Ska Micke Andersson hamna i samma lag som sett bröderna Nordahl, Ove Kindvall, Bo la Fleur, Benny Wendt och Alexander Östlund komma och gå? Kanske, enligt NT-sporten.
Jag tycker Bajen ska hålla i honom.
onsdag, oktober 19, 2005
Grekiska låneord
"Shit, vi vann allsvenskan. Kasta in tårgas på planen!"
Jyckens morgonpromenad har matten tagit på sin lott. Inget morgondopp för egen del på grund av dimma: hittade helt enkelt inte vattnet.
Det är skönt med ursäkter som man själv tror på.
Äldsta slyngeln ligger och sover i stället för att lära sig veta hut i skolan. Har använt en megafon för att få upp honom, men icke, och nånstans går gränsen: det är hårt jobb att klä på och bära en person till skolan om han eller hon väger lika mycket som en själv. Och dessutom vägrar att visa någon form av liv mer än rent vegeterande.
I går kväll, däremot, då var han och vår inneboende så till den grad vakna att jag blev nedröstad i god demokratisk ordning. Jag som brett ut mig i tevesoffan i väntan på en Almodóvar-rulle fick finna mig i att det blev Paradise Hotel. Det är möjligt att jag sitter på problemformuleringsprivilegiet i huset, men jag är en dumsnäll mes som inte vill ställa till med besvär när ungdomen vill utöva demokrati: jag som dessutom redan hade fått nog i min strävan att hålla mig à jour med teveutbudet och numera inte har något emot själva idén att gå i ide. Åtminstone inte de tider när Kommissionen går.
Sen sov jag sött.
Annars är det bra att veta att hybris inte är att leka med. En viss tränarstab har med minst två omgångar kvar av serien låtit sig plåtas av en kvällsdrake i Stockholmsmiljö med segercigarrer i käften. Finns det någon rättvisa i världen kommer detta tilltag att straffas hårt och skoningslöst och utan pardon – och det redan nästa säsong.
Till dess går det ju bra att tala om handboll och läsa tabellen högt och tydligt.
Jyckens morgonpromenad har matten tagit på sin lott. Inget morgondopp för egen del på grund av dimma: hittade helt enkelt inte vattnet.
Det är skönt med ursäkter som man själv tror på.
Äldsta slyngeln ligger och sover i stället för att lära sig veta hut i skolan. Har använt en megafon för att få upp honom, men icke, och nånstans går gränsen: det är hårt jobb att klä på och bära en person till skolan om han eller hon väger lika mycket som en själv. Och dessutom vägrar att visa någon form av liv mer än rent vegeterande.
I går kväll, däremot, då var han och vår inneboende så till den grad vakna att jag blev nedröstad i god demokratisk ordning. Jag som brett ut mig i tevesoffan i väntan på en Almodóvar-rulle fick finna mig i att det blev Paradise Hotel. Det är möjligt att jag sitter på problemformuleringsprivilegiet i huset, men jag är en dumsnäll mes som inte vill ställa till med besvär när ungdomen vill utöva demokrati: jag som dessutom redan hade fått nog i min strävan att hålla mig à jour med teveutbudet och numera inte har något emot själva idén att gå i ide. Åtminstone inte de tider när Kommissionen går.
Sen sov jag sött.
Annars är det bra att veta att hybris inte är att leka med. En viss tränarstab har med minst två omgångar kvar av serien låtit sig plåtas av en kvällsdrake i Stockholmsmiljö med segercigarrer i käften. Finns det någon rättvisa i världen kommer detta tilltag att straffas hårt och skoningslöst och utan pardon – och det redan nästa säsong.
Till dess går det ju bra att tala om handboll och läsa tabellen högt och tydligt.
tisdag, oktober 18, 2005
En väl regisserad holmgång
Inget morgondopp. Men vad gör väl det en morgon som denna. Jycken är med matten på promenad. Själv ska jag unna mig en god cappuccino och suga på gårdagen en liten stund till.
Holmgången på Söderstadion mot Änglarna slutade som den skulle. Men det är vägen dit som räknas.
Efter en halvtimme, och när vi fått se en frisparksvariant som avslutades med en kanon från Schleebrügge i Glenn Andersson vänstra kryss, började Glenn Alexandersson och Glenn Mild och Glenn Wendt vinna 50–50-bollarna på mittfältet, dom som Bajen så långt fått med sig och kämpat bäst om. Kvitteringen strax före pausvilan var möjligen inte helt orättvis men ändå snopen.
När Glenn Alexandersson för andra gången fick in bollen bakom Covic, efter att ha använt Haris eller möjligen David som stege och mitt i Tidaholmsnedräkningen som kommit till ”noll”, så kunde vem som helst börja misströsta. Och börja tänka på Aubynns frilägesskott efter fyrtiofem sekunder, Pablos strumprullare utanför från två meter, Petters rundning av målvakten som slutade med ett snubbelskott i burgaveln… Med mera.
Men icke. Inte denna kylslagna afton när Söderstadion dessutom hyllade Hella för att ha spelat 23 år i det enda laget som räknas. Där stod jag i ny fin Hellahalsduk och konstaterade att det handlade om kurage, jävlar anamma – och rättvisa. Att Bajen gick för seger var klart från början, och det blev tydligare ju längre matchen led. Tre byten gjorde sitt, inte för att Runström, Aubynn och Fischbein var kassa utan för att det behövdes för att ta hem tre poäng.
Och på vilket sätt! Petter ”bäst på planen” kvitterade med fem minuter kvar, och sen var Samba på rätt plats i sista spelminuten när Petter på väg igenom tacklades omkull och kunde behärskat slå in bollen. Till och med Dylan som med raspig stämma höll hov på Globen för dom tondöva slutade mitt i Like a Rolling Stone när han hörde sången från Söderstadion – ”what’s happening, man?” – och det var precis så kul som det ska vara på Söderstadion
Och nu är det slut för i år.
Fast ändå inte. En omgång återstår, och det är fortfarande en öppen historia vilket lag som är Sveriges näst bästa. När alla lag spelat två matcher utom Malmö, som tar emot Bajen hemma på söndag, ser den riktiga tabellen nämligen ut så här, och som ni förstår handlar det om respektive lags insatser mot Bajen:
2. Elfsborg 4–1 4
3. Kalmar 3–0 4
4. Örgryte 3–2 4
5. Sundsvall 2–1 4
6. Gefle 2–1 4
7. IFK G 3–3 3
8. H-borg 4–7 3
9. Malmö 1–1 1
10. Djurgårn 3–4 1
11. HBK 2–4 0
12. Häcken 2–6 0
13. Assyriska 1–5 0
14. Landskrona 0–7 0
Sträck på er, knallebygdsbor!
Dags för en tagg och en fundering på Royal League. Vill jag förfrysa tårna på levande fotboll typ den 3 februari mot exempelvis Molde? Bra fråga. Bandy är ju liksom en annan sak.
Med samma inställning i sista matchen för i år som Bajen visade i går så får jag lite mer tid att fundera på saken.
Holmgången på Söderstadion mot Änglarna slutade som den skulle. Men det är vägen dit som räknas.
Efter en halvtimme, och när vi fått se en frisparksvariant som avslutades med en kanon från Schleebrügge i Glenn Andersson vänstra kryss, började Glenn Alexandersson och Glenn Mild och Glenn Wendt vinna 50–50-bollarna på mittfältet, dom som Bajen så långt fått med sig och kämpat bäst om. Kvitteringen strax före pausvilan var möjligen inte helt orättvis men ändå snopen.
När Glenn Alexandersson för andra gången fick in bollen bakom Covic, efter att ha använt Haris eller möjligen David som stege och mitt i Tidaholmsnedräkningen som kommit till ”noll”, så kunde vem som helst börja misströsta. Och börja tänka på Aubynns frilägesskott efter fyrtiofem sekunder, Pablos strumprullare utanför från två meter, Petters rundning av målvakten som slutade med ett snubbelskott i burgaveln… Med mera.
Men icke. Inte denna kylslagna afton när Söderstadion dessutom hyllade Hella för att ha spelat 23 år i det enda laget som räknas. Där stod jag i ny fin Hellahalsduk och konstaterade att det handlade om kurage, jävlar anamma – och rättvisa. Att Bajen gick för seger var klart från början, och det blev tydligare ju längre matchen led. Tre byten gjorde sitt, inte för att Runström, Aubynn och Fischbein var kassa utan för att det behövdes för att ta hem tre poäng.
Och på vilket sätt! Petter ”bäst på planen” kvitterade med fem minuter kvar, och sen var Samba på rätt plats i sista spelminuten när Petter på väg igenom tacklades omkull och kunde behärskat slå in bollen. Till och med Dylan som med raspig stämma höll hov på Globen för dom tondöva slutade mitt i Like a Rolling Stone när han hörde sången från Söderstadion – ”what’s happening, man?” – och det var precis så kul som det ska vara på Söderstadion
Och nu är det slut för i år.
Fast ändå inte. En omgång återstår, och det är fortfarande en öppen historia vilket lag som är Sveriges näst bästa. När alla lag spelat två matcher utom Malmö, som tar emot Bajen hemma på söndag, ser den riktiga tabellen nämligen ut så här, och som ni förstår handlar det om respektive lags insatser mot Bajen:
2. Elfsborg 4–1 4
3. Kalmar 3–0 4
4. Örgryte 3–2 4
5. Sundsvall 2–1 4
6. Gefle 2–1 4
7. IFK G 3–3 3
8. H-borg 4–7 3
9. Malmö 1–1 1
10. Djurgårn 3–4 1
11. HBK 2–4 0
12. Häcken 2–6 0
13. Assyriska 1–5 0
14. Landskrona 0–7 0
Sträck på er, knallebygdsbor!
Dags för en tagg och en fundering på Royal League. Vill jag förfrysa tårna på levande fotboll typ den 3 februari mot exempelvis Molde? Bra fråga. Bandy är ju liksom en annan sak.
