Ja, vi var inte på Söderstadion (som lär vara elfte bästa stället i världen att uppleva jota på) när Ellos kom på besök för vi satt fast mellan övervakandet av schweiziskt köttbullsrullande och såstillverkning (en gnutta whisky gjorde susen) och allt annat som vi delegerats att göra för att vi är så snälla, och vi lyssnade på radion med enbart ett halvt öra (medan vi betade av Beatles vita album med ett och ett halvt) för vi har våra ”idéer” om hur vi kan påverka Bajens spel negativt med våra vibrationer och med vilken kopp vi dricker kaffe och vi har alltså inga egna åsikter om en match som enligt uppgifter som vi tagit till oss inte går ”till historien som en av Hammarbys bästa” och ”Jag tycker faktiskt det är en jättebra match” och ”Inget hände”.
Eller ”skitmatch”.
Sanningen är, för en gångs skull, kanske någonstans mitt emellan tre av fyra påståenden.
(Inom parentes, och apropå tabellen: Att Kalmar är värre än nånsin framgår allt tydligare och är så nära sanningen man kan komma.)
Vi har naturligtvis hunnit smälla i oss en cappuccino (betyg 7,6 av 10) för att få i gång systemet på den gistna träbänken, medan solen kröp runt husknuten, nådde pjucken, fortsatte sin gilla gång och till slut tog hela oss i besittning. I lugn och ro, för matten delegerades att ta jycken runt udden, och vi har passat på att odla konsten att fundera.
Sanningen är att det onekligen finns en del att fundera på.
Och, som vanligt: Vi reser oss upp för att ta oss samman och påtåren.
torsdag, april 24, 2008
onsdag, april 23, 2008
En annan skulle toffla in bollen
Könsmaktsoordningen har tagit minst sagt horribla former. Ska inte en riktig karl kunna stå upp för saken? Tydligen inte. Är det inte den ena kursen är det den andra som kräver vissa offer – för att inte tala om alla möten som inkräktar på allt som hör till livets väsentligheter. Jyckens morgonpromenad ombesörjdes dock av både matte och husse (lustigt nog hittades en vältummad p-tidning i ett buskage längst ut på udden i vilken aktörerna hade åttitalsfrisyrer modell Europe både här och där och där handlingen dessutom beskrevs på inte mindre än fyra språk, kunde vi konstatera vid en hastig genomgång) som kom fram till att hela ruljangsen kräver vissa offer, och det just denna dag när Ellos kommer till Söderstadion. Så vi är nog, och återigen, inte på plats, vilket vi förhoppningsvis, och återigen, kan få ångra. Henkeborg häromveckan gick oss också förbi… snyft.
Vi säger nog, för man vet aldrig. Vi kanske bara står upp mitt i köttbullsrullandet, rusar i väg och lämnar resten åt resten. Vi är ju genetiskt programmerade sedan vi kröp upp ur vattnet för miljoner år sedan att… tja, jaga mammutar och glo på fotboll.
Rullandet av köttbullar hade vi för övrigt tänkt lämna åt vår schweiziska nia, som en del av hennes försvenskning. Hon kan redan baka kanelbullar.
Vädret är åtminstone läckert, både här och där. Kaffet och taggen på den gistna träbänken avnjuts bakom bajenbrillorna, medan jycken tuggar på en gammal jota.
Vi är annars mest tagna av ur saker funkar. Att flygplan kan flyga tror vi, som den minnesgode vet, beror på slumpen. Hur en telefon fungerar är oss också en gåta. Förr talade man genom en sladd, vilket var konstigt. Nu talar man rätt ut i luften. Inte nog med det, man behöver inte längre ha en lur; äldste sonen som släpat med sig macen till Det stora äpplet hörde under gårdagskvällen av sig via Skype, och där satt vi och glodde på varandra och vinkade och stod i på var sin sida om jordklotet. Kom inte och säg att det inte är konstigt. Tjugofyra grader och sol, meddelades det att det var i the Village och att han hade käkat en donut. Och att jänkare i största allmänhet inte bara är utan också ser konstiga ut.
