Tuppjuck håller låda

Att ta sitt ansvar för Bajens skull kan vara att avgå, om man får tro en halvaktuell mediehajp. Och då menar jag naturligtvis som supporter. Fast en och annan gaphals finns det ju i alla sammanhang, och Bajen är som livet självt. Kärlek, vin och sång – och en och annan gaphals som kan ha sett botten på öltunnan.

Så man får väl stå ut.

Jycken fick morgonpromenera med matten. Själv lät jag mokabryggaren mullra extra svart – och länge.

Förra året vet jag inte var den höll hus, men i år vet jag bättre. I natt var den i gång igen. Näktergalen. Vi har gett den ett namn: Tuppjuck. Tuppjuck kan konsten att hålla låda. Och sen sätter alla andra i gång nån gång efter två. Det är lite Hitchcock över det hela: koltrastar, smilfinkar, fiskmåsar, kråkor, hela gänget har satt sin stora plan i verket – att hålla mig vaken. En anledning att det lyckas är förstås att kvinnan i huset bestämt att vi ska sova med öppet fönster och helst utan gardiner som, misstänker jag, en eftergift åt det rurala ursprunget inom oss alla, ni vet upp klockan fyra för att mjölka korna eller jaga mammutar. Jag vet också att normaltillståndet i jämmerdalen är mörker och snöglop, men inte såhär års, och att det kan leda till både det ena och det andra.

Tack och lov, vill jag tillägga. Annars hade jag inte dagen efter senaste besöket på Söderstadion suttit bakom mina bajenglajor i halvgasset på Medis med en numera halvgaisare på storstadsbesök och en omvärldsanalytiker tjugo meter från snubben som tappade upp den ena stora starka efter den andra och diskuterat, tja, bland annat fruntimmer, och sen via Östgötakällaren ramlat in på Carmen.

Sämre kan man ha det, alltså.

Så vi står ut. Vi står ut med fåglar som får pippi nån gång efter nattkröken, gaphalsar, en och annan torsk, mediehajpar och att årets första morgondopp obönhörligt närmar sig.

Det är liksom lite Bajen över det hela, nämligen.

Nionde gången

Just i dag är det lustigt nog två år sedan första babblet på denna blogg. Vi firar självklart med att låta mokabryggaren mullra.

Vi var naturligtvis på plats i går, yngsta sonen, hammarbytrollet i hatten och jag, när svenska mästarna kom på besök och fick chansen att sparka boll på och bita i riktigt gräs. Eftersom sonens tidigare besök i år på Söderstadion slutat tre noll och fyra noll kom han med glasklar logik fram till att Bajen skulle vinna med fem noll. Det var dessutom hans nionde match sammanlagt och han är nio år, räknade han ut på pluskontot. Jag var inte fullt lika övertygad. Med åren har jag börjat se inte bara möjligheterna. Även om jag gärna hoppas på tillfälligheterna.

Även om just dom tillfälligheter som hör ihop med att sparka boll på Söderstadion brukar tarva åt helvete, om man säger.

Men vafan, efter trettio minuters fullständig utskåpning tänkte man trots allt och trots att inget utom den intakta nollan talade för saken: Än finns det hopp. Bara dom kommer över halva planen nån gång.

I halvtid pustade vi ut. Lustigt nog tycktes Bajen stått för 57 procent av bollinnehavet.

Därefter var det en annan match. Jag säger inte att den blev bättre, men det var en annan match.

Som att Sulan vann nickdueller med den där blonda jätten som därmed sjönk ihop och försvann – och byttes ut.

Som att den där av delar av publiken kärleksfullt benämnde solnatattaren på kanten neutraliserades – och byttes ut.

Som att Bajen vann åtminstone en och annan 50–50-duell. Dom numera så populära så kallade motläggssituationerna som det gäller att vinna och som andra halvlek tycktes handla om att hamna i.

Men att det också var just en sådan förlorad som fick Holménpojken, som enligt statistiken sprang en kilometer längre än alla andra och som tidigare under matchen även fått bita i reklamen runt gräsmattan, att vända spelet över ett tomt mittfält och driva bolluslingen framför ett fallande försvar. Det var första gången det hände. Och enda gången.

Och att en av de inbytta avslutade distinkt. Han som ersatte den så kärleksfullt benämnde på kanten.

När Bajen åter var med i rejset och började bita sig fast kom alltså en sån där tillfällighet som med facit i hand kanske inte var någon tillfällighet. Med tanke på hur det såg ut på planen.

En sak som var sig lik från tidigare matcher var att motståndarnas målis fick bäras ut på bår.

Annars var motståndet denna gång av en helt annan kaliber.

Det slets och det kämpades. En eloge för det. Och gnälldes. Bajen fick nämligen ingenting gratis. Det får man inte när man väl ofta är tvåa på bollen

Vi surade naturligtvis på vägen hem. Spelet var inget att skriva hem om. Men vi skyller inte på någon. Möjligen kvaliteten på motståndet.

Det var kanske inte straff när Heidar Geir gick omkull. Men om det hänt i motsatt straffområde i nittifemte minuten med Bajen i 1–0-ledning hade en och annan domare nog gärna visat vem som bestämmer på planen. Att man inte låter sig påverkas av trycket. Sånt kan alltså ta sig uttryck på olika sätt.

Och nu försöker jycken påverka mig till en lunchpromenad.

Det var en jävla historia

Vi hörde nånstans att jaget är en konstruktion. Det kan förklara både ett och annat.

