Hold on

Vid alla glödheta, många måsten, fotbollen är åt helvete och mokabryggaren går glödhet och jycken har vita färgstänk i pälsen och vi har bestämt oss för något, typ nu jävlar, dock oklart vad. Plötsligt, vi står alltså vid ett halvmålat fönster med penseln i handen och börjar plötsligt nynna, kände vi för lite Eric Burdon. Det är för övrigt för lite The Animals i dag, är det inte? För att inte tala om Otis. Hur som helst, yngste sonen ville åtminstone ha texten till The house of… utskriven, nånstans ska man ju börja, så vi får se. Så jävla bra hur som helst, särskilt när han lättar på slipsen.

Just nu

Mokabryggaren mullrar. Det är inte konstigt alls. Fotbollen är åt helvete. Konstigt nog tycks livet gå vidare. I alla fall om man får tro mokabryggaren. Vi väljer mugg, den svarta med det nedsolkade grönvita emblemet, och smyger ut. Höstkylan nyper till. För andra natten i rad vaknade vi av ett sjuhelvetes spöregn. Fast nu gläfser solen mot oss. Vi går runt huset, står på förstubron med en tagg i näven och huttrar i skuggan. Ingenting ska få oss på gott humör. Vi tänker sura så gott vi kan.

Jycken tog matten hand om.

Det finns så mycket annat som vi måste göra. Vi bestämmer oss på stående fot att sura ett tag till. Sen får det vara nog.

Fimpar. Går in. Jycken viftar på svansen. Mokabryggaren mullrar.

För sent

Befann mig på Söderstadion i går. Jag vet inte vad jag ska säga om eländet, utom att det inte finns någon stolthet kvar. Men så fick jag följande mejl från en god vän som jag ibland lyckats lura med mig dit:

"Har en kollega som var på matchen i går med bland annat en 10-årig flicka. Kvällen slutade på sjukhus efter att galna Hammarby ”fans” kastat en sten i huvudet på henne. Sorgligt och för mig spiken i kistan. Inga mer matcher på söderstadion. Satsa på Zinken i vinter."

Jo, ännu ett mejl: från en annan god vän, trogen klubben i alla år i alla lägen, som "sprang rakt in i huliganjävlarna i går" och blev hotad av en maskerad skithög med stilett "mitt på läktaren".

Glädjen och ursinnet

• Veckans definitiva stolpskott? Göran Hägglund. Vilket iofs inte kom som en överraskning.
• Zlatan? Tycks zmälta in zjyzzt i Barzelona. Vilket iofs inte kom som en överraskning men ändå.
• Statsskulden? Dess del av BNP forsätter enligt känt borgerligt maner att rusa i höjden. No surprise därvidlag.

Vi har inte morgondoppat oss på ett tag. Eller följt efter jycken ut på udden. Anledningen är det brev som brevbäraren överlämnade och som fick oss att infinna oss en morgon vid Skavstabussen utan en susning. Överraskningseffekten var närmast total. Omvärldsanalytikern och regissören tillika halvgaisaren mötte upp och tog oss i hand ända till Krakow, vilket vi uppskattar alldeles oerhört. Anledningen var förstås att vi ska fylla år, men att omvärldsanalytikerna och regissören tillika halvgaisaren också kommer att göra det de närmaste två åren och ribban därmed är lagd. Vi drack öl, njöt av livet och den goda maten och diskuterade på känt maner till exempel fruntimmer, förslagsvis polska och vad som utmärker dem, i sensommarvärmen. Nu är vi ju en gång för alla snälla killar, så vi gör inget annat än diskuterar dem. Sedan grät jag. Det som fick mig att gråta var ett hav av avrakat kvinnohår som användes för att tillverka bland annat filtar. Jag är tämligen påläst om nazismens alla vedervärdigheter, men besöket i dödsfabrikerna Auschwitz och Auschwitz-Birkenau gav mig en chock. Gaskamrarna och krematorierna och all ondska och fullständigt uttänkt förnedring i alla situationer och till och med efter döden fick mig att må illa och känna mig ursinnig – men ett helt rum fullt av kvinnohår fick mig att gråta av förtvivlan.

Det är fantastiskt att man fortfarande kan lära sig saker. Allt är meningsfullt. Livet, barnen, kvinnan, till och med jycken – för att inte tala om kaffet. Eller veckans stolpskott som fick oss att skratta tills tårarna rann. Och fotbollen. Bara en sån sak. I kväll väntar nämligen regissören tillika halvgaisarens halvfavoritlag på Söderstadion för de grönvita gamängerna, eller vad de nu är. Vi är hur som helst där.

Nu mullrar mokabryggaren.