Med samma inställning i sista matchen för i år som Bajen visade i går så får jag lite mer tid att fundera på saken.
måndag, oktober 17, 2005
Elva spelare och lika många ärevarv
Skönt att för en gångs skull försova sig. Hade ingen aning om att hela familjen kunde rusa upp, klämma i sig en stående frukost och försvinna åt olika håll så snabbt. Fantastiskt. Så morgondoppet, och tandborstningen på sina håll, föll bort av denna enkla anledning. Fast disken stod ju kvar.
Tog jycken på promenad i stället för att diska. Inget att rapportera förutom fyra stavgångare i bredd med en sammanlagd ålder på sidådär 420 år. Undan gick det också. Jycken och jag stod stilla och såg på med hakan vid knäna respektive tassarna.
Annars är det mest en transportsträcka till matchen i kväll på Söderstadion. Förslagsvis spelar Covic, Sulan, Schleebrügge, Jensen, Stoor, Aubynn, Petter, Micke J, Furuseth, Runaldo och Paulinho och på bänken Rytterbro, David, Erkan, Micke A och Samba. Sulan lägger alla frisparkar. Varav två i mål. Och Hella får springa ärevarv så gott han kan under hela matchen.
Hur det än går råder inget tvivel om att Bajen är bäst i stan.
Nu ska jag diska.
Tog jycken på promenad i stället för att diska. Inget att rapportera förutom fyra stavgångare i bredd med en sammanlagd ålder på sidådär 420 år. Undan gick det också. Jycken och jag stod stilla och såg på med hakan vid knäna respektive tassarna.
Annars är det mest en transportsträcka till matchen i kväll på Söderstadion. Förslagsvis spelar Covic, Sulan, Schleebrügge, Jensen, Stoor, Aubynn, Petter, Micke J, Furuseth, Runaldo och Paulinho och på bänken Rytterbro, David, Erkan, Micke A och Samba. Sulan lägger alla frisparkar. Varav två i mål. Och Hella får springa ärevarv så gott han kan under hela matchen.
Hur det än går råder inget tvivel om att Bajen är bäst i stan.
Nu ska jag diska.
söndag, oktober 16, 2005
Churchills alla efterföljare
Winston Churchill tackade de få för allt de gjort för de många. Det var snyggt gjort, på många sätt, inte bara stilistiskt, och värt att applådera. Alla kan åstadkomma sin egen variant på temat. ”Aldrig har så få förstört för så många”, är ett exempel. Just denna allusion på den cigarrökande statsmannen och Nobelpristagaren i litteratur är intressant och öppen för tolkningar: de få som förstör kan lika gärna vara avsändarna. Frågan är förstås om avsändarna begriper det.
Som vanligt har jag ägnat valda delar av helgmorgnarna åt att hoppa i böljan den grå av den enkla anledningen att det ingjuter kraft och mannamod i den trötte fan som står där på bryggan. I morse var det extra sorgligt. Det kan också ha varit årets sista morgondopp, tyvärr. Och, jag vet: Aldrig har så lite betytt så lite för så många. Men ändå.
Hösten är här, nämligen, på riktigt. Snart återstår bara väntan.
Jycken och jag forsar fram genom alla löv och lyssnar till den stora tomheten. En vindil och kastanjerna bombarderas oss med sina fallande projektiler. Grenar syns spreta mot den gråsjaskiga himlen. Plötsligt ser vi saker som vi inte sett sen i våras.
I morgon är årets sista chans att se allsvensk fotboll på Söderstadion. Det är också ett slags sorg. Bajen måste som vanligt vinna – men ändå inte, säger några eftersom det innebär att guldet spelas i händerna på ett annat lag av kategorin onämnbara. Det är nu inget att bry sig om. Det är Bajen som räknas.
Mikael Hellström har förärats en snygg halsduk. Hösten är ju här, så det finns med andra ord två anledningar att införskaffa den. Om någon undrar över det första skälet så avtackas Hella kvart i sju i morgon på Söderstadion.
Vad kan man göra för att muntra upp sig själv och andra? Man kan till exempel applådera det som är bra för att ingjuta kraft och mannamod i sig själv och andra (eller för all del kvinnomod om man nu ska tänka lite vidare än på enbart fotboll och sina egna små sorger och för att hänga med i utvecklingen). Inte tvärtom. Ett annat tips är att hyra Picassos äventyr på närmaste välsorterade bibliotek för tjugo spänn. Sen har man rullen en hel vecka att ta till om man behöver annat att tänka på än det som ständigt gnager. Den är emellanåt genialico. Och språket är sådant att inte bara barnen utan även jag förstår vad det handlar om (även om jag får förklara för dem vem Paavo Nurmi var, för övrigt en underbar scen). Med andra ord: som en riktigt god, kärleksfullt handrullad feting till cigarr.
Som vanligt har jag ägnat valda delar av helgmorgnarna åt att hoppa i böljan den grå av den enkla anledningen att det ingjuter kraft och mannamod i den trötte fan som står där på bryggan. I morse var det extra sorgligt. Det kan också ha varit årets sista morgondopp, tyvärr. Och, jag vet: Aldrig har så lite betytt så lite för så många. Men ändå.
Hösten är här, nämligen, på riktigt. Snart återstår bara väntan.
Jycken och jag forsar fram genom alla löv och lyssnar till den stora tomheten. En vindil och kastanjerna bombarderas oss med sina fallande projektiler. Grenar syns spreta mot den gråsjaskiga himlen. Plötsligt ser vi saker som vi inte sett sen i våras.
I morgon är årets sista chans att se allsvensk fotboll på Söderstadion. Det är också ett slags sorg. Bajen måste som vanligt vinna – men ändå inte, säger några eftersom det innebär att guldet spelas i händerna på ett annat lag av kategorin onämnbara. Det är nu inget att bry sig om. Det är Bajen som räknas.
Mikael Hellström har förärats en snygg halsduk. Hösten är ju här, så det finns med andra ord två anledningar att införskaffa den. Om någon undrar över det första skälet så avtackas Hella kvart i sju i morgon på Söderstadion.
Vad kan man göra för att muntra upp sig själv och andra? Man kan till exempel applådera det som är bra för att ingjuta kraft och mannamod i sig själv och andra (eller för all del kvinnomod om man nu ska tänka lite vidare än på enbart fotboll och sina egna små sorger och för att hänga med i utvecklingen). Inte tvärtom. Ett annat tips är att hyra Picassos äventyr på närmaste välsorterade bibliotek för tjugo spänn. Sen har man rullen en hel vecka att ta till om man behöver annat att tänka på än det som ständigt gnager. Den är emellanåt genialico. Och språket är sådant att inte bara barnen utan även jag förstår vad det handlar om (även om jag får förklara för dem vem Paavo Nurmi var, för övrigt en underbar scen). Med andra ord: som en riktigt god, kärleksfullt handrullad feting till cigarr.
lördag, oktober 15, 2005
Men ändå lite grann som en thriller
Visst är allt underligt?
Fredag kväll och numera lördag natt och äldsta sonen är slut efter en hård vecka och sover sen åtta i stället för att syssla med dumheter. Övriga inklusive jycken passade på att just denna dag packa in sig i bilen och försöka passera den rammade Essingeleden för att ta sig till Järna för diverse lajbans men hamnade i tröstlösa köer eftersom alla andra också försökte böka sig fram via alternativa vägar igenom stan. Men de gav inte upp utan tog sig fram (med kvinnan vid ratten). Själv låg jag på sofflocket och tröttnade mitt i filmen Mitt stora feta grekiska bröllop. Eller om det var Mitt feta grekiska stora bröllop. Hur som helst saknade den humor och substans. Men vem gör inte det?
Det är kallt ute och stjärnklart, men jag tänder en tagg och funderar på saken. Timbro, till exempel, är en så kallad tankesmedja och sorterar under egenintresset – och då förstår man hur kul det måste vara att jobba där. Bland annat ger man ut korrekt litteratur eller olika rapporter om att svenskarna är vilseförda eller inte vet nåt om till exempel världens utveckling. Eller vad som är feminism. För att muntra upp sig själva och ha nåt att göra har gossarna på lagret skickat en korrekt bok till diverse folk. Urvalsprincipen är obekant, men troligen kliar man vissa korrekta personer på ryggen och gör sig lustig över andra (med den så kallade glimten i ögat: det är ju en tankesmedja, och man har ju gubevars viktiga saker för sig eftersom man sett ljuset). Genus-Tiina (hädanefter gemenligen kallad G-T) är en av dem som får bok och följebrev författat av avdelningens lustigkurre. G-T går i taket när hon får ”thrillern” i brevlådan och polisanmäler det hela eftersom hon ”känner igen Gudfadern när han talar”: i följebrevet står det enligt G-T ”en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.”
Och det kan ju låta otäckt.
Men hon har missat tre ord: “där den ena efter den andra hoppar av och försvinner”. Om man får tro tankesmedjans version av brevet.
Det låter i mina öron också otäckt. Jag har läst en och annan thriller och hårdkokt deckare och vet vad ordet försvinner kan betyda.
Och nu har alltså G-T hoppat av åtminstone Fi.
Författaren till boken som gossarna skickat ut är Ayn Rand och boken heter Och världen skälvde (det låter nästan som en Hemingwaysk samlagsbeskrivning under spanska inbördeskriget men skulle för all del kunna vara titeln på en deckare av låt säga Kjell Eriksson). Timbro påstår att det är en klassisk idébok (den utkom 1957). Rubriken på Aftonbladets recension i vintras av tankesmedjans nyutgåva löd ”Våta drömmar för en bakfull höger”, så det kanske stämmer. Om innehållet skrev recensenten bland annat att ”marknadsliberalismen får en sadomasochistisk vällustig karaktär när övermänniskorna möts och befrämjar sina egenintressen”. Hur som helst verkar det inte vara mycket till thriller över det hela. Eller ens Hemingway: ”Med så mycket övermänniskoideal, tävlan och egenintresse blir det svårt att få till ett vanligt samlag.”
Inte nog med det: Det handlar om mer än 1200 sidor.
1200 sidor? Idébok eller ej, för att ta sig igenom en sån textmassa behövs åtminstone ett vanligt hederligt stånkande missionärsknull utan baktankar nånstans vid 600 sidor. Annars får det vara.