Det är alltså väldigt mycket som är konstigt. Att Liverpools norrman därbak stilfullt nickade bollen i eget mål i de sista skälvande sekunderna under gårdagskvällens CL-match mot Chelsea var också konstigt. En slump? Vem vet. Vi har funderat på saken men inte kommit fram till någon slutlig ståndpunkt.
Som det här med den pågående Beatleshysterin! Ja, jag vet att den är väldigt lokal och snabbt kan försvinna, och kanske avhängig en några år gammal Mojo som vi hittade i en ogenomgången hög med gamla räkningar och barnteckningar och som rankade deras 101 bästa låtar och som vi var tvungna att vidimera till punkt och pricka, men plötsligt kom vi ihåg en av våra gamla kärlekar som vi okontrollerat föll pladask för när det begav sig, kanske för att vi fortfarande är unga, för att vi fortfarande är kära, för att vi fortfarande håller könsmaktsoordningens fana hög. Naturligtvis för att vi håller på rätt lag. Och kanske för att solen är på plats där vi sitter på den gistna träbänken och avnjuter en tagg medan jycken lättjefullt rullar runt i gräset.
Så vi går in för att byta vax och passar på att fundera på hur vi ska fixa till kvällens prövningar. Vi kan höra Söderstadion kalla...
Vi säger nog, för man vet aldrig. Vi kanske bara står upp mitt i köttbullsrullandet, rusar i väg och lämnar resten åt resten. Vi är ju genetiskt programmerade sedan vi kröp upp ur vattnet för miljoner år sedan att… tja, jaga mammutar och glo på fotboll.
Rullandet av köttbullar hade vi för övrigt tänkt lämna åt vår schweiziska nia, som en del av hennes försvenskning. Hon kan redan baka kanelbullar.
Vädret är åtminstone läckert, både här och där. Kaffet och taggen på den gistna träbänken avnjuts bakom bajenbrillorna, medan jycken tuggar på en gammal jota.
Vi är annars mest tagna av ur saker funkar. Att flygplan kan flyga tror vi, som den minnesgode vet, beror på slumpen. Hur en telefon fungerar är oss också en gåta. Förr talade man genom en sladd, vilket var konstigt. Nu talar man rätt ut i luften. Inte nog med det, man behöver inte längre ha en lur; äldste sonen som släpat med sig macen till Det stora äpplet hörde under gårdagskvällen av sig via Skype, och där satt vi och glodde på varandra och vinkade och stod i på var sin sida om jordklotet. Kom inte och säg att det inte är konstigt. Tjugofyra grader och sol, meddelades det att det var i the Village och att han hade käkat en donut. Och att jänkare i största allmänhet inte bara är utan också ser konstiga ut.
Det är alltså väldigt mycket som är konstigt. Att Liverpools norrman därbak stilfullt nickade bollen i eget mål i de sista skälvande sekunderna under gårdagskvällens CL-match mot Chelsea var också konstigt. En slump? Vem vet. Vi har funderat på saken men inte kommit fram till någon slutlig ståndpunkt.
Som det här med den pågående Beatleshysterin! Ja, jag vet att den är väldigt lokal och snabbt kan försvinna, och kanske avhängig en några år gammal Mojo som vi hittade i en ogenomgången hög med gamla räkningar och barnteckningar och som rankade deras 101 bästa låtar och som vi var tvungna att vidimera till punkt och pricka, men plötsligt kom vi ihåg en av våra gamla kärlekar som vi okontrollerat föll pladask för när det begav sig, kanske för att vi fortfarande är unga, för att vi fortfarande är kära, för att vi fortfarande håller könsmaktsoordningens fana hög. Naturligtvis för att vi håller på rätt lag. Och kanske för att solen är på plats där vi sitter på den gistna träbänken och avnjuter en tagg medan jycken lättjefullt rullar runt i gräset.
