Vi fyller på

I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.

Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.

Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.

Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.

Sjuttonhundra spänn.

För en jävla mutter.

Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.

Två å tre.

Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.

Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.

Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.

Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.

Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.

Hmmm.

Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.

Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.

Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.

Varför inte mot Gais?

Jycken? Har vi inte sett på hela dan.

Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.

Med ett så kallat nödrop

Vi vet, det har gått ett par dar. Ibland behöver det gå ett par dar.

Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.

Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.

Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).

Eller göra mål på chanserna som ges.

Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?

Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.

Fast det kanske det gjorde.

Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…

Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.

Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.

Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.

Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.

Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.

Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…

Ännu ett axplock ur samtiden

Aah, sommar! Folk är lediga och står i. En annan är i gång och hinner knappt sitta på den gistna träbänken eller ännu mindre skåda hela härligheten som ibland får ögonen att gå i kors och hakan i golvet, fast i dag hann vi, men naturligtvis, fattas bara, med nöd och näppe när vi för en gångs skull inte skulle dra strån till stacken, med en cappuccino på Mazzarini bakom våra bajenbrickor innan telefonhelvetet brummade och vi fick rycka ut för att fixa nån felgängad startmotormutter till styrpulpethelvetet som tappat en felgängad startmotormutter nåstans åt helvete gudvethur. Ingen vet nånsin hur det gick till, är vår lärdom såhär långt i livet. Den enögde grannen bortibacken lånade ut en låda med en miljon muttrar från ett långt strävsamt sparande av dylika för man vet aldrig, men tror någon att någon passade? Så ibland vill man bara koppla av. Som häromdagen. Äldste sonen och en annan ligger på sofflocken och lyssnar på Sportradion på nåt blivande skjutjärn till vikarie som rabblar siffror. Det märks att Prideveckan börjat, konstaterar sonen.

Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.

Ingen vet längre vart vi är på väg.

Inte nog med det: ingen tycks bry sig.

Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.

Och ett på dagen.

Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.

Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.

Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.

Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)

Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.

Vi vill alltså tro.

Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.

Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.

Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.

Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.

Eller?

Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.

En sak i taget

Aah, sommar. Som sig bör har vi badat, klämt en och annan kaffe och solat bringan mellan varven på den gistna träbänken och på bryggan där vi flämtande såg yngste sonen kajka runt med optimistjollen i den obefintliga vinden. Vi hade vilda planer på att lämna två dagars disk därhän och i stället gå på fotboll, i Märsta om vi uppfattade det rätt, men vi valde att slå dank, umgås med kidsen, ge fan i disken och kolla om det verkligen var tomt i skafferiet.

Det var det.

Så vi tog en kaffe till och kollade för säkerhets skull längst in där det var som svalast.

Om Hammarby hemsidas direktrapportering kan vi inte annat säga än att det måste ha varit vajsing på htmlkodningen, eller också var det meningen att man skulle få upp ett fast fönster på typ tjugo gånger tjugo pixlar för att man skulle förstå att man gick miste om nåt. Det kan också ha varit vad datatekniker brukar säga när dom debiterar två lakan för att låtsasklia sig på hakan i tio sekunder och sen trycka på en tangent, nämligen ”ett sbs-fel” (Skit Bakom Spakarna). Eller också var det nåt slags bojkott av något slag, vad vet vi, men så mycket förstår vi att 4–0 i kvartsfinal i Svenska cupen mot ett brögäng i Märsta som slagit ut bland annat Henkeborg på vägen inte går av för hackor när man så småningom läser in sig på statistiken över, hmm, ”guldåret 2008”. Och om man vill hålla fötterna på marken, vilket vi gör: Nathan och Olof har målat, bara en sån sak.

Vågornas brus

Aah, sommar. För en gångs skull har vi inte behövt tänka så det knakar. Eller dra strån till stacken. Och jycken? Det brukar lösa sig såhär års.

Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.

Detta om detta.

Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)

Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.

För att inte tala om före internet och allt bloggande.

Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.

Bra och bra

Asså ännu en batalj med två fejs. I första halvlek var Bajen löjligt överlägsna och borde ha stängt butiken. Att Bajen var löjligt överlägsna berodde delvis på att Örebro backade löjligt långt hem, delvis på att motståndarna aldrig fick tag på bollen när dom försökte. I andra halvlek såg det genant annorlunda ut. Möjligen hade Bajen full kontroll på det hela, men riktigt säker kan man inte vara. Det såg ut som om Poppen tog bollen på mållinjen några gånger när den där tremetersmannen nickade blint, och målvaktsöga har han, det visade han vid stolpträffen i slutminuterna. Och hållen nolla är inte fy skam.