Men frågan kvarstår: Varför försvinner de som hoppar av?
Och kan man verkligen lita på folk som jobbar på en tankesmedja som påstår sig ha sett ljuset? Vad är dom ute efter? Egentligen?
Fredag kväll och numera lördag natt och äldsta sonen är slut efter en hård vecka och sover sen åtta i stället för att syssla med dumheter. Övriga inklusive jycken passade på att just denna dag packa in sig i bilen och försöka passera den rammade Essingeleden för att ta sig till Järna för diverse lajbans men hamnade i tröstlösa köer eftersom alla andra också försökte böka sig fram via alternativa vägar igenom stan. Men de gav inte upp utan tog sig fram (med kvinnan vid ratten). Själv låg jag på sofflocket och tröttnade mitt i filmen Mitt stora feta grekiska bröllop. Eller om det var Mitt feta grekiska stora bröllop. Hur som helst saknade den humor och substans. Men vem gör inte det?
Det är kallt ute och stjärnklart, men jag tänder en tagg och funderar på saken. Timbro, till exempel, är en så kallad tankesmedja och sorterar under egenintresset – och då förstår man hur kul det måste vara att jobba där. Bland annat ger man ut korrekt litteratur eller olika rapporter om att svenskarna är vilseförda eller inte vet nåt om till exempel världens utveckling. Eller vad som är feminism. För att muntra upp sig själva och ha nåt att göra har gossarna på lagret skickat en korrekt bok till diverse folk. Urvalsprincipen är obekant, men troligen kliar man vissa korrekta personer på ryggen och gör sig lustig över andra (med den så kallade glimten i ögat: det är ju en tankesmedja, och man har ju gubevars viktiga saker för sig eftersom man sett ljuset). Genus-Tiina (hädanefter gemenligen kallad G-T) är en av dem som får bok och följebrev författat av avdelningens lustigkurre. G-T går i taket när hon får ”thrillern” i brevlådan och polisanmäler det hela eftersom hon ”känner igen Gudfadern när han talar”: i följebrevet står det enligt G-T ”en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.”
Och det kan ju låta otäckt.
Men hon har missat tre ord: “där den ena efter den andra hoppar av och försvinner”. Om man får tro tankesmedjans version av brevet.
Det låter i mina öron också otäckt. Jag har läst en och annan thriller och hårdkokt deckare och vet vad ordet försvinner kan betyda.
Och nu har alltså G-T hoppat av åtminstone Fi.
Författaren till boken som gossarna skickat ut är Ayn Rand och boken heter Och världen skälvde (det låter nästan som en Hemingwaysk samlagsbeskrivning under spanska inbördeskriget men skulle för all del kunna vara titeln på en deckare av låt säga Kjell Eriksson). Timbro påstår att det är en klassisk idébok (den utkom 1957). Rubriken på Aftonbladets recension i vintras av tankesmedjans nyutgåva löd ”Våta drömmar för en bakfull höger”, så det kanske stämmer. Om innehållet skrev recensenten bland annat att ”marknadsliberalismen får en sadomasochistisk vällustig karaktär när övermänniskorna möts och befrämjar sina egenintressen”. Hur som helst verkar det inte vara mycket till thriller över det hela. Eller ens Hemingway: ”Med så mycket övermänniskoideal, tävlan och egenintresse blir det svårt att få till ett vanligt samlag.”
Inte nog med det: Det handlar om mer än 1200 sidor.
1200 sidor? Idébok eller ej, för att ta sig igenom en sån textmassa behövs åtminstone ett vanligt hederligt stånkande missionärsknull utan baktankar nånstans vid 600 sidor. Annars får det vara.
Men frågan kvarstår: Varför försvinner de som hoppar av?
Och kan man verkligen lita på folk som jobbar på en tankesmedja som påstår sig ha sett ljuset? Vad är dom ute efter? Egentligen?
fredag, oktober 14, 2005
Vi läser in oss på verkligheten
Tänk i en nära framtid när alla bara är gränslöst vad som helst och bara gör det dom vill och ingen är man och ingen är kvinna och vem som helst kan bli professor efter eget skön och allt bara är en social konstruktion där luften är fylld av stekta sparvar som kommer flygande. Det låter väl som en våt vit medelklassares dröm?
Men vem ska steka sparvarna? Nån i Långtbortistan?
Morgondoppet begicks i ett rosa skimmer. Solen som så här års har tydliga besvär att komma upp i tid mötte lätta dimmoln och däremellan cyanblå himmel över ett mörkgrått vatten som om någon lagt Photoshops fotofilter i rött med 25 procents täthet över hela rasket. Kanske gud kan Photoshop?
Jyckens morgonpromenad tog sin tid eftersom jag var tvungen att ta vägen om morgontidiga Ica för att inhandla rökverk. Kvällstidningarna var sena, så jag har ingen aning om vad som hänt i världen. Men till slut kunde jag tända en tagg med en balja latte och konstatera att vi ser saker på olika sätt.
Hur var det egentligen i Börssalen i går när mannen som gett sekreterarna ett ansikte förkunnade Akademiens dom över vår litterära samtid? Enligt DN gastar någon i god ordning ”Äntligen” (även om det inte var han som kunde ha tagit patent på uttrycket) och publiken brakar loss i en spontan applåd, medan Svenskan berättar att ingen ropade ”Äntligen” och stämningen närmast får karaktäriseras som snopen. Det kan vara bra att veta att de olika beskrivningarna inte har något med genusfrågan att göra, mig veterligen, eftersom alla som var där för att förmedla händelsen heter Anna, Eva och Lina.
Harold Pinter föredrar cricket framför sex, även om sex trots allt tycks komma högt upp på listan över karlns favoritsysselsättningar. Men ändå. Cricket? Är det verkligen en… manlig sysselsättning?
Jag förlåter honom. Förutom sin litterära förmåga har han även många andra goda kvaliteter.
"There are no hard distinctions between what is real and what is unreal, nor between what is true and what is false. A thing is not necessarily either true or false; it can be both true and false."
Just det. Och det betyder i sin tur att ta ställning.
"We must pay attention to what is being done in our name."
Exakt. Som att se sig om i världen. Är den verkligen svart och vit? Det kan finnas fler bovar än de som utsetts till skurkar. Och lita inte på dem som målar upp verkligheten i ett rosa skimmer. Eller i mänsklighetens namn ser sig som uttolkare av rätt och fel. Och vem kan inte annat än hålla med:
"US foreign policy could be best defined as follows: kiss my arse or I’ll kick your head in."
Dagens tips är alltså att besöka http://www.haroldpinter.org/
Apropå läsvärda aktualiteter och problemställningen Kan det verkligen vara sant? gick Maria-Pia Boëthius i den mediedramaturgiska fällan när hon i sin debattartikel i Svenskan häromsistens om att "kvinnan" håller på att byta skepnad i vårt land gav utrymme för spekulationer om vilken som var den lysande bok som hon nyligen läst. Sånt ger lika höga vågor som frågan om vem som får Nobelpriset. Eller vem som är riktig feminist. Fast här fanns bara två alternativ. Och lika bra. Och som jag tidigare sagt: Jag litar fullt ut på henne.
Jag vet inte vad hon tycker om det eftersom jag inte känner henne på annat sätt än genom hennes skrivande men Maria-Pia är vad jag skulle kalla en riktig kvinna.
Så i dag slår vi ett slag för själva läsandet: den som är intresserad av vad hon ville säga rekommenderas att läsa själva artikeln. Den är... lysande.
Men vem ska steka sparvarna? Nån i Långtbortistan?
Morgondoppet begicks i ett rosa skimmer. Solen som så här års har tydliga besvär att komma upp i tid mötte lätta dimmoln och däremellan cyanblå himmel över ett mörkgrått vatten som om någon lagt Photoshops fotofilter i rött med 25 procents täthet över hela rasket. Kanske gud kan Photoshop?
Jyckens morgonpromenad tog sin tid eftersom jag var tvungen att ta vägen om morgontidiga Ica för att inhandla rökverk. Kvällstidningarna var sena, så jag har ingen aning om vad som hänt i världen. Men till slut kunde jag tända en tagg med en balja latte och konstatera att vi ser saker på olika sätt.
Hur var det egentligen i Börssalen i går när mannen som gett sekreterarna ett ansikte förkunnade Akademiens dom över vår litterära samtid? Enligt DN gastar någon i god ordning ”Äntligen” (även om det inte var han som kunde ha tagit patent på uttrycket) och publiken brakar loss i en spontan applåd, medan Svenskan berättar att ingen ropade ”Äntligen” och stämningen närmast får karaktäriseras som snopen. Det kan vara bra att veta att de olika beskrivningarna inte har något med genusfrågan att göra, mig veterligen, eftersom alla som var där för att förmedla händelsen heter Anna, Eva och Lina.
Harold Pinter föredrar cricket framför sex, även om sex trots allt tycks komma högt upp på listan över karlns favoritsysselsättningar. Men ändå. Cricket? Är det verkligen en… manlig sysselsättning?
Jag förlåter honom. Förutom sin litterära förmåga har han även många andra goda kvaliteter.
"There are no hard distinctions between what is real and what is unreal, nor between what is true and what is false. A thing is not necessarily either true or false; it can be both true and false."
Just det. Och det betyder i sin tur att ta ställning.
"We must pay attention to what is being done in our name."
Exakt. Som att se sig om i världen. Är den verkligen svart och vit? Det kan finnas fler bovar än de som utsetts till skurkar. Och lita inte på dem som målar upp verkligheten i ett rosa skimmer. Eller i mänsklighetens namn ser sig som uttolkare av rätt och fel. Och vem kan inte annat än hålla med:
"US foreign policy could be best defined as follows: kiss my arse or I’ll kick your head in."
Dagens tips är alltså att besöka http://www.haroldpinter.org/
Apropå läsvärda aktualiteter och problemställningen Kan det verkligen vara sant? gick Maria-Pia Boëthius i den mediedramaturgiska fällan när hon i sin debattartikel i Svenskan häromsistens om att "kvinnan" håller på att byta skepnad i vårt land gav utrymme för spekulationer om vilken som var den lysande bok som hon nyligen läst. Sånt ger lika höga vågor som frågan om vem som får Nobelpriset. Eller vem som är riktig feminist. Fast här fanns bara två alternativ. Och lika bra. Och som jag tidigare sagt: Jag litar fullt ut på henne.