Så vi går in för att byta vax och passar på att fundera på hur vi ska fixa till kvällens prövningar. Vi kan höra Söderstadion kalla...
måndag, april 21, 2008
Smällar man får ta
Som alla som har huvet på skaft och hjärtat bultande på rätt ställe vet är de är det tätt mellan givarna nu. Och inte nog med det; förra gången var det fäktning, den här gången var det konsert på Musikmuseet, och i huvudrollen, ännu en gång, yngste sonen. Fiol kanske inte var Hendrix förstaval, men så gick det som det gick. Det lät hyggligt, med tanke på att de var tretti pers på scenen – samtidigt.
Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.
Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.
Men man får inte alltid som man vill.
Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.
Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?
Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.
Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.
Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.
För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.
Sen var det andras tur att lira – typ förti stycken – men då hade vi redan smitit.
Kom hem mitt i andra, och den enögda grannen bortibacken hade sagt att vi var välkomna för att se ”slakten i Kalmar” via burken. Vi valde radion. Slakt stämde, men inte som man kunde befara. Det lät värre, och vi kunde nästan höra ambulanserna i bakgrunden. I åttiåttonde slutade vi lyssna – och då gick det naturligtvis som det gick. Kopiösa mängder övertidsminuter tycks bli Bajens melodi för säsongen, med blandat resultat soo far, och vi hade unnat Poppen ännu en triumf och kvällstidningarna att få fortsätta spinna på Rami och bänken och hur länge han skulle vilja sitta där.
Men man får inte alltid som man vill.
Sen käkade vi crepes, med räkor eftersom vår schweiziska nia var på annat håll och hon gillar inte såna.
Sen vetifan vad vi gjorde. Drack kaffe naturligtvis, och tog ut jycken på kvällskvisten för en tagg runt udden plus att vi hittade rödtjut längst inne i skafferiet som var på väg att få skinn på sig och behövde åtgärdas, men annars?
Sen blev det sent, för äldste sonen irrade omkring lätt vitgrön i ansiktet eftersom han i dag och med klassen i detta nu sitter på ett plan till Det stora äpplet för en veckas arkitekturhistoria, vilket vi håller osannolikt att krutet läggs på även om det faller sig naturligt att då och då sträcka på nacken för att glo uppåt väggarna mot himlen när man ränner runt på Manhattan. När vi transporterade honom till Arlanda tidigt i morse var han fortfarande något matt, om man säger. Jag säger inget om det; vi är inte genetiskt programmerade, inte än åtminstone, att forslas omkring i en plåtburk uppiluften.
Och snart är det match igen. Då ska vi ta oss samman.
Solen skiner, förresten. Annars har vi fått dille på att lira gamla vax med Beatles. Man skulle till och med kunna kalla det för en personlig fluga. Varför inte ett säkert vårtecken! Det är väl knastret som lockar, plus att man vet att man inte kan lira ”Drive my car” för att vaxet en gång i forntiden liksom smält där av någon anledning som vi kanske återkommer till.
För övrigt kan man sabba låtar på många olika sätt.
fredag, april 18, 2008
Skööönt
Visst, vi är på sätt och vis glada i dag. Vi är på sätt och vis snudd på överjävligt glada. Vi skulle till och med kunnat vara abnormt glada redan i går om vi varit på plats och upplevt, och då menar jag upplevt, men vi var naturligtvis glada ändå trots att det som pågick aldrig tog slut och omkullkastade alla planer för ivningen, nämligen yngsta sonens sista passa på att prova fäktning-pass, tionde gången, nånstans åt helvete förstås (typ hundra spänn i soppa) med en mässande man i mysko vit dräkt och som höll i det hela med outhärdlig omsorg, och det drog alltså ut på tiden. Som alltid. Men det var ju sista gången, och det fäktades hejvilt och pep om floretterna så fort nån fick in en stöt på golvet, på kombattanten (mycket sällsynt, vilket jag tror beror på skyddsmaskerna som gör att ungarna ser som flugor, typ tusen motståndare) eller på sig själv, men sonen, som kroknade allt eftersom blodsockerhalten sjönk, hade fått nog, man ser ju inte ut och får ju inte direkt fäkta som Errol Flynn, som vi fortfarande minns när han stående på en sån där tvärribba satte svärdet i seglet och snyggt gled ner på däck, eller för den inte alltför bevandrade i hur man gör: som Johnny Depp. Så han såg inte alltför ledsen ut han heller för att det var upphällningen, särskilt när vi fick två brusande, knappt hörbara direktrapporter från stå om att det stod ”ett noll” och ”två noll” och ”ojojoj” och ”kanonmål” och ”fyfan” som undertecknad vidarebeordrade och gjorde att vi höll de vitnande tummarna hårt.
