jag visste redan att dom vunnit.”

Vi ryser bägge.

Mina erfarenheter av Bajens tevesända drabbningar är nästa lika ruskiga.

Men bara nästan. Fast senast det begav sig, mot Örebro, låg i linje med hur det kan sluta och gav statistiknagelbitaren vatten på kvarnen. Eller nåt sånt.

Kvällens lokala drabbning i mordor ska alltså sonen kanske eller kanske inte se på dumburken eftersom vi numera har just den kanalen. En annan är på lönefabriken där jag vet att teven kommer att stå på.

Känns det oroväckande eller inte?

Som om det inte var nog har vi återvänt till verkligheten från kobben därute i skärgårn, där för övrigt styrpulpeten finns kvar eftersom motorn från -84 knasade ihop för gott och dömdes ut av Österman på skäret som lovade fixa oss en ny.

Men vafan, håller vi bara nollan kan Charlie Davies bli mannen som gör det han ska. Det är på tiden. Eller hur? Sade jag.

Sonen såg dystert på mig. Sen tog han jycken på promenad.

Om en vecka kör vi hem båtrackarn med sprillans ny motor. Och i morgon kan vi vakna med ett leende på läpparna och morgondoppa oss utan att blinka. Och med nåt annat att hänga upp vår statistikfobi på.

Typiskt

Jaha. Solen lyser, men vad har man för det.

Benny ser ut att ha full koll på alla bollar som går utanför stolpar och ribba. De bollar som letar sig innanför målramen är det inte riktigt samma sak med.

Även Sulan kan tappa balansen, det har vi också gjort, i mindre ärorika sammanhang, och gör man det ska man göra det med besked.

Kexgänget var ärligt talat helt värdelöst, och då kan det gå som det gick. Men en slutsats som man kan dra är att Örebro åker ur i år. Det brukar nämligen lag som ligger sist göra när dom vinner mot Bajen.

Annars var det en allsvensk omgång där resultaten gick allas väg – om någon bara hade vunnit, till exempel Bajen.

Morgondoppet avklarat, räkningar ska betalas. Sen blir det lönefabriken.

Jycken? Är i skärgårn och ligger på en säng på en veranda och snarkar.