Jag vet inte vad hon tycker om det eftersom jag inte känner henne på annat sätt än genom hennes skrivande men Maria-Pia är vad jag skulle kalla en riktig kvinna.
Så i dag slår vi ett slag för själva läsandet: den som är intresserad av vad hon ville säga rekommenderas att läsa själva artikeln. Den är... lysande.
torsdag, oktober 13, 2005
Ingenting går upp mot en riktig film
Dagen är räddad. Järngänget är utsett som ska ge oss VM-guld nästa sommar. Fem spelare sjöng inte med i nationalsången i går på Råsunda inför matchen mot Island, enligt tidningen City (och då talar vi om den svenska): Henrik Larsson, Alexander Östlund, Teddy Lucic, Tobias Linderoth och Zlatan Ibrahimovic. Inget larv, alltså. Det är såna lirare som får mitt svenska hjärta att klappa stolt.
Morgondoppet var, som sig bör, en utmaning. Men en barnlek för en riktig karl: är man väl i är det bara att ta sig upp. Jyckens morgonpromenad skedde dessutom utan krusiduller, där en dalmatiner gjorde henne sällskap. Det såg snyggt ut när de for som jehun genom färgglada höstlöv. Ja, det var lika snyggt som om det var en scen i en… film.
Annars är allt som vanligt. Förutom att Akademiens ledamöter – som jag tidigare konstaterat inte längre orkar läsa tjocka romaner eller tunna dikthäften för att hitta lämpliga kandidater till Nobelpriset i litteratur, utom möjligen året efter det att pristagaren har utsetts – i år tog ännu ett steg på den nya vägen: de hyrde en rulle och kollade in vem som skrivit manuset. Nån i gänget tog alltså med sig sin guldpeng och hyrde Den franske löjtnantens hjärta och till det en påse chips och sen var alla överens om att manuset, som alltså är baserat på en bok av John Fowles men skrivet av en annan jeppe, förtjänade att prisbelönas.
Vem vet, nästa år kanske dom hyr The Shining. Och ger priset till allas vår Jack för att han så väl visar vad som händer om man försöker skriva en bok.
Inte alla var närvarande, förresten. En av ledamöterna kommer följaktligen att se rullen först nästa höst och avgå i protest i början av oktober. Anledningen lär vara genusperspektivet i filmen.
Apropå avhopp har Fi-Tiina lämnat ett av skeppen, eller resterna av det, nämligen Fi, för att rädda den andra farkosten, nämligen genusperspektivet och universiteten, från att dels komma i orätta händer (alla dom andra som också vill kalla sig feminister), dels sänkas i sank för gott (”alla vägar tycks leda till Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida”). Hon får rejält med utrymme på DN Debatt för att tala om sakernas tillstånd. Däremot talar hon inte om vilken bok som Timbro hotat henne med och som hon har polisanmält, förutom att det är en thriller. Nu var det visserligen följebrevet som fick Fi-Tiina att ”utan att vara någon större anhängare av maffiafilmer” känna igen ”Gudfadern när han talar” – men vilken är boken? Har någon över huvud taget läst den? Finns den på video?
Att Susanna Popova får en släng av sleven är väl helt naturligt och inte mycket att orda om. Och om ”Ebba Witt-Brattströms häpnadsväckande uttalanden” står att läsa att de ”var utgångspunkten för en sällan skådad våg av homofobi”.
Och då är vi där igen – och det som är så skönt med det här med genus: det går att applicera på allting. Ingen går säker.
Fast en sak är säker och ingenting att skämta om: Av Timbro kan man vänta sig vad som helst.
En annan sak: Nu får Expressen börja skriva Genus-Tiina i stället.
Inte nog med det, just nu får jag veta att jag vunnit 667.248.26 euro på min mejladress genom Euromillion Loteria Espanol. Hur vet jag det? Jag fick ett mejl om saken! Snacka om flyt! Och jag som gått och surat på den där jävla gotlänningen som vann 122 mille på lotto i helgen.
Jag vet inte, men allt är som i en… film.
Och på måndag kommer Hella att hyllas på Söderstadion. Det, om något, är nåt att att skriva hem om.
Morgondoppet var, som sig bör, en utmaning. Men en barnlek för en riktig karl: är man väl i är det bara att ta sig upp. Jyckens morgonpromenad skedde dessutom utan krusiduller, där en dalmatiner gjorde henne sällskap. Det såg snyggt ut när de for som jehun genom färgglada höstlöv. Ja, det var lika snyggt som om det var en scen i en… film.
Annars är allt som vanligt. Förutom att Akademiens ledamöter – som jag tidigare konstaterat inte längre orkar läsa tjocka romaner eller tunna dikthäften för att hitta lämpliga kandidater till Nobelpriset i litteratur, utom möjligen året efter det att pristagaren har utsetts – i år tog ännu ett steg på den nya vägen: de hyrde en rulle och kollade in vem som skrivit manuset. Nån i gänget tog alltså med sig sin guldpeng och hyrde Den franske löjtnantens hjärta och till det en påse chips och sen var alla överens om att manuset, som alltså är baserat på en bok av John Fowles men skrivet av en annan jeppe, förtjänade att prisbelönas.
Vem vet, nästa år kanske dom hyr The Shining. Och ger priset till allas vår Jack för att han så väl visar vad som händer om man försöker skriva en bok.
Inte alla var närvarande, förresten. En av ledamöterna kommer följaktligen att se rullen först nästa höst och avgå i protest i början av oktober. Anledningen lär vara genusperspektivet i filmen.
Apropå avhopp har Fi-Tiina lämnat ett av skeppen, eller resterna av det, nämligen Fi, för att rädda den andra farkosten, nämligen genusperspektivet och universiteten, från att dels komma i orätta händer (alla dom andra som också vill kalla sig feminister), dels sänkas i sank för gott (”alla vägar tycks leda till Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida”). Hon får rejält med utrymme på DN Debatt för att tala om sakernas tillstånd. Däremot talar hon inte om vilken bok som Timbro hotat henne med och som hon har polisanmält, förutom att det är en thriller. Nu var det visserligen följebrevet som fick Fi-Tiina att ”utan att vara någon större anhängare av maffiafilmer” känna igen ”Gudfadern när han talar” – men vilken är boken? Har någon över huvud taget läst den? Finns den på video?
Att Susanna Popova får en släng av sleven är väl helt naturligt och inte mycket att orda om. Och om ”Ebba Witt-Brattströms häpnadsväckande uttalanden” står att läsa att de ”var utgångspunkten för en sällan skådad våg av homofobi”.
Och då är vi där igen – och det som är så skönt med det här med genus: det går att applicera på allting. Ingen går säker.
Fast en sak är säker och ingenting att skämta om: Av Timbro kan man vänta sig vad som helst.
En annan sak: Nu får Expressen börja skriva Genus-Tiina i stället.
Inte nog med det, just nu får jag veta att jag vunnit 667.248.26 euro på min mejladress genom Euromillion Loteria Espanol. Hur vet jag det? Jag fick ett mejl om saken! Snacka om flyt! Och jag som gått och surat på den där jävla gotlänningen som vann 122 mille på lotto i helgen.
Jag vet inte, men allt är som i en… film.
Och på måndag kommer Hella att hyllas på Söderstadion. Det, om något, är nåt att att skriva hem om.
onsdag, oktober 12, 2005
Nobelpriset nästa?
Segheten övervinner allt. Även över dagens pensum, som är märkt av bloggandets bistra villkor: alla kan skriva om allt – och om ingenting. Så kunde Platon skriva sina dialoger, så kan väl jag skriva mina:
”Jag har i alla fall morgondoppat mig.”
Än sen? Joakim von Anka brukar bada i pengar.
”Men jag har lagat mat till ungarna.”
Och? Tänk på Biafra.
”Jag men, har just gått på kvällspromenad med jycken.”
Blev världen bättre för det? Du tog ju inte ens upp högen som hon lämnade efter sig.
”Men det var ju för att hon gjorde ifrån långt inne bland buskarna.”
Där ser du. Inte ens det klarar du av. Din latmask, infantila ögontjänare och politiskt korrekta jävel: Har du över huvud taget gjort nåt vettigt i dag?
”Räknas tjugo armhävningar?”
För lite, fjant! Gör två hundra! Minst!
”Men jag tänkte gå över till grannen och titta på Sverige–Island…”
Snyltare! Stanna hemma och lägg barn!
”Jag tänkte att dom skulle få följa med.”
Det är såna som du som ger minsta motståndets lag ett ansikte!
”Men tänk om Tjeckien tar in hela målskillnaden, 15 mål?”
Då är det ditt fel! Du som tror att man kan skylla allt som går åt helvete på att man har vaknat på fel sida!
Manu propria
Filosofen
”Jag har i alla fall morgondoppat mig.”
Än sen? Joakim von Anka brukar bada i pengar.
”Men jag har lagat mat till ungarna.”
Och? Tänk på Biafra.
”Jag men, har just gått på kvällspromenad med jycken.”
Blev världen bättre för det? Du tog ju inte ens upp högen som hon lämnade efter sig.
”Men det var ju för att hon gjorde ifrån långt inne bland buskarna.”
Där ser du. Inte ens det klarar du av. Din latmask, infantila ögontjänare och politiskt korrekta jävel: Har du över huvud taget gjort nåt vettigt i dag?
”Räknas tjugo armhävningar?”
För lite, fjant! Gör två hundra! Minst!
”Men jag tänkte gå över till grannen och titta på Sverige–Island…”
Snyltare! Stanna hemma och lägg barn!
”Jag tänkte att dom skulle få följa med.”
Det är såna som du som ger minsta motståndets lag ett ansikte!
”Men tänk om Tjeckien tar in hela målskillnaden, 15 mål?”
Då är det ditt fel! Du som tror att man kan skylla allt som går åt helvete på att man har vaknat på fel sida!