Saker man lär sig när man läser tidningen till dagens första balja kaffe medan ungarna kastar sig ut i skolvärldens kravfyllda tillvaro utrustade med danskläder, anteckningar inför dagens kemiprov och en fotboll under armen: Paul Ankas fru heter Anna Anka och kommer från typ Bjuv. Om det finns någon i släkten som heter Arne framgår inte, men det verkar vara en upplyftande pigg liten fru som vet att förgylla morgnarna för den 30 år äldre Paul.

Men det var naturligtvis inte det vi skulle prata om.

Årets kanske hittills skönaste morgondopp med huvudet före. Anledningen? Det rök om sjön i den snedställda solen.

Jycken? Tog matten hand om.

Husväggen är snudd på färdigskrapad. Dagens uppgift är att avsluta jobbet. Därför har vi satt på mokabryggaren för tredje gången. Sen återstår förstås allt det andra. Som att måla väggen snudd på chockrosa. Vi var naturligtvis inne på att måla allt i grönt och vitt, men vi kom på att vi ville ha något med prefixet chock-.

Karl-Petter lär vara klar för ”Kändisdjungeln”.

Ni vet väl att statsskuldens andel av BNP sjönk från 1994, när den dåvarande alliansen fick stiga åt sidan, till 2006, då den nuvarande alliansen tog vid. Ja, det tog förstås något år, men nu har den åter vänt uppåt.

De rika blir förresten allt rikare, har vi förstått. Medan dom som tjänar minst ska tjäna mindre.

Fler anteckningar från veckan. Miraklerna har duggat tätt i svensk landslagsfotboll, varav det förlösande målet på Malta inte alls fick rubriksättare och andra att ropa halleluja som de borde. Zlatans balja i sista tusendelen mot magyarerna handlade mest om tur, medan maltesernas självmål var något att falla på knä inför.

Skit samma, vi ser framåt. På söndag är det dags för Bajen att platta till Örebro på Söderstadion. Det borde inte kräva ett mirakel, men det är ju klart, bolluslingen ska i mål för att räknas som ett sådant.

Men redan i morgon kommer vi att vara kulturella. Varieté Velociped står på programmet på favoritfiket. Tre män med diverse mysko instrument och ljudbilder. Vi förväntar oss skidbas, muntrumsolo och flaskspel till vaniljbullen. Allt kan hända.

Ungefär som på Söderstadion.

Och nu till någonting helt annat. Temat, som vi lovar att återkomma till, är: Hur absurt var det inte?

Som en annan Cratz

Yepp: morgondopp med huvudet före – och alltid kortärmat och kortbrallor, som alldeles nyss på kvällspromenad i månskenet med jycken. Och när mokabryggaren mullrade. Vi ger i alla fall inte upp bara för att nån sade att nu är hösten här. Mycket snack och liten verkstad. Vi har bestämt oss för att ånga på. Trots att vi borde ta oss an framtiden och plånkan väger nära noll. Men vi har varit med förr; det är lite Bajen över det hela.

Får man tro Janne Mian har Hammarby omsatt 79 spelare och ledare sedan 2006, om man får tro morgontidningens krönikör: ”…dom säljer spelare snabbare än man hinner skita.”

Nånting har onekligen hänt sen Anders Linderoth lämnade klubben. Spelidén, till exempel, har vittrat sönder. Ungefär som ekonomin. Trots, eller vänta, kanske tack vare, videoanalytikern. Det kan också vara så att så går det när man bygger en svällande verksamhet på att sälja spelare. De ekonomiska realiteterna kom i kapp storklubben som skulle ut i Europa.

Det är helt enkelt omöjligt att rakt av ge Tony Gustavsson skulden för att han får sparken. Även om vi skulle vilja. Frågan är helt enkelt för komplex. Men vi har länge, sen BP-debaclet på Stadshagen typ, haft en gnagande oro, trots Tonys verbala förmåga och alla hyllningar av nummer 12.

Trots våra rynkade ögonbryn har vi ändå på nåt mysko vis gillat Tony. Kanske för att han mitt i alltihopa framstått som…, ja, varför inte mänsklig?

Det är kanske därför som vissa spelare fått spela?

Vi kan också konstatera att fyra raka segrar över jurgården (lustigt nog med sammanlagt 9–1, vilket den som inte lyckats förtränga det vet är ett resultat som man inte gärna kommer dragande med) är plåster på såren och värt all heder och tack (men också att motståndarna varit totalt värdelösa – och om möjligt ännu mer ute i det blå än Bajen).

"Diskussionen har bara pågått under de sista dagarna", och alltså inte mer än så, säger Bajen-vd Andersson i fan-tv om att Tony Gustavsson fått sparken. Det tror vi så mycket vi vill på. Thom Åhlund kommer alltså in som en punktinsats för att "om möjligt skrapa ihop de poäng som behövs för att vara kvar i allsvenskan".