En kille vi kände förläste sig på Hjortfot och Indianklubbens årsböcker om apacher, irokeser, siouxer och seminoler och skulle bli författare när han nu inte kunde bli rödskinn på riktigt och ägnade mycket tid åt att ge de fjäderprydda hjältarna som skulle tassa fram i skogarna och rida ut på prärien sköna namn som Flygande Örnen och Svarta Hingsten och det skulle skickas röksignaler hit och dit i tid och otid för att varna för kavalleriet och blekskinn som byggde blockhus och dom var överjävligt bra på att smyga även om det inte blev mycket mer än så, och när han blev något äldre ändrades med tiden fokus på historierna som aldrig blev satta på pränt eftersom det kom så mycket annat emellan men namnen var fortfarande högsta prioritet och säger förstås en del om vad de kunde tänkas ha handlat om han nånsin kommit till skott, eller vad sägs om Fina rumpan och Toppiga kullarna.

Sen kom Lundell och förstörde allt.

En annan snubbe skrev dikter på arbetsförmedlingen som han skickade till BLM och fick faktiskt svar signerat ansvarige redaktören att redaktören läst dem men såg sig tvungen att tacka nej eftersom han inte begrep nånting.

Som om det var meningen.

Frågan är: Vill man läsa en bok som har något viktigt att säga eller en bok som kan konsten att berätta en historia? Det ena utesluter nämligen det andra.

Nu är det nämligen såna tider. Om nu jaget är en konstruktion. Och om det nu finns något viktigt att säga.

Glöm aldrig vadå

Lönefabrikshelg sätter sina spår, men att vi missade alla möjligheter att hämta in direktrapporter från jävlematchen får såhär med facit i hand trots allt sättas på pluskontot. Vi liksom inte ens begrep att det var dags för jävlematchen trots att vi egentligen har det väl förspänt på den fronten. Vi var tydligen inte ensamma om det, om man nu ska tro allt som man läser. Att vi är nere på jorden är med andra ord så sant som det är sagt, bland annat manifesterat av att vi gäspar käkarna ur led mest hela tiden.

Det är ju måndag.

Vi hade tänkt ge jycken en riktig holmgång på morgonkvisten när ungarna försvunnit, för att kompensera för helgens prövostund och för att på ett djupare plan börja ett nytt liv, men vi orkade inte ens kasta en pinne. Eller ens bli ledda ut på udden för att glo på vattnet.

Mokabryggarens muller för ett tag sen lät dessutom mest som insomningsmuzak.

Sen när vi låg där på tvären i bingen med huvudet under kudden kom jycken med en försvunnen homerstrumpa i käften och svansen i vädret och körde upp oss.

Nu bullrar mokabryggaren åter uppfordrande. Vi kväver en gäspning. Vi tänder en tagg på den gistna träbänken. Och vi leker med tanken att göra några armhävningar. Att ta oss till systemet. Kanske betala nån räkning. Sätt på nån Beatlesplatta. Dammsuga.

Man glömmer lätt att det är så mycket man ska komma ihåg att göra och varför man ska komma ihåg att göra det. Men ibland har man inget val: glömma – och gå vidare.

Bra att veta

Så länge som vi sov i morse har vi inte sovit sen våren -88 när vi skulle skriva århundradets roman en bit utanför Malaga, och det är man ju alltså inte bortskämd med. Vi lyckades i alla fall komma till fritis vid elva för att hämta hem yngsta sonen som slaggat över efter en helkväll med karaoke, poker och tonvis med godis, och om jag förstått fröknarna rätt i princip inte sovit alls. Det kan stämma, för nu mitt på blanka dagen ligger han utslagen i bingen och tar igen sig.

Jyckens morgonpromenad gick alltså om intet.

Tog hur som helst när det väl var dags vägen förbi favoritkaféet för en vaniljbulle och en hederlig klassisk java och efter det en tagg och vem satt där och blev intervjuad av statstelevisionen om inte SSU:s nästa stjärna som nog aktar sig för att bli attackerad av dörrvakter när hon är på galej och inte såg ut som att hennes drivkraft är en egen herrgård. I alla fall inte nu.

Jeffrey lämnar Bajen även bokstavligt och gör alltså Kaos och – hör och häpna – Dede sällskap i Ålesund. Han har varit den som mest frekvent fått oss att de senaste säsongerna om vartannat sucka, stöna och njuta och sedan stöna, särskilt när han mer än gärna dribblade av nån snubbe och sen fick för sig att vänta in snubben för att bjuda honom på ett varv till. Inläggen höll också något högre klass än allsvenska i gemen. Men de snabba omställningarna, vad hände med dem?

Per Joar Hansen tränar på i Ålesund, men jag vet inte om just det är förklaringen till att en viss kategori fotbollsspelare hamnar där. Eller?

I dag är för övrigt alla norrmän utomhus och viftar med flaggan.

Detta om detta.

Att Hammarby är vidare i Svenska cupen efter en holmgång i de värmländska skogarna vet vi inte heller riktigt hur vi ska angripa. Bra att få träna straffar på riktigt, läste jag nånstans, och det kan man ju hålla med om.

Värre är det med Egurens skada, som ”troligen” inte är så allvarlig. Sånt har man hört förr, så vi väljer att sitta som på nålar tills vi ser honom på planen igen.

Allsvenskan må vara århundradets jämnaste eller nåt sånt, eller sämre än nånsin, ett mantra vi skiter högaktningsfullt i att bry oss om eller ens tro på. I botten ligger trots allt de tre lag som borde ligga där. En anledning är förstås att Bajen gjort det dom ska mot just dem.

Målsättningen är naturligtvis fortfarande ”Vi ska visa dom j-vl-rn-”.

Dekonstruktion

Jycken fick sig en morgonkörare med matten, mattens väninna och hennes två bestar och alla ungar är förhoppningsvis i plugget, vilket låter plausibelt eftersom det är fotbollsturnering hela dagen. Själv passade jag naturligtvis på att dricka lite mer kaffe på den gistna träbänken till tidningen.

Även i södra Libanon är det vår. Man har lyckats få bort ungefär tio procent av de miljoner klusterbomber som Israel passade på att beströ landet med när det senaste aktiva kriget upphörde.