Manu propria
Filosofen
tisdag, oktober 11, 2005
Läsning för oinvigda
Badat. Det är kallt, men inget biter på en morgontrött viking au naturel. Eller om man så vill: det är inte tillräckligt kallt ännu. Matten och jycken har funnit varandra, så det blev ingen morgonpromenad för egen del. Och kaffet är slut, inga bönor, ingenting, så det blev att desperat öppna nån gammal presentförpackning som stått på hyllan några år: kardemummakaffe. Sådär, om jag ska vara ärlig.
Expressen har kommit på den smarta förkortningen Fi-Tiina, typ Robinson-Linda eller Farmen-Greta eller Paradise-Natacha alltså. Fast det som dom räknat ut på Expressen är att Fi-Tiina också kan ge andra konnotationer. Som om det inte räckte som det är.
Till saken: jag känner igen mig i Expressens artikel om Fi-Tiina. Jag känner också ett allmänt missnöje med innehållet i massmedierna och all hets från olika kanter. Tro mig: är det inte det ena så är det det andra. Fi-Tiina har gjort slag i saken och polisanmält hela rubbet, ”men vi hittar inte något brottsligt i det”, säger Jens Mårtensson på Södermalmspolisen enligt Expressen. Det var synd. Jag anser att vi tar allmänt missnöje med sakernas tillstånd lite för lite på allvar.
Enligt samma artikel ska hon även ha känt sig hotad av en bok som tankesmedjan Timbro skickat hem till henne. Vad kan det vara för bok? undrar den oinvigde. Vad har den gjort, och vad gör den? Att Timbros alla Bror Duktiga desperat vill ändra på folk och fä är ju ingen nyhet, men att skicka hem böcker till folk med uppgift att hota dem?
Böcker har som bekant många sidor – en är att få upp ögonen på folk. Akademi-Knut har till exempel hoppat av akademin i protest mot förra årets pristagare i litteratur Elfriede Jelinek. Anledningen? Han har läst hennes böcker.
Så nu vet vi: ingen har läst årets Nobelpristagare i litteratur. Åtminstone inte i Svenska akademien. En anledning är att ledamöterna väntar på att böckerna ska reas ut sommaren året efter.
Nä, i dag har jag faktiskt annat för mig än att sitta här och svamla.
Expressen har kommit på den smarta förkortningen Fi-Tiina, typ Robinson-Linda eller Farmen-Greta eller Paradise-Natacha alltså. Fast det som dom räknat ut på Expressen är att Fi-Tiina också kan ge andra konnotationer. Som om det inte räckte som det är.
Till saken: jag känner igen mig i Expressens artikel om Fi-Tiina. Jag känner också ett allmänt missnöje med innehållet i massmedierna och all hets från olika kanter. Tro mig: är det inte det ena så är det det andra. Fi-Tiina har gjort slag i saken och polisanmält hela rubbet, ”men vi hittar inte något brottsligt i det”, säger Jens Mårtensson på Södermalmspolisen enligt Expressen. Det var synd. Jag anser att vi tar allmänt missnöje med sakernas tillstånd lite för lite på allvar.
Enligt samma artikel ska hon även ha känt sig hotad av en bok som tankesmedjan Timbro skickat hem till henne. Vad kan det vara för bok? undrar den oinvigde. Vad har den gjort, och vad gör den? Att Timbros alla Bror Duktiga desperat vill ändra på folk och fä är ju ingen nyhet, men att skicka hem böcker till folk med uppgift att hota dem?
Böcker har som bekant många sidor – en är att få upp ögonen på folk. Akademi-Knut har till exempel hoppat av akademin i protest mot förra årets pristagare i litteratur Elfriede Jelinek. Anledningen? Han har läst hennes böcker.
Så nu vet vi: ingen har läst årets Nobelpristagare i litteratur. Åtminstone inte i Svenska akademien. En anledning är att ledamöterna väntar på att böckerna ska reas ut sommaren året efter.
Nä, i dag har jag faktiskt annat för mig än att sitta här och svamla.
måndag, oktober 10, 2005
Ännu ett inlägg
Inget snack: morgonbad. Men jyckens promenad tog matten hand om. Sen har ingenting hänt. Mer än att jag och min studiekamrat på idéhistorian hummande funderat på om man får pluspoäng på tentan om man skriver ab i stället för av Aquino. Jag snackar alltså om Thomas. Sen har yngste sonen haft fotbollsträning. Själv lånade jag en boll och tränade inlägg. Det gick hyggligt, men så stod jag också still och måttade.
Anledningen är naturligtvis Alexander Östlunds två (2) inlägg mot Kroatien som inte var så bra, om man säger (själv står jag för att dom höll allsvensk klass). Men att det är just Östlund som kommer farande på kanten och nu misslyckades med två (2) inlägg tycks få fotbollsrabulisterna i medierna att gå i taket. Jag vet inte hur många konstiga passningar alla andra bidrog med i det svenska laget, för att inte tala om allt annat konstigt dom hade för sig på planen, men det har som oftast mindre betydelse. Vissa spelare är tydligen dömda på förhand. Det var tydligen det enda Östlund gjorde på planen. DN:s tyckare tycker till och med att vem som helst som vill åka till Tyskland, sjunga du gamla du fria och lira lite boll har en bra chans att ta ytterbackplatsen i VM-truppen. För att ta ett exempel.
Östlund är möjligen inte någon Cafu. Men jag minns en gång när jag såg Cafu på burken. En (1) gång kom han farande längs kanten och slog ett inlägg, och det höll också god allsvensk klass. Frågan är om det fortfarande har landat.
Men visst, hade Cafu varit svensk, så hade han kanske spelat högerback i landslaget. Men det är inte säkert.
Annars var Teddy Lucic bäst, trots att han är minst av allt grönvit. Att snurra upp honom var ingen konst för Bajen i bägge matcherna i årets allsvenska, och jag skulle tro att Falkenbergs anfallare skulle få till det om han lirade i exempelvis Bromölla. Eller var som helst i anonymiteten. Men i landslaget är han kalasbra – av den enkla anledningen att han gör det han ska.
Och numera slipper han komma farande längs kanten och slå inlägg.
Anledningen är naturligtvis Alexander Östlunds två (2) inlägg mot Kroatien som inte var så bra, om man säger (själv står jag för att dom höll allsvensk klass). Men att det är just Östlund som kommer farande på kanten och nu misslyckades med två (2) inlägg tycks få fotbollsrabulisterna i medierna att gå i taket. Jag vet inte hur många konstiga passningar alla andra bidrog med i det svenska laget, för att inte tala om allt annat konstigt dom hade för sig på planen, men det har som oftast mindre betydelse. Vissa spelare är tydligen dömda på förhand. Det var tydligen det enda Östlund gjorde på planen. DN:s tyckare tycker till och med att vem som helst som vill åka till Tyskland, sjunga du gamla du fria och lira lite boll har en bra chans att ta ytterbackplatsen i VM-truppen. För att ta ett exempel.
Östlund är möjligen inte någon Cafu. Men jag minns en gång när jag såg Cafu på burken. En (1) gång kom han farande längs kanten och slog ett inlägg, och det höll också god allsvensk klass. Frågan är om det fortfarande har landat.
Men visst, hade Cafu varit svensk, så hade han kanske spelat högerback i landslaget. Men det är inte säkert.
Annars var Teddy Lucic bäst, trots att han är minst av allt grönvit. Att snurra upp honom var ingen konst för Bajen i bägge matcherna i årets allsvenska, och jag skulle tro att Falkenbergs anfallare skulle få till det om han lirade i exempelvis Bromölla. Eller var som helst i anonymiteten. Men i landslaget är han kalasbra – av den enkla anledningen att han gör det han ska.
Och numera slipper han komma farande längs kanten och slå inlägg.
söndag, oktober 09, 2005
Mindre attack, mera chock
Efter att ha avverkat nästan alla tänkbara slags attacker för att beskriva diverse händelser i vår avlånga ankdamm har Aftonbladet även lyckats få till en naziattack. Martin Timell har nämligen gjort en sådan, till råga på allt på allas vår Carola, om man får tro kvällsdraken.
Vad ord betyder och vad de innebär har väl aldrig varit någon av valda delar av pressens starkaste sidor. Kunde de inte ha använt Timells attackchock på Carola i stället? Två flugor i en smäll.
När vi ändå är inne på ämnet: här kommer en favorit i repris.
PS. Hade jag varit anvarig utgivare hade jag just i det senare fallet krävt att få ändra till onanichock. Eller möjligen chockonani. Mera chock, mindre attack, alltså.
Vad ord betyder och vad de innebär har väl aldrig varit någon av valda delar av pressens starkaste sidor. Kunde de inte ha använt Timells attackchock på Carola i stället? Två flugor i en smäll.
När vi ändå är inne på ämnet: här kommer en favorit i repris.
PS. Hade jag varit anvarig utgivare hade jag just i det senare fallet krävt att få ändra till onanichock. Eller möjligen chockonani. Mera chock, mindre attack, alltså.
Alla dessa godsaker
Badat så klart. Ruggigt skönt. Snudd på perverst. Sån är jag: snudd på pervers. Men jag vaknar sannerligen. En anledning är förstås att grannfrun berättade framför teven under Kroatienmatchen som jag och barnen såg hos grannarna eftersom vi inte har den den där underliga kanalen TV3 att hon gjort detsamma i går eftermiddag, men nu är det alltså jag som kopplat greppet igen.
Annars kan morgonpromenaderna te sig lätt bisarra: Jycken förväntar sig en hundgodis varje gång hon hoppar upp på ett större stenblock. Promenadstigarna är kantade av sådana. Känner mig lite grann som Perverse Pavlov när jag går där med fickan full med godsaker, men det är inte jag som lärt henne att sitta vackert i utbyte mot små munsbitar av torkad lever, det måste vara matten.