Att någonting gått helt snett råder det inget tvivel om. Att det är Tony Gustavssons fel är däremot tveksamt. Tony Gustavsson brann för uppgiften. Det tycks inte styrelsen ha gjort.

Men vi gillar Thom.

Att Thom Åhlund har semester några dagar, mitt i stormens öga om man så vill, tycker vi visar på ett visst mått av insikt om situationens allvar. Det är ju Bajen.

Verkställande direktör Andersson har förvisso spelat ihop med den gode Thom en gång i tiden i ett slags Bajenguldålder utan pricken över i, men har också haft en massa, ur ett Bajenperspektiv alltså, fuffens för sig i fotbollsvärlden på andra håll. Framför allt som tränare och klubbdirektör.

Allvarligt talat, där nånstans i styrelsens slutna rum tror vi oss kunna hitta den ansvarige för den uppkomna situationen. Tony Gustavsson har helt enkelt gjort det han har kunnat. Visst, han har kört fast, men vem skulle inte ha gjort det med de premisserna som Tony haft att jobba med.

Nio matcher återstår och vi börjar nu från noll. Vi har en förhoppning: att rätt spelare får spela. Ekonomin är som den är, vd:n håller våra ögonbryn rynkade, och en och annan dåre som påstår sig tillhöra nummer 12 kan ställa till trubbel för att den enda kvarvarande hjärncellen lämnar in – men vi har bara ett önskemål: Låt rätt spelare spela.

Fast mest av allt drömmer vi om en ny Herminator.

Thom i stället för Tony!

Vi lär återkomma i ärendet. Vi säger inte att vi ser ljuset, för det är inte såna tider, men vi har satt på mokabryggaren med besked och kommer alldeles strax att ta en dopp i böljan för det gjorde vi inte i morse för det var så jäla träligt på nåt vis. Men nu... typ back to the roots.

Genomtröskat

Jaha, regnet faller i sjok och vi som letar tecken i skyn tolkar det som att nya tider väntar. Hösten närmar sig alltså. Men vi har morgondoppat oss.

Och druckit kaffe.

Efter att ha ägnat gårdagen till att grundligt analysera Geflematchen som vi såg reprissändningen av på dumburken kan vi bara konstatera att det var ett lag på planen. Man kan tycka att det är fullkomligt obegripligt att Gefle är typ sexa i allsvenskan eftersom de inte kan spela fotboll, men så är det. De lyckades faktiskt få bolluslingen i mål och därmed vinna med ett noll.

Vänta nu, Gefle kanske kan spela fotboll?

Nej. Gefle vann matchen men kan inte spela fotboll.

Nu hjälper ju inte det Hammarby ett uns. Fast frågan är om vi vill att Bajen ska ligga sexa i tabellen tack vare att man inte kan spela fotboll.

Jo, om till exempel Gefle åker ut.

En annan fråga och ett tecken i skyn på att det stundar nya tider är förstås Foppas halvårsvis ständigt aktuella fot. Vi har ingen åsikt i frågan förutom att vi inte vill höra ett ord om saken förrän det hela är klart eller den möjligen trillat av.

För att inte tala om den där jeppen som ska ut i rymden för att, om vi förstått det hela rätt, spela schack. Dagens tredje fråga lyder alltså: Kan vi inte bara sluta att bry oss om saken?

Som vanligt har vi inga svar på nånting.

Inte ens på frågan om det verkligen räcker att ha en åsikt om Israel vilken som helst för att vara antisemit.

Jycken? Bra fråga. Den ska ut.

Hoppsan...

Anledningen stavas nervositet. Visst, vi har morgondoppat oss i en allt snedare sol, och jycken tog matten på promenad och ungarna kom i väg. Och mokabyggaren har gått het. Och vi borde göra saker. Så vi borde alltså inte göra om layouten på vår jämmerdalsblogg för vad spelar det för roll. Men vi har bara en sak i huvudet (nåja, vi tänker som vanligt på en annan sak ungefär var tredje sekund): nämligen mantrat "Glöm aldrig Gefle" eftersom det står på spel på Strömvallen i kväll.

Egentligen borde Bajen bara köra över Gefle. Liksom en gång för alla. Visst?

PS. Barça ser bra ut även med Zlatan, om nu någon undrade.

Don’t play that song for me

Helt absurt? Eller bara som det är?

I morse var det pang på rödbetan. Alla kidsen skulle i väg till höger och vänster för första gången på riktigt, utom äldste drasuten som tågluffar och befinner sig i riktning Paris för vidare transport London, om man får tro diverse rapporter, men inte bangade en annan för det. Nollsexfemton höll vi andan och dök i, och sen gällde det att få i sig en balja kaffe med dunder och brak.