En och samma gymnasieuppsats om sexmissbruk har av fyra olika lärare fått betyget mycket väl godkänt, två gånger väl godkänt och en gång icke godkänt, vilket säger mer om lärarnas eget förhållande till ämnet än om betygssystemet. Min tro är att en lärare tyckte ”Det här stämmer inte”, två stycken ansåg att ”det här verkar intressant” och en inte hade en aning om vad det handlade om men inte ville skylta med sin okunskap.

Lohan begår sin sexscensdebut som amputerad strippa, meddelar den något större kvällsdraken.

Justin & Biel har varit på kärlekshelg i London med kyssar, mys och restaurangbesök, vilket samma källa stolt meddelar sig ha bildbevis på.

Inte nog med det: Lily Allen är trött på sina kurvor. Hon föll offer för den onda kändismaskinen.

Svensk militär förnekar sig inte, är det inte dödssäkra klusterbomber läcker man på klassiskt manér sängvägen. Serbien, som ingår i den stora melodifestivalskonspirationen, är föga förvånande platsen för det hela.

Vi är inte enögda, utan tar gärna greppet om samtiden även via den något mindre kvällsdraken. Bara så ni vet: Lilly Allen ville fettsuga sig och Angelina ville ha, hör och häpna, ett biologiskt barn.

Yrsa tar plats på scenen som ny PO. "Jag göra allt jag kan för att alla utgivare ska besinna sitt etiska ansvar", om man får tro Yrsa, som blir PO, om man får tro Pressens samarbetsnämnds ordförande Stig Fredrikson som är hjärnan bakom utnämningen, för att hon är kvinna.

Nu sjunger mokabryggaren ännu en gång.

Inte en match som alla andra

I dag har växthuseffekten avstannat lokalt och vi upplever det som att vi hastigt och lustigt tagit ett rejält kliv mot en ny istid.

I går upplevde vi i 88 minuter på Söderstadion mot Örebro en sån där historia som riskerar att etsa sig fast i minnet för alltid fast man inte vill och att när vi gick in i den 89:e såg för oss ett scenario som vi borde få glömma men inte kan – som Örgryte förra året. Till exempel. I bästa fall, i verkligen bästa fall, skulle det bli ett nytt Elfsborg som för inte heller så länge sen. Till exempel.

Tack och lov: Tji fick man. För en gångs skull.

Vi tänker inte diskutera vilka som var närmast segern (det känns irrelevant, för en gångs skull) men Heidar Geirs avslutning var en kollektiv befrielse, om man säger. En anledning var att ÖSK till slut drabbats av hybris och var på jakt och straffades av en precis snabb långbollsomställning signerad, tror jag, av Petter. En annan var så klart konungasonen med dom magiska händerna längst bak som i parti och minut motade bollar från höger och vänster och stod i så att ryktena om hans nästa klubbadress kommer att nå stratosfäriska höjder – ja, högre än Fergusonland – vilket är bra för Bajen, för så länge han är där uppe och svävar mellan målstolparna tills han svävar bort i sommar till mer lukrativa bollplaner om det så blir i Enschede kommer Hammarby att ha honom att tacka för mycket.

Första kvarten såg det ut som om Tony Gustavsson påtalat vikten av att ha tålamod. Sen hände ingenting.

I början av andra halvlek såg det ut som om Tony Gustavsson påtalat vikten av att våga. Sen hände ingenting.

Sen kan man förstås säga att just tålamodet och att våga till slut betalade sig.

Att vi åtminstone för ytterligare några timmar mellan tummen och pekfingret kopplat ett fortsatt liitet grepp om Johanssons buckla känns naturligtvis inte mer än rätt. Och som vanligt: allt kan hända. Tre nykomlingar har stått på programmet på Söderstadion och gett nio poäng och åtta noll i målskillnad. Så vi tar en sak i taget. Först ska vi vara på den säkra sidan om nedflyttningsstrecket. Inget lag har tagit sig dit ännu, men Bajen ligger bäst till.

Jycken lyfter på huvudet. Nä, det är inte åskan som mullrar. Det är mokabryggaren.

Konfidentiellt

Året första morgondopp närmar sig obevekligt.
Veckans siffror: 33–23–82. Som en följd därav är träningsvärken ett faktum.

I dag finns det naturligtvis några som svänger på fascistkäringkjolen. Eller i Gunder Häggs anda kör med smoking. Det är återigen dags för dem som gör vad som helst, nämligen ”artisterna”, att äntra scenen. Själva kör vi ett varv med sillstryparen för att ungarna ska få perspektiv på saker och ting, och möjligen kopplar vi in guran för att ge några stödriff innan vi slår oss ner med ostbågar, läsk och en (okej, två) staropramen för att se fd öststatare, slaver, fd juggar av olika schatteringar och cyprioter i vanlig ordning inte fatta nånting och hålla varandra om ryggen och ge svenskarnas i vanlig ordning storfavoriter mellan noll och två poäng. Att tiderna förändras kan för övrigt den som dagen till ära läser kulturdelen i vad som någon kallar Sveriges malligaste konstatera: spektaklet i Finland får fem sidor. Har nånting med kulturella förtecken nån gång fått fem sidor tidigare?

Att den ena handen vet vad den andra gör och vem piskan kittlar i nacken är vi sedan länge på det klara med. Häromnatten när vi inte kunde sova insåg vi, som den som följer detta babbel vet, att de nya politiska strategierna som alliansen är en del av snart kommer att slå igenom med full kraft, nämligen ”allt som du gör ska någon kunna tjäna pengar på”. Tillägg: med allt menar vi verkligen allt. Det kommer att kosta att till och med andas, var så säkra. Både in och ut. Du kommer att kunna binda kostnaden över tiden – eller chansa på att priset går ner. Nån jävel vill säkert köpa delar av din utandningsrätt för att själv kunna bidra till (läs spekulera i) växthuseffekten på ett ekonomiskt skönt och för det egna samvetet fördelaktigt sätt och samtidigt få flåsa på efter eget behag.