Sen såg vi målen på burken. Mäktigt. För att inte tala om hur fint det såg ut när Poppen höll stången. Bajen har visserligen inte längre Gunnarsson, men vad gör det när Helsingborg har Henke!
Annars? Vetifan. Men vi tror oss om att vi är på väg att lämna gungflyt, som vi hållit i gång för att vi är en smula på väg nånstans och inte vetat vad vi ska göra åt det och därför är där vi är. Kaffe naturligtvis, och en och annan morgonpromenad. Men nånting har oss fattats.
I morgon? Bland annat kör vi grejer till vår schweiziska nias loppis på Medis. Och det är bara början. Vem som går ut med jycken? Bra fråga.
Dessutom har vi, hör och häpna, färgat håret. Vi var inte med när alla höll på med dylikt larv. ”XX-årskris” sade mattens anställda, som inte är där än, ”ser konstig ut”, sade yngsta sonen. Dottern, som kom hem från Cullbergbalettens senaste med rapport om att alla var klädda i typ kartonger och att syftet var oklart, sade inget. Nian från tobleronens förlovade land sade ”waow!” Kvinnan i huset har sina teorier om allt, men om dem säger vi inget.
Sen såg vi målen på burken. Mäktigt. För att inte tala om hur fint det såg ut när Poppen höll stången. Bajen har visserligen inte längre Gunnarsson, men vad gör det när Helsingborg har Henke!
Annars? Vetifan. Men vi tror oss om att vi är på väg att lämna gungflyt, som vi hållit i gång för att vi är en smula på väg nånstans och inte vetat vad vi ska göra åt det och därför är där vi är. Kaffe naturligtvis, och en och annan morgonpromenad. Men nånting har oss fattats.
I morgon? Bland annat kör vi grejer till vår schweiziska nias loppis på Medis. Och det är bara början. Vem som går ut med jycken? Bra fråga.
Dessutom har vi, hör och häpna, färgat håret. Vi var inte med när alla höll på med dylikt larv. ”XX-årskris” sade mattens anställda, som inte är där än, ”ser konstig ut”, sade yngsta sonen. Dottern, som kom hem från Cullbergbalettens senaste med rapport om att alla var klädda i typ kartonger och att syftet var oklart, sade inget. Nian från tobleronens förlovade land sade ”waow!” Kvinnan i huset har sina teorier om allt, men om dem säger vi inget.
tisdag, april 15, 2008
Less
Jaha, så var det med det. Och hur smakar kaffet?
Fotbollförbundet Fotbollsmördare? God dag yxskaft.
Fotbollsmördare tror förstås att dom är något annat, men det är dom inte. Dom gillar inte sassa brassa mandelmassa. Ledord: Förstöra. Kunskap: Kasta saker på folk. En raket i arslet på nån. Blint. Och stå upp? För vadå? För att till slut få alla att sitta ned?
Kännetecken: Ynkedom. Färgblindhet.
Hatet får hjärtat att klappa.
Vänta, dom har inget hjärta som klappar. Och dom vill att alla andras hjärta ska sluta slå.
Det regnade ju inte direkt knivar när Lollo skulle slå frisparken, ansåg en aik-spelare.
Det var ju också en tröst.
Vilka vann?
Jycken vill ut på udden.
Fotbollförbundet Fotbollsmördare? God dag yxskaft.