Om Bajen fick tre mål bortdömda för offside vet vi inte, vi stod så att säga i 90 graders vinkel, men det är inte omöjligt.

Lolo var naturligtvis bra. Sosseh är kul som back men back är han inte, det syntes emellanåt. Traoré däremot utser vi till matchens favvo.

Sulan kom in och var uppe på frisparkarna och såg sugen ut att slå in eventuella returer.

Paulinho har vi lust att se mer av. För att vara brasse är han inte en klassisk sådan, om ni förstår skillnaden, men säga vad man vill: han jobbar på i alla fall.

Gaete är inte riktigt Petter än, det syntes, men va fan, vem är det som är det?

Arton tusen, sade spikern, men så många var vi inte. Förr i tiden kunde man däremot få se arton tusen pastejer vina mot anfallarna, numera händer det max en eller två gånger per match. Spelidén är så att säga klar och tydlig. Men ibland tänkte vi vårt stilla sinne: Slå bollen NU! Men okej, vi inser vad som kunde ha hänt.

Vad har Charlie i Kina att göra? Vi kommer att sakna honom. Redan i returen mot ÖSK kommer vi alltså att få se ett annat anfallsspel, men snälla, inte pastejerna. Eller vänta; kanske nån?

Fredrik Söderström fick beträda gräsmattan under pausen.

Yngste sonen tog det hela med ro. Vi hade dessutom på begäran och för en gångs skull käkat en imperialistiskt nedmald kossa mellan bröd med extra ketchup innan, för att inte tala om fettpinnarna till ”freedom fries” nedsköljda med 40 sockerbitar upplösta i färgat kolsyrat vatten, så den nya snygga vita tröjan hade sin fläckar.

I andra halvlek trotsade vi rökförbudet av ren nervositet och tände en tagg. Vi var inte ensamma.

Kaffemaskinen kallar. Sen ska vi dra strån till stacken.

Käftsmällar man minns

Försöker bänka oss på den gistna träbänken med halva muggen full och en tagg, alltså när vi inte klipper gräs med handjagaren och try to kill pissmyror med kokhett vatten. Inte för att vi vet att det funkar, men vi tömmer vattenkokaren med jämna mellanrum. Och hel tiden laddar vi. För kvällens match. Yngste sonen ska med, i ny fin vit halvaprisettröja från shopen som det står, just det, Bajen på. Inköpt i går. Vi har redan hunnit tvätta den. Här går det undan i jordgubbs- och blåbärstider.

Att Fredrik Söderström numera är bajare, vad säger vi om det? Vet inte. Märkligast är att Bajen värvar spelare i parti och minut, bara en sån sak. Nathan Paulse har ju redan debuterat med viss ära, snabba ryck minsann, men vi börjar tro att nån räknar med att vissa spelare försvinner. Typ under OS. Och typ innan. Och senast efter. Eller till dagens match. Eller nåt sånt.

Vilket vi inte vill.

I dag är alltså Örebro på tapeten. Vi bävar i vanlig ordning. Det är naturligtvis inte svårare än att gå ut och köra över dem, men just det är bland det svåraste man kan göra. Om man får tro vad vi trott vid tidigare, liknande tillfällen.

Vi gör en prognos. Sticker ut hakan där vi sitter och tar igen oss i solen. Om man så vill: Önsketänker realistiskt. Sol, fulla, förlåt fyllda läktare, 5–1, Charlie gör två, Nathan ett och Petter ett. Och… vänta… Haris ett!

Men vi tänker inte äta upp nån hatt. Vi har varit med förr.

Vår bästa tid är nu, läser vi på en insiktsfull blogg. Vi är som vanligt något mer återhållsamma men njuter lika fullt. På nyhetsplats i en tidning som Guillou envisas med att kalla Sveriges malligaste (det är den inte) läser vi ett matchreferat (typ undermålig underhållning) som får oss att undra var skribenten har sina sympatier och om vi sett samma match. Det kan vi inte ha gjort. Tony Gustavsson för sin del talar minst tre gånger och i olika sammanhang om bra och hög och bra verkningsgrad (vi talar fortfarande om samma match) på Bajens hemsida, och det kan det ju ligga något i.