Regeringens militära geni, nej, inte majoren i ordning och reda, är för förbud för klusterbomber i allmänhet men inte för svenska sådana i synnerhet. Svenska klusterbomber lär nämligen vara idiotsäkra ur ett civilt perspektiv. Dom dödar och lemlästar enbart soldater från andra sidan. Vilka det nu är. Med andra ord: Sverige är fortfarande lite mer fantastiskt än övriga världen.

Astronauten Lisa, ni vet hon med rymdblöjan, har fångats på bild när hon jagar sin kärleksrival, meddelar den något större kvällsdraken.

Jag är inte helt hundra på saken, men om Bajen i morgon mot förmodan förlorar mot sko- och kexstadens stolthet och alla andra resultat i omgången går fel väg skulle Sveriges bästa lag hastigt och lustigt kunna få byta förstaplatsen mot sistaplatsen i allsvenskan. Troligen är det omöjligt, först och främst för att Bajen ska göra det dom ska men också för att det är, just det, omöjligt, men själva tanken är värd att notera. Fast om Bajen gör det dom ska är den jämnaste allsvenskan i mannaminne all. I alla fall till nästa omgång.

Vi har anledning att återkomma i ämnet.

Tala alltid sanning

Fakta, utan att för den skull hårdra dem (vi är av naturen försiktiga, gnäller när vi kan – men tror oss om att sitta på sanningen):

Bajen i topp. Bajen har släppt in minst mål (eller heter det färst?). Bajen har gjort flest mål.

Och, ja, efter fem omgångar fortsätter vi att ha ett nästan obefintligt grepp om tabellen – och är närmare nedflyttningsplatsen än nånsin.

Det kan alltså, precis som alltid, sluta precis hur som helst.

Av erfarenhet vet vi dessutom att när Bajen släpper till en balja försiggår det hela oftast av ett slags otajmat flipperspel i utkanten av det egna straffområdet efter ett fullständigt misslyckat motståndarinlägg eller en motståndarsnedspark som ställer Bajen och där bollen enligt lagen om alltings ja ni vet till slut dimper ner hos lede motståndaren igen.

Men när man pytsar gärna lägger av en rökare i motståndarmålets högra kryss. Så kallat svar på tal.

Lollo Chanko har visat sig vara en klassisk passningssäker arbetshäst med spring i benen som tagit udden av i princip alla motståndare i år samt undertecknads farhågor från förra säsongen – vi gnäller som sagt när vi kan – och som inte det räckte: en finlirare.

José stabiliserade ytterbacksspelet när han hamnade där – både framåt och bakåt.

Haris hade vi gärna sett inbytt redan i halvlek.

Charlie Davies kommer att göra mål. Hittills har han sett till att andra gör det.

Eguren tar alltmer plats med bravur – och ser lika plågad som stolt ut efter två som nittio minuter.

Kingson fortsätter att vara en skön lirare som läser spelet och håller rent bakom backarna fast är ganska svår att se när tjugo spelare samlas på mållinjen vid hörnor trots att han har allsvenskans snyggaste målvaktströja.

Petter kommer igen.

Okej, vi ger oss för det massmediala trycket: det var en toppmatch mellan två tippade… ja, vadå?

”Nye tränaren Tony Gustavsson är förmodligen inte ensam om att ha skapat den här situationen, men han får inte lätt att ta sig ur den. Sparkvarning direkt!” om man får tro den större kvällsdrakens högstekrönikör för inte så länge sen.

Tänk om man hade det jobbet…

Försiktig konklusion medan mokabryggaren mullrar klart, äppelträdet sätter fart och blommar som aldrig förr, den gistna träbänken väntar på sällskap och jycken glor förväntansfullt med tungan ute och svansen i vädret: Bajen var närmare tre poäng än noll, men vi tar den delade potten med ro eftersom Malmö FF ju ska slåss om guldet och vi numera lever efter devisen ”Vi ska visa dom j-vl-rn-”.

Bloggabstinens

Som vanligt har vi inget att säga såhär fyra och en halv timme före matchstart – mot MFF av alla lag – mer än att vi måste säga just det.

I natt kunde vi dessutom inte somna. Som vanligt tänkte vi stora tankar (Vem spelar mittback? Vem ska slå en eventuell straff? Vem går ut om Haris kommer in? Och framför allt: de nya politiska strategierna som alliansen är en del av kommer snart att slå igenom med full kraft, nämligen allt som du gör ska någon kunna tjäna pengar på.)

Vi gör ett allvarligt försök att samla oss inför dagens uppgift. Mokabryggaren kallar. Den grönvita koppen diskas och fylls till brädden. Koncentration på den gistna träbänken. Vi öppnar ett öga och kisar.

Jycken ser förväntansfull ut.

Alla tiders bottenskrap

Enligt den något större kvällsdraken bryter Ashlee Simpson tystnaden om näsoperationen.

Jyckens morgonpromenad gick av stapeln utan större finesser. Vi kastade ett mellanting mellan pinne och liten stock en stund i fårhagen, och det tyckte jycken var kul.

Sen gick vi hem.

Men innan dess tände vi en tagg längst ute på udden och funderade.

Jag är som Slas: jag åker inte heller frivilligt till Malmö. Jag var på plats för ett antal år sen och såg en deprimerande 0-2-historia på deras gamla åker, Kindvall junior tåfjuttade bland annat in en balja har jag för mig, det var förresten samma år som de himmelsblå åkte ur högsta serien. Om jag nu minns rätt.

Riktigt så kul lär det allsvenska bokslutet inte bli i år.