Lustigt nog nynnade vi redan på väg uppför badstegen och hela vägen till kaffemaskinen på refrängen ”för hon har blommor i sitt hår”, vilket vi tog som intäkt för att vi trots allt inte var riktigt vakna än. Vi tyckte att det var så enormt lustigt att vi var tvungna att skriva en rad om det på denna plats.

Annars har vi skrapat husvägg, till tonerna av en Winnerbäck Greatest-cd som vi hittat på. Någon har förresten införskaffat två nya skrapor för dom som ”försvann” häromdagen, så vi kommer inte alltid undan.

Jycken? Har under dagens lopp haft fyra olika strumpor i käften som vi lagt på hög och som vi tolkar som ett försök att rubba våra cirklar som någon annan bestämt gäller.

Zlatan? Tja, i går vi glodde vi på burken på Barças generalmönstring mot Manchester City som inte fick någon människa att gråta av lycka. Vi är fast övertygade om att Barcelonas startelva förra säsongen var den historiskt sett bästa startelvan genom alla tider i alla världar hittills och till och med någonsin. Men även en sådan startelva kan ju behöva nytt blod. Kanske.

Om Zlatan eller Henry är ”sämst” i årets elva? Hugget som stucket.

Bajen? Det är som det är.

Hög tid att använda huvudet

Morgondoppshysterin fortsätter och vi kör stenhårt med dyka i. Jycken, däremot, glömdes bort i villervallan, fast man kan ju tycka att nån annan kunde erinra sig att vi varit med jycke i fyra och ett halvt år. Kaffet? Lär vara bra mot demens, för det kom vi i alla fall ihåg.

Vi har skrapat en del husvägg, vilket måste vara ett slags guds straff för något, dock oklart vad.

Det finns ju en del att välja på.

I dag har vi dock valt att göra annat, emellanåt oklart vad.

Vi var naturligtvis på plats när Ellos drabbade Söderstadion, fattas bara, men yngste sonen behövde snabbslukad energi så vi fick klämma i oss en hamburgare på vägen och var fortfarande utanför världens elfte bästa fotbollsarena när det gäller publiktryck och stämning när Kentas sång dånade där inne, så följaktligen missade vi tokbanderollen som några tokar vecklade ut på norra stå om krigsförbrytaren Jackie Arklöv och som vi läst om i pressen och på hemsidor och inte fattat nånting av. Eller har vi förstått det rätt att det var menat som ett skämt? Att det finns en och annan riktig dåre runt Söderstadions sköna matta har vi lärt under årens lopp men inte riktigt att alla skruvar lossnat.

Hur som helst och subjektivt sett stod Bajen upp därute på planen – och objektivt sett borde de grönvita heroerna varit i pole position i paus, fast någonting sade oss att ett resultat aldrig ljuger, särskilt som en så kallad solnatattare och en bollartist tillika förbundskaptensfavorit (just det, Lagerbäck var på plats) stod för två klassmål som fick Rami att se ut som en flaxande stenstod. I andra halvlek var det inte mycket snack om saken eftersom Bajen trycktes ner i banan och vårdade bollen ungefär en sekund åt gången, men hoppet levde tills domaren som tydligen alltid ska straffa Bajen mot ellos (yepp, det var samma lirare som blåste straff i första omgången i våras…) trädde in i handlingarna.

En annan sak som vi redan tidigare visste men som tydligt accentuerades när bytet väl kom var att Nathan inte ska ha bollen på fötterna – men på huvudet! Det blev ju en och annan luftpastej när han kom in, men vad spelade det för roll: han vann ju varenda duell där uppe.

Vi tycker dock att Bajen var värt en poäng – trots massiv ellosdominans i andra innan domaren blandade sig i och Rafael strax därefter reducerade och Bajen plötsligt höll i taktpinnen och Söderstadion gjorde skäl för sin rankningsplats bland världens alla arenor.

Nathans skalle var naturligtvis på plats när Rafael spräckte sin nolla och snyggt rullade in Bajens tvåa bakom Covic, som nu vet hur det känns att bli kallad bland annat ”Lee Baxter”. (Fast vi gav honom faktiskt en väl avvägd avmätt applåd när han tog plats i buren inför andra halvlek.)

Vi tror fortsättningsvis på Rafael. Vi tycker oss ha sett potentialen och vi tror dessutom på att han kan bli nåt och att han kommit på att man inte måste sätta bollen i krysset för att det ska räknas som mål. Och vi tror därmed på Sebastian som spets på mittfältet.