Vi njuter lika fullt.

Något som kan vara värt att ta med sig är hur Bajen när pågarna väl lyckades fippla in sina mål omedelbart tog tag i taktpinnen igen och bestämde hur det skulle se ut där ute på planen.

För övrigt tror vi inte att Bajens backlinje slog en enda tjongboll mot förgäves löpande forwards, och gjorde dom det (det måste ha skett, till och med Barças Puyol sysslar med sånt, men han är ju å andra sidan back) så må det vara förlåtet. Det tappades en och annan boll på mitten, det görs det även på Camp Nou, men annars var passningsfrekvensen hög, lång och stilig och igånghållen av spelare som skolats i HTFF. Särskilt när pågarna försökte pressa bollhållaren, till exempel Sosseh. Det hade dom ingenting för.

I kväll är vår enögde granne bortibacken på plats på Olympia. Man har ju konstigt nog olika preferenser för vad man vill göra på semestern. Hur det än går kommer Bajen att tappa en placering. Eller vänta, ett scenario är förstås kravaller och att bägge lagen fråntas tre poäng. Ett annat att Henke knoppar in matchens enda mål 89:e minuten.

Eller skit samma. Vi sitter på den gistna träbänken med muggen full och njuter lika fullt.

Nu ska vi skicka ett mejl så att FRA får nåt att göra.

Passar och ler

Vi har glott på match på dumburken. Vi ler.

Vi firar den odiskutabla segern mot Malmö värdigt – och med en klassiker: frukostbröd med räkost. Typ åtta stycken, för vi blev hungriga där vi satt och glodde storögt och emellanåt högljutt gav vårt bifall.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut har vi börjat vänja oss vid, och är dessutom inget som överraskar oss. Kvällspresskrönikörstilen är för övrigt inte vår. Vi har vetat från början vad killen kan. Killen lägger sig inte ens ner när han har chansen att få frispark vid hörnflaggan. Han gör mål i stället.

Bajen lär för övrigt ha en urkass bänk, om man ska fortsätta att tro kvällspresskrönikörer, dom som ni vet vet allt innan och ibland efter. Modell superettan om ens det, har vi läst både här och där under resans gång. Det stämmer, som ni andra vet, inte det heller, som den som är med sin tid kunnat konstatera den senaste tiden när sju eller åtta spelare som borde vara ordinarie inte kan lira på grund av skador eller avstängningar. Den består delvis av division två-lirare, och då menar vi lirare. Vi hyllar naturligtvis Charlie för hans slit och två mål, men kanske ännu hellre debutanten Carlos Gaete, som om man så vill kommit från ingenstans och som lärt sig att man ska skjuta ett volleyskott på Lolos precisa hörna mot och på mål. Att killen skulle bli trött kunde till och med vi räkna ut, men innan dess var det inget att snacka om.

Vi kan inte låta bli att skriva några rader om en skön division två-anfallare som numera lirar vänsterback i allsvenskans särklass skönaste lag och gör det med egen skön stil: Alagie Sosseh är bollsäker med känsliga fötter, dribblingsbenägen, framåtsyftande – och lunkar tillbaka längs kanten när Bajen tappar boll nånstans. Vi njuter – med hjärtat i halsgropen – varje gång. Särskilt som malmöiterna fått för sig att det var just där man skulle försöka slå till.

Det gick inte så bra. För när dom för en gångs skull då och då lyckades med halva uppsåtet, då fanns dubbel dansk dynamit som täckte upp: ”Nå så før hillvedde, Christian, det ær din gubbe!”

Medelåldern på truppen? 23,4. På bänken satt fyra 18-åringar.

Motståndarna lär vara lika skadedrabbade. Visst, men det var dom som torskade.

Allsvenskans kanske bästa spelare (vi är som ni vet återhållsamma) satt bredvid bisittarjens och fick beröm av densamme.

Har Bajen en back på planen så är det naturligtvis så att han gör en balja han med. 26 passningar inom laget– och sen en skön markare som gled så fint in i mål. David Johansson är tillbaka.