Fotboll handlar om att välja sida. Enkelt, säger en del, och det håller jag med om även om det är mer komplicerat än så. För det är nämligen så att även om det egentligen bara finns ett enda lag, så finns det en massa andra lag som man helt enkelt måste förhålla sig till. Överallt och alltid och ner i minsta gärsgårdsserien. Alla dom där andra lagen behövs ju för att det ska bli nån fotboll att tala om. Ibland avgör det geografiska läget eller varifrån farfar en gång i tiden kom eller var den där vurpingen bodde, ibland räcker det med ett ballt namn för att sympatierna ska ta form. Man är helt enkelt så funtad att man håller en tumme för IFK Malmö mot MFF trots att man skulle kunna tycka skit samma. En sak till: Att storleken inte har någon större betydelse för kvaliteten är inte alltid sant. Tyvärr har övergången från broadsheetformat till berlinerdito och tabloid för en viss morgontidning ställt till det för tabell-, resultat- och börsfanatikern. Man har inte längre nån naturlig koll på hur det går för BK Ångest eller Los Copihues eller om dom ens fortfarande existerar eller för all del bollens gång för IFK Aspudden och Aspuddens IK, av vilka det ena naturligtvis får hjärtat att klappa lite mer, för sån är fotbollens väsen och idé.

Nån gång ska jag göra den ultimata rankningslistan över världens fotbollslag från plats två till plats åtta tusen. Österfärnebo IF? Kanske nummer 6489. Brighton & Hove Albion FC? 5902. Cremonese? 3970. Barcelona? Väldigt högt upp. Real Madrid? Bra mycket längre ner och till och med långt efter Atletico. Roma? Mil före Lazio. Lövholmen årgång -73? Säg det. Och var skulle det gamla, i förtid nerlagda korplaget Harry Kromstad IF hamna?

Och så vidare.

Längst ner på en sån lista skulle alltså värsta laget alla kategorier ståta med skammen.

Det finns väl ett par stycken att välja mellan.

På sätt och vis skulle det vara oerhört ärofyllt att knipa sistaplatsen. Laget som hamnar där är ju bokstavligt och bildligt talat själva motsatsen till allt som det enda laget som räknas står för.

Ändå behövs det där avskyvärdaste av alla gäng på nåt underligt vis för att det ska bli fotboll.

Mokabryggaren kallar.

Milstolpar

Jycken tog med matten på morgonpromenaden.

Kan man säga att Bajen ännu en gång kopplat ett visst grepp om årets allsvenska tabell men att ofantligt många lag ligger i slagläge? Det är 25 matcher kvar, trodde Erkan efter utspelningen av BP, men riktigt så många är det faktiskt inte. Tror jag. Hur som helst, har haft halvdanska pågeriet som värsta hotet i en eventuell guldstrid, så nästa match är det som det heter upp till bevis.

I dag blir en familjemedlem myndig. Viss släkt kommer att infinna sig. Kött samt kladdig efterrätt är önskemålen på middagsbordet, presenterna inhandlade (naturligtvis nåt från Bajenshopen) och ett allvarligt samtal om att nu är det dags att som man börja dra sitt feministiska strå till stacken inplanerat (läs börja diska). Vissa saker glömmer man aldrig (tror jag), upplevelsen för arton år sen är ett sådant tillfälle som är värt att då och då uppmärksamma.

Vi har funderat på att tejpa upp en urklippt aktuell tabell på kylskåpsdörren även i år, men kommit fram till att vi ska avvakta en smula.

Men innan vi sätter i gång att minnas och se framåt: kaffe.

Här kommer Petter med flera

Yngsta sonen njöt, hammarbytrollet som fick sitta i sonens hatt njöt, och jag njöt mellan hostandet, nysandet och snytandet.

Som sagt, förra matchen, i mordor, lugnade märkligt nog ned oss till den milda grad att vi inte längre var oroliga efteråt – och redan under bollens gång insåg vi vad det var vi såg växa fram. Tänk, inte ens resultatet bekom oss som det borde (ibland vinner riktigt kassa lag, det bara är så underligt med fotboll). Dagens match mot BP gick följdriktigt precis enligt ritningarna, som fortfarande bara har börjat ta form, bara så ni vet. Vad vi menar med det är vi alldeles för dundersnoriga och esberitoxberoende för att orka förklara. Men vi orkar le, det kan vi tillstå. För vi har väntat. Och väntat. På "Petter – återkomsten". Att vi gillar granna strutar gör ju inte saken sämre två gånger om. Och tänk när han är helt fit for fajt...

Klasskillnad, naturligtvis, i grund och botten där ute på planen. Men många var bra. Några kan bättre. Louay Chanko visade verkligen klass, vilket gläder oss alldeles oerhört. Det finns till råga på allt en bolltrillare som vi skulle vilja se mer av, hur nu det ska gå till med tanke på konkurrensen, nämligen Haris.

För övrigt blev "Christian – återkomsten" rätt bra den med.

Va fanken, den var ju lite återkomsten över Haris också.

Ja, va fanken, det var liksom lite återkomsten över alltihopa.

Nu ser vi snudd på dubbelt. Bingen väntar. Och, hör och häpna, en kopp salviate...

Blåsan på tredje fingret

Förkylt med mera och alldeles för mycket nu och en del blev inte av som planerat, som att kanske rumla om i Barcelona med några lirare några loja dagar, så en vacker dag som denna efter jyckens morgonpromenad tjackade vi som tröst och eftersom det fanns lite kulor över vår första riktiga vänstergjorda elektriska gura efter alla dessa år och skönt röd dessutom och en ursnygg Voxstärkare, och efter tio minuter hade vi fått en blåsa på bästa töjarfingret eftersom det är åt helvete för länge sen man höll på att slita och dra i strängarna men det var det fanimig värt.

Senaste matchen? Lustigt nog är vi numera lugna som en... tja filbunke. Resultatet hade i sammanhanget ingen betydelse. Det här var faktiskt matchen som handlade om vägen dit och inget annat.

Och helt otroligt rock'n'roll: i kväll är vi på lokal – igen.