Fotbollsmördare tror förstås att dom är något annat, men det är dom inte. Dom gillar inte sassa brassa mandelmassa. Ledord: Förstöra. Kunskap: Kasta saker på folk. En raket i arslet på nån. Blint. Och stå upp? För vadå? För att till slut få alla att sitta ned?
Kännetecken: Ynkedom. Färgblindhet.
Hatet får hjärtat att klappa.
Vänta, dom har inget hjärta som klappar. Och dom vill att alla andras hjärta ska sluta slå.
Det regnade ju inte direkt knivar när Lollo skulle slå frisparken, ansåg en aik-spelare.
Det var ju också en tröst.
Vilka vann?
Jycken vill ut på udden.
måndag, april 14, 2008
Riden
Stockholmsarenan, vad ger ni mig för det? Och vi som tänkt plita ned några rader om att solen tittar fram, dagen till ära. Jycken, som är en klok jycke för att vara jycke, ser på mig som om jag inte är riktigt klok.
It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?
Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.
För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…
Och en sak till: solen tittar fram.
It’s vicious out there, och min tro är att det, tro’t eller ej, kan bli värre med tiden. Som att det har påståtts att historien om ”Nya Söderstadion” som dragit runt runt i en evighetmaskin skulle bli historia alldeles om hörnet typ redan för snart två år sedan, om man får tro politikerna som nu sitter på makten i Stadshuset och som säljer ut allt vad tygen håller, och att ägarna inte skulle vara något kommunalt bolag, för hur skulle det se ut? Och vad händer?
Vi är, har varit och kommer att vara skeptiska till allt som har med en ny arena med eventuellt grönvita färger att göra. Den kan få fler färger. Den kan till slut se ut som en kommunal regnbåge. ”Det finns också behov av en lösning för elitfotbollen i Stockholm som vi vill tillgodose”, säger finansborgarrådet Kristina Axén Olin om man får DN. Just detta också får oss att studsa till. Ääh, den som vill få mer kött på benen och mer tankeverksamhet ombeds att klicka sig till grönvita sidan… för vi är inte tillräkneliga i tillräckligt hög grad för att kunna dra några slutsatser som helst eller ens veta vad vi tycker.
För sanningen är att vi naturligtvis har ångest av alla möjliga skäl, som stör synapsernas arbete och gör att kaffemaskinen får jobba för högtryck för kemiskt hålla i gång verksamheten och inte bara smaksätta den. Vi hoppar och studsar fram. Kvinnan, som är en klok kvinna för att vara kvinna, ser på mig som om jag inte är riktigt klok. Det är fullt möjligt. En anledning stavas årets första derby som smäller av i kväll runt åtta. Vi ska vara där med äldste sonen. Är det meningen. Man vet aldrig. Med tanke på hur vi studsar omkring kan allt hända…
Och en sak till: solen tittar fram.
torsdag, april 10, 2008
Ett fall bakåt
Lyft skrot en trekvart omgiven av muskelberg som käkat allt möjligt för att se ut som dom gör och som mest går omkring och glor bland bänkpressar och trasiga roddmaskiner med tjocka läderbälten om dom tjocka magarna och lyssnar på den hemska musiken som dånar ur dom spruckna högtalarna – medan vår schweiziska nia i lokalen bredvid lär sig den ädla konsten att kick ass. Självförsvar alltså. Typ sparka på sandsäckar och falla snyggt. Vi möts efteråt utanför i kvällskylan men det är nästan fortfarande ljust och en koltrast håller låda och jag bjuder på apelsinjos med sugrör och tar själv en likadan för att återställa balansen eller nåt. En tagg gör susen. I makrilland har andra halvlek satt i gång, så mycket vet jag, men jag rattar hemåt utan att knäppa på bilradion. Jag har nämligen mina misstankar om hur det går, som en annan saida. Så vi snackar läxor och fysikprov i stället, och sånt är man glad att man har bakom sig inser man belåtet. Sparka på sandsäckar verkar däremot rätt kul. Fast falla snyggt är jag rätt ointresserad av. Särskilt en sån här kväll.
Och snart är vi hemma igen.