Vem vet, nästa gång kanske det är Sulans tur…

Vi fick se en allsvensk debutant från Kapstaden hoppa in i hetluften – Nathan Paulse, snabba ryck med papperna minsann – och få sin första varning i allsvenskan efter tre minuter. Vi såg hur som helst en viss potential. Hade han haft liite snagg på skallen hade inte den svettiga pannan förpassat nicken två decimeter över ribban utan i stället under densamma.

Poppen kändes lite bajen, och växte när det till slut i vanlig ordning drog ihop sig.

Firandet? Fortsätter värdigt. Vi ska inventera skafferiet.

Enough

Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.

Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.

Vi har ju varit med ett tag.

Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.

För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.

Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.

Som mot de himmelsblå senast.

Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.

Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.

Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.

När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.

Och Bajen.

Utspelens tid

Tidig morgon. Att vi är uppe är inte meningen men njutbart. Vi trodde att klockan var något helt annat, det kändes så, men det var den alltså inte. Vilket vi känner nu. Vi accepterar dock faktum: vi får sova nån annan gång. Till exempel i morgon.

I morgon har vi nämligen dragit klart strån till konsumtionssamhällets fromma stack så till den grad att vi är fria några dar för att få kraft för att fortsätta med vårt värv och därmed förpassar oss ut på skäret för att umgås och den årliga läsningen av Komedianterna på klippan och mellan varven glo efter örn samt en sillbit och den lille som sysselsättning när andan faller på. Kvinnan i huset tar för övrigt en vända in till stan samma dag, så vi får sällskap på akterdäck i kvällssolen på vägen ut.

Vi har för övrigt hunnit med kort vända ut på skäret för en vecka sen så vi vet vad som väntar. Rattade styrpulpeten rakt ut i det okända för att schweiziska nian skulle få åka båt och sitta på en kobbe innan hon åkte hem för att fortsätta med sitt, och nånstans vid Grinda hamnade vi fel, ni vet höger vänster. Skärgården är sig lik, kan man säga, det är en massa öar med träd på. Vi hade inte ens solen att gå efter – moln i vägen –eller nån myrstack att glo på för att få koll på den soliga sidan eller hur det nu var dom byggde sina stackar. Litade på instinkten, tog till höger vid nästa ö, och se på fanken: där låg Grinda. Halvvägs med andra ord. Sen drog vi på friskt och lite på känn och så småningom kom vi fram och fick senare på dagen hämta alla andra som fick åka reguljär båt. Inklusive jycken.

Sen fick vi hämta regissören tillika halvgaisaren från rikets baksida som kom med kvällsbåten och sen såg vi solen gå upp. Sen tog vi båten till Wikströms hela basset. Man ger sig så lätt i trevligt sällskap så innan man hann fundera på saken stod Möjataffeln på bordet till abborren, och sen såg vi solen gå upp.

Sen var vi liksom hemma.

Sen åkte vi hem för att se till att nian kom på planet och för att dra strån till stacken.

Vi borde alltså sova men icke.

Nu hör vi kaffemaskinen rossla färdig. Vi tar med oss tidningarna till den gistna träbänken. Solen kryper fram runt hörnet och börjar med att värma fötterna. Allt är inte fotboll. Vi bläddrar på. Vi borde sova men vi tänder en tagg. Vi har inga skrupler, men vi skryter inte om saken. Nu tog vi i. Och konkursade salladsbarer och avlyssning i all ära. Men har till exempel centerns unge fat freddy feddy hittat på nåt nytt kul som han inte behöver ta ansvar för?

Tomt men ändå inte

Okej, tio minuter…

Aaah, sommar. Och riktig fotboll! Som alla vet knäppte en målvakt, en back, sex mittfältare och tre anfallare Malmö FF på näsan i Svenska cupen, vars existensberättigande är helt avhängigt hur det går för laget i vårt hjärta. Vet inte om dubbeln är nåt att drömma om, men chansen finns alltså fortfarande för Bajen, och sånt gläder oss ofantligt. Om jag förstått det hela rätt lär en målvakt, sex mittfältare och fyra anfallare stå upp för att lira skjortan av Halmstad när allsvenskan nystartar i veckan. José Monteiro är tydligen avstängd.