”Det går inte att öppna filen”

Är det bara jag som får en massa mysko meddelanden mest hela tiden på den dagliga turen förbi Bajens hemsida, vars nya stajl vi ännu inte helt förlikat oss med?

Jyckens morgonpromenad innehöll bland annat intensiv lekstuga bortifårhagen för subjektet i fråga med tre andra likasinnade inklusive ett antal avsvalkande bad. En sak som skiljer mig och jycken är att hon släcker törsten med badvattnet. Själv avvaktar jag med morgondoppen. Det är liksom inte läge. Kontentan av det hela blev att vi inte hann ut på udden för en stunds kontemplation och begrundan över vad som väntar vad det än må vara, och därmed har jag svårt att tänka klart resten av dagen. Det vet jag av erfarenhet.

Och just i dag av alla dagar. Det vet jag iofs också av erfarenhet. Man drabbas av nån jämra insikt som man inte kan sätta fingret på, än mindre uttrycka klart och redigt, eller för all del subtilt och storslaget.

Till råga på allt står det numera klart att det blir en kväll framför dumburken i stället för att vara på plats i mordors tempel.

Blir det Haris kväll i kväll?

Är inte Jeffrey med i truppen för att dom inte fått ordning på namnet på hans tröja än?

Allvarligt talat, är en fd magsjuk Petter på planen bättre än ingen alls?

Tänkte skriva nåt om sympationt i magen, men det är redan gjort.

Jag är bildligt talat minst sagt ute och cyklar. Enhjuling.

Kanske mokabryggaren kan göra en viss skillnad?

Kultur som fan

Om man har blivit med halvny bil kan man få en sån däringa cd-maskin på köpet.

Den i alla lägen övningskörande sonen var först med att hitta var man skulle köra in plattan, och var man höjde vollen, och för all del hur man fick fönstren att åka upp och ner medelst knapptryckning, och Winnerbäcks ordmassor strömmade ett tag ut i kupén och i friska luften innan jag tog saken i egna händer med Irakere med master himself Chucho Valdés, bytte av med Los Van Van för att öka tempot en smula och numera Rough Guide to Cuba för att få det lite mer back to basic när jag väl får ratta själv.

Och som grädde på moset naturligtvis Manu Chao.

Sen har jag dessutom läst en bok. Eller flera faktiskt. Möjligen är man man nog att bara kunna göra en sak i taget, men när man väl gör saken gör man den på bred front. Tre böcker = ett minimum, vågar jag påstå. Michael Connellys Hieronymus Bosch fortsätter sin massmördarjakt i änglarnas stad och bekräftar alla ens fördomar om landet där borta om än något mindre sylvass än förr och har använts mer för att smörja luckorna i det plötsligt uppflammande intresset för äldre tider, fråga mig inte varför, eller är det för att undvika att tänka på länsderbyt i morgon? Som sagt: ingenting är omöjligt. Historien om Europa med underrubriken Besatthetens tid av nån norsk jeppe och Englunds Förflutenhetens landskap ligger just nu i pajpen, den senare för att det var ett tag sen vi tog tag i den och för att den är uppstyckad i lämpliga längder, vilket är poängen med essäns idé och som därmed gör sig bra i bingen, på muggen eller när man väntar på att mokabryggaren ska puttra klart, och så klart kastade man sig i vanlig ordning över valda delar. Eller om man så vill snusket. Man får lust att gör som Jan Myrdal, nämligen gå till källorna: monarkisten tillika sekreteraren till bossen för den engelska flottan Samuel Pepys dagböcker, och då menar vi de oavkortade. Mannen i fråga tycks också haft endast en sak i huvudet, om man får tro norrmannen och Englund, nämligen att få händerna innanför kjolarna på fruns väninnor, kammarjungfrur, goda vänners fruar, döttrarna till både den ena och den andra, och så vidare. Sånt kräver, visar exemplet Pepys, lika stora delar planering, ångest över att man är en sån skithög och löften till den frun och sig själv om att upphöra med svineriet. Samt återigen nya tag för att komma till skott.

Fy.

För övrigt slutade Pepys att föra dagbok i tämligen unga år 1669 eftersom hans syn försämrats drastiskt. Samma år dog hans älskade hustru 29 år gammal.

Så kan det gå.

Annars har det väl inte hänt nåt nytt i jämmerdalen, om man nu ska hålla sig a jour med läget för dagen genom att omvärldsorientera sig via webben. Hur vet jag det? Jo, kvällsdraken har naturligtvis koll på läget och jag litar blint på dess rubrikmakare:

’Paris visade brösten. Ville bevisa att behagen var äkta vara. Hon vill bara ha sex med omskurna. ”Strippade för Charles”. Dianas hemligheter avslöjas i ny bok. Har du en sexuell böjelse som din partner inte vet om? Berätta! Salma Hayeks bibelattack. Den religiösa stjärnan gillar inte historien om jungfru Maria. Inget sex mellan Keira och Lindsay. Lohan hoppar av lesbisk sexscen. Courtney Cox äktenskap krisar. Nu stöttar Aniston vännerna. Norrländska män längtar mer efter kärlek än sex. Snablar, vilken klyfta! Vem är stjärnan med närgångna fans?’ Hon hade sex med sin elev – 100 gånger. ”Jag ångrar jättebrösten”. Leijonborg avgår i höst. Retade krokodil – åts upp.’

Och i morgon är det alltså match. Just nu klarar vi inte mer än att hålla tummarna rent allmänt och att konstatera att planeringen, inte min utan alla andras som påverkar skeendet, är käpprätt åt helvete. I värsta fall får vi alltså använda dumburken i stället för att vara på plats.

Jycken måste ut.

Bävan

Att Mikkel Jensen nu får stå bredvid i ett par månader och rehabse Bajen spela beror alltså på att Petter ville visa vem som ska spela på mitten?