Vi möts av den äldste, för ögonblicket obalanserade sonen som kommer dundrande nedför trappan. Naturligtvis gick det åt helvete. Jag sätter sammanbitet på kaffe medan nian käkar pasta och laddar för alla läxorna som väntar inpå småtimmarna.
Greppet om Johanssons pokal var tydligen såphalt.
Poängen inför säsongen var ju att spika igen därbak. Men inte, om man får tro sonens om möjligt överdrivna rapporter. Och om man får tro sina egna upplevelser häromsistens på Söderstadion.
Normaltillståndet är en pinne mot Gais på bortaplan. Nu blev det alltså ingen.
Okej, normaltillståndet är att det går upp och ner. Bajen är ju Bajen. Men måste det göra så till den milda grad?
Vilken var spelplanen denna gång?
Kan man inte bara gå ut och köra över motståndarna?
I vanlig ordning vet jag ingenting. Men varför startade Freddy i stället för Paulinho? Var det med tanke på derbyt om fyra dagar?
Jyckens matte är för övrigt försvunnen på årliga tjejträffen i Bosse Larsson-land, som slipper elitseriehockey även nästa år. Det betyder att jycken utan förbarmande sitter vid mina fötter och glor på mig vad jag än gör. Typ ”Gissa när någon var ute med mig senast”.
Jag skulle kunna svara ”Det vet jag, för det var jag som höll i kopplet senast det begav sig, och gången innan dess, och jag vet att det var ett tag sedan, men först måste jag hälla i mig kaffet och fundera lite på sakernas tillstånd”.
Apropå könsmaktsoordningen är barnens farmor på besök, och då löser sig disken intressant nog av sig självt. Dessutom slaggar barnens kusin i en hörna med medföljande bebis som inte lärt sig gå eller stå men är en baddare på att slänga grejer i golvet. Anledningen till invasionen är att dottern i huset häromdagen fyllde moppe, även om just det inte stod på den digra önskelistan, som uppfylldes till punkt och pricka. Hur som helst: Helt otroligt – alla är på väg att växa i kapp en!
Sånt kan man fundera på efter en tvånolltorsk i makrilland.
Och att man kanske borde köpa sig en sandsäck.
Jycken snarkar, men jag vet att hon måste ut.
Och snart är vi hemma igen.
Vi möts av den äldste, för ögonblicket obalanserade sonen som kommer dundrande nedför trappan. Naturligtvis gick det åt helvete. Jag sätter sammanbitet på kaffe medan nian käkar pasta och laddar för alla läxorna som väntar inpå småtimmarna.
Greppet om Johanssons pokal var tydligen såphalt.
Poängen inför säsongen var ju att spika igen därbak. Men inte, om man får tro sonens om möjligt överdrivna rapporter. Och om man får tro sina egna upplevelser häromsistens på Söderstadion.
Normaltillståndet är en pinne mot Gais på bortaplan. Nu blev det alltså ingen.
Okej, normaltillståndet är att det går upp och ner. Bajen är ju Bajen. Men måste det göra så till den milda grad?
Vilken var spelplanen denna gång?
Kan man inte bara gå ut och köra över motståndarna?
I vanlig ordning vet jag ingenting. Men varför startade Freddy i stället för Paulinho? Var det med tanke på derbyt om fyra dagar?
Jyckens matte är för övrigt försvunnen på årliga tjejträffen i Bosse Larsson-land, som slipper elitseriehockey även nästa år. Det betyder att jycken utan förbarmande sitter vid mina fötter och glor på mig vad jag än gör. Typ ”Gissa när någon var ute med mig senast”.
Jag skulle kunna svara ”Det vet jag, för det var jag som höll i kopplet senast det begav sig, och gången innan dess, och jag vet att det var ett tag sedan, men först måste jag hälla i mig kaffet och fundera lite på sakernas tillstånd”.