Annars är det inget snack om att Spanien vann EM. Vi vill till och med påstå att rättvisa skipades. Tyskarna haltade sig fram till finalen, men där fick dom inga fasta situationer att knoppa eller tjocka in bollen på, och då gick det som det gick.

Annars har schweiziska nian vänt hem, vilket vi sakta börjar inse är ett faktum och kanske även hon. Alla andra inklusive jycken och kanin är dessutom på skäret i havsbandet medan en annan drar strån till stacken för brinnande livet. Förutom äldste sonen som passade på att vara i Wien under finalen i EM med en miljon andra festprissar till fem i natt framför storbildsskärm på det lokala rådhustorget. Där snackar vi livet på en pinne.

Kaffet på den gistna träbänken? Vi hinner inte. Men i natt knäppte vi en, okej två, staropramen på plats medan ljuset återvände. En tagg därtill medan koltrasten fick pippi.

Aaah, sommar.

Tiden är ute.

Sommarbevis

Kaffe på den gistna träbänken. Midsommarhelgen i full blom. Själva aftonen innehöll alla tillbehör: massor med pipel, massor med käk, några omgångar jota, mera käk, dryckjom, stång, dans runt – och en långsittning frampå småtimmarna tills ljuset återkom och fåglarna tog över. Vi såg i vanlig ordning till att stången pryddes innan den restes, och schweiziska nian fick som ni ser vara med på ett hörn.

Olof Guterstam till Bajen kan nog vara nåt. Annars kanske man kan hitta nån speedkula till ryss?

Nu ska vi fylla på muggen och tända en tagg. Jycken? Kvinnan ombesörjer den detaljen.

En sak till: vi har köpt nya bajenbrillor för dom andra har tagit slut.

Vem vinner?

Vi borde naturligtvis sova alldeles nyss hemkomna från idogt dragande av strån till stacken, men vi gav oss inte. Efter dammsugning av skafferiet fann vi en Starobno, näe, det verkar bara finnas en och inte två – och den såg ut att behöva luftas. Så nu sitter vi här fast vi borde sova och analyserar EM i tobleronens och gökurets förlovade länder där det börjar dra ihop sig och en kvartsfinal står på plats.

Att Frankrike får däng gläder oss allt som oftast och gärna i jota. Det är liksom för larvigt. Att Italien delar ut smockan är okej, det finns liksom grader i helvetet även om dom ibland är marginella. Grejen är att italienarna kan spela fotboll – om dom vill. Och det vill dom inte alltid. Men ölen? Njae.

Att Holland kan lira boll är bevisat. Ölen är okej, lättdrucken men sånt går ju alltid ner, det kan vi skriva under på. Traditionen finns. Räcker den hela resan? Oklart.

Kroatien är en bollnation, dom är väl inte helt okej alltid på andra plan men dom är liksom på hugget så fort dom ser en boll oavsett nästan vilken sort trots att Suker lagt pjucken på hyllan. Ölet är däremot ett helt okänt kapitel och kan ligga dom till last när det drar ihop sig.

Tyskland ska i princip alltid få däng. Det får dom inte alltid. Öl, däremot, har dom i överflöd och i god kondition. Det förlåter mycket – men inte allt. Nånstans går ju en anständighetsgräns, och den kan stavas fotboll när det krävs.

Spanjorer, vad säger man? Spanien ger alltid fotbollens inneboende logik ett ansikte hur det än går. Ölen är i princip gjord på socker. Är man tillräckligt ung funkar det. På vägen händer oftast något.

Portugal är på sätt och vis i en klass för sig. Om dom vill. Problemet är att dom inte alltid kan. För att dom troligen inte vill. Minns inte vad ölen hette men varmt var det så det var inget att snacka om. Man sitter där vid havet och plötsligt har man glömt vad man sysslar med. Och varför.

Turkiets framgångar gläder många i hela Europa och inte bara på hemmaplan. Sånt gör även oss glada. Men det räcker inte med att bara vara glad. Man måste också ha något att komma med för att få vara med. Öl, till exempel.