Nja, så enkelt är det förstås inte, men kontentan av den våldsamma tacklingen är ändå densamma. Petter kommer att spela på mitten. På bekostnad av Mikkel.

Mittfältet behöver sin dansk, inget snack om saken, men Bajen behöver Petter. Inget snack om den saken heller.

Nu blir Eguren ensam kung på mitten. Rollerna blir tydligare. Farten framåt ökar. Antingen bär det av längs bägge kanter eller så vässar Bajen spetsen på diamanten. Lollo får spela den följsamma rollen och ta större ansvar och platsen där för tillfället Petter inte härjar.

Men Mikkels skada är trist nog eftersom hans startsträcka numera känns längre innan han är tillbaka i gammalt fullgott slag samtidigt som man vet att han är klippan som står pall framåt hösten vartåt det än blåser och att han troligen hade haft mer att ge i höst än på länge. Och då menar vi på länge. Och skador är aldrig bra.

Och då har vi inte ägnat en tanke åt hur vi ska få in Haris på planen.

Eller åt länsderbyt på tisdag.

Vi har nämligen en konstig känsla att det kan sluta precis hur som helst.

Man kan påstå att vi flyr ämnet. För säkerhets skull. Ut på udden. Med jycken. Och en tagg.

Men innan dess var vi tvungna att allt annat än pigga och nytra köra jyckens matte på kurs och sedan yngsta sonen till fotbollsträning och hinna hem innan vi ska dit igen.

Och dessutom sätta på mokabryggaren.

Under tiden som den gäspande puttrade i gång läste vi att Carola vill sjunga med Lordi av den enkla anledningen att hon vill visa att hon inte är rädd för dem. Carola förstår att maskerna bara är image, meddelar kvällsdraken.

Vad betyder det? Ingen aning.

Vi väljer den grönvita muggen och fem minuter i solen på den gistna träbänken och funderar på saken.

Bara början

Är man helt fel ute om man säger att Bajen kopplat ett litet grepp om den allsvenska tabellen men att alldeles för många lag ligger i slagläge?

Morgonpromenaden med jycken försiggick på tomten eftersom en annan tog tag i en av dom där bitarna som väntat på att bli tagen i alldeles för länge. Nämligen sortera löv och gamla brända plankstumpar. Jycken hjälpte till genom att jaga i väg med diverse pinnar. Och i går gjorde vi inom parentes nitton armhävningar och tog därmed tag i en annan bit och har bara trettien kvar för att ha uppfyllt ett av nyårslöftena. Ett av årets, alltså.

Sen blev det förstås kaffe. Och en tagg. Och ett halvt om halvt givet löfte om en längre mittpådagenpromenad.

Vi omvärldsorienterade oss på webben i samma veva för att hänga med. Som vanligt lutar vi oss mot kvällsdrakarna. Rykte säger nämligen att Hayek blir bedragen: "Väntar fästmannen barn med andra kvinnor?” Spännande värre. Inte nog med det: ”Naken Kate Moss på auktion" Bilderna väntas säljas för en halv miljon. Ständigt denna Kate: ”Här festar Kate med skandal-Pete.” Med risk för att bli stämd: Kate träffades av en isbit. Kate fick en bula. Och när någon skojade om att bulan behövde is så blev Kate så upprörd att hon lämnade helgens festande på nattklubben Wardour Club.

Börsen slår dessutom rekord. Igen. Så kan det gå.

I går såg vi på dumburken alliansens fyra högsta representanter bredbent stega in i verkligheten på en arbetsförmedling nånstans och hur Lars Leijonborg med ett skratt klappade en äldre kvinna som jobbat trettiett år på det numera nedlagda tvätteriet och som nu satt framför terminalen för att söka jobb på axeln.

Det blir enligt uppgift allt jobbigare att vara rik. Och individ. Och dyra handväskor i all ära. En god vän rapporterar från Dubai om den osannolika konsumtionen, snorrika ryssar, stupfulla engelsmän, fyra hundra meter långa inomhusbackar för skidåkning i köpcentrumen och bussar med galler som cirka sju dar i veckan transporterar pakistanier och långtbortistanier mellan barackerna i öknen och hotell-, väg- och tunnelbanebyggena. Månadslön: sex hundra spänn för att till exempel bygga världens högsta hus ungefär en kilometer rakt upp i det blå. Försäkringar? Glöm det. Och maten är dyrare för dom än för the locals. Och en gång om året kanske dom kan åka hem för att hälsa på fru och barn. Om dom har råd.

Men vadå, dom har ju jobb.

Nu ska löven få sig en riktig genomkörare.

Grotta ner sig utan att gnälla

Morgonpromenad med jycken. Solen har ännu inte slutat att lysa över oss. Sipporna står så grant vitt i allt det sköna tilltagande gröna. Och vi befinner oss inte längre på hälarna – även om en av fossingarna inte riktigt vill lämna den här och var tuviga marken.

Och tur är kanske det, kanske det visar sig när det är dags att summera den allsvenska säsongen. Som startade i går på riktigt.

Ska det verkligen vara 16 lag i allsvenskan? Jag menar, hur många Trelleborg tål svensk toppfotboll?

Söderstadion i går i premiäryra bjöd på utsåld skönsång men inte mycket till -spel. Vi gnäller inte, det är poängen som räknas, särskilt en säsong som denna när det gäller att visa alla j-vl-r, och till slut visade sig Bajen inte bara fotbollsmässigt överlägset, vilket laget faktiskt försökte bevisa från början och dessutom gjorde det hyfsat bra i tjugofem minuter innan Trelleborg gjorde vad dom kunde för att få matchen i sin hand, utan också fysiskt ett nummer större, när det till slut stod klart vilka som hade bästa orken. Och faktiskt: de enda som fått bollen på och i mål.