Apropå könsmaktsoordningen är barnens farmor på besök, och då löser sig disken intressant nog av sig självt. Dessutom slaggar barnens kusin i en hörna med medföljande bebis som inte lärt sig gå eller stå men är en baddare på att slänga grejer i golvet. Anledningen till invasionen är att dottern i huset häromdagen fyllde moppe, även om just det inte stod på den digra önskelistan, som uppfylldes till punkt och pricka. Hur som helst: Helt otroligt – alla är på väg att växa i kapp en!
Sånt kan man fundera på efter en tvånolltorsk i makrilland.
Och att man kanske borde köpa sig en sandsäck.
Jycken snarkar, men jag vet att hon måste ut.
tisdag, april 08, 2008
Mera!
Vi har till slut hämtat oss efter gårdagens upplevelser (ja, vi liksom upplevde nåt som man bara kan uppleva på Söderstadion av alla platser på jorden) och kan dessutom konstatera att Bajen hittills hållit för trycket och efter två omgångar mot kanske allsvenskans formstarkaste lag kopplat ett litet men omisskännligt fast grepp om Johanssons pokal, ungefär som jag just nu håller i kaffekoppen med bägge nävarna och lyfter blicken...
Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.
Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…
Men nicka i mål kan han.
Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.
Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.
Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.
Jycken ser på mig som om jag fått hybris. Skit samma, det var kul, ja, det var liksom lite Bajen över Bajen på Söderstadion i går mot Norrlandsfönstret som när Tony Gustavssons bollmatningsspelidé i första halvlek kört fast till slut stod på vid gavel. Sånt gillar vi, fan det var liksom bar å åk, och den där sympatiske lirarn i Bajenbaljan hade glömt hammare och spik men det var liksom ändå inte hans fel. Och jag håller med alla som tycker som jag: hellre 5–3 än 1–0 alla gånger. Sulan var bäst. Ibland var Petter mycket bättre än så. Och Charlie gör numera mål i varannan allsvensk match. Alla som ska göra mål gjorde förresten mål, och Sulan sköt ”strax utanför”. Till och med Norrland gjorde mål på allt, vilket är okej så länge Bajen gör två mål mer. En gång missade dom förresten, men då fixade Rami det hela när det behövdes som mest.
Ska vi påstå nåt om första halvlek? Näe. Jo, Petters balja var högkaratig, till skillnad från matandet av pastejer från typ högerbacksposition diagonalt snett över planen. Jag menar, hur ofta vinner Paulinho en nickduell utan att få domslutet emot sig? Just det…
Men nicka i mål kan han.
Vi gläds över att publiken var med på noterna hela vägen, vi fick till och med en halv liter öl över oss vid första målet, vilket på sätt och vis är resursslöseri men också ett tecken på vad som är viktigast här i livet.
Visst, att klaga på somt och på några går an om man vill utmärka sig och tro att man är nåt, men i dag är vi modesta, löjligt återhållsamma och gläds över en premiärmatch som pekar vidare mot okända mål. Att vi just nu leder serien med två poäng efter två omgångar tar vi som ett tecken. På vad vet vi dock inte riktigt.
Nu måste vi sätta fart vi med. Men först en kaffe.
måndag, mars 31, 2008
Rättvisa skipad på en åker
Jyckarna sover, varav en på mina fötter. Just det, fortfarande två. Alla andra också för den delen, och det har sina skäl. Hur som helst. Grabbarna i familjen var punktligt klockan sju hos den enögda grannen i backen som snällt nog bjudit in till sändningen från leråkern i Ljungskile. Matchen kunde naturligtvis ha slutat hur som som en premiärmatch på en leråker kan sluta, och vi hade till nöds accepterat vad som helst bara matchen tog slut, men rättvisa skipades. Vi gillar när rättvisa skipas. Särskilt på en åker.
Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.
Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.
Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.
Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.
söndag, mars 30, 2008
Boom boom
I morgon smäller det. Vi har numera två jyckar, en till låns men en nervös rackare medan matten är utomlands och har sig. Vår schweiziska nia kom för övrigt ”hem” från sin utflykt till imperiet som solen gått ned över för länge sen (och där det dessutom alltid regnar) glad i hågen med ett påskägg modell större i present från tacksamma parenteser som tycker att vi gör jobbet åt dem. Typ 1,5 kilo choklad. Äldste sonen å sin sida lyckades få med sig ännu en tysk whisky i form av en fotbollssko från sin tripp, den här gången följaktligen med österrikiska och schweiziska flaggor på. Tyvärr ännu en högerdoja.
Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.
Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.
Helt otroligt: Det är vår i luften...
Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.
Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.
Helt otroligt: Det är vår i luften...
torsdag, mars 27, 2008
Det som aldrig sover
Kväller. Jycken snarkar. De hemmavarande barnen är påsklovsuppe. Mätta och belåtna är vi och sitter kvar vid middagsbordet avbrutet då och då av en tagg. Disken står där den står. Apropå typ tusen spänn rostfritt: ”Där ser du, det är nåt som du hittat på i din egen lilla fantasibubbla”, sade kvinnan i huset när responsen på uttrycket inte blev vad vi väntade oss. Och då såg vi ändå dagens ljus på Södra BB. Fast vem vet var man får alltifrån, farsan snackade alltid om Sleipner sedan barnsben, är det nån från Peking som känner till begreppet?
Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.
Så vi reser oss upp och hämtar det.
Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?
Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.
Såna är vi: Lite före eller lite efter.
Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.
*
Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.
Så vi reser oss upp och hämtar det.
Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?
Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.
Såna är vi: Lite före eller lite efter.
Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.
*
onsdag, mars 26, 2008
Centertank
Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.
Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.
Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.
Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.
Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!
Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.
Ingen blev skadad, jippeee!
Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.
Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?
Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.
Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.
Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.
Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?
Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.
Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.
Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.
Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!
Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.
Ingen blev skadad, jippeee!
Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.
Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?
Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.
Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.
Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.
Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?
tisdag, mars 18, 2008
Sista utpostens förbannelse
Visst, vi startar om, men vad hjälper det. Kaffe, jycke, flera gånger om, hela programmet, och sen satt vi av en kurs om typ frustration och cocooning och till råga på allt flow och glodde på snögloppet utanför dom rymningssäkra fönstren och önskade oss någon annanstans, ungefär när Poppen föll av hojen på Cypern. Vilar det en förbannelse över sista utposten i Bajen? Inte vet jag, men jag har fått annat att tänka på som jag fått veta i förtroende. Ack, den ungdomen, dom gör som en annan gjorde, men det gör det inte enklare för det. Nu ska vi dricka kaffe, vi ger oss inte, jycken får sonen gå ut med, nån måtta får det vara på plikterna. Tuta och köra? Tja, varför inte. Bara man inte faller av i kurvorna.
Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.
Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.
tisdag, mars 11, 2008
Stort och smått
”Men det mest otroliga i söndags var när jag tittade upp på läktarna under uppvärmningen och såg en liten Hammarbyflagga. Sedan när jag tittade tvärs över till andra sidan såg jag en till. Kan du förstå min känsla i ett sånt ögonblick?”
Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.
Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.
Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.
Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.
måndag, mars 10, 2008
Alltid redo
Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.
Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.
Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)
Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.
Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.
Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.
Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.
Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.
Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...
För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.
Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.
Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)
Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.
Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.
Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.
Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.
Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.
Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...
För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.
söndag, mars 09, 2008
Elden
Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.
Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.
Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.
Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.
Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.
Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.
Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.
lördag, mars 08, 2008
Vakna Törnosa, slå prinsen på käften
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?
fredag, mars 07, 2008
Ro i hamn
Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.
Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.
I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.
I alla fall några timmar till.
Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.
Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.
I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.
I alla fall några timmar till.
Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.
torsdag, mars 06, 2008
Ställa frågan
Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.
För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.
Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.
I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.
Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.
Som om man inte, tack och lov, kan annat.
Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.
Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.
I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.
Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.
För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.
Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.
I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.
Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.
Som om man inte, tack och lov, kan annat.
Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.
Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.
I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.
Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.
måndag, mars 03, 2008
Sorry Sulan
Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.
Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.
Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.
Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.
Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.
Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.
Det såg, trots allt, hyggligt ut.
Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.
Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.
Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.
Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.
Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.
Det såg, trots allt, hyggligt ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