För övriga lag i länet konstaterar vi att ett ligger där det bör och ett inte. BP har vi faktiskt ingen riktig koll på, förutom att de borde ligga någonstans där nere ett gäng placeringar nedanför Bajen.

Och det gör dom ju nu inte.

Och nu flåsar dessutom makrillarna Bajen i nacken…

Vi har för övrigt fått tillökning i familjen. Vi ska återkomma i saken när allt satt sig. För i morgon drar alla som får och måste åstad till respektive plugg.

Nu ska vi göra annat, oklart vad.

Här kommer en gammal favorit i dessa ångesttider:

I used to cry but now I hold my head up high

Excuse me, do you know how to kill a fish?

Vi har gått ut på kaféets brygga för att glo på vattnet när en ung glad japan med metspö i handen tilltalar oss. Hans lika unga syster, fästmö, fru, älskarinna eller studiekamrat, sånt är svårt att veta, har också ett metspö i handen, biter sig i läppen och studerar oroligt det guppande flötet. Well, säger jag och ler tillbaka, man får knäcka nacken på den, som jag illustrerar med en knäcka nacken-rörelse med händerna, eller också får man använda en kniv. Jag drar med fingrarna längs min egen hals för tydlighets skull. Den glada japanen lägger ifrån sig metspöt och tar upp en konsumkasse som är fastknuten i bryggan. Där finns en 30 centimeters abborre som sprattlar för livet. Nice, säger jag. Japanen fiskar upp fisken, håller fram den mot mig med glada nickningar och jag glor in i munnen på den gapande fisken. Well, säger jag, tar ett steg tillbaka och skakar på huvudet, har man fångat en fisk får man också döda den. That’s the law. Japanen ler vänligt men besviket, lägger tillbaka fisken i kassen, knyter fast den i bryggan och återgår till metandet. Jag och jycken går vidare.

På udden har någon dåre klottrat på berget. Jag kan inte låta bli att fantisera om att jag slår in pannbenet på skithögen. För att inte tala om alla jävlar som lämnar skiten efter sig. Precis som om dom vore hemma, tänker jag.

Men snart är det höst.

Förlustmatchen mot Helsingborg var möjligen ett steg bakåt men ett fall framåt. Det gick inte att klaga på inställningen, och med lite bättre skärpa och precision, vilket Henkeborg besatt utan den gamle, hade Bajen vunnit eller i värsta fall kryssat, och vi bjöd trots allt de grönvita heroerna på en varm applåd efteråt och begrundade på vägen över Skanstullsbron Freddys stolpträff i 94:e. Derbyt mot jurgårn, som vi genomled i tv-soffan under ibland idogt svärjande, fick vi därför för oss handlade om gudomlig rättvisa när vi till slut konstaterade att ett självmål som för en gångs skull hamnade i rätt mål avgjorde. Första halvlek var en miserabel holmgång, där motståndarna inte lyckades knäcka nollan enbart för att de i grunden är så mycket sämre. I andra halvlek var det inte så mycket att snacka om, även om man vet att en av alla miljoner pastejer från mittlinjen mot straffområdet kan dimpa fel och att tiden ibland känns som om den står still. Fotboll är, för den fåkunnige, ett av de få tillfällen då tiden faktiskt kan stå still och få den nagelbitande fanatikern att förstå vad Einstein en gång i tiden menade. Tiden kan i och för sig också passa på att rusa fram och få klockan att följa med på tåget, vilket den gjort alltför ofta på senare tid på Söderstadion.

Hur som helst, vi fick andas ut tillsammans med yngste sonen, med Bajentröja, snygg halsduk och Hammarbytrollet i näven, och vi tyckte nog att Rafael höll måttet och att Haris gjorde skäl för lönen, trots att han i alla fall i första halvlek alltför ofta blev ensam i kampen om andrabollarna som damp ner lite här och var och någon nickspecialist är han ju inte. Trebarnsfarsan Rami gjorde vad han skulle med bravur: nämligen hålla nollan. Nathan har sin skalle att tacka för det mesta, har vi sedan länge insett, och han bör nog lära sig att så fort bollen är på marken klippa till direkt i stället för att ta emot, lägga till rätta, lägga fram bollen, lägga till rätta och sedan försöka skjuta.

Vad man än vill säga om Tony Gustavsson men när han inför matchstart hinner säga att matchen på läktaren har vi redan vunnit, nu gäller det att vinna den på planen också, så får han vårt fulla stöd. Vi hann inte avnjuta tifot till fullo, men det såg onekligen snyggt ut det som bildproducenten inte lyckades undvika. Att det lät mest och bäst det visste vi redan.

Vi borde för övrigt skrapa husvägg, men vi väljer att suga lite till på derbykaramellen.

