Vi rekapitulerar gårdagskvällen

Jycken och jag morgonpromenerar. Om inte det här är den efterlysta våren som vi befinner oss i vet jag inte vad som är det.

Just nu går det nästan inte en dag utan att man kan säga ”såhär dagen efter”. Lustigt nog är uttrycket numera förknippat med idel ädel lust. Inte ens en lätt huvudvärk förtar känslan av välbefinnande. En tagg ute på udden, jycken uträttar ärenden och därmed tid för rekapitulation.

Med andra ord, såhär dagen efter: Söderstadion var i går när Hammarby tog emot AIK rätt plats att befinna sig på. Fråga tio personer med hjärtat på rätt ställe som upplevde grannlåten live vem som var bäst – och du skulle kunna få ungefär tio olika svar. Till och med Stoor gav belackarna svar på tal i andra halvlek med offensivlusta och rätt adress på passningarna. Och att Covic kanske blir utan en röst är inget att hänga upp sig på; han gjorde allt rätt, och att han inte briljerade berodde på det faktum att det aldrig blev läge att briljera. Och eventuella bollar som tar i ovansidan av målramen behöver han ju faktiskt inte göra något åt. Målvaktsöga, heter det.

Stundtals var det så bra som det bara kan bli. Mittfältet var kanon: Petters kvicka defensiva jobb strålande (hörde jag ordet häftplåster – som till råga på allt skaver?) och ändå offensivlustan kvar; Jeffrey som dessutom numera gör jobbet även bakåt snurrade på friskt och rätt, och när han i vanlig ordning fick för sig att invänta snubben han just snurrat upp för att bjuda honom på ännu ett varv, så lyckades han även med det; Furuseth regerade i god och vanlig stil på sin kant; och Mickel? Som man vill se honom – med näsan mot rätt mål, domderade och stod i och fyllde på och stod upp – och inte nog med det: förutom att han aldrig varit med om att förlora ett derby (tror jag, och det här är statistik på hög nivå = ur minnet) gör han enbart mål på AIK.

Hittills.

Sulan var tillbaka. Och precis som man hoppats med besked. Fyndet Gunnar Thor höll sin numera vana trogen ställningarna på sin kant och börjar växa in i rollen på riktigt (för det krävs att man har blivit varnad). Petur är som vanligt bara bäst. Och inte ens en snyting med fläskläpp kunde stoppa Runström från att jobba, jobba, jobba, så det var inte konstigt att han faktiskt såg en smula trött ut sista kvarten.

Och Paulinho gör förutom allt annat det han lovat att göra: en balja.

Har jag glömt någon?

Nummer 12. Publiken var såklart med på noterna. Som alltid.

Men det är ju inget att förundras över eftersom det är Bajens publik. ”Poo, po, po, po, poo, popopooo…”

Motståndarna? Tja, dom har vissa kvaliteter som jag inte trodde dem om före säsongen. (Inte för att jag kan komma på nån såhär direkt. Men ändå.) För övrigt ska det bli intressant att höra den enögda grannens bort i backen bortförklaringar.

Nä, nu är det är hög tid lyssna till mokabryggaren och att smörja stämbanden.