Och då har vi kvar dom som Bergling höll på förr tiden och som man kunde tro att han fortfarande hade ett gott öga till om inte en av kvällstidningarna (”Det är få gånger jag har varit så stolt över att jobba på Expressen som när jag öppnade tidningen och såg vår första sida på sporten i går”) kom på den briljanta idén att styra ut honom med svensk flagga. Dom som FRA rattade in på typ kortvåg på den tiden när dom hade typ något att göra. Man skulle kunna tro att deras öl är rent som vatten, men det är vodka och inget annat i de höga glasen. Unga är dom också. De ålderstigna vikingarna kommer att ha fullt sjå att hinna med för det kan bevisligen gå undan.

Vikingarna? Tja. Vi håller naturligtvis tummarna, fattas bara. Ölen? Tja, den har man ju druckit en och annan av av vilka en del man efteråt inte minns särskilt mycket av och ibland ingenting.

Vart tog tjeckerna vägen?

Som det ser ut just nu

Aaah, sol och så och allt är under kontroll! Eller vad vet jag. Ungarna överlevde i alla fall natten i tältet och lirar jota utanför fönstret medan vi laddar kaffemaskinen, pållarna har satt i sig allt gräs och trampar runt på stigarna runt omkring med små barn på ryggen ledda av dottern och hennes kompis, kvinnan drar strån till stacken för brinnande livet, äldste sonen sms:ar på väg från Barcelona (där det regnar, och där han såg spanjorerna lira hem tre poäng mot los vikingos) till Sète – grodlårsätarland – och schweiziska nian? Fraterniserar på rummet med en god vän.

Och jycken? Ingen aning. vi vet inte allt, men vi har druckit kaffe med besked, så vi klagar inte.

Och fotbollen? Jo, tack, får vi bara hål på ryssarna ska det nog gå bra. Fast dom har några vinthundar där framme, det såg man tydligt i matchen mot Grekland.

Har haft ett meningsutbyte med sonen om huruvida Sverige slutade spela i andra halvlek mot Spanien eller om dom inte kunde bättre. Det senare, är svaret. Vissa lag är bättre än andra, även på landslagsnivå. Det har inte så mycket med fotbollens inneboende logik att göra, utan det är bara att konstatera. Ibland önskar man att fotbollen inte är fullt så rättvis, vilket den inte alltid är, kan den som varit på Söderstadion intyga, men man får inte alltid som man vill.

Och nu har tiden gått. Igen. Vi hade tänkt att skriva något vittert, för några timmar sen alltså, som ni säkert förstått om ni läst såhär långt, men kvinnan i huset krävde delaktighet i dragandet av strån till stacken och vi är helt enkelt för snälla. Grabbarna lirar idogt jota hur som helst, Pållarna går runt omkring på stigarna ledda av dottern och nian var rosig om kinderna senast jag såg henne. Vi har hunnit sitta en stund på den gistna träbänken med en tagg i käften och bakom våra bajenbrillor. Och okej, vi har hunnit med en vaniljbulle på favoritfiket, och i kväll blir det konsert, Idde Schultz och Anna Vadling på samma ställe. Vi räknar också med ett kvällsdopp.

Morgondoppet? I hamn.

Vi inbillar oss att allt är under kontroll.

Vi klagar inte

Vi hade tänkt skriva något spirituellt om Sverige–Spanien och fotbollens alltid lika närvarande inneboende logik, men vi gitter inte. Fast vi vill gärna berätta för den som sysslat med annat de senaste timmarna att Fredrik Stoor var utomordentligt bra och att det var tre kanonforwards på planen som alla satte dit den på det sätt som de ska. Riktigt vad Rosenberg gjorde på planen har vi däremot ingen aning om.

I går drack vi whisky och cola, fråga mig inte varför, av den där mysko schweizisk-österrikiska sorten som ser ut som en fotbollssko turneringen till ära och som äldste sonen släpade hem för några månader som present till stabben, efter ett lass vitt vin till kycklingen och färskpotatisen. Alla var på vift utom en annan och nian, som drack vatten. Och kaffe. Sen kom alla hem från alla håll och kanter och en annan tutade på. Möjligen var det Hollands glimrande jota som fick fart på oss. Sen vaknade vi mitt i natten och tassade ut i morgonrock och lyssnade på koltrastar och andra trudeluttfåglar medan natten pågick runt omkring. Tände naturligtvis en tagg där på den gistna träbänken. Dumt att klaga på tillvaron.