Att vi inte skriver våra läsare på näsan om alla morgondopp beror på att de går som en dans. Men vi har också numera för vana att hoppa i under månens gång över vattenspegeln. 00.30 är en fantastisk tid att bada och en lyx som är få förunnat. Dessutom står tiden stilla den där tiondelen innan vi klyver vattenytan. Och tiondelen efter.

Och snart är det höst.

Men innan dess ska vi ta oss samman.

Mokabryggaren kallar.

Light has to shine, I said shine light

Vilken dag. Morgondoppet gick för all del okej, och den där eländiga husväggen som vi borde ha börjat skrapa för drygt tre månader sen var faktiskt, hör och häpna, på tapeten eftersom vi tänkte passa på att samtidigt bättra på brännan eftersom det var sånt väder, men innan dess gick vi förbi vårt favvofik med, enligt gästboken, ”världens godaste bullar” och, enligt ”grabbarna från Odenplan” i samma gästbok, ”sjukt snygga servitriser”, vilket vi är böjda att hålla med om, och innan vi visste ordet av fick hjälpa till att plocka disk. I sju timmar. Lugn, FRA:s och Skatteverkets internetpejlare, vi skrev faktiskt upp oss i namnliggaren, som man numera måste ha utifall man får oväntat kafébesök.

Det var den dagen, som vi sköljde av oss med hjälp av ett snyggt dyk i böljan.

Så nu sitter vi här i den bortflyende solen och klämmer en, okej två, Åbro Sigill som vi tydligen glömt bort sen midsommar, upptäckte vi till vår ofantliga glädje. Jycken? Har vi skickat till grannens tomt för att lätta på trycket.

I går började vi som värsta kändisen helt plötsligt namedroppa offentliga personer. För den som tror att vi gjorde det för att få fler träffar med hjälp av Google vill vi bara tala om att om vi var intresserade av det skulle vi aldrig ha valt ”Göran Skytte” utan hellre ”världens största bröst”, för det har vi gjort förut och det gick bra. Men i dag fortsätter vi droppa namn. Nämligen en skön skådis med hjärtat på rätt ställe. För en gångs skull läste vi Aftonbladets rosa sidor, som nån vaniljbullsnarkoman lämnat kvar under bullfatet, med ett slags välbehag när vi såg bilden på Alexander Skarsgård och Zlatan i LA framför den blågula fanan med ”Hammarby” snyggt skrivet i det gula korset. Att Skarsgård junior lugnade ett konfunderat Barçagäng med att Bajen inte kommer att vara ett hot inom överskådlig framtid har vi överseende med. Det kan ju till och med vara så att det stämmer. Zlatan såg hur som helst glad ut, och Alexander såg cool ut.

I morgon är det alltså Söderstadion som gäller. Bägge brassarna och nye Vlado är med i 18-mannatruppen, som förstås ska bantas till 16 gubbar, men som det har sett ut ser vi gärna att de är med på tåget om så på bänken. Om vi förstått det hela rätt kan i värsta fall Bajen hamna på nedflyttningsplats och i så fall Helsingborg gå upp i serietopp. Men så illa kan det väl ändå inte gå?

Aprapå att plocka disk, och möjligen påverkad av Skarsgårds Bajenaktion i LA och ett vanvettigt hopp om att det kommer att gå bra, kom vi plötsligt på oss med att gå omkring med ett leende på läpparna bland häpna kafégäster och ”sjukt snygga servitriser” nynnande på en gammal slagdänga från ingenstans. Jakten på ett youtubeoriginal gick åt pipsvängen eftersom de tydligen av upphovs- eller andra löjliga skäl är förbjudna att glo på och lyssna till i jämmerdalens märkliga webbvärld, så ni får hålla till godo med nån jeppe som tydligen också helt plötsligt fick den här Cat Stevens-dängan på hjärnan, ni vet den där skäggiga liraren till poplåtssnickare med ögon som en katt och som behöll skägget och bytte religion och namn till typ Jösse. Risken finns förstås att jeppen som nu tar ton nu måste pröjsa en slant för sitt tilltag till nån oförvitlig upphovsrättsdödgrävare.

Med väggen bakom oss

På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.

Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.

Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.

Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.

Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.

En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.

Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.

Väggen

Som sagt, glor på en husvägg som vi borde ha börjat skrapa för tre månader sen. Men just nu går det förstås inte: har en balja kaffe i ena och en tagg i andra handen. Och när som helst, inbillar vi oss, kan det börja regna.