Men vägen dit gick alltså inte över det som ibland brukar kallas primitiv fotboll, som vi inte är anhängare av men emellanåt har en viss förståelse för. Nej, det handlade faktiskt om att återvända till grottan. Nån påstod nånstans (på krogen?) att fotbollen föddes nån gång i urtiden när man började kicka med avhuggna meningsmotståndares huvuden, och det tror vi naturligtvis så mycket vi vill på. Men stundtals sprang Eguren och Paulinho mest omkring med plågad min och gned skallen efter ”vassa dueller” med motståndarna när bolluslingen tjongades vilt hit och dit.

Men okej, vi gnäller inte. Det är dessutom skönt att alltid ha planen, och troglodyterna på andra sidan, att skylla på; tre vackra baljor avgjorde; och att Tony G har sinne för små detaljer och förhoppningsvis inte bara för stora linjer visade han när han plockade av Erkan i 89:e minuten för att ta emot folkets jubel för klasstruten och i samma veva kastade in Jeffrey i hetluften.

Att Charlie Davies inledde sin allsvenska premiär under högljutt bifall med att snurra upp två gubbs ner mot hörnflaggan, enligt samstämmiga uppgifter en så kallad sulfint, och slå en distinkt markare som borde lett till ett avslut och lika gärna mål om den som missade bollen lyckats träffa den tar vi också med oss från solgasset på Söderstadion.

Och i första, när Bajen emellanåt enligt planen kom stormande i snabba omställningar längs marken, där bollen ska vara, längs Lollos och Emils kant, ja då kom också Sulan i full kareta ångande i mitten och sprintade förbi Paulinho och alla andra och var inte långt borta från att sätta dit den.

Visst. Backlinjens stabilitet eller inte kommer att vara årets följetong oavsett om Bajen slutar tolva eller etta eller släpper in sammanlagt ett eller femtio mål. Men jag sticker ut hakan. Blickar helt enkelt framåt. Och säger att Sulan kommer att sätta dit den. Om han så ska vada in den. Av blicken att döma när han stod där framför motståndarnas mål har han och Tony G satt upp det som en av årets personliga målsättningar.

Tröjorna såg dessutom oförskämt bra ut.

I skrivande stund har vi åtminstone ett par timmar framåt kopplat greppet om tabellen.

Men vi väntar på Petter. Och fnular på hur mittfältet ska formeras för att bli det som det har all möjlighet att vara. Nämligen allsvenskans bästa.

Dit är fortfarande en bit.

Mokabryggaren kallar.

Tankstreck

Eftersom lördagen närmar sig med häpnadsväckande fart och därmed det årliga tåget till Söderstadion i all sin glans på andra sidan broarna söker vi febrilt efter något att vila eftertänksamhetens kranka blekhet vid efter morgonpromenaden. Eller nåt sånt.

Skandalastronauten, ni vet hon som körde 150 mil i rymdblöja, är tack och lov fortfarande rykande aktuell. Aftonbladets man i hetluftens New York kan konsten att skriva en ingress:

”Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak hade inte bara vapen med sig under sin beryktade resa.
Hon hade grova porrbilder också.”

Den som satte rubriken går inte heller av för hackor:

”Gömde sadoporr – i bilen”

Just det där tankstrecket före ”i bilen” skiljer agnarna från vetet i rubriksättarbranschen. Och kanske fem tusen mer i månadslön. Bara så ni vet.

Vi är stränga anhängare av att en nyhet är en nyhet – även om den är några dar gammal:

Linda Rosing panikopererad i ansiktet: ”Jag är beroende”

är till exempel en löpsedel man inte trodde var möjlig. Tji fick man, i vanlig ordning.

Mycket kan alltså hända, men Trelleborg kommer nog aldrig att bli något annat än – Trelleborg.

Äldste sonen gjorde sin läktardebut mot just TFF nån gång i mitten av nittitalet i en bisarr föreställning på Söderstadion med tyvärr lika många ansikten som det finns halvlekar – 1–3 – och yngste sonen gjorde sin debut på läktarplats just i Trelleborg – av alla ställen – för några år sen, där man heller inte riktigt förstod vad som hände – 2–2. Eftersom lördagen närmar sig med hiskelig fart kan man dra slutsatsen att även denna gång kan allt hända.

Just det: vi efterlyser fart – och hoppas på att det går undan så att tankstrecken sitter där dom ska.

En del har påverkat vår förståelse av världen mer än andra. Kurt Vonnegut har kilat vidare. Eller om man så vill flugit ut ur buren. Vi lyfter på hatten, torkar av solglasögonen och tar ett bloss med andakt på den gistna träbänken. Befinner han sig på Tralfamadore till tralfamadoriarernas (ni vet dom där rackarna som ser ut ungefär som en sugpropp för att rensa avlopp men är jävligt krångliga att stava till) stora glädje? Bara en sak är säker: Så kan det gå.

En annan nyhet: Om jag förstår det hela rätt har mannen konkurrerats ut av snygga handväskor. En snygg handväska är dessutom tydligen lika med dyr handväska. Och då menar vi verkligen dyr. Anledningen är att kvinnan har satt kvinnans begär i fokus. Konsumtion är nyckeln till hennes identitet och en livsstilsmarkör. Kvinnan begär kvinnan, och då särskilt kvinnan med snygg (läs dyr) handväska. Så kom inte och säg att utvecklingen inte går framåt. Mannen står dock i vanlig ordning handfallen och skämtar på om allt vad kvinnan kan tänkas ha i väskan – som om innehållet skulle ha något med saken att göra. Just på den punkten är allt sig likt, tack och lov.

Just den sista meningen var – ett skämt.

Mostern med det en gång i tiden knäppa benet har varit i Guatemala och dessutom vänlig nog att släpa med sig ett gäng kaffebönor (i handväskan?) därifrån som present till en annan. Där är vi just nu: lördagen närmar sig med hiskelig fart och vi har inget annat val än att hoppa på tåget, men först ska vi ta några nya tag – med kvarnen.