Nån sade en gång: ”Du vet inte hur det är att hata sitt kön.” Nej, det vet jag inte. Men det är också därför som jag oförbehållsamt erkänner: underhållning är kanske opium för folket men själv är jag snudd på perverst förtjust i Feministiskt initiativ. Ja, jag vet att jag inte är normal. Jag är inte intresserad av underhållningen som bjuds längs den normalperversa vägen som vi alla anbefalles att vandra så fort vi knäpper på teven eller slår upp en kvällsdrake eller tidningar med så kallad kvinnlig eller manlig profil. Robinson, Idol, Paradise Hotel, Farmen och varför inte Kommissionen, för att nämna några av teves varianter, är uttryck för så kallad normal hederlig svensk perversion. Som att se nån klättra upp på ett stenblock för att kanske få lite godis. Eller ramla ned och slå sig lite grann.
Feministiskt initiativ spelar inte i samma dimension. Det har så mycket mer av allt. Inte konstigt att det faller mig på läppen.
Därför blir jag så besviken när jag läser Ebba Witt-Brattström på dagens DN Debatt. Tänk om hon lyckas ta ned det hela till vad det borde handla om. Eller varför inte Maria-Pia Boëthius i Svenskan häromdagen. Det blir ju så lätt… seriöst. Och på riktigt. Som gör att alla normalperversa och alla andra kanske förstår vad det är fråga om egentligen.
Och apropå perversioner och kön: Varför skaffar sig tjejer stora bomber? Är det för deras egen normalperversa otillräckliga självkänsla? Är det för att synas? För chansen att få en belöning? Eller är det för den eventuella pojkvännen skull? I så fall: Glöm honom. Och gör det inte. Alla jag känner är perversa på olika sätt, som att till exempel följa Kommissionen, men de har en sak gemensamt: de gillar vanliga tjejer med vanliga lökar. Just för att de är vanliga och för att de som bär dem har annat i huvudet än till exempel storleken på bröna.
Annars kan morgonpromenaderna te sig lätt bisarra: Jycken förväntar sig en hundgodis varje gång hon hoppar upp på ett större stenblock. Promenadstigarna är kantade av sådana. Känner mig lite grann som Perverse Pavlov när jag går där med fickan full med godsaker, men det är inte jag som lärt henne att sitta vackert i utbyte mot små munsbitar av torkad lever, det måste vara matten.
Nån sade en gång: ”Du vet inte hur det är att hata sitt kön.” Nej, det vet jag inte. Men det är också därför som jag oförbehållsamt erkänner: underhållning är kanske opium för folket men själv är jag snudd på perverst förtjust i Feministiskt initiativ. Ja, jag vet att jag inte är normal. Jag är inte intresserad av underhållningen som bjuds längs den normalperversa vägen som vi alla anbefalles att vandra så fort vi knäpper på teven eller slår upp en kvällsdrake eller tidningar med så kallad kvinnlig eller manlig profil. Robinson, Idol, Paradise Hotel, Farmen och varför inte Kommissionen, för att nämna några av teves varianter, är uttryck för så kallad normal hederlig svensk perversion. Som att se nån klättra upp på ett stenblock för att kanske få lite godis. Eller ramla ned och slå sig lite grann.
Feministiskt initiativ spelar inte i samma dimension. Det har så mycket mer av allt. Inte konstigt att det faller mig på läppen.
Därför blir jag så besviken när jag läser Ebba Witt-Brattström på dagens DN Debatt. Tänk om hon lyckas ta ned det hela till vad det borde handla om. Eller varför inte Maria-Pia Boëthius i Svenskan häromdagen. Det blir ju så lätt… seriöst. Och på riktigt. Som gör att alla normalperversa och alla andra kanske förstår vad det är fråga om egentligen.
Och apropå perversioner och kön: Varför skaffar sig tjejer stora bomber? Är det för deras egen normalperversa otillräckliga självkänsla? Är det för att synas? För chansen att få en belöning? Eller är det för den eventuella pojkvännen skull? I så fall: Glöm honom. Och gör det inte. Alla jag känner är perversa på olika sätt, som att till exempel följa Kommissionen, men de har en sak gemensamt: de gillar vanliga tjejer med vanliga lökar. Just för att de är vanliga och för att de som bär dem har annat i huvudet än till exempel storleken på bröna.
lördag, oktober 08, 2005
Jag och Mellberg sitter inne med svaret
Jag tror jag vet svaret på frågan varför.
Numera är svensk landslagsfotboll lika med klass på de flesta händer och fötter, Kroatienmatchen inget undantag. Visserligen hade Sverige endast ett avslut på mål, och ett ofarligt sådant, och anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska, och visserligen var Östlunds inlägg när Sverige jagade kvittering av god allsvensk klass, men taktiskt var det klockrent i, ja sexti minuter. Och gör vi nu för en gångs skull inte spektakulära mål, troligen för att Zätamannen inte var med, ja då släpper vi in lika spektakulära mål. Och eftersom vi numera nästan aldrig släpper in några, så minns man de bollar vi får plocka ur nätmaskorna desto bättre. I det här fallet förspelet.
Olof Mellberg påminde lite grann om Michael Jordan på väg att dunka när han tog hand om bollen med handen i straffområdet (snyggt gjort alltså, men fel sport), men jag säger inget om det. Ibland gör man helt enkelt saker som man inte riktigt vet varför man gör. Politiker gör det, feminister likaså. Jag gör det – till och med Zlatan gör det, till allas förtjusning – och man tänker: Hur fan gick det där till?
Mellberg gjorde alltså en Zlatan – fast tvärtom.
Han är dessutom i gott sällskap på planen, för att nämna två andra fast bokstavligt talat mindre lirare: Diego Maradona och Karl Oskar Fjörtoft har på olika sätt låtit näven tala (även om en av dem påstod att det var guds hand som ingrep).
Varför gör vi konstiga saker? Säg det. Kan det vara så enkelt att vi kanske bara vaknade på fel sida?
Tänk om Mellberg har svaret på alla sportjournalisters dummaste fråga: Varför? ”Näe, jag vaknade på fel sida.”
Stå på dig, Mellberg!
Numera är svensk landslagsfotboll lika med klass på de flesta händer och fötter, Kroatienmatchen inget undantag. Visserligen hade Sverige endast ett avslut på mål, och ett ofarligt sådant, och anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska, och visserligen var Östlunds inlägg när Sverige jagade kvittering av god allsvensk klass, men taktiskt var det klockrent i, ja sexti minuter. Och gör vi nu för en gångs skull inte spektakulära mål, troligen för att Zätamannen inte var med, ja då släpper vi in lika spektakulära mål. Och eftersom vi numera nästan aldrig släpper in några, så minns man de bollar vi får plocka ur nätmaskorna desto bättre. I det här fallet förspelet.
Olof Mellberg påminde lite grann om Michael Jordan på väg att dunka när han tog hand om bollen med handen i straffområdet (snyggt gjort alltså, men fel sport), men jag säger inget om det. Ibland gör man helt enkelt saker som man inte riktigt vet varför man gör. Politiker gör det, feminister likaså. Jag gör det – till och med Zlatan gör det, till allas förtjusning – och man tänker: Hur fan gick det där till?
Mellberg gjorde alltså en Zlatan – fast tvärtom.
Han är dessutom i gott sällskap på planen, för att nämna två andra fast bokstavligt talat mindre lirare: Diego Maradona och Karl Oskar Fjörtoft har på olika sätt låtit näven tala (även om en av dem påstod att det var guds hand som ingrep).
Varför gör vi konstiga saker? Säg det. Kan det vara så enkelt att vi kanske bara vaknade på fel sida?
Tänk om Mellberg har svaret på alla sportjournalisters dummaste fråga: Varför? ”Näe, jag vaknade på fel sida.”
Stå på dig, Mellberg!
rEdEsIgN is the message
Desktop publishing, hört talas om det? Jycken nickar och skakar på huvudet samtidigt. Hon får en hundgodis som belöning och jag tänder en tagg. Vi har promenerat, jag har spelat fotboll med yngsta sonen på ”frivillig” träning och så har jag så klart badat och nu sitter vi och gottar oss i solens sken på ett närliggande kafé.
Tänk, ena veckan har På stan äntligen en läsvärd text. Veckan därpå är det som vanligt – och till råga på allt fullkomligt oläsligt.
Nu tillhör jag ju inte målgruppen: nåt tusental snorungar som har all tid i världen att dricka sprit på ett tjugotal tjockhultskrogar. Men ändå. Kamratposten, Veckorevyn, Amelia, Cap&Design, Tid, Lektyr, Pensionären, Offside, Granma, Att:ention, Vouge, Dagens Samhälle, Vakttornet, QX och, ja Nöjesguiden, alla går att läsa även om jag varken vill läsa en del av dem eller tillhör den berömda så kallade målgruppen.
Visst, bemödar man sig om att hitta nåt att läsa – så måste man vrida tidningen nitti grader medsols: för att tala Photoshop- och Indesignspråk. Jag vet inte, det kanske är… postmodernt?
En del religioner anser att allt går igen, och då tänker de särskilt på tidningsdesign: ena veckan ska det vara aktiv luft, nästa ska allt tryckas ihop och komprimeras och beskäras. Gyrofel eller oskarpa bilder kommer och går. Ibland ska det vara långa texter eller korta eller både och för kontrasternas skull – för att inte tala om faktarutans alla möjligheter. Ibland är det detaljen och ibland helheten som styr tidningsdesignsgurun. Ibland konkurrenterna. Och ibland oläsbarheten.
Tidningar görs alltså om då och då. Till och med Vakttornet, misstänker jag, genomgår redesignens eklut. Men man måste ju trots allt ta sina eventuella läsare på allvar.
Men visst fan, jag tillhör ju inte målgruppen. Annars hade jag kunnat sätta fem lire på att nån läsare nånstans och troligen var som helst i nästa nummer kommer att tacka för den nya, snygga tidningen. En han eller hon som ändå var för bakfull för att kunna läsa över huvud taget.
Tänk, ena veckan har På stan äntligen en läsvärd text. Veckan därpå är det som vanligt – och till råga på allt fullkomligt oläsligt.
Nu tillhör jag ju inte målgruppen: nåt tusental snorungar som har all tid i världen att dricka sprit på ett tjugotal tjockhultskrogar. Men ändå. Kamratposten, Veckorevyn, Amelia, Cap&Design, Tid, Lektyr, Pensionären, Offside, Granma, Att:ention, Vouge, Dagens Samhälle, Vakttornet, QX och, ja Nöjesguiden, alla går att läsa även om jag varken vill läsa en del av dem eller tillhör den berömda så kallade målgruppen.