Vilken sommar. Nyhetsinputen har dessutom i vanlig ordning varit till och från och av och på. (Vi noterade dock den nya epidemin på ett kvällsdrakslöp: ”Jacksons fans tar sina liv” och undrade förstås om Jacksons fans, precis som katten, också har nio liv.) Men att den enda spelaren som var kvar i Bajen som kunde slå en passning (okej, jag vet, han kunde slå dem sidledes och bakåt också, men i alla fall) numera spelar i BP ser vi däremot som ett tecken på att det var bättre förr. Vi insåg att något var på gång, eftersom det är såna spelidétider. Och vi noterar att Brommapojkarna tycks ha så pass solid ekonomi att man inte bara lånar honom säsongen ut utan också därefter skrivit ett tvåårskontrakt med den gode Mikkel Jensen, som skadad eller inte hängt med och gett Bajen ett slags stadga och tyngd och visdom – och viss dansk espri när det gäller att hantera en öl, som någon koko i Bajens publik tydligen inte har.

Vi saknar honom, trots att vi knappt sett honom på planen på ett tag. Själv får han återigen lira boll med Piñones Arce. Fast billiga Brommapojkarna är ju förstås ingen riktig konkurrent till Bajen. Och saknar säkert spelidé.

Eller har jag missförstått något?

Vi fortsätter att glo på husväggen, i brist på andra idéer. Jycken glor i sin tur på oss.

Lustigt nog var vi Helsingborg häromveckan. Ett av syskonbarnen, som kom förbi med en helgjuten single malt och som alldeles nyss sett barn nummer två komma till världen (bara bajare), såg Henke på håll, ungefär lika sommarorakad som en annan, som i samma ögonblick steg ur havet pyntad med sjögräs. Brännmaneter fanns det också i de upprörda vågorna, vilket yngste sonens hand blev varse. (I ett svagt ögonblick glodde vi för övrigt på en lokal skånsk löpsedel, som meddelade att Jacksons näsa försvunnit.)

Hur som helst, Henke är inte på plats på Söderstadion på måndag när Helsingborg står på menyn, men det är vi. Ska vi tro på att Vlado Zlojutro redan nu kastas in som frälsaren, vem det nu är? Och är bägge brassarna klara för spel? Och kommer Fredrik Söderström att vara på planen?

Bara för att det var bättre förr behöver det inte bli sämre i framtiden. Men just nu har vi liksom frusit fast. Vi glor på den där eländiga väggen. Kaffebaljan är tom, regnet tycks utebli, men jycken måste ut på udden.

Morgonblues i morgonrock

Årets tidigaste morgondopp. Vi vaknade – och kunde inte somna om. Det blir så ibland när vi kommer till något slags insikt. Och nu sitter vi här och glor med en kopp kaffe och med jycken snarkande vid våra fötter.

En underbar julikväll, ett utsålt Söderstadion, den absoluta tabelljumbon på besök. Det kunde bara sluta på ett sätt.

Att det bara kunde sluta på ett sätt har allt pekat på under nu rätt lång tid.

Anledningen är naturligtvis att det under nu rätt lång tid saknats alla tillstymmelser till spelidé, kvalitet och hjärta.

Okej, det talas mycket om hjärta och spelidé och kvalitet men det är faktiskt inte samma sak som att det finns.

I går var som vanligt Hammarbys nummer 12 bäst. Alla andra var sämst.

Möjligen var någon lite mindre sämre än någon annan men på det hela taget var alla sämst.

Linus Hallenius fick debutera i den grönvita utstyrseln, som ett annat slags messias eller i brist på annat. Vi tänker inte säga något om honom mer än att han på något håll var till förväxling lik den andra forwarden där framme, till och med samma klonade hårband. Hallenius kanske kan bli något, men har ”spelat i ett lite annorlunda spelsystem den sista tiden än vi använder oss av”, säger vd Andersson på Bajens hemsida. Vad betyder det? Inte undra på att när vi väl föll i sömn drömde om ett Bajen med elva Freddy Söderberg.

Inte undra på att vi vaknade alldeles för tidigt.

Men det är klart, vi kunde ha drömt om ett Bajen med elva Fredrik Söderström i laget. Och alla lagkaptener.

Eller elva Nathan Paulse.

Sen förra året har Eguren, Petter, Paulinho, Lolo, Erkan och Charlie packat och dragit. Alla sex därframme. Och Sulan. Kvalitet och hjärta.

Mikkel Jensen kan fortfarande slå en passning med något slags tanke, men det kanske inte ingår i spelidén?

Vi stod där snett bakom östra målet och glodde glosögt. Yngste sonen sade ingenting, men han är ju fortfarande rätt ung även om han gjorde sin Söderstadiondebut i en annan oförglömlig 0–1-historia mot Örgryte för några år sedan. Äldste sonen kom däremot fram till samma sak som en annan. Mitt i andra halvlek, när Bajen fortfarande inte haft ett avslut på mål (det är kanske det som är spelidén?), sade vi med en mun: ”Fy fan vad jag saknar Fischbein.”