I natt ska yngsta sonen tälta i trädgården med kompis. Dom kommer att sova bredvid ett elstängsel. Innanför detta går två hästar modell mindre omkring och som också ska sova över. Det är sant. Det är ponnyridning strax bredvid i dagarna två och vi står för kost och logi. Inte mig emot, vi har inte klippt gräsmattan sen nån gång förra året.

Nu ska vi se om ryssarna sätter grekerna på plats en gång för alla dom med.

Freedom's just another word...

Får ett sms från sonen med den snygga studentmössan, som kommit till grodlårsätarnas huvudstad under tågluffen: ”Vad heter salt på franska?”

Min andra tanke är: Vet dom inte ens hur man serverar en tequila?

Sen är planen Barcelona och något till alla tapas, lagom till EM-holmgången mot los vikingos, som bara kan sluta på ett sätt.

Eller?

Själv har man druckit en hyfsad cappuccino på den gistna träbänken – och naturligtvis morgonbadat au naturel – innan vi fick kasta oss in i huset in för att inte bli blöta. Jycken? Tog matten hand om. Ibland lyckas vi delegera något av alla måsten.

Nu glor vi på disken. Det är snudd på en utomkroppslig upplevelse. Vi är i vanlig ordning oskyldiga till berget eftersom även vi numera måste dra strån till stacken i parti och minut och knappt hinner blinka mellan varven. Alla barnen utom schweiziska nian är dessutom på vift, men det tycks inte spela någon roll.

Jycken ser deltagande ut, eller om man så vill beräknande ut, men vi delegerar vidare. För nu skiner åter solen och vi kräver en påtår.

Zlatan lär ha chockkräkts, eller om man så vill kräkattackerat gräsmattan efter förra matchen. Vi följer alltså med i nyhetsflödet, bara så ni vet. Det är som bekant inte allt som är fotboll.

Riksdagen vill till exempel klubba igenom utökad avlyssning av data- och teletrafik, för att... tja, för att vadå? Det är nu inte som det en gång var i DDR att sju miljoner människor lyssnar av sju miljoner andra och har sig för att klämma dit regimotrogna eller lustigkurrar på maktens bekostnad och därmed få chansen att tjacka en Trabi på avbetalning, det är ju numera lite mer ”sofistikerat”. Eftersom jag nu skriver USama, dessutom med stort s, kommer det att plinga till nånstans i West Virginia, och kanske även hos FRA. Skriver jag UsaMa men den här gången med stort m plingar det till lite extra. Särskilt om jag skriver West Virginia och FRA ännu en gång. Kul va!

Men frågan är alltså vad det betyder. Vem tar reda på det?

Vi är som vanligt oskyldiga. Vi säger bara ”vadå 1984”, om ni förstår er på vad vi menar.

Vi säger som Freddie: Näe, några ska ha allt – alla andra ska passa sig.

Stoor lär får spela i morgon för att ta ned Villa på jorden. Likaså Kim för att ställa in bössan. Troligen Markus med k för att hitta målramen. Och Sebbe för frisparkarnas skull. Fast Lagerbäck (tjusig kostym!) har som bekant minst en räv bakom varje öra.

Det kan han behöva i morgon.

Sveriges matcher mot Spanien kan alltså bara sluta på ett sätt, men lustigt nog har de aldrig gjort det. I alla fall nästan aldrig. Fast vi kommer inte ifrån känslan att de bara kan sluta på ett sätt.

Men som sagt, minns en minnesrik holmgång till träningsmatch typ våren -88 i Spanien som vi upplevde på en liten fiskebar vid den spanska sopbemängda strandkanten, det var på den tiden den vanligaste spanska trafikskylten fortfarande var varning för korsande åsna och pengarna hette pesetas och en bira kostade 60 sådana, och tre svenska rödnästa helyllegossar med stafflin och skrivmaskiner med sig på resan samt trettio ärrade spanska fiskare med svart blick glodde på den lilla dumburken ovanför bardisken och såg spanjorerna spela ut efter behag och följdriktigt ta ledningen i matchen. Fiskarna såg ut som om det inte var nåt att diskutera och det var det kanske inte, det var liksom guds vilja, och dom ägnade oss därmed inte en tanke, vi var liksom inte med på planen, men sen hände nåt. Nämligen att vikingarna med typ Masse Magnusson i spetsen tofflade in tre baljor.

Det kunde bara sluta på ett sätt, men det gjorde det inte.