Visst, bemödar man sig om att hitta nåt att läsa – så måste man vrida tidningen nitti grader medsols: för att tala Photoshop- och Indesignspråk. Jag vet inte, det kanske är… postmodernt?
En del religioner anser att allt går igen, och då tänker de särskilt på tidningsdesign: ena veckan ska det vara aktiv luft, nästa ska allt tryckas ihop och komprimeras och beskäras. Gyrofel eller oskarpa bilder kommer och går. Ibland ska det vara långa texter eller korta eller både och för kontrasternas skull – för att inte tala om faktarutans alla möjligheter. Ibland är det detaljen och ibland helheten som styr tidningsdesignsgurun. Ibland konkurrenterna. Och ibland oläsbarheten.
Tidningar görs alltså om då och då. Till och med Vakttornet, misstänker jag, genomgår redesignens eklut. Men man måste ju trots allt ta sina eventuella läsare på allvar.
Men visst fan, jag tillhör ju inte målgruppen. Annars hade jag kunnat sätta fem lire på att nån läsare nånstans och troligen var som helst i nästa nummer kommer att tacka för den nya, snygga tidningen. En han eller hon som ändå var för bakfull för att kunna läsa över huvud taget.
fredag, oktober 07, 2005
Möbler för fred
Det var då själva...
Men så ser jag att jag sett fel: Det är inte IKEA som fått fredspriset. Utan IAEA, dom som ska se till att dom som har kärnvapen ska få ha det och utveckla dem i fred och att dom som inte har det inte ska få. Men för all del gärna få hjälp att använda och utveckla kärnkraft. Mycket kärnkraft.
Men vänta ett tag: Varför får inte Ikea priset? Eller Hästens? Eller Mio? Stolar, bord och sängar underlättar definitivt vårt behov av att umgås och att älska och att leva i fred (mattor i stället för bombmattor, bara en sån sak). Men att säga detsamma om kärnkraften gör sig inte.
Politiskt korrekta val kan lätt stå mig upp i halsen. Inte minst när man skyltar med fred.
Men så ser jag att jag sett fel: Det är inte IKEA som fått fredspriset. Utan IAEA, dom som ska se till att dom som har kärnvapen ska få ha det och utveckla dem i fred och att dom som inte har det inte ska få. Men för all del gärna få hjälp att använda och utveckla kärnkraft. Mycket kärnkraft.
Men vänta ett tag: Varför får inte Ikea priset? Eller Hästens? Eller Mio? Stolar, bord och sängar underlättar definitivt vårt behov av att umgås och att älska och att leva i fred (mattor i stället för bombmattor, bara en sån sak). Men att säga detsamma om kärnkraften gör sig inte.
Politiskt korrekta val kan lätt stå mig upp i halsen. Inte minst när man skyltar med fred.
Bland undersåtar och djur
Man ser vad man vill se.
Gick i land med det otvivelaktigt explosivaste sättet att vakna en dimmig oktobermorgon: morgondopp. Det känns… bra.
Och sen blev det morgonpromenad, och jycken, yster som bara den, hoppade också i, men jag är den enda som tog ett simtag.
Stod där med en cigg i käften och betraktade hundens plaskande och såg i ögonvrån ett rådjur försvinna in bland träden ute på udden och tankarna vandrade och jag kom av någon anledning att tänka på vår monark. Fråga mig inte varför, det var ju inte ens skogens konung som jag sett en skymt av. Hur som helst: kungens mormor var en mycket intresserad jägare som jagade mycket hjort och gems. Hon var nog 80 år när hon sköt sin sista hjort, har monarken berättat i Svensk Jakt. Han själv är ute med bössan så ofta han kan, förtäljer han vidare; från augusti till februari nästan varje veckoslut, men också att han börjar bli lite skumögd; hur han siktade på en stubbe i tron att det var ett vildsvin.
Huga.
”Och det kanske blir en jägare av kronprinsessan Victoria också… Hon har något på gång, avslöjar Kungen. Kungen kan alltså känna stor tillförsikt för att det jaktliga intresset förs vidare inom hans egen familj.”
”Hon har nåt på gång…” Hm. Korrektivet som kan läsa mellan raderna kan alltså avslöja att det snart rings i bröllopsklockorna.
En gång sade jag hej till Maria-Pia eftersom jag trodde att det var nån jag kände, hon såg liksom sån ut, och hon var vänlig nog att säga hej tillbaka. Men Carl Gustaf? Njae.
För rätt många somrar sen när jag kom jag cyklande en bil- och människofri morgon mitt i semestertider blev jag stoppad av en polis vid övergångsstället vid Strömbrons ände mot Gamla stan där Slottet bröstar upp sig. Tomt och tyst som det bara kan vara i Stockholm en varm och solig sommarmorgon och inte en käft så långt ögat nådde, förutom nån ytterligare polis längre upp i backen mot Riksdagshuset, och innan jag hinner fråga vad det är fråga om kommer plötsligt en ståtlig öppen vagn dragen av ett antal hästar ut från Norrbro och rullar i sakta mak nerför backen. Så där står jag och hänger över styret och glor på ekipaget och tänker ”statsbesök?” när jag upptäcker att det är monarken och hans fru som kommer allt närmare. Allt som hörs är hästarnas kloppetiklopp. Monarken ser glad ut, som jag kan tänka mig att man är om man är ute och glassar med frun en solig Stockholmsmorgon i sin landå, och han ser plötsligt ännu gladare ut när han upptäcker nån som står där vid Strömbrons ände och hänger över ett cykelstyre med en cigg i käften. Vi glor på varandra sisådär en tio sekunder utan att släppa blicken, och när ekipaget svänger för att fortsätta Skeppsbron fram vinkar monarken.
Vad hade jag för alternativ? Inga alls, naturligtvis. Jag vinkade inte tillbaka, och till slut var han tvungen att släppa ögonkontakten om han inte skulle vrida nacken ur led.
Det händer fortfarande att jag undrar vem han trodde att jag var.
Gick i land med det otvivelaktigt explosivaste sättet att vakna en dimmig oktobermorgon: morgondopp. Det känns… bra.
Och sen blev det morgonpromenad, och jycken, yster som bara den, hoppade också i, men jag är den enda som tog ett simtag.
Stod där med en cigg i käften och betraktade hundens plaskande och såg i ögonvrån ett rådjur försvinna in bland träden ute på udden och tankarna vandrade och jag kom av någon anledning att tänka på vår monark. Fråga mig inte varför, det var ju inte ens skogens konung som jag sett en skymt av. Hur som helst: kungens mormor var en mycket intresserad jägare som jagade mycket hjort och gems. Hon var nog 80 år när hon sköt sin sista hjort, har monarken berättat i Svensk Jakt. Han själv är ute med bössan så ofta han kan, förtäljer han vidare; från augusti till februari nästan varje veckoslut, men också att han börjar bli lite skumögd; hur han siktade på en stubbe i tron att det var ett vildsvin.
Huga.
”Och det kanske blir en jägare av kronprinsessan Victoria också… Hon har något på gång, avslöjar Kungen. Kungen kan alltså känna stor tillförsikt för att det jaktliga intresset förs vidare inom hans egen familj.”
”Hon har nåt på gång…” Hm. Korrektivet som kan läsa mellan raderna kan alltså avslöja att det snart rings i bröllopsklockorna.
En gång sade jag hej till Maria-Pia eftersom jag trodde att det var nån jag kände, hon såg liksom sån ut, och hon var vänlig nog att säga hej tillbaka. Men Carl Gustaf? Njae.
För rätt många somrar sen när jag kom jag cyklande en bil- och människofri morgon mitt i semestertider blev jag stoppad av en polis vid övergångsstället vid Strömbrons ände mot Gamla stan där Slottet bröstar upp sig. Tomt och tyst som det bara kan vara i Stockholm en varm och solig sommarmorgon och inte en käft så långt ögat nådde, förutom nån ytterligare polis längre upp i backen mot Riksdagshuset, och innan jag hinner fråga vad det är fråga om kommer plötsligt en ståtlig öppen vagn dragen av ett antal hästar ut från Norrbro och rullar i sakta mak nerför backen. Så där står jag och hänger över styret och glor på ekipaget och tänker ”statsbesök?” när jag upptäcker att det är monarken och hans fru som kommer allt närmare. Allt som hörs är hästarnas kloppetiklopp. Monarken ser glad ut, som jag kan tänka mig att man är om man är ute och glassar med frun en solig Stockholmsmorgon i sin landå, och han ser plötsligt ännu gladare ut när han upptäcker nån som står där vid Strömbrons ände och hänger över ett cykelstyre med en cigg i käften. Vi glor på varandra sisådär en tio sekunder utan att släppa blicken, och när ekipaget svänger för att fortsätta Skeppsbron fram vinkar monarken.
Vad hade jag för alternativ? Inga alls, naturligtvis. Jag vinkade inte tillbaka, och till slut var han tvungen att släppa ögonkontakten om han inte skulle vrida nacken ur led.
Det händer fortfarande att jag undrar vem han trodde att jag var.
Ständigt denna Nån Annan
Nattpromenad med jycken och man går där i mörkret och tänker. Ibland funderar man på feminismen eller att gud tydligen uppmanade Bush att invadera Irak, men Bajen är ju aldrig fel att gå och grunna på. Fast ibland undrar man vad som är fel.
Det är ingen kvalificerad gissning men om nu Micke Anderssons kontrakt går ut vid årsskiftet och han inte fått något kontraktsförslag ännu så måste det finnas någon annan som Hammarby har på gång till nästa säsong. Det är heller ingen kvalificerad gissning att det inte är någon annan på gång. Det krävs heller ingen större fantasi att tro att om någon annan är på gång… så blir det inget av med det. Det blir nån annan som kommer i stället.