Allting var så mycket roligare då.

När sen Igor fick chansen men nickade bollen på sin egen mage kom verkligheten i kapp oss.

Elva spelare, alla var sämst – och ingen var ens rolig.

Det är kanske det som är spelidén?

Med halmhatten på

I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.

Och där är vi nu.

Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)

Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?

Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.

Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.

Annars vetifan.

Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.

Sämre kan man ha det.

Kärlekens ansikten och den talande tystnaden

Yes, vi hade tänkt ta tag i hela skiten, men Aftonbladets löpsedel ”Bildextra: Här masserar polis naken kvinna” fick oss på andra tankar. Vilka tänker vi inte tala om, men så mycket tillstår vi att vi (ja, vi vet, vi borde veta bättre) tappade hakan, särskilt med tanke på Expressens matta löp som lockade med bildextra om vår stackars blivande kung. Vi hade också funderingar på kvällsdopp när vi väl kom hem, för det har vi ändå kommit igång med, men någonting fick oss ännu en gång på andra tankar. En ledtråd? Vädret slog till.

Man skulle kunna tro att Bajens vårsäsong borde föda stora tankar om stora ting, men vi har mest känt oss utlämnade och i sticket. Därav den talande tystnaden. Nog har vi tänkt, men vad lämpar sig inte att sätta på pränt.

Jo, det gör det nog, men vi erkänner: vi har inte kunnat få till det.

Dessutom har vi inte orkat.

Vi var på Camp Nou för ett par veckor sedan efter en kort men intensiv tågluff. Vi var nittiosex tusen. Drygt. Inklusive äldste sonen. Inte nog med det: ett kort ögonblick, efter Eto’os 2–1-mål, hade vi ögonkontakt med målskytten. Dessutom var, snyft, Eguren på planen och höll hygglig koll på Messi och grabbarna, även om 3–1-ledningen tretton minuter före full tid såg klockren ut för Barça. En minut in på tilläggstid var L'equip blaugrana fortfarande mästare – till vår och alla andras stora glädje – när Lloriente mästerligt kvitterade för Villarreal till 3–3. Nittiosextusen tappade hakor, och Puyol såg ut att börja gråta… men vi älskade varenda sekund av underhållningen.

Sen käkade vi tapas medan natten föll.

Sen åkte vi hem genom EU under diverse turer, kastade av oss ryggan, tog tricken till Söderstadion och såg Bajen kämpa ned MFF med 1–0 efter ett klassmål av Charlie. Underhållningsvärdet var av ett helt annat slag, kunde vi konstatera. Men vi kom också fram till att fotboll (för vilken gång i ordningen?) inte bara är underhållning. Och vi älskade Traore som visade vägen.

Sen såg vi Bajen spela noll noll mot HBK. I en match där båda lagen lät sekunderna ticka iväg vid inkast, frisparkar, insparkar… Ett tag trodde vi att det var Gefle som mötte Gefle. Men fotboll är ju inte bara underhållning. Kom vi fram till.

Sen var vi på Råttsunda och konstaterade för tusende gången eller lika många gånger som de ägnat sig åt det de senaste åren att Hammarbys spelare inte kan kasta inkast. Man kan aldrig någonsin ha tränat den detaljen. Möjligen tror Tony att han delegerat den uppgiften till någon annan, men det måste i så fall ha varit till Thom Åhlund. Och det är inte alls omöjligt, med tanke på hur bra det går för ungdomslagen.

Vi hade förresten tänkt och närmast lovat att aldrig mer gå på ett derby där. Men vi såg oss så illa tvungna.

Det är såna tider.

Eftersom ”Bajensupportrar” envisas med att tända bengaler och skjuta raketer minskar klubbens publikintäkter i derbyna, som man nu får stålar för även på "bortaplan". Det vet alla som kan tänka. Och då talar vi inte om böter och andra straff som kostar på. Dessutom, om man får tro hemsidans rapport från medlemsmötet häromdagen, hade klubben räknat med att ”bli av med ytterligare tre spelarkontrakt under vinterns transferfönster.
– Översatt i pengar blir det förlust med fem miljoner kronor, sa Michael Andersson med hänvisning till de två nämnda faktorerna.”

Vilka tre spelarkontrakt hade man räknat med att bli av med? Och hur räknar man då? Och: Hade man räknat med det redan när budgeten lades?

Varning!

Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.

Dit...

Tro’t eller ej men vi är på banan igen. Eller nåt sånt. Och vi längtar redan tillbaka. Trots gårdagskvällens batalj på Söderstadion.

Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.

Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.

Quasimodo såg vi inte till.

Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.

Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.

Och sen var vi i Barcelona…

…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…

…och landade till slut på Camp Nou...