Halleluja igen

Grekland måste vara det sämsta laget i EM-fotbollens historia. Skit samma: de svenska vikingarna gjorde en helgjuten insats, förtjänade att vinna, ville spela fotboll och åstadkom två klassmål. Zlatans sköna strut, halleluja, och Petters, vad säger man? Man ska, om man kan, alltid tunnla målvakten. Bakom bägge låg naturligtvis Henke, vars frispelning till Ljungberg innan Petters sköna strut var halleluja det med och inte bara vickningen tillbaka till Zlatan vid 1–0. Vinner vi EM? Well...

Vi har hängt runt på Söder och bränt kulor på käk på Street innan vi tog dumburken i besittning på hemmaplan. Vi klagar inte. Och Stoor fick lira, bara en sån sak.

Daniel Andersson är för övrigt värd att lyfta på hatten för. Det trodde vi faktiskt inte innan.

Allt som bjuds

Man får prioritera trots att det är mycket nu. Morgondopp, kaffet naturligtvis, fattas bara, jycken måste få sig en omgång bortom fårhagen, könsmaktsoordningen såklart, den kommer man inte förbi och som man får ta tag i så fort man inte har annat för sig och det har man tillfälligtvis inte, pust, och så är det det där med fotboll.

Om man vill kan man säga att det är mycket fotboll nu. Äldste sonen, som just börjat tåga runt Europa och tänkt sig next stop Amsterdam men hamnade i Berlin det första han gjorde skickade ett sms om att ”de e å jävla dåligt att de inte e offside på de första målet”, så honom går det ingen nöd på, och yngste sonen sa ungefär samma sak i morse när han slog en pling från Sveriges sydvästra hörna där han tillbringar några lata dagar tillsammans med dottern och farmorn och just hängt badbrallorna på tork.

Ungarna är alltså på vift. Men det finns ju alltid fotboll.

Vi missade naturligtvis det omtalade målet som de orange fick till. Innan dess såg vi tio minuter av sömnpillret som grodlårsätarna bjöd på innan vi sa basta! och lade all vår kärlek och omsorg på såsen. Sen umgicks vi med schweiziska nian runt den gistna träbänken efter en suverän måltid och en halv dunk vitt som stått till sig från studentmottagningen förra veckan som vi sakta men säkert sänkte för såna är vi medan himlen sakta tog sommarnattston. För att vara Baselbo är nian, som förresten inte längre är nia, eller vänta, hon ska gå om nian när hon vänder hemåt, oerhört ointresserad av fotboll i allmänhet och schweizisk i synnerhet och det just i år till råga på allt. Så vi talade om Dresden Dolls, Iggy Pop, kärlek och hur man tillreder en god sås och andra märkvärdigheter i stället. Som det här med om bra musik berättar en historia eller bara förmedlar en känsla. Vi kom fram till att det kan vara samma sak.

Sen såg vi faktiskt sista kvarten mellan Holland och Italien. Att regerande mästare av vilket slag det må vara får däng i nästa mästerskap är helt enligt planen, bara så ni vet.

I natt vaknade vi förresten vid fyrabläcket och sprang omkring eftersom lukten av rök nådde oss långt bortifrån och vi är känsliga därvidlag. Sen var att sova inte att tänka på. Tidningsbudet är inom parentes en ny stjärna och troligen över sommaren.

I dag kommer kvinnan dessutom loss från sitt dragande av strån till stacken, inte för att tag i könsmaktsoordningen och exempelvis hänga tvätt utan för att hänga med ett varv på Söder. All shopping kommer att ske med en annan utanför med en tagg i käften och bajenbrillorna på, var så säkra, det får nian och kvinnan ta hand om för där går gränsen, men sen blir det typ Street och en, okej två, typ starobno.

Och sen blir full rulle hem och förstås fotboll.

Vårt grundtips är 0–1. Hade Kennedy varit med hade vi vunnit med 2–1.

(Vi har tappat stinget vad gäller parenteser – och tankstreck: det här var inlägg nummer 500.)

Mycke nu

Ojojoj, vi hinner inte med. Inte ens kaffe. Men vill bara tala om att äldste sonen, som för övrigt drog på tågluff fort som attan, har tagit studenten. Mormor hjälpte till att sy.