Micke A har varit i rätt lag sen -98, sen Bajen blev ett (nåja) stabilt allsvenskt gäng. Han spelade alla 26 matcher guldåret 2001 som defensiv innermittfältare. Två år senare när Bajen blev tvåa fick han plötsligt spela forward, fick en lidnersk knäpp och gjorde tio strutar på ungefär lika många matcher och blev Mål-Micke. Numera gör han alltid mål på Djurgårn oavsett om han är forward eller på mitten. Han kan kämpa. Jag har sett honom göra en tunnel. Och han var inte ens med i truppen nere på Fredriksskans. Och då undrar man ju vad som är fel.
Får man tro Hammarbys hemsida vill han gärna vara kvar. Det är ju inte nödvändigtvis ett tillräckligt skäl för att skriva nytt kontrakt med honom. Men det är ju ett fullgott skäl att i alla fall tala med honom. Han har ju varit med hela svängen sen Bajen blev dagens Bajen och förhoppningsvis lämnade lindansandet bakom sig. Fast det kanske är hämnd för att styrelsen inte fick stänga av honom målorgiesäsongen när han och Kennedy avvaktade med att skriva på nytt kontrakt.
Numera är det tydligen bara guld som gäller, och visst, det kan man ju få tycka. Men problemet är att alla tycks tro att för att nå dit måste alltid nån annan göra jobbet. Det är naturligtvis fel inställning. En och annan ny kan ju alltid behövas. Men inte för Micke Andersson.
Och vad är oddset på att det till nästa säsong behövs nån annan för Björn Runström?
Det är ingen kvalificerad gissning men om nu Micke Anderssons kontrakt går ut vid årsskiftet och han inte fått något kontraktsförslag ännu så måste det finnas någon annan som Hammarby har på gång till nästa säsong. Det är heller ingen kvalificerad gissning att det inte är någon annan på gång. Det krävs heller ingen större fantasi att tro att om någon annan är på gång… så blir det inget av med det. Det blir nån annan som kommer i stället.
Micke A har varit i rätt lag sen -98, sen Bajen blev ett (nåja) stabilt allsvenskt gäng. Han spelade alla 26 matcher guldåret 2001 som defensiv innermittfältare. Två år senare när Bajen blev tvåa fick han plötsligt spela forward, fick en lidnersk knäpp och gjorde tio strutar på ungefär lika många matcher och blev Mål-Micke. Numera gör han alltid mål på Djurgårn oavsett om han är forward eller på mitten. Han kan kämpa. Jag har sett honom göra en tunnel. Och han var inte ens med i truppen nere på Fredriksskans. Och då undrar man ju vad som är fel.
Får man tro Hammarbys hemsida vill han gärna vara kvar. Det är ju inte nödvändigtvis ett tillräckligt skäl för att skriva nytt kontrakt med honom. Men det är ju ett fullgott skäl att i alla fall tala med honom. Han har ju varit med hela svängen sen Bajen blev dagens Bajen och förhoppningsvis lämnade lindansandet bakom sig. Fast det kanske är hämnd för att styrelsen inte fick stänga av honom målorgiesäsongen när han och Kennedy avvaktade med att skriva på nytt kontrakt.
Numera är det tydligen bara guld som gäller, och visst, det kan man ju få tycka. Men problemet är att alla tycks tro att för att nå dit måste alltid nån annan göra jobbet. Det är naturligtvis fel inställning. En och annan ny kan ju alltid behövas. Men inte för Micke Andersson.
Och vad är oddset på att det till nästa säsong behövs nån annan för Björn Runström?
torsdag, oktober 06, 2005
Fortsättning följer...
Jycken har det för bra. Först en riktig rackarpromenad med husse i morgonsolen, och sen när vi är hemma och jag ska göra annat ringer det på dörren – och vem står där om inte grannfrun som ska ut på långpromenad och vill ha sällskap. När de kommer tillbaka nån timme senare efter att ha raskat grönområdena runt talar grannfrun om att hon ska gå och bada eftersom det är så varmt. Där fick jag för att jag talade om att jag simmade i Sundet häromdan.
Maria-Pia Boëthius har läst en bitvis lysande bok, läser jag i Svenskan, utan att för den skull tala om vilken bok. Nån dag ska jag också läsa den. Jag litar fullt ut på hennes omdöme.
Jycken sover. Dags för kaffe och en tagg i solen.
Maria-Pia Boëthius har läst en bitvis lysande bok, läser jag i Svenskan, utan att för den skull tala om vilken bok. Nån dag ska jag också läsa den. Jag litar fullt ut på hennes omdöme.
Jycken sover. Dags för kaffe och en tagg i solen.
onsdag, oktober 05, 2005
Och över allt sken solen
Det känns förunderligt skönt att ha varit på fri fot genom våra sydliga breddgrader några dagar och missat allt om debaclet på Fredriksskans och påståendena om att Sibyllamannen avslutade förnedringen. Det känns nästan som om det inte har hänt. Så då har det väl inte det.
Vet ingenting om jyckens senaste morgonpromenader. Vet ingenting om Natachas, Fis och alla andras mediala bravader. Eller om Runström skrivit på nytt kontrakt med Bajen. Däremot har jag passerat Enköping och Töreboda och Alingsås och Eslöv och Teckomatorp och alla andra metropoler som bygger vårt land och som solen sken över medan jag satt i tågkupén och läste Michael Connelly och Lee Child. Inte för att jag såg en käft nånstans men i alla fall. Första stopp blev Sveriges baksida. Eller framstjärt, hur man nu vill se på saken.
Tips från Bokmässan: Ska du dricka mojitos på 23:e våningen på Gothia Tower, beställ dem då av snubben som har slickat bakåtkammat blont hår. Snubben med mer krull tror att du vill ha en sockerbomb och börjar med att hälla i en deciliter strösocker (!) i glaset som han mosar myntan i. Läser dom inte Hemingway på bartenderkurserna?
Mer från Bokmässan: Om goa göteborgare vet jag inte mer än att vi utanför en annan krog blev antastade av två förbivinglande engelsmän som skrek you fucking twat. Den som skrek och vinglade mest hade en näsa som pekade tretti grader höger som ett bevis på att han lyckats förolämpa folk förut. Vi lät saken bero eftersom vi kom fram till att de troligen haft en taskig barndom och höll på Millwall. Och IFK Göteborg, trodde Gais-sympatisören i sällskapet.
Vägen till Helsingborg passerar Halmstad. Jag är inte sämre än att jag kan säga grattis i efterhand till avancemanget ut i Europa. För övrigt var jag i Lissabon i våras när Sporting lyckades ta sig till final i Uefa-cupen, på bortaplan till råga på allt. En minut efter slutsignalen i semifinalen var Avenida de Liberdad igenkorkad av tutande och flaggviftande två-, tre- och fyrhjuliga fordon, ja typ på sydländskt manér. Nu var det här visserligen dagen efter men när jag betraktade Halmstad från mitt tågkupéfönster såg jag inte en käft.
I Helsingborg sken solen, och hör och häpna, jag tog ett morgondopp i Sundet. Sen knäppte jag en Tuborg på färjan till Helsingør och hamnade på Louisiana och glodde på Matisse med en halv miljon pensionärer och svenska busslaster med gymnasister. Satt länge på gräsmattan och mös i solen med en eller ett par Carlsberg och glodde på Sundet och tänkte: det är som på Louvren.
Det sista är ett skämt.
Sen vet jag inte vad jag gjorde, och sen åkte jag hem genom landet. Lund, Nässjö, Katrineholm, den ena folktomma metropolen efter den andra. Möjligen var allesammans på Louisiana. Och över allt sken solen.
Vet ingenting om jyckens senaste morgonpromenader. Vet ingenting om Natachas, Fis och alla andras mediala bravader. Eller om Runström skrivit på nytt kontrakt med Bajen. Däremot har jag passerat Enköping och Töreboda och Alingsås och Eslöv och Teckomatorp och alla andra metropoler som bygger vårt land och som solen sken över medan jag satt i tågkupén och läste Michael Connelly och Lee Child. Inte för att jag såg en käft nånstans men i alla fall. Första stopp blev Sveriges baksida. Eller framstjärt, hur man nu vill se på saken.
Tips från Bokmässan: Ska du dricka mojitos på 23:e våningen på Gothia Tower, beställ dem då av snubben som har slickat bakåtkammat blont hår. Snubben med mer krull tror att du vill ha en sockerbomb och börjar med att hälla i en deciliter strösocker (!) i glaset som han mosar myntan i. Läser dom inte Hemingway på bartenderkurserna?
Mer från Bokmässan: Om goa göteborgare vet jag inte mer än att vi utanför en annan krog blev antastade av två förbivinglande engelsmän som skrek you fucking twat. Den som skrek och vinglade mest hade en näsa som pekade tretti grader höger som ett bevis på att han lyckats förolämpa folk förut. Vi lät saken bero eftersom vi kom fram till att de troligen haft en taskig barndom och höll på Millwall. Och IFK Göteborg, trodde Gais-sympatisören i sällskapet.
Vägen till Helsingborg passerar Halmstad. Jag är inte sämre än att jag kan säga grattis i efterhand till avancemanget ut i Europa. För övrigt var jag i Lissabon i våras när Sporting lyckades ta sig till final i Uefa-cupen, på bortaplan till råga på allt. En minut efter slutsignalen i semifinalen var Avenida de Liberdad igenkorkad av tutande och flaggviftande två-, tre- och fyrhjuliga fordon, ja typ på sydländskt manér. Nu var det här visserligen dagen efter men när jag betraktade Halmstad från mitt tågkupéfönster såg jag inte en käft.
I Helsingborg sken solen, och hör och häpna, jag tog ett morgondopp i Sundet. Sen knäppte jag en Tuborg på färjan till Helsingør och hamnade på Louisiana och glodde på Matisse med en halv miljon pensionärer och svenska busslaster med gymnasister. Satt länge på gräsmattan och mös i solen med en eller ett par Carlsberg och glodde på Sundet och tänkte: det är som på Louvren.
Det sista är ett skämt.
Sen vet jag inte vad jag gjorde, och sen åkte jag hem genom landet. Lund, Nässjö, Katrineholm, den ena folktomma metropolen efter den andra. Möjligen var allesammans på Louisiana. Och över allt sken solen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
